I Sveriges Radios Valpodd 2018, där partiledarna frågats ut inför valet 9 september uttryckte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sig på följande sätt: “Om man försöker göra en kvinna till en man, så kommer det förmodligen inte att sluta särskilt väl.”
Vad menar Jimmie Åkesson egentligen med detta uttalande? Han kan mena två saker, antingen att könsbyten alltid är ett misslyckande eller att vi inte kan motarbeta könsnormerna i samhället. Att ett könsbyte faller utanför den konservativa normen och inte välkomnas, eller att kvinnan ska behålla den status och roll hon har i samhället – precis som mannens ska behålla sin.
En man kan inte byta kön till en kvinna, och en kvinna kan inte sitta med i ett bolags ledningsgrupp.
De senaste åren har antalet ansökningar om ändrad könstillhörighet ökat, samtidigt som både svensk och internationell forskning visar att få ångrar sitt könsbyte och att de flesta som får behandling upplever en förbättrad livskvalitet (Källa: Socialstyrelsen). Hur kan man då påstå att det “inte slutar särskilt väl” när vi har så mycket underlag för att ett könsbyte just gör det? Rimligen kan man anta att detta faller utanför Sverigedemokraternas ideal. Allt ska se ut som det alltid har gjort, och gärna som det gjorde förr.
Sverige kan stoltsera med att vara det första landet i världen att tillåta byte av juridiskt kön. Vi har en lag i Sverige som heter Könstillhörighetslagen. Könstillhörighetslagen reglerar under vilka omständigheter man får lov att byta kön, och ger tillstånd för medicinska ingrepp som annars är förbjudna. Kraven för att genomgå denna har varit flitigt debatterad under 2018 med anledning att man inte längre kräver tvångssterilisering i samband med könsbytet.
Frågan bör ställas tillbaka till Jimmie Åkesson. För vem slutar det “inte särskilt väl”? För Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de möter en transperson? För att han inte vet om det är en man som har blivit en kvinna eller tvärtom? Frågan är också – hur kan det vara intressant och viktigt att påpeka? Är inte det att verkligen göra en inskränkning i den personliga integriteten?
Det vi vet idag är att öppenheten kring HBTQ har haft en betydande påverkan på samhället och vården, och skapat ett mer inkluderande samhälle. Vi har gett och skapat möjligheter som har gjort människor lyckliga, att få känna sig hela, vara den de är. Att försöka begränsa denna rätt, är att anse att lycka och individuell frihet inte ska vara något för alla.
Det vi också vet idag, är att kvinnor i många fall börjar springa om männen vad gäller utbildning och betyg. Fler kvinnor är på väg uppåt i och in i styrelserna. Lönegapen mellan män och kvinnor minskar (Källa: SCB). #Metoo-rörelsen gjorde även en kraftig markering att kvinnan äger rätten till sin egna kropp. Det är inte längre männen som ensamma står för karriär och ekonomisk trygghet, kvinnorna gör det med. Upprepar man påståendet “Om man försöker göra en kvinna till en man, kan det inte sluta särskilt väl”, så kan man se att för kvinnorna så gör det också just det.
Det slutar faktiskt väl, väldigt väl för väldigt många. Eftersom vi har föräldraförsäkring, barnomsorg, särbeskattning och mycket mer som gör det möjligt för kvinnor att finnas kvar i arbetslivet även efter att hon har fått barn. Kvinnorna kan också välja att arbeta, följa sina drömmar världen runt – precis som männen. Men om man anser att en kvinna som gör anspråk på det som faller inom den manliga normen inte kan “sluta särskilt väl”, då faller vi farligt nära gränsen för att ta bort de rättigheter och möjligheter vi skapat för ett jämlikt och tillåtande samhälle.
Med andra ord, enligt Sverigedemokraternas politik och uttalanden, är din frihet begränsad så länge du inte kan uppfylla ett visst antal kriterier. Så länge du inte är “vit”, född i Sverige och har svenska föräldrar, helst född man och kvar i det manliga könet har du inte samma rättigheter och möjligheter som andra. Denna summering är inga nyheter – asylsökande, HBTQ-personer och feminister gör sig i regel inga besvär med att vare sig kräva eller visa behov för något som inte faller inom nämnda norm.
Att en partiledare som aspirerar på statsministerposten uttalar sig på detta sätt år 2018 är skamligt och osmakligt. Det är obildat. Att värdera personliga egenskaper och begränsa en människas frihet efter äggstockar och testiklar hör inte hemma i detta sekel.
Sverigedemokraterna jämför diskussionen om abort med den om aktiv dödshjälp. Carina Herrstedt, riksdagsledamot och ordförande i SD:s kvinnoförbund, gör nu ett utspel om att blivande barnmorskor aktivt ska kunna välja bort delar av utbildningen som handlar om abort.
En av många viktiga arbetsuppgifter som svenska barnmorskor har är att utföra aborter. Nu föreslår SD:s Carina Herrstedt att det ska bli frivilligt för barnmorskor att utföra aborter:
”Det enklaste hade väl varit att ha två typer av utbildningar när man utbildar sig, att abort är någonting man kan välja bort i utbildningen.”
Herrstedt drar paralleller med andra utbildningar där man har möjlighet att välja inriktning efter att man har gjort en grundutbildning.
Hon menar vidare att eventuella problem som uppstår vid ett anställningsförfarande vad gäller kompetens och kunskap om abort inte kommer att bli några problem:
”Då vet man det redan när man anställer menar jag. Det bör ju framgå, vilken typ av utbildning har du?”
Kritik mot förändringar i utbildningen för barnmorskor
”Det går helt emot vår grundprincip om att det är kvinnan som väljer själv vad hon vill göra med sin kropp och det är inte professionen som ska välja ett smörgåsbord vad man vill delta i och inte. Det kommer att föra med sig ett system som försvårar för kvinnor (sic!) tillgång till abort. Det skulle inför ett system som är skam- och skuldbeläggande för kvinnor där de tar privata beslut som rör deras eget liv”.
Ahlberg utvecklar sitt resonemang:
”Sverigedemokraterna har inte kunskap om vad vi som bistår kvinnor anser i frågan. Vi är helt emot det här! Det är inte förankrat för antagligen är de medvetna om att de inte skulle få gehör för den politiken på något plan.”
