Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister

När en del riksdagspolitiker får frågan om de utifrån FN:s rasdiskrimineringskonvention är beredda att kriminalisera nazistiska organisationer, brukar några av dem föreläsa om att Sverige har en 250 år gammal tryckfrihetsförordning.

Visserligen har tryckfrihet inte i sig något med politisk organisering att göra, men däremot med åsiktsfrihet. Den intressanta frågan är hur det såg ut när tryckfrihetsförordningen tillkom. Kunde skrifter tryckas hur som helst utan att det var förbjudet?

Säg t ex att någon efter tryckfrihetsförordningens införande kritiserade Gustav III. Gick det för sig?

Nej. Bara några år efter tryckfrihetsförordningens införande, gjorde kung Gustav III en revision av denna författning.

Den mest försåtliga och, med avseende på effekten, viktigaste förändringen uppträdde i den fjärde paragrafen, om boktryckarens hantering. Paragrafen var i det närmaste oförändrad. Liksom tidigare kunde boktryckaren undgå ansvar för straffbara skrifter om han uppgav och kunde bevisa författarens identitet.

En mening hade dock tillkommit: Om förseelsen gällde den form av politiska brott som definierades i den andra paragrafen kunde boktryckare inte svära sig fri utan skulle plikta lika med författaren, det vill säga han hotades med dödsstraff. Med denna förändring hade Gustav III fått ett effektivt verktyg med vilket han kunde kväsa alla oppositionella yttringar.

Orden är skrivna på sid. 35-36 av Jonas Nordin i uppsatsen ”1766 års tryckfrihetsförordning”. Nordin är forskare och historiker och hans uppsats är publicerad av Kungliga Biblioteket.

Förra året besökte jag Stockholms stadsarkiv, som höll föredraget ”Dödsdömd av kungen 1779” och som handlade om tryckfrihetsförordningen när den fyllde 250 år och då fokuserade på brottmålsrättegången mot en förläggare som i skrift hade kritiserat kung Gustav III.

Mot denna bakgrund kan vi konstatera två saker:

1. Gustav III hade med absolut största säkerhet låtit halshugga alla ansvariga för Nordiska Motståndsrörelsens hemsida och det med stöd av tryckfrihetsförordningen. Han hade även och med stöd av 1766 års tryckfrihetsförordning, kunnat döma alla som förespråkade Sveriges omvandling till republik, till döden.

Som en parentes kan nämnas att kung Gustav III var den kung som införde en lag enligt vilken judar fick rätt att bosätta sig i Sverige. Hade Nordiska Motståndsrörelsens nazister kritiserat kungen i skrift för den saken, hade också risken för halshuggning av dem allihopa, hängt i luften.

2. Alla riksdagspolitiker som i mästrande ton försvarar svenska nazisters rätt att verka politiskt med stöd av tryckfrihetsförordningens 250 år gamla historia, vet inte vad de talar om.

Jag hoppas därmed att alla riksdagspolitiker informeras om att det är irrelevant att predika om tryckfrihetsförordningen när vi talar om organisationsförbud för nazister i Sverige.

I rest my case, Your Honor!

Källa:

Jonas Nordin: 1766 års tryckfrihetsförordning – Bakgrund och betydelse