Det var en fredagskväll. Jag var på bra humör och befann mig vid Medborgarplatsen på Söder i Stockholm och åt en hamburgare. Jag skulle träffa en vän, gå ut på en bar, lyssna på musik, dansa och dricka drinkar. Jag satt på en uteservering intill en korvkiosk omgiven av en massa glada, korvätande, salongsberusade personer.

En man med ryggsäck och ett värdigt, men ängsligt, ansiktsuttryck kom fram och tittade länge på mig. Han såg ut som en tågluffande turist; nyfiket, glatt och en aning fascinerat observerande sin omgivning. Enkla men rena kläder som är sköna att färdas i. Och så den stora ryggsäcken. Jag tittar undrande men vänligt tillbaka. Han går iväg några steg och väntar i några minuter och kommer tillbaka och fortsätter titta. Till slut hälsar han på engelska och jag hälsar tillbaka.

Slutligen frågar han om jag har lite pengar. Han säger att han inte ätit på två dagar. Jag ger honom en tjugokronorssedel – de enda kontanter jag bär på. Han tackar och säger att han skall gå och köpa sig en smörgås. Innan han går i riktning mot en butik frågar han mig var jag kommer ifrån. Jag svarar och ställer samma fråga tillbaka. Han berättar på knagglig engelska att han är rom och nyss anlänt från Rumänien.

Den okände mannen är en av flyktingarna i ”Allemansland”. Även känt som den Europeiska Unionen.

Europeiska unionens fundament: de mänskliga rättigheterna

EU skapades av ett enda övergripande skäl, nämligen att Europas nationer inte än en gång skulle kastas in i ett blodigt krig med miljontals döda och lemlästade människor. Konstruktionen av EU vilar på en rad gemensamma skyldigheter och rättigheter som dess medlemsländer tar på sig. EU och dess föregångare har sedan länge haft fri rörlighet för varor och tjänster, men sedan 90-talet gäller detta även människor.

roma.rights / Foter.com / CC BY-NC-SA

Mindre känt för lekmän är att varje medlemsland inom EU måste ha ratificerat Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna. Innan ett land beviljas medlemskap i EU måste landet även ha implementerat Europakonventionen i sin lagstiftning.

Det betyder att de grundläggande mänskliga rättigheterna måste vara kända av landets myndigheter och utövas i praktiken. Landet måste ha ett rättsväsende, inklusive polis och domstolar, som skyddar de mänskliga rättigheterna för alla inom landets gränser.

Slutligen får inte systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekomma i ett land som är eller vill tillhöra den Europeiska Unionen.

Med allt detta i åtanke förutsätts ett land som beviljas inträde i EU i alla väsentliga delar respektera de mänskliga rättigheterna. Av den anledningen är det som regel näst intill omöjligt att som medborgare i ett EU-land beviljas uppehållstillstånd i ett annat EU-land såsom flykting eller skyddsbehövande – för det skulle ju innebära att flykten skett ifrån ett land som berövat medborgaren de mänskliga rättigheterna – något som per definition är omöjligt i konstruktionen EU.

Detta fina teoretiska bygge har i likhet med EU:s finansiella kris frontalkrockat med den brutala verkligheten. Inget påvisar EU:s demokratiska brister tydligare än situationen för många, kanske flertalet romer inom den Europeiska Unionen.

Romernas situation i Europa

Romerna som grupp är långtifrån de enda vars mänskliga rättigheter dagligen och systematiskt kränks inom EU. Två faktorer urskiljer dem dock till stor del från andra missgynnade grupper.

För det första har de funnits i stort antal i Europa sedan medeltiden. De har i stor utsträckning levt som statslösa. De har i stor utsträckning exkluderats från utbildning, arbete, till och med fast bosättning – och det i modern tid. I Sverige dröjde det in på 60-talet innan de via statsmaktens kampanjer mot kommunala och privata hyresvärdar slutligen kunde flytta in i lägenheter. Innan dess fick de normalt vistas inom en kommungräns under högst en veckas tid.

