Etikettarkiv: diskriminering

Artiklar

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

Artiklar

Hatbrott – vad säger lagen?

Straffskärpning – vad är det?

Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.  

När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).

Hatbrott kan ge straffskärpning

En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).

Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).

Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).

Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)

Konklusion

Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;

Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.

Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).

Källor:

Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15

Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.

Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.

Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.

Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.

Otryckta källor

https://www.aklagare.se/om_rattsprocessen/aklagarens-roll1/forundersokningen/polis-eller-aklagare/ 2016-07-16 16:00

https://polisen.se/Lagar-och-regler/Om-olika-brott/Fakta-om-hatbrott/ 2016-07-16 16:15

[1] Hatbrott, en uppföljning av rättsväsendets insatser, Rapport 2002:9.

Artiklar

Nazisttanten Oredsson

Artikel av Polimasaren

1 maj var jag i Borlänge för att protestera mot nazistiska Nordiska motståndsrörelsen. Att nazister tillåts demonstrera på svensk mark är ett omtvistat ämne. En del vill förbjuda organisationen helt och hållet medan andra värnar om åsiktsfriheten och yttrandefriheten. Sverige har skydd av FN:s konventioner om de skulle vilja förbjuda nazistiska organisationer.

Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD) antogs av FN:s generalförsamling 1965 och trädde i kraft 1969.

Regeringar som har ratificerat konventionen erkänner :

  • definitionen av diskriminering som varje åtskillnad, uteslutning, inskränkning eller förmån baserad på ras, hudfärg, börd eller nationell eller etnisk härkomst, vilka har till syfte eller verkan att upphäva eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet på likställd fot av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på samhällslivets politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden
  • att de ska avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis och, där så är berättigat, tillse att vissa rasgrupper får utvecklas och åtnjuta skydd
  • att de ska göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på teorier om rasöverlägsenhet eller hat och att olagligförklara varje organisation som verkar för rasism

Yttrandefriheten eller åsiktsfriheten är inget problem. De kan ha åsikter och yttra sig var de vill bara det inte är bebyggt område. Där är det ingen som hindrar dom. En annan konvention vi måste ta i beaktning är Europas konvention om föreningsfriheten.

Mötes- och föreningsfrihet, artikel 11:

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster
samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig
till fackföreningar för att skydda sina intressen.

2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra
inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i
ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till
den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, till
förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller
moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Denna artikel hindrar inte att det för medlemmar av de väpnade
styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen görs lagliga
inskränkningar i utövandet av de nämnda rättigheterna.

Som vi ser så finns det möjligheter även här att förbjuda nazister att organisera sig.

Tillbaks till Borlänge. Nordiska motståndsrörelsen som, enligt Säpo, är den nazistiska organisation som är mest farlig för rikets inre säkerhet samlades i en park efter att ha marscherat genom staden. De möttes av burop och de sedvanliga antirasistiska slagorden och ramsorna. I bland ifrågasätts argumentet att NMR skulle vara nazister. Svaret på det är enkelt. De kallar sig själva för nationalsocialister.

Förutom ett hundratal uniformerade nazister (svarta byxor, vit skjorta och svart slips) så följdes NMR av civilt klädda nazister och sympatisörer. En av dom var den den ökände Vera Oredsson, före detta partiledare för Nordiska rikspartiet (NRP). NRP fostrade flera av Sverigedemokraternas grundare och tidiga medlemmar. Vera kom till Sverige 1945 med de vita bussarna. Hennes far var medlem i Sturmabteilung (SA). Hon gifte sig med partiledaren för Nationalsocialistiska arbetarepartiet Sven Olov Lindholm. 1960 gick hon med i NRP och kort därefter så gifte hon sig för andra gången och den här gången var det Göran Assar Oredsson som var den lycklige.

Att göra en sån kallad ”hitlerhälsning” är brottsligt och klassas som hets mot folkgrupp. Ett par företrädare hade väldigt svårt för att hålla sig. Det ryckte lite i högerhanden så att säga. Den som inte kunde hålla sig och fullföljde var just Vera Oredsson.

vera
Foto: Fredrik Almroth

Det är lustigt att dessa storslagna alfahannar i Nordiska motståndsrörelsen inte kan få en gammal kär… nazisttant som Oredsson att hålla fan på sig.

Nedan en bild på en yngre Vera där hon lär ut hur man gör en korrekt hitlerhälsning

veraoredsson-heil

 

Artiklar

Debatt: Ordlista för dummies

Som ett komplement till terminologi-serien ser vi på Motargument ett behov av att skapa en lättillgänglig sammanställning över ismer, företeelser och ord som används som verktyg i debatten. Följande översikt är tänkt att användas som ett uppslagsverk, och vi vill samtidigt passa på att vi påminner oss om hur konstruktiv en debatt, eller en diskussion, blir då vi lämnar sakligheten och istället svänger oss med invektiv och ogrundade anklagelser.

Det är ett fritt val vilken teknik vi använder, men vi bör fundera ett varv till på huruvida det för diskussionen framåt då vi kastar ur oss osakligheter. Vi bör också tänka över hur konstruktivt/respektfullt det är att slentrianmässigt, och generaliserande, stämpla andra med diverse epitet. Hur vi uttrycker oss är helt och hållet ett eget val. Vi hoppas att du kan komma att ha nytta av denna sammanställning.

Afrofobi – rasism mot människor med ursprung i subsahariska Afrika (dvs söder om Sahara). Mer om afrofobi finns att läsa på Mångkulturellt centrum och på DN Debatt (”Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar”).

Anarkism – en politisk övertygelse om ett samhälle fritt från stat, kapitalism, hierarkiska system samt auktoritära strukturer På Ideologiskolan kan vi läsa mer om anarkism.

Antisemitism – hat/rasism mot judar, utifrån religiös eller etnisk (eller både och) orsak. Mer om antisemitism finns att läsa om här på Motargument och på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Antiziganism/antiromism – rasism mot romer. Om antiziganism kan man läsa här på Motargument och på Kommissionen mot antiziganism.

Antropocentrism – uppfattning om att människan står över naturen, vilket ger människan rätt att nyttja naturen. Motsatsen till antropocentrism är ekocentrism, dvs att människa måste anpassa sig till naturen, och bete sig efter naturens villkor. En variant av antropocentrismen är biocentrismen, vilken sätter allt levande i centrum, och är således överställt naturen. Mer om antropocentrism finner vi här.

Bifobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot bisexuella. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om bifobi.

CIS-person – motsatsen till transperson. En cis-person är en människa som känner sig bekväm med sitt biologiska, och juridiska kön samt med sin könsidentitet och sitt könsuttryck. Cis anses vara norm: man känner sig som kille, är enligt folkbokföring och myndighetsdokument kille samt har en kropp som killar brukar ha. Cis betyder ”på samma sida”. Mer om cis-personer hittar vi här.

Defaitism – (av franskans défaite – nederlag) uppgivenhet, acceptans av förlust utan strid. Mer om defaitism finns här.

Diskriminering – enligt diskrimineringslagen är diskriminering att någon missgynnas eller kränks mot bakgrund någon av de sju diskrimineringgsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Vi har tidigare berört ämnet här på Motargument. Det går också att läsa mer om diskriminering hos Diskrimineringsombudsmannen.

Dogmatism – uppfattning om att den egna åsikten är den enda rätta. Motsatsen till skepticism. Mer om dogmatism kan vi läsa på Psykologiguiden.

Dominionism – teokratisk politisk ideologi som fokuserar på kristen nationalism och religiöst herravälde. Den kristna motsvarigheten på islamism. Mer om dominionism, även kallad den kristna högern, kan vi läsa om här på Motargument.

Egocentrism – uppfattningen om att de egna åsikterna och intressena är viktigare än alla andras. Kallas också självcentrering. En överdriven egocentrism betecknas ofta som narcissistisk personlighetsstörning, vilket är en psykiatrisk diagnos. På Psykologiguiden kan vi läsa mer om egocentrism.

Etnocentrism – tendens att se på den egna kulturen som central, och att tolka andra kulturer mot bakgrund av de premisser och värdesystem formade i den egna kulturen. Det har tidigare skrivits om etnocentrism här på Motargument.

Etnonationalism – politisk ideologi som fokuserar på att det är den etniska samhörigheten som är fundamentet i nationen. Vi har tidigare på Motargument skrivit om etnonationalism.

Fascism – politisk, antidemokratisk (totalitär) ideologi med tydliga inslag av nationalism och ledarkult. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, och på Magasinet Neo kan vi fördjupa oss ännu mer.

Feminism – samlingsbegrepp för rörelser och ideologier som  strävar efter att alla, oavsett kön, ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Feminister verkar för att stärka kvinnors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Vi kan läsa mer om feminism på ungafeminister.se och på Språktidningen.

Frankfurtskolan – nymarxistisk skolbildning inom sociologi och vetenskapsfilosofi som är verksam sen tre generationer. Sedan 1990-talet har ”Frankfurtskolan” i Sverige kritiserats för bl a ”kulturmarxism” likt nazisterna gjorde på 1930-talet. Motargument har tidigare berört ämnet i ”Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik”.

Funkofobi – fördomar mot människor med funktionsnedsättning, såväl fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska. Mer om funkofobi går att läsa här och på Förbundet Unga Rörelsehindrades hemsida funkofobi.se

Grön ideologi – politisk ideologi som ligger till grund för grön politik och uppstod i samband med gröna våge på 1970-talet. Mer om ekologism och gröna ideologier kan vi läsa om på politiken.se

HBT/HBTQ – HBTQ är en förkortning för homo, bi, trans och queer, och verkar för alla människors lika värde, oavsett sexualitet, könsuttryck eller könsidentitet. På Egalia kan vi lära oss mer om HBT/HBTQ.

Heteronormativitet – slentrianmässig föreställning om att människor är heterosexuella, mot bakgrund av att det är en gängse uppfattning i vårt samhälle. På Forum för Levande Historia kan vi läsa mer om heteronormen.

Heterosexism – diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också homofobi. Mer om heterosexism finns att läsa här på Motargument och på ALGBTICAL.

Homofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också heterosexism. Mer om bl a homofobi går att läsa på Forum för Levande Historia.

Högerextremism – samlingsbegrepp för antidemokratiska, fascistiska och nationalsocialistiska (nazistiska) rörelser. En röd tråd i högerextremismen är rasismen. Mer om högerextremism finner vi här.

Identitetspolitik – politiska ställningstaganden som tillgodoser egenintresset samt de egna sociala intressegrupperna. Exempel på sådana grupper är klass, religion, kön, etnicitet, sexualitet etc. Mer om identitetspolitik kan vi läsa här och på SvD Kultur.

Identitära rörelsen (identitarism) – samlingsbegrepp för filosofiska och politiska grupper som har sitt ursprung i Frankrike i slutet på 1900-talet. Nyckelord för identitarismen är regionalism, kritik mot utomeuropeisk invandring, regionalism och antiliberalism. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) är den identitära rörelsen en del av vit makt-miljön. Mer om identitarism kan vi läsa på Expo.

Islamism – islamism kallas också politisk islam. Forskare menar att islamism även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Islamism kan beskrivas som religiös nationalism. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, bl a här. Vi har också rett ut att islam inte är en ideologi.

Islamofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot islam och muslimer. Tar sig uttryck i rasism och diskriminering gentemot muslimer. Vi har berört ämnet ett flertal gånger här på Motargument. På Islamguiden.se kan vi läsa mer om islamofobi.

Kommunism – politisk ideologi som strävar efter ett klasslöst samhälle och gemensamt ägande. Mer om kommunism kan vi läsa om på Motargument och på Forum för Levande Historia kan vi läsa om hur kommunismen bär historiskt ansvar för folkmord och brott mot mänskligheten.

Konservatism – politisk ideologi som strävar efter att bevara gamla värderingar, traditioner och system. På Ideologiskolan kan vi lära oss mer om konservatism.

Kulturmarxism – används i nedvärderande syfte i debatten och är egentligen en konspirationsteori byggd på föreställningar om att judar och företrädare för Frankfurtskolan har i uppdrag att förgöra västerländsk kultur och kristendom genom att normalisera politisk korrekthet och multikulturalism. Mer om konspirationen om kulturmarxism kan vi läsa på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Kulturobjektivism – motsatsen till kulturrelativism. Uppfattning om att olika kulturer har olika värde och är olika utvecklade, mot bakgrund av att det finns objektiva värden. Dessa värden vidimerar värdering av olika kulturer. Detta kan vi läsa om här.

Kulturrelativism – motsatsen till kulturobjektivism. Uppfattning om att ingen kultur är mer värd, eller mer utvecklad, än någon annan. På Forskning & Framsteg kan vi lära oss mer om kulturrelativism.

Liberalism – politisk ideologi som fokuserar på individens frihet. Olika vinklar gällande liberalismen kan vi läsa om på Ideologiskolan.

Marxism – samhällsåskådnin/politisk ideologi grundad på Engels och Marx teorier. Marxismen ligger till grund för, å ena sidan, socialism och, å andra sidan, anarkism. Om marxism kan vi läsa här och på Ideologiskolan.

Narcissism – är i själva verket en diagnos och innefattar självupptagenhet, fåfänga och självförhärligande. Personer med en narcissistisk personlighetsstörning har ofta en övertro på den egna förmågan. Se också egocentrism. Mer om narcissism återfinner vi på Psykologiguiden.

Nationalism – ideologisk inriktning som har sin grund i gemenskapen inom en nations gränser. Det finns två artiklar på Motargument om nationalism, en om nationalism i ett historiskt perspektiv  och en som reder ut begreppet nationalism.

Nationalkonservatism – politisk ideologi som förespråkar en självständig nationalstat, fokuserar på kulturella intressen och verkar för att försvara kulturell och etnisk identitet. Mer om nationalkonservatism återfinner vi i DN:s debattartikel ”SD:s nya ideologiska etikett ändrar inte partiets politik”.

Nazism – politisk ideologi som bygger på fascism och rasism utifrån övertygelsen om den ariska ”rasens” överlägsenhet. Vi har tidigare på Motargument redogjort för nazism. Ytterligare läsning om nazism finner vi på Forum för Levande Historia.

Nya högern – kallas också Europeiska nya högern, eller Franska nya högern, och är en högerextrem fransk kulturrörelse som är nära knuten till det fascistiska tankegodset. Mer om Nya högern finns att läsa om här och på DN kan vi läsa om den Nya högern i Sverige, det nybildade SDU och Nordisk ungdom.

Oikofobi – motsatsen till xenofobi, och kan beskrivas som självhat mot den egna nationen, kulturen och etniciteten. Ett begrepp som används av s k sverigevänner om människor som är positiva till mångkultur, öppenhet och tolerans. Ett vardagligare ord för oikofobi är svenskfientlighet. Vi har skrivit om oikofobi tidigare på Motargument.

Patriotism – lojalitet och kärlek till fosterlandet. Patriotismen är inte politisk, till skillnad från nationalismen. Mer om patriotism, och skillnaden mot nationalism, går att läsa på Expo skola.

Politisk korrekthet (PK) – en i grunden positiv företeelse som, i debatten, används nedvärderande. Vad PK egentligen är kan vi läsa om på Fryshusets hemsida och i en ledarartikel på DN.

Rasism – hat och fördomar gentemot en människa mot bakgrund av ursprung, etnicitet, hudfärg, kultur och/eller religion. Har sitt etymologiska ursprung i föreställningen om att människan är indelad i olika raser. På Motargument kan vi läsa om rasism i ett flertal artiklar, bl a här. På Forum för Levande Historia får vi ytterligare fördjupning.

Salafism – bokstavstrogen, oftast våldsbejakande, islamism som motsäger sig tolkning av Koranen och förkastar moderna muslimska synsätt. Salafister anser sig praktisera ”sanna islam” och är en sunnitisk inriktning. Salafister strävar efter att skapa en islamisk stat. Läs mer om salafism på SR.

Sexism – diskriminering och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön. Det går att läsa mer om sexism här på Motargument.

Skepticism – uppfattningen att det inte är möjligt att ta reda på kunskap om världen, eller samhället. Även om det hade varit möjligt, så skulle man inte kunna skilja det som är sant från det som är falskt. Mer om skepticism finner vi här.

Socialism – politisk ideologi som framhäver kollektivets, snarare än individens, förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Mer om socialism hittar vi här.

Socialkonservatism – politisk ideologi som i grunden verkade för att göra något åt sociala missförhållanden i arbetarklassen och bygga en välfärdsstat. En annan beskrivning är det vi kallar för den kristna högern. Mer om socialkonservatism läser vi i Smålandspostens ledarartikel ”SD är inte socialkonservativt”.

Statsnationalism – politisk ideologi som fokuserar på att grunden för statsbildningen utgörs av en gemensam värdegrund och statsapparat. Till skillnad från etnonationalismen har etnisk/kulturell/religiös tillhörighet sekundär betydelse i statsnationalismen, som sålunda är multinationell.

Totalitarism – läran om diktatur, dvs enpartistyre. Om totalitarism kan vi läsa på Forum för Levande historia.

Transfobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot transpersoner. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om transfobi.

Transpersoner – transpersoner är människor som, genom sitt könsuttryck och könsidentitet inte följer gängse könsnorm. Begreppet transperson är ett samlingsbegrepp för flera olika transidentiteter. En människa kan uppfatta sig som man, kvinna, både och, mitt emellan eller ingetdera. Uppfattningen är inte avhängig det kön man tilldelats vid födseln. Mer om transpersoner kan vi läsa här.

Vit makt – samlingsbegrepp på antidemokratiska, nazistiska rörelser som baserar den nationella gemenskapen på etnicitet. På Säkerhetspolisens hemsida kan vi läsa mer om vit makt.

Vänsterextremism – samlingsbegrepp för revolutionära socialistiska rörelser, också benämnt radikal vänster, ultravänster och revolutionär vänster. Den vänsterextremistiska rörelsen har bl a synats i SVT:s Uppdrag granskning.

Wahhabism – strikt fundamentalistisk/exoterisk, och våldsbejakande inriktning av sunniislam. Läs mer om wahhabism på wahhabismkritik.

Xenofobi – främlingsfientlighet, dvs en rädsla och/eller hat gentemot människor från andra länder. Xenofobi är motsatsen till oikofobi. Vi har tidigare berört ämnet på Motargument.

board-1106649_960_720

Vi på Motargument hoppas att denna sammanställning kan vara till nytta för att förstå, och medverka i, debatten. När vi argumenterar kan det vara bra att ha i åtanke vilken makt ord har. Vi bör använda dem med förnuft och samtidigt försöka fundera över hur vårt ordval kan komma att påverka konstruktiviteten i den diskussion, eller debatt, vi är inbegripna i.

På vår Facebook-sida kan du (i PM) bidra med ord, epitet och företeelser så att vi kan komplettera denna sammanställning! Det går också bra att maila dina förslag på redaktionen(at)motargument.se

 

Krönikor

Vi är A-laget, dom är B-laget

I Sverige har det genererats en motsättning som under de senaste decennierna har delat in Sverige i ett A– och ett B–lag. Det polariserade samhällsklimatet har format lägermentaliteter.

De senaste decenniernas objektifierande och demoniserande av de som i vardagsspråket kallas ”invandrare” har skapat ett nytt socialt skikt. I Sverige är vi formellt likställda inför lagen, men i praktiken har vi en utbredd social diskriminering. Den typen av diskriminering är återigen aktuell varför en redogörelse för den kan vara lämplig.

I Sverige talar vi om ”svenskar” och ”invandrare”. Det är långt ifrån så enkelt som dess bokstavliga betydelser. De människor som i vardagsspråket kan kallas invandrare kan paradoxalt nog vara svensk medborgare och passet som ger dig kvittot på att du är en svensk.

En svensk invandrare?  Eller en invandrare som är svensk? Eller bara svensk?

Vi pratar till och med om ”andra generationens invandrare”. Den distinktionen och vad det begreppet talar om för oss att de är unga och  födda här, men de är inga ”riktiga svenskar”.

Om personen inte kan vara ”riktig svensk” och inte heller kommer någon annanstans ifrån. Är den personen inte ”riktig” då?

Zlatan Ibrahimović
Varför tycker inte alla att Zlatan är svensk?

”Invandrarna” har i praktiken och i praxis sämre villkor och förutsättningar än de som allmänheten betraktar som ”riktiga svenskar” (SOU 2006:40, 2006:73). Det trots att majoriteten av de människorna är födda i landet. De ”riktiga svenskarna” behöver inte anstränga sig lika hårt. Att vara stämplad som ”invandrare” medför att du behöver bevisa dig dubbelt. Gör du fel blir du dubbelt bestraffad.

I Sverige är ”riktiga svenskar” A-laget, och ”invandrare”, och ”andra generationens invandrare”, är B-laget.

B-laget har en annan etnicitet, dom har andra seder, dom har andra vanor, dom har andra traditioner, dom har andra kulturer, dom har andra bakgrunder, dom har andra kroppsspråk, dom har, dom, dom, dom.

Det ironiska och magstarka i det hela, som gör problemet synligt, är att det finns människor som de facto är invandrade till Sverige, men inte alls behöver bli klassificerade eller objektifierade som ”invandrare”. Språkbruket är långt ifrån konsekvent.

Till exempel är arbetare, forskare, läkare, studenter och andra som invandrat till Sverige i olika ärenden inte alls benämnda som ”invandrare” i de flestas vardagsspråk. Anhöriginvandrare är ”invandrare” om de inte är ”riktiga svenskar”. Villkoret för att hamna i A-laget i vardagsspråket är att invandraren kommer från ett land där utseendet är som vi, sederna är som vi, kulturen är som vi, som vi, vi, vi.

Etnicitet är ett sätt att beskriva ”oss” och rasism ett sätt att beskriva ”dom andra”.

Sverige är ett land där ”vi” och ”dom” är vardag för många. Det märks i vårt språk, i vårt agerande mot varandra, i vårt sätt att diskutera, i vårt sätt att distansera oss. Vi är alla människor och ingen människa är stöpt i en form. Vi är alla ett enda lag. Vi är människor som har behov och förutsättningar. Vi behöver inte dela in oss i A och B.

Sveriges U21-landslag visade med vårt historiska EM-guld 2015 att vi inte behöver något A- eller B-lag
Artiklar

Terminologi – sexism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antiziganism. Vi fortsätter med sexism.

På Nationella sekretariatet för genusforskning kan man läsa följande om sexism:

Med sexism (en bildning till engelska sex ‘kön’ i analogi med rasism) avses nedvärdering av en person på grund av dennas kön. Uttrycket introducerades på 1960-talet av feministiska forskare som en parallell till rasism. Från att ursprungligen ha åsyftat nedvärdering av kvinnor innefattar begreppet sexism numera nedvärdering även av män.

Begreppet sexism är bildat av förleden ”sex” (från engelskans ”kön”) och ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär diskriminering, fördomar, utnyttjande och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön.

Det var kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som ansåg att det fanns behov av att skapa en parallell till uttrycket rasism mot bakgrund av att kvinnor utnyttjades, diskriminerades och förtrycktes enbart baserat på könstillhörighet.

Inom feminismen är begreppet sexism ett fundament och motståndet därtill genomsyrar hela den ideologiska kampen. Såväl kvinnor som män verkar för att bekämpa sexism.

Fördomar om kvinnor och män skapar sexistiska attityder

Orsakerna till sexism, dvs särbehandling av människor utifrån könstillhörighet, är de ideologiska och religiösa föreställningarna om att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället, eftersom män och kvinnor, naturligt, är olika. Sexismen bidrar till att det ena könet, oftast kvinnan, underordnas det andra. Effekterna av detta ser vi i samhällstrukturer, på arbetsplatser där män ges förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden eftersom de är just män.

Löneskillnader mellan kvinnor och män i EU- och EES-länder. Eurostat 2013.
Löneskillnader i % mellan kvinnor och män (åldersfördelat) i EU- och EES-länder. Källa: Eurostat 2013.

Vi ser sexismen i de ständiga löneskillnaderna: för nio av de tio vanligaste yrkena tjänar kvinnor mindre än män, trots att de utför samma arbete. Trots att kvinnor generellt har mer, och högre, utbildning än män innehas endast 20% av professurerna på högskolor av kvinnor. Kvinnor tar mer ledigt, och jobbar mer deltid, för att ta hand om barn, men också för att ta hand om sjuka i familjen samt äldre föräldrar. Detta leder i sin tur till att kvinnor erhåller lägre pension än män.

Traditionellt sett har utbredd sexism ofta resulterat i att kvinnor blir underordnade, men allteftersom könsrollerna förändrats har också innebörden av sexism förskjutits. Även om sexismen allt som oftast innebär kvinnans underordning av män, så finns det idag tillfällen då rollerna är ombytta.

Riksdagen, som verkar för att minska och eliminera diskriminering, arbetar ständigt för att förbättra jämställdheten och för att radera ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns rättigheter.

Den första vetenskapliga framställningen av sexism såg dagens ljus 1973. Fördomsforskningen av idag har utvecklat begreppet till att innefatta också sexism gentemot män, framför allt genom rolltillskrivande. Än så länge finns inga studier som pekar på att män känner sig allvarligt drabbade då de reduceras till en könsspecifik objektsstatus. Däremot finns massor av studier och fakta på att kvinnor känner sig allvarligt, och ständigt, drabbade av sexism.

Laura Bates är grundare av the everyday sexism project och syftar till att lyfta fram kvinnors berättelser om hur de utsätts för sexism, och ska i förlängningen göra samhället uppmärksamt på hur utbredd företeelsen fortfarande är. Målet med projektet är att öka jämlikheten mellan könen.

Sexistiska stereotyper

Samhället genomsyras ständigt, och återkommande, av sexistiska attityder och fördomar. Vi ser det i uttalade könsbundna stereotyper i diverse sammanhang – vi ser det i reklamvärlden, i litteraturen, på film, i datorspel och inte minst i den hierarkiska uppdelningen i utbildningsväsendet, på arbetsplatser, i politiken och i de patriarkala uttryck som fortlöpande är en del av vår samtid.

tumblr_m6jc1zHy2L1rpzx9so1_1280Exempel på könsbundna stereotyper som vi, mer eller mindre medvetet, använder oss av är:

kvinnor är tystare än män och ska inte säga sin mening

kvinnor är svagare än män

kvinnor ska vara fina att titta på

män tycker om att mecka med bilen

män gör inget hushållsarbete eller tar hand om barnen

som äkta makar talar män om för sina fruar vad de ska göra

Stereotyperna är utbredda och farliga, eftersom de bidrar till sexistiska attityder och fördomar genom  generaliseringar som kategoriserar och skapar mallar för hur kvinnor och män ”ska vara”.

Sexismen har genom historien, tyvärr, spelat en avgörande roll i människors liv. Sexismen är föränderlig till sin natur, men den påverkar fortfarande samhället i stor utsträckning. I Sverige har vi kommit en god bit på väg, men det återstår mycket arbete innan vi kan anse att det råder jämlikhet mellan könen. Vi har blivit omsprungna av länder som Island, Finland och Norge, som idag (i den ordningen) är de mest jämställda länderna i världen.

Det är allas vårt ansvar, oavsett om vi är han, hon eller hen, att motverka sexistiska strukturer, diskriminering och förtryck utifrån orsaker baserade på könstillhörighet. Det är vi, alla vi som är för människors lika värde, som kan medverka till att sexistiska attityder och fördomar minskar, och med tid försvinner. Vi är skyldiga oss själva att reagera, agera och protestera då vi hör sexistiska fördomar och trakasserier. Att vara tyst är att ge sexismen sitt godkännande.

Under vad som förefaller vara ännu en vanlig dag utsätts en man för sexism och sexuellt våld i ett samhälle styrt av kvinnor – OPPRESSED MAJORITY, en film av Eleonore Pourriat:

Krönikor

Note to self: sluta säga "handikappad"!

De omoderna, kränkande benämningarna på människor försvinner alltmer ur vårt språk. Jag har tidigare skrivit om etniska markörer här på Motargument, och hur viktigt det är att dessa förändras. Också nedvärderande benämningar på homosexuella förekommer i minskande utsträckning. Det är en lång väg att gå, det är en ständigt pågående process att förändra människors attityder gentemot andra människor. Hur vi uttrycker oss om människor i vår omgivning speglar hur vi ser på varandra. Utopin är att vi uppnår ett språk där vi alla befinner oss på samma nivå. Det omoderna, kränkande, språkbruket delar in oss hierarkiskt efter, i grunden likvärdiga, egenskaper.

Det finns en minoritetsgrupp som halkat efter, nämligen människor med funktionsnedsättningar, även kallat funktionsvariationer och funktionsskillnader. Då en talar till, eller om, denna grupp är det fortfarande ”accepterat”, eller outtalat ”legitimt”, att använda sig av nedvärderande benämningar som är lika kränkande, och omoderna, som de jag nyss berörde. Nedsättande ord som ”handikappad” och ”handikapp”, med närliggande ord som ”förståndshandikappad” och ”multihandikappad”, är fortfarande frekvent använda, såväl i vardagliga sammanhang som av etablerade medier.

Namnlös
Sydsvenskan 150520.

Det händer, inte sällan, att jag skriver till större dagstidningar och ifrågasätter bruket av nedsättande benämningar i artiklar, på debattsidor och i krönikor. Jag brukar få svaret att de har ändrat, eller kommer att ändra, i texten. Fast då är ju skadan redan skedd. Den digitala utgåvan kan förvisso ändras genom en enkel uppdatering, men ett stort antal läsare har redan nåtts. Den fysiska utgåvan, däremot, är omöjlig att uppdatera.

I alternativ media, såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Dispatch International, är språkbruket förlegat, kränkande och omodernt. Detta gäller alla minoritetsgrupper. Argumentet för denna typ av media är att det ”har alltid hetat så” eller ”det heter ju så”. Men att kränkande språkbruk förekommer i etablerad media är allvarligt.

I etablerad media finns en ytterst noggrann policy som består i att inte använda nedsättande ord om människor som är del av minoritetsgrupper, utom just gruppen människor med funktionsvariationer. Det är som om att funktionsnedsatta ”glöms bort”, att man inte tänker på att inte heller den gruppen uppskattar att bli omtalade, eller omskrivna, med kränkande benämningar.

Krönika på Aftonbladet 150130
Aftonbladet 150130

På Dagens Nyheters webbsida får jag, i skrivande stund, 2948 träffar på ordet ”handikapp” och 972 träffar på ordet ”handikappad”. I första sökningen kan vi bortse från den del av träffarna där ordet används i sportsammanhang, men resultaten är, icke desto mindre, skrämmande. Som en jämförelse ger en sökning på Dagens Nyheters webbsida blott 481 träffar på ordet ”funktionsnedsättning”, och endast 20 träffar på ordet ”funktionsnedsatt”. Min vision är att de negativt laddade orden försvinner helt ur etablerad, och gärna alternativ, media. Så jag har många mail kvar att skicka…

I vardagen stöter jag ofta på människor som använder sig av orden ”handikappad”, ”handikapp” och ”förståndshandikappad”. Detta fenomen är långt vanligare än att människor slänger sig med nedsättande uttryck utifrån ursprung, etnicitet, sexuell läggning, kultur eller religion. Det är fortfarande allmänt ”accepterat” att använda dessa ord. Personligen reagerar jag instinktivt lika starkt på dessa ord som jag reagerar på andra kränkande tillmälen. Jag ser ingen skillnad. Människosynen är skev om man godkänner det ena, men inte det andra. Det är att vara inkonsekvent.

Jag påpekar alltid när människor slarvigt, eller medvetet, använder dessa begrepp. Oftast blir det inga större protester. Kanske är det inte lika laddat för sändaren, eller så finns det kanske inte lika mycket personligt egenvärde i att hålla fast vid det förlegade, och kränkande, begreppet. Vid närmare eftertanke är det ett ständigt nederlag att många utav oss använder oss av ord som ”förståndshandikappad”, ”efterbliven” och ”CP” för att skoja, eller för att påpeka att någon är dum, eller korkad. Det är aldrig OK.

Varför är de begrepp jag tagit upp i denna krönika kränkande? Varför ska vi sluta använda oss av ord som har funnits i vårt språk under lång tid? I en krönika skriver Damon Rose, redaktör på webbsidan ”Ouch!”:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

vi-är-alla-människorDet finns nyare, bättre och, framför allt inte kränkande, begrepp att tillgå. Det förlegade ”handikapp” ersätter vi med de moderna ”funktionsnedsättning” eller ”funktionsvariation”/”funktionsskillnad”. Det omoderna ”förståndshandikappad” byter vi ut mot mindre kränkande uttryck som ”person med utvecklingsstörning” eller ”person med kognitiv/intellektuell funktionsnedsättning”. Det finns en modernare variant av orden, ”funkis”, som några försöker införa i språket. Detta känns som en bra samlande benämning, som samtidigt kan skapa en gemensam, och icke-stigmatiserad, identitet hos människor med funktionsnedsättning. Det handlar om respekt, inklusion, acceptans och tanken om ”allas lika värde”, inte bara gentemot berörd minoritetsgrupp, utan också gentemot oss själva. Vi är alla olika, men vi har alla lika värde. Människor som inte har människosynen om ”allas lika värde”, utifrån funktionsvariationer, är funkofobiska.

Språket är föränderligt och det är viktigt att vi uppmärksammar, och anammar, denna förändring. Likaväl som vi undviker nedvärderande benämningar utifrån sexuell läggning eller ursprung ska vi, i konsekvensens namn, också undvika nedvärderande benämningar utifrån funktionsnedsättning. Det poppar ständigt upp nya begrepp, i ivern att eftersträva en känsla av att alla är lika värda. Att det tar tid innan begrepp ”sätter sig” och blir vedertagna är av underordnad betydelse. Det viktiga är att vi faktiskt vill göra ändring.

För att vi ska uppfattas, och uppfatta oss själva, som konsekventa i vår människosyn är det nödvändigt att vi uteslutande börjar använda oss av ord som ”funktionsvariation”, ”funktionsnedsättning” och ”funkis”. Det är hög tid att vi lägger de förlegade, exkluderande, och nedvärderande orden ”handikappad” och ”handikapp” i malpåse, precis som vi har gjort med andra benämningar vi finner kränkande. Förutsatt att vi värnar ”allas lika värde” och konsekvens.

Artiklar, Myter

Terminologi – antiromism/antiziganism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på funkofobi. Vi fortsätter med antiromism/antiziganism.

Enligt Nationalencyklopedin innebär antiziganism följande:

antiziganism, benämning på rasism riktad mot romer. Ordet har myntats i efterkrigstidens förintelseforskning; jämför engelskans antigypsyism och tyskans Antiziganismus.

På Forum för levande historia kan man läsa följande om antiziganism:

Antiziganismen, rasismen mot romer, har funnits i Europa lika länge som romerna själva. Romer har levt i Sverige sedan början av 1500-talet. Få andra grupper har genom historien blivit så systematiskt förföljda, diskriminerade och trakasserade som romerna. De har de utsatts för tvångssteriliseringar, omhändertaganden av barn och påtvingad assimilation.

Ordet ”antiziganism” är bildat av förleden ”anti-” (mot, eller motstånd till) och efterleden ”zigenare” (den äldre benämningen på romer).

Bundesarchiv_Bild_183-1987-0703-506,_Adolf_Hitler_vor_Rundfunk-MikrofonI samband med Förintelsen, då mellan 200.000 och 500.000 av Europas romer mördades, myntades ordet antiziganism. Folkmordet på romer kommer alltid i skymundan av folkmordet på judar. Likt judar ansågs, och anses, romer vara ett främmande folk som ständigt ses på med misstro och fruktan, och som systematiskt är föremål för både diskriminering och spridning av myter. Antiziganismen har varit allestädes närvarande i Sverige alltsedan 1500-talet, då de första romerna invandrade till Sverige.

Registreringen av romer ger stigmat bränsle

Registreringen av romer, de s k ”z-registren”, i Sverige har resulterat i att romer har fått sina medborgerliga och mänskliga rättigheter inskränkta, eftersom man under den första halvan av 1900-talet betraktade alla romer som statslösa. I praktiken innebar det att romer inte kunde åtnjuta samma rättigheter som svenska medborgare. Romers existens i Sverige betraktades som illegal. Mellan 1914 och 1954 förhindrade utlänningslagen romer att resa in i Sverige. Dessutom skulle romer som redan bodde i Sverige utvisas.

Som en motpol, och försök till förändring, tillkom den s k ”Zigenarundersökningen”. 1962-1963 drevs detta projekt av läkaren John Takman, på uppdrag av Arbetsmarknadsstyrelsen, vars syfte bestod i att undersöka romers situation i Sverige och att vidta åtgärder för att integrera romer i det svenska samhället. Takman verkade, i samarbete med Katarina och Rosa Taikon, för romers medborgerliga rättigheter i Sverige.

Romer ses som andra klassens medborgare

Än idag är romer, förmodligen, den folkgrupp som utsätts för mest hat och diskriminering i världen. Oroväckande är att, i många länder, och till viss del också i Sverige, är antiziganismen fortsatt accepterad och rumsren. Den systematiska diskrimineringen och stigmatiseringen pågår ständigt, och fortlöpande. Relativt nyligen, hösten 2013, visade rasismen mot romer sitt fula ansikte, då det avslöjades att svenska polisen registrerat 4029 personer med romsk bagrund, varav drygt 1000 barn. I avslöjandet ingick uppgiften om att Skånepolisen redan 1998 hade ett register över ”zigenare”. Det uppdagades att polisen systematiskt har märkt foton på människor med ”Z” eller ”zigenare”. Denna registrering påminner oss om rasbiologi och folkmord.

Gypsies in a shanty town in Madrid, SpainI Europa kan man fortfarande bevittna hur många romer förvägras rätten till skolgång, arbete, bostad och sjukvård. På många håll betraktas romer inte som fullvärdiga medborgare. Denna människosyn finns också i Sverige.

Idag görs det mycket för att förändra synen på romer, men det är, inte på långt när, tillräckligt. Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau hölls 2 augusti 2014 ceremonier på flera håll i världen. Det var 70 år sedan nazisterna avrättade runt 3000 romer i förintelselägret i Auschwitz-Birkenau.

På Göteborgs stadsmuseum hade man mellan 7 mars 2014 och 11 januari 2015 en utställning kallad ”Vi är romer – människan bakom myten” för att skapa förståelse och kunskap om romers vardag, historia, utanförskap, tältliv, kultur, traditioner och språk.

Den 23 april 2015 höll man i Stockholm en internationell konferens på temat ”Educating about Roma and Sinti genocide – a way to combat discrimination and promote equality”. Syftet var att skapa förutsättningar för att förhindra den fortsatta diskrimineringen av, och rasismen mot, romer i alla delar av samhället.

Rasismen mot romer, eller antiziganismen, förefaller vara den mest utbredda, och accepterade, rasism vi har i världen idag. Århundraden av förföljelser, utanförskap, inskränkning av rättigheter, hat, diskriminering och folkmord präglar synen på romer som lever idag. Det är svårt att se hur det ska kunna skapas förutsättningar så att antiziganismen kan raderas ur mänskligheten.

Lästips:

Emir Selimi: ”Säg aldrig ‘antiziganism’ – säg antiromism!”

I fokus, Myter

Rasistiska och antirasistiska myter om "tiggeri"

I rasistmedia cirkulerar just nu en serie artiklar om det som kallas ”tiggande romer” som äger ett flertal bilar. Det beskrivs som det avgörande ”beviset” för att tiggeri är organiserat och att alla tiggare är lögnaktiga. 

Hur svarar antirasister oftast på dessa artiklar och ”avslöjanden”? Jo, genom tystnad eller genom att antyda att inget tiggeri är organiserat.

Det belyser ett problem som finns. Debatten har polariserats så att antingen är allt tiggeri organiserat eller så är inget tiggeri organiserat. Som om man som antirasist måste säga tvärtemot det rasister säger hela tiden.

Fattigdom och diskriminering generar en stark drivkraft hos människor. De som kan tar till vara på alla möjligheter till att få ett bättre liv. Här kan de tigga, därför åker de hit.

Sätten de åker hit på varierar. En del tar sig hit själv, men de flesta tar sig hit i bussar, i sällskap med andra, i någon väns bil eller liknande. Som i alla sådana sammanhang växer det upp en ny bransch med ”entreprenörer”, personer som fungerar som mellanhand. En del av ”mellanhänderna” är rötägg med kopplingar till organiserad brottslighet, andra vill göra en insats för att hjälpa folk och har ärliga avsikter. Romerna har ofta starka band till varandra som grupp och stöttar varandra, vilket stärker detta samarbete.

Därför är tiggeriet i Sverige varken organiserat eller oorganiserat. Folk reser i grupp. Folk får hjälp av personer på plats med kännedom om var det finns bra ställen att tigga på och får hjälp med skjuts och liknande (eller får betala dyrt för det).

Är det konstigt att det är så?Fattig

När svenskar emigrerade till USA hjälpte svenskarna varandra i USA.  Motiven varierade. Allt mellan personer som skapade företag och gav jobb och hjälp och bostad till svenskarna till rötägg som förde in emigranterna i maffian. (Chicagos berömda maffia som Al Capone ledde grundades av skandinaver.)

Alltid när rasister vill ge sig på någon folkgrupp skjuter de in sig på denna sorts formella och informella strukturer för att hjälpa varandra. Förbindelser mellan moskéer anses vara tecken på muslimska konspirationer. Judiska migranter ansågs vara konspiratörer av de nazistiska antisemiterna. Den kinesiska maffian och kinesiska sammanslutningar för att hjälpa varandra i östra USA, användes av rasister för att smutskasta alla kineser för 90 år sen och den mexikanska maffian och dess underjordiska smuggelorganisationer anses vara bevis för lömska mexikanska intriger idag.

När nazisterna tog makten på 1930-talet i Tyskland var en av deras första och främsta måltavlor tiggarna. Både inhemska tyska och diverse så kallade ”zigenska” tiggare, d v s romer, sinter och andra grupper.

Situationen i Tyskland 1933 var ganska lik dagens, för tiggarna. De var förföljda, bespottade och hatade. För att överleva hjälpte man varandra.

Nazisterna gjorde en stor sak i sin propaganda av upptäckter av ”organiserat tiggeri”. Poängen är att de inte hade fel. Det fanns, liksom idag, personer som agerade mellanhänder och tiggare hjälpte varandra.

Men nazisterna blåste upp detta och spred myten att ”ALLT” tiggeri var organiserat, att inga tiggare var fattiga och att tiggeriet på något sätt hotade samhället och kulturen och ingick i någon sorts konspiration mot tyskarna.

Under sommaren 1933 arresterade nazisterna, under Joseph Goebbels befäl, tiggarna i Tyskland. Goebbels gav order till massmedia hur de skulle skriva.  Tiggeriet skulle beskrivas som organiserat och alla tiggare som lata, arbetsskygga och asociala. Som svindlare som blivit rika på att tigga.

Överallt där det finns människor söker sig människor till andra människor. En del av människorna hjälper andra, utan egen vinning. En del andra är mer driftiga och ser en möjlighet att tjäna pengar genom att göra något för andra. (Det ser man t ex i flyktingförläggningar i Sverige där det finns personer som skaffar bil och skjutsar mot betalning, översätter eller öppnar små affärer och säljer mat.) En del av de som hjälper skor sig på andra och är inte trevliga människor, andra är underbara medmänniskor.

Det som skiljer en rasist från andra är att rasisten lyfter fram detta samarbete mellan människor för att misstänkliggöra hela folkgruppen.

Artiklar

Terminologi – funkofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på heterosexism. Vi fortsätter med funkofobi.

På Förbundet Unga Rörelsehindrade beskriver man funkofobi på följande sätt:

Funkofobi är fördomar mot personer med funktionsvariationer. För många är vi bara cp. Om vi ska slå hål på fördomarna så måste vi börja prata om dem. Vår kampanjs mål är att få så många som möjligt att prata om de fördomar som finns mot personer med funktionsvariationer. Det har vi lyckats med.

Människor med funktionsnedsättningar, såvål fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska, har genom alla tider varit en utsatt, bespottad och diskriminerad grupp. Alla människor har olika förutsättningar i livet. Vissa föds med en funktionsnedsättning, andra blir funktionsnedsatta på grund av yttre våld, eller genom sjukdom. Varje gång någon blir misshandlad föreligger det en risk att personen drabbas av någon form av funktionsnedsättning. Genom olyckor eller genom, t ex, stroke, missbruk eller tumör, kan man ådra sig en funktionsnedsättning. Om detta sker i vuxen ålder brukar man tala om förvärvad hjärnskada.

Autism_Awareness_Ribbon
Symbolen med pusselbitar kan innebära att människor med autism stigmatiseras

Exempel på fysiska funktionsnedsättningar, som innebär svårigheter att koordinera, styra och balansera huvud, bål, armar och ben, är CP-skada och ryggmärgsbråck. Intellektuell funktionsnedsättning kallas också kognitiv funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning. Människor med utvecklingsstörning har svårigheter att ta in, bearbeta och förmedla information, vilket i sin tur innebär att det krävs mer tid för att förstå. De s k neuropsykiatriska, eller psykiska, funktionsnedsättningarna skapar svårigheter för individen att fungera i det sociala samspelet. Exempel på sådana funktionsnedsättningar är autism, Aspergers syndrom och ADHD. Inte sällan har en individ fler än en funktionsnedsättning.

Psykisk ohälsa kan innebära, mer eller mindre varaktig, funktionsnedsättning, såtillvida att det påverkar individens funktioner i vardagen. Psykisk ohälsa är, liksom funktionsnedsättningar, stigmatiserat och kan ligga till grund för att människor är utsatta för diskriminering och kränkning. Exempel på psykiska hälsotillstånd som kan innebära funktionsnedsättning för människor är schizofreni, depression, borderline och bipolär sjukdom.

I sammanhanget är det viktigt att skilja på funktionsnedsättning och funktionshinder. Funktionsnedsättning beskriver en egenskap hos en individ, medan funktionshinder förklarar hur denna egenskap påverkas av omgivningen. Det kan handla om brister i miljön, såsom tillgänglighet, eller om okunskap hos andra människor. En funktionsnedsättning behöver alltså inte innebära ett funktionshinder.

Fördomar och diskriminering gentemot människor med funktionsnedsättning har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av ”annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.

Det är nödvändigt, som vid alla andra uttryck av fördomar och diskriminering, att upplysa de som inte behandlar människor med funktionsnedsättning på samma villkor som vem som helst. Det är också nödvändigt att vi markerar att vi inte accepterar att människor uttrycker sig funkofobiskt. Det är vi alla skyldiga varandra och samhället. Samhället ska vara för alla, d v s inkluderande och vi ska skapa utrymme för delaktighet. Därför är det så viktigt att samhället, och de som besitter kunskap om funktionsnedsättningar, sprider information och upplysning för att, på så sätt, skapa förståelse hos andra människor.

T o m i media beskrivs människor med funktionsnedsättning på ett kränkande, och omodernt sätt. För bara någon dag sedan kontaktade jag Dagens Nyheter för att påpeka att de hade använt sig av orden ”handikappad” och ”förståndshandikappad”. Det är svårt att acceptera att någon, och i synnerhet inte media, befattar sig med sådan vokabulär. Jag fick, dagen efter, svar om att artikelförfattaren hade korrigerat ”felet” i den aktuella artikeln. Detta förändrar den digitala utgåvan, inte den fysiska. Problemet är dock att det förekommer. Det ska inte förekomma.

Många använder sig av omoderna, och förlegade, benämningar på funktionsnedsättningar av gammal vana, utan att tänka sig för. Det finns också de som fortsätter att använda benämningarna för att det ”alltid har hetat så”. Den värsta kategorin är de som använder de kränkande uttrycken just för att kränka, nedvärdera och förminska. Oavsett vilken kategori man själv ingår i, är det viktigt att förstå att hur man uttrycker sig om andra människor påverkar alltid andra människor. Även människor med funktionsnedsättningar uttrycker sig slarvigt, och använder förlegade ord för att beskriva sin egen, eller andras, funktionsnedsättning. Det är svårt att acceptera detta förfarande, trots att den som uttrycker sig funkofobiskt själv har en funktionsnedsättning. Det är att ge sig själv mandat att uttrycka sig nedvärderande om andra, mot bakgrund av sin egen situation. Att man vill bli kallad ”handikappad” är mot bakgrund av detta, inte ett argument. Man kan dra paralleller med individer som föredrar att kalla sig själva ”neger”. Effekten blir densamma.

Genom tiderna har skällsorden varierat. På skolgården, på arbetsplatsen, i samhället och, numer, på Internet, har det funnits behov hos de flesta av oss att, i syfte att vara elak, kombinerat med okunskap, kasta kränkande benämningar på andra. Andra behöver inte alltid vara människor med funktionsnedsättning, utan det kan också vara uttryck som används mot vänner, eller personer man inte tycker om. Det man glömmer bort är att dessa ord inte egentligen innebär det man tror att de innebär, utan något helt annat. Mer om exempel på nedvärderande benämningar går att läsa här.

”Funkis är mer än att bara ha en funktionsnedsättning, det står för en personlighet och är ett avspänt namn, det känns roligt.”

En sak som påvisar okunskap, och brist på inkluderingstänk, är då människor väljer att vända sig till den som råkar göra funkisen sällskap. Detta är en ständigt förekommande företeelse och påverkar den enskilde negativt. Det fungerar som en förstärkning av de egenskaper denne besitter, d v s individen känner sig utpekad, annorlunda och mindre vetande. Huruvida funktionsnedsättningen hos den utsatte är fysisk, intellektuell eller neuropsykiatrisk spelar mindre roll. Förnedringen, och kränkningen, är densamma. Anledningen till att man ”tar hjälp” av den man tror förstår bättre, stavas fördomar. Fördomar som vi alla har ett kollektivt ansvar för att tvätta bort.

Oavsett vilken finfo-375164_640unktionsnedsättning en människa må ha så är det ett faktum att det förekommer diskriminering av funkisar. Från och med den 1 januari 2015 är bristande tillgänglighet diskriminering enligt diskrimineringslagen. Bristande tillgänglighet innebär att en verksamhet inte vidtar skäliga åtgärder för att en människa med funktionsnedsättning ska ges samma möjligheter som en människa utan funktionsnedsättningen. Detta diskrimineringsförbud gäller inom följande områden: hälso- och sjukvården, socialtjänsten, Försäkringskassans tjänster, utbildningsområdet, arbetslivet samt verksamheter som tillhandahåller varor och tjänster.

Ett steg i rätt riktning är att ordet funkofobi kommer att finnas med i nästa utgåva av Svenska Akademiens ordlista (SAOL), som beräknas finnas tillgänglig 9 april 2015. Detta innebär att ordet inte betraktas som ”hittepå” utan ett riktigt ord och ett erkännande för en utsatt grupp. Daniel Pollak, vice förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade utvecklar varför detta är ett viktigt steg för funkisar.

Vi människor är olika. Vi har olika förutsättningar. Vi har olika egenskaper. Vi har olika förmåga. Men vi är alla människor. Vi är alla lika värda. Vi är alla skyldiga att visa andra människor respekt för deras unika person. Många missar devisen om allas lika värde. Denna miss beror på okunskap, rädsla eller osäkerhet gentemot det man uppfattar som annorlunda. I värsta fall beror det på att man anser att alla människor inte har samma värde. Vi har alla ett egenansvar för hur vi uttrycker oss. Vi kan alla tänka på att använda rätt vokabulär när vi talar om, eller till, människor med funktionsnedsättningar. Vi kan alla tänka på att inkludera, inte exkludera. Det är då vi kan slå hål på fördomarna.

Fuck funkofobi finns på Facebook.

Funkofobi finns på Instagram.

funkofobi finns på Twitter.

Lästips: Arvet lever efter nazismens funkofobi