Krönikor

”Jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist!”

Kan någon vara antisemit trots att hen har judiskt blod? Kan någon vara islamofob trots at hen är f d muslim eller har muslimska släktingar? Svaret är ja! Är argumentet ”jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist”, gångbart? Nej!

Det mesta av den rasism vi ser idag är inte knuten till rasbegreppet, etnicitet eller biologi, utan är det som ofta kallas kulturell rasism. Det riktas mot en religion eller en kultur eller en grupp och är så funtad att den skuldbelägger hela gruppen, inkluderat etniciteten om det förekommer.

Om detta har jag funderat idag. Jag förbereder nämligen en artikelserie om olika rasister i Sverige idag. Lasse Wilhelmson, Sara Mohammad, Ahmed Rami, Israel Shamir och andra som ofta förekommer i debatten.

I samband med det har jag lyssnat på några intervjuer med Lasse Wilhelmson, och kikat på några artiklar med Israel Shamir. Båda är ökända förintelseförnekare och antisemiter. Men de två hävdar med emfas att de inte kan vara antisemiter, eftersom de är judar och eftersom de säger att de inte skuldbelägger alla judar för vad ”den judiska maffian” gör. Enskilda judar har de inget emot och etniciteten har de inget emot, påstår de.

Detta är ett intressant fenomen eftersom man ofta hör samma argument i debatten. Många islamofober idag kan ena sekunden säga att islam är som nazismen eller prata om ”de våldsamma muslimerna” för att andra sekunden säga att de inte har något emot ”enskilda muslimer”, de är ju bara ”religionskritiker”. En del debattörer kallar sig stolta islamofober och rantar högt om att islam är som nazism, men påstår ändå att de inte har något emot alla muslimer, ”inte alla nazister är ju onda”.

rexvid-hijab-c3a4r-som-ss-uniform

”Politisk islams uniform”? Då kan man ju fråga sig: är övriga muslimer alltså som nazister utan uniform?

Rasismens förändring

Rasismen har förändrats. Den gamla etniskt grundade rasismen finns fortfarande kvar men det mesta av rasismen fungerar idag på ett annat sätt. Den är det som ibland kallas ”kulturell rasism”.

Kulturell rasism är givetvis inte särskild från den biologiska rasismen. Tvärtom. Om man demoniserar ”det judiska” eller pratar om en ”judisk maffia” så svartmålas alla judar (religion och etnicitet). På samma sätt svartmålas alla muslimer av att man demoniserar islam. Inte bara kulturellt. Hatet mot muslimer slår även mot barnen, som om religionen förts vidare via blodet och DNA:t.

Ex-muslimer gör ofta en stor poäng av att deras mamma är muslim eller att de har muslimska vänner eller liknande. De kan inte vara rasister då, säger de. Islamofober poängterar att de inte hatar alla muslimer, att det visst finns ”goda muslimer”. Muslimhatare säger att islam är som nazismen för att i nästa ögonblick med oskyldiga vädjande ögon säga att de minsann inte menar att de muslimer som ”beter sig som oss” är nazister. Bara de äter fläsk, undviker moskén, ogillar Koranen, tar avstånd från profeten och dricker lilla nubben till midsommar så är de OK.

Rasister betonar ofta det där med att ”de bara hatar islam och inte alla muslimer”. Den betyder mycket för dem. De är minsann inte islamofober. De fördömer inte alla muslimer, bara de som följer islam.

skc3a4rmklipp

Lasse Wilhelmson och Israel Shamir

Islamofober som resonerar så resonerar som moderna antisemiter gör. Även de betonar oftast att de minsann inte hatar alla judar. De påstår att det bara är ”det judiska” eller den ”judiska maffian” eller ZOG (Zionist Occupation Government) eller den sionistiska världskonspirationen som de vill stoppa.

Effekten är dock densamma. När man demoniserar den judiska strävan efter ett eget land eller judisk religion, eller generaliserar om ”det judiska” så slår det mot alla judar.

Både Lasse Wilhelmson och Israel Shamir är grova förintelseförnekare och antisemiter. Men båda påstår att de inte kan vara det. De är ju båda av judiskt blod (alltså har de inget emot judisk etnicitet) och båda poängterar att de inte hatar alla judar. A clear case, eller? Då kan de väl inte vara antisemiter?

Jovisst kan de det. Om man ser på deras rasism som inte enbart etnisk, dvs biologisk, utan även kulturell. Pratar man om en judisk maffia eller påstår att några miljoner judar ljugit om Förintelsen så slår det mot alla judar.

Om jag tillhör en bordtennisförening och det dyker upp rykten att föreningen är en klubb för pedofiler så kommer alla vuxna att misstänkas som förövare och alla barn där som offer. Så enkelt fungerar det. Även om man skulle bedyra att man minsann inte tror att alla vuxna förgriper sig på barn.

Lasse nazze?

Jag har lyssnat på en intervju som gjordes av nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen med just Lasse Wilhelmson.

Det känns absurt att lyssna på den intervjun. Wilhelmson samtalar med personer som han VET är nazister. Samtidigt berättar han att när han var barn omskar föräldrarna inte honom. Det var mitt under kriget och föräldrarna ville att han skulle överleva om nazisterna anföll Sverige. Därför omskar de inte honom. Han kan alltså inte vara okunnig om vad nazism är, ändå deltar han i deras program och sitter och babblar om ”judisk maffia” och liknande.

Ännu mer absurt blir det när han upprepar som ett mantra att han inte hatar alla judar, att han inte har något emot alla judar, och att han själv är det, så han kan inte vara rasist. Och detta sitter han och säger i en intervju med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen! Han tror verkligen PÅ RIKTIGT att han inte kan vara rasist eftersom han inte ogillar alla judar.

Sen drar han iväg med jämna mellanrum: han kallar ryska revolutionen en judisk revolution och pratar judisk makt och judisk maffia. Givetvis antyder han att miljontals judar ljugit och ljuger om Förintelsen också.

