Hur näthatare försöker piska upp hat mellan judar och muslimer

Tema: Näthatet på Facebook

Det finns folk som försöker piska upp ett hat mellan judar och muslimer i Sverige. Man hittar dessa både bland folk som säger sig arbeta mot antisemitism och folk som säger sig vara mot islamofobi. 

Jag har spenderat ganska mycket tid i facebookgrupper som samlar folk som är mot antisemitism och islamofobi. Det är skrämmande att det finns individer och grupper i dessa som försöker driva upp ett hat mellan de båda grupperna. Vad som är än mer skrämmande är hur vanligt detta är, och att många av de som vistas på dessa sidor inte reagerar mot hatet,  och att i många fall är moderatorerna också hatiska. Om de inte är hatiska så kompromissar de ofta med hatet och mycket av hatet vara kvar.

Det är sorgligt att antisemiterna i grupperna inte ser att antisemitismen liknar det hat mot muslimer som sprids i världen idag, och att muslimhatarna i grupperna inte ser att muslimhatet liknar det hat mot judar som finns i världen.

Men vad som är positivt är att hatet inte är oemotsagt. Det finns alltid, i alla, utom de mest extrema grupperna, folk som står upp mot hatet och vägrar vara tysta.

Här är tre exempel på näthatet. Tre grupper på FB som bör synas lite närmare i sömmarna eftersom man regelbundet hittar hat mot judar eller muslimer där, eller allmän rasism som mot ”kuffar” (dvs otrogna).

 Ja till Moské i Sverige

Följande tråd kan för övrigt läsas just nu också. Det är någon som anser att man bör förbjuda vänskap mellan muslimer och ”otrogna” (Hela tråden kan läsas här).

Domen för att kalla de otrogna för ”bröder” och ”vänner”

Fråga: Vad anser ni om den som kallar de otrogna för ”bröder” och att vi har ett humant brödraskap? Till följd därav kallar vissa sjuksköterskorna för ”syster” utan att veta vad ordet betyder.

Svar: Det är inte tillåtet att kalla den otrogne för ”broder”. Det är inte ens tillåtet att kalla honom för ”vän”, ”broder” eller ”älskling”.

Se även hur Muslim.se skrivit om detta.

Ja till böneutrop i Sverige

Det finns en tråd nu där man postat en ganska ökänd antisemitisk bild från sajten Mahjoob som används i Egypten för att sprida idén att judar ligger bakom ett försök att splittra kristna och muslimer.

Den som postade bilden kanske inte menade att vara antisemitisk. Men som ni kan se i tråden har flera hakat på detta.

 De judar i mitten ! …

Det judar i mitten

Svartingen i mitten är judarna…

Det är just judar o ateister som förstör världen!!! som går runt o sprider massa skit som EJ stämmer o dom som gårpå de e ju så F*ucking stupid så de ej är sant .. o folk de stom står i tidningar o på nyheter är 40% FALSK fakta.smile.. bara för ni dumma idioterska gå på sånt o tro illa om folk.. de e sånna som tycker illa som gör skit här i världen de e sånna man borde fängsla o kasta nyckeln…

Men det ska sägas att det finns folk som protesterar mot detta.

XXX det där ger ju bara anledningar till folk att säga att Islam är en hatreligion, du behöver inte ge dom anledningar, folk är idioter iaf..Rasism är inte okey..mot nån..alls..

Nolltolerans mot antisemitism 

Denna grupp är just nu hemlig på facebook. Men det har vuxit fram en debatt om den under den sista tiden. Det är inte egendomligt. Personer i gruppen har omodererade tillåtits hota folk.

I gruppen sprids rasistiska myter om att Obama skulle vara muslim (och därmed förrädare) blandat med vanlig vardagsrasism om ”muslimerna” och ”islam”.

Rasismen här har sanktionerats av gruppens grundare och moderator, Madeleine Moberg. Hon initierade en hijabdebatt i början av september. Själv jämförde hon tanken på poliser med hijab med att ha antisemitism i polisuniform. Dvs att muslimer per definition skulle vara antisemiter.

Här är två andra exempel på hatet i denna grupp. först en debattör som kallade ungdomarna som mördades på Utöya för halvnazister. Personer som protesterade mot detta blev kritiserade av moderatorerna. Mannen som sa det prisades av dem.

Ett annat exempel på omodererat hat är denna lilla notis om att ”rasism inte finns”.

Till sist ett exempel bland många på ”vardagsrasismen”. Även denna gång deltar moderatorn i spridandet av hat.

Det är sorgligt att se hur individer som säger sig vara mot antisemitism respektive islamofobi hänfaller åt sådant näthat mot andra grupper.

Man har den makt man blir tilldelad.

Stefan Torssell skriver i en krönika på Avpixlat.info om hur Jimmie Åkesson inte är inbjuden till årets Nobelfest. Torssell tycker att Nobelstiftelsen riskerar väldigt mycket på att inte bjuda in ett parti vars politik de inte anser går i linje med stiftelsen och Alfred Nobels egen anda i det testamente som ligger till grund för Nobelprisutdelningen.

Det är egentligen ganska intressant att se hur svenska politiker och det sociala livet omkring politiken behandlar Sverigedemokraterna. Stefan Torssells åsikt om att Nobelstiftelsen gör bort sig i och med att inte bjuda in Jimmie Åkesson till Nobelmiddagen med tillhörande prisutdelningar och festligheter – det ligger faktiskt någonting i det. Jag köper rakt av det faktum att man inte nödvändigtvis vill associeras till ett parti såsom Sd, men å andra sidan så blir de särbehandlade och kan således ge sig själva rollen som martyrer vilket på lång sikt är betydligt värre.

