Ibland stöter vi på dem som tror att Sverige lider av en ”kraftig överrepresentation” av pojkar i tonåren till följd av asylinvandringen de senaste åren.

En källa till detta påstående var Hans Rosling.

Så här ser siffrorna ut från SCB. Vi tar med nyfödda för att visa att det föds fler killar än tjejer. Överrepresentationen är alltså mindre än en procentenhet för alla åldrar utom arton.

Men den som inte kommunplacerats, dvs beviljats uppehållstillstånd syns inte i ovanstående siffror. Deras påverkan på statistiken är dock försumbar. För att visa det gör vi vissa överslag, men även om vi skulle räkna på ett ”värsta-scenario” blir det ändå svårt att hävda att de skulle påverka mer än några promille totalt.

Under 2016 sökte bara 2,199 personer asyl som ensamkommande i Sverige. Av dem är skillnaden mellan killar och tjejer några hundra personer per årskull, och ganska många av dem får dessutom avslag eller avviker frivilligt, och det låga antalet påverkar inte slutsiffran annat än högst marginellt.

Exempel: 854-162=692 killar utgjorde ”överskottet” för 16-17-åringar, låt oss säga att hälften var 16 år, dvs 350, och av dem får kanske hälften asyl, dvs 175. Totala antalet 16-åringar var 105 911, så de som kommer att tillkomma blir 1,65 promille.

Eftersom handläggningstiden för ensamkommande 2016 var under ett år, 353 dagar, och de som ändå väntat sedan 2015 utan besked är idag i regel över 18.

Hade då Rosling fel?

Han hade två antaganden för att hans påstående skulle gälla:

1. Att trenden med ensamkommande skulle fortsätta. Det gjorde den inte. Sverige stängde gränserna ganska kort efter hans artikel.
2. Att samtliga som sökte asyl skulle stanna i Sverige för gott. Så blir det aldrig. Många får avslag, andra avviker.