Men Lasse Wilhelmsson är inte ensam. Internet är fult av hat mot t ex judar där hatarna sprider groteska lögner, för att direkt därefter bedyra att de minsann inte har nåt emot enskilda judar.

Att ha släkt i den grupp man hatar eller att bedyra att man inte hatar individerna, bara gruppen individen ingår i, ger en inte frikort att bete sig hur som helst. Rasism och hat är rasism även om man säger ”jag ogillar inte judar bara de tar avstånd från det judiska”…

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument

Är din hjärna rasist?

Vi är många som definierar oss som antirasister och försvarare av det öppna samhället. Men hur ser egentligen våra undermedvetna tankemönster ut? Det vill säga de processer som försiggår i våra huvuden utan vår kännedom. Är vi rakt igenom fördomsfria även där?

De flesta av oss skulle säkerligen medge att vi visst bär på fördomar, men att vi är medvetna om dem och därför inte agerar utifrån dem.

För att våra hjärnor ska kunna hantera det enorma informationsflödet som möter oss varje dag behöver de kategorisera de intryck vi får. Hjärnorna behöver förenkla och skapa ordning, göra vår omgivning mer greppbar och förutsägbar. Detta är processer vi delvis är medvetna om, men som också pågår utan vår kännedom.

Det innebär att vi riskerar att särbehandla människor utan att vara medveten om att vi faktiskt gör det. Det kan exempelvis handla om hur vänliga vi är mot nya människor vi möter, vilken uppmärksamhet vi tillägnar dem, eller hur benägna vi är att lita på dem. Trots att vi själva tror oss agera helt fördomsfritt.

Hur hjärnorna kategoriserar våra intryck beror på vår redan existerande världsbild. Våra hjärnor kommer nämligen i högre utsträckning att registrera information som bekräftar vår världsbild än sådan som står i konflikt med den.

Har vi inga tidigare erfarenheter vi kan koppla till den eller det vi möter riskerar hjärnan som bekant att reagera med rädsla eller fientlighet.

Självrannsakan och reflektion sägs vara en första viktig hemmakur mot fenomenet rasism. För ju större medvetenhet vi har om de kategorier våra hjärnor skapar, desto mindre är risken att vi agerar rasistiskt utifrån dem.

Lyssningstips:

SR P1: Konflikt – Rasismens politiska kraft

Artiklar

Omkring synen på och hos judar

Det finns en del som tror att antisemitismen näst intill försvann i samband med Förintelsen. Tankarna grundar sig i att man tror att andra världskriget lärde oss en läxa. Detta är en av många myter om antisemitism och inget skulle kunna vara mer fel. Antisemitismen är i högsta grad levande. Så länge det finns människor finns också fördomar och rasism. ”Vissa” rasismer ”försvinner” liksom inte.

2013 genomförde EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) en undersökning  med fokus på judars erfarenheter och uppfattningar om diskriminering, hatbrott och antisemitism i åtta av EU:s medlemsländer. Totalt ingick 5 847 personer som identifierar sig som judar i studien. Respondenterna kom från Belgien, Frankrike, Italien, Litauen, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Ungern. Störst andel av respondenterna hade sitt ursprung i de två länder som har största judiska befolkningarna: Frankrike och Storbritannien.

På SKMA:s (Svenska kommittén mot antisemitism) hemsida kan vi läsa om förutsättningarna för och kring undersökningen som FRA har genomfört.

Judar om antisemitism, hot och hat

I studien kan vi utläsa att 66% av de tillfrågade i hela undersökningen ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem, och 76% ansåg att problemet hade blivit mer akut, och att antisemitismen i landet de bor i hade ökat under de senaste fem åren.

Om vi kikar på svaren land för land ser vi att i Ungern (90%), Frankrike (85%) och Belgien (77%) finns flest som ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem.

I Frankrike (85%), Tyskland (61%) och Sverige (60%) ansåg de svarande att antisemitismen är ett av de tre mest pressande sociala och politiska problemen i hemlandet.

46% av de svarande uppgav att de var oroliga för att utsättas (under det närmsta året) för verbal kränkning eller trakasserier på allmän plats mot bakgrund av att de är judar. 33% kände en rädsla för att bli fysiskt attackerade under det närmsta året av någon pga antisemitism.


Antisemitism på Internet

Judehatet sprids via diskussionsforum, sociala medier, konspiratoriska bloggar, tankesmedjor och ”nyhetssidor” på nätet. Hela 75% av de som ingick i studien svarade att de kände oro över antisemitismen online. 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om hatbrott

Under det senaste året som föregick studien uppgav 26% av de svarande att de hade blivit utsatta för någon form av trakasserier; såväl hotfulla som kränkande. Trakasserier innefattar kränkande antisemitiska kommentarer IRL eller på nätet, telefonsamtal och skrivna antisemitiska meddelanden. 4% uppgav att de, under det senaste året hade blivit utsatta för våld mot bakgrund av sin religion eller etnicitet. 3% av de tillfrågade svarade att de, under det senaste året, hade fått egendom vandaliserad pga att de är judar.

I studien ingick en fråga om antisemitiska handlingar och huruvida de hade ökat eller minskat de senaste fem åren. De sju företeelser som ingick i studien var antisemitiskt klotter, skändning av judiska kyrkogårdar, vandalism av judiska byggnader eller institutioner, främlingsfientliga uttryck mot judar på allmän plats, antisemitism i media, antisemitism inom politik och antisemitism på Internet. Alla företeelser ansågs av en tredjedel av de svarande vara stort eller väldigt stort problem. 75% ansåg att antisemitism online var ett relativt stort, eller väldigt stort, problem och 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om vad som är antisemitism

I studien ingick en fråga om judars attityder kring vad som kunde, och borde, uppfattas som antisemitism eller antisemitiska uttryck.
Judar om icke-judars attityder och handlingar

Studien täckte också vad judar ansåg om hur icke-judar såg på judar och icke-judars handlingar, och huruvida det skulle vara att betrakta som antisemitism.Judar om den egna utsattheten och dess konsekvenser

Vad gäller om de som hade utsatts för, och de som inte hade utsatts för, antisemitiska hot, våld eller trakasserier det senaste året, valde att undvika vissa platser i deras närhet kan vi av studien utläsa att 21% av de som inte hade utsatts för antisemitiska hot, våld eller trakasserier valde att undvika vissa platser i deras närhet. För de som hade utsatts för antisemitiska hot, våld och trakasserier var motsvarande siffra 49%.