”Det provocerar mig när Sverigedemokraterna som det ojämställda parti man är lägger den här typen av förslag. På många håll i världen kämpar kvinnor för möjligheten att ens få göra abort, och vi har kommit en lång bit på vägen i Sverige. Då kommer det in ett ojämställt parti och vill backa bandet. Det är oanständigt.”
SD är splittrat i abortfrågan, och att Herrstedt tycker att barnmorskor ska kunna välja huruvida de vill utföra aborter eller inte är bevis på att det råder ett abortmotstånd i partiet. Det går inte att se det som något annat än att SD vill bestämma över kvinnors rätt till sina egna kroppar.
Argumentet där Herrstedt likställer abort med aktiv dödshjälp är ogenomtänkt och kommer svårligen att finna stöd hos en större del av svenskarna.
Förslaget om förändringar i barnmorskeutbildningen kan i förlängningen leda till att det kan försvåra, och förhala, för kvinnor som vill utföra abort inom den lagstadgade tidsramen om 18 veckor. Detta är mot bakgrund av att det helt enkelt kommer att finnas risk för att det saknas kompetens för att utföra abort på svenska sjukhus.
Hur skulle det se ut om en professionell fotbollsspelare kunde välja bort att tacklas? Eller om en socialsekreterare inte behövde fatta beslut om ekonomiskt bistånd? Kanske ska en jurist kunna välja att inte ta lagar som de inte ställer sig bakom i beaktning? Ska en lärare i historia kunna ”hoppa över” delar i undervisningen som berör kommunism eller nazism? Och hur skulle det egentligen se ut om en barnmorska skulle kunna slippa utföra abort?
Det finns gott om kollapsteoretiker på internet. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att föra fram budskapet att vi står inför en systemkollaps med fallerande välfärd, kriminalitet, fallande tillit till vitala institutioner i samhället och en ekonomi som tar stryk av så kallad massinvandring.
Ett sådant exempel är Erik Wiklunds debattinlägg på sajten Newsvoice.se den 6:e augusti i år. Rubriksättningen avslöjar ambitionerna: ”Fakta som krossar de som romantiserar massinvandringen”. Bortsett från att man i debatter vanligen riktar sig mot att krossa argument och inte personerna bakom argumenten så haltar Wiklunds framställning betänkligt. Tesen att ”Sverige brottas med enorma samhällsproblem på grund av massinvandringen” håller helt enkelt inte för en närmare granskning.
En bärande idé hos Wiklund är att de flesta invandrare som kommit till Sverige sedan år 2000 är ute efter att leva på bidrag. Den viktiga länken i beviskedjan är att ”svensk personal” som arbetar med nyanlända säger att den första frågan invandrarna ställer är ”hur mycket bidrag kommer jag att få?”. Wiklund anger ingen källa. Wiklund talar inte ens om var denna ”svenska personal” arbetar.
Wiklund hävdar också att dessa invandrare inte har flytt krig och elände utan kommer till Europa endast för dessa bidrags skull. Detta resonemang är så absurt att det är svårt att ta på allvar. Tänk på hur hemmakär och hemmavan du sannolikt är själv. Vad skulle krävas för att välja att lämna allt för att resa till andra sidan jorden?
I en debattartikel skriver psykologen och tidigare verksamhetschefen för Kris- och traumacentrum i Stockholm, Luis Ramos Ruggiero, att flyktingar inte flyr till Sverige utan framför allt från helvetet i exempelvis Afghanistan, Syrien eller Irak.
Det är alltså inte hoppet om socialbidrag utan hoppet om att slippa att leva i helvetiska förhållanden som driver flyktingarna att lämna sina hem.
Har Sverige blivit ett ”råare land”?
Wiklund gör en stor poäng av att ”många svenskar upplever helt enkelt att Sverige blivit ett råare land” på grund av alla flyktingar som kommit hit. Återigen finns ingen källa angiven. Återigen är Wiklunds argument så absurda att det är svårt att ta dem på allvar. Vad värre är, det stämmer helt enkelt inte. Mer än 8 av 10 svenskar känner sig bekväma med att ha en invandrare som vän, enligt Special Eurobarometer 469, 2017, sidan 38. Om invånarna ansåg att invandrarna har orsakat ett ”råare land” så verkar det inte rimligt att man skulle vara så positivt inställd till att ha en invandrare som vän.
Och tittar vi på samhällsnivån finner vi fler saker som motsäger Wiklunds tes om ett ”råare land”. Endast sex procent av svenskarna oroar sig för korruption inom politik- och finansvärlden, enligt What Worries the World, Ipsos Public Affairs, juli 2018, sidan 17. Sverige utmärker sig år efter år som ett högtillitsland i vilket medborgarna både litar på sina grannar och på staten. SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör regelbundet den här typen av mätningar. Svenskar är också nöjda med demokratin i sina kommuner. Andelen nöjda var 70 procent 2017.
Det finns också skäl att tro att många människor har en alltför dyster bild av Sveriges läge på grund av hur sociala medier fungerar. Social medier tycks underblåsa faktaresistens. Professor Per Ödling lyfter fram det perspektivet i en intervju i Veckans Affärer.
Tillgänglig statistik visar att Sveriges BNP ökar mer än i övriga EU, rapporterar Bloomberg, och har lyfts av invandringen. Visserligen kan man invända att detsamma inte gäller BNP per capita, men den produktivitetsavmattningen kommer å andra sidan efter många år av mycket stark produktivitetsökning i Sverige. Det har med andra ord knappast så mycket med invandringen att göra.
Poängen vi bör minnas är inte att Sverige är ett mönsterland på alla sätt, det vore att likt Pangloss i Voltaires Candide från 1759 utbrista att vi lever i den bästa av världar. Det finns kriminalitet som ökar oroväckande, till exempel gängrelaterade skjutningar, och integrationen av nyanlända kan utan tvekan bli bättre.
Men Sverige är inte på avgrundens rand. Och invandrarna är inte problemet. Konfliktlinjen går mellan oss som är laglydiga – det vill säga de flesta svenskar och invandrare – och de som begår brott. Inte mellan invandrare och infödda svenskar.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
Detta är den åttonde och sista delen av Motarguments artikelserie om SD:s rasism. I de sju föregående delarna har vi systematiskt redovisat argument för att SD är ett rasistiskt parti.
Varför valde vi att göra detta projekt?
Vi på Motargument är en del av den antirasistiska rörelsen och ser det som en del av vårt ideella arbete att bemöta rasism, intolerans och främlingsfientlighet i vårt samhälle med sakliga argument. Vi ser att det finns ett behov av att belysa politiska aktörer som går i polemik med det som vi står för.
I debatten när man tar upp att SD är ett rasistiskt parti så kommer ofta motfrågor som ‘Var i principprogrammet hittar du rasism?’, ‘Var står det att Sverigedemokraterna är mot olika raser?’ och ‘Är islam en ras?’ Givetvis skriver inte SD rakt ut att de är mot olika ‘raser’, och givetvis är principprogrammet skrivet på ett medvetet sätt för att undvika rasismanklagelser. Denna artikelserie är till för att visa upp SD:s rasism på flera olika områden och ge en så komplett bild som möjligt, inte bara i principprogrammet.
Det största hotet mot demokratin i Sverige är inte mer eller mindre högerextrema småpartier som NMR, AfS eller MED. Det största hotet mot demokratin i Sverige är SD. De är ett riksdagsparti med historia, principprogram, företrädare och politik som har rasism och främlingsfientlighet som främsta vapen.
Denna artikelserie har som syfte att på punkt efter punkt förklara varför SD är ett rasistiskt parti. För oss på Motargument är detta nödvändig information att ha med sig då det är dags för oss att lägga vår röst.
Den 9 september är det val.
Mot bakgrund av det parlamentariska läge som med all säkerhet kommer att uppstå är det allas vår skyldighet att noggrant fundera över vilka vi väljer och vad vi får på köpet, förutom våra hjärtefrågor.
Det är ditt val. Du bestämmer vad du vill göra med det.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism belyste vi hur framträdande representanter fått stanna kvar, trots upprepade uttalanden som går stick i stäv med partiets nolltolerans mot rasism. I denna artikel flyttar vi fokus till den kanske mest framträdande aspekten av SD:s rasism; islamofobin.
Muslimer och de som skyddar muslimer och deras rättigheter, riskerar att straffas om SD får makt. Detta mot bakgrund av att SD, likt Breivik, ser på islam som (ibland värre än) nazism.
Jimmie Åkesson vill förbjuda nazistiska partier som NMR, vilket gör att man kan fundera över vad Sd vill göra med ett hot som partiets ledare beskriver som värre än nazismen.
”Islam = nazism”
Pratar man med muslimer märker man att många är lika oroade över Sverigedemokraterna. På allvar är många rädda att SD vill utvisa muslimerna då de får makt, eller t.o.m sätta en kula i dem.
Hur ska man förstå denna rädsla?
Rädsla finns där för att Sd och dess anhängare hela tiden jämställer islam med nazism, terror, pedofili, våldtäkter, mord, etc, etc… Ja nu i dagarna får islam skulden för skogsbränderna också.
SD pratar inte öppet om rättegångar mot folkförräderi, som NMR och delar av de konservativa och althögern gör. Däremot tolererar SD öppet att man jämför islam med nazism, eller till och med som nazistiska ockupanter. Och jämför man islam med nazism så utpekas givetvis även den troende muslimen, som följer islam, som nazist.
Vad gjorde man med nazistiska ockupanter och nazisternas ”kollaboratörer” efter andra världskriget? Vad gjorde man med dem under andra världskriget? Jo, man sköt dem under kriget och man hängde dem eller spärrade in dem efter kriget.
Lukepryke: Sketch of Breivik
Att göra en ”breivikare”
Många muslimer vet att Breivik resonerade på samma sätt och vad Breivik gjorde var att skjuta norska socialdemokratiska ungdomar.
Varför sköt han ungdomarna? Jo, för att de i hans ögon var nazister och nazianhängare i krig mot Norge.
Numera är Breivik öppen nazist. Men då, 2011, var han inte nazist. På sin Facebook-sida jämförde han sig istället med den antinazistiska motståndsmannen Max Manus, som dödade nazister och deras anhängare under andra världskriget.
Breivik ansåg att Europa hotades av vad han kallade en ”ny nazism”, nämligen ”massinvandringen” av muslimer. Dessutom hotas Europa av de politiker, som samarbetar med islam, genom att vara för mångkultur och invandring. Dessa sistnämnda kallade han för kulturmarxister och jämförde också dem med nazister, och ibland för landsförrädare, quislingar.
Om inte islam stoppas kommer Europa att gå under, menade Breivik.
Breivik såg sig som en motståndsman mot nazismen och och attackerna på socialdemokratiska ungdomar kan förstås om man ser att Breivik såg dem som ett slags modernt ”Hitlerjugend”, eller ”Nasjonal Samlings ungdomsbevegelse”. Han såg sig som en klassisk motståndsman med plikten att döda landsförrädarna som sålde ut landet.
”Också har vi förhållandet mellan konservativa muslimer och så kallade ‘moderata muslimer’. Det finns moderata nazister också, som icke stödde gasningen av romaner och judar. Men den är ju fortfarande nazister och sitter bara och tittar på när de konservativa nazisterna slår till. Ska vi acceptera moderata nazister så länge de tar avstånd från gasning av romer och judar?”
Partiledningen
Pratet inom Sverigedemokraterna om att islam är nazistiskt, och därmed att muslimer är nazister, är sanktionerat från högsta partiledningen.
Jimmie Åkesson själv har beskrivit islam som det största hotet sen andra världskriget:
”Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker…
Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år. ”(Källa)
Hans närmaste medarbetare har uttryckt sig mer rakt på sak: Mattias Karlsson, partiets chefsideolog, har jämfört Koranen med Mein Kampf:
”– Att läsa högt ur Koranen i en kristen kyrka, när det i Koranen står att kristna ska dödas, är som att läsa högt ur Mein Kampf i en synagoga, dundrade Karlsson inför de församlade åhörarna.
Till media motiverar Karlsson sin jämförelse med att det finns hatiskt våldsuppviglande suror i Koranen som uppmanar rättrogna muslimer att ”döda, halshugga, korsfästa, tillfångata och förslava” icke-muslimer.” (Källa)
Björn Söder, andre vice talman, har upprepade gånger jämfört islam med nazism. T ex i Smålandsposten 2010: ”Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas.”
”– Det är en ödesfråga för framtiden. Stoppar vi inte utbredningen av islam kommer muslimerna att ta över, och det kommer att gå fort, sade Björn Söder till Smålandsposten efter torgmötet.
Ni målar upp en bild av muslimer som en helt homogen grupp, så ser väl inte verkligheten ut?
– Alla muslimer är förstås inte fundamentalister, men de som inte är det protesterar ju inte. Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas, svarade Björn Söder.” (Källa)
Kent Ekeroth, riksdagsledamot, har attackerat islam för att vara nazistiskt så många gånger nu att man tappar räkningen. ”Nazismen är en totalitär och förtryckande ideologi. Islam med sin sharia är en totalitär och förtryckande ideologi.”
Kent har varit en viktig aktör inom den sk counterjihadrörelsen under lång tid. Det var denna rörelse Breivik inspirerades av innan han begick sina dåd.
”Amanda Glans: – När det kommer till islam, vad är det du är rädd för?
Kent Ekeroth: – Kortfattat är det en totalitär, primitiv, kvinnoförtryckande ideologi.
– Och det är klart att man inte vill att en sådan ideologi ska prägla ens samhälle. Jag vill inte att kommunismen ska prägla mitt samhälle. Jag vill inte att nazismen ska prägla mitt samhälle. Och samma gäller liksom islam.
AG: – Men du jämställer islam med nazismen och kommunsimen.
KE: – Jag jämställer principen. Så jag sa inte att jag likställer dem. Även om jag kanske gör det i många fall. Men jag sa att principen är samma sak.” (Källa)
Richard Jomshof
Den som mest av allt driver idén och liknelsen mellan islam och nazism är partisekreteraren Richard Jomshof.
Precis som Breivik menar Jomshof att Europa kommer att gå under om man inte stoppar islam. I en intervju i DN nyligen sa han ”Jag tror att Västeuropa kommer att gå under, som en följd av islamisering, om vi inte vågar hantera de problem som vi har i dag.”
Hans syn på islam är att islam är mycket värre än nazism. Som i denna tweet från den 18/7 2012 där han faktiskt direkt svarar att han tycker Breivik hade rätt i sin jämförelse mellan islam och nazism.
Det finns många exempel på Jomshofs åsikter om islam.
2017 spred han bilden av islam som en trojansk häst. Man lurar alltså Europa att ta emot muslimer för att ta över Europa. Och döda européer. Precis som i myten om trähästen i Troja.
Att islam är värre än nazism är något Jomshof ofta pratar om.
”Islam är i dag det största hotet mot det demokratiska Europa. Värre än nazismen”. (Källa)
SD-Kuriren
Redan 2001 jämförde Jomshof islam och nazism i en artikel i SD-Kuriren, som han var chefredaktör för.
I tidningen intervjuade han en aktivist i Norska folkrörelsen mot invandring. Aktivisten hade arbetat mot nazism i motståndsrörelsen på 40-talet och var nu aktiv mot invandring och islam. Så här skrev Jomshof:
”Hösten 1940 valde en 17-årig norsk yngling att engagera sig i kampen mot den nazistiska ockupationsarmén i Norge… Drygt femtio år senare, i oktober 1987, varsamme man med om att grunda ”Folkebevegelsen mot innvandring… Jan menar att de senaste årens invandring är en form av invasion och inget annat. Han går till och med så långt som att kalla denna massinvandring för ”Norges nya 9 april”…
1940-årene feide dod og drap inn over Hitlers ”natt og lake” leire. Begge system tok sikte på å vinne makt og herredemme ut over andre folks fedreland. Den nye og tredje ideologi på marsj innover Europa er islam.
Jan Høeg jämför alltså islam med kommunism och nazism. Och den muslimska folkvandringen in över Europa, och då framför allt Norden, ser han som ett mycket stort hot. Han menar att det måste till en kraftsamling i Västeuropa så att massinvandringen stoppas; det handlar enligt honom om överlevnad. Våra folkvalda, men också media, jämför han med Jesu förrädare Judas Iskariot.. som stöder… den islamiska invasionen”.
Samma resonemang som Breivik. Om det var rätt att döda i kampen mot nazismen på 40-talet, så är det väl rätt att döda i kampen mot den nya nazismen idag? Eller?
Man kan läsa ett annat nummer av SD-Kuriren också, specialnumret om islam från 2006.
Artiklarna handlar om att muslimer håller på att ta över Sverige och Europa.
”Jag är inte heller förvånad att islam är en religion som även tilltalade de tyska nazisterna…. Vi riskerar på fullt allvar en framtid då Sverige omvandlats till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart…”
2006 handlade debatten mycket om Jyllands-postens publicering av skämtteckningar av profeten Muhammed. Så här skrev tidningen om det:
”Vad gäller de muslimska reaktionerna på publiceringen ser jag det som ett angrepp på och en provokation mot det fria, demokratiska Danmark…
På samma sätt som den demokratiska världen tog kampen mot nazismen under 1930- och 40-talen, måste vi idag ta kampen mot islamisterna. Från Sverige lär det dock inte komma något stöd i denna kamp; här kröker nämligen samtliga riksdagspartier, med socialdemokraterna i spetsen, rygg för islamisterna på samma sätt som man kröp för nazisterna då det begav sig.”
Är det konstigt att muslimer är rädda?
Parallellt med detta har SD i åratal generaliserat om islam som en terrorreligion, som en våldtäktsreligion, som en brutal religion, som ett hot mot demokratin, etc, etc. Allt på samma generaliserande sätt, utan att se till nyanserna.
Att dra alla muslimer över en kam, direkt och indirekt och jämföra dem med nazister, med våldtäktsmän, och terrorister, är rasism.
Det är helt rätt att jämföra IS, al-Qaida och den radikala och fundamentalistiska extremismen i islams namn med nazism. Det gör även jag. Det finns många likheter mellan radikal islamism och både nazismen och extremnationalismen. Men då pratar vi om en extrem del av islam.
På samma sätt är det givetvis rätt att dra likhetstecken mellan Ku Klux Klan och nazismen. Att kalla KKK nazister betyder INTE att man påstår att alla kristna är nazister. Då skiljer man mellan extremisterna och de vanliga troende kristna. Men att säga att kristendomen är nazistisk och hänvisa till KKK som bevis för det, är lika galet som SD:s jämförelser mellan nazism och islam med IS som bevis för det.
Det är just generaliseringen om islam som visar att Sd är rasistiskt.
Att generalisera om en folkgrupp, kultur eller religion och kalla dem som kollektiv nazister ÄR rasism.
Den moderna antisemitismen gör samma sak, för övrigt. Modern antisemitism handlar mycket om att jämföra judar med nazister. Eller att demonisera sionismen och jämställa den med nazism (det finns många sionister som är mot Israels politik och kämpar för palestiners rättigheter).