European Parliament / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det Tredje Riket försökte, tillsammans med entusiastisk hjälp från europeiska folk, utplåna den romska befolkningen under andra världskriget. Officiella siffror pekar på hundratusentals romer som mördades i koncentrationslägren. Andra siffror pekar på miljontals mördade romer, men det verkliga antalet är osäkert och mindre känt.

Under krigen i det forna Jugoslavien mördades, våldtogs och fördrevs stora delar av den romska befolkningen på Balkanhalvön. Den kommunistiska regim som hållit tillbaka det värsta av det uråldriga hatet mot dem försvann och hatets dammluckor öppnades. Det epitet som romer mest varit kända för; ”zigenare”, har i hundratals år utgjort ett grovt skällsord och synonymt med bedrägeri, stöld, smuts och avsaknad av all moral.

Det djuprotade föraktet mot och den systematiska förföljelsen av romer, har givit upphov till det andra förhållandet som många – kanske flertalet – romer måste förhålla sig till. Det handlar om ett djupt sår i självkänslan hos många romer.

En skam. Ett självförakt över sin egen etnicitet.

Under mitt liv har jag träffat fyra romska kvinnor, födda och uppvuxna i Sverige, som i skam försökt dölja sin etniska bakgrund för mig. När jag träffade en av dem och frågade varför hon blonderat håret, svarade hon skamset att hon ”inte ville vara rom” och ”förknippas med tjuvar”. En annan kvinna jag gick på restaurang med frågade om min etniska bakgrund och jag svarade. När jag ställde samma fråga tillbaka, svarade hon med skam och frånvarande blick att hon var rom. En annan kvinna som jag var på restaurang med berättade att hon var rom och frågade mig ängsligt om det var ”okej”. Ytterligare en kvinna jag känner har flera gånger uttalat att hon var ”trött på” att var rom.

En man jag känner genom att jag ständigt köper varor och tjänster i affären där han är anställd, ljög grovt för sin arbetsgivare om sitt etniska ursprung och sin familj. Han är mycket skicklig på sitt kvalificerade jobb. Trots att hans chef öppet kramar om honom i butiken, ger honom löneförmåner och trots att han jobbat i affären i många år, vågar han inte berätta att han är rom.

För många år sedan jobbade jag som fängelsevakt, bland annat på ett litet fängelse med många narkomaner. Ett stort antal, kanske en tredjedel av dem, var romer. De beskrev sig själva och sina liv på ett sätt som påminde om högerextremister. Efter att ha visat upp ärr från knivhugg utbrast en av dem ”En zigenare måste ha kniv på sig. Skulle det finnas en zigenare som inte bär kniv så är han inte en riktig zigenare!”

När jag var på fest hos en romsk familj satt flera i familjen och utbrast ilsket mot en närvarande familjemedlem med kommentarer som: ”Zigenaren vill inte anstränga sig! Han lägger jämnt av när han måste jobba hårt”.

Det var bara när jag studerade i USA och umgicks med svarta amerikaner som jag sett en liknande ständig ström av verbalt självförakt. Det senare fallet när människor refererade till sig själva, beklagade sig över sig själva och andra svarta människor som ”nigger”. Detta oavsett deras egna och andras framgångar, utbildning och ekonomiska välstånd.

Europas internflyktingar

Hela den här historien för mig tillbaka till kvällen då jag gav mannen tjugo kronor så att han kunde köpa sig en smörgås. En stor del av den romska befolkningen inom EU finns i nyblivna medlemsländer, såsom Rumänien, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Kroatien. Ytterligare ett stort antal finns i Albanien, Kosovo och Serbien.

Diskrimineringen av romer i alla dessa länder tycks enligt nyhetsrapporteringen öka. En tjeckisk by blev för något decennium sedan känd för att låta bygge en hög mur som omgärdade den del av byn där enbart romer bodde. Romska barn förvägras skolgång och mobbas. Romer misshandlas och mördas, och till och med i Österrike utsätts romer för bombattentat och försåtsmineringar. En skylt med antiromska slagord riggades med sprängmedel som detonerade när några romer plockade bort skylten. Rättsväsendet reagerar regelmässigt med apati, uppmuntran eller deltagande i förföljelserna.

Många romer fördrivs återigen ifrån sina hem ut på gatorna. Sakta men säkert börjar en ny flyktingström inom EU skapas och denna gång finns inga gränskontroller som stoppar de flesta av dem.

Utvecklingen bemöts passivt och, kan man anta, med gillande av de länder från vilka romer flyr. Förföljelsen av romerna, i kombination med det självförakt som inympats hos många av dem, skapar en särskild, om än inte unik situation. Hos många romer, inte minst från Östeuropa, tycks ett kompakt förakt från omgivningen vara ett självklart förhållande.

Till EU anländer miljontals flyktingar utan några som helst tillgångar. Många saknar utbildning och relevanta språkkunskaper. Samtidigt är det påtagligt många av dem som inom ett eller ett fåtal år får arbete – inte sällan kvalificerade sådana – eller startar företag.

Omgivningens gamla och starka förakt i kombination med bristande självkänsla kan vara förklaringen till att många romer lyckats betydligt sämre med att etablera sig i de västeuropeiska länder de flyr till. Kanske är det många som inte ens vågar fråga en arbetsgivare om jobb. Säkerligen är det många som nekas arbete så fort en arbetsgivare känner till att de är romer. Många hamnar i tiggeri och andra i illegal verksamhet. Den tragiska och fördomsfulla stereotypen hinner ikapp dem.

I Frankrike pågår sedan några år tillbaka en ökande massdeportation av östeuropeiska romer. I Sverige utvisas tusentals romer, varav många kom ifrån andra EU-länder i Östeuropa. En handfull beviljades uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Svårt för romer att få uppehållstillstånd i Sverige

Jag vill bara uttala mig om den svenska utlänningslagens utrymme för prövning av asylskäl, eftersom det är den enda utlänningslagstiftning jag behärskar.

Prövningar av skyddsbehov enligt utlänningslagen skall göras individuellt. Arbetslöshet, kraftigt bristande utbildning eller trakasserier från omgivningen eller myndigheter, till och med omfattande sådan, utgör normalt inte skäl för uppehållstillstånd.

För att någon skall få uppehållstillstånd i Sverige, såsom skyddsbehövande på grund av förföljelse gentemot den samhällsgrupp denne tillhör, krävs följande: förföljelse av en definierbar grupp människor av sådan art och omfattning att stora delar av gruppen hotas av utrotning, massmord, omfattande tortyr, våldtäkt, fördrivning med våld eller fullkomlig exkludering ifrån samhällslivet.

Som tidigare nämnt förutsätts alla EU-länder respektera de mänskliga rättigheterna tills motsatsen bevisats i det enskilda fallet. Om det skulle bedömas att ett EU-land systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna riskerar det landet uteslutning ur EU.

Och här har vi det grundläggande dilemmat för EU:s nya internflyktingar: den förföljelse de utsätts för är ännu – överlag – inte så intensiv att de uppnår status som skyddsbehövande. Även om, eller när, så är fallet vill varken EU eller dess enskilda medlemsländer erkänna att många medlemsländer inte uppfyller kraven på mänskliga rättigheter för att bli medlemmar. Inte heller sker tillräckliga påtryckningar för att få dessa länder att respektera allas mänskliga rättigheter.

Kravet på avsaknad av visering inom EU gör att dess invånare lätt kan förflytta sig över landgränser och undkomma den värsta diskrimineringen. Skulle flera EU-länder uteslutas, följt av att de skulle öka sin diskriminering, skulle långt fler uppfylla kraven för skyddsbehov och beviljas uppehållstillstånd med tillhörande rättigheter.

Precis som när det gäller EU:s monetära kris gör EU för lite och för sent. Grundproblemen tas inte itu med: den hopplösa situationen för EU:s internflyktingar består och förvärras. De sparkas som fotbollar mellan länder som inte vill veta av dem. Precis som under så många hundratals år.

EU skall tillhöra alla oss som bor här. EU är sina invånares allemansland. Så länge inte alla EU-medborgare betraktas och behandlas som människor, förblir de flyktingar i Allemansland.