De svarande i studien frågades om, och i så fall hur ofta, de undvek judiska tillställningar eller platser, eller vissa delar av deras omgivningar, mot bakgrund av att de inte känner sig säkra där som judar. 23% svarade att de alltid undvek att närvara vid judiska tillställningar eller platser.

I rapporten kan vi se att Sverige vid tiden för studien var det land där judar i störst utsträckning undvek att bära attribut som uppfattas som judiska (kippa, Davidsstjärna, kläder och mezuza). 78% av de svenska judarna undvek alltid, ofta eller ibland, att bära judiska attribut. I Frankrike och Belgien var siffrorna 75 respektive 74%. Den genomsnittliga siffran för de åtta länderna som ingick i studien var 68%.

FRA:s rapport från 2013 visar att antisemitismen är en i högsta grad ”levande” rasism. I Sverige lever idag ungefär 20 000 judar och i världen lever ungefär 20 miljoner judar. Den judiska befolkningen är idag nästan uppe i samma nivåer som före Förintelsen.

Röster ur FRA-rapporten

”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Man, 50–54 år, Sverige

”Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.” Kvinna, 35–39 år, Sverige

”Igår målades ett hakkors på min brevlåda, på grund av mitt namn, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra åt det.” Kvinna, 25–29 år, Ungern

”De antisemitiska förolämpningar jag har mött kom inte från nynazister eller vänsterfolk, utan från vanliga människor ur den politiska mittfåran.” Man, 30–34 år, Tyskland

”Sedan jag började använda Facebook så har jag på några få år mött fler antisemitiska kommentarer än under hela mitt liv.” Kvinna, 50–54 år, Storbritannien

”Antisemitismen utgör idag en verklig fara i Frankrike. […] Diskussionsforum på internet och kommentarer på YouTube är fulla av antisemitiska och antisionistiska budskap.” Man, 45–49 år, Frankrike

”Jag är 65 år gammal och det är hopplöst. Hade jag varit yngre hade jag lämnat landet.” Man, 60–69 år, Ungern

Länk till FRA:s studie ”Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: experiences and perceptions of antisemitism” (pdf)

Korta motargument

Våga anmäla #näthat!

På Internet frodas näthatet. Många tror att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och/eller falska användarkonton. Dessa falska identiteter går i många fall att spåra, bland annat via IP-adresser. Att polisanmäla behöver inte vara meningslöst.

Näthataren befinner sig överallt på nätet; på bloggar, i diverse diskussionsforum, i kommentarsfält, i privata meddelanden, i sms, i mail, på sociala medier, på Flashback och i chattar.

Näthataren kan vara vem som helst; din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän.

Antalet anmälningar rörande näthatet ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på möjliga konsekvenser. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir utsatta eller blir vittne till dem.

Näthat innefattas av lagar som skollagen och diskrimineringslagen. Hatbrott är också en rubricering som fångar upp näthat.

Det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera.

När du blir utsatt för, eller bevittnar, näthat ska du uppmärksamma, reagera, ta skärmdumpar, ifrågasätta och anmäla. Anmälan görs i första hand till polisen, men det går även bra att anmäla till Diskrimineringsbyrån.

Lästips:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

Vilka mekanismer styr #näthat?

 

Artiklar

What about Rasbiologiska Institutet?

1 kommentar

När Sverigedemokraternas (SD) väldokumenterade bakgrund som en mer eller mindre öppet nynazistisk rörelse förs på tal, händer det att vi påminns om att det var Socialdemokraterna (S) som instiftade Rasbiologiska Institutet i början av 1920-talet. Att S med andra ord är minst lika goda kålsupare som SD. De sysslade ju för bövelen aktivt med rasbiologi!

Syftet är förstås att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism – ett argumentativt “men de då!?” – förskjuta fokus från SD:s nazismkopplingar, som förstås med rätta är besvärande för partiet, till Socialdemokraternas egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det en sanning med modifikation.

Kort historik

Statens Institut för Rasbiologi (SIFR) grundades 1922 “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder” (Nordstedts Uppslagsbok 1948, s. 1431). Frågan om ”ras” och ursprung hade växt fram parallellt med att nationalismen sedan slutet av 1700-talet trängt allt längre in i det politiska rummet och lyckats nå en position där den togs för given. Och där det finns en nation, där finns också ett folk. ”Rasen” – det svenska folkets ursprung och väsen – var därmed även den ett begrepp som ingen ifrågasatte på den här tiden. Tvärtom lutade man sig mot än idag välrenommerade namn som Carl von Linné och Charles Darwin för att bekräfta rasbiologins vetenskaplighet. Därtill kommer profiler som idag hamnat i skymundan, som Anders Retzius.

Retzius, som var anatom och fysionom, utvecklade på 1800-talet ett avancerat system för att mäta kranier och läsa av ansiktsvinklar. Han kunde t ex med vetenskaplig pondus konstatera att “(h)vad svenskarne beträffar, så är det satt utom allt tvifvel, att de hafva ovala hufvudskålar, med lång nacke och rak, mest lodrät profillinie, samt väl proportionerade ansiktsformer.” (Hagerman, M. – Det Rena Landet, s. 173)

Det Retzius med fleras insatser bidrog till att göra, var att förkroppsliga det tänkta bandet mellan nationen och folket. De omfattande och matematiskt precisa förteckningarna över människotyper och raser i kombination med det internationella gehör Retzius fick för sitt arbete kastade ett vetenskapligt skimmer över rasbiologin som forskningsområde. Det var på den här tiden inget anmärkningsvärt överhuvudtaget i att framträdande politiker talade om hur det svenska folket var av en sällsynt enhetlig, oblandad ”ras” eller att “idioter”, “zigenare”, “tattare”, “lappar” och andra grupper av människor som bedömdes ha undermåliga eller degenerativa egenskaper diskriminerades (även om ordet “diskriminering” inte alltid tycks räcka till för att förmedla dessa och andra gruppers utsatthet och maktlöshet i händerna på “etablissemanget”). Målet var att förhindra dessa att förgifta samhällskroppen i enlighet med nationalistisk, rasistisk logik. Att bevara Sverige svenskt, rentav.

Så när riksdagen enhälligt den 13 maj 1921 beslutade att upprätta ett statligt institut för rasbiologi utifrån en tidigare motion, underskriven av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman och framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg, samt understödd av t ex Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund innebar det att samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var representerade och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.

Frågan om ”rasens” betydelse för nationen – och för nationalstaten – var alltså både central och förgivettagen i Sverige i början av 1920-talet. Få kunde invända mot dess synbara logik och det var egentligen först i takt med att rasbiologins implementering under naziststyret i Tyskland blev alltmer besvärande som de kritiska rösterna gavs tillräckligt med luft för att kunna börja höras. Under 30-talet tonade SIFR ned rasbiologin till förmån för ärftlighetsforskning och folkhälsa och 1958 bytte man namn till “Institutionen för medicinsk genetik” i samband med att institutet till slut lades ned och istället knöts till Uppsala universitet. Vid det laget hade rasbiologin sedan flera år tillbaka avfärdats internationellt som den pseudovetenskap den är.

Självsvåldig motargumentation

Att ursäkta SD:s nazism på 1980-talet med hur det politiska landskapet i Sverige såg ut på 1920-talet i syfte att måla upp en bild av “lika goda kålsupare” är helt felaktigt och har inget annat syfte än att avleda uppmärksamheten från sakfrågan. Att vidare påstå eller åtminstone antyda att S ensamt låg bakom skapandet av Statens Institut för Rasbiologi är dessutom även det helt felaktigt, vilket ovanstående redogörelse bör ha klargjort.

Sant är att om SD funnits som politiskt alternativ på 20-talet hade de sannolikt passat bättre in i etablissemanget än de gör idag. Det politiska Sverige var på den tiden starkt influerat av nationalistiska idéströmningar där raslära och -biologi sågs som legitim och progressiv vetenskap.

SD:s principprogram, s.13

Sant är också att även SD rört sig från de mest extrema uttrycken för dessa idéströmningar (läs: nazismen) sedan partiet bildades. Dock får vi inte glömma att den nationalism som för nästan exakt 100 år sedan alltså öppnade dörren för statsfinansierad och -understödd rasbiologi fortfarande är en uttryckligt central del i deras politiska ideologi.

SD:s principprogram, s. 34

Argumentet om Statens Institut för Rasbiologi – om det nu ens skall tas på allvar i en diskussion – är med andra ord framförallt en slags självsvåldig motargumentation. Argumentet i sig ger nämligen en tydlig fingervisning om de värden och ideal SD strävar efter att återgå till: Tiden före Per Albin Hanssons folkhemsbildande, då fortfarande bara “äkta” svenskar sågs som svenskar och s k “tattare” eller “zigenare” kunde såväl diskrimineras som förföljas med statens goda minne.

Lästips:

  • Trollsnack
  • Hagerman, M. (2006) – Det Rena Landet
  • Hagerman, M. (2015) – Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
  • Lundborg, H. (1921) – Degenerationsfaran
  • Wikipedia om Statens Institut för Rasbiologi

 

Artiklar

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Artiklar

Nu nazisympatisör, då SD:s toppnamn i Stockholm

Christoffer Dulny har kommit ut som en person som stödjer nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Med anledning av det blickar jag tillbaka och minns att Dulny för bara tre år sedan var förstanamn på partiets listor till kommunfullmäktige i Stockholm och han var anställd av Sverigedemokraterna (SD) fram tills i år. Jag jämför affären som fick honom utesluten från partiet med affären ”afghan”. Dulny fick gå och Jörgen Fogelklou sitter kvar, trots att Fogelklous rasism är sju resor värre än någonsin Dulnys varit.

Sveriges Radio har tittat på alternativa högern och deras nya talesperson, den f d sverigedemokraten Christoffer Dulny.  I programmet framgår det att Dulny numera tillhör de i extremhögern som öppet stödjer nazistiska NMR.

”I ett avsnitt i Nordisk alternativhögers podd ledd av Christoffer Dulny kommer de medverkande fram till att deras enda problem med Nordiska motståndsrörelsens, NMR:s, partiprogram är att de anser att NMR:s ekonomiska politik ligger för långt till vänster.  Att NMR är en nazistisk organisation och att hot och våld är en central del i deras verksamhet, kritiseras inte. I stället berättar Christoffer Dulny om hur gott rykte NMR har i den internationella alternativhögern.

– Jag har bara hört bra saker. Faktum är att när man pratar om aktivism i Norden är det nästan uteslutande NMR som nämns.

När Ekot frågar om Alternativhögerns samarbete med nazister är Christoffer Dulny noggrann med att poängtera att varken han själv eller rörelsen i allmänhet är nationalsocialister. Men han tänker inte kritisera NMR, eftersom de är eniga i den för dem mest grundläggande frågan – ras och etnicitet.

– Det finns så klart en enighet kring det allra allra mest centrala. Det handlar om att Sverige är ett land som tillhör svenskarna och ska tillhöra svenskarna”.