Jag har i vissa situationer i mitt liv lärt mig att makt är något man inte får automatiskt. Det är något man får beroende på hur människor runt omkring en hanterar det man vill nå ut med. När det gäller just Sd ger man dem större makt än de nödvändigtvis behöver ha, anser jag. Behandla dem som vilket annat parti som helst, så tar man en bra bit av udden från dem. Då kan de inte beklaga sig över hur illa de blir behandlade, utan måste ta sig i kragen och lyfta både retorik och politik till en annan nivå.

Det här är för övrigt något jag anser gäller över hela linjen. Även i diskussioner och debatter med anhängare av Sd’s politik bör man höja nivån genom att diskutera med dem på ett helt vanligt sätt utan att ge dem möjlighet att se sig själva och deras åsikter som i underläge. Det är lättare sagt än gjort, eftersom de jag personligen haft kontakt med mer eller mindre vägrar släppa den rollen och antar en anfall-är-bästa-försvar-strategi för att få igenom sina poänger.

Det jag slutligen vill komma fram till är just detta med att Sverigedemokraterna och andra med liknande eller samma (eller värre) åsikter om invandring, integration med mera, inte får mer makt än den vi ger dem. Därför är det oerhört viktigt för oss att fundera över hur mycket makt vi är villiga att ge dem.

SD iklär sig förtryckarrollen


I Motion 2012/13:K279 vill SD införa förbud mot bärande av burka och niqab på offentlig plats med ett vitesförläggande om 10 000 kronor om förbudet överträds.
De försöker framställa att bärandet av dessa plagg utgör ett stort hot mot jämställdhet och att det är ett samhällsproblem att kvinnor döljer sina kroppar i ett tygrikt klädesplagg.

SDs motivering lyder så här:

Burqa och niqab är symboler som går emot den jämställdhetssyn vi har i Sverige. Den västerländska principen för jämlikhet mellan könen hotas allvarligt när vissa kvinnor i vårt land bär heltäckande klädsel för att dölja sig själva.

I motionen försöker SD även få oss att tro att det är omtanke om de förtryckta kvinnorna som ligger till grund. Kvinnan som bär plagget ska visserligen bötfällas, men det är mannen som tvingar henne att bära det som får högre böter och ska hamna i fängelse.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den som tvingar en kvinna att bära niqab eller burka på offentlig plats ska betala vite om 250 000 kronor och kunna dömas till fängelsestraff mellan 4 och 12 månader.

Och precis DÄR gick SD in i sin egen förtryckarfälla.

SD anser alltså att muslimska kvinnor i traditionell klädsel saknar fri vilja och ska via lagstiftning bestämma vad de får eller inte får ha på sig.
Med jämställdhet som täckmantel vill SD omyndigförklara svenska kvinnor.

Den som kontrollerar kvinnans klädsel kontrollerar kvinnan.

Genom hela historien har kläderna varit ett sätt att kontrollera kvinnorna, att skilja ärbara kvinnor  från de fallna. I romarriket bar kvinnor tygrika, omfångsrika, fotsida klädnader s.k. Stola och en sjal att täcka huvudet en s.k. Palla. Om en kvinna bar en Toga så var hon antingen äktenskapsbryterska eller prostituerad. Kvinnans klädnad har använts för att klassificera hennes ställning i förhållande till männen. Normer satta av män som var direkt livsfarliga att bryta emot.
Jeanne d´Arc brändes t.ex. på bål bl.a. för hennes provocerande stil – manskläder och kortklippt hår.

Byxor var och är också ett omstritt plagg. I Bibeln hävdas det att ”Kvinnan skall inte bära det som rätteligen hör åt en man, ej heller skall en man sätta på en kvinnas plagg: För alla som gör sådant är en styggelse för HERREN, din Gud”
Byxor exponerar kvinnans rumpa och ben på ett sätt som kan vara utmanande för män och kan leda både man och kvinna in i frestelse och hor. Så resonerade man och bland vissa religioner får kvinnor än idag inte bära byxor.
Kvinnor har gjort det i alla fall genom tiderna. Att sätta på sig manskläder har varit ett sätt för kvinnor att dölja sitt kön och få den frihet som varit män förunnat.

 Byxor på kvinnor är för övrigt fortfarande förbjudna i Paris, om kvinnan inte leder en häst eller en cykel.
Frankrike är ju också ett av länderna i Europa som har burkaförbud.
I frankrike skulle jag således kunna bli arresterad och bötfälld om jag klär mig som jag brukar vintertid. Jag avskyr mössor och föredrar att linda en stor varm sjal om huvud, axlar och hals. Är det riktigt kallt så täcker jag även munnen. Detta är något SD, på franskt manér, vill förvägra mig med sin motion.

Burka, niqab och chador m.m. är absolut en form av förtryck mot kvinnor — I Saudiarabien, Somalia, Afghanistan o.s.v. för där är det lag.

I Sverige är vi precis så jämställda och demokratiska att vi inte lagstiftar om kvinnors klädsel.
Att ens komma på tanken om förbud mot viss klädsel är att ställa sig på samma sida som de man säger sig vara emot.
I ett jämställt samhälle har vi kvinnor rätt att klä oss i bikini och näbbstövlar, kortkorta kjolar, byxor, sjalar, knytblusar, klänningar, burka, t-shirts och vad tusan vi vill. Vi väljer själva och ingen ska säga åt oss vad vi får eller inte får bära.

SD har, som vanligt, fel.
Man gör inte en kvinna fri genom att slita av henne kläderna.

 

Även svenskar har varit flyktingar

Detta inlägg publicerades samtidigt på Flyktingbloggen måndagen 15:e oktober 2012.

Även svenskar har varit i den situationen att de tvingats fly undan svält, fattigdom eller förföljelse. Många svenskar har korsat främmande hav i jakten på bättre livsvillkor.

Även svenskar har då mötts av rasism, hat och fördomar.

Ett exempel på det är den svenska utvandringen till Danmark på 1800-talet och 1900-talets början. Mellan 80 000 och 90 000 svenskar utvandrade till Danmark mellan 1850 och 1910.

Har ni sett filmen Pelle Erövraren av Bille August, från 1987 med Max von Sydow i huvudrollen? Den visar hur de svenska invandrarna på ön Bornholm behandlades av många danskar. De stod längst ner på samhällsstegen, och fördomar grasserade om svenskarna.

Svenskarna är ett hot mot landets moral, de har med sig främmande seder. De tar våra kvinnor. De super som svin. Dessutom är de lata och vill inte jobba och tar våra jobb ifrån oss.

Emigrantforskaren Lars Hansson har skrivit om detta i “den glömda utvandringen“:

De svenska immigranterna tillskrevs olika negativa stereotypa drag, även om bilden av svenskarna också inkluderade positiva sidor. Svenskarna betraktades som aggressiva och hängivna på alkohol, och på Bornholm tillskrevs de samma egenskaper som finländska immigranter i Sverige på 1960-talet – begivna på sprit och vana att slåss med kniv.De svenska immigranterna sågs också som verkliga eller potentiella lönenedpressare eller i värsta fall som strejkbrytare… (1)

De ”brottsliga svenskarna”

Ett argument för att svenskarna hotade landets moral var att rasisterna ansåg att svenskar var ett folk som bestod av brottslingar. Bevis hade man på det också. Varje polis kunde berätta skräckhistorier om svenskarna i slummens Christiania eller Nyhavn. Fördomsfulla mammor bad sina unga söner akta sig för de huckleklädda svenska flickorna från Halland. Under schalen var de egentligen omoraliska prostituerade allihopa.

Det var vid denna tid ordspråket: ”gör en god gärning, hjälp en svensk till båten” myntades i Danmark. Många reagerade på ”svenskproblemet” genom att säga ”kasta ut dem”, ”bevara Danmark danskt”. (2)

Det fanns en viss sanning bakom fördomarna. Sociala och ekonomiska förhållanden gjorde att migranterna blev överrepresenterade i kriminalstatistiken i storstäderna i Danmark.(2) Därför skapade man en speciell ”uppehållsbok” för de svenska invandrarna efter ett beslut i danska riksdagen 1875. Det skulle registreras var de befann sig.

Svenskar som blev prostituerade, kriminella eller tiggare utvisades.

Brottslighet

Det där med statistiken över kriminalitet är intressant att studera lite närmare.

Antalet svenskfödda invandrare i Köpenhamn var runt 4% i slutet av 1800-talet. Nämligen 2,4 % (1870), 3,8 % (1880), 4,1 % (1890) och 3,9 % (1901). Men andelen invandrade svenskar som begick brott var högre och låg under denna perioden på runt 10%.

I procent av det totala antalet registrerade brott: 1865-1869 11,0%, 1870-1874 10,2 %, 1875-1879 10,1 %, 1880-1884 9,7 %, 1885-1889 9,3%, 1890-1894 7,3%, 1895-1899 7,5%.

Det var alltså en överrepresentation för svenskar i brottstatistiken på ca 2-4 ggr. (3)

Migrationsströmmar

Även inom Sverige fanns migrationsströmmar och precis som i fallet med svenskar som flyttade till Danmark, blev den migrationen inte helt friktionsfri heller.

Urbanisering kallas det idag. De som hamnade i fattigdom och utsatthet i städerna var framför allt ”invandrarna”, dvs folk som vandrade in till städerna från glesbygden. Landsbygdsbor blev t.ex. överrepresenterade i brottstatistiken i städerna.

Men betydde detta att migrationsproblemen inte gick att lösa eller att migrationen var fel?

Nej, tvärtom! Utan migrationen från landsbygd till stad, utan urbaniseringen hade vi antagligen inte haft det välstånd vi har idag.

Idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Och fulla svenskar må ännu vara ett problem i Danmark men nån större överrepresentation i brottsligheten bland svenskar som flyttat till Köpenhamn hittar man inte.

Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler, Socialdemokrater och andra politiska krafter ta strid för bättre livsvillkor även för fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man skuldbelade inte heller migranterna. Man sa: “Vi ser problemen och gör något åt dem”!

Tänk på ”svensk-invasionen” i Danmark och den rasism som mötte svenskarna där, nästa gång du hör någon gnälla över flyktingar och invandrare.

Fotnoter

1) Lars Hansson´, Den glömda utvandringen http://www.litorina.fhsk.se/laddaner/110519-glomda-utvandringen/den-glomda-utvandringen-i-nytt-ljus.pdf

2) Da svenskerne var en trussel http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/451842:Historie–Da-svenskerne-var-en-trussel

3) Skandia 1998. Henrik Zip Sane i ”Scandia – Tidsskrift för Historisk forskning”, nr. 64:2 ”Kriminalitet og fremmedangst – politiets forhold til svenske indvandrere i København 1868-1898”, 20 sider, Lund 1998.

För en mänsklig flyktingpolitik

Gästinlägg av Kalle Larsson från Flyktingbloggen

Vissa säger att Sverige, Norge och EU har en bra och human flyktingpolitik. Andra påstår att det är för många som får komma hit. Inget av detta stämmer. Visste du att det fortfarande finns fler asylsökande i ett enda flyktingläger, Dadaab, i nordöstra Kenya än i hela den industrialiserade världen?

Kalle Larsson

Människor skickas tillbaka till krig och förföljelse. Tusentals människor har dött runt om EUs yttre gräns för att de flytt från sina hemländer och sökt skydd och ett tryggare liv. Istället för att hjälpa människor på flykt att få sin mänskliga rätt till skydd tillgodosedd har EU valt att bygga försvarsmurar och halvmilitära trupper som jagar flyktingar härifrån.

Regimkritiker sänds tillbaka till de regimer de kritiserat, familjer splittras och människor sänds tillbaka till tortyr. Sverige har till exempel fällts 20 gånger av FN:s kommitté mot tortyr för att vi skickat tillbaka människor till länder där de riskerar att bli torterade. Det gör oss till världsmästare i skamliga utvisningar!

Så här vill vi inte ha det. Både Sverige och Norge har länge haft ett rykte i världen om att vi står för solidaritet och hjälper flyktingar. Det är dags att leva upp till det nu. Och det är bråttom. Den som flytt från sitt land måste kunna få skydd, och inte tvingas tillbaka till krig eller förföljelse. Apatiska flyktingbarn och andra barn som behöver skydd skall inte avvisas och familjer måste få leva tillsammans i trygghet. Vi vill att kvinnor som utsätts för sexslavhandel eller riskerar förföljelse i sitt hemland skall få möjlighet till skydd i Sverige. Vi vill att alla, också flyktingar och papperslösa, får rätt till vård på lika villkor.

Därför finns Flyktingbloggen. Vi är en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik. Våra skribenter kommer än så länge från Sverige, Norge och EU och vi publicerar artiklar på nordiska språk och engelska. Skribenter på sidan står bara för sina egna texter och inte vad redaktörer eller andra publicerar, och vi representerar en stor partipolitisk bredd. Personer aktiva i minst fem svenska partier är skribenter hos oss.

Du som läser detta är också välkommen som gästskribent. Vi tar ofta in debattartiklar och andra liknande texter. Vi vill väldigt gärna höra från dig som själv är flykting eller från dig som känner någon som är det. Vi tror på att människors egna berättelser av varför man flyr och hur man blir bemött måste spridas, för att förändringen skall bli möjlig. Hör av dig till oss på info@flyktingbloggen.org.

Och det måste bli ändring nu. Det är dags att alla vi som ser vad som händer går samman för att förändra. För att kräva en mänsklig flyktingpolitik.

/ Kalle Larsson, redaktör Flyktingbloggen

Svenska inbördeskriget under 2000-talet

Så kanske det står i historieböckerna om hundra år. Svenska inbördeskriget under första halvan av 2000-talet. Århundradet då Sverige slets itu av skilda åsikter om den svenska kulturen och historien.

Det är inte ett helt osannolikt scenario. Läser man i kommentarsfälten på nyhetssidor såsom Nationell.nu, Avpixlat.info med flera, är det inte helt ovanligt att hitta kommentarer i stil med ”Nu är det KRIG” eller liknande. Det senaste jag såg i den vägen var i en kort text på Nationell.nu.

Det som i ett sådant inbördeskrig skulle utspela sig, föreställer jag mig, är kampen om vem som har rätten till den svenska historien och den svenska kulturen. Och med det menar jag kultur i ordets bredaste mening; både den konstnärliga kulturen och vår levnadskultur med mat, barnuppfostran, företagskultur, hur vi beter oss i kassan på ICA och så vidare. De nationalistiska och rasistiska rörelser vi känner till här i Sverige är ju av den uppenbara meningen att den svenska kulturen håller på att gå i stå, och att vi (nämnda rörelser) måste kämpa för att få behålla det som är svenskt.

Något man kan uppfatta som ganska underhållande i det hela är att Sverige inte har deltagit i något krig på väldigt många år. Vårt deltagande i andra världskriget är i jämförelse med andra deltagande länder att anse som i det närmaste obefintligt. Vi har alltså ingen större erfarenhet av hur vi ska hantera en krigssituation. Jag föreställer mig att risken för att det skulle uppstå ett behov för somliga svenskar att fly landet inte är helt osannolik (notera att jag inte har någon tanke om vilken grupp av svenskar; det skulle lika gärna kunna vara nationalister som det skulle kunna vara multi-kulti).

Förutsatt att det är nationalisterna som måste fly landet för att slippa multi-kulti och kulturmarxisterna (det vill säga; oss), så skulle jag bra gärna vilja vara en fluga på väggen när de anländer till det land de valt för sin framtid. Hur blir de mottagna? Hur kommer de att behandlas av de människor som kommer att hjälpa dem integreras i samhället när det gäller språk, kultur och så vidare. Hur kommer befolkningen att ta emot dem? Och det mest intressanta av allt; hur skulle en svensk nationalist själv hantera att befinna sig i den roll han själv debatterat så starkt emot att släppa in i Sverige?

Frågorna är givetvis desamma om det vore jag som var tvungen att lämna mitt land. Och med risk för att låta negativ och destruktiv, så är kanske sannolikheten — att det är jag som får lämna Sverige i ett sådant scenario — mycket större än att nationalisten gör det.

För just den nationalistiska och rasistiska (kanske speciellt sistnämnda) världsbilden och människan har en tendens att se alla andras åsikter och uttryck som motstånd mot den egna, och att den egna åsikten är den enda som hotas av omvärldens konspirationer och att åsiktsfriheten är kraftigt hotad. I deras realitet är det därför enklast att mota bort alla åsikter som inte överensstämmer med den egna, för att på så sätt skapa en åsiktsfrihet som passar dem.

Avpixlat, eller konsten att inte få en enda siffra rätt

Mats Dagerlind från Avpixlat har svarat på Motarguments artikel i Newsmill, där vi sågade sverigedemokraternas budget.  Mats menar att vi ljuger då vi skriver att SD:s budgetförslag förutsätter att antalet giftermål mellan svenskar och utlänningar minskas dramatiskt, och att de flesta arbetskraftsinvandrare förbjuds ta hit sin familj.

Mats Dagerlind skriver att Sds förslag är att enbart antalet asylinvandrare ska dras ner. Men… Det är inte det som det står i budgeten SD presenterade. Där står det ”anhöriginvandrare”.

Klicka för en större bild.

Så här skriver Dagerlind:

Problemet är bara att Jerlerup adderar äpplen och päron. De exempel på anhöriginvandring som Jerlerup anför är samtliga att hänföra till reguljär invandring och arbetskraftsinvandring medan den 90-procentliga minskning av antalet anhöriginvandrare som Sverigedemokraterna talar om är den som är relaterad till asylinvandring. Det är vitt skilda saker omgärdade med lika vitt skilda regler.

Som vi skrev på Newsmill grundar SD sin ”skuggbudget” på att minska mängden anhöriginvandrare och asylinvandrare till 10% av idag.

2011 kom fick 32 000 anhöriginvandrare, plus 12000 asylsökande uppehållstillstånd. Det är dessa 32 000 som Dagerlind påstår på Avpixlat att de är anhöriga till asylsökande. Men antalet ”flyktinganhöriga” var 3 032 år 2011 (Källa: Migrationsverket ).

Min misstanke är att varken Sverigedemokraterna eller Dagerlind känner till att över 17 000 av anhöriginvandrarna 2011 bestod av folk som kommit hit för giftermål eller partnerskap och att över 8 000 var anhöriga till arbetskraftsinvandrare (utanför EU/EES).

Det är kanske därför de tror att de kan dra ner på den invandringen hur som helst och spara en massa pengar.

Om man öppnar Sverigedemokraternas budget, eller deras motion om en ansvarsfull invandringspolitik så tyder inget på att partiet vet vad anhöriginvandring är för något.

Man kan nämligen INTE minska antalet ahöriginvandrare till 10% av idag utan att begränsa anknytningsinvandringen, dvs giftemål och liknande med icke EU/EES medborgare, och inte heller utan att minska antalet uppehållstillstånd till icke EU medborgare som jobbar eller forskar i Sverige.

Hämtat från Sd:s presskonferens där budgeten presenterades. Som ni ser vill SD att all asyl- och anhöriginvandring minskas till 22 000 för de fyra åren 2013-2016. 22 000 är mindre än antalet anhöriga till utlänningar och anknytningsinvandrare på ett år.

Kvinnomisshandel — en del av svensk kultur?

Allvarligt talat, det räcker nu… Hur länge ska vi egentligen blunda för vår egen problematik samt feghet och inse att det snarare handlar om en internationell manlig svaghet än ”andra än Svenska kulturer” och ”religioner”?

Källa: endviolence.un.org/

I sådana fall är kvinnomisshandel — och förtryck minst lika mycket en ”svensk kultur”…!

Kvinnor som blir förtryckta, hotade, manipulerade och misshandlade — fysiskt som psykiskt — har under hela mitt liv och så länge jag kan minnas klassats samt talats om som någonting ”alla andra” sysslar med, inte vi i Sverige. Trots detta är såväl kvinnohusen som de skyddade boendena fyllda till sista bedd av Svenskor som levt och/eller lever med precis lika många s.k. icke-svenskar som etniskt svenskar.

Dessutom är beteendemönstren så skrämmande lika att man lätt kan tro att samtliga kvinnor levt med — och talar om en och samma man. Förstorade och överdramatiska händelser, som inte sällan är kopplade till den blodtörstigaste ”maffiagruppen” samt ”vänner” som världen någonsin har skådat, och som dessutom endast verkar existera för att kvinnan skall begå ett misstag, eller ”gå emot” mannen. Exempelvis genom att gå ut med egna väninnor en kväll, eller, gud förbjude, gå på fest. De facto, hela jorden verkar snurra endast på grund av dessa män.

Alla myndigheter gör plötsliga, helt galna undantag för dem och till och med rättsväsendet kan se mellan fingrarna på alla de morden dem begått, och som endast kvinnan får höra talas om att han har begått.

Det sägs att var fjärde kvinna i Sverige är eller kommer att bli utsatt för mäns våld, kontroll och kränkningar emot kvinnor. Tyvärr har jag också bidragit till den siffran under en period i mitt tidiga vuxenliv när den egna svagheten var som störst, bekräftelsebehoven som starkast och osäkerheten som djupast. Det hade lika lite att göra med färgen på min hud som det hade att göra med någon av kvinnorna.

Det låg helt och hållet hos mig själv. Faktum är att min ”kultur” var endast svensk.
Jag visste ingen annan eller kunde heller inte inget annat språk. Jag var heller inte religiöst troende. Kanske att det låg i hudfärgen ändå?

Årsskiftet 2005/2006 fattade jag ett beslut, ett beslut om att förändra hela mitt liv och en tid av självisolerat självarbete tog sin form. Mycket hade redan förändrats i mitt liv, dock inte förutsättningarna för en långvarig relation med sann kärlek, tillit och trygghet. Resultaten av dessa isolerade självarbeten släppte även den sjuka patetiska svartsjukan, kontrollbehoven samt den egna osäkerheten.

Efteråt, fram till min skilsmässa 2012, var det inte alls allt för sällan min ex fru frågade mig om jag ”verkligen älskade eller brydde mig om henne?” Orsaken var för att jag knappt aldrig reagerade på någonting, utan tilliten blev det starkaste vapnet. Så det var precis det jag gjorde. I samma veva förlät jag också min broders mördare. Inte heller detta har någonting att göra med att det rinner Indiskt blod i mina ådror. Utan endast mig själv.

De senaste tre åren har jag upptäckt att tre svenskfödda väninnor till mig, varav en idag mycket nära, levde med svenskfödda män, oberoende av varandra, och som trots vår demokrati i Sverige levt en i en totalitär diktatur. Med konstant misstänksamhet, korsförhör, manipulationer, lögner, förtryck, hot och våld — fysiskt eller psykisk.

Alla som är någorlunda insatta i destruktivitetens grepp vet också att det psykiska långdragna våldet alltid är värre än det fysiska. Samtidigt är vi ibland så obotligt korkade att vi inte anser det vara ”våld”. Precis som vi aldrig ifrågasätter banktjänstemannen som blivit rånad, varför denne inte ”bara lämnade rånet och rånaren?” Det frågar vi däremot den utsatta kvinnan. Den ensamma isolerade och, i åratal, nedtryckta skrämda samt hotade kvinnan, vars enda verklighet länge varit den som mannen presenterat och visat upp. En verklighet som oftast inte ens skulle platsa i en Hollywood-produktion, då den skulle anses vara för orealistisk. Om den blir till realistisk i kvinnans sinne, kan man endast föreställa sig vilket arbete mannen gjort och lagt ner på att mala sönder hennes självkänsla, självförtroende — och verklighetsuppfattning.

Det sker dock mer överdramatiska händelser under en dag i den mannens liv, än vad det får plats att göra i våra liv — tillsammans.

Det lustiga med detta är att dessa män, svenskar som icke-svenskar, istället borde springa så långt ifrån den miljön och grupperingar som bara möjligt. Det är trots allt inte allt för ovanligt att kvinnokränkare — och misshandlare får smaka på egen medicin eller självisolera sig inne på Svenska anstalter (oftast klass 1-3). Alternativt, sitta på speciella avdelningar med andra sexbrottslingar — våldtäktsmän och pedofiler.

Endast av dessa tre svenskfödda kvinnor som jag känner, vars samtliga män var eller är integrerade i samhället, och arbetade med ungdomar, emot droger samt inom reklambranschen fick mig att skrapa på isbergets topp. Berget går hur djupt ner som helst under vattenytan. Samtliga män, väl ansedda av sin omgivning och mästare på att manipulera densamma. Vilket också är det mannen lever på, framförallt som en svensk man. Den dag då kvinnan väl finner mod, styrka och kraft att bryta sig loss.

Omgivningens bild av honom leder till reaktioner som ”Kan det verkligen vara så? … inte han som är så trevlig… Varför stack hon då inte tidigare, om det nu var så jobbigt?” Gentemot en icke-svensk man heter det snarare att det ligger i hans ”kultur” eller ”religion” och man blir inte lika förvånad. Sjukt nog! ”Dom har ju det där…scharria… eller vad det nu heter!”

Varför lämnar inte bara en missbrukare drogerna, om det nu är så jobbigt? Svaren är desamma — rädsla. Rädsla för vad som komma skall då mannen, i dessa fall, många gånger under flera år gjort väldigt klart för henne att konsekvenser av största och farligaste mått kommer drabba såväl henne som barnen. Men denna sida avslöjas givetvis inte gentemot omgivningen. Gentemot omgivningarna har samtliga tre kvinnor blivit stämplade som ”psykiskt störda”, som vill ”ge igen” eller ”hämnas”. Finns en ny man dessutom i bilden ligger han också bakom denna ”komplott” emot mannen.

Det senaste två åren har det verkligen gått upp för mig hur skrämmande många nedtryckta kvinnor det finns som lever i Sverige, och såväl Svenskor som icke-svenskor. Det handlar inte om någon ”annan kultur”, utan snarare i sådana fall en ”manlig kultur” att vilja äga, kontrollera, skrämma samt hota sin kvinna till tystnad, lydnad och lojalitet. Finns där någon effektivare taktik till dess raka motsats i längden?Dock råder det en sådan tabu inom detta ämne, att det knappt ens tas på allvar.

Jag lärde mig tidigt i livet, redan vid barnsben, att om man skall hålla en person skrämd, så är det bäst att aldrig sluta jobba aktivt på att hålla personen i fråga skrämd. Från och med den dagen man slutar, kommer personens rädsla att sakta men säkert övergå ifrån rädsla till förakt. Slutligen, möjligtvis en total likgiltig hämnd. Två Svenska polischefer har på kort tid dömts för våld, våldtäkt och kränkningar emot kvinnor. Toppen av isberget förblir toppen av isberget. Kanske är det, som så mycket annat, ”bättre” att blunda och peka emot andra gränser och deras kulturer och religioner än att se till våra egna.

Jag undrar hur Svenska kvinnor som är förtryckta, kontrollerade, utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld samt extremt sjuk svartsjuka känner sig då? De lever i ”världens bästa land”, men det är också ett land som vägrar erkänna deras, indirekt sin egen, problematik och vardag. För att de är Svenskor. (!)

Kan det månne vara så sjukt, att det föds en uns av avundsjuka gentemot den utsatta invandrarkvinnan? Jag menar, hon får ju i alla fall ett erkännande — och en förståelse av att hon far illa av en invandrad man. Oavsett vad man väljer att kalla det för, om man kallar det för Sharia eller ”hedersrelaterat”.

Den Svenska kvinnan som lever med den Svenska mannen fortsätter sin vardag, hon får höra hur fantastisk hennes man är och vilken ”tur hon måste ha för att vara med honom”. Leendet ifrån henne är hastigt och konstgjort, likaså den ”tacksamma” flackande blicken. Dock inte allt för konstgjort eller flackande, då rädslan direkt infinner hos henne likt kalla kårar längst ryggraden och en stor klump som i samma sekund föds i magen. Var hennes leende inte var tillräckligt brett eller ”äkta nog” för mannen gentemot hans omgivning? Råkade hon titta på någon annan förbipasserande man omedvetet? Eller än värre, råkade en förbipasserande man titta på henne? Vi kallar detta för ett ”okontrollerat våld”, men hur mer kontrollerat kan det bli när mannen aldrig visar den sidan eller ”ger sig på” kvinnan i den offentliga miljön? Inte heller ger han sig på vem som helst, utan endast kvinnan. Emot oss andra är han ”världens trevligaste, kärleksfullaste och bästa”. Hur mer kontrollerat kan det bli? Detta vet kvinnan väl om, likaså att hennes egna Sharialagar väntar i samma sekund de blir ensamma eller har kommit hem till radhuset, villan eller lägenheten, där statens lagar samt kvinnans rättigheter inte följs eller respekteras för fem öre. Där gäller mannens alldeles egna trosuppfattning.

Det finns dock en kulturell, eller religiös samt etnisk skillnad som jag kan se i denna typ av våldsbrott mot kvinnor — och kvinnofridskränkningar. Den är att vi inte kallar det för ”hedersrelaterat” eller Sharia när det gäller svenskfödda kvinnor. Då heter det ”familjetragedier”. Det finns ingen religions skrift eller lära som förespråkar våld och förtryck emot kvinnor och barn. Det märkliga är att vi ofta ser igenom detta när vi talar om terrorism eller ”kriget emot den”. ”De använder — och utnyttjar sina religioner…”

Men när det kommer till kvinnomisshandel — och förtryck — verkar vi tro att det står på heliga skrifters förstasidor. Den som står utan skuld, kan kasta första stenen… !

Skrivet av

/Tommy Deogan

 

Nolltolerans mot Hamas lika viktigt som nolltolerans mot nazism

Att prata om konflikten Israel-Palestina är bortom syftet med den här sajten. Men en sak som hänger ihop med konflikten är viktig att påtala, nämligen vad Hamas, som styr i Gaza, egentligen är för några. Att Hamas har i sitt partiprogram att de vill utrota alla judarna, är ännu ganska okänt.

Hamas flagga

Många judar och folk som arbetar mot antisemitism är rädda för att Hamas styre i Gaza ska legitimiseras. De reagerar med bestörtning när politiker i väst, eller antisemiter bland arabiska politiker, uttrycker stöd till Hamas eller vill behandla dem som ett ”normalt” parti.

Varför de är rädda förstår man om man ser vad de skrivit i sitt partiprogram om att utrota alla judar,

Artikel 7

…Domedagen kommer inte förrän muslimerna nerkämpar och dödar judarna, förrän judarna gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att ropa: Oh, muslimer! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!

Vad man än anser om konflikten i Mellanöstern kan man lugnt säga att det finns skäl till denna reaktion mot Hamas.

Denna rädsla är befogad.

Partiet Hamas är terrorister som öppet hyllar tanken på att döda oskyldiga icke militärer, de utsätter folk för tortyr och begränsar yttrandefriheten där de styr.

Men vad värre är, de har som sagt ett antisemitiskt partiprogram där de öppet säger att de vill utrota judarna.

Det gör dem till minst lika extrema som alla nazistpartier, kanske mer, eftersom det inte finns något nazistisk parti idag som öppet i partiprogrammet medger att de vill utrota judarna. 

Inget land hade tolererat att ha nazister som skjuter hundratals stridsraketer mot dem och som vill utrota ens befolkning, som sina grannar.

Hamas kan bara bli en legitim partner att förhandla med den dag de tar avstånd från det gamla partiprogrammet. Om de visar nån form av vilja att förändra sig, liknande PLO gjorde (för även PLO och Fatah har haft lika grov rasism i sina ”program”) kan det bli läge med nån sorts ”normalisering”. Men inte nu.

Att rörelser som säger sig vilja stötta Gazas befolkning humanitärt, som Free Gaza Movement, gång på gång påkommits med antisemitism är inte bra. Speciellt inte eftersom man vet att dessa rörelser måste samarbeta med Hamas på plats i Gaza, och Hamas vill som sagt utrota alla judar.

Hamas program kryllar av referenser till Sions Vises Protokoll, den ökända antisemitiska förfalskningen som skapades för 110 år sen. Speciellt artikel 22 i partiprogrammet som handlar om ”fienderna” (dvs judarna) som:

samlat en väldig och inflytelserik förmögenhet som de har tagit i tjänst för att genomföra sin dröm. Denna förmögenhet har gjort det möjligt för dem att ta över kontrollen av världens medier såsom nyhetsbyråer, pressen, bokförlag, radio och TV med mera. De har också använt denna förmögenhet för att sätta igång revolutioner i olika delar av klotet… 

De har också använt pengarna till att ta över kontrollen av de imperialistiska staterna och fått dem att kolonialisera många länder i syfte att exploatera dessa länders tillgångar och materiella vinster och tog kontroll över många källor till välstånd…. 

De stod också bakom andra världskriget där de skaffade sig väldiga fördelar från handel med krigsmateriel och förberedde etablerandet av sin stat. De inspirerade tillkomsten av Förenta Nationerna och säkerhetsrådet för att ersätta Nationernas förbund i syfte att styra världen genom sina ombud.

(Länk till hela Hamas partiprogram här! Svensk översättning tagen från Svensk Israelinformation.)

 

Myt: Asylrekord

MYT:

SD skriver: ”2010 ökade antalet asylsökande med hela 32% till 31 819”

Massinvandring, demografisk explosion, invasion och ännu värre begrepp skriks ut. Det låter som att mängden växer okontrollerat och explosionsartat. Och det påstås ofta att Sverige — eller s.k. ”landsförrädare” — ”hämtar” eller ”importerar” hit asylsökare. Men har någon tittat på exakt hur många som kommer hit varje år? Och vilka har funderat över hur många nyanlända det är som stannar kvar?

Asylsökande är personer som kommit hit och söker skydd och fristad, det är ingen siffra som vi kan styra eller bestämma över. Siffran varierar kraftigt över månader och år, och antalet beror alltid på situationen i deras hemländer som har gjort att de känner sig tvungna att lämna uppväxtplatsen och släktingar. Ingen kan förutse när — eller var — nästa inbördeskrig bryter ut. Eller vilket land som kommer drabbas av missväxt och torka. Och vi kan aldrig ”planera” eller göra prognoser över hur många personer som kommer fly från förföljelse och tortyr.

Antal asylsökande brukar ofta diskuteras, men då glöms ofta att samtliga dessa personer ej får stanna. Det är endast antalet ansökningar om permanenta uppehållstillstånd (förkortas vanligtvis PUT). Statistiken över ansökningar är inte fakta på hur många flyktingar som får stanna och bosätta sig i Sverige. Det finns statistik på nästan allt — varför inte kolla hur det ligger till?
Diagram, klicka för förstoring
Diagram över asylsökande 1989-2011 Klicka på diagrammet för att förstora det.
De röda staplarna i diagrammet är antalet asylansökningar per år. Årsgenomsnittet för asylansökningar är den röda, vågräta, streckade linjen. Den röda kurvan är ett släpande uträknat fyraårsgenomsnitt, som visar på trenden.

Sverigedemokraterna skriver i sin skuggbudget, hösten 2012 (sid 29):

År 2010 ökade antalet asylsökande till Sverige med hela 32% till 31 819. Under 2011 har rekordtrenden hållit i sig med 29 648 sökanden.[…]Trenden visar på att Sverige ligger på rekordhöga nivåer…

Avpixlat pumpar ut nyheter om att Migrationsverket justerar upp sin prognos över väntade antal asylansökningar från Syrien och Somalia under nästa kalenderår.

Att asylansökningar från syriska medborgare har ökat med 928%, beror på att det historiskt sett varit få flyktingar som kommit från Syrien till Sverige per år. Det är 4 297 syrier som har ansökt om asyl i Sverige under de första nio månaderna hittills i år, mot endast 418 under samma tidsperiod föregående år. Och vi får inte glömma den uppenbara orsaken; det är hemska förhållanden för civilbefolkningen i de länderna just nu! Det är de enda anledningarna till den höga, chockartade procentuella ökningen.

Från Somalia är det 3 824 personer, från Afghanistan 3 478 och från Serbien är det 1 785 asylansökande, under årets första nio månader. Dessa exempel är utvalda för att det är de här nationaliteterna som just nu är överst i storleksordningen i statistiken hittills i år. Sammanlagt 13 384 personer. De ryms alla i Globen i Stockholm — samtidigt!

Beviljade uppehållstillstånd är i genomsnitt 14 073 personer per år (se den gröna streckade linjen i diagrammet ovan). Antal personer som fick uppehållstillstånd var 12 726 personer under hela år 2011, det är alltså lägre än genomsnittet! Och det är ungefär hälften av genomsnittligt antal asylansökningar per år!

Är det rekordhöga nivåer? en rekordtrend? Massinvandring?

Om du anser att antal asylansökningar är något viktigt att fokusera på, då får du göra det! Eller så kan du titta i diagram och i statistik och se hur det svänger! Tänk kritiskt, granska och fundera på varför du tror att någon vill att du ska fokusera på antal asylansökningar på ett enda enskilt år, istället för på antalet utfärdade uppehållstillstånd!

Källor:
Alla som vill titta på mer historik — eller leta upp siffror på asylsökande från andra länder — kan söka i Migrationsverkets siffror, man behöver inte ha specialkunskaper eller gräva länge, aktuell fakta och statistik redovisas regelbundet.
Migrationsverket, beviljade uppehållstillstånd, PUT: bit.ly/VVTE2z [pdf]

Sverigedemokraternas Höstbudget 2013 [pdf]

%d bloggare gillar detta: