”Utrikes födda med permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap som är arbetslösa och som varit utan arbete till och från under en längre tidsperiod utan rimliga skäl, eller har anställningar som saknar kollektivavtalsenliga villkor bör få sitt medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd omprövat rättsligt.”
Att vår lagstiftning är tydlig på den punkten är en förutsättning för den mänskliga rättigheten om att vi alla är lika inför lagen. Om jag som är född i Sverige begår ett brott ska jag möta samma konsekvenser som en medborgare med annan bakgrund. Om vi börjar tumma på den principen skapar vi genast en första- och en andra klassens medborgare. Detta medför i förlängningen att klyftan mellan inrikes- och utrikesfödda fördjupas.
Frågan om att återkalla medborgarskap drivs redan av partiet men då på andra grunder än vad Ahl föreslår i sin motion. Bland annat diskuteras att medborgarskap ska kunna dras tillbaka vid grov brottslighet. Ahl väljer i sin motion att gå ett steg längre än vad partiet tidigare gjort. Han föreslår alltså att långvarig arbetslöshet eller avsaknad av kollektivavtalsenliga anställningsformer skulle utgöra en grund för att dra tillbaka medborgarskap.
Utöver det djupt diskriminerande och inhumana i att behandla arbetslösa människor olika baserat på födelseland är Ahls förslag förkastligt utifrån hur arbetsmarknaden ser ut idag. Höga språktrösklar, krav på gymnasiekompetens och långa processer för att få utländsk kompetens och betyg validerad och bedömd gör den svenska arbetsmarknaden snårig att ta sig in på. Detta i kombination med diskriminering på både bostads-och arbetsmarknad gör situationen än mer problematisk för nyanlända arbetssökande.
Om Ahl hade haft insikt i den arbetsmarknad som möter nyanlända och kunskap om kollektivavtalets syfte hade han också förstått att bestraffning av den som arbetar utan kollektivavtal utgör ytterligare en spark nedåt. Kollektivavtal är ett skriftligt avtal mellan arbetstagarorganisationen och arbetsgivaren som reglerar löner och andra anställningsvillkor. Att arbeta utan kollektivavtal innebär ofta stor otrygghet för individen. Dessvärre är det det enda alternativ som många nyanlända idag möter när de tar sina första steg in på den snåriga svenska arbetsmarknaden. Ny lagstiftning om tillfälliga uppehållstillstånd som regel, samt krav på egenförsörjning för att få återförenas med sin familj skapar också en situation där individen ofta är beredd att ta vilket arbete som helst. Ahl hade förmodligen agerat likadant om rollerna varit ombytta.
Ahl stannar inte där i sin motion. Han ger också förslag på var människorna som får sina medborgarskap indragna ska ta vägen. För att möjliggöra utvisningar av människor som inte tas emot i sina ursprungsländer samt människor som saknar statstillhörighet utöver den svenska vill Ahl med hjälp av biståndspengar sluta avtal med transitländer. Till dessa länder skulle då människor deporteras i väntan på att kunna slussas vidare till sin slutdestination. Alternativt på obestämd framtid om de inte har något land att återvända till. Detta skulle alltså i praktiken innebära att människor skulle skickas till länder som de inte har någon koppling till. Vilka länder Ahl hade tänkt sig nämns inte i motionen.
Ahls motion vittnar om en djup okunskap om svensk arbetsmarknad, internationella relationer och ett rasistiskt synsätt som riskerar att fördjupa och cementera klyftan mellan utrikes- och inrikes födda. Den vittnar också om en skev människosyn som tillåter gradering av medborgarskap där den som är född i ett annat land alltid kommer att leva på andra villkor än den som fötts i Sverige.
År 2000 införde Sverige en minoritetspolitik, vilket innebar att de fem nationella minoriteterna erkändes som nationella minoriteter. Detta gjordes mot bakgrund av att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (SOU 1997:193; SOU 1997:192; prop. 1998/99:143, s. 10–28; prop. 2008/09:158, s. 28).
Motargument har tidigare gjort djupdykningar i var och en av minoriteterna. Om du följer länkarna på var och en ovan genom att klicka på ordet kan du läsa de artiklarna.
Den romska flaggan, O styago le romengo på romani, skapades 1933 av Uniunea Generala a Romilor din Romania, den romska generalförsamlingen, men godkändes inte förrän så sent som 1971 av representanter på den första kongressen i London 1971. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.
En av de mänskliga rättigheterna är rätten till hälsa, vilken innefattas i den svenska minoritetspolitiken. Den 1 januari 2010 började lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gälla.
att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande
Vid tiden för ratificeringen av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen erkändes samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk.
I artikel 5 av ramkonventionerna kan vi lära oss att nationella minoriteter har en identitet baserad på religion, språk, traditioner och kulturarv.
I Svenska Dagbladet 15 januari 2005 lanserades ett förslag på en flagga som skulle kunna representera svenska judar. Flaggan är designad av Natan Zlotnik. I tidningsrtikeln uttrycker han sin önskan om att kunna hissa en flagga under judiska högtider, men han kände att den svenska flaggan, med korset, inte passade för det ändamålet. Initiativet verkar ha kommit från konstnären själv och flaggan har än idag inte officiell status.