Dulny tvingades bort från Sverigedemokraterna 2014 efter att hans skriverier under pseudonym avslöjats.  Läs mer i Expressen om det. Expressen skrev:

På Avpixlats föregångare Politiskt inkorrekt skriver han i en kommentar om sin oro för att det föds för många muslimer i Sverige:

”även om födslotalen bland muslimer som bott ett längre tag i t.ex. Sverige eller Danmark minskar så motverkas det ändå att man, i alla fall i Sveriges fall, importerar nya muslimer i tiotusental som kommer att föda lika många barn som de muslimer som kom för 20-30 år sedan.

Man får inte missa en sådan grundläggande sak, här i Sverige har vi fortfarande en massinvandring som är bortom all vett och sans, vi har knappt börjat oroa oss för nästa steg som är att vi blir ‘utfödda’ i vårt eget land, och vi betalar dem för det genom generöst vårdnadsbidrag och barnbidrag.”

Han erkände senare att fejkkontot var hans.

– Det har helt och hållet varit ett felaktigt agerande att kommentera anonymt under ett påhittat namn, säger Dulny till SVT.

Nu har han alltså gått ”full nazi” som man brukar säga. Men för en som följt hans skriverier några år är detta ingen nyhet. Däremot är det skrämmande att denne Dulny var första namn på SD:s lista för kommunfullmäktigevalet i Stockholm 2014. Detta är för bara tre år sedan. Dulny arbetade sedan på riksdagen för SD och umgicks med ledande SD:are utan att någon reagerade fram till 2017. Om Dulny någon gång spydde ur sig något rasistiskt möttes han av tummen upp eller glada tillrop.

Man skrev artiklar med honom, som t ex ovannämnde Linus Bylund gjorde. Man intervenerade på möten som den gång Erik Myrin (mannen som skapat SD:s blåsippelogotyp) och han gick på Pride. Hans inlägg på twitter retweetades och hans inlägg på Facebook spreds. Det fanns viss intern kritik mot SD:s dåvarande ungdomsorganisation SDU, men 2014 hölls den kritiken internt.

När vi ser Dulny närma sig nazisterna ska vi veta att han var en av SD:s toppar för tre år sedan.

Om inte Expressen hade avslöjat honom hade han kanske suttit kvar i SD än idag. Att någon uttalar sig som en nazist under skydd av anonymitet från anonyma trollkonton, anses inte besvärande inom SD. Bara man inte avslöjas med fingrarna i kakburken.

Minns bara att Fogelklou som Interasistmen avslöjade var personen bakom nicket ”afghan” på Flashback. Det han sa är långt värre än något som Dulny någonsin sagt. Inte ens Dulny har gått så långt som att hylla Joseph Mengele och föreslå att Zyklon-B kunde spara in på utvisningskostnader. Men det blev ingen mediestorm om Fogelklou. Han kan sitta kvar.

Det viktiga för SD är inte att bli av med personer som tänker som en nazist. Det viktiga för SD är att de inte avslöjas som nazister offentligt! Hyckleri, hyckleri, hyckleri!

Recensioner

Rasism – en övergångsrit för att göra kön?

I artikeln ”Racism as Adolescent Male Rite of Passage: Ex-Nazis in Scandinavia” beskrivs före detta nynazisters identitetssökande, samt hur de använder högerextrema grupper som en del i letandet, att finna sin identitet som unga män (läs vita unga män).

Michael Kimmel, professor i sociologi har genom djupintervjuer med personer via EXIT uppmärksammat att inträdet, såväl som utträdet från rasistisk organiserade grupper har mindre att göra med politiska åsikter i jämförelse med deras amerikanska motsvarigheter.

För vissa ungdomar i Skandinavien handlar det mer om en övergångsrit – att göra kön (maskulinitet) än att man de facto ansluter sig till den rasistiska ideologin. Det handlar om att tillhöra en grupp, att identifiera sig med något och utifrån detta skapar sin maskulinitet. När det kommer till maskulinitet var vikingar en förebild, det var den ultimata mannen.

Identitetsskapandet och grupptillhörighet

En del av de som intervjuades hade blivit mobbade tidigare i sitt liv, dock inte alla. En av killarna berättar att han snarare var det motsatta, nämligen den som mobbade. Dessutom var många från en lägre medelklass och arbetarklass.

Jag gillade slagsmålen och uppmärksamheten, att vara en del av rörelsen.

Han ser inte sig själv som en nationalist och på frågan,  vad det betyder att vara svensk svarar han:

Vet inte. Jag är vit. Att vara nazist betyder att jag är en del av något, en del av en grupp. Det ger mig en chans att uttrycka mitt hat.

En gemensam känsla bland en del av ungdomarna i studien var att de kände sig marginaliserade och som ”måltavlor”. De beskriver sig som någon som ”söker” – ungdomar som letar efter en grupp som de kan identifiera sig med, och där de kan känna att de faktiskt tillhör.

Innan jag gick med, kände jag mig som luft, jag kände mig som en loser, jag kände mig typ, värdelös. Deras värld erbjöd mig en värld där jag var bättre – bara för att jag var vit.

När du kommer in i puberteten är det som att du måste välja mellan att vara nazist, icke-nazist, punkare eller hip-hopare, du kan inte vara neutral.

Att vara nazist i ett land som Sverige är nog bland det värsta du kan vara och då jag ville vara riktigt farlig bestämde jag mig för att bli nazist.

Maskulinitetsprojektet

Alla som deltog i studien är män, tjejer/kvinnor fanns i närheten, men de tillhörde inte det centrala delarna gruppens projekt. Deras roll var mer av passiv karaktär. Killarnas sätt att umgås är ofta homosocialt – det handlar om att dricka alkohol och lyssna på musik, innan det var dags för att gå ut och festa och slåss.

I slutsatsen argumenterar Kimmel för att de som trätt ur grupperna beskrev processen som en manlig övergångsrit. Deras engagemang handlade om ett maskulinitetsprojekt, snarare än nationalsocialistisk ideologi. Att vara skinhead och nynazist gjorde det möjligt att uttrycka en vrede, vilket man även senare kunde lämna bakom sig när man lämnat gruppen.

Hegemonisk maskulinitet, vithet och intersektionalitet

Att detta handlar om vilsna unga män som söker sig själva och en trygghet är inte svårt att se eller förstå. Det handlar om att uttrycka sin identitet, som och att skapa och reproducera en viss typ av maskulinitet.

För att tydliggöra detta vill jag föra en diskussion kring begreppen hegemonisk maskulinitet, förhållandet till vithet, rasifiering, samt intersektionalitet.

Hegemonisk maskulinitet kan man se som en rådande norm, vilket ingen man egentligen kan leva upp till. Egenskaperna för maskuliniteten omfattas i olika hög grad av olika grupper av män. Den är inte statisk utan förändras över tid. Dessutom är olika sorters manlighet eftersträvansvärda i olika kulturer och socioekonomiska grupper.

Utifrån ungdomsstyrelsens skrifter – Unga och våld, en analys av maskulinitet och förebyggande verksamheter skrivs det att normativa föreställningar gällande kön legitimerar ofta mäns våld, speciellt i kulturer och grupper där fysisk aggressivitet förväntas och hyllas. Detta resonemang stämmer överens med den typ av man som är den eftersträvansvärda här i Kimmels artikel. Det handlar om en våldsam vit man, som dricker alkohol samt försvarar genom våld ”sina” kvinnor från utländska män.

Våld är ett sätt att rekonstruera en utmanad och instabil maskulinitet. Våldet är en resurs i maskulinitetsgörandet när andra resurser (exempelvis ekonomiska) inte är tillgängliga.

Detta anser jag vara fallet för de högerextrema grupper som artikeln handlar om, i synnerhet utifrån vad de unga killarna berättar. Då många av ungdomarna tillhörde en nedre medelklass och arbetarklass är ekonomin en resurs som är begränsad när det kommer till maskulinitetsgörandet, till skillnad från våldet som här är en tillgänglig resurs.  Utifrån vad respondenterna beskrivit har de prioriterat att få uttryck för sitt hat, samt delta i slagsmål med ”invandrare”. Kimmel menar – viljan och önskan om att slåss, är den mest påtagliga markeringen av maskulinitet, ”framförallt handlar det om att markera vad man inte är”.

Inga roller skapas i ett vakuum

Utifrån ett intersektionellt perspektiv skrivs det  att man utgår ifrån att vi alla tillhör en särskild social klass, etnicitet samt specifikt genus. Alla dessa är närvarande samtidigt och är därmed även relaterade till varandra. Kön och ålder ska inte ses som fasta kategorier utan något som görs i vardaglig interaktion enligt detta perspektiv. En person gör ständigt etnicitet, klass och genus. Alla dessa dimensioner är högst närvarande men även beroende av varandra. Dock kan dessa ha olika stor betydelse i olika sammanhang.

I likhet med Gabriela Spector- Mersel, anser jag att ålder är betydelsefullt, och har en central del i hur maskulinitet skapas och konstrueras. Maskulinitetskonstruktioner, menar hon förändras med åldern, bland annat då det ställs olika förväntningar på män i olika åldrar. Det finns därför vissa förväntningar på hur en ung man som är nazist ska konstruera sin maskulinitet. Våld som tidigare nämnts är ett sådant ”görande”.

När det kommer till ”vithet” och högerextremism utifrån detta sammanhang  anser jag det ha en större betydelse än vad som ges utrymme för i artikeln. Vithet är en del av normen i Skandinavien och i Sverige. Jag har i en tidigare artikel skrivit om att vithet i förhållande till ”svenskhet”,  att det kan vara obekvämt att prata om, men som är av stor betydelse att vi faktiskt pratar om då det handlar om rasifieringsprocesser som äger rum i vårt samhälle.

Att ungdomarna väljer att gå in i grupper som har högerextrema åsikter och agerar  med det genom våld är ett hot mot demokratin i samhället. Detta får olika grupper i samhället att strida mot varandra och effekten blir ett obalanserat samhälle. Ungdomarnas inträde har en betydande effekt och påverkan, på en nivå som sträcker sig längre än bara enbart individens identitetsskapande. Det rör sig mellan olika dimensioner, dels den samhälleliga men även på en individuell nivå. Dessutom skapar det en rädsla bland de personer som är deras måltavlor. Detta kan exempelvis leda till att de utvalda (de andra) exempelvis inte vågar röra sig fritt i sitt samhälle då rädslan för att bli utsatt för brott alltid är överhängande.

 

 

 

 

Artiklar

Till flyktingsmugglarnas försvar

Flyktingsmugglarna krävde ungefär en tredjedels årslön för att smuggla över en person med fiskebåt. Men priserna varierade. Ibland tog smugglarna med folk nästan gratis, men de flesta fick betala. De rika fick betala mer. Om de betalade bra fick flyktingarna flytvästar. Många av smugglarna blev rika på sitt smugglande. De flesta fick medalj av kungen efteråt!

Nej, jag pratar inte om smugglingen mellan Turkiet och Grekland 2015 utan om smugglingen av de danska judarna över Öresund 1943.

”Genomsnittspriset för en överfart var omkring 1000 kronor per person. Det var en tredjedel eller fjärdedel av årslönen för en yrkesskicklig arbetare, och nästan hälften av de flyende tillhörde arbetarklassen”…. (Källa)

Flyktingsmuggling är ett komplext fenomen. Att flyktingsmuggling finns beror på att den mänskliga viljan att överleva, eller att skapa ett bättre liv åt sig själv och sina barn, är stark. Så stark att man kan ta risken att dö av att bli smugglad. Men få smugglar sig själv över vatten och gränser, någon måste hjälpa dem över, det är smugglarna.

Deras verksamhet är komplex. När de danska judarna flydde över till Sverige 1943 bestod smuggelkedjan av ett första nätverk som fick flyktingarna till kusten, ett andra som förberedde överfarten och ett tredje som var själva smugglaren som hade båten de åkte i. I det andra och tredje ledet kostade det pengar. Flykten kostade alltid pengar. Det fanns ideella nätverk som samlade pengar för att rädda folk över till Sverige. Men det fanns dessutom långivare som till ockerräntor lånade ut pengar till judarna om de behövde det. Fiskarna som skeppade dem över till friheten i Sverige hade olika drivkrafter. En del gjorde det för att hjälpa, andra för att tjäna pengar. En del av fiskarna var notoriska svin, andra var självuppoffrande hjältar, men de flesta var nånstans mittemellan.

Och allt kostade pengar. Även fiskare med de mest humanitära avsikter krävde judarna på pengar. Som en försäkring för sig, sin båt och sin familj. Ingen visste om tyska patrullbåtar lurade där ute i mörkret i Öresund. Oftast fick inte fiskaren hela betalningen förrän man var i säkerhet i Sverige, man ville ju inte bli lurad.

”Turen over vandet var heller ikke gratis. Langt de fleste fiskere ville have betaling for den risikofyldte overfart, og jøderne optog lån og solgte, hvad de ejede af værdigenstande for at kunne betale en billetpris på mellem 1000 og 5000 kroner pr person. Til sammenligning tjente en faglært arbejder dengang ca. 414 kroner om måneden. Halvdelen af den dansk-jødiske befolkning tilhørte arbejderklassen, så det var priser, der ruinerede mange familier. På den anden side er det ikke kommet frem, at nogen blev nægtet overfart, fordi de ikke kunne betale – i mange tilfælde betalte mere velstående familier for de fattigste…  Som i alle nødsituationer var der folk, der misbrugte dem, der var i en desperat situation, men der var også mange, der spontant hjalp deres medmennesker, så godt de kunne.” (Källa)

En del smugglare var alltså rövhål, andra var änglar. Rövhålen begärde överpriser för att smuggla.

Efter kriget fick både rövhålen och änglarna medalj och danska staten gick in och hjälpte de flyktingar som hade lånat pengar för att komma över. Staten betalade kort och gott det de var skyldiga lånehajen. Men både fiskarna och lånehajarna och alla andra hade tagit stora risker. Rätt eller fel? Goda eller onda? Kanske varken eller?

”Vi visste att det fanns ungefär 100 flyktingar i privata hem runt Snekkersten. Vårt jobb var inte att skeppa gruppen över sundet, utan att flytta dem till Gilleleje utan att Gestapo upptäckte det. Vi använde fyra lastbilar och tre bilar för att transportera dem. Förvånade upptäckte vi att de betalade resan över sundet till oss också, där och då.  60 000 kronor. En svindlande summa på den tiden. Pengarna skulle ges till skepparn och andra inblandade. Vi noterade hur mycket var och en hade betalt och väntade sedan. ” (Källa)

Från Danmark till Vietnam och Medelhavet

Grundproblemet är givetvis krig, fattigdom och stängda gränser. Så länge det finns kommer det att finnas en rent mänsklig vilja att leva och överleva. Och det kommer att finnas människor som specialiserar sig på att hjälpa dem leva och överleva. Den senare gruppen tar ofta stora risker. Men får de lite pengar i handen kan de ta risken.

”The price for obtaining exits permits, documentation, and a boat or ship, often derelict, to leave Vietnam was reported to be the equivalent of $3,000 for adults and half that for children. These payments were often made in the form of gold bars. Many poorer Vietnamese left their country secretly without documentation and in flimsy boats, and these were the most vulnerable to pirates and storms while at sea.” (Vietnamflyktingarna 1975. Källa)

Skillnaden mellan de danska judarnas situation 1943 och situationen för flyktingar idag är att man även behöver köpa papper för att kunna fly. Men det finns en parallelll med förintelsens flyktingar även där. När judar flydde innan andra världskriget köpte de ofta förfalskade papper. Lotte Laserstein, en judisk konstnär som till slut hamnade i Kalmar, flydde 1936 med hjälp av köpta papper och dessutom arrangerade man ett fejkat bröllop i Sverige så att hon skulle kunna stanna. George Soros historia är intressant. Familjen köpte kristna ID handlingar så de skulle kunna överleva. De låtsades vara kristna. Många inblandade fick pengar för att ta risken att hålla käften. George Soros överlevde.

Under många år har det varit så för flyktingarna som tar sig in i det stängda EU. De måste ha falska papper. ID-handlingar som de gör sig av med innan de kommer till Sverige. De kanske är från Syrien men har passerat Europas gränser som spanjorer, tyskar, britter eller italienare…

Rätt eller fel, gott eller ont?

”Abu Hamada’s men claim they charge a fixed price of $1,900 (£1,250) a person, but in reality the price fluctuates. Some pay as much as $3,500, some as low as $1,500. The more you pay, the sooner you get to the boat.

All the money will eventually flow into a central fund controlled by Abu Hamada, from which he pays for the ship, the crew, his staff, transport costs and other expenses. But first the migrant usually pays the money to a third party trusted by both sides. Only when the passenger successfully reaches Italy should the third party release the money to Abu Hamada. “If the ship sinks or it goes to Greece, we lose all the money,” says Abu Uday, an engineer, like his uncle, in a past life. “It’s harder to get to [the rest of] Europe from Greece.”” (Källa)

Ju mer man kan betala, ju säkrare resa får man. Så enkelt är det. Det finns VIP-biljetter men det finns också ståplats på läktaren, för att göra den liknelsen. Om du är afrikan och vill komma till Europa via Nordafrika måste du smugglas över två hav. Det första havet är Sahara. Det är farligast. Det andra havet är Medelhavet. De afrikanska flyktingarna söder om Sahara är fattigast och hamnar oftast på de överfulla båtarna med de verkliga rötäggen till smugglare. Har du mer pengar kan du köpa dig säkerhet.

Flyktingarna från Syrien som under åren valt den södra rutten har ofta mer pengar. De kan ta en båt som är säkrare.  I de senare fallen har man ofta en tredje part som betalar ut merparten av pengarna till smugglaren, för att garantera säkerheten på resan. Dessutom slipper de resan över Sahara.

De som flyr har ofta dubbla känslor om smugglarna. Utom i de värsta fallen givetvis. Har man varit nära döden på en överfull båt hyser man oftast inga varmare känslor för smugglaren. Men ibland delar smugglarna de smugglades vedermödor. De har fått stora pengar och löper risken att fängslas och ibland att dödas. Då kan man hysa blandade känslor.

”De flesta är på flykt från Saddam Hussein. Några av dem är irakiska regimkritiker, andra är som familjen Atroushi kurder. Nästan alla har betalat 2 500 dollar för resan från Riga. För familjen Atroushi, två föräldrar och sex barn, är pengarna slut… För flyktingarna väntade senare en tältsäng och varm soppa. För besättningen väntade polisförhör och rättegång. Tre av dem dömdes till fängelse i sex till nio månader samt utvisning. Tjugo år senare har familjen blandade känslor för smugglarna. ”Visst tjänade de massvis med pengar och utsatte oss för en fruktansvärd båtresa. Men samtidigt räddade de livet på oss och lät min pappa följa med gratis, säger Shoresh.”” (Flykt över Östersjön 1993)

En smugglares berättelse

Det är inte ofta smugglarens egna röster hörs. Jag har pratat med en 2016. Han bad om total anonymitet. Vilken nationalitet han har kan jag inte skriva om. Men han har starka band till Sverige. Då ni hör talas om att någon flykting flytt direkt från Kairo till nån svensk hamn ombord på en båt kan man vara säker på att han eller hans nära kollegor står för transporten. Så mycket kan jag säga.

Är han god eller ond? Jag vet inte. Han är människa och vi är komplexa varelser. Han är beredd att stundtals riskera sitt eget liv, och riskera fängelse, för att smuggla folk för pengar. Komplext!

”Jag började smuggla flyktingar för några år sen. Jag fick frågan om jag kunde smuggla över. Och det kunde jag. Min idé redan från början har varit att erbjuda lite extra säkerhet och komfort. Jag tar lite mer betalt också. Jag har också kontakt med Turkiets bästa producenter av ID-kort och pass. Det erbjuder jag som en extra service för kunderna. Jag fortsätter med det eftersom det finns behov. Marknaden efterfrågar det.

Jag ska säga dig att det är få smugglare jag hört talas om som bara smugglar för pengarna. Jag har hjälpt många att komma över. Gratis eller rabatterat. Jag har tagit stora risker bara för att jag fattat tycke för en familj någonstans. De smugglare man pratar om i massmedia är de som packar 60 kunder in i båtar för 20. De som sätter 20 i båtar för 20 hör man sällan om, men de finns också.”

Personer han smugglat har dött på färden.

”Havet är farligt. Du som lever ett lugnt liv i ditt skyddade Sverige kan inte ana hur verkligheten ser ut. Ja det är ett skitjobb. Jag har EU medborgarskap och kan komma in i EU utan problem. Mina barn lever ett tryggt liv. De lever inte på en soptipp i Sudan eller Libanon. De är inte flyktingar i Turkiet, utan skola och där både barnen och föräldrarna tvingas jobba och bli förnedrade för nån liten dollar i månaden. Du kan inte tänka dig hur livet är för en fattig människa i Afrika eller Asien. Du lever trygg i Sverige.

Det finns många vägar in för en rik människa. De bara betalar så kommer de in i EU. De får nåt italienskt eller ungerskt pass och flygs bekvämt in i första klass. Men de som är fattiga eller bara medelklass kan inte det. Om de vill lyfta sin familj ur dynghögen eller soptippen får de ta risker.”

Kommer dagens flyktingsmugglare också att få medalj någon gång i framtiden? Det får framtiden avgöra.

Men en sak är säker. Vi vinner inget på att betrakta alla som smugglar flyktingar för pengar som onda. Människan är mer komplex än så. Världen är galen, ibland måste människor göra desperata saker för att leva och överleva i en galen värld. Att det finns andra människor som då ser en möjlighet att hjälpa dem göra det, men mot att de själva tar enorma risker och därmed att de kräver pengar, kan kännas fel. Men som världen ser ut är det inte konstigt att det är så.

MER LÄSNING

Bo Lidegaard, Landsmän, de danska judarnas flykt i oktober 1943, 2013.

Intervju med en flyktingsmugglare

Trading in souls: inside the world of the people smugglers – The Guardian

Libya’s people smugglers: military action won’t stop this multifaceted trade – The Guardian

Hiding in plain sight: inside the world of Turkey’s people smugglers – The Guardian

Libya’s people smugglers: inside the trade that sells refugees hopes of a better life – The Guardian

Syrians in Turkey: The Human Smuggler and the Young Refugee – The New York Times

Korta motargument

Diskriminering, trakasserier, våld och hot gentemot muslimer i EU

I en stor rapport utförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) kartläggs synen på och hos muslimer inom EU. I rapporten kan vi läsa oss till bl a följande fakta:

  • 25% av muslimerna har upplevt diskriminering under det senaste året och 39% under de senaste fem åren
  • 12% av de muslimer som uppgivit att de hade diskriminerats hade anmält fallet (och hela 19% i Sverige och de svenska muslimerna var också de som i högst grad kände till hur och till vem de skulle anmäla – hela 44% av de svenska muslimerna uppgav att de kände till det)
  • 16% av muslimerna har någon gång blivit stoppad av polisen under det senaste året
  • 2% av muslimerna har blivit fysiskt-kroppsligt attackerade under det senaste året
  • 39% av muslimska kvinnor som bär slöja eller niqab har blivit trakasserade på offentlig plats
  • 9% av de muslimer som uppgivit att de hade blivit utsatta för ett hatbrott hade anmält fallet
  • 81% av de muslimer som anmält att de utsatts för fysiskt våld uppgav att de var missnöjda med hur polisen skött ärendet

Källa:

FRA: Second European Union Minorities and Discrimination Survey (EU-MIDIS II) Muslims – Selected findings