Ddos attacker mot Motargument.se

Vi utsattes för en attack under helgen så hemsidan låg nere.  Nu verkar Motargument fungera normalt igen. Men vi tar det lite lugnt tills vi är säkra. Här är en artikel om Ddos attacken mot Motargument som Malinka Persson skrev på sin privata blogg imorse. En timme efter stängde rasisterna ner hennes blogg också. Om sidan skulle vara stängd imorgon också så beror det på att attackerna fortsätter.

För den som inte vet det, så befinner sig Motargument.se under en Ddos-attack.

Malinka Persson
Malinka Persson

Det började igår sen eftermiddag (som jag personligen känner till, i alla fall) med att det strulade med att uppdatera sidor, jag fick error-meddelanden och så. På kvällen funkade den inte alls, och trots att vi fick upp den under kanske tio minuter idag, så ligger den nere igen.

Jag kan inte låta bli att känna mig lite smickrad över att Motargument.se är utsatt för detta. Visst är det irriterande och synd, men samtidigt väldigt underhållande att det finns människor som stör sig såpass på oss att de känner sig tvungna att göra detta. Jag kan nästan se dialogen mellan de som faktiskt utför själva handlingen och andra så kallade troll; jag misstänker att de flesta av dem tror att vi sitter och svär över dem och önskar alla högre makter att de ska få röda utslag i rumpan eller så.

Så är det givetvis inte.

Man ska skilja på person och handling i detta, känner jag. Jag stör mig inte på handlingen, eftersom den bevisar att vi påverkar människor. I och med handlingen stör jag mig också på tekniken, och att jag själv inte är tillräckligt duktig för att stoppa såna här attacker utan hjälp. Men det gör inget heller, egentligen, just därför att vi uppenbarligen påverkar – och det är det vi är till för. Man kan förvisso argumentera för att vi påverkat fel sorts människor just nu – det är inte trollen vi är ute efter att påverka, utan syftet är att påverka de som vacklar samt de som vill ha bra argument när de diskuterar/debatterar mot främlingsfientlighet.

Men förtvivla icke – soon we’ll be back up and running. 

Att se spöken mitt på ljusan dag

Jag noterar att årets julkalender kritiseras en hel del. Den handlar nämligen om spökmysterier och sånt finns det många som protesterar mot. Att förmedla en tro på osynliga andliga varelser, kan nämligen leda till indoktrinering och hjärntvätt, samt medföra sådana konsekvenser som satanism, fri sex, New Age och allmän moralisk förslappning.

Catrinas 2
Tomascastelazo / Foter / CC BY-SA

Nu bortser vi en stund från att de som anmäler tror på ett osynligt väsen (Gud) och studerar själva fenomenet.

Det är ganska intressant att prata med religiöst folk som reagerar mot ”nyandlighet” och ”satanism” på detta sätt. De som anmäler har en bild av det värsta, värsta de kan tänka sig. Det är brottslighet, krig, mord, våldtäkter. De anser att det finns en lätt förklaring till varför ondskan finns i världen och det är ”den mörka sidan”, kalla det satan eller som en del föredrar ”avsaknaden av Gud”.

En del tror att det sitter en mäktig kraft som styr allt ont i världen (och som måste vara mäktigare än Gud eftersom Gud inte kan göra sig av med honom). Andra tror att Gud tillåter ondska i och med den fria viljan och att ondska därmed är ”avsaknaden av Gud”.

Att dra över en kam

Ja nu ska jag inte trötta den stackars läsaren med komplicerade teologiska resonemang, trots att det är söndag. Nån måtta får det vara. Men det finns intressanta paralleller med rädslan för muslimer och den allmänna rädslan för det främmande.

Rädslan för det man anser vara ”det onda” gör att en del kopplar bort all känsla för nyanser. Man drar över en kam. Allt och alla som man anser vara förknippade med det man uppfattar som ont blir liksom bärare av en ”andlig smitta”. Det de gör riskerar att sprida det onda.

Ett TV-program om spöken blir därför en del av hotet mot civilisationen.

”Vi kan inte bara sitta i våra tv-soffor likgiltiga utan att reagera när SVT vill uppmuntra barn till att öppna upp mot andliga dimensioner som är farliga.”

”Jag har anmält detta till Granskningsnämnden. Jag vill uppmana fler att göra det. I en tid då skolavslutningar inte får vara i våra kyrkorum om det finns kristna inslag uppmuntrar SVT till att barn skall leka med andliga dimensioner som kan vara skadliga.”

Ett annat exempel:

”Men årets julkalender är en smygindoktrinering för att leda barnen in i ockultismen och på spiritismens område.”

 ”Smygislamiseringen”

Real Christians Do Not Sin
danny.hammontree / Foter / CC BY-NC-ND

Denna rädsla för det okända kan man se på många håll. Jag har skrivit om hetsen mot hårdrockarna på 80-talet. Det var ganska typsikt. Hårdrocken sågs av många som ond. En del sjöng om satan och krig och sex och därför måste HELA musikgenren och ALLA hårdrockare vara liksom smittade av ondska.  Dataspel och rollspel utsattes för samma behandling. Fantasier, lek, tankespel och musik betraktades som besmittat av ondska, eller satan själv. Eller som vissa ansåg, arketyper från vårt innersta mörkaste djup som inte fick släppas lös inom oss…

Bakom rädslan låg alltid kopplingen mellan dataspel och kriminalitet, hårdrock och fri sex, eller video och mord (motorsågsmassakern!) eller som mellan en julkalender på TV och satan själv, med horn och eldgaffel! Mord och brottslighet antas ha ett ursprung i ”mörkrets” krafter, i satan eller avsaknaden av Gud. Därmed blir all beröring med detta något negativt.

Jag har känt religiösa som känt att deras ”gudsenergier” liksom förstördes av att de rörde en LP-skiva av någon hårdrockare och som ansåg att en Tarot-kortlek i sig drog energier ur dem…

”Mörkerkrafterna” eller satan, är liksom en bra förklaringsmodell som förklarar ondskans problem för många. Det är lätt och behändigt. Då har man svaret. ”Satan gjorde det”. Det känns tryggt!

Rädslan för invandrare ser ut på liknande sätt. Brottslighet, mord, moralisk förslappning och allt förklaras av att det ”icke svenska” och ”det främmande” kommer in hit. Utan ”det främmande” hade vi inte haft några problem, anser man.