Kriterier för att erkännas som nationell minoritet
Vad krävs då för att en minoritet ska erkännas som nationell minoritet? Enligt proposition 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”, ska följande fyra kriterier uppfyllas:
Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också gruppens struktur och sammanhållning vägas in och belysas.
Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.
Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986. Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre.
Då den nya minoritetspolitiken bl a innefattar folkhälsopolitik utformade Folkhälsomyndigheten en ny rapport. I den går det att läsa följande om de nationella minoriteterna:
Resultaten visar att hälsosituationen är olika för de nationella minoritetsgrupperna och urfolket även jämfört med majoritetsbefolkningen. Den judiska gruppen beskriver till exempel ökande av oro och rädsla inför hot och våld. Romerna nämner utanförskap, ojämlika livsvillkor och dåliga levnadsvanor som stora ohälsofaktorer. Tornedalingarna ser ohälsa bland annat kopplat till att språket meänkieli håller på att försvinna. Samerna beskriver en oro för den psykiska ohälsan hos de unga samerna, särskilt renskötande unga män. Även i den sverigefinska gruppen finns en oro för den psykiska ohälsan.
Rapporterna om de nationella minoriteters hälsa visar på att hälsofrämjande arbete är livsviktigt
På uppdrag av regeringen 2015 påbörjade Folkhälsomyndigheten arbetet med att skapa förutsättningar för att skapa en lika god och jämlik hälsa hos de fem nationella minoriteterna som hos majoritetsbefolkningen. För att få bästa möjlighet till ett gott resultat arbetar Folkhälsomyndigheten i samråd med representanter för minoriteterna.
Sverigefinländarnas delegation beslutade i söndags om att ha en egen flagga. Det var under Sverigefinländarnas delegations årsmöte 29 mars som man valde vinnaren i den tidigare flaggtävlingen. Det blev densamma som fick flest röster i folkomröstningen till sverigefinnarnas flagga. Flaggan är designad av Andreas Jonasson.
Hälsan, och ohälsan, ser olika ut för de nationella minoriteterna
Ur arbetet, som utförs i samråd med representanter för minoriteterna, har Folkhälsomyndigheten tagit fram förslag för hur hälsosituationen hos minoriteterna kan förbättras och följas upp. Karin Junehag Källman, utredare och projektledare för uppdraget på Folkhälsomyndigheten säger:
Vi ser också ett stort behov av forskning och utveckling för att öka kunskapsläget om hälsosituationen bland minoritetsgrupperna.
Tornedalsflaggan, eller Meänmaan flaku på meänkieli, hissades officiellt för första gången 15 juli 2007 på flaggstänger vid de före detta tullstationerna i svenska respektive finländska Övertorneå kommuner. Flaggan, som är ritad av Herbert Wirlöf, antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007.
Lära av pågående arbeten och undersöka samarbetsmöjligheter.
Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna romska kulturen.
Sätta ett särskilt fokus på barn och unga.
Judar:
Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete. Under de senare åren har samrådet inom ramen för uppdraget skett löpande med företrädare från judiska församlingen.
Utveckla rapporteringen utifrån den judiska gruppens behov. I utformningen av enkät- och intervjufrågor har Folkhälsomyndigheten löpande haft samråd med företrädare för de judiska organisationer som tilldelats statsbidrag.
Samer:
Utreda frågan om ett samiskt kunskapscentrum.
Bilda ett samrådsforum.
Sverigefinnar:
Bilda ett samrådsforum.
Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna kulturen.
Ha särskilt fokus på barn och unga.
Tornedalingar:
Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete.
Utveckla ett förslag till en pilotstudie.
2017 års rapport och åtgärdsförslag
I slutrapporten från november 2017 antogs följande åtgärder för att driva det hälsofrämjande arbetet med de nationella minoriteterna framåt:
Romer:
Genomföra en pilotenkät till ett romskt nätverk eller organisation.
Fortsätta samråden vilket för de romska organisationerna är en primär tillits- och förtroendefråga.
Genomföra en kvalitativ uppföljning av hälsosituationen, i form av intervjuer med romer, vilket kan genomföras i samband med Stockholms länsstyrelses lägesrapport om romsk inkludering som ska publiceras hösten 2018.
Judar:
Fortsätta samråden utifrån relevanta områden.
Fördjupa problemanalysen inför eventuellt kommande enkäter och intervjuer.
Under 2018/2019 genomföra enkäter och intervjuer med den judiska gruppen med analyser, förslag till åtgärder och rapporter om resultaten.
Samer:
Samråden mellan Folkhälsomyndigheten och Sametinget fortsätter, en gång per år, och om möjligt gemensamt med Socialstyrelsen. Om det behövs kan ytterligare möten arrangeras.
Det behövs arenor för att möta fler grupper och organisationer bland samerna. Syftet är att öka förankringen av myndigheternas arbete generellt, och av en eventuell enkät som följer upp hälsan hos samerna.