Evan McLaren. Lobbyist för althögern i USA, f d VD för National Policy Institute.
Många judar är givetvis rädda för de grupper som jämställer nazism och judendom, av samma orsak som muslimer är rädda för det jämställandet.
Här är ett svenskt exempel. Lasse Wilhelmson skriver om judarna och sionismen och jämför dem med nazister och kommunisterna i Sovjet:
Att en del av debattörerna pratar om sionism eller islamism istället för judendom eller islam, spelar ingen roll. Att jämställa alla judar som är för att Israel ska få existera med nazister är lika fel som att jämställa alla troende politiskt aktiva muslimer med nazister.
Så, är det konstigt att muslimer, och även en del antirasister som försvarar muslimerna, ofta uttrycker rädsla för att SD en dag ska sätta en kula i skallen på dem? Det var väl det man gjorde under det andra världskriget med nazister? Det var väl det man gjorde med nazisterna och deras kollaboratörer under Nürnbergrättegångarna?
SD är ett rasistiskt parti.
Detta är den sista delen i vår artikelserie om SD:s rasism.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism kunde vi konstatera att de motioner som lagts av deras ledande företrädare speglar den rasistiska grundsyn som föreligger i partiets principprogram och ideologiska grund. I denna artikel stannar vi hos dessa ledande företrädare för att se hur de de ger uttryck för partiets rasism i debatter och uttalanden.
Sverigedemokraterna har gjort många uttalanden i svensk media genom åren som milt sagt kan verka något korkade och rasistiska. Oftast väljer sverigedemokraternas talespersoner att inte stå för vad de sagt när de senare konfronteras med sina uttal och menar att det sagda har tagits ur sin kontext.
SD vill göra gällande att krig och umbäranden är ett normaltillstånd i de muslimska länderna och att olika muslimska grupper samt kristna och judar för den delen inte kan leva sida vid sida. I ett exempel från en riksdagsdebatt 2015 lyfter Kent Ekeroth (SD) fram Irak som en symbol för dessa missförhållanden.
Han påstår där att kurder, araber och kristna inte kan leva tillsammans utan att krig uppstår, vilket är problematiskt för alla som har någon som helst insyn i förhållandena i Irak. I den kurdiska delen av Irak lever exempelvis kristna, muslimer (såväl arabiska som kurdiska) och andra folkgrupper fredligt tillsammans och kyrkor och moskéer står sida vid sida och har så gjort i tusentals.
I klippet från ett torgmöte som Kent Ekeroth (SD) höll i Trelleborg 2015 sprids myten om att det till att börja med inte rör sig om flykt utan om en invasion och att man inte flyr från exempelvis Danmark eller Tyskland för att ta sig vidare till Sverige. Det Ekeroth gör sig skyldig till här är faktarevisionism där han gör gällande att Danmark och Tyskland med andra ord inte tagit emot flyktingar då flyktingarna istället valt Sverige som har ett bättre bidragssystem.
I en riksdagsdebatt mellan Björn Söder (SD) och Adnan Dibrani (S) 2013 påpekar Dibrani i ett anförande att alla människor i Sverige har invandrat någon gång under historiens tid. Han talar om effekten av att slänga ut alla invandrare och vad det skulle resultera i för vården där många invandrare idag arbetar. Detta är något som får Söder att se rött och i stället för att bemöta sakfrågan så utbrister han att han tycker att det är fräckt av Dibrani att som invandrare förringa Sverige och svenskarna och kalla dem för invandrare, vidare menar Söder att Dibrani inte är svensk, något som åter igen känns igen från debatten från 1930-talet och nazisternas ständiga kamp att avhumanisera folkgrupper.
Vidare i en debatt mellan Richard Jomshof (SD) och Christina Höj Larsen (V) i debattprogrammet Agenda 2015 ställer Jomshof utsatta grupper mot varandra när han talar om hur flyktingpolitiken får gå före skolpolitiken, äldrevården och sjukvården. Han ställer alla flyktingar skyldiga till ökat våld i form av kastade handgranater mot bilar och gruppvåldtäkter. Detta trots att problemen kring brottslighet inte har med ursprung, kultur, etnicitet eller religion att göra. Det finns en mängd andra parametrar att ta hänsyn till vad gäller kriminalitet. Åter försöker SD och Jomshof att avhumanisera flyktingar och i det här fallet förklara alla flyktingar som brottslingar.
Jimmie Åkesson (SD) beskriver i en partiledardebatt om invandring 2015 integrationsfrågan som ett totalhaveri vilket är en typisk taktik för SD. Deras beskrivning av Sverige som en dystopisk misär likt en roman av Kafka passar givetvis deras agenda som ett populistiskt parti.
Vidare i en debatt i SVT 2014 mellan Björn Söder (SD) och Jonas Sjöstedt (V) vidmakthåller Söder att om man blir för många nationaliteter i ett land, exempelvis samer, judar och kurder så blir det svårt att upprätthålla de svenska värderingarna.
I en debatt i SVT:s Aktuellt 2014 mellan Mattias Karlsson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) menar Karlsson att det är på regeringens ansvar att man bröt mot praxis och valde att rösta på alliansens budget efter att den egna budgeten föll.
I ett framförande 2008 i Skånes regionfullmäktige talar Björn Söder (SD) om gömda flyktingar eller papperslösa som brottslingar, detta trots att det på intet sätt är brottsligt att uppehålla sig i landet utan uppehållstillstånd eller andra papper.
Även Mattias Karlsson (SD) hänvisar till papperslösa flyktingar som illegala människor i sitt anförande i Sveriges riksdag 2017. Retoriken talar sitt tydliga språk, Sverigedemokraterna för en klar rasistisk om inte direkt nazistisk politik.
Listan över SD:s rasistiska uttalanden kan göras lång, men jag tror ni förstår att ett parti med så många uttalanden som SD har som lutar sig mot en rasistisk retorik och som aldrig har behövt stå för något av sina uttalanden utan varje gång de ställs mot väggen så är det alltid bortförklaringar om att de är feltolkade eller att man har tagit citatet ur sin kontext.
SD är ett rasistiskt parti.
I artikelseriens nästa del kommer vi att redovisa högt uppsatta SD-politiker som har fått stanna trots partiets nolltolerans mot rasism.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna säger att de tar klimatfrågan och miljön på allvar. Samtidigt visar deras uttalanden och handlingar andra känslor för frågan och pekar mot att de är faktaresistenta mot forskning.
”Det som utmärker den här sommaren är att värmen håller i sig. Någon dag över 30 grader är inte märkvärdigt men det har varit otroligt ihållande, det är det som är sensationellt.”
Extremväder i sig är ingen nyhet eller något ovanligt i sig utan det är något som vi har sett genom historien, men mer och mer pekar på att vi har en större sannolikhet att få uppleva dessa extremväder på grund av klimatförändringar orsakade av oss.
Martin Kinnunen, riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna säger:
”[…] jag tycker inte att man ska överdriva de eventuella konsekvenserna för svensk del”.
SD är också det enda partiet utanför det klimatpolitiska ramverket och Jimmie Åkesson, partiledare SD, var kritisk till att Sverige skrev under Parisavtalet som handlade om att hålla temperaturökningarna nere. Samtidigt plågas Sverige av rekordstora bränder i sommar samt torka under lång tid.
Forskare visar att klimatförändringar är fakta
Forskningen visar tydligt på att våra klimatförändringar leder till mer och mer extremväder i form av torka, värmeböljor och skyfall. Naturskyddsföreningen har gjort en granskning för att se vad de olika riksdagspartierna vill göra inom miljöpolitik år 2018-2022, och enligt deras granskning hamnade Sverigedemokraterna längst ner i rankningen. Sverigedemokraterna har bland annat svarat nej på klimatskadliga subventioner, skydd av värdefulla skogar, ekologiskt jordbruk och återvinning av plast.
Martin Kinnunens svar på granskningen lyder:
”Naturskyddsföreningen är en vänsterorganisation som i regel styrs av miljöpartister, så jag tycker inte att det säger så mycket”.
Plast bryts ner otroligt långsamt i naturen och varje år hamnar mellan 5 och 13 miljoner ton plast i haven, enligt Håll Sverige Rent. Djur kan ibland missta plast för föda vilket bryts ner och att vi i sin tur får i oss det när vi äter fisk och skaldjur. Det finns även fruktansvärda exempel på hur man har hittat valar med magar fulla av plast. Allt detta och mer påvisar vikten om att återvinna plast, något som Sverigedemokraterna anser mindre viktigt.
Samtidigt vill Sverigedemokraterna skära ned på anslagen som gäller klimat och miljö med nästan 8 miljarder under en fyra-årsperiod. Martin Kinnunen säger sig vara kritisk till regeringens mål att minska utsläppen i Sverige:
”Att göra kostsamma utsläppsminskningar i Sverige gagnar inte någon. Det kommer inte att minska utsläppen på global nivå, det kommer att skada svenska jobb och svensk tillväxt. Det finns ingen anledning till att vi minskar utsläppen mest av alla och låta andra länder minska mindre”.
WWF vill att Sverige ska vara ett föredöme
Världsnaturfonden WWF säger att de gärna ser att Sverige tar en ledande ställning i klimatarbetet utifrån våra unika förutsättningar. De säger att om vi i Sverige börjar fasa ut alla fossila bränslen kan vi år 2050 klara hela vår energiförsörjning av bostäder, transport och industri med endast förnybar energi. Enligt WWF är anledningen till att Sverige bör ta ledningen i världen för att vi lättare kan ta vårt ansvar i den rikare delen av jordklotet, och omställningen behöver inte vara kostsam utan det kommer istället att ske en omfördelning mellan olika sektorer.
De stora företag som Sverige har idag behöver förändras i grunden för att klara en omställning. Sveriges invånare är också otroliga på att skapa nya, innovativa företag som både kan lösa klimatproblemet och skapa jobb samtidigt som vi är högst rankade som en av världen främsta länder på miljöinnovation.
Josef Fransson, riksdagsledamot för SD, är motståndare till vindkraft och förespråkar kärnkraft. Enligt Naturskyddsföreningen är problemet med kärnkraften i Sverige idag att den är gammal (vi har några av de äldsta reaktorerna i världen) då de reaktorer som finns behöver bytas ut inom en snar framtid, och trots att Sverige har haft kärnkraft i över 40 år så vet vi fortfarande inte vart vi ska förvara det radioaktiva avfallet. Det kommer tyvärr våra framtida generationer att behöva lösa.
Vi kan runda av med en kommentar från riksdagsledamoten Thoralf Alfsson i Sverigedemokraterna. Han skriver i sin blogg om klimatförändringar och kallar sig själv ”klimatskeptiker”:
”Jag har inte sett några problem och definitivt ingen global uppvärmning”.
Här finns det inte så mycket mer att säga än att klimatförändringar sker på global nivå och är alltså svårt för en enskild människa att känna av. Det handlar om forskning under flera års tid som pekar åt att klimatförändringar existerar på grund människors utsläpp och att detta medför att extremväder sker oftare och kraftigare. Det är även tydligt att om vi inte göra något snarast så har vi ingen jord eller Sverige kvar att värna om.
Det här är ytterligare ett exempel på att SD konsekvent driver en icke-faktabaserad politik inom olika områden.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s principprogram, i vilket SD själva beskriver sin ideologiska grund. Nästa steg är att se hur SD:s rasism återspeglas i några av de motioner partiet författat under sin tid i riksdagen.
Ett bra sätt att synliggöra hur Sverigedemokraternas ideologiska rasism påverkar partiets politiska arbete i praktiken är att skärskåda ledamöternas arbete i riksdagen. Listan på motioner författade av ledande representanter för SD som präglas av rasism, främlingsfientlighet och intolerans kan göras lång, något som inte lett till några konsekvenser trots den så kallade ‘nolltoleransen’.
Utan några avgränsningar hade listan på politiska förslag från Sverigedemokraterna som präglas av rasism blivit oöverskådlig. Här presenteras således riksdagsmotioner från Sverigedemokraternas ledande och mest publika företrädare. Ytterligare en avgränsning består av att motionerna som äldst är publicerade 2014.
En rasistisk grundsyn sanktionerad av Åkesson och Karlsson
De motioner som presenterar av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter är en logisk följd av partiets övergripande ideologi och världsbild. Sverige målas upp som ett land i sönderfall och den enskilt största anledningen till detta är enligt SD den s k massinvandringen. Detta är något som SD, med Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i spetsen, upprepar och uppdaterar år efter år i motionen ‘En ansvarsfull invandringspolitik’;
”Under de senaste decennierna har Sverige fört en extrem invandringspolitik, extrem både i förhållande till folkviljan och i jämförelse med våra grannländer.”
”Samtidigt som många enskilda invandrare har bidragit positivt till det svenska samhället har den förda politiken, i form av en mycket omfattande invandring kombinerat med en samhällsupplösande mångkulturalism, skapat stora och allvarliga problem i form av segregation, utanförskap, sjunkande kunskaps- och betygsnivåer i skolan, etniska och religiösa motsättningar, ökad kriminalitet, skenande kostnader och en försämrad välfärd.”
Jimmie Åkesson, i sällskap med bl a Mattias Karlsson, redogör även för partiets politiska utgångspunkt i Sverigedemokraternas budgetproposition för 2017. Bilden som målas upp är av ett splittrat Sverige där invandringen ”(…) brutit ner det kitt som tidigare hållit oss samman”.
Kort och gott; det en gång etniskt homogena lyckoriket Sverige har slitits isär på grund av invandringen, följden av detta synsätt blir då att begränsa denna så mycket som möjligt. En konsekvens av denna världsbild är att det har det visat sig vara svårt för partiets ledamöter att undvika formuleringar baserade på intolerans, främlingsfientlighet och rasism i sitt politiska arbete i riksdagen.
Kent Ekeroth
Kent Ekeroth är ett av de allra tydligaste exemplen på att rasism i sig inte utgör något hinder för en politisk karriär inom Sverigedemokraterna. När Ekeroth nu petats från partiets riksdagslista inför valet 2018 är det inte på grund av de otaliga rasism-präglade motioner som komponerats av SDs kanske mest kontroversiella företrädare. Kent Ekeroth har till exempel föreslagit att alla invånare i en stad eller by ska kunna överklaga bygglov för asylboenden. Vanligtvis är det bara grannar som har möjlighet att överklaga bygglovsbeslut, men enligt motionen bör just asylboenden undantas eftersom invandring, generellt och per automatik, påverkar hela samhällen negativt.
Kent Ekeroth vill även möjliggöra förandet av statistik baserat på etnicitet vad gäller brottslingar, även när det gäller svenska medborgare. Det är tydligt exempel på att vem som anses vara svensk ‘på riktigt’ enligt SD är tydligt kopplat till etnicitet, inte medborgarskapet.
Ett genomgående tema i Ekeroths motioner är att utländska barn inte ska ha rätt till det särskilda skydd som det ofta innebär att klassas som just barn. Polisens rätt att använda tvång och våld vid utvisningar ska utökas så att de inblandades ålder inte behöver tas i beaktande. Inte heller i asylprocessen ska ålder ha någon betydelse, barn som söker asyl ska bedömas på precis samma sätt som vuxna. Sedan har vi såklart grundpelaren som går ut på att invandrare och asylsökande är lögnare då Kent Ekeroth påstår att ensamkommande flyktingbarn ”[…] oftast inte är ensamma, barn eller flyktingar […]”.
Kent Ekeroth har även tagit sig an ”tiggeriproblematiken”. Vad denna problematik består av är enligt Kent att utlänningar utnyttjar den svenska öppenheten genom att tigga, ockupera mark och smutsa ner ‘våra vackra städer’. I motionen föreslås bland annat ett tiggeriförbud för utländska medborgare och ett visumtvång för medborgare i de länder som ”EU-migranterna primärt kommer från”. Ekeroth vill även förhindra att svenska kommuner använder pengar för att undvika akuta nödsituationer för så kallade EU- migranter.
Richard Jomshof
Richard Jomshof uttrycker tydligt SDs syn på invandring och invandrare i motion 2016/17:762, ”Folkomröstning om invandringen”. Det en gång trygga och homogena Sverige har raserats av den extrema massinvandringen, något som regisserats av de andra partierna i riksdagen bakom det svenska folkets rygg.
Jomshof radar upp de, i Sverigedemokraternas värld, vanliga effekterna av invandring; samhället slits isär eftersom invandrare ägnar sig åt gängkriminalitet, gruppvåldtäkter och stenkastning. Den mest avslöjande delen i motionen är dock citatet ”Dagens massinvandring är på väg att slita sönder Sverige samtidigt som massinvandringen kan komma att leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land”. Häri ligger kärnan i Sverigedemokraternas samhällssyn – Sverige ska befolkas av människor som partiet uppfattar som etniska svenskar. Personer som kan uppfattas som ‘västerlänningar’ accepteras i varierande utsträckning, men exempelvis muslimer kommer alltid att vara främlingar i SD:s Sverige.
Jomshof har även instämt i ett uttalande som går ut på att bärandet av en viss typ av kläder innebär ett implicit ställningstagande för islamistiska terrorgrupper. I en annan motion (2017/18:2377) för Jomshof fram tanken att en okontrollerad massinvandring har lett till att radikala muslimer strömmat in i Europa. Muslimer som ”(…)mördat oskyldiga medborgare genom att hugga ihjäl dem, skjuta ihjäl dem, spränga ihjäl dem och köra över dem med lastbil.” Det är alltså hela gruppen ‘muslimer’ som utgör ett akut hot.
Björn Söder
Även riksdagens andre vice talman ger uttryck för Sverigedemokraternas rasistiska grundsyn i sina riksdagsmotioner. I motion 2017/18:4036 beskrivs alla asylsökande som varandes ett problem per automatik. De är alla potentiella terrorister, våldtäktsmän och brottslingar och därför bör asylrätten begränsas – en sverigedemokratisk utgångspunkt. Björn Söder, Richard Jomshof och Kent Ekeroth är vidare tydliga med att ”islam gång på gång visat sig inte vara förenligt med våra västerländska värderingar av exempelvis demokrati och jämställdhet mellan könen”.
Björn Söder har även, tillsammans med Kent Ekeroth, författat motionen ‘Förbjudande av religiösa attribut inom polisen’. Med ”attribut” åsyftas främst slöja men även turban, inga andra religiösa attribut nämns. En av huvudanledningarna till att en polis inte borde få böra slöja är enligt Björn och Kent att det är ett skäl att misstro personens lojalitet. Det går helt enkelt inte att lita på att en polis som bör slöja grundar sitt yrkesutövande i svensk lagstiftning utan denne kanske istället använder sin ställning för religiös maktutövning.
I en närbesläktad motion skriven av bland annat Björn Söder, Kent Ekeroth och Richard Jomshof nämns även den judiska kippan i relation till att polisens uniformer bör vara fria från religiösa markörer. Motiveringen lyder då;
”Vad händer den polis som tar på sig en judisk kippa och ger sig in i någon av våra invandrartäta förorter som präglas av muslimska invandrare?”
Den påstådda oron kring antisemitism används enbart som ett verktyg för att misstänkliggöra muslimer som grupp.
De motioner som läggs fram av Sverigedemokraternas ledande företrädare är en logisk följd av det tankegods som finns nedtecknat i partiets principprogram. Det handlar om en konservativ och rasistisk nationalism som ser invandrare, företrädesvis muslimer, som samhällsförstörare. Människor ska buntas ihop, sorteras och rangordnas. Svenska medborgare med invandrarbakgrund kommer aldrig ses som ‘riktiga’ svenskar av Sverigedemokraterna, istället misstänkliggörs de och pekas ut som orsaken till samhällets sönderfall.
SD är ett rasistiskt parti.
I nästa del av artikelserien kommer vi att redovisa SD-politikers rasistiska uttalanden.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna belyser att varje individ är unik, men att genuspedagogik ska tas bort från den svenska skolan. Trots att genuspedagogik just handlar om att se det unika i den enskilda individen.
“Vi vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten, med utgångspunkt i mycket svagt vetenskapligt förankrade politiska teorier, försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”
De skriver också att det är upp till individen att välja sin egen väg i livet, att kvinnor och män har exakt samma värde och ska ha samma rättigheter, lika lön för lika arbete och så vidare.
Och det låter väl bra, eller hur? Om det nu är så det ska vara, varför ska man då behöva genuspedagogik?
Genuspedagogik är en del av jämställdhetsarbetet
Svaret är ganska enkelt. För att det helt enkelt inte är så, vi är inte där. Vi är på god väg, men vi är inte framme och vi är inte klara med vårt jämställdhetsarbete.
Vi måste ha genuspedagogik i skolan just för vi att vi inte har ett jämställt samhälle idag. Istället är vi istället ojämställda från skolåldern fram till vår pension.
Vi får olika möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Vi får olika lön och olika bemötanden. Detta endast utifrån det kön vi har fötts med och inte de egenskaper och viljor vi har. Om det är vid något tillfälle under livet man har möjlighet att ge barnen rätt ramverk och verktyg, är det tidigt i livet.
Men vad är då genuspedagogik?
Genuspedagogik handlar inte om:
Vad man ska få leka med – att pojkar ska klä ut sig till prinsessor och flickor ska leka med bilar.
Att kalla alla barn för hen istället för han eller hon.
Att ta bort det biologiska könet.
Att enbart identifiera normer i förskolan.
Att enbart tala om omsorg av barn i förskoleåldern.
Genuspedagogik handlar om:
Att pedagoger och lärare bemöter barn utifrån deras egenskaper, behov och vilja.
Att pedagoger och lärare identifierar, hanterar och bemöter genusstrukturer.
Att utföra detta medvetet med barn och ungdomar i förskola, grundskola, gymnasieskola.
En vanlig kommentar när man diskuterar genuspedagogikens vara och icke-vara är frasen “Det finns ingen forskning som bevisar att genuspedagogik behövs”. Fil dr Maria Heikkilä skriver i en kunskapsöversikt om förskolan att forskningsprojekt som berör jämställdhet och genus har pågått under de senaste 30 åren. Forskning visar också, att vissa skillnader i könet är något som socialiserats in. I Fil dr Maria Heikkiläs kunskapsöversikt om förskolan kan vi bland annat läsa:
Interaktionsstudier gjorda av Birgitta Odelfors (1996) och Annika Månson (2000) visar att pojkar får större utrymme och mer personalstöd i förskolan.
Christian Eidevalds (2009) skriver i sitt resultat “att förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar” och att “förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer”. Ett exempel på detta är att förskollärarna gick fram och hjälpte pojkar vid 62 tillfällen utan att han gett signaler om att han behövde hjälp, men att det enbart skedde vid tre tillfällen för flickor.
En rationell följdfråga på “Varför kan inte barn bara få vara barn?” är “Vad blir konsekvenserna?”. För att kunna besvara den frågan, måste vi titta på hur skillnaderna mellan kvinnor och män ser ut idag.
Det är givet att barn som lär sig att uppföra sig snällt, varsamt och “sitta fint” också bär med sig det i vuxen ålder. Har man inte lärt sig som barn att säga ifrån när något är fel, att våga ta plats och utrymme och följa ens magkänsla är sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder. Har man inte heller fått lov att vara ledsen och visa att man behöver tröst som barn, är också sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder.
Med detta sagt om genuspedagogikens innehåll, nuvarande forskning och konsekvenser går vi tillbaka till Sverigedemokraterna. Enligt deras motion kan vi alltså läsa att de:
“…vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik…”
“…försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”
Men vad säger Sverigedemokraterna när vi generellt pratar om det kvinnliga och manliga könet?
“Alla människor är inte stöpta i samma form. Vi har olika förutsättningar och därför är det viktigt att man förstår det för att människor ska komma till sin fulla rätt i så hög utsträckning som möjligt.”
“Varje enskild individ är unik och ska ha rätt att få komma till sin fulla rätt och det kan man bara om man förstår att vi är just unika och olika.”
Med andra ord – exakt det genuspedagogik handlar om. Att alla barn och ungdomar, ska få sina behov och önskemål tillgodosedda. Inte efter gamla eller nygamla normer. Inte efter stereotyper. Att våga se och hantera normer och samhällsstrukturella fel och brister. Att alla människor i ung ålder i svensk skola ska få samma möjligheter.
Och eftersom Sverigedemokraterna själva tycker att varje individ ska få välja sin egna väg i livet, att män och kvinnor har samma värde, och att varje enskild individ är unik är det givet att det ska finnas genuspedagogik i den svenska skolan.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
Principprogrammet
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Källa: Wikimedia
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Rasism ♥ nationalism
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Källa: Wikimedia
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Foto: Johannes Jansson/norden.org
Rasen – den mänskliga essensen
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Källa: Wikimedia
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Källa: Wikimedia
Över- och underordnade kulturer och folk
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
100% människa? (Public Domain)
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Invandringsfrågan
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Samhälleliga värden
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
Montage: Daniel Garpebring
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
Foto: Andres Rueda
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Foto: Holger Ellgaard
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Motargument 