I krig är lögn och list det främsta vapnet

Gästkrönika av Gunnar Thorell

Jag tror flertalet i Sverige har svårt att förstå hur ”respektabel” nationalsocialismen verkade vara, sedd från vår horisont före 1945. Genom tidsavståndet läser vi av den som ”ond”, ”grotesk”, ”orimlig” – så såg det inte ut då!

När Tyskland gick igenom sin metamorfos från en demokrati med Europas starkaste vänster, till en militariserad diktatur skedde det med små steg, i det stora hela (och trots våldet) på demokratisk väg.

En väsentlig sak i det här förvandlingsnumret var anti-intellektualismen – att en generation av intellektuella (läkare, jurister, arkitekter, redaktörer etc) valde att bortse från uppdraget att kritisera makten. De accepterade istället ett inslag av bedräglighet och våld. Man började se det senare som nödvändigt, för att skapa lag och ordning.

Speciellt tydligt blev konformismen och förnekandet av vad som hände, i ett litet land, som på avstånd beundrade det Stora Kulturlandet (som Tyskland benämndes på den tiden).

Få kritiserade nazismen

Det var inte många personer i Sverige som stod upp i offentligheten och kritiserade nationalsocialismen före 1943 (slaget vid Stalingrad). De som gjorde det (Anton Selander, Torgny Segerstedt, Ture Nerman) hutades åt, hindrades eller förföljdes.

På ett antikvariat kom jag över en samling av tidskriften Tidsrevyn, en nazistisk tidskrift som gavs ut på svenska. Det slående är vilken klass de svenska nazisterna hade på sin propaganda. Det märks ingenting av de hätska utfall som vi i efterhand vant oss vid i skildringarna av nazismen.

Stilen, sättet att skriva, grundvärderingarna, liknar de gängse i Sverige på den tiden.

just.Luc / Foter / CC BY-NC-SA

Min poäng är att övergången från demokrati och fred, till militarisering och fascism sker genom en hegemonisk process. Viktiga delar av de etablerade intellektuella överger sin tidigare position, ansluter sig i tysthet till ett ”nytt perspektiv”.

Det är inte de ”extrema” (järnrörsförsedda) som går i spetsen för den här förvandlingen, utan snarare typen Albert Speer. De med god ställning och god bildning, som tror sig ha något att vinna på konformitet.

Modern militarisering – utan debatt

Det som skrämmer idag är oviljan att se och granska förändringarna i USA – t.ex. införandet av NDAA-lagen och Patriot-lagen, accepterandet av tortyr, accepterande av Israels övervåld mot palestinierna. Det finns ett stillatigande inför ”vårt eget”, det vill säga Västvärldens angreppskrig och subversion i Mellanöstern och Afrika.

Det som skrämmer är den i grunden falska självbild som vuxit fram i media – som pekar ut ett militärt hot mot Väst från muslimska länder som Iran, Syrien (tidigare Irak, Libanon, Afghanistan). Länder som skapats, eller vars gränser dragits, genom kolonialmakterna (Europeiska nationer). Länder som inte utgjort något ”hot” sen 1500-talet (belägringen av Wien).

Den militära doktrinen (USAs) är att länder, underlägsna våra egna måste angripas ”i förebyggande syfte”, för ”vår” säkerhet. Extrema grupper till höger rör sig i stort sett i takt med den här massmediala ortodoxin – hyllar USAs och Israels militarism. De underblåser fientlighet mot människor som flyr från krigen i Mellanöstern och Afrika – där också Sverige numera är inblandat.

Skandaljournalistik eller förnuftsargument?

Som jag ser det har SD i grunden inte bemötts av förnuftsargument, utan snarare med försmädlighet, försök att skandalisera personer. Samma irrationella tendens märktes när Breivik förklarades vara ”psykiskt sjuk”.

Ointresset i Sverige för lagförändringarna i USA (NDAA, Patriot Act) ter sig olycksbådande. Finns det överhuvudtaget några ”kättare” som kan förmedla kritisk självinsikt i svenska massmedia? Få undantag: Åsa Linderborg, Maj Wechselman, Dror Feiler, Mattias Gardell, Jan Guillou, Donald Boström en handfull oberoende – själva ibland vacklande, attackerade som ”antisemiter”, anklagade för att vara ”konspirationsteoretiker”.

I det anglosaxiska språkområdet, är oppositionen mot militarism starkare. Många flera röster, vilket märks främst på internet. (1) Wikileaks till exempel. (Jfr det svenska mediedrevet mot Julian Assange)

Om de nuvarande konflikterna leder till världskrig, kommer det att bli en förödelse långt värre än Andra Världskrigets.

Gunnar Thorell

Fotnot

(1)
Kanadensiska Global Research. Truthout. Information Clearinghouse. (=Läsarfinansierade medier). Democracy Now (Amy Goodman).