Processen med förslag till enkät fortsätter och håller samrådsprocessen mellan myndigheterna levande.
Olika myndighetsinitiativ bör samordnas. Sametinget ansvararför detta och Folkhälsomyndigheten kan underlätta där det behövs
Folkhälsomyndigheten följer arbetet med samisk hälsa i de fyra nordligaste regionerna.
Fortsatt dialog med Umeå universitet, tillsammans med Sametinget, om den föreslagna hälsostudien, Haldi.
Sverigefinnar:
Samordna samråden med flera myndigheter, till exempel Socialstyrelsen.
Skapa möjlighet att delta i samrådsmöten med flera myndigheter eller aktörer samtidigt, antingen tillsammans eller i separata möten på samma dag.
Förslagsvis ha samrådsmöten med ett föru tbestämt ämne inom området hälsa och mötena skulle kunna genomföras två gånger per år (vår och höst).
Utreda möjligheten att samordna dialogen med andra aktörer till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), landsting, regioner och kommuner.
Tornedalingar:
Försöka samordna dialogen med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och tornedalingarna där det är möjligt.
Fortsätta utveckla metoder för uppföljning av hälsan i minoriteten.
Off topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara jude, same, rom, sverigefinne eller tornedaling OCH svensk samtidigt.
För den som vill fördjupa sig i Folkhälsomyndighetens rapport finns den här.
För den som är intresserad av att läsa om Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag som berör nationella minoriteter och minoritetsspråk går det att finna här.
Ytterligare läsning om nationella minoriteter och minoritetsspråk:
Martin Strid, ledamot för SD i Borlänge, höll nyligen ett TV-sänt anförande vid SD:s landsdagar som kan gå till historien som ett av de värsta uttrycken för rasism från en politisk talarstol i modern tid.
I detta anförande yrkade han bifall till motion KU 14, angående föreslagna ändringar i avsnittet om ”SD och religionen” i principprogrammet, genom att beskriva en skala där man i ena änden är ”100 procent fullt ut människa, human – allt som vi lägger in i det begreppet” och i den andra änden är ”100 procent muhammedan”. Han fortsätter sedan att beskriva hur ”alla muslimer finns någonstans på den skalan”.
”Är man IS är man ganska nära 100 procent muhammedan. Om man är ex-muslim har man kommit ganska långt mot att bli fullt ut människa.” Martin Strid (SD)
Det är en enkel sak att definiera Strids uttalanden som rasistiska och islamofoba. Kärnan i rasism utgörs av den här sortens skalor, där den vite, nordiske mannen utgör normen; den etniske svensken – ibland hänvisad till som ariern. Först som sverigedemokrat, antyder Strid avslutningsvis sitt anförande med, kan man egentligen göra anspråk på att vara 100 procent människa.
Strids resonemang må vara grundat i uppenbar rasism och är förvisso redan på god väg att förkastas av SD centralt, men det är även väl förankrat i SD:s ideologi. I den nyligen publicerade propagandavideo som väl får markera startskottet för deras valrörelse har de ytterligare förtydligat att skiljelinjen mellan 100 procent människa och resten av skalan inte ens går mellan ”etniska svenskar” och ”De Andra”.
Nej, ”konflikten går mellan er och oss”, säger Jimmie Åkesson, syftar på bl a socialdemokraterna, moderaterna och media, och har faktiskt stöd för detta i partiets radikalnationalism, som kräver att medborgarskapet är villkorat av att man är ”lojal med Sverige, respekterar svenska lagar och övriga samhällsregler, att man lärt sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv” (ur SD:s principprogram, del 5 – ”Sverigedemokraterna och nationen”).
Tillhör du oppositionen i den osannolika händelse SD får majoritet i ett riksdagsval kan du inte längre räkna med att kunna uppbära medborgerliga rättigheter.
Med Martin Strids ord förlorar du t o m lite av din mänsklighet.
Anm: Efter uppståndelsen kring Martin Strids uttalande meddelar medlemsutskottets ordförande, Magnus Olsson, att Strid sannolikt kommer att uteslutas ur partiet om han inte lämnar det självmant. (SVT) Strid själv ber om ursäkt för att hans uttalande kunnat tolkas som att han anser att muslimer inte är fullständiga människor. Frågan om vilken annan tolkning som är möjlig har dock – mig veterligen – inte ännu ställts, vare sig till Martin Strid själv eller företrädare för hans parti.
Med lite mindre än ett år kvar till valet kickar Sverigedemokraterna igång sin valkampanj med en bombastisk och alarmistisk video som vältrar sig i överord, floskler, raljerande mantran och lögner. Jag blir spyfärdig av hur SD smutskastar mitt Sverige. Men de har inga lösningar.
Det som får mig att må illa är att SD, i vanlig ordning, inte har några som helst skrupler när de spelar på människors oro och rädsla. Jimmie Åkesson et al skyr inga medel i sin maktfullkomlighet. Det är skrämmande och det har obehagliga historiska konnotationer. Retoriken i SD:s propagandaapparat är, i många stycken, tagen rakt ur 30-talets nazism och fascism. Det var ett framgångsrecept då, och SD inbillar sig att det är ett framgångsrecept idag. Tyvärr är det det, åtminstone till dags dato.
”Snart är det val” är SD:s skräckpropagandavideo som lanserades i veckan under Landsdagarna. Vi får återigen känna på hur det känns att befinna sig i det jag brukar kalla SD:s parallella universum. Sverige beskrivs, i en förvisso snygg och vältalig paketering – Åkesson är skicklig – som ett brinnande inferno, ett Armageddon där lagar och regler upphört att existera. Det råder fullt inbördeskrig och Sverige skakas av terror.
SD ger kolosserna Socialdemokraterna, Moderaterna och media skulden för att Sverige står vid avgrundens rand. Känns det igen? 30-talet, ringer det en klocka? I SD:s dysfunktionella Sverige passerar statsminister Löfven och moderatledare Kristersson revy. Kameran sveper över mångmiljonprogram, LO-byggnaden och en moské. Aftonbladet och Expressen pekas ut. Syftet är att smutskasta, stigmatisera och skuldbelägga. Brinnande bilar, flyktingdemos, Drottninggatan och rollatorer på sjukhus är rekvisita i det mardrömssverige SD presenterar. Allt sker under den välstajlade landsfadern Åkessons vakande öga.
Chefsideolog Mattias Karlsson hävdar kort och gott att ”Vi har rätt att vara arga”. Vad vill han att vi ska göra med den informationen? Partisekreterare Richard Jomshof dumförklarar svenska folket genom att säga att ”I Sverige är det fortfarande väldigt många människor som går runt i ett rosaglimrande töcken där man inte riktigt förstår vad politiken man fört har lett fram till”. Han säger också att det är ett medvetet grepp att spetsa till retoriken inför valet.
SD använder greppet att göra filmen till en ”dokumentär”. Dokumentärer är till sin natur verklighetsbeskrivande och berättar, i detta fall, ”den enda sanningen”. Det som är viktigt att ha med sig är att sanningen är att bilden av Sverige inte är så enfaldig, monoton eller jävlig som SD väljer att beskriva den. Men i SD:s Sverige är allting mörkt, dystopiskt och det finns ingen återvändo, så länge inte SD tillåts reda upp det helvete som S, M och media har skapat. Att stora delar av folket också är skyldiga låter de istället fotsoldaterna uttrycka. Åkesson anklagar vidare:
Folk har mördats och kommer att fortsätta att mördas till följd av er politik.
Att vädja till folket utifrån påhittade sanningar, lögner, föreställningen om Vi och Dom och ett oändligt mått av populism är en enkel match. Det som är obehagligt och skrämmande är att människor köper SD:s parallella universum med hull och hår.
Åkesson når med sin alarmistiska ”argumentation” fram till människor, människor som är rädda, oroliga och ser honom som den ende som kan rädda Sverige från att gå under. Han är deras riddare i skinande rustning:
Konflikten går mellan dom som förstör vårt land och dom som arbetar för att rädda det.
Konflikten går mellan er och oss.
Mitt namn är Jimmie Åkesson och jag kommer göra ALLT för att reda ut det kaos som ni socialdemokrater och ni moderater har skapat.
Vi kan och vi MÅSTE lösa det här.
SD väljer att ställa upp Sverige i två läger: Vi och Dom, där Vi är de så kallade ”sverigevännerna” – för övrigt ett ord som SD stulit och gjort till sitt, de borde istället kalla sig ”sverigehatarna” – och Dom är alla andra, oavsett bakgrund, som inte har samma avgrundsbild av Sverige.
Vi värnar landet, svenskarna och verkar för att bevara Sverige svenskt, medan Dom är de som söndrar landet, mångkulturen och verkar för att fortsätta förstöra Sverige. Polarisering mellan Vi och Dom är en helt avgörande förutsättning för SD att upprätthålla, och motivera, mardrömsbilden av Sverige – det parallella universumet. Det är partiets livselixir, den livsnödvändiga essensen i partiets existens.
SD har, i sin retorik, valt att förtydliga sin människosyn: från att se etniska svenskar som elit, har de blivit mer explicita och ser etniska svenskar som tycker som dem som elit. Endast elitens intressen, väl och ve är något att värna.
De historiska konnotationerna i den svulstiga retoriken är påfallande och extremt farliga. Allt i Åkessons och SD:s världsbild handlar om ”massinvandringen”, och anledningen till att Sverige ”faller sönder” är ”massinvandringen”. Allt kokas ner i en enda sak: invandrare.
Sverige är, trots SD:s judgment day-upplevelse, ett av världens absolut bästa länder att leva i. Det kan ingen ta ifrån oss. Inte ens SD med sina lögner. SD ser sig själva som räddarna i den påhittade nöden. Att sitta vid sidan av och peka finger åt något som andra har skapat är ingen större bedrift. Däremot är det en gigantisk bedrift att, i sitt fingerpekande, lyckas sprida lögner, myter och vittna om ett Sverige i ett påstått fritt fall, lyckas övertyga såväl sig själva som delar av folket. Återigen: de historiska konnotationerna är så påtagliga och det är skamligt att inte alla ser det.
Framför allt Åkesson, men även andra i partiet, är skickliga på att paketera sin polariserande ideologi, och sitt enfaldiga tankegods, i en träffande och till synes saklig retorik.
Sanningen är att SD är antidemokrater och ett parti för enbart en liten del av folket – det ”riktiga svenska folket”, eliten. De pratar ideligen om de riktiga svenskarna som har byggt upp landet med sitt blod, sin svett och sina tårar.
Ursprung, etnicitet och religion är nödvändiga pusselbitar i SD:s bild av Sverige, och endast de med rätt ursprung, rätt etnicitet och rätt religion har rätt att till fullo utnyttja den svenska välfärden och det svenska sociala skyddsnätet.
Med mindre än ett år kvar till valet går SD ”all in”. Denna video är troligtvis bara början på en intensifierad propagandaapparat med syfte att fånga ännu fler vilsna själar. Partiet är övertygat om att svenska folket är redo för denna typ av skräckpropaganda och att det ska få partiet att växa. Vi får se om de får rätt.
Men de har inga lösningar på hur vi ska göra för att lämna det parallella universumet.
Domedagen är i antågande, och det finns inget vi kan göra åt det.
Eller?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Belägg för att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i:
Det fanns en tid då den europeiska och den transatlantiska slavhandeln betraktades som fullt normal. En tid då den nedlåtande synen på och omänskliga behandlingen av de företrädesvis mörkhyade slavarna inte nämnvärt höjde omgivningens ögonbryn.
Långt senare, trots att slavhandeln sedan lång tid tillbaka fördömts som barbarisk, rörde sig fortfarande de före detta handelsvarorna i den vita periferin som tjänstefolk, fattiglappar och/eller kriminella element. Och liksom slavhandeln före det, var det få som höjde på ögonbrynen i reflektion över att det kunde ligga något orimligt i detta.
Så här i efterhand är det förstås lätt att se att dåtidens “normal” i dessa avseenden innebar ett våldsamt förtryck och hänsynslös diskriminering med utgångspunkt i nattsvart rasism, även om det över tid också går att skönja en pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Men det är också lätt att – samtidigt som man förfasas över de vittnesmål som överlevt tidens tand – börja relativisera över dåtidens övergrepp med just påpekandet att “på den tiden ansågs det normalt”.
President Andrew Johnson benådar sydstatsrebeller efter amerikanska inbördeskriget.
Den irländske historikern Liam Hogan menar att detta förtryckarens narrativ – denna moraliska relativism – genom att utgå från den traditionella fiktionen om vit överhöghet; bevarad genom olika former av lagstiftning och konkretiserad av i princip hela det vita medborgarskapet (“white citizenry”), upprätthåller en fortsatt normalisering av de övergrepp som begicks inom ramarna för t ex slavhandeln, även om syftet i de flesta fall ändå är det motsatta.
På samma sätt kan vi nuförtiden se försök att ta avstånd från vissa skildringar/uttryck i äldre litteratur (tänk t ex “Pippi Långstrump” och Jan Lööf men även betydligt yngre “Lilla Hjärtat”) samtidigt som man söker bevara sagda uttryck just för att “på den tiden ansågs det normalt”. Men det går sällan att både ha kakan och äta den.
En slags centrism
Hogan menar att problemet är att vi anlagt ett ensidigt perspektiv. En slags centrism, skulle vi kunna säga. Ingenstans i “på den tiden ansågs det normalt” ryms nämligen den förtrycktes egna upplevelser.
“For them, this was never “normal” or “standard” but hell on earth which many resisted, in many ways, whenever possible. There are circa 400 documented cases of slave revolts on slave vessels, we know that some slaves committed suicide, a significant number ran away, others organised and revolted on plantations, others killed their Masters or Overseers.” -Liam Hogan
Förvisso kan man tycka det är en milsvid skillnad mellan verkliga, en gång livs levande slavar och fiktiva n****kungar i en barnbok. Men även kapten Långstrump och hans kurrekurredutter, liksom Jan Lööfs etnicitetskarikatyrer eller Lilla Hjärtat i egen hög person har motsvarigheter i verkliga livet. De är inte påhitt sprungna ur ett kreativt vakuum i respektive författares hjärna.
Efraim Långstrump och hans kurrekurredutter är en i bästa fall naivt etnocentrisk skildring av den vita kolonialismen i Afrika och Söderhavet. Jan Lööfs bilder, oavsett hur bra de är (jag älskar hans bildspråk och böcker), är även de naivt etnocentriska i sina karikerande skildringar av Den Andre. Och Lilla Hjärtat…
Javisst ja, Stina Wirséns lilla oavsiktliga pickaninny/blackface som vi alla vet inte var menad så, men som ändå blev ett uttryck för just det. Där har vi kanske det mest tydliga och tragiska exemplet på innebörden i det jag och Liam Hogan försöker säga. Att försvaret av de här uttrycken för moralisk relativism inte kan förstås som bara ett försvar för rätten att rita hursomhelst eller skriva vadsomhelst, utan också samtidigt blir ett förbud mot att reagera på även oavsiktliga paralleller till det som “på den tiden ansågs normalt”. Alltså i princip ett förbud mot att reagera på när vita beskriver icke-vita i potentiellt nedlåtande termer utifrån det minst sagt svajiga argumentet att en gång var det okej att göra/säga/rita så.