Före andra världskriget hörde man det om judar och om romer. Man kopplade kriminalitet till dessa grupper och drog alla över en kam. Sen var det katolikerna man gnällde på. Sen finnarna. Sen Jugoslaver, sen kosovoalbaner och nu muslimer och i synnerhet somalier…

Smygindoktrinering och ”smygislamisering”…

Samma lätta förklaringsmodell som ifråga om rädslan för spöken. Samma rädsla för att civilisationen hotas…

Steget mellan en sverigedemokratisk politiker och en som med ögon som lyser av skräck ropar på hjälp när hen hör talas om en julkalender med spöken i, är inte så långt. De är rädda för det främmande, men det är snarast de, inte de de är rädda för,  som ser spöken mitt på ljusan dag. 

Asylprocess för dummies, del 3

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 3. Efter avslag.

De flesta som söker asyl i Sverige får avslag. Detta innebär vanligen att man får beslut om utvisning, att man måste lämna Sverige. Beslutet kan verkställas när det har vunnit laga kraft, det vill säga när det inte går att överklaga längre. Lämnar man inte landet på egen hand inom den tid som står i beslutet (oftast fyra veckor efter att det vunnit laga kraft), så ska Migrationsverket verkställa utvisningen.

Verkställighetsproceduren börjar med att man kallas till ett återvändarsamtal om hur resan ska gå till, och vilka handlingar som behövs.

Ungefär hälften av utvisningarna från Sverige verkställs genom att den utvisade själv ordnar utresan eller reser i samarbete med Migrationsverket. Det kallas för ”frivilligt återvändande” För en del länder går det att få ett ekonomiskt bidrag i samband med frivilligt återvändande.

Många utvisningar är svåra att verkställa, till exempel för att hemlandet inte tar emot utvisade utan id-handlingar. I väntan på verkställighet får man bo kvar på samma villkor som asylsökande, men man får inte arbeta.

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Om man avviker så lämnas ärendet över till polis. Samma sak sker om Migrationsverket anser att det finns skäl att tro att man tänker hålla sig undan (till exempel för att man inte kommer på återvändandesamtalet), eller att det kommer att behövas tvångsmedel för att verkställa utvisningen.

Man kan också tas i förvar, alltså tas in på en av Migrationsverkets låsta förläggningar, om Migrationsverket eller polisen anser att det behövs för att utvisningsbeslutet ska kunna verkställas. Den som tas i förvar får ett offentligt biträde just i frågan om förvarstagandet. Förvarstagandet omprövas varannan månad av förvaltningsrätten, och det ska finnas en reell möjlighet att verkställa utvisningen för att förlänga beslutet om förvar.

Det är ganska vanligt att beslut om utvisning fattas fast beslutet i praktiken inte kan verkställas. Det kan vara praktiska problem med kommunikationer till landet. Det kan vara så att de enda organisationer som har möjlighet att verkställa utvisningar till ett visst land inte befattar sig med ofrivilliga resor. Eller att landet har som policy att inte ta emot utvisade, eller tar emot så få att de flesta får vänta. Oavsett orsaken blir resultatet att den utvisade blir kvar i Sverige trots att det formellt finns ett ”verkställbart” utvisningsbeslut.

I många fall fattas beslut som blir svårt att verkställa därför att Migrationsverket anser att det skulle gå – bara den utvisade personen samarbetar, till exempel genom att gå till sin ambassad och ordna pass eller genom att gå med på att delta i ett återvändarprogram. Det kan också vara så att Migrationsverket hävdar att den utvisade kommer från ett visst land, eller har passerat ett visst land, men eftersom den utvisade inte har pass eller några andra resedokument som visar det, så nekar det landet att släppa in personen.

För ensamkommande barn tillkommer ett visst krav på mottagande. Om utvisningsbeslutet fattas utan att mottagande är ordnat så kan myndigheterna avvakta med att verkställa beslutet tills barnet fyllt 18. Detsamma gäller barn vars föräldrar försvunnit i Sverige.

År 2011 återvände ungefär 10.000 asylsökande till hemlandet utan att polisen behövde ingripa. Ungefär lika många ärenden lämnades över till polis. Men det var bara 2.500 personer som faktiskt verkställdes av polis under året. En del av personerna med utvisningsbeslut som inte verkställs har avvikit, men andra bor öppet i förläggningar eller eget boende på liknande villkor som asylsökande. De flesta får dock dagbidraget nedsatt helt eller delvis med motivering att de inte samarbetar om utvisningen.

Hinder mot verkställighet

Om Migrationsverket får nya uppgifter om att ett utvisningsbeslut inte går att verkställa, så ska verket pröva om det är så. Det måste vara fråga om nya omständigheter som inte fanns när utvisningsbeslutet fattades (annars skulle det bli en överprövning av vad domstolen redan bestämt, och det kan inte Migrationsverket göra). Men om det till exempel står klart att hemlandet inte kommer att ta emot inom överskådlig tid, så att utvisningen inte går att verkställa, då ska Migrationsverket pröva om personen ska få uppehållstillstånd i alla fall.

Sjukdom kan vara ett verkställighetshinder, men då handlar det om att sjukdom hindrar själva resan, inte vad som händer i hemlandet. Det kan också uppstå helt orimliga situationer, till exempel att ett barns sjukdom har förvärrats och blivit livshotande, eller att det skulle rasera barnets framtida psykosociala utveckling att verkställa utvisningen. Sådant skulle kunna ses som en ny omständighet. För ensamma barn kan även sådant som att föräldrarna dödats i hemlandet vara en ny omständighet.

För vuxna är inte vistelsetiden i sig ett skäl, men för barn kan Migrationsverket i enskilda fall ta hänsyn till vistelsetiden eller rättare sagt att barnets anpassat sig till Sverige medan verkställigheten har dragit ut på tiden. Men det ska i så fall handla om mycket långa tider; många år.

Det kan ju också uppstå nya politiska skäl, till exempel genom att situationen ändras i hemlandet. I sådana fall kan man begära en ny prövning av ärendet, om Migrationsverket inte genast håller med om att den nya situationen innebär verkställighetshinder. Får man en ny prövning så börjar man om från början med asylproceduren, men det är bara skyddsbehoven som prövas i den situationen, inte anknytning eller andra ömmande omständigheter.

De nya omständigheterna behöver inte ha uppstått i hemlandet. Det kan också hända att det kommer fram personliga omständigheter som inte har prövats förut, till exempel övergrepp som man inte har klarat av att berätta om, eller att det har hänt saker i Sverige som gör att myndigheterna i hemlandet fått ett nytt intresse för ens person. Men då ska man ha en mycket bra förklaring till varför det här inte kunde tas upp i grundärendet, annars får man inte någon ny prövning.

Medan Migrationsverket prövar sådana frågor får utvisningsbeslutet inte verkställas förrän prövningen är klar. Migrationsverket kan också tillsätta offentligt biträde igen och fatta ett särskilt beslut om inhibition. Inhibition betyder att utvisningsbeslutet kvarstår men får inte får verkställas tills vidare.

