Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: på nätet, i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen.

”Vardagsrasismen” kan bemötas utan större ansträngningar. Det är möjligt att personen som uttrycker främlingsfientliga och fördomsfulla åsikter inte ändrar sin åsikt utan vidare, men det viktiga är att man förstår att man kan så ett frö till förändring.

Det behöver inte vara särskilt svårt. Det kan räcka med raka frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om att ha mod och ett mått civilkurage: att stå upp för alla människors lika värde. Det kan kännas obekvämt och obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på främlingsfientlighet och fördomar ger vi vårt samtycke.

Vi måste bli fler som säger ifrån. Därför krävs det att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, även då det vid första tanken kan förefalla obetydligt. Tolkningsföreträdet för vad som är kränkande ligger hos den som utsätts för rasism, näthat, homofobi, främlingsfientlighet och fördomar. Den som uttrycker sig och den som står bredvid har inte det mandatet.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa ska aldrig ses som förlorad till främlingsfientlighet, fördomar och hat. Vi måste tro och hoppas att alla kan komma till en punkt då insikten infinner sig. Tron och hoppet är det som måste driva oss gör att vi aldrig får sluta kämpa för ett fördomsfritt samhälle.

När du bevittnar diskriminering, intolerans och hat: var besvärlig, ifrågasätt och markera!