Loke: Aldrig mera rädd

Til alla er som förstår att det med normalitet bara sitter i er egen hjärna. Er som accepterar, lyssnar och känner in. Till er som inte stöter bort det ni inte förstår utan förstår att ni inte förstår det, och anpassar er efter det. Lokes: Aldrig mera rädd: ”För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är, Och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal”.
Jag flydde som en fågel över gatorna en natt
med käften full av blod och av saliv.
Jag flydde som jag brukar som en råtta från en katt
förödmjukad, förnedrad, för mitt liv.Natten fylldes utav våld och vansinniga skrik
från de som jagade mig med stora tunga steg.
”Bättre fly än illa fäkta” skrek min tanke i panik
medans mitt hjärta repeterade ordet feg.

Och med min harhjärtade fart så kom de efter ganska snart
men genom skräcken skrek mitt hjärta som besatt:
Att ”om du flyr på detta sätt så är det inte mer än rätt
att det är dem som sätter villkoren inatt”

Och jag vet inte vad som hände vad som styrde mitt beslut
för allt jag såg var vrede, våld och blod.
Men i samma stund jag skulle lyckas undfly dem till slut
så stanna jag i steget där jag stod.

På en sekund var de ikapp mig när jag långsamt vände om.
De kom emot mig som en störtvåg som en storm.
Och fastän natthimlen blev vit av deras vrede när de kom
bar de alla sotsvart blick och uniform.

Och allt blev stilla en sekund och jag darra´ som en hund
hjärtat sprängdes i mitt bröst vid varje slag.
De kom emot mig i en ring och jag fatta´ ingenting
men i den stund som mina ben gav vika hörde jag mig stå och skrika:

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.

Jag ska vara allt ni hatar. Allt ni fruktar allra mest.
Allt ni finner obehagligt, onormalt.
Jag ska sprida mig i landet som en farsot som en pest
och infektera erat samhälle totalt.
Ja, för er ska jag va blatte, jugge, kosovoalban.
För er är jag från Uzbekistan.
Med hiphop-stylad burka med kroksabel, turban.
Er ryska maffia och eran taliban.

Jag ska se det som en seger om ni ser mig som en neger.
Hiv-bärande, Kat-tuggande svart.
Jag snor cyklar, jobb och brudar. Jag är juden ibland judar.
Jag är ZOG och jag finns överallt men ni vet inte vart.

Ni gissa rätt att jo, javisst. Visst fan är jag er kommunist.
StaliLeniTrotskiMaoAnarkist.
Perverterad satanist. Beväpnad djurrättsaktivist
och mycket riktigt ska jag vara er kastreringsfeminist.

Jag är er samhällsparasit. Handikappad transvestit.
Jag är hemlös och packad och hög.
Rastafari och vegan könsopererad lesbian.
Herregud jag ska så hjärtans gärna vara eran bög.

Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.
Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal men…

Jag är inte rädd…

Ni kan nog gissa hur det slutade, jag hade ingen chans
det blev emo-ärr och tjugofyra stygn.
Och en sirenskrikande färd i en hysterisk ambulans
och en Salhgrenskavisit på fyra dygn.

Men jag minns knappt vad som hände, jag minns knappt att de slog
eller att de stampa på det lilla som blev kvar.
Jag minns bara jag låg blödande och värkande och log
som en sol och som den segrare jag var.

Och med gatan mot mitt öra tyckte jag mig kunna höra
själva stadens puls och djupa andetag.
Sedan hörde jag en sång från varje port och trappuppgång.
Ja, det var så marken börja gunga och jag hörde staden sjunga…

Jag är inte rädd…

Rasism en extra sten att bära för många i vård och omsorg

Gästinlägg av Margareta Edling från Suntliv.nu

Jobben i vård och omsorg ger stolthet och glädje. Men medarbetare med utländsk bakgrund kan också möta brukare som inte vill ha med dem att göra – just på grund av deras ursprung. Tyngst är att uppleva diskriminering från kolleger och chefer, beskriver Yeshiwork Wondemeneh, utredare på Kommunal, i en rapport.

Yeshiwork Wondemeneh, utredare på Kommunal

”Det räcker inte att göra rätt” heter boken, som bygger på intervjuer med 17 slumpvis utvalda medlemmar med utländsk bakgrund, främst inom vård och omsorg. Författaren Yeshiwork Wondemeneh menar att deras berättelser sätter fingret på viktiga frågeställningar, även om det inte går att generalisera utifrån så få intervjuer.

Arbetet har stor betydelse, inte bara som försörjning – det är en av hennes poänger. De intervjuade är stolta och glada över jobben inom vård och omsorg. Arbetsuppgifterna är meningsfulla och de känner värme och respekt för de personer de arbetar med, oavsett om det är dementa äldre eller förskolebarn. ”Jag älskar mitt jobb”, säger flera av dem. Även de som hade högre utbildning i sina hemländer, och egentligen ville fortsätta som ekonomer eller bokförläggare i Sverige, tycker att det nuvarande arbetet är viktigt.

”Står ut med lite för mycket”

De intervjuade är också beredda att betala ett pris för att få, och behålla, ett arbete, menar Yeshiwork Wondemeneh. De vill till exempel inte klaga eller ”bråka” för att hävda sina rättigheter. Otrygga anställningskontrakt hör till vardagen.