För det var det som hände. De som mot förmodan upprördes av att Pippis pappa kallas “n****kung”, av Lööf:s bilder eller av Lilla Hjärtat anklagades för historierevisionism, censuriver och en av egenintresse snöflingetunn lättkränkthet. Det var ju okej när böckerna var nya (med undantag för “Lilla Hjärtat”, som utgör en slags temporal anomali i sammanhanget), så då måste det – av hänsyn till… Det kulturhistoriska arvet? – vara okej även nu, om än inte särskilt “politiskt korrekt”.
Ingen, eller i alla fall mycket få, anlade ett perspektiv där den upprörde faktiskt kunde vara upprörd på riktigt och till och med ha goda skäl för det.
Åsiktskorridoren?
Samtidigt är det viktigt att påpeka att detta skrivs i en tid då denna moraliska relativism trots allt uppmärksammas och ifrågasätts av en allt större del av den allmänna opinionen. Det är där vi befinner oss i denna, som jag beskriver den ovan, pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Det är inte längre fritt fram att skriva eller säga vad som helst.
Visst minskar spelrummet. Visst kan det beskrivas som en slags åsiktskorridor. Men även den typen av invändningar är beskrivningar ur ett strikt “vitt” perspektiv. För det minskade spelrum vi talar om då utgörs av vithetsprivilegiet, som ju minskar till förmån för ett ökat spelrum för icke-vita för att på sikt jämka storlekarna så att vi alla för första gången sedan världen blev större än Europa kan närma oss något som kan kallas likvärdighet.
“(T)his temptation to excuse the crimes of the past with historical sympathy is the unconscious perpetuation of the arrogance of the oppressor, that serves to diminish the voices of slavery’s millions of victims”, skriver Liam Hogan i slutet av sin text. Jag nickar instämmande och lägger till:
Åsiktskorridoren drabbar endast den som strävar efter att upprätthålla förtryckarens narrativ.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det är en skam och förnedrande att DN tillåter Nathan Shachar skriva ner sina tankar som inte har någon förankring med verkligheten. Han borde som minoritet förstå att ord är det som har använts för att trycka ner oss minoriteter.
Enklast förklarat är om du inte använder ordet ”rom” då är det direkt rasism! ”Z-ordet” härstammar från grekiskans xenos som betyder främling. Oavsett vart jag åker i världen så kallar icke-romer mig och mitt folk för nåt vi inte heter! I Serbien kallar dom oss för ”cigan”, i Turkiet kallar dom oss för ”chingene”, i Albanien kallar dom oss för ”majup”, i Tyskland ”Zigeuner”, i Spanien ”gitano” och i England kallar dom oss för ”gypsy”. Hur kan vi ha så många namn när vi säger ”rom” oavsett grupp eller dialekt? Trots att det finns 60 olika romska grupper med olika dialekter så säger vi följande när vi ses: ”Rom san?” – ”Är du rom?”. Även i senaste filmen ”Thor: Ragnarok” görs det narr av oss genom att filmen innehåller en karaktär som spelar en stereotypisk romsk tiggare och genom att vi kallas för ”gypsy”! Och SF väljer att göra översättningen av ”gypsy” till ”z*genare” och inte ”rom”.
Icke-romer har systematiskt använt ”Z-ordet” för att trycka ner och belägga oss romer med ett lägre människovärde. Nathan Shachar kan åka till vilket land han vill och be alla romer som kan prata någon variant av romani chib, det romska språket, och be dom översätta
”Jag är z*genare”. Alla som kan prata någon varierat av romani kommer att översätta på följande sätt: ”Me hijum Rom”. ”Z-ordet” finns inte i det romska språket. Det är ett påhitt av icke-romer och de enda som inte förstår detta är icke-romer som ivrigt inte vill ge sig.
Jag behöver inte få någon förklaring att ordet ”z*genare” inte är någonting illa menat. Ordet är en mild fetisch för en icke-rom som önskar ha ett romantiserat fritt liv som romer som reser och åker överallt, utan några bekymmer.
Här kommer lite fakta som kommer ta dig ner på jorden!
De första romerna ska ha kommit till Sverige i början av 1500-talet. Samtidigt var det vid den tiden belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet.
Gustav Vasa, som var kung i Sverige mellan 1523–1560, ville utvisa alla romer från landet. Han kallade romerna för spioner och tjuvar. De som vägrade lämna landet dödades.
Drottning Kristina, som var drottning under åren 1632 till 1654, gav order om att alla romer skulle avrättas och det blev skottpengar på romer.
År 1617 beslutades det i riksdagen att alla ”t*ttare och z*genare” i Sverige skulle utvisas. Romska kvinnor och barn skulle fördrivas ur landet samtidigt som man skulle ha rätt att döda alla romska män. Lagen kom att gälla ända in på 1800-talet.
År 1959 fick romerna, efter omkring 450 år i Sverige, rätt till fast bostad och skolgång. Innan dess hade romerna inte rätt att bo mer än tre veckor på en och samma plats.
Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen.
Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.
Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.
Felaktig översättning är grunden för Shachars argument
Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.
Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.
Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.
Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.
Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper
Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”
Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.
Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.
Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.
Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.
Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”
Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor
Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.
Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.
Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”
Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.
Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika
Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.
Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska kontinenterna inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.
De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.
I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.
Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.
Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.
I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.
Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .
I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.
Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.
Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.
Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar
Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”
Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.
Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittningar under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar.
Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.
Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.
I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.
I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.
Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.
Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.
Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien
Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?
Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.
Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?
Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.
Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark
Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.
För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.
Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.
Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.
Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.
Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.
Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.
Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.
Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.
Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.
Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?
Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi
Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.
Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.
Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”
Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas
Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.
Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?
När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?
Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?
Motargument – ett hot mot det fria ordet?
Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.
Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”
Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.
Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?
Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.
Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?
Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.
Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.
Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.
Thabo ‘Muso
PS.
Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.
1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.
”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”
4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.
”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU
5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.
”Slavery in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4
6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.
7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.
”Congo – The Brutal History”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso
8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.
”The severed hands of Africa.. King Leopold II”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U
9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.
”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk
10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.
”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E
11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.
”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw
12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.
”Bolivia’s blacks fight for their rights”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50
13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.
”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80
14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.
”discrimination agains Garifuna in Guatemala”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490
15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.
”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ
16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.
”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc
17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.
”Peru tackles discrimination against black community”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y
18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.
”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE
19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.
”Battling Cuba’s racial divide”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA
20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.
”Costa-Rica: The road to equality”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0
21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.
”Racial discrimination persists in Panama”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8
22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.
”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”
23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.
”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”.
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I
24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.
”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw
25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.
”Tropa De Elite 2”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY
25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.
”The Stream – Being black in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI
26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.
”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ
27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.
”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0
28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.
”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww
29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.
30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.
34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.
”Rap Das Armas”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY
35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.
Från valdagen i september 2014 fram till skrivande stund har totalt sett fler än 460 kommunfullmäktigeledamöter från SD avgått eller fått sparken under denna mandatperiod.
SD har just nu, i november 2017, 60 tomma stolar i hela Sveriges kommunfullmäktige-salar.
SD har dessutom tappat kontrollen över ytterligare ett antal stolar, där det nu sitter en politisk vilde och ockuperar en SD-stol – utan att partiet har kontroll. Den senaste i raden att gå ur SD, men sitta kvar, är Pavel Gamov i Uppsala.
SD fick 1 324 kommunfullmäktige-mandat i valet 2014 – baserat på de 581 476 rösterna som väljarna gav SD sammanlagt sett i samtliga kommun-val i hela landet i valet 2014.
Över 460 avgångna eller utsparkade kommunfullmäktigeledamöter ger ett smått rekordartat facit i kommunerna! Över 34,7 %! Mattias Karlsson, SD, har påstått i flera intervjuer att det rör sig endast om mindre än en promille. En promille är en tusendel, och därmed 0,1%. Även om Mattias skulle syfta på en promille av alla SD-medlemmar, så tror han alltså att det är mellan 24 och 27 personer som uteslutits ur SD?
Även om Mattias Karlsson syftade på att ”de rasistiska” är en promille av alla som röstade på SD, så skulle det vara 801 personer! enligt Mattias sätt att se på det alltså
Det finns flera kommunfullmäktigesalar runtom i Sverige där SD har endast tomma stolar utan representation. Några kommuner ser hälften av SD:s mandat tomma. Partiet SD som grundades 1988, borde väl ha haft tillräcklig tid och resurser att bygga upp intern organisation, intern demokrati och internutbildningar?
”No representation without representation” – för att parafrasera ett gammalt uttryck.
De allra flesta av oss vill hävda att de hyser en sund människosyn och att alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar, har samma värde. Men hur står det egentligen till med din människosyn? Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?
Du som säger dig ingå i den antirasistiska kampen och hyser en övertygelse om allas lika rättigheter och värde borde, då och då, titta dig själv i spegeln. Har du rent mjöl i påsen? Lever du som du lär? Att hävda din antirasism, icke-rasism eller icke-främlingsfientlighet är inte särskilt svårt, men att faktiskt efterleva det är desto svårare.
I det oantastliga konceptet ingår nämligen att acceptera, anse och uttrycka att alla människor har samma rättigheter och värde, oavsett. Oavsett bakgrund och förutsättningar.
Som en sann antirasist, som en människa som hävdar att du inte är rasist, osunt fördomsfull eller främlingsfientlig så finns inga undantag. Du är inte trovärdig i din icke-rasism om du samtidigt undantar något av följande:
etnicitet
nationalitet
hudfärg
ursprung
kultur
religion
sexuell läggning
könsidentitet
könsuttryck
kön
ålder
funktionsvariation
Jag vill hävda att inom anti- och ickerasismens ramar ryms alla nyss nämnda punkter. I samma stund som du undantar någon av nyss nämnda punkter diskvalificerar du dig själv, och konsekvensen blir att din anti- eller ickerasism är förbrukad.
Att diskriminera, särbehandla, generalisera, stigmatisera, kränka, hata, bruka våld eller hota människor mot bakgrund av en, eller flera, av dessa kriterier är rasism, främlingsfientlighet, diskriminering, intolerans eller tecken på orimlig fördomsfullhet.
Att du själv ingår i en utsatt minoritet betyder inte att du har ”rätt” att uttrycka dig, eller handla, rasistiskt, främlingsfientligt eller fördomsfullt mot bakgrund av att du själv är en del av den utsatta minoriteten.
Du har inte heller frikort från rasism, främlingsfientlighet och intolerans bara för att du har en faster som är lesbisk, en granne som är funktionsvarierad, en medspelare i fotbollslaget som är rom, en kollega som är muslim, en föreningskamrat som är jude, en bror som är icke-binär eller en fru som är svart. Uttryck som ”jag har inget emot homosexuella, bara jag slipper se det”, ”romer är tjuvaktiga” eller ”du är inte som andra muslimer” är ytterligare exempel på hur människor inte tar ansvar för sin rasism eller främlingsfientlighet.
När du hävdar din goda människosyn samtidigt som du uttrycker homofobiska, transfobiska, antiromska (antiziganistiska), afrofobiska, antisemitiska, islamofobiska, funkofobiska eller sexistiska åsikter är du inkonsekvent.
Så när du tittar dig själv i spegeln nästa gång, ställ frågan till dig själv om huruvida du är ”home free”, eller om du kanske har en del att jobba med. Åsikter är föränderliga, men du gör klokt i att inse att dina åsikter ligger till grund för hur du formar din människosyn. Din människosyn ligger till grund för huruvida du är, eller inte är, rasist, främlingsfientlig, osunt fördomsfull eller intolerant. Det är du som avgör, det är du som bestämmer om du vill vara konsekvent eller inkonsekvent.
Jag är medveten om att många som säger sig ingå i den antirasistiska rörelsen, eller bara säger sig vara för allas lika värde, faktiskt brister på en, eller flera, punkter.
Som exempel på människor som diskvalificerar sig kan nämnas f d muslimer som hyser islamofoba åsikter och män som hyser sexistiska åsikter. Antiziganism är tyvärr en form av rasism som löper som en röd tråd även inom antirasismen, då rasismen mot romer är den sista ”accepterade” rasismen. Homofobi, sexism och funkofobi är andra former av osund fördomsfullhet och intolerans som inte har några egentliga gränser.
Så vad är då rasism och främlingsfientlighet? När du, genom uttryck eller handling, diskriminerar, särbehandlar, nedvärderar, generaliserar, kränker, hotar eller brukar våld mot bakgrund av någon av tidigare nämnda punkter begår du rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller ger uttryck för osunda fördomar. Svårare än så är det inte.
Vi gör klokt i att vara försiktiga med att slå oss för bröstet och utropa oss till antirasister och icke-rasister. Innan vi kan göra det måste vi rannsaka oss själva, eftersom vi alla bär på någon form av fördomar om andra människor. Fördomar är sällan av godo, och det farliga med dem är att de lätt kan glida över till att handla om diskriminering, intolerans, främlingsfientlighet och/eller rasism.
Ett ord på vägen till dig som är osäker på om du hyser rasistiska åsikter eller inte: ”Jag är inte rasist, men…” är en fras som till varje pris ska undvikas, eftersom den alltid efterföljs av rasism. Håll tillbaka tanken, fundera ett varv till på den och se om du kommer fram till en annan output än den du först hade tänkt dig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I en stor rapport utförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) kartläggs synen på och hos muslimer inom EU. I rapporten kan vi läsa oss till bl a följande fakta gällande Sverige:
(Majoritets)svenskarna ligger bra till bland de som är beredda att bo granne med en muslim (84%). Bäst i klassen är Frankrike med 93%.
(Majoritets)svenskarna är utan konkurrens allra mest positivt inställda till att ha muslimska kollegor i Europa överlag (89%).
Däremot så är Sverige är ett av de länder där utseendeaspekten spelar störst roll. 17% av de svenska muslimer som uppgav att de diskriminerats i Sverige, upplevde att det berodde på deras etnicitet, snarare än religiös tillhörighet. I Italien är motsvarande siffra 21% och i Grekland 25%. Utifrån underkategorier kan vi förstå att 45% av de svenska muslimerna med ursprung i subsahariska Afrika har blivit diskriminerade under de senaste fem åren, medan motsvarande siffra för svenska muslimer med ursprung i Turkiet bara är 28%. Andra generationens svenska muslimer svarar att de i högre grad utsätts för hatbrott än utrikes födda muslimer.