Om Migrationsverket sedan kommer fram till att det finns ett verkställighetshinder just nu så kan beslutet bli uppehållstillstånd, tidsbegränsat eller permanent beroende på omständigheterna.

I de flesta fall blir det ett nytt avslag. Det är många som påtalar verkställighetshinder, men de flesta får ett snabbt svar att det här är inget nytt, eller i varje fall inget som hindrar verkställigheten.

Om man har påtalat nya politiska skäl kan man överklaga ett nej. Frågor om verkställighetshinder av praktiska eller medicinska skäl eller annat som inte har med skyddsbehov att göra, går inte att överklaga.

Giftermål, studier, arbete…

Om man under tiden i Sverige har gift sig med någon som har rätt att bo här, så har man i princip rätt till uppehållstillstånd. Detsamma gäller om man fått barn med någon som är bosatt här, åtminstone om man har bott ihop eller har umgänge med barnet. Men såna saker betraktas inte som hinder mot att verkställa en utvisning. Uppehållstillstånd av familjeskäl ska man ju ändå söka från hemlandet, eller något annat land där man har rätt att vistas. I undantagsfall kan man få söka från Sverige om man har barn som skulle ta skada av en lång separation, och man inte har levt gömd. Men villkoren är mycket snäva, och de flesta måste söka från utlandet även om de har barn.

Annat som kan hända under väntetiden kan vara att man blir intagen på en utbildning, får löfte om ett arbete eller kanske har startat ett företag. Sådant kan också ge uppehållstillstånd, men även i de fallen ska tillståndet sökas från utlandet. Villkoren finns att läsa på Migrationsverkets webbplats, och där kan man också ladda ner blanketter för att ansöka via internet. Arbetet eller studieplatsen ska vara ordnad i förväg, och man ska ha ett giltigt pass.

En viktig sak att veta direkt när man får slutligt avslag är att om man ansöker om arbetstillstånd inom två veckor efter att ett avslagsbeslut vunnit laga kraft så kan man slippa resa till hemlandet för att ansöka. Förutsättningarna är att man har arbetat lagligt i sex månader och har erbjudande om att fortsätta i minst ett år hos samma arbetsgivare.

Preskription efter fyra år

Om det inte har uppstått några nya skäl, varken verkställighetshinder eller av annat slag, så kan man inte få sin sak prövad på nytt i Sverige förrän det gamla beslutet preskriberats och inte gäller längre.

Dublinbeslut, alltså beslut om överföring till ett annat EU-land, preskriberas sex månader efter att det andra landet accepterade överföringen, om Sverige vid det laget inte har lyckats verkställa överföringen. Men om misslyckandet beror på att den asylsökande har hållit sig undan så blir preskriptionstiden 18 månader.

Har man redan fått uppehållstillstånd i ett annat land så hjälper det inte att hålla sig undan ett Dublinbeslut, Sverige behandlar inte asylansökan en gång till. Har man fått slutligt avslag i ett annat land så kan det eventuellt gå att göra en ny ansökan om utvisningen anses verkställd.

Det förekommer också att ett beslut enligt Dublinförordningen upphör att gälla därför att den sökande vistats utanför EU i minst tre månader sedan beslutet togs – men det är inte så vanligt, eftersom det är svårt att bevisa.

Vanliga utvisningsbeslut preskriberas efter fyra år, räknat från att beslutet i grundärendet vann laga kraft.

Att ett utvisningsbeslut har preskriberats innebär inte att man befinner sig lagligt i Sverige, men man får ansöka om asyl på nytt om man vill. Proceduren blir likadan som första gången. Alla skäl, både de som man anförde förra gången och sådana som tillkokmmit, kan läggas fram. Man erbjuds boende och dagbidrag som en ny asylsökande.

För den som har blivit kvar i Sverige fyra år efter utvisningsbeslut utan att ha varit gömd, till exempel för att hemlandet inte har velat ta emot eller att utvisningen har skjutits upp av andra skäl, är sannolikheten stor att man får uppehållstillstånd när man söker på nytt efter preskription. Om man har varit gömd så är det troligare att man får ett nytt utvisningsbeslut av liknande skäl som första gången.

/Sanna Vestin


Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Asylprocess för dummies, del 2

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 2. Skäl för uppehållstillstånd

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

De som inte är EU-medborgare måste ha något skäl för att få bosätta sig i Sverige. Utlänningslagen innehåller också vissa andra villkor som ska vara uppfyllda, olika villkor för olika typer av skäl.

För att få uppehållstillstånd på grund av studier krävs förutom att man beviljats en studieplats också att man har tillräckligt med pengar för att försörja sig under studietiden. För att man ska få uppehållstillstånd på grund av arbetekrävs förutom arbetserbjudandet också att arbetet ska ha varit utannonserat, att lönen är på en viss nivå och att anställningsvillkoren är godkända av en facklig organisation. Dessutom ska arbetsgivaren ha tecknat relevanta försäkringar och ha tillräcklig omsättning för att anställa personal. För uppehållstillstånd på grund av ett eget företag ska företaget uppfylla vissa villkor när det gäller styrelse, likviditet mm.

Regelverket för uppehållstillstånd på grund av anknytning till anhöriga är mer komplicerat. I vissa fall ställs krav på att den anhörige som befinner sig i Sverige ska ha försörjning och tillräcklig bostad innan man kan ansöka. För olika släktskap ställs olika villkor på hur stark anknytningen ska vara, när och var den har uppstått mm. Starkast ställning har makar och barn under 18 år. Barn har rätt att flytta till föräldrar som de någon gång har bott ihop med (men föräldrar har inte rätt att flytta till sina barn, om inte barnen fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov). Personer som har ingått äktenskap har rätt att få bo ihop. Sambor och personer som planerar att gifta sig har också rätt att förenas i Sverige, men för dem krävs mer av bevis för sammanboendet respektive att förhållandet är seriöst.

Att man är anhörig på något annat sätt än som makar/partner eller minderårigt barn räknas normalt inte som skäl för uppehållstillstånd. I undantagsfall kan det bedömas som skäl, men då krävs något mer, som till exempel att man bodde ihop i hemlandet och att det finns ett speciellt beroendeförhållande de anhöriga emellan eller att det finns några särskilt ”udda och ömmande” omständigheter.

För var och en som ska söka uppehållstillstånd från utlandet – studenter, arbetstagare, företagare, familijemedlemmar – krävs att man har ett giltigt pass. Om man kommer från ett land där detta är helt omöjligt kan man i undantagsfall få styrka sin identitet på annat sätt, om det också finns DNA-test som visar släktskapet. Men huvudregeln är att alla måste ha giltigt pass för att kunna få uppehållstillstånd före inresan.