– De står kanske ut med lite för mycket. Alla som jag intervjuade har erfarenhet av diskriminering och kränkningar på jobbet.

För flera handlar det om omsorgstagare som uttrycker sig nedsättande. En 94-årig kvinna tillåter till exempel inte Bella från hemtjänsten att öppna hennes skåp, eftersom hon är mörkhyad. Någon gång i livet ska kvinnan ha haft en ”mörk piga som stal från henne”. Det måste man respektera, eftersom hon är dement, säger Bella i intervjun.

När Bella under utbildningen praktiserade i hemtjänsten fick hon inte gå in till en äldre omsorgstagare. Han ville bara släppa in den infödda svensken, själv fick hon vänta utanför. Bella anmälde aldrig händelsen, eftersom hon inte ville ha trassel – bara bli klar med utbildningen. Hon bestämde sig dock för att aldrig mer arbeta i enskilda vårdtagares hem.

Oacceptabelt att acceptera fördomar

Toleransen för vård- och omsorgstagarna är enorm, säger Yeshiwork Wondemeneh. När det gäller personer med demens kan det vara rimligt att bortse från kränkningar, anser hon. Men det är inte acceptabelt om alla fördomar bagatelliseras.

– Att inte kräva vett och hyfs bara för att en person är gammal, är att omyndigförklara henne eller honom. Det är inte okej.

Anhöriga kan också uppträda avvisande. Undersköterskan Eden berättar om hur arbetsledningen gick med på att byta ut en arbetstagare med utländsk bakgrund som kontaktperson. Den boendes anhöriga ville ha en ”en svensk”. Sådant känns som en större kränkning än om de äldre själva har fördomar.

Chefer behöver bli bättre på att hantera den här sortens frågor, menar Yeshiwork Wondemeneh.

– För det första måste man identifiera problemen och erkänna att de finns. Sedan måste man ha strategier för hur de ska bemötas och öppna en dörr, så att medarbetare kan få stöd när det behövs.

Ett stödjande och öppet klimat mellan arbetskamraterna har stor betydelse för den som blir kränkt, säger hon. Men flera av hennes intervjupersoner har i stället upplevt negativt bemötande även från arbetskamrater och chefer. Undersköterskan Sahar skildrar till exempel i boken hur kollegerna subtilt stänger henne ute från samtal i personalrummet. Andra beskriver ren mobbning.

Flera upplever att de särbehandlas vid arbetsledning, genom att få mindre kvalificerade arbetsuppgifter, och vid lönesättning. Eden fick till exempel inte det lönepåslag som avtalet gav. Det var ett misstag som skulle rättas till nästa gång, ursäktade sig chefen. Hon hade haft ”fel uppgift” om lönen. Eden reflekterar: ”Alla andras hade hon exakt koll på, men inte min?”

”Det sliter inifrån”

De intervjuade har bilden av att det inte räcker att klara jobbet lika bra som arbetskamraterna, eller till och med bättre. Har du utländsk bakgrund, så hör du inte riktigt till. Du blir annorlunda bedömd och det finns mindre tolerans för dina misstag.

– Det här talas det alldeles för lite om. Många arbetsledare känns inte vid problemet och tar därmed inte tag i det, säger Yeshiwork Wondemeneh.

Vissa forskare använder uttrycket emotionellt lönearbete om arbete inom bland annat vård och omsorg. De anställda arbetar i nära relationer till andra, men måste bete sig på ett visst sätt, oberoende av vad de själva känner.

– En undersköterska kan inte skrika åt en gammal vårdtagare, oavsett bemötande. Det är självklart. Men att inte kunna agera utifrån hur du känner, eller ens visa det, det sliter inifrån. Blir du dessutom dåligt bemött på grund av etnicitet, blir det en extra sten att bära.

Socialt stöd, från chefer och arbetskamrater, har särskilt stor betydelse i relationsyrken, konstaterar Yeshiwork Wondemeneh. Om Sverige ska kunna rekrytera den arbetskraft som behövs inom vård och omsorg framöver, är en av de avgörande frågorna hur personer med utländsk bakgrund blir bemötta, menar hon.

Fakta

Av de kommunanställda är 12 procent födda utomlands. Drygt 14 procent är födda i Sverige, men bägge deras föräldrar är födda i ett annat land.
I landstingen är knappt 13 procent av medarbetarna utlandsfödda och drygt 15 procent har två föräldrar som är födda utomlands. Siffrorna gäller år 2011.

Källa: Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)

/Margareta Edling från Suntliv.nu

Jag är och förblir antirasist!

Sverige är inte längre lika vackert.

Jag vaknar på morgnarna och inser att jag inte är lycklig, inte lika lycklig som förut! Valnatten 2010, alltså när det stod klart att (SD) kom in i riksdagen, grät jag. Vi har fått ett ännu kallare samhällsklimat sedan den natten. Ute på arbetsplatser runt om i vårt land, är det åter igen legitimt att skämta nedsättande om invandrare!Jesper Odelberg

Min mamma har jobbat på ett äldreboende. Många av min mammas kollegor sa att:
”Det är bra att ett nytt parti kommer in i riksdagen och rör om i grytorna.”
Men till vilket pris? Undrar jag.

Sedan Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard i spetsen kom in i Folktinget 2001, har man sett att hatbrotten mot fysiskt funktionshindrade människor har ökat i Danmark. Det är ett faktum!

Det finns en grupp som i Sverige idag som ingen talar om. Det är människor med invandrarbakgrund som har funktionshinder. De får absolut INTE glömmas bort i debatten. Jag vet inte hur många som kommer hit per år, men jag vet att de finns. Och det räcker för mig!

Att jag är antirasist beror på att jag under hela min gymnasietid i Angered umgicks mest med folk från Turkiet, Chile, Bolivia och Spanien. De visade mig respekt på ett sätt jag dittills aldrig hade upplevt.
Min mormor berättade tidigt för mig om romernas situation i Sverige under 40-50 talet och hur hon hjälpte dem. Hon blev också kallad det ena och det andra för att hon gjorde det hon gjorde.

Romernas situation är fortfarande väldigt illa både i Sverige och i resten av Europa.

Jag blir utsatt av rasism nästan dagligen på Twitter. Jag har till exempel blivit kallad för ett ”nerbajsat rullstols-mongo”. Och hur bemöter man ett sådant argument. Det säger de ju bara för att såra! Inget annat!
Jag kommer alltid att stå på de svagastes sida. Annars kommer jag inte kunna se mig själv i spegeln!

På politikerveckan i Almedalen på Gotland 2011, tog jag en debatt mot (SD):s partisekreterare Björn Söder. Vi skulle debattera mänskliga rättigheter. Så jag läste på deras partiprogram som var ganska lättläst kan jag säga!

Under debatten försökte Björn Söder hela tiden förminska mig genom att bland annat vända ryggen mot mig, avbryta mina inlägg, han tittade aldrig på mig under hela debatten. En härskarteknik utan dess like.
Men Björn Söder sa ingenting om invandring i hela debatten. Så jag blev faktiskt lite ställd. Istället berättade partisekreterare Björn Söder vad (SD) mer är emot:
De är emot abort! De är emot homoäktenskap! De är FÖR tvångssterilisering på folk som vill byta kön!
Då handlar det inte bara om invandringen, utan om en människosyn som jag aldrig kan ställa upp på! Så länge min mun kan andas!

©Jesper Odelberg

Praktika för den svenska yttrandefriheten

Det finns en rad så kallade nyhetssajter på Internet idag, som alla tror sig publicera ”sanningen” som ”fulmedia” inte vågar visa. Man övertygar varandra om att media för vanligt folk censurerar verkligheten för att ge en falsk, romantiserad bild av hur världen ser ut. Dessutom menar man att den svenska yttrande- och åsiktsfriheten hotas på grund av meningsskiljaktigheter mellan människor. Översatt till vanlig svenska betyder det att alla som inte är av samma åsikt som dessa människor förtrycker och tystar deras åsikter, när det egentligen är tvärtom.

Med den här texten vill jag visa att författare och kommentatorer på nämnda så kallade nyhetssajter har fel i sin tro att den svenska yttrande- och åsiktsfriheten är hotad.

About  freedom of speech
blog100days / Foter / CC BY-NC

Mänskliga rättigheter

Såhär säger FN’s deklaration om de mänskliga rättigheterna;

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

(Artikel 19)

Det här innebär att alla människor har rätt till sina egna åsikter. Det innebär att alla människor får söka, ta emot och sprida information/idéer med hjälp av alla uttrycksmedel, oberoende av gränser. I praktiken innebär detta att alla som har rasistiska idéer både kan och får sprida sina tankar både inom Sverige och utanför. Internet är det tydligaste exemplet, där det är oerhört lätt att sprida sina tankar och idéer. Som till exempel på Avpixlat.info, Fria Tider, Nationell.nu – med flera så kallade ”alternativa” nyhetssajter.

Eller för den delen, Motargument.se.

Till skillnad från vad särskilt läsarna av ovan nämnda så kallade nyhetssajter gör gällande i sina kommentarer, så är denna rättighet gällande för alla. De egenutnämnda oliktänkande vill få det att framstå som att deras åsikter inte är välkomna och censureras å det grövsta av både media och politiker. Dessutom är de oerhört motvilliga att ge plats åt den som tänker annorlunda i kommentarsfälten på deras egna forum.

Det här står i yttrandefrihetsgrundlagen;

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

[…]

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

    Paragraf 1 ur Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

Det får inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

    Paragraf 3 ur Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

I praktiken är det alltså;

  • oavsett ämne får alla yttra tankar, åsikter och känslor i ett offentligt samtal
  • ändamålet med detta är att skapa förutsättningar för ett fritt meningsutbyte, en fri allmänupplysning och ett fritt konstnärligt skapande
  • ingenting som avses framföras i radio eller teknisk upptagning får granskas av myndighet eller annat allmänt organ (alltså; ingen censur)

Tanken att någons åsikter i det svenska samhället på något sätt skulle förtryckas eller censureras är helt barock. Visst finns det åsikter de flesta av oss inte vill kännas vid – till exempel främlingsfientliga och rasistiska sådana. Men det innebär inte att staten går in och blockerar sajter som tidigare nämnts. Då skulle man nämligen bryta mot lagen.

Det läsarna till Avpixlat, Nationell, Fria tider med flera inte verkar känna till är att varje människa, utöver att ha friheten till sina egna åsikter, också har friheten att välja vad man vill läsa, lyssna på och ta till sig.

FOTNOT

Att nyttja sin åsikts- och yttrandefrihet är som att nyttja en rabatt i en butik. Den går oftast inte att kombinera med andra rabatter (eller som i det här fallet; lagar). Det är också i största allmänhet dåligt att nyttja sin yttrandefrihet på annans mark (t ex andra människors hemsidor) om man använder den för att exempelvis skriva något som kan tolkas som hets mot folkgrupp.

 

Förnuft-fu: Naturligt

Ett av de minst användbara — men mest använda — ordet i vardagsdiskussioner måste vara ordet ”naturligt”. När något påstås vara ”naturligt” så betyder det att det är korrekt. Och å andra sidan så är det som anses vara ”onaturligt” mindre korrekt.

Bönsyrsehona äter upp mannen efter parning. Det är naturligt!

Det är något man åtminstone bör bli misstänksam mot, även om man inte avfärdar det helt. Ordet naturligt brukar få en av tre olika betydelser beroende på vem som använder det:

  • Naturvetenskaplig Det som förespråkas anses existera utanför människans värld, i naturen. Djur, växter eller naturliga krafter gör det. Det är en naturlig del av naturen.
  • Statistisk Det som förespråkas förekommer tillräckligt regelbundet, oftast i mänskliga samhällen. Det kan vara traditioner, kultur, beteenden eller helt enkelt något som man vet inte är undantag i människans värld.
  • Genetisk/Evolutionär Den här kan tyckas vara lite lik den första punkten. Här menar den som använder ordet att det är en del av en evolutionär eller genetisk plan. Om du förstår dig på evolution så vet du att ingen sådan plan finns. Evolutionen är som en deg som formas fram och tillbaka under miljontals år, den har ingen slutform som mål och den har ingen plan. De flesta, om inte alla komplexa livsformer har en massa “skräp” med sig från tidigare former som inte alls alltid är så positivt att bära på, men det fungerar trots det.

Samma sak fungerar åt andra hållet när personer vill påpeka att något anses vara onaturligt. Det är då alltså inte positivt för den evolutionära planen, det förekommer inte statistiskt, och det förekommer inte i naturen.

Kan någon då snälla förklara för mig varför homosexualitet skulle vara onaturligt? Det finns hos många komplexa djurarter, speciellt hos däggdjur, det har förekommit hos alla mänskliga sammhällen genom historien, och då det inte finns någon evolutionär plan så spelar det ingen roll om det strider mot en sådan eller inte. Uppenbarligen så överlever arter riktigt bra — även där individer agerar ut homosexuella handlingar.

Jag förstår överhuvudtaget inte hur man fortfarande kan använda ett sådant uttryck som onaturligt om något man är emot. Att något är naturligt och därmed bra är en hemsk tanke — tankefel!

Våldtäkt, tortyr, slavarbete, etniska utrotningar, incest och krig är alla mycket naturliga företeelser, enligt alla tre definitioner.

Så om du vill hitta argument för att stödja något, kom med något bättre än att det är naturligt.

Gästkrönika Lautaro Ariño, FörnuftFu.se

I pepparkaksdebattens kölvatten

I samband med debatten om pepparkaksgubbarna och Lucia blossade debatten om vårt rasistiska förflutna upp igen. Dvs frågan om vad vi ska göra med det i vår kultur som har en rasistisk bakgrund. Frågan är inte enkel. ALLT i vår kultur har använts rasistiskt och nästan ALLT skapats homofobiskt, funkofobiskt, sexistiskt eller rasistiskt. Det blir inget kvar.

Så vad gör vi? Gör vi som Mao ville i Kina, bränner vi alla historieböcker och river alla gamla byggnader för att slippa ”skiten”?

Att balansera mellan historia, nutid och framtid är inte lätt. Inte heller att balansera mellan traditioner och nyskapande. Det vet du om du tittar på dig själv. Att ignorera det förflutna i ditt liv, oavsett vad det är, är inte sunt. Inte heller att okritiskt bygga ett liv utan att granska vad man varit med om i livet. När man ser tillbaka på sitt eget liv får man ibland se på saker som inte var helt ok och ge det man var med om en ny mening. Vi kan nämligen inte förändra det förflutna men vi kan ändra vår syn på det förflutna och välja vad vi lyfter fram.

Har man haft vidriga julaftnar som barn betyder det inte att man behöver rata julen, man kan lyfta fram ljusglimtarna och omdefiniera historien för att bygga en bättre framtid.

Lite så får vi göra med vår historia.

