Etikettarkiv: människosyn

Avledningsmanöver att kalla SAS-skandalen för PR-upplägg

I ett uppmärksammat blogginlägg påstår Rebecca Weidmo Uvell att ärendet kring Aye Alhassani, som nekades anställning på SAS på grund av att hon bar slöja, var ett ”PR-upplägg”. Hur detta ska tolkas är lika oklart som inlägget i övrigt, där skribenten pendlar mellan att redogöra för efterverkningar av SAS beslut och fördomsfulla, till synes grundlösa, påståenden om nätaktivisters etniska bakgrund och avsikter.

Menar Uvell att det var Alhassani som förde SAS bakom ljuset och på något sätt förmådde dem att vägra henne anställning på grund av hennes slöja? Det låter absurt, men vad annars kan förklara detta delvis lyckade försök till avledningsmanöver?

Och det är en avledningsmanöver. Vad saken egentligen handlar om är att SAS tagit fasta på EU-domstolens pinsamt omotiverade avgörande, och därför nu anser sig ha rätt att diskriminera  kvinnor som Aye Alhassani, genom att neka dem anställning på grund av deras slöja. SAS har tydligt tagit ställning i frågan. Därför spelar Alhassanis agerande efter (eller för den delen före) det att SAS offentliggjorde sin policy ingen roll i sammanhanget.

Med andra ord, även om det mot alla odds plötsligt skulle framkomma bevis som styrker Uvells gissningslek, så har Alhassani inget som helst ansvar för det beslut SAS har fattat. Därför kan det inte vara såsom Uvell och andra debattörer på Twitter nu påstår, det vill säga att ”allt kring SAS endast var ett PR-upplägg” från muslimska aktivister, som om kontroversen gällde något annat än SAS nya policy.

Vad gäller anklagelserna i sig så är de så långsökta och ogrundade att de knappt förtjänar någon kommentar. Dock kan det i korthet sägas att eftersom SAS tidigare inte offentliggjort sin ställning i frågan, och med tanke på att detta uppkommit först efter EU-domen, så är det rimligt att anta att SAS tidigare inte har nekat någon anställning med hänvisning till sin s k neutralitetspolicy, och kan därför knappast sägas ha tillämpat någon sådan. I vart fall har detta inte varit känt för allmänheten. Att Alhassani då skulle ha känt till att SAS skulle ha ”vänt i frågan” och på så sätt kunnat konspirera emot företagsjätten har varken Uvell eller någon annan lyckats påvisa.

Nazisternas inkonsekvens

NMR:s ledare Simon Lundberg förkunnade i samband med sitt förstamajtal i Falun att han är förintelseförnekare:

”Jag tror inte på sagan om Förintelsen”

I detta ställningstagande kan vi se en ytterst haltande logik. Å ena sidan hyllar man nazismen, förlåt nationalsocialismen, Nazityskland och Hitler. Å andra sidan ifrågasätter man Förintelsen, Hitlers och nazisternas livsverk, vilket bör betraktas som den ultimata konsekvensen av den nazistiska ideologin och människosynen.

NMR:s inställning är att Förintelsen är en ”överdrift”, en ”bluff” och att de som mördades gjorde det på grund av att de gjorde uppror mot Nazityskland, eller att de i likhet med många tyskar dog av svält. Man hävdar också att döda tyskar felaktigt har kallats för ”döda judar” och att ”bilderna på döda lik är tyfusoffer från krigets slutskede då de allierade bombat sönder tysk infrastruktur”.

Hyllningarna i kombination med förintelseförnekelsen visar på hur inkonsekventa NMR är.

NMR:s dödslista presenterad i Falun

”Döda Birgitta Ohlsson, döda Stefan Löfven, döda Ingvar Carlsson, döda Åsa Romson, döda Gustav Fridolin, döda Göran Greider, döda Fredrik Reinfeldt, döda Ingvar Kamprad, döda Annie Lööf, döda Mona Sahlin och döda Peter Hultqvist. Döda antirasisterna och döda HBT-aktivisterna.” Det var budskapet Nordiska Motståndsrörelsen spred i Falun första maj i år.

Du kanske protesterar nu. ”Men jag hörde de inte säga det, de kallade politikerna för folkförrädare bara.”

Ja. Men om man går ett steg längre och tar reda på vad NMR vill göra med folkförrädarna så ser man att det inte var så ”bara”. Att vara folkförrädare är att vara någon öronmärkt för en kula i nacken!

Folkförräderi är ett av de värsta brotten, sett ur NMR:s synvinkel, och ska bestraffas hårt. Vilket givetvis betyder fängelse, men även dödsstraff. NMR vill nämligen införa dödsstraff för de grövsta varianterna av folkförräderi.

Nån vecka innan demonstrationen skrev man så här i  sin tidning Nordfront:

VECKANS FRÅGA. Folkförräderi är den brottsliga handling som i första hand borde leda till dödsstraff enligt Nordfronts läsare.

En del förbrytelser skapar större mänskligt lidande än andra. Några av dessa brott är grova sexualbrott, knarklangning och smuggling, mord och folkförräderi. Nordfront ställde frågan vilket brott som i första hand borde rendera i dödsstraff i det kommande Norden. Eller om dödsstraff är en förlegad eller omoralisk straffmetod.

Två svarsalternativ var ohotade på första och andra plats: Folkförräderi respektive pedofili och våldtäkter. Folkförräderi är den förbrytelse vi måste straffa först, menar 37 procent av läsarna.

Dödsstraff för folkförrädarna. Prio ett är att döda folkförrädarna, ansåg 37% av nazitidningens läsare. Folkförrädarna är bl a de personer man räknade upp i Falun. (De andra ville nog också döda folkförrädare men ansåg att pedofili och liknande skulle vara prio ett)

Finns det nån täckning för detta i nazisternas partiprogram? Javisst, där är det helt tydligt. Folkförräderi är ett synnerligen grovt brott och synnerligen grova brott ska kunna straffas med dödsstraff.

Detta är hur de definierar grova brott”Vår väg, punkt nio”.

Nationalsocialismen innebär inte nödvändigtvis att det ska bli hårdare straff, men vi ser däremot att vissa typer av brott bör ges ett högre straffvärde… Förutom detta och tidigare nämnda förräderibrott, bör också grova sexual- och narkotikabrott ges högre straff.

Folkförräderi är så allvarligt att de vill bilda specialdomstolar mot folkförrädare, och personer de anser sprider folkfientlig propaganda och som är för rasblandning eller ”folkmordet på vita”. I synnerhet de som samarbetar med främmande makt (t ex FN) ska straffas, för den värsta formen av folkförräderi: högförräderi.

  • I enlighet med skapandet av lagar mot folkfientlig propaganda också säkerställa att organisering av folkmord på de nordiska folken blir olagligt. Detta innebär att sammanslutningar som aktivt verkar för massinvandring, rasblandning och andra former av folkmord kan komma att lagföras.
  • Upprätta en folkdomstol som tar sig an de särskilt svåra fallen av folkförräderi. Samtliga med inflytande och maktposition som tagit beslut om, genomfört eller försvarat det pågående folkmordet på de nordiska folken, kommer att bli granskade av denna domstol, liksom de som gör det i framtiden. De som fälls av folkdomstolen och bedöms oförmögna till rehabilitering kommer även förlora sina medborgarskap.
  • Ta hög- och landsförräderimålen på allvar. De som med utländskt bistånd eller med andra lagstridiga medel försöker lägga landet under främmande makt begår ett brott mot rikets säkerhet och skall straffas därefter. Handlingar där makthavare åker på hemliga möten där beslut tas med främmande intressen och utan folklig insyn, eller ens vetskap, är att betrakta som högförräderi.

I programmet ”Vår väg, punkt nio” skriver de att de grova brotten ska beläggas med dödsstraff:

Trots att ett dödsstraff är oåterkalleligt måste vi kunna tillämpa det vid särskilt hänsynslösa och grova brott…

Införa dödsstraff vid särskilt hänsynslösa och grova brott när bevisningen verkligen anses stå utom allt rimligt tvivel.

Om man slutar flumma och tar nazisterna på allvar är detta faktiskt vad de pratar om. Tror ni inte på det så använd sökfunktionen på Nordfront. Sök på folkförrädare, se vilka som nämns. Undersök sen vad de vill göra med folkförrädarna.

Och nästan alla kan straffas med dödsstraff i nazisternas Sverige. Antirasister, personer som är för rasblandning, ”utlänningar”, homosexuella (”homolobbyn”), finanseliten, listan är lång på dem de vill döda! Det skrämmande är att de inte ens döljer detta.

Varför tror ni de slog sönder en bild på försvarsministern medan de skanderade ”folkförrädare”?

PS

För en ideologisk analys över NMR: klicka här.

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Är religion verkligen ”som en penis”?

Har ni hört påståendet att ”religion måste vara en privatsak”? Det handlar då oftast om muslimer, att någon reagerar på att muslimer går omkring med hijab eller ”arabisk klädsel” eller vill bygga en moské. ”Vad de gör hemma är deras ensak, men religionen ska hållas borta från det offentliga”, heter det. Men man kan höra samma sak om kristna och om judar och waldorfskolor.

Ibland sägs det att religion är som en penis. Denna har ni väl sett?

Har ni någonsin undrat varför katolska domkyrkan ligger gömd bakom medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. Katolikerna var ju som penisar som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp medborgarhuset framför deras domkyrka.

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är inte lika illa som de fördomsfulla som idag vill att alla muslimer ska bort, och som på 30-talet ville förbjuda katolicism – men nästan…

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Homosexuella, socialdemokrater, kvinnor som läser, kvinnor som arbetar, liberaler, muslimer, judar, katoliker, punkare, BDSM-utövare, transpersoner, personer med funktionsvariationer, etc, etc… Alla dessa grupper, och många, många fler, har en gång i tiden ansetts vara ”privata” bara.

”Varför ska mongon och CP:n visa sig offentligt? Vi ska vara snälla mot stackarna, men de behöver väl inte sitta på torget och dregla”.

”Varför ska judar bära kippa och utmärka sig så offentligt? Vi ska vara snälla mot dem, men de behöver väl inte visa sig med sina grytlappar på huvudet offentligt?”

”Vi ska vara snälla mot de stackars bögarna, de kan få böga sig hemma bäst de vill, men de behöver väl inte komma hand i hand till vår moské och trycka ner sina homo-penisar i våra muslimska halsar”.

”Jag har inget emot muslimer, de får gärna be hemma, om de vill, men varför behöver de moskéer, och varför tvingar de på oss sin religion genom att visa sig i hijab?”

Reagerade du över språkbruket ovan? Bra!

1968 sändes den första kyssen mellan en svart och en vit på amerikansk TV. På Star Trek. Det blev ett jävla liv. Givetvis reagerade rasisterna men även de ”toleranta” reagerade. ”Det är helt ok att svarta och vita blir ihop men måste de visa det offentligt”, sa man, ”och måste man visa det på TV”?

Kyssar mellan vita var helt ok. Det förekom även kyssar mellan svarta på TV. Men när en vit och en svart kysste varandra tog det hus i helvete. Då reagerade även många ”toleranta” som ansåg att det där med rasblandning väl kunde vara ok, bara man inte visade det offentligt.” De ogillade när svarta och vita visade sin kärlek till varandra ute på stan. Det ansågs vara farligt för moralen. Man skulle vara snälla mot svarta och snälla mot vita och svarta som blev ihop, men de skulle inte få visa det offentligt.

Din dotter?

En annan variant på detta är att många som ”tolererar” något, så länge det sker ”privat”, men om ens eget barn ”drabbas” av det andra blir man intolerant.

Jag vet personer som valt att konvertera till islam som stötts bort av sina föräldrar. Jag känner muslimer och kristna som stött bort sina barn för att de kommit ut som homosexuella. Jag vet moskéer och kyrkor som stöter bort dem. Det är en variant på det där med att ”det andra” ska vara en privatsak. Man vill inte ha det hemma i sin egen lägenhet.

Skulle du reagera negativt om din dotter kom ut som homosexuell, eller om hon berättade att hon bestämt sig för att bli muslim eller kristen?

Oroade blir föräldrar alltid. Föräldrar kan vara oroade över att dottern går ner till ICA för att handla läsk. Oro är en sak. Det är sunt att bry sig om sina barn. Men känns det fel bara så där rakt av, så är det inte oro utan fördomar som spökar.

Första steget bort från ett rasistiskt eller fördomsfullt tänkande är toleransen, d v s att man tolererar att ”det andra” existerar, och kan vara beredd att till och med förvara dess existens. Men helt fri från fördomar och gammalt groll blir man inte förrän man går bortom toleransen till acceptansen. Då man är beredd att behandla ”det andra” på samma sätt som man behandlar allt annat omkring sig. Då det inte är konstigare om någon när och kär är homosexuell än om hen är medlem i Kalmar FF:s supporterklubb, och inte konstigare att nån är muslim än att hen gillar jazzmusik.

Offentligt

Sverige har ett sekulärt samhälle, inte ett ateistiskt samhälle. Sekulärt betyder att religioner, OCH ATEISM, tillåts verka på lika villkor i samhället. En religion, eller religioner, tillåts inte dominera, inte heller ateism. Staten är sekulär, vilket inte heller betyder att staten ska vara ateistisk. Sekulär betyder att religion OCH ATEISM, hålls borta från statens styre. Religioner och ateister ska kunna verka fritt i staten.

Jag vet att många tror att ordet sekulär betyder ateistisk, men så är inte fallet. Sekulär är INTE samma som ateistisk. Tvärtom. Det är när man börjar prata om att ”religion bara är en privatsak” som staten och samhället ateistiskt.

När begreppet ”sekulär stat” växte fram efter andra världskriget var det även som ett skydd mot den ateistiska staten. Då fanns det ännu kommunistiska stater som mördade miljontals helt eller delvis i ateismens namn. I Sovjet ansåg man att religionen bara skulle vara en privatsak. Man rev kyrkorna och moskéerna och synagogorna, förbjöd kors och hijab offentligt, och sa åt folk att de bara fick visa sin religiositet ”hemma” eller i de källarlokaler församlingarna oftast hänvisades till.

Rent formellt var ”privatreligiositet” tillåten. I praktiken arresterades man ofta ändå, trots att man bara var religiös i hemmet. Blotta tanken på att en muslim eller kristen kunde gå ute på gatorna och tänka fritt räckte för att göra myndigheterna rädda.

Det var bland annat därför man uppfann begreppet den ”sekulära staten”. Som ett skydd mot idén att religion bara var en privatsak.

Sverige fick mångkultur under 70-talet. Det är ingen slump. Det var då homosexuella tilläts komma ut ur garderoben, då avvecklades rasbiologiska steriliseringar av de med funktionsvariationer. Då började katolikhatet och diskrimineringen av samer att minska. Då tittade punkarna och hårdrockarna fram för första gången och satte sig ner på torgen i förorterna.  Vi fick en idé om att ”det annorlunda”  inte skulle gömmas, utan att varje människa skulle ha rätt att vara den han eller hon var.  Och i den rätten ingick att visa sig offentligt, som man var. Vi skulle vara stolta över olikheter i kultur eller läggningar. Så länge man inte skadar andra, är olikhet bra för samhället!

Så, nej. Religion är inte som en penis. I organiseringsfriheten och religionsfriheten och yttrandefriheten ingår rätten att stå upp för den man är offentligt!

PS

Ok, med tanke på hur sopigt Kalmar FF spelar just nu är det på gränsen till acceptabelt att offentligt vara medlem i supporterklubben. Det ska medges! 😉 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Migrantens livslånga skuld

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Det är pinsamt att tänka på, ingen vill prata direkt om det. Det blir kroppsspråket, bekymmersrynkan, som avslöjar problemet när jag trevar och tassar omkring ämnet med mina arbetskamrater och vänner. Problemet som inte får finnas, men finns. Lyxproblemet som bara vi privilegierade får smaka på, men som drabbar många, om inte nästan alla immigranter och kanske synnerligen inom den afrikanska diasporan.

Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.

Det är tråkigt att människor som vi, som ju egentligen vunnit livets lotteri, ibland inte har tid eller möjlighet att njuta av dess frukter. Tråkigt att vi ibland inte kan dela med oss fast vi vill. Skrämmande att det vi kan ge inte räcker och att vi blir familjens snåljåp fast vi redan kanske ger till bristningsgränsen.

Jag pratar om den skuld som många immigranter bär och det ansvar som vi förväntas ta för försörjning av hela släkten eller byn där hemma i hemlandet.

Jag ser människor som jobbar ihjäl sig, som förstör alla sina mänskliga förhållanden, somnar på jobbet och orsakar olyckor eller helt enkelt begår brott. Människor som går under av depression, som aldrig känner att det de gör är tillräckligt. Javisst är det så att vi som har det så här bra ska dela med oss, jag är den första att hålla med om att man ska ge pengar och presenter. Vi lägger ihop pengar till skolavgifter, kläder och skolböcker varje termin. Det är så det ska vara, den som har ska dela med sig, men jag har tur…

Mina släktingar har det ekonomiskt ganska bra så jag har ingen som ringer mig och gråter över sjuka släktingar, obetald hyra eller ingen el. Jag har ingen i min närmaste familj som får mig att känna mig skyldig, elak, snål eller otacksam. Jag har ingen som ”jagar” mig. Men tyvärr är det vardag för många av våra vänner här i Sverige och ute i världen, de jobbar hårt och skickar nästan alla sina pengar till släktingarna i hemlandet men får varje gång veta att det inte räcker. De får veta att de är odugliga som inte lyckats tjäna tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar som släktingarna har. Detta är en skuld som aldrig blir mindre oavsett hur många och stora avbetalningar man gör. Så vi behöver prata om detta utan skuld och skam. Och ja, jag är medveten om att mångas resor till Europa har bekostats av lån som tagits av ibland kanske hela byn. Men ofta är dessa skulder redan återbetalda efter ett antal år, men förväntningarna minskar inte.

En av de saker jag tycker många av oss gör fel är att inte vara tydliga och sanningsenliga gällande våra förhållanden här i våra nya hemländer. Det är väldigt vanligt att immigranter jobbar hårt, ofta en massa övertid eller extra jobb och sparar 11 månader om året för att kunna spendera semestern hos släktingarna i det gamla hemlandet. Ofta ser det då ut som att vi är rika personer som har råd att unna oss det mesta när vi kommer på besök, och vi själva lockas att spä på denna myt. Det är klart att man låter sig tjusas av myten om sig själv och hur lyckad och framgångsrik man är. Detta är fel och gynnar inte någon. Det leder till förväntningar som ingen kan uppfylla och besvikna släktingar. Det är bäst att vara ärlig och säga att det inte regnar manna från himlen i Europa. Förvisso har vi många fantastiska möjligheter som fri skolgång och sjukvård, men det är också dyrt att leva här på ett helt annat sätt så det blir kanske inte så mycket över för att ta hand om alla behov som släktingarna har.

Många tar lån för att kunna köpa mark och hus, samt olika rörelser i hemlandet, dels för att hjälpa släkten men även som ett eget pensionssparande då många drömmer om att repatriera på äldre dagar. Detta är självklart inte fel men det är bra att vara ärlig om hur mycket detta kostar och att man i vissa fall gör stora avkall på andra områden och inte kan unna sig själv eller sina barn något extra på grund av dessa investeringar.

Jag pratar med en arbetskamrat som berättar att hans far missade hela hans barndom eftersom han arbetade 7 dagar i veckan för att försörja släktingar och bygga hus i hemlandet. ”- Varje födelsedag och helg jobbade pappa”, säger han sorgset, ”- och till slut när pappa dog strax efter pension försvann alla tillgångar bland släkten och snart ringde man med krav riktade till oss barn. Det var mycket sorglig och relationen mellan släktingarna förstördes. Min pappa berättade inte för dem att vi bara var en vanlig familj och att han körde taxi 13 timmar om dygnet fram tills han avled.”, fortsätter han.

En av mina egna släktingar berättar att han ständigt känner sig usel för att han inte kan bidra så mycket som han skulle vilja. Han har under långa perioder brottats med depression på grund av familjens förväntningar, han känner sig misslyckad varje gång han blir tvungen att neka. Han har redan tagit flera lån och blir ledsen när omgivningen föreslår olika brottsliga verksamheter för att han ska tjäna mera pengar istället för att stötta honom när han säger att stressen gör honom sjuk.

En annan familj berättar att de under 10 år levde i en tvårumslägenhet med 3 barn, köpte alla sina kläder och möbler på second hand och unnade inte ens sina barn en glass ute på en varm dag bara för att skicka alla sina pengar till hemlandet med drömmar om att en dag äga ett litet hotell där hemma, bara för att upptäcka att deras pengar försvunnit i korruption och bedrägerier.

En kvinna i yngre 30-årsåldern anförtror mig att hon blivit tillsagd av släktingar i hemlandet att skaffa en rik pojkvän för att kunna skicka pengar till en modern TV och dator som familjen ville ha. ”- Det var min mamma som ville att jag skulle sälja mig för en platt-TV”, säger hon sorgset.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att vi ska dela med oss våra tillgångar, men jag efterlyser balans och ärlighet i relationerna med släktingar och familj i hemlandet. Om denna lilla text får oss tänka lite och kanske börja diskutera så har vi kommit lång väg. Honesty is after all the best policy (ärlighet är trots allt den bästa policyn).

Sara Safa
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

GAPF ”mer islamhat än heder”

Fotot är taget av fotograf Anders Henrikson och är daterat 2015.

Pela Atroshi var troende muslim. Hon bad och hon fastade och var stolt muslim. Så var även flera av hennes nära och kära. Vad hade hon tyckt om kampanjerna mot islam och muslimer som görs i hennes namn av föreningen GAPF?

Idag används Pela Atroshis namn av föreningen GAPF (Glöm inte Pela och Fadime) för att sprida en annan syn på islam. GAPF som förening har öppet beskrivit islam och stöd till islam som ett problem. Men inte nog med det: Sara Mohammad anser att de som försvarar islam är ett problem och kallar sig själv för ”stolt islamofob”.

Just nu är hijaben i fokus för GAPF:s islamhat. Hijaben ska trängas bort från det offentliga rummet, slöjan beskrivs som livsfarlig:  ”en symbol för förtryck”, den jämförs med SS-soldaters uniformer. Om man tittar på vad som skrivs på GAPF:s Facebooksida och hos grundaren Sara Mohammad och hennes nära kollegor, som t ex Devin Rexvid, ser man ofta sånt.

På deras Facebooksidor kan man läsa att religiösa symboler måste bort från det offentliga rummet. (Så håll hårt i din kippa, om du bär en sådan.) Om man jobbar inom skola, vård, omsorg, om man idrottar, går på badhus, vill jobba på TV eller om man är under 18 år ska man inte få lov att bära hijab. Hijaben ska bort från offentlig reklam och från teatrar.

Och, ja visst, Sara Mohammad hoppas att aldrig någon som bär hijab kommer att sitta i regeringen.

Pela?

Men vad hade Pela tyckt om detta?

Jag har frågat hennes syster vad hon anser om GAPF:s kampanjer mot islam. Hon sa detta till mig:

Pela själv har läst hela Koranen fler än en gång. Hon gjorde sina böner och fastade. Hon var en stolt muslim. Så att hennes namn används för en förening som faktiskt är emot Islam är konstigt när hon själv praktiserade religionen.

Hon tycker att Sara Mohammad gör fel. Istället för att fokusera på islamhat anser hon att Sara Mohammad borde fokusera mer på att stoppa hederskulturen.

Jag tycker bara att hon representerar helt fel. Hedersmord har med kultur att göra inte religion. Och det känns som att Pelas händelse används på helt fel sätt. Pela var inte emot islam eller hijaben? Det är inte vad Pela representerade, utan hon ville ha sina rättigheter och hon ville följa den svenska kulturen inte religionen. För det Sara skriver om handlar inte om Heder, det är mer islamhat från hennes sida.

(I min diskussion med systern har hon önskat att jag inte använder hennes fulla namn, så det respekterar jag givetvis.)

Systern har uttryckt stark kritik mot GAPF på diskussionsfälten på Facebook. Där hittade jag en dialog som vi har fått lova att använda.

”Bara för att en person har en viss religion ska inte  hen behandlas olika. Så du ska inte döma och lägga ut allt på de muslimska männen. Alla muslimska män har olika tankesätt likså kristna män och judiska män. Men förstår ditt tankesätt, om vi kollar på media idag så finns det inget annat än dåligt om islam. Men när man väl lär sig vad religionen står för så lovar jag dig att du inte kommer tycka densamma.  Det finns dåliga kristna, muslimer, judar, aetister osv, det är inte religionen som är dålig utan det är hur människor tolkar den. Och det passar exakt i vilket land som helst, tror du glömmer att alla människor är lika värda. Människa som människa.”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det pratas mycket i media idag om organisationer som påstås vara islamistiska, såsom SUM,  IFIS och Ibn Rushd. De har kritiserats för att de bjudit in islamska predikanter som varit antisemiter och radikala.

Det är inte fel att kritisera sådant, tvärtom, men det klingar falskt om man inte är konsekvent i sin kritik.

GAPF får stora fina priser. De bjuds in till politiska partier och håller föredrag. De arrangerar galor där statsministern deltar. Sara Mohammad får hedersdoktorat på Linköpings universitet. Ändå uttrycker hon sig ofta MER rasistiskt än de inbjudna imamer gör som påstådda islamister bjudit in.

Inkonsekvens sticker i ögonen på folk. Speciellt på dem som utsätts för GAPF och Sara Mohammads generaliseringar om muslimer.

Läs mer om Sara Mohammad och GAPF här:

Sara Mohammad – stolt islamofob | Sverige är inte världens navel!

Sara Mohammads rasism (del 2)

Bör islamofobiska GAPF och Sara Mohammad få statliga stöd

Dani M, Sara Mohammad och antirasismens rasismproblem

Hedersmord och hatet mot kurder och muslimer

SVT:s förbud mot byxor, skånska och hijab

Jag läser att SVT har en policy att anställda nyhetsprogramledare inte får bära huvudduk. 

Jaja… En gång i tiden var moralens väktare i SVT:s ledning mot att skåningar läste nyheter eller var hallåor. Alla med dialekt, inklusive alla som talade finlandssvenska var bannlysta i de positionerna.

Det var först på mitten av 70-talet som skånska och finska och norrländska blev accepterat i de viktiga positionerna.

Samma var det för övrigt i Sveriges Radio. På 40-talet kunde en nyhetsuppläsare inte tala skånska, men man intervjuade statsminister Per Albin Hansson som talade klingande skånska. Det var lätt absurt.

I vissa av SVT:s nyckelprogram fanns förr ett förbud mot byxor. Det skulle vara klänningar och kjolar. Ännu på 50-talet ansågs det samhällsfarligt att kvinnor och flickor bar byxor. På mitt jobb i hemtjänsten pratade jag med en kvinna igår som på 50-talet fick bannor för att hon bar byxor en kall vinter i skolan i Kalmar. Först på 6o-talet tillät man de farliga byxorna.

Byxor var unisex och stod för sådana hemskheter som ateism, homosexualitet och nedmontering av kvinnans kvinnlighet.

De som förfärades över byxor på kvinnor i TV lät ungefär som de som idag kissar på sig av rädsla vid tanken programledare med en hijab.

Men det ska nog ändra sig på sikt. Precis som det gjort förr.

De farliga muslimska och judiska skäggen

Hijaben betraktas av allt fler som ett redskap för smygislamiseringen av Sverige. Numera anses det rumsrent även i partier utanför Sverigedemokraterna att dra likhetstecken mellan slöja och förtryck. Även de muslimska skäggen misstänkliggörs ofta.

Här ser vi ytterligare en likhet mellan nazistisk antisemitism och dagens muslimhat. Nazisterna demoniserade enskilda judiska klädesplagg, som judiska kvinnors huvudbonader, judiska mäns skägg, hattar och skruvlockar. Skruvlockar, slöjor och skägg betraktades kort och gott som ”symboler för förtryck”.

Vi läste för något år sedan sedan att den dåvarande sverigedemokratiska riksdagsmannen Thoralf Alfsson reagerade på en taxichaufför som bar skägg. Thoralf identifierade denne som muslim. Skägget tydde på att chauffören var ”Al-Qaida”. Så här skrev han på sin blogg:

skc3a4gg

Denna sorts rasism ser man ofta i kommentarsfälten på Avpixlat. De som har muslimer som fiendebild anser att muslimska skägg är ett hot. Bär man skägg och är muslim är man SUSPEKT!

skc3a4gg-avpixlat

Låt oss studera några kommentarer till artikeln ovan från Avpixlat (lägg märke till mordhotet):

Förslag: Låt honom behålla skägget, ta bort resten av kroppen istället. Eftersom skägget är viktigast så spara det och släng resten på tippen! Allt enligt principen: Om inte Mohammed kommer till berget får berget komma till Mohammed…

Jag trodde religion satt i hjärtat i personligheten Nu får vi veta att tilltron till fredens profet sitter just i en viss spretighet och längd.på de ensklda skäggstråna. Töntig är den gud som.hrr.muslim tillber Jesus är klart den enda vägen till Gud…

Så vidrigt! Tänk dig att du är vrålhungrig och känner dig tvungen att gå till BK i Kalmar. Du köper en dyr hamburgare och tar en stor tugga och det fastnar ett äckligt skäggstrå mellan din tänder…oh fy för den fule,vad äckligt! Jag måste gå och spy nu..blähh…

Skäggburgare till skäggbarn :P…

Nytt på menyn, skäggburgare!…

Kjol och skägg, sådan är de nya svenskarna…

Precis. En muslim som kräver alla möjliga särbehandlingar och har orubbliga krav på sin arbetsgivare är fan ingen som jag skulle anställa i varje fall. Fem bönestunder per dag + utrymme för detta mot Mecka, ha sin egen klädsel, långskägg, inget griskött i matsalen, kvinnor ska bära sjal och ”anständig” klädsel, etc mm.

Judehat och muslimhat
skc3a4gg-sturmer-2

Juden är ”der Satan” – Satan

Som jag ofta betonat finns mängder av likheter mellan antisemitismen och islamofobin. Det är samma sorts hat och samma stereotyper som går igen i hatet mot båda grupperna. Det här med den ”farliga skäggigheten” är något som går igen i klassisk antisemitisk retorik, precis som bland islamofoberna ovan.

I den nazistiska retoriken beskrevs alla judiska män som skäggiga, utom ”finansjudarna” som ofta saknade skägg och hade mustasch och kroknäsa.

Om man läser nazilitteraturen från 30-talet, t ex nazisternas ledande propagandaorgan mot judarna, Der Stürmer, ser man att judiska skägg nämns nästan lika ofta som judiska kroknäsor som typiskt attribut för judar. Der Stürmers insändarsidor på 20-talet hade ofta inlägg från ”vanliga tyskar” vars barn skrämts av nån jude med stort skägg.

Alltid med tillägget, ”kan man inte ta bort de där skäggen och kroknäsorna från gatorna”.

”Man kan klippa skägget av juden men juden förblir ändå jude” (Der Stürmer Sonderausgabe 2 1942)

”Smutsiga och feta och för det mesta med stora skägg som sällan tvättas, sådan är ”juden på Balkan”.”) Völkische Beobachter, 5.12.1937

För att förnedra judarna klippte ofta nazisterna av skägget på judarna. Som på denna bild där sonen till en judisk man tvingas klippa pappans skägg.

Från hur man hanterar synen på de heliga skrifterna, till hur man sprider myter om mat, till retorik om judar och muslimer som ”råttor”, till generaliserande hat om sionister och islamister, till myter om judiska och muslimska världskonspirationer till sådant som kan ses som så litet som skäggighet. Överallt ser man samma likheter i hatet mot judar och muslimer.

skägg sturmer

Der Stürmer – ”gudarnas gissel”

Nästa gång du ser någon uttrycka sig fördomsfullt om muslimers skägg, så minns vad hatretoriken mot judars skägg ledde till!

bb15
Tysk soldat rakar en judisk mans skägg

Men kom ihåg att det inte är så att islamofobin ersatt antisemitismen idag. Antisemitismen är tyvärr lika levande som islamofobin är.