Kristdemokraterna under Ebba Buschs ledning , dvs sedan 2015, förefaller vara på väg att förändra sin värdegrund och kristna etik som tydligt präglade partiet. Nyligen gjorde partiet ett kontroversiellt utspel gällande slöjförbud i lågstadiet och förskolan.
Ett slöjförbud i sig strider mot ett flertal lagar, vilket vi på Motargument tidigare har uppmärksammat. Lagarna som är applicerbara är religionsfriheten – dvs en grundlag, diskrimineringslagen, skollagen och barnkonventionen. Utöver dessa lagar finns ett flertal faktorer som kan användas som argument mot slöjförbud i skolan:
Vi förändrar inte människors traditioner och eventuellt förtryck genom att skapa ett slöjförbud. Upplysning är bättre än förbud.
Vi vet inte hur många av dessa barn som tvingas att bära slöja.
Många barn vill se ut som mamma, och klä sig och sminka sig som mamma. Barn i Sverige som inte utvecklat bröst använder bh och bikini.
Vi kommer att få många hemmasittare, dvs barn som har rätt till skolgång kommer inte att kunna gå dit.
Är det integration att exkludera barn från sin rätt till skolgång?
Det är inte mer rätt att tvinga av flickor och kvinnor kläder än att tvinga på flickor och kvinnor kläder.
Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
Slöjförbud skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
Det är oklart hur KD (och andra) tänker sig att ett slöjförbud ska kunna efterlevas. Ska flickorna nekas att gå till skolan? Ska föräldrarna bötfällas? Ska flickornas slöjor avlägsnas i skolan, av vem i så fall? Många frågor, inga svar.
Återigen är det kvinnor/flickor som påverkas av restriktioner, eller menar KD att män också drabbas av en restriktion i form av ett slöjförbud? I så fall skulle det ha varit lämpligt att lyfta det.
Innebär slöjförbud att en inte ska få ha saker på huvudet? Ska ansiktet inte döljas? Hur långt ska ett förbud mot huvudbonad dras? Ska vi förbjuda kepsar, hattar, mössor, bandanas, luvtröjor, balaklavor och maskeradkläder? Eller handlar detta återigen om en restriktion för kvinnor i allmänhet, och för muslimska kvinnor i synnerhet?
Vi påminner oss själva om att slöjförbuden som temporärt infördes i skånska Skurup och Staffanstorp fick till följd att fler flickor i skolan valde att bära slöja. Senare har dessa förbud tagits bort eftersom det visade sig att de bröt mot lagen som den ser ut idag.
Vän av ordning funderar över om detta är ett allvarligt menat utspel, eller om det handlar om ett försök att ta röster från Sverigedemokraterna? KD är väl medvetna om att detta är signalpolitik som i normala fall signeras SD. Signalpolitik som, om vi ska vara realistiska, inte säkert blir verklighet.
Förvaltningsrätten i Malmö har 17 november 2020 i två domar beslutat att slöjförbuden i skånska skolor är olagliga. Besluten lutar sig mot såväl religionsfriheten i grundlagen som Europakonventionen. Förbuden ska upphävas.
De skånska kommunerna Skurup och Staffanstorp har under det senaste året beslutat om slöjförbud i skolan. I Staffanstorp gällde förbudet elever upp i förskola och upp till sjätte klass, medan det i Skurup gällde såväl elever som lärare i förskola och grundskola.
Flera kommunmedlemmar överklagade besluten mot bakgrund av att de skulle kunna vara olagliga, bl a med hänvisning till religionsfriheten.
Domaren i målet i Skurups kommun, Peter Kristiansson, förklarar:
– En inskränkning av religionsfriheten kräver lagstöd, något som saknas i dessa fall. Varken skollagen eller någon annan lag ger en kommun rätt att besluta om inskränkningar på det sätt som nu har skett. (Källa: Domstol.se)
I Sveriges Radio Studio Ett hör vi chefsrådman Peter Kristiansson, domare i målet i Skurups kommun, Johan Bolinder (M), kommunstyrelsens ordförande i Skurup samt Tasnim Raoof, ordförande för Malmös unga muslimer. Om du vill lyssna på dessa intervjuer klicka HÄR.
De skånska kommunerna Staffanstorp och Skurup har infört slöjförbud i skolan och förskolan för såväl elever som personal. Besluten om slöjförbud bryter mot svensk lag på flera punkter. Framförallt strider det mot svensk grundlag och regeringsformen. I denna artikel förklarar vi varför det är förbjudet att förbjuda slöja i skolan. Förbud mot slöja i skolan strider mot svensk lag, inklusive grundlagen.
Det 22 maj 2019 som kommunfullmäktige i Staffanstorp beslutade om ett slöjförbud i skolan. En av motiveringarna då var att det skulle bidra till integrationen av nyanlända. I Staffanstorp kommer slöjförbudet att gälla upp till årskurs 6. Vi noterar att slöjförbudet gäller även personal. Vi återkommer till Staffanstorp lite senare i denna text.
Den 16 december 2019 var det dags för Skurups kommunfullmäktige att bifalla Sverigedemokraternas motion om slöjförbud. I motionen läser vi ”att huvudduk, burka, niqab och andra klädesplagg som har som syfte att dölja elever och personal inte skall vara tillåtet i Skurups kommuns förskolor”. Samma formulering finns vad gäller förbudet i grundskolor. (Källa: SVT)
Vi återkommer även till Skurup lite senare i denna text.
Jag kommer nu att punkta upp vilka lagar som är aktuella i sammanhanget. Vi börjar med skollagen och diskrimineringslagen. Dessa lagar kan Sverige förvisso ändra i, men som de ser ut idag är ett slöjförbud i skolan olagligt.
Skollagen
Vi saxar följande ur 1 kap. 8 § i skollagen:
”Lika tillgång till utbildning
Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.
I diskrimineringslagen (2008:567) finns bestämmelser som har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter inom utbildningsområdet oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lag (2014:960).” (Källa: Riksdagen.se)
Diskrimineringslagen
Vi saxar följande ur diskrimineringslagen 1 kap. 3 § och 4 §:
”Lagen är tvingande
3 § Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.
Diskriminering
4 § I denna lag avses med diskriminering
1. direkt diskriminering: att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder,
2. indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, viss funktionsnedsättning, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet” (Källa: Riksdagen.se)
I diskrimineringslagen 2 kap. 5 § läser vi:
”Utbildning
Diskrimineringsförbud
5 § Den som bedriver verksamhet som avses i skollagen (2010:800) eller annan utbildningsverksamhet (utbildningsanordnare) får inte diskriminera något barn eller någon elev, student eller studerande som deltar i eller söker till verksamheten. Anställda och uppdragstagare i verksamheten ska likställas med utbildningsanordnaren när de handlar inom ramen för anställningen eller uppdraget. Lag (2014:958).” (Källa: Riksdagen.se)
Som jag nämnde tidigare så kan Sverige utan större åthävor ändra i såväl skollag som diskrimineringslag. Däremot finns ytterligare lagar att ta hänsyn till. En av dem är Barnkonventionen, som enligt beslut den 13 juni 2018 kommer att bli svensk lag 1 januari 2020.
Barnkonventionen blir svensk lag 2020
I Barnkonventionen artikel 2 läser vi följande:
”Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt.
Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro” (Källa: Unicef)
Och i Barnkonventionen artikel 14 läser vi följande:
”1. Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
2. Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, rättsordningens grunder, folkhälsan eller den allmänna moralen eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.” (Källa: Unicef)
Likt Europakonventionen är Barnkonventionen ”ett rättsligt bindande internationellt avtal”. Således kommer det som står i Barnkonventionen från och med 1 januari 2020 vara rättsligt bindande. (Källa: Unicef)
Europakonventionen utgör svensk lag sedan 1995. Europakonventionen är överordnad svensk lag, och ingår därmed i den svenska grundlagen. Detta innebär att det i princip är omöjligt för Sverige att göra ändringar i denna lag. Det innebär också att eventuella förändringar i skollagen respektive diskrimineringslagen som strider mot Europakonventionen inte går att genomföra. Europakonventionen ingår i regeringsformen.
Europakonventionen står över svensk lag och ingår i regeringsformen
I regeringsformen 1 kap. 2 § läser vi följande:
”2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
[…]
Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.” (Källa: Riksdagen.se)
Vi saxar följande ur regeringsformen 2 kap. 1 §:
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion (Källa: Riksdagen.se)
I regeringsformen 2 kap. 12 § hittar vi följande stycke:
12 § Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning. Lag (2010:1408). (Källa: Riksdagen.se)
I regeringsformen 2 kap. 19 § läser vi följande om Europakonventionen:
”19 § Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (2010:1408).” (Källa: Riksdagen.se)
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att slöjförbud i skolan strider mot en mängd lagar. I första hand strider förbud mot slöja i grundskolan respektive förskolan mot skollagen och diskrimineringslagen. Eventuella ändringar i dessa lagar som strider mot Europakonventionen kan inte genomföras. Vidare strider ett slöjförbud mot såväl Barnkonventionen som Europakonventionen. Europakonventionen är överordnad svensk lag, och är således en grundlag och ingår dessutom i regeringsformen. Sverige får inte på egen hand ändra en enda bokstav eller ett enda kommatecken i vare sig Barnkonventionen eller Europakonventionen. Svensk lag (i detta fall Skollagen och Diskrimineringslagen) påverkas av Barnkonventionen såtillvida att den påverkar rättstillämpningen på alla nivåer i offentlig verksamhet.
Vad gäller slöjförbudet i Staffanstorp så ändrades den ursprungliga formuleringen, ”slöja” ersattes med ”huvudduk”. Vad har då skett sedan slöjförbudet infördes i Staffanstorp? Sydsvenskan har ringt runt till skolor i kommunen – och det visar sig att ingen skola har vidtagit några åtgärder mot barn eller personal som bär slöja. Med facit i hand är detta en tandlös lagstiftning med massor av signalpolitik.
Vad gäller slöjförbudet i Skurup säger den sverigedemokratiske motionsförfattaren att förbudet ingår i en mer övergripande integrationsplan. Hur många barn och personal som kommer att påverkas direkt av slöjförbudet i Skurup är ännu inte klarlagt.
Slöjförbuden i Staffanstorp och Skurup strider mot religionsfriheten samt ett flertal lagar, inklusive regeringsformen.
Den 9 december 2019 röstades den nya biblioteksplanen i Sölvesborg igenom. Det innebär att det nu står klart att skolbiblioteken inte är tvingade att köpa in böcker på andra modersmål än svenska. Dessutom innebär det att samarbetet mellan modersmålslärare och skolbibliotek upphör och att skrivelsen om integration via samarbete med studieförbund tas bort.
Samstyret i Sölvesborg, en koalition bestående av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och lokalpartiet Sölvesborg och Lister, har återigen tagit ett beslut som väcker uppmärksamhet. Denna gång handlar det om att det inte kommer att finnas tillgång till böcker på andra modersmål än svenska på skolbiblioteken. Detta strider mot bibliotekslagen, och eventuellt också mot en av grundlagarna.
Under förra året köpte Sölvesborgs kommun in ca 150 böcker på andra språk än svenska. Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg, motiverar Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska:
”Vissa elever kan inte, eller vill inte, prata sina modersmål. Då kan det bli ansvarslösa investeringar i böcker som bara samlar damm. Vi har bytt ut den skrivelsen mot att biblioteken ska köpa in böcker på andra språk än svenska. På sätt öppnar vi upp för en behovsprövning.” (Källa: VT.se)
Vän av ordning undrar vad denna slutsats grundar sig på. Förvisso finns det säkert barn som inte vill, eller kan, prata sina modersmål. Men det finns säkert lika många barn som vill och kan prata sina modersmål. Erixon ägnar sig åt spekulationer. Spekulationer är inte fakta. Vidare så drar hon slutsatser utifrån sina spekulationer. Slutsatser som inte heller går att fastställa.
Den officiella anledningen till att Samstyret i Sölvesborg gör ändringar i biblioteksplanen är, enligt Erixon, ekonomi. En intressant aspekt i sammanhanget är att SD varje år, alltsedan 2011, har lagt motioner i riksdagen om att ta bort modersmålsundervisningen i skolan. Ändringarna i biblioteksplanen som det SD-ledda styret i Sölvesborg beslutat om går hand i hand med motioner om slopad modersmålsundervisning.
Förutom att man vill sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål innehåller den nya biblioteksplanen ytterligare ändringar som försämrar integration och gemenskap.
Inte alla elevers modersmål: I kommunens ursprungliga biblioteksplan står det att ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål”. Samstyret har valt att ändra formuleringen till ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska”.
Inte söka upp grupper som talar minoritetsspråk: Andra ändringar i planen innefattar exempelvis en strykning av tidigare mål att biblioteken som en metod att få mer delaktighet från allmänheten rörandet (sic!) utbudet ska ”särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken”.
Nej till samarbete: Samarbetet mellan modersmålslärare och bibliotek stryks i nya planen.
Bort med integration: Den tidigare ambitionen att få till samarbeten med studieförbund för att få till verksamhet som ”främjar gemenskap, förståelse och integration” ändras till ”främjar gemenskap, förståelse för varandras olikheter”. (Källa: VT.se)
På punkt efter punkt urholkar Samstyret i Sölvesborg förutsättningarna för integration och gemenskap.
Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, utvecklar resonemanget om att den nya biblioteksplanen diskriminerar minoriteter:
”Biblioteken är för alla. Sen finns prioriterade grupper i bibliotekslagen och det är dessa grupper man försöker komma undan i Sölvesborg.” (Källa: SR.se)
Oppositionen riktar stark kritik mot beslutet och Sofia Lenninger, kulturchef i Sölvesborg, menar att det SD-ledda styret eventuellt kan ha beslutat något som inte ryms inom lagens ramar. Hon säger:
”Egentligen skulle jag vilja driva en verksamhet där vi utgår från bibliotekslagen och sedan gör så mycket som möjligt. I det här fallet är det tvärt om. Vi ska göra så lite som möjligt, men bara inom vissa områden.” (Källa: SR.se)
Jag vill poängtera att Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska strider mot svensk lag. Vi läser följande i Bibliotekslagen (2013:801) 1§ och 5§:
1 §I denna lag finns bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet. Det allmänna biblioteksväsendet består av all offentligt finansierad biblioteksverksamhet och utgörs av:
5 §Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på 1. de nationella minoritetsspråken, 2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
3. lättläst svenska. (Källa: Sveriges riksdag)
(Fetstilen i citaten är gjorda av mig)
Modersmål är nyckeln till fler språk
Att få utveckla sitt/sina modersmål är en förutsättning för att lära sig fler språk.
22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.
Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.
Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.
”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)
”För att det ska bli möjligt att leva upp till läroplanens skrivningar är det viktigt med ett klimat där olika språk ses som en tillgång och där elevernas intresse för och nyfikenhet på olika språk uppmuntras. Det kan innebära att det finns tillgång till litteratur på olika språk i fritidshemmet eller att gruppen arbetar med att undersöka vardagliga ord och uttryck på olika språk.” (Källa: Skolverket)
Kan barn och ungdomar analysera och diskutera, oavsett vad de själva har för kön? Ja, givetvis kan de det: Debattören och psykiatern David Eberhard är snett ute när han i biologins namn diskvalificerar pojkar.
Varje barn som växer upp behöver förstå vår tillvaro, behöver lära sig analysera den och behöver lära sig att diskutera den på ett konstruktivt sätt. Varje växande barn behöver även bli bemött som en individ med sina egna personliga förutsättningar och behov – inte som ett kollektiv där alla med samma kön eller hudfärg eller annan kategoritillhörighet förväntas ha dels samma förutsättningar och dels samma behov. Därför är det djupt problematiskt att som David Eberhard i Expressen dra upp skarpa linjer mellan barn av olika kön och kräva att barnen skall uppmuntras till tävlingsmentalitet istället för att uppmuntras till att analysera och diskutera.
Denna förmodade oförmåga påstår Eberhard att den skulle vara en omtvistlig biologisk sanning, och utmålar det som om alla som inte håller med honom skulle vara någon sorts knäppa flummisar utan verklighetsförankring. De båda förankringar som han själv använder för sin ståndpunkt är dock allt annat än verkliga till sin natur: Den ena utgör en total förvrängning av en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, och den andra är ett mycket tveksamt påstående om att skolan skulle ha fungerat bättre för pojkar förr i tiden. Här bör vi sålunda ta oss en titt på fyra saker:
1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger
2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön
3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr
4. Fördelar och faror med tävlingsmentalitet
1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger
Härom veckan hade Svenska Dagbladet en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, som förespråkade att vi dels bör motverka antipluggkultur och dels ge pojkar utrymme att prata om känslor.
Det mesta av det som Zimmerman tar upp är känt sedan tidigare. Att pojkar nuförtiden har lägre genomsnittsbetyg än flickor förklarade redan SOU-rapporten ”Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker” från 2010 med en kombination av två faktorer: å ena sidan en machokultur som pressar killar till att vara ”coola” och till att undvika sådant som anses ”omanligt”, och å andra sidan en antipluggkultur där det ses som coolt att inte plugga och inte bry sig. En intressant sak som rapporten tar upp är hur könsstereotyperna har förvandlats över tid. Förr i tiden ansågs det manligt med ”ordning och reda, logik och förnuft, driftskontroll och självdisciplin”, och på den tiden var det också så att den genomsnittliga pojken gjorde bättre ifrån sig i skolan än vad den genomsnittliga flickan gjorde. Att de nämnda dygderna nuförtiden ses som kvinnliga snarare än som manliga bör enligt rapporten vara en bidragande orsak till att den genomsnittliga. Zimmerman i sin tur lyfter fram en studie som kom fram till att det lönar sig att lära pojkarna studieteknik och att uppmuntra dem att se skolans ämnen som någon man BLIR bra i genom att träna sig, snarare än något som man i sig själv ÄR antingen bra eller dålig i. Kloka råd.
Något som borde vara självklart för alla är att det är mänskliga individer som går i skolan och lär sig saker. När vi pratar om ”pojkar i skolan” och ”flickor i skolan” bör vi mena ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som pojkar” respektive ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som flickor”. Om vi istället får för oss att det är själva kategorierna som går i skolan, då blir våra resonemang snabbt väldigt snurriga. Det som Zimmerman pratar om är helt uppenbart att bemöta individer på ett juste sätt, utifrån deras personliga förutsättningar. Den rubrik som SvD har valt går dock med lite obetänksamhet eller illvilja att tolka i en annan riktning: SvD:s rubriksättare pratar där om att ”Fostra pojkar som flickor”. Just denna rubrik tar Eberhard stenhårt fasta på, men då inte som kritik mot SVD:s sätt att formulera sig utan istället som om det vore relevant kritik mot Zimmerman personligen.
Det förefaller som att Eberhard egentligen inte är intresserad av att bemöta Zimmerman, utan endast intresserar sig för att göra reklam för sin senaste bok och för den egna världsbilden: Zimmerman blir här endast intressant i egenskap av att vara en person som kan användas till förevändning för den egna monologen. Detta förklarar i så fall varför Eberhard inte bemöter, eller ens nämner, någon av Zimmermans faktiska ståndpunkter eller något av hans faktiska argument.
En trist detalj i sammanhanget är att den nyanserade artikeln om Zimmerman inte bara kräver mer av läsaren utan dessutom ligger bakom en betalvägg, medan Eberhards raljanta rallarsvingar inte bara är mer lättlästa utan även är fritt tillgängliga att klicka sig in på. Denna typ av dynamik är tyvärr blott alltför vanligt i dagens samhälle.
2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön
Idag är det förhoppningsvis självklart för de flesta att varje människa har växt upp under påverkan av både samhälle och biologi – inte bara det ena eller det andra. Våra förmågor är en fråga både om träning och om biologiska förutsättningar, inte bara det ena eller det andra. Visst är det så att barns mognad i hög utsträckning är en biologisk process, vilken inte kan hastas fram hur som helst. All skolundervisning behöver läggas upp på sätt som är anpassade för att olika elever har kommit olika långt i sin mognadsutveckling. Och visst är det så att den genomsnittliga pojken ligger efter den genomsnittliga flickan i sin utveckling av personlig mognad, detta är en av de statistiska könsskillnader som lyfts fram i SOU-rapporten ”Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat” (även denna från 2010). Detta innebär dock inte att pojkar generellt skulle vara omogna, utan att av de individer som ligger sämre till i sin mognadsutveckling så är det fler som är pojkar än som är flickor. Varje enskilt barn utvecklas hela tiden, och behöver få uppmuntran i detta. Att ensidigt framhäva det biologiska skapare en illusion av att vi inte kan förbättras, att vi inte kan utveckla oss. Denna illusion är förödande, eftersom den så lätt blir självuppfyllande: Precis som Zimmerman påpekade så blir elever bättre endast när de tror på att de KAN bli bättre.
Det bör även påpekas att en biologisk kropp med en genetisk kod är något som en enskild människa har. Kategorier som till exempel en uppdelning ”män” och ”kvinnor” är något som vi människor gör, en uppdelning som existerar i våra egna huvuden snarare än i naturen. Att förstå detta är nödvändigt för att förstå evolutionen, eller i det här fallet för att förstå barns utveckling. Precis som det inte finns någon nedärvd ras-essens så finns det inte heller någon nedärvd köns-essens.
När en person har sämre biologiska förutsättningar för något viktigt så behöver hen i de flesta fall extra träning för att kompensera för de sämre förutsättningarna. Det är inte alls konstruktivt att istället ge hen en förevändning för att ge upp och strunta i alltihop. Detta oavsett om förevändningen är individuell eller utifrån kategoritillhörighet, men sistnämnda för dessutom med sig ytterligare problem.
Den diskvalificering av pojkars kognitiva förmåga som Eberhard helt utan belägg presenterar som om den vore oomtvistad biologisk sanning ligger helt i linje med den förändring av könsstereotyper som den tidigare nämnda SOU-rapporten lyfte fram: Förr i tiden förutsatte folk att det bara är pojkar som är rationella och ordentliga, nuförtiden förutsätter personer som Eberhard att det istället bara är flickor som har dessa egenskaper. De nämnda SOU-rapporterna lyfter fram forskning som indikerar att de relevanta statistiska skillnaderna mellan pojkars och flickors kognitiva förmåga är små eller obefintliga: Vissa studier tyder på att pojkar i genomsnitt har bättre spatial förmåga än flickor, medan andra studier pekar mot att det inte är någon egentlig skillnad på det området heller. Att en del elever (varav de flesta pojkar) är mindre mogna än andra elever innebär inte att de skulle vara oförmögna att analysera och diskutera. Däremot innebär det att de kan behöva mer struktur och uppmuntran för att komma igång, och att de kan behöva extra träning med sådant de ligger efter i.
Idén att pojkar i allmänhet skulle sakna förmåga att analysera och diskutera förefaller sakna stöd i relevant forskning. Tvärtom pekar forskningen mot att barn oavsett kön i allmänhet besitter dessa förmågor, samtidigt som det definitivt är förmågor som alla blivande vuxna behöver utveckla efter bästa förmåga. Om det nu är Eberhards personliga livserfarenhet att pojkar i allmänhet inte klarar av att analysera och diskutera så motsägs denna livserfarenhet i så fall av min egen livserfarenhet: I de barn- och ungdomsgrupper som jag lett respektive deltagit i brukade både pojkar och flickor vara duktiga på att analysera och diskutera.
3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr
Är det så att en genomsnittlig pojke idag klarar sig sämre i skolan jämfört med en genomsnittlig pojke för femtio eller hundra år sedan? Kanske, kanske inte: Tyvärr finns det väldigt ont om förutsättningar för att göra någon vettig jämförande studie, även om vi bortser från att skillnaderna mellan världen då och nu innebär helt olika kunskapslägen att förhålla sig till. Att könsstereotyperna förr uppmuntrade pojkar att plugga men idag uppmuntrar dem att strunta i skolan är helt klart en faktor som gjorde det lättare för pojkar förr, men det finns också många andra faktorer. Här är det i vilket fall Zimmermans resonemang som pekar mot att pojkar hade det lättare förr, inte Eberhards.
Det resonemang som Eberhard använder begränsar sig egentligen till att pojkar förr i tiden klarade sig bättre än vad flickor förr i tiden gjorde, medan flickor nu för tiden klarar sig bättre än vad pojkar gör nuförtiden. Denna förändring skulle lika gärna kunna betyda att både flickor och pojkar lär sig mer nu än vad de gjorde förr, bara att ökningen är större för flickorna än för pojkarna. Dessutom låter det på Eberhard som om ”pojkarna” vore en enhet som antingen vinner eller förlorar. Men i själva verket så är det enskilda barn som klarar sig bättre eller sämre i skolan, och ser man det i stort så är de individuella skillnaderna i skolresultat oändligt mycket större än de små statistiska variationer som kan uppmätas utifrån till exempel könstillhörighet.
I själva verket var det förr i tiden väldigt många pojkar som for väldigt illa i skolan, och som fick väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig och utvecklas. Allt talar för att pojkar idag har det mycket bättre än vad pojkar hade det förr, och att flickor idag har det mycket bättre än vad flickor hade det förr. Det vore grymt mot pojkarna att dra ner dem i ett system som skadar dem, och otillständigt att rättfärdiga en sådan förändring med att den skadar flickorna ännu mer och därmed medför att gruppen pojkar klarar sig bättre än gruppen flickor.
Ebenhard sparar det värsta till sist: Hans slutpoäng är ett krav på att skolan ska sluta uppmuntra ungdomarna till att analysera och diskutera, att den i stället ska ha dem till att tävla mot varandra. Detta är problematiskt på flera plan. Skolans syfte måste vara att hjälpa våra barn att förstå tillvaron. Barnen bör lära sig att de har ett ansvar att analysera och försöka förstå. Det vore förödande att ta bort analysmomenten för att istället lära dem att kunskap skulle vara en fråga om att vinna över de andra eleverna. Sådant fostrar lydiga auktoritetstrogna undersåtar snarare än fritänkande kritiskt tänkande medborgare. Även om det nu vore så att pojkar i allmänhet skulle få högre betyg i ett sådant system så skulle förlusten i personlig utveckling vara ett på tok för högt pris att utsätta dessa pojkar för.
Därmed inte sagt att tävlingar i sig skulle behöva vara något dåligt. Det går utmärkt att låta analysmoment och tävlingsmoment samexistera med varandra, att ha båda utan att den ena ska behöva vara på bekostnad av det andra. Men frågan är då vilka fördelar och faror det finns med tävlingsmentalitet i sig.
En rimlig hypotes är att tävlingar i allmänhet å ena sidan är kul för de som vinner och för de som oavsett resultat väljer att delta för att ta det som en utmaning, men å andra sidan betydligt mindre kul eller rentav direkt destruktivt för de som blivit tvingade eller pressade att med sin stolthet och sociala position som insats delta i en kamp som de inte har någon ärlig chans att vinna.
Det finns väldigt lite som talar för att tävlingsmentalitet skulle gynna de flesta av de personer som är pojkar. Förvisso nämner den tidigare nämnda SOU-rapporten om biologiska könsskillnader att Idrott och hälsa (även känt som gymnastiken eller gympan) dels har mer tävlingsmoment än skolans övriga ämnen, och dels är det enda ämne där pojkar har högre snittbetyg. På köpet nämner den då även en spekulation om att detta skulle kunna tänkas bero på att fler pojkar känner sig mer utmanade av tävlingsmoment, men denna spekulation gör inte anspråk på att vara mer än just en spekulation. En annan möjlig förklaring är att den tävlingsmentalitet som är utbredd inom Idrott & hälsa missgynnar en stor andel av pojkarna, ja kanske det stora flertalet av pojkarna, och samtidigt även missgynnar en ÄNNU större andel av flickorna. Sistnämnda medför då att pojkar i snitt klarar sig bättre än flickor, trots att många eller rentav de flesta pojkar klarar sig sämre än vad de annars skulle ha gjort.
En sak vet vi, och det är att på tok för många pojkar går ut både grundskolan och gymnasiet utan att ha lärt sig något vettigt på gymnastiktimmarna: Det enda de har fått lära sig är att de inte duger och att de bör hålla sig borta från fysisk träning eftersom de ändå bara gör bort sig om de försöker. Kanske är det i själva verket så att överdriven tävlingsmentalitet inom ämnet Idrott & hälsa utgör ett hot mot folkhälsan, eftersom tävlingsmentaliteten endast uppmuntrar de pojkar och flickor som redan är bra på idrott medan de pojkar och flickor som verkligen hade behövt komma igång med att träna bara blir avskräckta?
Sverigedemokraterna belyser att varje individ är unik, men att genuspedagogik ska tas bort från den svenska skolan. Trots att genuspedagogik just handlar om att se det unika i den enskilda individen.
“Vi vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten, med utgångspunkt i mycket svagt vetenskapligt förankrade politiska teorier, försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”
De skriver också att det är upp till individen att välja sin egen väg i livet, att kvinnor och män har exakt samma värde och ska ha samma rättigheter, lika lön för lika arbete och så vidare.
Och det låter väl bra, eller hur? Om det nu är så det ska vara, varför ska man då behöva genuspedagogik?
Genuspedagogik är en del av jämställdhetsarbetet
Svaret är ganska enkelt. För att det helt enkelt inte är så, vi är inte där. Vi är på god väg, men vi är inte framme och vi är inte klara med vårt jämställdhetsarbete.
Vi måste ha genuspedagogik i skolan just för vi att vi inte har ett jämställt samhälle idag. Istället är vi istället ojämställda från skolåldern fram till vår pension.
Vi får olika möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Vi får olika lön och olika bemötanden. Detta endast utifrån det kön vi har fötts med och inte de egenskaper och viljor vi har. Om det är vid något tillfälle under livet man har möjlighet att ge barnen rätt ramverk och verktyg, är det tidigt i livet.
Men vad är då genuspedagogik?
Genuspedagogik handlar inte om:
Vad man ska få leka med – att pojkar ska klä ut sig till prinsessor och flickor ska leka med bilar.
Att kalla alla barn för hen istället för han eller hon.
Att ta bort det biologiska könet.
Att enbart identifiera normer i förskolan.
Att enbart tala om omsorg av barn i förskoleåldern.
Genuspedagogik handlar om:
Att pedagoger och lärare bemöter barn utifrån deras egenskaper, behov och vilja.
Att pedagoger och lärare identifierar, hanterar och bemöter genusstrukturer.
Att utföra detta medvetet med barn och ungdomar i förskola, grundskola, gymnasieskola.
En vanlig kommentar när man diskuterar genuspedagogikens vara och icke-vara är frasen “Det finns ingen forskning som bevisar att genuspedagogik behövs”. Fil dr Maria Heikkilä skriver i en kunskapsöversikt om förskolan att forskningsprojekt som berör jämställdhet och genus har pågått under de senaste 30 åren. Forskning visar också, att vissa skillnader i könet är något som socialiserats in. I Fil dr Maria Heikkiläs kunskapsöversikt om förskolan kan vi bland annat läsa:
Interaktionsstudier gjorda av Birgitta Odelfors (1996) och Annika Månson (2000) visar att pojkar får större utrymme och mer personalstöd i förskolan.
Christian Eidevalds (2009) skriver i sitt resultat “att förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar” och att “förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer”. Ett exempel på detta är att förskollärarna gick fram och hjälpte pojkar vid 62 tillfällen utan att han gett signaler om att han behövde hjälp, men att det enbart skedde vid tre tillfällen för flickor.
En rationell följdfråga på “Varför kan inte barn bara få vara barn?” är “Vad blir konsekvenserna?”. För att kunna besvara den frågan, måste vi titta på hur skillnaderna mellan kvinnor och män ser ut idag.
Det är givet att barn som lär sig att uppföra sig snällt, varsamt och “sitta fint” också bär med sig det i vuxen ålder. Har man inte lärt sig som barn att säga ifrån när något är fel, att våga ta plats och utrymme och följa ens magkänsla är sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder. Har man inte heller fått lov att vara ledsen och visa att man behöver tröst som barn, är också sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder.
Med detta sagt om genuspedagogikens innehåll, nuvarande forskning och konsekvenser går vi tillbaka till Sverigedemokraterna. Enligt deras motion kan vi alltså läsa att de:
“…vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik…”
“…försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”
Men vad säger Sverigedemokraterna när vi generellt pratar om det kvinnliga och manliga könet?
“Alla människor är inte stöpta i samma form. Vi har olika förutsättningar och därför är det viktigt att man förstår det för att människor ska komma till sin fulla rätt i så hög utsträckning som möjligt.”
“Varje enskild individ är unik och ska ha rätt att få komma till sin fulla rätt och det kan man bara om man förstår att vi är just unika och olika.”
Med andra ord – exakt det genuspedagogik handlar om. Att alla barn och ungdomar, ska få sina behov och önskemål tillgodosedda. Inte efter gamla eller nygamla normer. Inte efter stereotyper. Att våga se och hantera normer och samhällsstrukturella fel och brister. Att alla människor i ung ålder i svensk skola ska få samma möjligheter.
Och eftersom Sverigedemokraterna själva tycker att varje individ ska få välja sin egna väg i livet, att män och kvinnor har samma värde, och att varje enskild individ är unik är det givet att det ska finnas genuspedagogik i den svenska skolan.
Flyr de flesta flyktingar främst för att de vill ha bidrag eller skapa terroristceller? Flyr de för att sprida sin religion främst? De frågorna finns på det nationella provet i samhällskunskap för niorna i år. Och givetvis reagerar Sverigedemokraterna mot det.
Det har även uttryckts kraftiga reaktioner från politiskt håll. SD-ledamoten i riksdagen Josef Fransson skriver på Facebook att ”indoktrinering ska påbörjas i tid”.
En som går ännu längre i sin kritik är riksdagsledamoten Jeff Ahl (SD). Han menar att det borde vara ”straffbart” att formulera ett prov på det sättet.
Skolan är inte en arena för indoktrinering, skolan är till för att göra barn allmänbildade och för att de snarast möjligast ska ut i produktion! (Samt in i armén såklart)”, skriver han på Facebook…
Stackars små sverigedemokrater.
De tycks faktiskt tycks tro på allvar att när de ser en svartmuskig person från Mellanöstern så ser de en arbetsvägrande, bidragstagande, religiöst fanatisk terrorist som sätter på getter som hobby på sin fritid.
Eller varför försvarar de annars uttalandena?
”De flesta” är generaliseringar om en grupp. På svenska heter det rasism.
Lägg märke till att frågorna generaliserar. Man hade kunnat skriva samma sorts frågor om norrlänningar, finnar, judar, ungdomar, personer med funktionsvariationer eller män och kvinnor.
Exempel på andra falska uttalanden är ”män är våldtäktsbenägna”, ”de flesta kvinnor har lägre intelligens än män”, ”de flesta funktionshindrade fejkar bara och vill lura staten på pengar”, ”när kvinnor säger nej menar de ja”, ”de flesta skåningar är feta och lata”, ”judar äter bebisar och dricker deras blod” och ”de flesta ungdomar gillar att döda pensionärer”.
Skolan ska lära barn att se att generaliseringar av denna typen är fel.
Om människor tror att de flesta flyktingar flyr för att de vill leva på bidrag, sprida sin religion eller bygga terroristceller blir de rädda. Då kanske det slutar med att man tänker på SS-uniformer och iranska mullor när man ser en hijab eller en muslimsk man.
Ungefär så som många tyskar manipulerades att se en blodtörstig våldtäktsmän när de såg en jude på 30-talet. Eller som för 40-50 år sen när mängder av svenskar tänkte på en knivviftande, full, bastubadande slagskämpe när de såg en finne.
Att SD-riksdagsmännen i artikeln tycks försvara de okunniga generaliserande påståendena om flyktingar på provet säger mer om dem än prover. Negativa generaliseringar om flyktingar så som ”de flesta” är rasism.
PS
Nästa vecka protesterar SD mot påståendet att jorden är rund.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Gång efter annan hör jag personer kläcka ur sig saker i stil med att våra svenska traditioner hotas av de farliga muslimerna. Främst tycks den svenska skolavslutningen vara i fara då man, hör och häpna, inte får fira skolavslutning i kyrkan, ja inte ens sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Detta beror uppenbart på muslimerna som med list och förslagenhet kan köra rätt över oss veka svenskar som är så rädda för att vara rasister att vi struntar i vår egen kultur för att vara muslimerna till lags.
Men vänta här nu lite: Den svenska skolan ska vara ickekonfessionell. Riksdagen har fattat beslutet, det står i skollagen och i alla läroplaner. Detta är en del i strävan efter att separera kyrkan från staten. Det innebär att det inte få finnas religiösa inslag i skolmiljön. Inga skolavslutningar i kyrkor, inga gudstjänster, inga religiösa sånger. Punkt.
Låt mig klargöra att jag är så icke religiös man kan bli och jag uppskattar verkligen ”Den blomstertid…” – förmodligen för att jag sjöng den i skolan när jag var liten. Detta gör dock inte sången mindre religiös. Det är en kristen sång. Därmed kan vi inte längre sjunga den i skolan. Personligen uppelver jag sången som oproblematisk, men för andra kan det vara lika svårt som det vore för mig att bli döpt i katolska kyrkan eller kyssa Buddhas fötter.
En annan aspekt som de upprörda verkar glömma är att det faktiskt finns barn som inte får vara med på skolavslutningen just på grund av det religiösa inslaget. Och då menar jag blonda och blåögda barn. Barn vars föräldrar är religiösa men inte kristna i enlighet med svenska kyrkan, barn till ateister och agnostiker. Precis som vissa, men inte alla, muslimska barn hindras delta av sina föräldrar.
Vi kan tycka att detta är rätt eller fel (vill dock påminna här om att riksdagen är framröstad av oss, svenska folket) – men det är knappast några onda muslimer som står bakom. Så, den som vill vara upprörd över detta kan lämpligen lägga skulden där den hör hemma och rösta på ett annat parti nästa gång även om jag svårligen tror att vi-måste-fira-skolavslutning-i-kyrkan-fanatiker på riktigt vill återgå till en statskyrka. Men vem vet – husförhören kanske lockar?
Motargument 