Principen att den som inte är EU-medborgare måste ha ett skäl för att få bo i Sverige är viktig att hålla i minnet när det uppstår en tvist och man behöver argumentera för sin sak. Om en person till exempel har kommit till Sverige för att arbeta eller för att gifta sig, men sedan förlorar arbetet eller skiljer sig, så finns inte längre något skäl för uppehållstillstånd enligt lagen. Därför kan man utvisas. En sådan utvisning betraktas inte som ett straff och det behövs inga ytterligare skäl för att fatta beslut om utvisning. Om man ändå vill stanna i Sverige så måste man alltså ha något annat skäl för uppehållstillstånd – till exempel ett nytt arbete, att man skulle riskera förföljelse om man kom hem som skild, eller vad det nu kan vara.

Flyktingar och andra skyddsbehövande

Det mest komplicerade regelverket finns för dem som söker uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Det finns tre kategorier skyddsbehövande i lagen – flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.

En flykting är enligt lagen;

en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan – inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Stycket bygger på formuleringen i FN:s konvention om flyktingar. Definitionen innehåller flera delar, bland annat:

  • Att man känner fruktan, alltså är rädd för förföljelse,
  • att fruktan är välgrundad – alltså att faran finns i verkligheten,
  • att förföljelsen beror på vissa bestämda saker, och
  • att man inte kan få skydd i hemlandet.

Alla delarna ska vara uppfyllda för att man ska bedömas som flykting.

I flyktingparagrafen används uttrycket ”förföljelse”. Förföljelse behöver inte nödvändigtvis betyda dödshot eller tortyr, det kan bestå av upprepade trakasserier, hot, misshandel och övergrepp av olika slag. Men det är ändå svårt att bevisa att man är utsatt för förföljelse, eftersom man måste visa att man är personligen utsatt, och dessutom att förföljelsen beror på något av de skäl som räknas upp.

Om man inte kan visa det och alltså inte bedöms som flykting, så kan man ändå ha behov av skydd enligt lagen. Nästa kategori, ”alternativt skyddsbehövande” bygger på en definition i EU:s direktiv om skyddsgrunder.

Man är alternativt skyddsbehövande om det finns grundad anledning att anta att man;

…vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och inte kan, eller på grund av risken inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Den här paragrafen handlar om personer som löper en viss bestämd risk, nämligen dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller – vanligast – urskillningslöst våld vid en väpnad konflikt. Det är snävare än begreppet förföljelse. Å andra sidan finns här inga krav på att man ska vara utsatt av någon bestämd orsak. Paragrafen används främst för dem som flyr från konflikter som svenska myndigheter erkänner som inbördeskrig. Om man riskerar ”urskillningslöst våld” behöver man inte visa att våldet är personligt riktat, däremot att man faktiskt kommer från konfliktområdet.

Uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande kallas också för asyl.

Till slut kan man enligt lagen vara övrig skyddsbehövande, om man inte passar in varken i definitionen av flykting eller alternativt skyddsbehövande, men ändå;

1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller
2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.

De flesta som räknas som övriga skyddsbehövande har flytt från konflikter som inte har definierats som ”väpnad konflikt” av svenska myndigheter. I sådana områden anses våldet inte vara urskillningslöst och man måste därför bevisa att man löper en personlig risk, inte bara samma risk som andra i en viss grupp. Desutom ska man kunna visa att risken är kopplad till motsättningarna i hemlandet.

Alla tre kategorierna av skyddsbehövande har enligt lagen rätt att få uppehållstillstånd. Undantag ska bara göras för personer som har begått grova brott eller anses som säkerhetsrisker.

Man har inte enligt lagen rätt att få skydd för att man är diskriminerad, utestängd från arbetsmarknaden eller skolan, nekas vård eller saknar mat. Paragraferna handlar bara om förföljelse och allvarliga övergrepp. Diskriminering kan bli så allvarlig att den går över i förföljelse, men normalt räcker det inte för att få skydd om man inte också hotas till liv eller lem.

För dem som verkligen hotas av förföljelse eller någon annan fara i hemlandet ser Utlänningslagens paragrafer heltäckande ut. Alla som har behov av skydd ska få uppehållstillstånd! Kruxet är att man inte får bestämma själv att man har behov av skydd. Man måste lämna in en ansökan och berätta varför man tror att man skulle bli förföljd om man återvände hem – det är det man gör när man söker asyl.

Migrationsverket har ansvar för att utreda asylärendet. Men det är den sökande själv som har ”bevisbördan”. Därför är det många som får avslag trots att de själva upplever att de har skyddsbehov.

År 2011 fick knappt trettio procent av de asylsökande sitt uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl eller andra skyddsbehov.

Skäl mot asyl

Här följer några vanliga förklaringar till avslag.

Bevisen räcker inte. Det som ska bevisas är att fruktan är ”välgrundad”, alltså att den kan styrkas av andra. Helst ska man därför ha skriftliga bevis för det man berättar. Det svåra brukar vara att visa att makthavarna eller förföljarna i hemlandet har ett intresse just för ens egen person, dvs att man inte drabbats slumpartat eller attackerats av enskilda banditer. Därför räcker det inte alltid att kunna visa att man själv eller någon närstående redan har misshandlats, hotats till livet, varit kidnappad, blivit våldtagen eller vad det nu är. Man behöver också visa att hotet består i framtiden. Samtidigt ställs ofta krav på att man redan ska ha råkat mycket illa ut.

Berättelsen är inte trovärdig. Om man har skriftliga bevis, så kan det räcka för att bli trodd. Men för att ens berättelse ska accepteras utan bevis krävs att man anses allmänt trovärdig. Att trovärdigheten ifrågasätts kan bero på att ens berättelse inte stämmer med Migrationsverkets landinformation, att den inte är tillräckligt detaljerad, att det finns motsägelser eller helt enkelt på grund av missförstånd. Tillägg och rättelser kan tolkas som att man hittar på. Trovärdighetsbedömningen handlar också om identitet. De flesta som flyr har inga id-handlingar som Sverige godkänner. Om man inte kan förklara hur man tagit sig hit utan id-handlingar så kan det påverka trovärdigheten.

Det skulle gå att få skydd i hemlandet. Även om man kan visa att man har behov av skydd, så återstår prövningen av hemlandets rättssystem. Migrationsverket bedömer om det finns polis och domstolar i hemlandet, om landet har undertecknat konventioner om mänskliga rättigheter och om det man anklagas för verkligen är förbjudet enligt lag i hemlandet. En vanlig anledning till avslag är att man skulle kunna klara sig i en annan del av hemlandet än där man bodde (internflykt).

Synnerligen ömmande omständigheter

Under den förra Utlänningslagen, fram till början av 2006, gavs de flesta uppehållstillstånd av så kallade humanitära skäl, men så är det inte med den nuvarande lagen.

Paragrafen om humanitära skäl finns inte kvar. I stället finns en paragraf om synnerligen ömmande omständigheter;

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Skyddsbehovet ska prövas först. Det är bara om man inte anses ha skyddsbehov som man kan få uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Skyddsbehov och ömmande omständigheter får inte blandas ihop. Omständigheter som skulle kunna utgöra skyddsbehov om de var starka nog får inte istället bedömas som synnerligen ömmande omständigheter.

Hälsotillstånd kan vara sjukdom, psykiska problem och liknande. Men ribban ligger mycket högt, även för barn. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Dessutom måste man visa att det inte går att få vård i hemlandet. Bedömningen av hemlandet gäller inte om den enskilda personen kommer att få tillgång till vård eller vilken kvalitet vården håller, utan om någon vård finns över huvud taget.

Myndigheterna ska också ta hänsyn till vilka kostnader det skulle bli för Sverige om en viss sjukdom accepterades som skäl för uppehållstillstånd.

Barn kan i undantagsfall få uppehållstillstånd på grund av sjukdomar som inte är direkt livshotande. Men det måste ändå röra sig om att barnet kommer att ta svår skada och inte skulle kunna tillgodogöra sig vård i hemlandet.

Formuleringarna om anpassning till Sverige och situation i hemlandet tolkas ofta så att den anknytning man fått till Sverige jämförs med anknytningen i hemlandet. Möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av anknytningen till Sverige kommer ibland till användning för barnfamiljer då deras asylärenden väcks på nytt efter att ett utvisningsbeslut preskriberats efter fyra år. Då kan barnet ha varit fem-sex år eller längre tid i Sverige. Men enbart vistelsetiden är aldrig ett tillräckligt skäl för uppehållstillstånd.

År 2011 fick ungefär fyra procent av de asylsökande uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter.

Den snäva tolkningen av begreppet hänger delvis på hur ordet ”synnerligen” tolkas juridiskt. Men bedömingen av sjukdom, sociala omständigheter och anpassning till Sverige styrs också av formuleringar från äldre praxis (beslut av regeringen och den förra Utlänningsnämnden), som finns inskrivna i lagens förarbeten. Att humanitära skäl var betydligt vanligare fram till 2006 beror främst på att många skäl som i dag omfattas av begreppet ”skyddsbehövande” tidigare kategoriserades som humanitära skäl.

/Sanna Vestin


Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Myt: Demografisk bomb

De felaktiga myterna, uppenbara lögnerna och elaka skällsorden haglar i skrämselpropagandan överallt på internet —  ”Tidsinställd bomb! Livmoderinvasion! Massinvandring! Svenskfientlighet!” Här avslöjar Motargument med hjälp av Dr. Hans Rosling några av de mest vanliga myterna om invandrare som föder många barn.

FAKTA:

”Globala nativiteten sjunker mot 2,2 barn per kvinna”

Kring år 1900 födde svenska kvinnor i genomsnitt 4 barn per kvinna. Efter år 1945 har ”nativiteten” legat kring ungefär 2 födda barn per kvinna, eller något under. Om en man och en kvinna tillsammans skaffar 2 barn, då varken minskar eller ökar folkmängden.


MYT:

”Det sker ett folkutbyte genom en hemlig, organiserad, födelse-explosion”

Nativiteten räknas och granskas regelbundet. Tendensen är att syskonskarorna krymper mot 2 barn per kvinna i hela världen. Utrikesfödda kvinnor boende i Sverige hade i genomsnitt 2,2 barn år 2008. Men kvinnor som fötts i Sverige till föräldrar som invandrat hit skaffar i genomsnitt 1,68 barn per kvinna! Alltså färre barn än vad svenskfödda kvinnor till svenskfödda föräldrar skaffar.

Hans Rosling visar nativiteten sjunka
Hans Rosling visar nativiteten sjunka i hela världen

Lägre nativitet gäller inte bara de kvinnor vars familj har invandrat till Sverige från Europa, utan även de som har flytt från länder som till exempel Iran, Sudan, Somalia och Syrien.

Nativiteten sjunker för alla världens kvinnor, i takt med bättre hygien, fler nyfödda som överlever, ökad jämställdhet och mer utbildning. Se en videoföreläsning med doktor Hans Rosling, som visar statistik ur all världens folkräkningar och ger bevis för tendenserna.

Det är en lögn att någon grupp föder flera barn med syfte att försöka komma i majoritet och ta makten i Sverige. Svensk statistik motbevisar effektivt alla propagandamyter.

Källor för fördjupning i ämnet:

Kent Ekeroth: Muslimska Demografiska bomben (notering: Kent Ekeroth har numera raderat detta blogginlägg, men det finns arkiverat här, scrolla långt ner på sidan)

SCB artikel: ”Får utrikes födda fler barn?

SCB.se — Barnafödande bland inrikes och utrikes födda (pdf-rapport)

Mer videos med dr. Hans Rosling:
Gapminder.org
TED Föreläsning: Religions and babies
TED Föreläsning: New insights on Poverty

Övriga källor: United Nations, Department of Economic and Social Affairs, Population Division (2011). World Population Prospects: The 2010 Revision

fotnot: Det optimala nativitetstalet för att bibehålla en stadig befolkningsmängd anses ligga något högre än 2 barn/kvinna, ungefär kring 2,1 på grund utav barnadödlighet, sjukdomar, olyckor med dödlig utgång osv. För dig som vill fördjupa dig mer kan du läsa på engelska sidor om nativitet, då ska du söka efter ”Fertility rate”.

Förnuft-fu: Sanningen om sanningar

I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi ett par av hans videos som kan hjälpa dig med logiskt tänkande och kritiskt granskande. Du blir hjälpt i dina debatter av att känna till vilken sorts argument som du behöver bemöta, och vilka du direkt kan avfärda och strunta i att lägga någon energi på att argumentera mot.

Titta gärna på fler videos om förnuft och logik på www.fornuftfu.se

Lautaro

Asylprocess för dummies, del 1

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 1. Att söka asyl

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Grundprincipen i den svenska Utlänningslagen är att utlänningar inte får flytta till Sverige utan vidare. De som är medborgare i ett nordiskt land är undantagna, de får resa in och vistas här hur mycket de vill. EU-medborgare är också undantagna, de har automatiskt uppehållsrätt bara de har studieplats eller anställning eller någon annan försörjning. Men för alla andra gäller att om man ska vara i Sverige mer än tre månader måste man ansöka om uppehållstillstånd.

För att uppehållstillstånd ska beviljas måste det finnas något särskilt skäl. Från de flesta utomeuropeiska länder måste man dessutom ha visum för att över huvud taget resa in i Sverige.