Men allt är inte rasism. Pepparkakevisan är utan tvivel lite konstig. Men det är de flesta visorna som sjungs om Lucia, om ni tänker efter. Och även om pepparkaksgubbarna inte kan associeras till något rasistiskt i sig har, förståeligt nog, många invandrarbarn och adoptivbarn tröttnat på att jämt och ständigt vara pepparkaksgubbar. Det är inte konstigt att folk med invandrarbakgrund, eller adoptivbarn, ifrågasätter seden med pepparkaksgubbar om de alltid blev de som valdes ut som pepparkaksgubbar av läraren eller lärarinnan på skolan.

Det är sunt att ifrågasätta kulturen. Sen behöver man inte gå så långt som att ”göra en Mao”. Istället för att förstöra saker som använts olämpligt i historien kan vi omdefiniera det. Lyfta fram andra delar av sedvanan.

Pepparkaksgubbar

Apropå det här med tre pepparkaksgubbarna från pepparkakeland. Ja, det ska givetvis vara tre ”afrikaner” eller ”araber”.

Bakgrunden till pepparkaksvisan är att den uppstod i Elisabeth II:s Storbritannien. Där brukade adel och hovfolk göra små karikatyrer av de ”mörkare” motståndarna i Spanien genom att göra små pepparkaksgubbar av dem. Någonstans på vägen förändrades myten och blev faktiskt ihopkopplad med myten om de tre vise männen. Därav de tre pepparkaksgubbarna i visan. De tre vise männen är ingen rasistisk stereotyp. De är förebilder i kristen tradition.

Vi komma, vi komma från Pepparkakeland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna vi äro alla tre,
korinter till ögon och hattarna på sne’.

Tre gubbar, tre gubbar från Pepparkakeland,
till julen, till julen vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från vår pepparkakegris.

Det är inte rasistiskt på samma sätt som bilderna från ABC boken jag lagt in här. Men det är en stereotyp, om än en positiv sådan.

Vi ska verkligen inte börja lägga ner traditioner som t.ex. den med Lucia. Den är värd att bevara. Men lärare och andra måste bli lite mer självmedvetna om vad de gör. Det är inte ok att bara blonda kvinnor får vara lucior och att de rödhåriga tjejerna blir nån sorts tomtar längst bak, som det var på min tid i skolan. Eller att klassens mörkhyade blir pepparkaksgubbar, bara ”för att så ska det vara”.

Precis som med vår egen historia kan vi inte fly från den. Vi kan välja att glömma och ignorera den men då gör vi oss en otjänst. Jag tror på en sund balans med att man behåller seder… men med förnuft!

 

Om den välvilliga rasismen

För någon vecka sen publicerades ett inlägg av Adam CwejmanSveriges Resurser, där han behandlar fenomenet att även anti-rasister handlar utifrån ett rasistiskt perspektiv.

Min tes är att antirasismen själv bär på rasistiska föreställningar, och att denna välviljans rasism har blivit en del av det offentliga samtalet.

Adam Cwejman i sin debattartikel på Sveriges Resurser, december 2012

At a regional convergence against hate
Toban Black / Foter / CC BY-NC

Hur kan man vara antirasist och samtidigt vara rasist?

Om man bortser från de destruktiva och negativa vi förknippar med ordet rasism, så handlar det om att generalisera och förknippa grupper av människor med specifika epitet, oavsett om de är positiva eller negativa. Vi gör det alla med olika grupper; ekonomistudenterna på gymnasiet och högskolan såg ut på ett visst sätt, teologi- och filosofistudenterna hade ett utpräglat utseende – för att inte tala om esteterna.

Det jag just beskrivit är ett sätt att generalisera och bedöma en grupp människor med utgångspunkt i hur de väljer att uttrycka sin personlighet.

Ännu tydligare exempel har vi i punkarna eller andra subkulturer där grupptillhörigheten visas i en form av uniform.

När vi bedömer en grupp människor som invandrare är det, oavsett om man är rasist eller antirasist, svårt att se en grupp av individer, eller ens flera grupper från olika länder. Gruppen av invandrare blir ur ett perspektiv homogen – vi kallar dem invandrare, och därefter grupperar vi dem ytterligare genom att benämnda dem politiska flyktingar, asylsökande, anhöriginvandrare – och så vidare. Oavsett vilka egenskaper vi ålägger dessa grupper, generaliserar vi. Skillnaden mellan en rasist och en antirasist är huruvida egenskaperna vi ger dessa grupper är positiva eller negativa.

Vi vill dem bara gott

Rasismen ur ett globalt och historiskt perspektiv har två sidor. Den ena är den nedlåtande rasismen (från renässansen och framåt), där västvärlden ser ner på mindre civiliserade folkgrupper och där man vill utrota dem för dess egen skull. Man tror att folkgruppen kommer att dö ut av sig själv, och vill därför hjälpa dem på traven. Den andra formen av rasism handlar om att man vill hjälpa en folkgrupp att uppnå en högre form av civilisation, och att man själv är rätt person (land) att göra det. Man vill så att säga tvinga sin egen samhällsform på en annan kultur, och gör det gärna med hjälp av våld om så krävs.

Sistnämnda formen av rasism (minus våldet) är vad man skulle kunna säga att den antirasistiska kåren sysslar med idag. Det finns ett flertal saker som är värda att noteras och funderas över. Vi är så oerhört låsta i tanken att vi vill hjälpa och stödja, att risken finns att vi antar en överbeskyddande, svagt nedlåtande ton som på något sätt utgår från att de vi vill hjälpa inte är egna, starka individer, utan svaga människor. Kanske är det så att vi i vår välvilja gör mer skada än nytta – ibland.

Globalt sett

little boys carrying chairs to our meeting with the chief
breezy421 / Foter / CC BY-NC-ND

Av både rasister och antirasister, samt alla däremellan, pratas det en hel del om att olika fenomen som händer i andra kulturer (t ex könsstympning, kvinnosyn med mera). Det pratas också ofta om att dessa fenomen måste utrotas därför att de är inhumana. Jag vill påstå att detta är en typiskt västerländsk rasism. Det är därför vi skickar soldater till länder vars kultur är väsensskild från vår egen; för att ”förbättra” den. Ur ett historiskt perspektiv är det här något västvärlden sysslat med i flera hundra år – ”förbättrat” kulturer vi inte förstår oss på och som för oss verkar oerhört märkliga. Vi utgår från att vårt eget sätt att leva är det ultimata för alla människor. Man kan dra en parallell till hur vi ser på rikedom. För oss är det märkligt hur en afrikansk bonde kan se 100 getter som en enorm rikedom, medan han lever med sin familj i en hydda utan rinnande vatten eller toalett. För oss är det självklarheter, och rikedom för oss handlar ofta om att ha flera miljoner på kontot.

I min värld skulle jag helst se en större, mer djupgående förståelse – och acceptans. Acceptans för att människor från olika kulturer fungerar olika, men att ingens kultur är mer rätt än någon annan. Visst kan vi i västvärlden tycka att könsstympning och kvinnosyn är omänskliga, och i vårt eget land kan vi se till att det inte händer.

Men trots att jag inte anser att somliga kulturuttryck är varken bra eller humana, tycker jag inte heller att vi har rätt att berätta för andra länder hur de ska omforma sin kultur för att passa vårt sätt att se världen.

Ddos attack mot motargument.se

Ungefär samtidigt som filmerna där Almqvist, Ekeroth och Westling kallar Soran Ismail för ”Babbe”, en kvinna för ”Hora” och greppar järnrör för att slåss så beslutade jag mig för att lämna ”hihi-haha-debatten” mot Sverigedemokraterna. Visst är det roligt att göra sig rolig över någon som gör bort sig, men är det effektivt? Det enda som de uppmärksammade händelserna verkar ha lett till inom själva partiet är ju att de verkar få något ökat stöd.

Enkäten till dig som är medlem i Sverigedemokraterna, eller dig som sympatiserar med dem:

Anna Siekas enkät

”Enkäten ligger kvar i ett par veckor till, om du som SD-väljare deltar så tackar jag för ditt bidrag till en mer nyanserad debatt.”

Kanske är det effektivt att ”tiga” bort de allra mest extrema Sverigedemokrater som jag stöter på i sociala medier som till exempel Twitter. Deras förnuft sträcker sig ändå inte så långt. De tror att om jag tiger eller blockerar någon, då har de ”vunnit” debatten. Fast sanningen är att vi inte ens har hunnit ta någon debatt innan de har lyckats förolämpa mig eller någon annan i mitt twitterflöde.

Sverigedemokraterna utgörs inte enbart av extrema och nedlåtande människor på Twitter utan också av helt ”vanliga” människor. Många håller sitt stöd till Sverigedemokraterna hemligt för sin närhet eftersom det kan medföra risker. Jobbförlust, vänskapsförlust och förakt från samhället. Därför är det högst troligt att någon jag känner, kanske till och med umgås med, skulle kunna vara en SD-väljare.

Eftersom jag ogillar lustighets-debatten och inser att det kanske inte längre är effektivt att ”tiga” bort ett parti som ser ut att växa så beslutade jag mig för att försöka förstå hur SD-väljare tänker. Jag ställde samman några enkla frågor i en enkät och spred ryktet om den i sociala medier. Den grundläggande tanken med enkäten är att lyfta upp debatten ur sandlådan och bemöta dem som röstar på SD, kanske till och med få insikter och verktyg till vad som behövs förändras i andra partier för att de återigen skulle rösta på dem.

Klicka för större bild

Det finns 2 orsaker till att den som fyller i enkäten behöver registrera sin e-post-adress:

  1. för att undvika att samma person svarar flera gånger.
  2. för att jag vill göra ett massutskick till de som svarat när jag publicerar sammanställningen.

Självklart är det fullt lagligt att göra en enkät på nätet som personer själva väljer att delta i. E-postadresserna kommer inte att sammankopplas med någons svar och den kommer efteråt att raderas. Det är ju mitt moraliska ansvar i och hur jag hanterar informationen som utgör om enkäten är etisk eller inte.

Trots att enkäten handlar om att SD-väljare ska få göra sin röst hörd och har som mål att lyfta debatten så dröjde det inte länge innan jag blev påhoppad och anklagad för att syssla med ”illegal insamling av IP-adresser”. Det här är samma ”troll” som jag har sett många gånger förut. De vurmar om ”yttrandefrihet”, så länge som människor håller med dem. De konspirerar, känner sig ständigt hotade och tror att mörka makter tar över världen om inte de fortsätter att försöka ”väcka” oss så att vi till slut ”inser sanningen”. När vi ”insett” den sk. ”sanningen” då kommer vi förmodligen att stå där och tacka dem djupt. Ja, ni hör ju hur det låter — som taget ur fablernas värld.

Saccard har skrivit det mest konspiratoriska blogginlägg om enkäten och om mig som jag har läst hittills.

”Saccard levererar alltid sanningen” skryter hen om i sin blogg, men vilken ”sanning”? Att jag registrerar SD-väljares IP-adresser för att kunna hota och förfölja dem? ”Detta kan bli resultatet av en oskyldig enkät-undersökning” skriver hen och lägger ut ett foto på en nedklottrad vägg.

Men snälla människa! Ta din ”meducin” och sluta konspirera! Det måste vara jobbigt att känna sig ständigt hotad och ständigt förföljd. Jag tar för givet att den som undertecknat denna blogg faktiskt har något att dölja. För har en person inget att dölja så känns ju inte heller världen så hotfull som hen upplever den.

Sajten Avpixlat svarade min enkätundersökning med att göra en egen ”liten” undersökning där SD-väljare får berätta om sin resa och varför just de har valt att rösta på SD. Vilket iofs är intressant men problemet med deras undersökning är att det inte finns några konkreta frågor. Vem som helst får berätta lite hur de vill, vilket snarare är en undersökning baserad på affekt än ett försök till att få något form av ”utslag”.

Enligt ”Saccard” som har bloggat om mig och min enkätundersökning så är sajten motargument.se en antivit hatsajt och jag själv tillhör den ”vänstervridna oikofobiska twittermaffian”.

Vad jag vet om ”oikofobi” så handlar det om att jag skulle känna något slags egenhat mot mitt land, min kultur och mina traditioner. Oikofobi är ett ord som används ibland emot personer som argumenterar mot rasism och för mångfald. Ett idiotiskt, konspiratoriskt och onödigt begrepp. Jag är inte ett hot mot ett bra Sverige — det är däremot konspiratoriska och bittra nättroll. Någon frågade mig om alla SD-väljare är nättroll och jag svarade givetvis nej på den frågan. Ett nättroll är lite som ”Saccard”: konspiratorisk, bitter, använder sig av falska anklagelser och försöker via alla medel övertyga människor om ”sanningen”, ty hen är den ende ”upplyste”. Motargument.se är inte en antivit hatsajt utan en sida som argumenterar emot främlingsfientlighet och rasism. Jag har inte heller ”lånat” utrymme av dem utan är krönikör för sajten och tyckte att det var ypperligt att publicera min enkätundersökning där då jag tror att vi har många SD-väljare som besöker den. Jag är inte heller någon ”Expo-spion” och trots anklagelser om att tillhöra vänstermaffian så har jag faktiskt aldrig tagit någon politisk ställning offentligt.

Anna Siekas, krönikör
Anna Siekas

Kort efter att min enkätundersökning spridits i sociala medier så svarade trollen med att föra en ”Ddos-attack” mot Motargument. Trollen twittrade även om detta: ”Det finns misstankar om att sajten motargument.se används för att kartlägga Sverigedemokraters IP-adresser”

Varför skulle jag samla in IP-adresser? Jag har ett fast jobb, en familj och jobbar som kringresande komiker. Skulle jag offra min karriär och sätta min trygghet på spel bara för att få spraya ner någons bil eller sätta eld på någons hus?

Det är smickrande att ”trollen” engagerar sig så pass mycket i det jag skriver så att de väljer att attackera motarguments sida. En Ddos-attack är tydligen inget komplicerat men det krävs ju ett hav av konspiratoriska tankar innan man fattar beslutet att attackera någon. Dessa ”yttrandefrihets”-vurmare slår krokben på sig själva genom att försöka ”stänga ner” en sida som faktiskt ville göra SD-väljares röster hörda.

OM jag nu skulle vilja någon illa så vore det väl förundransvärt dumt att lägga ut enkätundersökningen med mitt riktiga namn och min personliga e-post-adress? Jag menar; när det nästa gång står KROSSA RASISMEN på en SD-väljares bil borde då inte jag ganska tidigt bli misstänkt?

Enkäten ligger kvar i ett par veckor till, om du som SD-väljare deltar så tackar jag för ditt bidrag till en mer nyanserad debatt.

/Anna Siekas, krönikör för motargument

Länk till enkäten: https://motargument.se/enkat/

%d bloggare gillar detta: