Alla inlägg av PÄR GUSTAFSSON

En forskare som söker nya vägar
I fokus

Sverigedemokraterna goes Russian

När länder blir auktoritära är det första som de politiska ledarna gör att ta kontroll över de fria medierna – och politisk satir blir med ens ett farligt ämne. När Putin kom till makten dröjde det inte länge förrän fria medier var kuvade och ett av de största tittarsuccéerna, ett politiskt satirprogram, togs ur etern. Samma tankegods finns hos Sverigedemokraterna, ordföranden i Blekinge SD vill förbjuda politisk satir i Sveriges Radio och Sveriges Television.

Att länder som Ungern och Ryssland håller på att lämna den demokratiska familjen har nog inte undgått någon. I fallet Ryssland har avskedet tagit många år och redan gått väldigt långt, med riggade val och trakasserade oppositionella. För att inte tala om de totalt statskontrollerade TV-kanalerna som tar direktiv från Kreml om hur och vad man bör sända, vilka nyheter som ska lyftas fram i ljuset, och vilka underhållningsprogram som får sändas. När Vladimir Putin kom till makten för ungefär tjugo år sedan började han omedelbart en kampanj mot de privatägda medier som hade växt fram under årtiondet efter Sovjetunionens kollaps.

Ett exempel är NTV – en privatägd kanal med många tittarsuccéer, däribland Kukly (ry. Куклы) som ordagrant betyder ”Dockorna”. Dockornas förebild var den brittiska politiska satirsserien Spitting Image som sändes under 80- och 90-talen. Likt sin förebild, använde Dockorna just dockor som var karikatyrer av kända politiker. Alla fick en slev av kritik för sina tilltag och misstag inom rysk politik. Och när Putin kom till makten 1999 fanns snart även en docka som liknade Putin med i vart och vartannat avsnitt.

Det förekom påtryckningar på NTV att ta bort Putin-dockan från programmet, att stoppa den politiska satiren mot presidenten. Och när Putin med hjälp av statsapparaten krossade och tog över de privatägda mediehusen, däribland NTV, så skedde många förändringar i tablån. Dockorna försvann slutligen 2002 när NTV hade tagits över fullständigt av aktörer som gick statens intressen. Kampanjen mot bl a NTV var känd och stödd av Putin själv (Gustafsson 2008).

Auktoritära ledare vill inte bli skrattade åt

Varför är då detta viktigt? Jo, därför att det första som auktoritära och kanske antidemokratiska ledare vill försäkra sig om är att ingen skrattar åt dem. Skratt avväpnar. Skratt gör dem mindre. I en normal demokrati är skrattet ett tillåtet sätt att relatera till makten. I de auktoritäras och diktatorernas värld är skrattet farligt och måste tas bort. Och dessa idéer bubblar nu upp även här hemma hos Sverigedemokraterna.

Även om Jimmie Åkesson säger att han inte tycker ett förbud behövs, är det ett faktum att idén finns på riktigt och lever inom partiet. Det är Blekinge läns ordförande för Sverigedemokraterna, Camilla Karlman, som inte tycker det ska vara tillåtet att skämta om politik i Sveriges Radio och SVT, rapporterar SVT:

”– I politiken diskuteras så pass allvarliga ämnen att det rimmar dåligt med satir inom public service-bolagen, säger Camilla Karlman.
Sverigedemokraternas Blekingedistrikt anser att SVT och SR främst ska vara informationskanaler för nyheter och dokumentärer.
– Tar man P3 som exempel så har det slagit fel när de har gjort satir om Sverigedemokraterna, säger Camilla Karlman.
Camilla Karlman är beredd att stödja förslaget till partikongressen från femton SD-distrikt som vill att SD ska arbeta för att sälja ut SVT 2 och P3.
– Det är vår uppfattning att privata radio- och tv-kanaler kan syssla med lätt underhållning som Bonde söker fru och liknande där det inte finns inslag av folkbildning, säger hon.”

Om Camilla Karlman får sin vilja igenom kommer Sveriges medielandskap närma sig Rysslands med ett rejält kliv. Public service blir snävare och mer av informationskanal för makten och, så klart, utan störande lustigkurrar som gör sig roliga över politikernas tilltag.

Skriftliga källor:

Gustafsson, Pär (2008) Commercial Conflict: The case of Russia’s Contemporary Economy, DPhil thesis, Oxford University.

Artiklar

Utanförskap präglar inte invandringen

Ett av de främsta argumenten som rasister och högernationalister för fram mot invandring och invandrare är utanförskapsargumentet. Mot bakgrund av nya forskningsdata finns nu fog för att ifrågasätta detta vanliga argument i invandringsdebatten.

Retoriken hos rasister och högernationalister brukar se ut ungefär så här:

Invandrare står utanför det svenska samhället. Invandrare vill egentligen bara leva som i hemlandet. Invandring och utanförskap går hand i hand. Utanförskapsargumentet bygger till stor del på idén att invandrare upplever Sverige subjektivt på ett annat sätt än svenskar samt att de står utanför, vantrivs och ’egentligen’ vill åka hem.

Men stämmer verkligen detta?

För första gången är det nu möjligt, tack vare nya forskningsdata från Migrant World Values Survey (MWVS) som genomfördes häromåret, att undersöka om utanförskapsargumentet stämmer eller inte. World Values Survey har sedan 1981 varit en ledande, pålitlig, återkommande undersökning av värderingar i länder över hela världen.

En stor brist har varit att invandrares värderingar inte har kunnat fångas av undersökningen. Därför har man nyligen börjat genomföra Migrant World Values Survey för att råda bot på problemet.

I Sverige genomfördes MWVS under hösten 2018 och pågick i 54 kommuner där över 7 000 utomeuropeiska migranter valts ut från befolkningsregistret. Bortfallet var endast 786 personer vilket betyder att 6 516 personer deltog i studien. Rapporten publiceras i maj i sin helhet, men redan nu har en sammanfattning lagts ut på Institutet för framtidsstudiers hemsida och Dagens Nyheter har skrivit om undersökningens resultat.

Vad säger då resultaten om utanförskapsargumentet? Mer än hälften av deltagarna (57%) säger att de känner sig hemma i Sverige och trivs (55%) samt vill bo kvar i sin kommun (59%). De känner samhörighet med sitt ursprungsland och med Sverige (7.30 på en skala 1 till 10 där 1=ursprungsland och 10=Sverige). De känner alltså mest samhörighet med Sverige. Man kan också tillägga att om man tar med de som känner sig lite hemma i Sverige och de som känner sig hemma i Sverige, då blir siffran hela 89% (se Dagens Nyheter) som känner sig hemma i Sverige i någon grad.

Det är tveksamt om utanförskapsargumentet överlever. Snarare verkar det finnas hoppfulla signaler om att invandrare känner sig integrerade och känner samhörighet med sitt nya hemland Sverige. Detta är resultat som inte stämmer överens med den hysteriska högernationalistiska och rasistiska rapporteringen om utanförskap och s k ”no go-zoner” (eg. ”utsatta områden”).

Ingen förnekar att det finns problem att lösa här i Sverige, men situationen är inte hopplös och den generella mörka bilden av utanförskap är falsk.

I fokus

Systemkollapsargumentet som kollapsade

Det finns gott om kollapsteoretiker på internet. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att föra fram budskapet att vi står inför en systemkollaps med fallerande välfärd, kriminalitet, fallande tillit till vitala institutioner i samhället och en ekonomi som tar stryk av så kallad massinvandring.

Ett sådant exempel är Erik Wiklunds debattinlägg på sajten Newsvoice.se den 6:e augusti i år. Rubriksättningen avslöjar ambitionerna: ”Fakta som krossar de som romantiserar massinvandringen”. Bortsett från att man i debatter vanligen riktar sig mot att krossa argument och inte personerna bakom argumenten så haltar Wiklunds framställning betänkligt. Tesen att ”Sverige brottas med enorma samhällsproblem på grund av massinvandringen” håller helt enkelt inte för en närmare granskning.

En bärande idé hos Wiklund är att de flesta invandrare som kommit till Sverige sedan år 2000 är ute efter att leva på bidrag. Den viktiga länken i beviskedjan är att ”svensk personal” som arbetar med nyanlända säger att den första frågan invandrarna ställer är ”hur mycket bidrag kommer jag att få?”. Wiklund anger ingen källa. Wiklund talar inte ens om var denna ”svenska personal” arbetar.

Wiklund hävdar också att dessa invandrare inte har flytt krig och elände utan kommer till Europa endast för dessa bidrags skull. Detta resonemang är så absurt att det är svårt att ta på allvar. Tänk på hur hemmakär och hemmavan du sannolikt är själv. Vad skulle krävas för att välja att lämna allt för att resa till andra sidan jorden?

I en debattartikel skriver psykologen och tidigare verksamhetschefen för Kris- och traumacentrum i Stockholm, Luis Ramos Ruggiero, att flyktingar inte flyr till Sverige utan framför allt från helvetet i exempelvis Afghanistan, Syrien eller Irak.
Det är alltså inte hoppet om socialbidrag utan hoppet om att slippa att leva i helvetiska förhållanden som driver flyktingarna att lämna sina hem.

Har Sverige blivit ett ”råare land”?

Wiklund gör en stor poäng av att ”många svenskar upplever helt enkelt att Sverige blivit ett råare land” på grund av alla flyktingar som kommit hit. Återigen finns ingen källa angiven. Återigen är Wiklunds argument så absurda att det är svårt att ta dem på allvar. Vad värre är, det stämmer helt enkelt inte. Mer än 8 av 10 svenskar känner sig bekväma med att ha en invandrare som vän, enligt Special Eurobarometer 469, 2017, sidan 38. Om invånarna ansåg att invandrarna har orsakat ett ”råare land” så verkar det inte rimligt att man skulle vara så positivt inställd till att ha en invandrare som vän.

Och tittar vi på samhällsnivån finner vi fler saker som motsäger Wiklunds tes om ett ”råare land”. Endast sex procent av svenskarna oroar sig för korruption inom politik- och finansvärlden, enligt What Worries the World, Ipsos Public Affairs, juli 2018, sidan 17. Sverige utmärker sig år efter år som ett högtillitsland i vilket medborgarna både litar på sina grannar och på staten. SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör regelbundet den här typen av mätningar. Svenskar är också nöjda med demokratin i sina kommuner. Andelen nöjda var 70 procent 2017.

Det finns också skäl att tro att många människor har en alltför dyster bild av Sveriges läge på grund av hur sociala medier fungerar. Social medier tycks underblåsa faktaresistens. Professor Per Ödling lyfter fram det perspektivet i en intervju i Veckans Affärer.

Tillgänglig statistik visar att Sveriges BNP ökar mer än i övriga EU, rapporterar Bloomberg, och har lyfts av invandringen. Visserligen kan man invända att detsamma inte gäller BNP per capita, men den produktivitetsavmattningen kommer å andra sidan efter många år av mycket stark produktivitetsökning i Sverige. Det har med andra ord knappast så mycket med invandringen att göra.

Poängen vi bör minnas är inte att Sverige är ett mönsterland på alla sätt, det vore att likt Pangloss i Voltaires Candide från 1759 utbrista att vi lever i den bästa av världar. Det finns kriminalitet som ökar oroväckande, till exempel gängrelaterade skjutningar, och integrationen av nyanlända kan utan tvekan bli bättre.

Men Sverige är inte på avgrundens rand. Och invandrarna är inte problemet. Konfliktlinjen går mellan oss som är laglydiga – det vill säga de flesta svenskar och invandrare – och de som begår brott. Inte mellan invandrare och infödda svenskar.

Krönikor

Varför vi envisas med att säga emot Janouch och Lamotte

Det kom ett brev till redaktionen. En läsare av Motargument menade att vi målar upp en alltför rosenröd bild av Sverige. Vi svarade brevskrivaren personligen. Här följer en artikel baserad på vårt svar.

Motargument fick frågan varför vi lägger så stor vikt vid att ”förneka sanningen och försköna bilden av Sverige”. Det är en relevant fråga och vi ska svara så gott vi kan.

En del föreslår också att vi ska prata med vanligt folk för att få fram ”sanningen” om hot, våld och kriminalitet i de utsatta områdena som ibland kallas ”no go-zoner”. Det är naturligtvis aldrig bra att det förekommer hot och våld i samhället men det är viktigt att fråga sig hur man kan vara säker på hur vanligt detta egentligen är, och om angrepp mot blåljuspersonal bara sker i vissa områden.

Göteborgs utsatta områden har kallats ”no go-zoner” av bland annat Katerina Janouch. Vi har inom redaktionen personer med kopplingar till Göteborg med släkt och vänner även i utsatta områden och vi kan självsäkert säga motsatsen, att Katerina Janouchs bild av ”no go-zoner” är överdriven eller till och med falsk.

Det är lätt att det blir pajkastning där den ena säger si och den andre säger så baserat på vilka ”vanligt folk” som man har frågat. Upplevelser kan som sagt skifta. Ett sätt att undvika pajkastning är att hitta fakta som inte bygger på enstaka personers upplevelser.

En bra metod är att räkna det man kan observera för att få siffror som bevis. Så gör samhällsvetenskapliga forskare och en del journalister. Ett bra exempel på det är Dagens Nyheters studie om de så kallade ”no go-zonerna”.

I Sverige finns 61 områden som är ”utsatta” varav 23 är ”särskilt utsatta”. Studien handlar om de sjutton senaste inrapporterade månaderna. Under denna tidsperiod inträffade 419 allvarliga händelser om hot eller våld mot blåljuspersonal. Endast 27 av dessa händelser (6,4%) skedde i de ”särskilt utsatta” områdena. Blåljuspersonal säger dessutom att de numera inte längre behöver poliseskort när de arbetar i de utsatta och särskilt utsatta områdena. Tydligen har ökad polisnärvaro och föräldrapåverkan gjort sitt. Dagens Nyheter tar betalt för att läsa artikeln om studien men du kan läsa en sammanfattning här.

Det är naturligtvis ett problem att hot och våld mot blåljuspersonal överhuvudtaget sker i Sverige men det verkar inte vara korrekt att tala om ”no go-zoner” som Katerina Janouch gör. Fakta säger något annat och att vi på Motargument envisas med att argumentera för en annan bild än bloggare som Katerina Janouch och Joakim Lamotte är inte att försköna verkligheten, snarare ser vi det som att vi försöker visa att fakta – om man gräver lite djupare – faktiskt visar en mer hoppfull bild.

Ett konkret exempel från Göteborg är Gårdsten där ett tioårigt projekt nu visar goda resultat. Området är på väg ifrån sin stämpel som utsatt område eftersom problemen har minskat. Om du vill läsa mer om Gårdsten kan du göra det här.

Vilka är ”vanligt folk”?

Vi är alla ”vanligt folk” och har självklart rätt till våra egna upplevelser och åsikter men när man ska bilda sig en uppfattning om vad som verkligen sker i samhället måste man även använda sig av fakta som t ex DN-studien om utsatta områden. Det blir än viktigare att använda fakta när det finns politiska partier som Sverigedemokraterna som tjänar på att situationen i Sverige målas i mörkare färger än nödvändigt.

Vår uppfattning är att det vore dumt att försöka förneka att det finns problem i Sverige, men vi kan inte acceptera den tolkning som Katarina Janouch gör eller de dåligt underbyggda påståenden hon kommer med. Vi menar att när det gäller kriminalitet, gängvåld och de utsatta områdena så går inte konfliktlinjen mellan oss svenskar och invandrarna utan mellan vanligt folk som är laglydiga och de – både svenskar och invandrare – som begår brott.

De allra flesta svenskar är trots allt laglydiga liksom de allra flesta invandrare är laglydiga. Tillsammans är vi – svenskar och invandrare – vanligt folk. Det är brotten vi måste vara hårda mot, inte mot någon viss grupp i samhället.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.