Utlänningslagen innehåller ett antal skäl som man kan ha för att få uppehållstillstånd. Det kan vara att man har fått studieplats eller arbetstillstånd eller har anhöriga i Sverige. Det kan också vara att man har behov av skydd eller något speciellt humanitärt skäl – i lagen heter det synnerligen ömmande omständigheter.

För att få uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov eller av ”synnerligen ömmande omständigheter” ska man befinna sig i Sverige. För alla andra, alltså anhöriga, arbetssökande och studerande, gäller tvärtom att man måste vara utanför Sverige när man ansöker och man får inte komma hit förrän ansökan är godkänd.

Det knepiga för den som söker asyl är att man måste ha visum för att resa in – men visum beviljas inte för asylsökande. I princip måste man därför ta sig in i landet olagligt för att kunna söka asyl lagligt. En del lyckas skaffa visum av något annat skäl och hoppar av, men det vanligaste är att man anlitar smugglare och reser utan handlingar eller med falska handlingar.

Det första man måste göra när man kommer till Sverige är att leta rätt på Migrationsverket. Om man vänder sig till gränspersonal eller till polisen så har de skyldighet att visa hur man får kontakt. Minsta antydan om att man behöver skydd ska tolkas som att man behöver söka asyl, och då får man inte direktavvisas av polisen.

Var och en som söker asyl får lämna fingeravtryck och intervjuas. Det första som utreds är identiteten och om man över huvud taget ska få söka asyl just i Sverige. Vuxna erbjuds boende på en flyktingförläggning, om de så vill. Det är tillåtet att bo någon annanstans och de flesta vuxna väljer det trots att de får bekosta det själva.

De som bedöms som minderåriga placeras i ungdomsboenden eller familjehem. De får också en god man utsedd.

Ansöka om asyl

Att ansöka om asyl hos Migrationsverket är en administrativ procedur ungefär som att ansöka om att få byggnadstillstånd eller starta en firma. Migrationsverket både utreder ärendet och fattar beslutet.

När det är klart var man ska bo så får man kallelse till ett mottagningssamtal som bara handlar om praktiska saker, inget om asylärendet. Då får man också LMA-kort. LMA-kortet ser ut som ett id-kort med foto och det visar att man befinner sig lagligt i Sverige. Så länge man är asylsökande är man inte papperslös.

Sen kan det gå fort, om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart” att det inte finns några skäl för uppehållstillstånd. Då kan man avvisas med omedelbar verkställighet. Det betyder att man inte får stanna i Sverige och vänta på besked om överklagande.

Om det visar sig att man har kommit in i EU med visum från ett annat EU-land eller har varit i ett annat EU-land, så får man inte söka asyl i Sverige. Istället ska man överföras till det andra EU-landet, och i sådana fall får man inte heller stanna i Sverige för att överklaga. Det här styrs av en EU-förordning som kallas Dublinförordningen.

För ensamma barn tillämpas egentligen inte Dublinförordningens regler, men det undantaget gäller bara för barn som inte anses ha påbörjat asylansökan i ett annat land. Därför överförs även många minderåriga till andra EU-länder, där de har lämnat fingeravtryck.

Även om proceduren går fort så får Migrationsverket inte fatta beslut om avvisning eller utvisning utan att det har förekommit någon form av muntlig handläggning.

De flesta asylsökande tilldelas ett offentligt biträde, alltså en jurist (oftast en advokat) som staten betalar. Men detta sker inte om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart obehövligt”, som det heter i lagen. Det kan vara för att man uppenbart ska få stanna men också för att Migrationsverket anser att ansökan är uppenbart ogrundad. Ensamkommande barn brukar alltid få offentligt biträde – men varken vuxna eller barn får biträde i Dublinfall, alltså om de ska skickas någon annanstans inom EU.

Det där kan bli problematiskt, eftersom det rör sig om rätt kontroversiella beslut, när barn ska skickas till andra länder där de kan ha farit illa. Utan advokat hamnar det på barnets gode man att argumentera, men de flesta gode män har ingen juridisk utbildning.

När asylansökan ska prövas i Sverige tillsätter Migrationsverket i alla fall advokat i de flesta ärenden. Det går att byta, men då ska det finnas skäl som Migrationsverket accepterar.

Man har alltid rätt att företräda sig själv eller bekosta ett eget ombud om man vill och har möjlighet.

Intervju och utredning

Om ärendet inte handlagts med snabbprocedur, så kallas man till en ny asylintervju några veckor efter ankomsten, med Migrationsverkets handläggare, det offentliga biträdet och tolk. Det är viktigt att så mycket som möjligt kommer fram om varför man flydde, och att det inte finns motsägelser eller felaktigheter.

Intervjuerna brukar kretsa mycket kring namn, platser och vilka handlingar man har. Det kan vara svårt att få sagt det viktiga om asylskälen, särskilt eftersom man som asylsökande inte på förhand vet vilka omständigheter som anses viktiga och vilka bevis som behövs. Därför är det viktigt att försöka träffa sin advokat i förväg och gå igenom sina skäl.

Familjemedlemmar har rätt att intervjuas var för sig och man har rätt att begära att få tala med en handläggare av ett visst kön. Även barn ska höras, om det inte är olämpligt för barnet.

Det är viktigt vad som sägs i början av proceduren, så det är ett stort ansvar för alla inblandade att se till att allas egna skäl kommer fram.

Migrationsverket har riktlinjer för hur kvinnor ska bemötas och för hur barn ska intervjuas. Men det är ändå ganska vanligt att kvinnor och barn behandlas som medsökande utan egna skäl.

Både barn och vuxna kan vara traumatiserade efter våldsamma upplevelser och ge uttryck för det på andra sätt än genom att prata om det. Om någon verkar störd så bör det leda till kontakt med psykiatrin för att försöka reda ut vad som hänt. Men sådant sker nästan aldrig på Migrationsverkets initiativ. Därför finns det alltid en risk att sådant bara negligeras eller bedöms som sjukdomstillstånd utan koppling till familjens asylskäl, om inte advokaten begär en medicinsk eller psykiatrisk utredning.

Efter intervjun, eller intervjuerna om tiden inte räcker till, så får man en utskrift och då är det återigen viktigt att man träffar advokaten och går igenom vad det står. Man måste reda ut så fort som möjligt om det blivit några felaktigheter eller missförstånd under tolkningen. Advokaten brukar skicka in en skrivelse som kompletterar intervjun.

Migrationsverkets handläggare kontrollerar de uppgifter som kommit fram på olika sätt. De använder allmän landinformation och ambassadrapporter. De kan ställa konkreta frågor till ambassadtjänstemän, de kan kontrollera datum i lokalpress. De kan ta reda på hur en viss typ av handlingar brukar se ut i ett visst land. Uppgifter man lämnat till exempel om var man bott och studerat kan också kontrolleras.

När Migrationsverket har gått igenom handlingarna och plockat fram sin information, så fattas det första beslutet. Ibland kan det ta lång tid. Men år 2011 fick 60 procent av de asylsökande ett första beslut inom tre månader efter att de sökt asyl.

I princip har man rätt att arbeta under väntetiden. Men för att få arbeta måste man kunna styrka sin identitet. ”Styrka” är ett starkt krav som är svårt att uppnå utan ett giltigt pass. Det går dock att göra undantag om Migrationsverket håller med om att man verkligen försökt styrka sin identitet.

I beslutet från Migrationsverket står det viktigaste om vilka saker man har tagit upp som asylskäl och varför man får uppehållstillstånd eller inte. Därför är det bra att spara beslutet.

Avslag kan överklagas

Om man får ett negativt beslut så har man rätt att överklaga till migrationsdomstol inom tre veckor, räknat från den dag man fick ta del av avslaget. Man får behålla det offentliga biträdet. Migrationsdomstolar finns vid tre av landets förvaltningsrätter; Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför domstolen är den asylsökande och Migrationsverket två parter. Den asylsökande eller ombudet skickar in sitt överklagande till Migrationsverket. Migrationsverket skickar överklagandet vidare till domstolen och lägger till sina argument. Den asylsökande kan skicka in bemötanden och kompletteringar.

Allt som advokaten skickar in skickas vidare till Migratonsverket, som kan yttra sig. Allt Migrationsverket skickar in får advokaten yttra sig över. Sedan fattas beslut i domstolen antingen av en domare ensam eller av en domare tillsammans med nämndemän. Det varierar hur lång tid det tar, men några månader kan man räkna med, kanske ett halvår.

Om man har avvisats med omedelbar verkställighet så har man teoretiskt rätt att överklaga från utlandet. Men det har inte någon betydelse i praktiken, eftersom asylansökningar inte bifalls om inte den sökande befinner sig i Sverige.

De flesta ärenden avgörs skriftligt. För att få vara med i domstolen måste man begära muntlig förhandling. Om det beviljas beror främst på om domstolen anser att ens trovärdighet kommer att spela roll för hur beslutet blir.

Högsta organ är Migrationsöverdomstolen, som är en del av kammarrätten i Stockholm. Man kan överklaga dit om man får avslag i migrationsdomstol, men det är Migrationsöverdomstolen själv som avgör om man får prövningstillstånd och det är ovanligt. Om man inte överklagar så är utvisningen slutligt fastställd och ”vinner laga kraft” när tiden för överklagande löpt ut. Om man överklagar så vinner beslutet laga kraft när Migrationsöverdomstolen har fattat beslut.

Även Migrationsverket kan överklaga domstolsbeslut. Ett positivt beslut från migrationsdomstol är alltså inte säkert förrän överklagningstiden har gått ut eller efter att Migrationsöverdomstolen har sagt sitt.

De beslut som Migrationsöverdomstolen publicerar blir vägledande för de lägre domstolarna och Migrationsverket. De lägre domstolarnas beslut används däremot inte som vägledande för Migrationsverket. Istället gör Migrationsverkets rättschef ibland egna rättsliga ställningstaganden och skriver kommentarer som de anställda kan använda som ledning.

Många vägledande beslut och det mesta av landinformationen som Migrationsverket och domstolarna använder finns att leta fram för vem som helst i databasen Lifos, som man kan hitta på Migrationsverkets webbplats.

/Sanna Vestin


Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

ABC om svensk arvsrätt för folk med fobi för muslimer

Okunskap sprider fördomar. Okunskap om arvsrätt för utländska medborgare gör att många tycker det är egendomligt att utländsk lag, dvs shariainspirerad lag från arabiska länder, kan gälla i Sverige i vissa fall. Det är inget egendomligare än att tysk lag och amerikansk lag kan gälla vid arv.

MYT:

”Sharialagar håller på att införas i Sverige. Man studerar det på universitet!”

Islamofober har upptäckt att svenska myndigheter tar hänsyn till vissa sharialagar i vissa rättsfall som till exempel arvstvister, familjerådgivning och sådant som har att göra med giftermål. Det är delar av ”bevisen” för den påstådda ”islamiseringen” av Sverige.

Avpixlat och andra skriver mycket om detta som de kallar ”juridisk pluralism”, som givetvis beskrivs som något hemskt och fel.

Och ja, myten är till viss del korrekt. Sharialagar studeras på universiteten i Sverige och svenska myndigheter tar hänsyn till sharia vid rättstvister. Så långt stämmer myten. Många länder där våra invandrare kommer ifrån har lagar som de kallar sharia.

Men detta betyder INTE att Sverige islamiseras. Myten beror enbart på okunskap om arvs- och skilsmässolagarna.

Vad mytmakarna glömmer att berätta är att man på exakt samma sätt studerar tyska lagar och amerikanska lagar på universiteten. Frågan är då varför finns det behov av att studera muslimsk rätt på universitet? Varför gör man det? Jag kan nämna ett exempel;

Arvsrätt!

Då en utländsk medborgare — bosatt i Sverige — avlider ska utländsk lag gälla vid arv. Så är reglerna i nästan alla länder på jorden. Så även Sverige. 

Fakta

Skatteverket skriver:

Var den avlidne medborgare i ett utomnordiskt land tillämpas den arvsrätt som gällde för honom i hans hemland (1 kap. 1 § IDL). Även för utomnordiska medborgare gäller särskilda regler för testamente och arvsavtal (1 kap. 3–7 §§ IDL). Allmänna arvsfondens rätt i vissa fall regleras i 1 kap. 11 § samma lag
SHARIA
Demonstration mot sharia i USA. (I USA tillämpas också ursprungslandets lagar för utländska medborgare. Dvs svensk lag för svenskar vid arvsrätt och saudisk för saudier.)AslanMedia / Foter / CC BY-NC-ND

Lagen kan läsas här. I all sin korthet går det ut på att svensk lag ska tillämpas då svensk avlider i Spanien. Saudiarabisk, egyptisk, tysk respektive amerikansk då person avlidit i Sverige — och är medborgare i någon av de länderna.

På universiteten studerar man ofta arvsrätt och utländsk lag. Som ni kan ana blir det ofta tvister kring hur man tolkar lagen. Det blir inte lättare då nästan varje lands lagstiftning har bestämmelser om att utländsk lag bara gäller i det egna landet om den inte FUNDAMENTALT bryter mot det egna landets bestämmelser och lagar.

Så även i Sverige. De som studerar sharia, och arabiska länders lagstiftning som inspirerats av sharia, studerar också frågan om gränsdragning, var gränsen ska gå mellan utländsk lag och det egna landets rättstradition.

Sayed menar att de delar av den egyptiska arvsrätten som klart strider mot den svenska rättskänslan och ordre public inte skall tillämpas.

Även vid äktenskap med, eller mellan utländsk medborgare, behövs kunskap om olika länders lagar, för i vissa fall gäller även utländsk lag här.

Summa summarum

Att en person studerar sharia och arvsrätt och hur man tolkar sharia vid arvstvister här i Sverige, betyder inte ett smack mer än att man följer svensk lag. För svensk lag anger att man måste ta hänsyn till utländsk lag som gäller vid arvsfrågor, liksom en del annat, som giftermålsfrågor!

Sen är begreppet sharia betydligt mer vittomfattande än så. Sharia kan betyda även församlingsråd och liknande, men det är en helt annan femma. Dessutom finns det några extrema grupper som på allvar vill att Sverige ska få religiösa lagar att gälla, men de är få individer.

Ibland chockeras man över hur lätt fördomar och hat kan bildas och spridas enbart pga okunskap om basala saker, t.ex.svensk arvsrätt.

Ingen samband mellan invandring och otrygghet

Dagens Nyheter skrev nyligen en artikel om brottslighet och trygghet i svenska kommuner. I den redovisade de en rapport av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) om vilka som är de ”säkraste” kommunerna.  Theo Bodin gjorde ett jämförande diagram där trygghet för kommuninvånare jämförs med invandringen i kommunerna. Det diagrammet, som vi fått lov att publicera,  visar att det inte finns något samband mellan invandring och otrygghet pga brottslighet i svenska kommuner.

Så här skrev DN:

Vill du känna dig trygg ska du flytta till Öckerö i Göteborgs skärgård. Det är den kommun som får bäst siffror när Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har rankat landets kommuner i fråga om trygghet.

I botten på listan kommer Helsingborg, Sollefteå och, allra längst ner, Malung-Sälen. SKL har jämfört antalet våldsbrott, personskador, bränder och stölder per tusen invånare. Det ger en helhetsbild av trygghetsområdet.

Det var alltså denna information om brottslighet i kommunerna som Bodin bestämde sig för att jämföra med invandringen för att avslöja myten om att invandringen skulle skapa brottslighet. Så här ser den ut!

Vi kontaktade Bodin och bad honom berätta mer. Så här skrev han:

Grafen gjordes apropå en artikel om trygghet i olika kommuner.

SKL har jämfört fyra faktorer per tusen invånare i landets kommuner: Anmälda stöld- och tillgreppsbrott, anmälda våldsbrott, utvecklade bränder i byggnad och antal inskrivna på sjukhus minst ett dygn till följd av oavsiktliga skador.

Jag hämtade information om andelen av befolkningen med utländsk bakgrund i alla Sveriges kommuner på SCBs webplats.

Sedan gjorde jag en scatterplot i SPSS med andelen invandrare på Y-axeln och SKLs sammanvägda otrygghetsindex på X-axeln.

Jag beräknade en linjär regression, dvs den linje genom alla punkter som ger det totalt kortaste avståndet mellan punkterna och linjen. Detta är en standardiserad statistisk metod som används i många sammanhang.

Sambandet mellan två faktorer (i detta fall utländsk bakgrund och otrygghet) uttrycks som R^2 (korrelationskoefficient) och går mellan -1 och 1. 1 betyder att det är ett perfekt positivt samband och -1 att det är ett perfekt negativt samband. 0 betyder att det absolut inte finns något samband. I detta fall är R2=0,0004. Det är så nära noll man kommer i sådana här sammanhang.

Samhällskroppen

Att tänka i analogier är ett effektivt sätt att förklara fenomen; känner man till hur en sak fungerar, och beskriver något okänt fenomen med hjälp av det första, kända, fenomenet som ”brygga” till det andra, är det lättare att förstå det andra, främmande, fenomenet.

Ett exempel:


Barnet
: Varför stannade bilen?
Mamma: För att batteriet är slut. Bilen behöver äta mat nu, för att orka mera!

Här förklarar mamman hur leksaksbilen fungerar, genom att göra en analogi med att äta mat, något barnet redan förstår.

Detta sätt att tänka – det analogiska tänkandet – kan dock lätt bli ett hinder för djupare förståelse av det fenomen man tycker är ogripbart.

Samhällskroppen – en totalitär idé

Ett exempel på när analogin går överstyr är den smått poetiska synen på samhället som jag kallar den ”organiska”. I den organiska samhällssynen föreställer vi oss samhället, eller nationen, som en stor organism – en samhällskropp. De styrande är hjärnan, musklerna är grovarbetarna, huden är gränserna, ögonen underrättelsetjänsten osv. Hierarkiskt, tydligt, alla har sin uppgift, bekvämt på många sätt – för de som inte gillar förändringar.

Det kanske är en lockande förklaringsmodell till det ytterst kaotiska system vi kallar samhället. Men det finns djupa problem med denna världsbild.

Ta t.ex. följande citat, uttalat av pastor Åke Green 2003:

Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.

Det är för mig ganska tydligt att Åke Green ser på samhället som en organism; han använder ordet ”samhällskroppen” och beskriver individer med homosexuell läggning som en sjukdom i samhället, något som måste behandlas med mediciner eller opereras bort.

Måhända är det bara i retoriskt syfte han gör detta uttal, men icke desto mindre är det tydligt att han ser det som samhällets ansvar att ”åtgärda problem med sexuella abnormiteter”. Det är ett synsätt som utgår ifrån ”det allmännas bästa” istället för individens bästa.

För att ta ett om möjligt ännu tydligare exempel kan vi, utan att passera Godwins lag, gå till ett av Hitlertysklands mest välkända slagord:

Deutschland über alles! (fritt översatt: Tyskland står över allt annat!)

Här är det inte tu tal om att några ettriga individer har någon som helst betydelse – det är nationen som sätts främst! Det är helt ok att offra några små myror för att rädda myrstacken, eller hur?

Och från ”nationens överhet” är det inte långt till ett annat lika populärt som otydligt uttryck – bara något modernare:

XYZ är ett hot mot den nationella säkerheten.

Det där har du hört många gånger under 2000-talet, inte minst för att motivera frihetsinskränkande lagstiftning kring övervakning och utökade befogenheter för polis. Att offra lite frihet från de många, för att ge ”samhällskroppen” sin kära trygghet – det är väl värt en hel del?

Problemet med alla de här citaten, som alltså samtliga utgår ifrån det organiska sättet att se på samhället, är att de offrar människor, eller deras fri- och rättigheter, på ett abstrakt begrepps altare: nationen (eller samhällskroppen, om vi så vill).

Ett nyktrare sätt att se på samhället är som individens undersåte. Men det tar vi i en annan krönika.

%d bloggare gillar detta: