Etikettarkiv: Twitter

Alternativ för Sverige (AfS) gör alternativa broschyrer och loggor

Partiet för avhoppade och uteslutna sverigedemokrater, Alternativ för Sverige (AfS) är ytterst tydliga med vad de vill åstadkomma: ett etniskt homogent Sverige, Sverige åt svenskarna, tvångsdeportering och totalstopp på invandring. De tar avstånd från det SD kallar ”öppen svenskhet”.

Det var den 3/7 2018 som  Alternativ för Sverige valde (AfS) att twittra ut några bilder från Almedalsveckan. Bilderna är tagna som provokation och i propagandasyfte utanför #migrationsplatsen, som är Migrationsverkets tillhåll under Almedalsveckan.

Skärmdump 1 från AfS_riks twitterkonto 3/7 2018
Skärmdump 2 från AfS_riks twitterkonto 3/7 2018

Tweeten lyder som följer:

Vi står utanför @Migrationsverk i #Almedalen och delar ut vår folder -Information till dig som ska återvandra!

#AfS2018 #migpol #återvandringsverket #svpol #val2018

Svaren på AfS tweet ser ut som förväntat:

Mycket bra initiativ!

Mycket bra, återvandring av minst en miljon + avkomma, i ett första steg.

Ska båtflyktingarna tillbaka till ön?

Härliga folders! När får vi aktivister tillgång till dem? #SugenPåAttKampanja

Hahahaha! Mer sånt!. Ett deporteringsverk är vad det här landet behöver.

AFS: ”Integrationen har misslyckats i 30 år” !?
Integration vet ju även ni betyder FOLKUTBYTE, så hur kan den ha misslyckats, för om inte MINST 500.000 skickas tillbaka varifrån de kom, pronto, så kommer folkutbytet att rulla på som en svart snöboll.

AfS partiledare är den från SD uteslutne Gustav Kasselstrand. Partiet beskrivs som nationalistiskt, högerpopulistiskt, högerextremt och EU-skeptiskt. AfS anser att SD har blivit alltmer som ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier). Därför ser de sin chans att nå besvikna SD-sympatisörer och kampanjar stenhårt för att komma in i riksdagen. Det återstår att se om de lyckas.

Till skillnad från Sverigedemokraterna är AfS tydliga med sin repatriering.

När Kasselstrand lanserade partiet i början av mars 2018 iklädde han sig rollen som illa vald landsfader (Källa: the Swedish Paleocon – Nordisk Alternativhöger) och uttryckte tre huvudpunkter som partiet arbetar för:

  1. Återvandring
  2. Politikerförakt
  3. Lag och ordning

Kasselstrand talade varmt om det svenska folket (underförstått etniska svenskar) och hur partiet värnar dessa. Han spinner vidare på de alarmistiska domedagsprofetiorna som kännetecknar högerpopulismen: Sverige befinner sig i ett förfall och det är icke-svenskar och anti-svenskar som är skyldiga. Icke-svenskarna är kriminella utsugare som vägrar anpassa sig. Det är de som i praktiken utgör det folkutbyte (hotet mot vår framtida existens) som sägs pågå i vårt land. Anti-svenskarna är de som svikit svenskarna och låter folkutbytet ske. Han anser att om icke-svenskarna är det ”bidragsberoende trasproletariatet” så är anti-svenskarna ”utsugarna i toppen”.

Han slår på stora trumman när han säger att den ”härskande klassens psykologiska, och materiella, korruption gör den liberala aristokratin villig att offra sina egna rötter för den tillfälliga materiella vinningens skull”.

Kasselstrands lanseringstal 5 mars 2018 går att se här.

AfS kampanj följer ett alt-högermönster där partiets högerextrema politik och åsikter förpackas i en slags ironisk klädnad i och med att man gör narr av t ex Migrationsverket med hjälp av just loggor och broschyrer.

AfS namn är kopierat från tyska Alternative für Deutschland (AfD), som tillsammans med österrikiska Freiheitliches Partei Österreichs (FPÖ) och franska Front National (FN) fungerar som förebilder för partiet. De tre partierna har gemensamt att de är nationalistiska, EU-skeptiska, högerpopulistiska och högerextrema.

Reflektion: Är det seriöst av ett parti som siktar på att ta sig in i riksdagen att trycka upp falska broschyrer och t-shirtar där man gjort om en statlig myndighets logga?  Vid en första anblick kan det uppfattas som en genuin logga, då själva symbolen i loggan (de röda linjerna) är identisk med Migrationsverkets symbol. Enda skillnaden är att det står ”Återvandringsverket” istället för ”Migrationsverket”. Det är tydligt att dessa högerextrema populister inte skyr några medel i sitt maktbegär. Det återstår att se om det är ett vinnande koncept. AfS riktar sitt kampanjande framför allt mot SD-sympatisörer. Dessa har, i jämförelse med andra partisympatisörer, en högre toleransnivå vad gäller oegentligheter i partiet de sympatiserar med.

Fotnot: 15 april 2015 offentliggjorde SD det största antal uteslutningar någonsin i svensk politisk historia. 24 stycken har, enligt Richard Jomshof på presskonferensen, blivit kartlagda. 6-7 stycken har valt att själva lämna sina uppdrag, eftersom man funnit tydliga bevis på antisemitiska åsikter (bl a uttryckt sig positivt om Hitler) och ”dubbel-anslutning”, d v s medlemskap i både SDU (Sverigedemokratisk Ungdom) och NU (Nordisk Ungdom). SDU ska också ha samarbetat med främlingsfientliga nätbloggen Fria Tider. SD väljer att inte offentliggöra namn på de 7 som idag har uteslutits. De namngivna är, än så länge, Gustav Kasselstrand och William Hahne. Dessa två bildade tidigare i år AfS.

Källor:

The Swedish Paleocon

Kasselstrand lanserar AfS

@AfS_riks tweet från 3/7 2018

SD:s parallella universum – Traditionsutbytet


Är det förbjudet att sjunga nationalsången? Är det förbjudet att ha skolavslutning i kyrkan? Kommer korset i den svenska flaggan att bytas ut? Nej, nej och åter nej.


Sverigedemokraterna har en förkärlek för att måla upp en bild av Sverige i fritt fall, där det som många uppfattar som ”det svenska” raderas ut i expressfart.

SD tar ut svängarna ordentligt inför valet 9 september. Relativt nyrekryterade Gunilla Gomér är en av de som gärna slår på stora trumman. 2010 stod Gunilla Gomér som nummer tre på Kristdemokraternas riksdagslista i Västra Götalands norra, var den KD-kandidat som fick flest personkryss i distriktet och var nära en riksdagsplats. 2014 petades Gomér, hon fanns inte med på nomineringskommitténs förslag till riksdagslista. I en debattartikel i Nyheter24 skriven i november 2014 förklarar Gomér varför hon lämnar KD för SD.

I Motarguments artikelserie om det jag brukar benämna SD:s parallella universum spinner vi vidare med lite andra aspekter av SD:s Sverigebild. På många sätt befinner sig SD i ett parallellt universum, en egen bild av hur situationen ser ut i Sverige. Det är inte bara en övertygelse, det är också en framgångsrik populistisk taktik för att vinna väljarsympatier.

Sverige, ”det ryggradslösa landet”

Gomér har på senare tid blivit uppmärksammad för en rad uttalanden på sociala medier. Uttalandena präglas av en syn på Sverige som är verklighet för vissa, och en overklighet för andra. I ett Facebook-inlägg skrivet 19 maj i år läser vi:

”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där ”Den blomstertid nu kommer” anser för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.”

Inlägget andas hopplöshet, ilska och förtvivlan över att Sverige håller på att ge efter för illvilliga och onda krafter. Politiker och delar av samhället och etablissemanget har kapitulerat inför mångkultur, ”islamisering” och ”massinvandring”. Gomér har förvisso rätt i att böneutrop är tillåtet i Sverige, helt i linje med den än så länge oantastliga religionsfriheten.

Däremot skulle jag vilja veta när det blev olagligt att sjunga nationalsången. Jag måste ha missat något där, jag har inte läst eller sett något som tyder på att en lag om nationalsångsförbud har stiftats.

Jag skulle också vilja veta när det blev olagligt att ha skolavslutning i kyrkan.  Det har aldrig funnits ett förbud mot skolavslutning i kyrkan, och 2016 klubbade Riksdagen igenom att avslutningar med religiösa inslag är tillåtna. Detta är inte ett bevis för att det skulle ha varit otillåtet tidigare. Syftet var att vara tydliga med att det fortsatt är tillåtet, eftersom det ideligen blossar upp som ett populistiskt argument i debatten.

Jag har inte heller blivit varse att ”Den blomstertid nu kommer” inte får sjungas på skolavslutningar, mot bakgrund av att den uppfattas som religiös. Gomér använder sig av argumentationsfelet anekdotisk bevisföring i ett annat Facebook-inlägg från 14 juni i år, då hon refererar till en skolavslutning hon bevistat. På denna avslutning sjöngs en låt med nyligen bortgångne Avicii och ”Idas sommarvisa”. Detta är tydligen ett argument för att ”Den blomstertid nu kommer” inte längre får sjungas på avslutningar.

Gamla och nya traditioner

Den muslimska fastemånaden ramadan blir varje år ett livligt debatterat ämne i främlingsfientliga krafter. När Svenska kyrkan i samband med att ramadan började i år föll offer för det ”muslimska övertagandet” à la Eurabiamyten genom att önska ”God ramadan våra muslimska vänner” rann bägaren över för många ”sverigevänner”. Att vi har goda relationer över religionsgränserna kan väl aldrig vara något dåligt?

Att ramadan lanseras som en svensk tradition är verkligen fruktansvärt. Det är också något som blåsts upp till ett obehagligt scoop av ”sverigevänner” och ”invandringskritiker”. Här är det viktigt att påpeka att det finns inget som hindrar någon från att säga att ramadan är en svensk tradition, ordet är fritt så länge man håller sig inom lagens ramar.

Definitionen av tradition är, enligt Nationalencyklopedin, ”det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte”. De första muslimerna kom till Sverige troligtvis redan på vikingatiden.  Den första strömmen av muslimer inträffade under 1960-talet, då turkiska sunniter arbetskraftsinvandrade. Detta innebär att ramadan kan sägas uppfylla kriteriet i NE:s definition.

Traditioners popularitet varierar. Ramadan firas av fler svenskar än t ex surströmmingspremiären, kyndelsmässodagen eller jaktsäsongen. Gomérs partikollega Richard Jomshof utvecklar sin syn på ramadan och islam i några bevingade Twitter-inlägg:

”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”

”Ni som försvarar den våldsförespråkande och antidemokratiska ideologin islam. Gör ni detsamma med nazismen och kommunismen?”

Den 17 maj i år ställer Gomér, som ett inslag i böneutropsdebatten en polariserande och retorisk fråga i ytterligare ett Facebook-inlägg:

”Tänk om jag skulle lämna in en ansökan om att få kalla till bön varje fredag. Ett utrop där Jesus proklameras som Herre, och att staden intas av Israels Gud, den allsmäktige. Halleluja!
Tror ni jag får tillstånd?”

Vän av ordning vill återigen betona att i Sverige råder religionsfrihet. Så ja, du hade fått tillstånd, Gunilla.

Vi går vidare i tokigheterna.

Den 21 maj i år konspirerar Gomér återigen utan täckning, denna skärmdump är från Twitter:

Föga förvånande har Gomér inga belägg för att det som påstås i tweeten skulle stämma överens med verkligheten – SD:s parallella universum.

Kommer korset i vår flagga att bytas ut mot en halvmåneskära?

På nationaldagen i år använder Gomér återigen sitt Facebook-konto som populistisk plattform: Det målande budskapet är en formidabel uppvisning i svulstig nationalism, samt ett visst mått av historielöshet och okunnighet:

”I dag är det den 6 e juni och Sveriges nationaldag. Jag har i morgonstund hissat den vackra blå, gula flaggan med det lysande korset. Korset som symboliserar Sverige som ett kristet land. Jag blir så varm i hjärtat och så stolt när jag ser flaggan vaja i försommar vinden.

Tänker på alla som bidragit på olika sätt till landets uppbyggnad. Den äldre generationen som slet och plikttroget skötte gårdarna ute på landet. Där alla hjälptes åt att hänga gräset att torka på hässjor. Tider då soldater var beredda att försvara landets gränser och upprätta en känsla av trygghet hos befolkningen. Tacksamt tänker jag på alla dem som offrat sina liv i tjänsten att försvara vårt land. Män vars namn förlängesedan är glömda. Och vars utrustning i viss mån går att beskåda på något museum.

Mina tankar går också till alla dem som plikttroget gått till sitt arbete, varje dag, till fabriken, bärandes sin lilla kontorsväska, innehållandes lunchsmörgåsen och en kaffetermos. Generationen som inte ville ligga samhället till last.

Tillbaka till korset i flaggan. Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan. De som tycker att det är en förlegad symbol, i ett sekulariserade land som Sverige. Ett tidens tecken, där allt skall bytas ut i i politisk korrekthet och humanistisk favör.
Hotet om att korset en dag tas bort eller rent av byts ut till en halvmåne skära, får mig att skälva. Det är då jag reser mig i full kraft till försvar. Ställer mitt liv till förfogande, i tjänst som en soldat, i strid, på barrikaden. Gör vad jag kan i demokratins namn, för att försvara det som tidigare generationer försvarat med sina liv. Det är min skyldighet och plikt. I respekt mot dem som gav mig de förutsättningarna och den välfärd som funnits fram tills idag.
Korset i flaggan symboliserar att kristendomen råder i vårt land. Nationaldagen påminner oss om att fira vår fina flagga och vara stolta över vårt fosterland. Känna samhörigheten till varandra och tacksamhet till tidigare generationers strävan.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Önskar er alla en riktigt fin nationaldag!
Gunilla Gomér”

Gomér väljer att avsluta sitt Facebook-inlägg med storsvulstig bravur, genom att citera Finlands (sic!) nationalskald Johan Ludvig Runeberg och dennes ”Bevara, Gud, vårt fosterland”. Den nationalromantiska och pompösa texten får du om du klickar på denna länk.

Det vi får till oss är sedvanliga, sverigedemokratiska retoriken som går ut på att vi ska ha kredd för vad våra förfäder har gjort.

Personligen har jag svårt att ta åt mig äran av vad människor som levt före mig har gjort. Det ger också en fadd eftersmak, då andemeningen blir att människor vars förfäder INTE har ”byggt” Sverige inte har samma plats i vårt land. De av oss som har ”svenskt blod” i ”våra ådror” anses lite bättre, och mer värdiga att vara en del av samhället. ”Svenskarna” är att betrakta som första klassens medborgare, medan människor med annat ”blod i ådrorna” betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Till syvende och sist är det så att vi inte kan påverka vilka som blir våra föräldrar eller far- och morföräldrar.

För att verkligen understryka att SD och Gomér befinner sig i ett parallellt universum drar hon fram ett trumfkort ur rockärmen. Flaggan. Flaggan är en viktig spelare i den ”sverigevänliga” argumentation och Sverigebilden. Gomér hävdar att det finns ”Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan”, eller att det kan komma att bytas ut mot en halvmåneskära.

När jag konfronterar påståendet på Twitter svarar hon med en tre år gammal länk där medlemmar i Liberalernas ungdomsförbund har fört en diskussion, och sedermera omröstning, kring korsets vara eller icke vara. Med tanke på att vi inte har blivit tilldelade mer i denna fråga, verkar det som om vi får behålla korset i alla fall ett tag till.

Gomérs, och SD:s, politiska värv går ut på att skrämma och polarisera. Att man väljer bort källkritik och sunt förnuft och istället använder sig av myter, lögner och fördomar är inget man verkar bry sig om. Det är ju verkligheten. SD:s parallella universum.

Skärmdumpar hämtade från Interasistmen.se



Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

#källkritik: När något låter för bra för att vara sant…


”Sverigevänliga” aka ”invandringskritiska” aka rasistiska aka muslimhatande forum har som mål att vara extremt aktiva och se till att sprida så mycket ”sanningar”, halvsanningar och #fakenews som möjligt. I Facebook-gruppen Stå upp för Sverige delas massvis av sådana inlägg varje dag.


Denna 8 år gamla bild cirkulerar med jämna mellanrum på sociala medier och bloggar, såväl svenska som utländska. Senast den delades i något större svenskt sammanhang var den 11 juni delade f d chefredaktören och ansvarige utgivaren för SD:s webbtidning Samtiden Jan Sjunnesson den i Facebook-gruppen Stå upp för Sverige.

Problemet med bilden är att den inte har något att göra med den tillhörande texten.

Bilden är tagen för 8 år sedan på en skola i Kristianstad. I Dagens Nyheter kan vi läsa följande:

Mer specifikt kommer bilden från ett tidningsreportage om ett så kallat skolutbyte mellan två skolor i Kristianstad, där eleverna lärde varandra om sina respektive traditioner. I artikeln framgår att eleverna på bilden fått lära sig mer om islam genom att de provat muslimska huvudbonader och bett mot Mecka.

Bilden har cirkulerat på diverse obskyra och rasistiska nätforum som 4chan och nazistiska Daily Stormer. Ibland har bilden påståtts vara från Storbritannien.

Twitterkontot Onlinemagazin, med nästan 74 000 följare, twittrade 15 november 2017 ut bilden med en text på engelska:

”#Sweden: In some Swedish schools, Islam and Muhammad are already being worshipped and celebrated”.

Facebook-gruppen Stå upp för Sverige (tidigare Stå upp för Peter Springare) har i skrivande stund 167 447 medlemmar.

Kommentarerna till inlägget är en fantastisk uppvisning i avsaknad av källkritik. Vi kan läsa mycket hat riktat mot såväl muslimer som politiker. I kommentarsfältet till bilden som Sjunnesson delade kan vi hitta i alla fall några som verkar skeptiska.

”Alltså, det här måste vara ”ryckt ur ett sammanhang”? Det finns ingen som ”tvingar” andra barn att göra så här. Troligen så låter man dessa barn att prova på hur muslimerna gör när de ber. Och låt mig förtydliga mig INNAN alla påhopp….. jag är svensk och gillar våra svenska traditioner. Jag är inte för att moskéer ska få byggas var som helst. Men vi måste acceptera att vi är olika, och tycker olika. Jag säger så här: Låt dem vara/stanna här, men låt dem inte förändra vårt samhälle i grunden.”

”ÄR NI PÅ RIKTIGT SÅ KORKADE ATT NI GÅR PÅ DETTA???😂😂😂😂😂”

De allra flesta kommentarerna är dock skrivna med avsaknad av källkritik:

”Dom smyger sig in överallt!! För att sedan ta över Sverige, RÖSTAR vi inte rätt, så kommer detta att bli verklighet. Det man ser på bilden är fruktansvärt,och jag hoppas att föräldrarna reagerar. SD.”

”Fy fan, och vi svenskar får inte ha gudstjänst i skolan, men vi ska följa deras SKIT?! Ne fy fan, skulle mina barns skola tvinga mina barn att be och bär slöja så skulle jag bränna ner skiten med lärarna kvar i byggnaden!”

”Folk är så jävla dumma så dom accepterar det.”

”Det är inte just detta som är farligt, utan helheten. Att det kryper sig på, normaliseras och vinner mer och mer mark. Tack gode gud att det är val i år…”

”Imamen har lovat Löven att han ska få bli mulla se´n..”

”Fy fan tvinga små barn till detta,nu måste det bli en ändring på denna skiten vi har i Sverige,vi måste agera NU!!!!😡”

”Detta är ett djävulskt påfund. Regeringen och Lövet bör anmälas till Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna. Och även personalen på skolan. Var är detta????”

”Detta är redan där, men barnen kan inte säja nånting hemma! Du kommer bara se några sekund innan din barn kommer att knivar din hals! Allahu akbar sa dom samtidigt !”

”How about fuck this bullshit. No thank you this is sweden you don’t like it? Oh sorry don’t let the door hit you in the ass as we kick your ass out!
Jag har levt utomlands nu i många år o det är helt ofattbart hur svag svensk inställning är att behålla det som gjorde våran bsckgrund o Sverige så stark. Man skäms!
Skulle jag o min familj föröka trängs på Mexiko min idé om hur det skall vara så går det åt helvete för oss inte dom. Det är deras land o kultur.!!!
Kom igen Sverige stå up å bli räknad inte smälta o bli överkörd av en Kult!”

När något låter för bra för att vara sant, är det allt som oftast inte sant.

Vi på Motargument vill återigen påpeka hur viktigt det är med källkritik innan vi delar vidare texter, bilder och memer.

Lästips:

Den parasiterande muslimen

Samhällsnytts Mats Dagerlind skriver artikel på hörsägen

 


När SD-vänliga, ”invandringskritiska” och alarmistiska Samhällsnytt skriver #fakenews-artiklar baserade på privatpersoners Facebook-inlägg så har ivern över att sprida sin agenda övertrumfat all källkritik i världen.


Återigen har vi på Motargument kommit på Samhällsnytt med att sprida #fakenews, och rena lögner.

Under gårdagseftermiddagen publicerade Samhällsnyttredaktionen en artikel rubricerad ”Blev våldsamt attackerad av invandrargäng – för att han gick med en ”VM-hand” i svenska färger” baserad på ett Facebook-inlägg skrivet dagen innan. I vanlig ordning så struntade Samhällsnytt i den så viktiga källkritiken och valde att få ut detta scoop så snart som möjligt.

Det var i förrgår som en privatperson skapade ett Facebook-inlägg om en påstådd misshandel. Så snart Samhällsnytt fått nys om inlägget arbetade man snabbt med att få ut en artikel. Följande är saxat från Samhällsnyttartikeln:

När Niklas hoppade av tåget i Älvängen igår blev han våldsamt attackerad av att invandrargäng. Orsaken: han bar på en ”VM-hand” i svenskar färgerna. ”Helt sjukt”, skriver han i en kommentar till sitt eget inlägg.

Det var i ett Facebook-inlägg igår efter lunch som han la upp bilder på sig själv efter det påstådda överfallet.

Invandrargänget ska även ha hotat honom till livet och spottat på honom. Han kommenterar vidare att han har ont i kroppen och att han täckte sitt huvud med sina händer medan de ”sparkade och spottade” på honom när han låg på marken. Överfallet ska ha skett mitt på dagen, strax innan han la upp sitt inlägg på Facebook. Samhällsnytt har varit i kontakt med Niklas som dock ber om att få återkomma.

Niklas har i inlägget bifogat några egenhändigt knäppta bilder där han smetat in ansiktet med någonting (som ska föreställa blod?), han har satt ett plåster i pannan, ett vid ena ögonbrynet och ett på kinden. Han har också virat in ena underarmen i någon form av gasbinda. Vi kan också se en bild där han står och håller fram underarmarna (utan gasbinda), men det är oklart vad bilden ska visa.

I kommentarsfältet till Niklas Facebook-inlägg är tongångarna till en början aggressiva och dolt rasistiska, och att SD är de som ska råda bot på utvecklingen vi ser i samhället. Några menar på att invandrarna ska skickas hem. Ni vet, det vanliga tugget. Men snart börjar det komma in kommentarer som ifrågasätter hela statusen och som ser att bilderna inte riktigt verkar överensstämma med berättelsen i inlägget. Det blir oreda i kommentarsfältet, och det kastas diverse okvädningsord och det dumförklaras fram och tillbaka.

Under gårdagskvällen twittrade jag tre gånger till Mats Dagerlind (politisk chefredaktör och ansvarig utgivare på Samhällsnytt) och ifrågasatte sanningshalten. Dagerlind svarade inte på något av mina tweets.

Under kvällen kom en liten uppdatering på Samhällsnyttartikeln, som fortsatt ser ut som tidigare, men med följande tillägg i slutet:

UPPDATERING: Under dagen har det framkommit motstridiga uppgifter kring händelsen. Bland annat hävdas det att händelseförloppet varit annat än än vad som beskrivs i hans Facebook-inlägg. Samhällsnytt arbetar med att verifiera uppgifterna.

Lite senare väljer Niklas att ta bort, alternativt sekretessbelägga sin Facebook-status så att bara vänner kan se den. Samhällsnyttartikeln är uppdaterad med följande:

”Det här Facebook-inlägget är inte längre tillgängligt. Det kan ha tagits bort eller så kan inläggets sekretessinställningar ha ändrats.”

Ytterligare lite senare försvinner artikeln från Samhällsnytts hemsida.

Jag har avkrävt Dagerlind en artikel som visar hur farligt det är att sprida #fakenews och lögner och att detta inte är vare sig första eller sista gången Facebook-inlägg som detta sprids som en löpeld.

Internet må vara en fantastisk innovation, men vad beträffar spridning av hot, hat och lögner så är Internet farligt, då falsk information kan spridas med en gigantisk genomslagskraft. Syftet med att sprida falsarier har uppfyllts, trots att informationen har tagits bort. Internet glömmer aldrig.

Det blir smärtsamt tydligt vilken agenda alternativ media som t ex Samhällsnytt har. Att de väljer att skriva en #fakenews-artikel baserad på en Facebook-status som redan har massdelats har enbart funktionen av att spä på polariseringen mellan ”vi och dom”. Det är smutsigt, oärligt och oprofessionellt. Kort sagt: det är Samhällsnytt i ett nötskal.

Fotnot: Av respekt för privatpersonen väljer vi att inte publicera de bilder som han la upp i sin Facebook-status. Däremot så gjorde Samhällsnytt det i sin artikel.

Källa:

En cachad version av Samhällsnyttartikeln finns att läsa här.

Lästips:

Varning för Samhällsnytt!

Samhällsnytt sprider #fakenews

Samhällsnytt sprider #fakenews – igen!

Samhällsnytt kan inte sluta sprida #fakenews

Nu nazisympatisör, då SD:s toppnamn i Stockholm

Christoffer Dulny har kommit ut som en person som stödjer nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Med anledning av det blickar jag tillbaka och minns att Dulny för bara tre år sedan var förstanamn på partiets listor till kommunfullmäktige i Stockholm och han var anställd av Sverigedemokraterna (SD) fram tills i år. Jag jämför affären som fick honom utesluten från partiet med affären ”afghan”. Dulny fick gå och Jörgen Fogelklou sitter kvar, trots att Fogelklous rasism är sju resor värre än någonsin Dulnys varit.

Sveriges Radio har tittat på alternativa högern och deras nya talesperson, den f d sverigedemokraten Christoffer Dulny.  I programmet framgår det att Dulny numera tillhör de i extremhögern som öppet stödjer nazistiska NMR.

”I ett avsnitt i Nordisk alternativhögers podd ledd av Christoffer Dulny kommer de medverkande fram till att deras enda problem med Nordiska motståndsrörelsens, NMR:s, partiprogram är att de anser att NMR:s ekonomiska politik ligger för långt till vänster.  Att NMR är en nazistisk organisation och att hot och våld är en central del i deras verksamhet, kritiseras inte. I stället berättar Christoffer Dulny om hur gott rykte NMR har i den internationella alternativhögern.

– Jag har bara hört bra saker. Faktum är att när man pratar om aktivism i Norden är det nästan uteslutande NMR som nämns.

När Ekot frågar om Alternativhögerns samarbete med nazister är Christoffer Dulny noggrann med att poängtera att varken han själv eller rörelsen i allmänhet är nationalsocialister. Men han tänker inte kritisera NMR, eftersom de är eniga i den för dem mest grundläggande frågan – ras och etnicitet.

– Det finns så klart en enighet kring det allra allra mest centrala. Det handlar om att Sverige är ett land som tillhör svenskarna och ska tillhöra svenskarna”.

Dulny tvingades bort från Sverigedemokraterna 2014 efter att hans skriverier under pseudonym avslöjats.  Läs mer i Expressen om det. Expressen skrev:

På Avpixlats föregångare Politiskt inkorrekt skriver han i en kommentar om sin oro för att det föds för många muslimer i Sverige:

”även om födslotalen bland muslimer som bott ett längre tag i t.ex. Sverige eller Danmark minskar så motverkas det ändå att man, i alla fall i Sveriges fall, importerar nya muslimer i tiotusental som kommer att föda lika många barn som de muslimer som kom för 20-30 år sedan.

Man får inte missa en sådan grundläggande sak, här i Sverige har vi fortfarande en massinvandring som är bortom all vett och sans, vi har knappt börjat oroa oss för nästa steg som är att vi blir ‘utfödda’ i vårt eget land, och vi betalar dem för det genom generöst vårdnadsbidrag och barnbidrag.”

Han erkände senare att fejkkontot var hans.

– Det har helt och hållet varit ett felaktigt agerande att kommentera anonymt under ett påhittat namn, säger Dulny till SVT.

Nu har han alltså gått ”full nazi” som man brukar säga. Men för en som följt hans skriverier några år är detta ingen nyhet. Däremot är det skrämmande att denne Dulny var första namn på SD:s lista för kommunfullmäktigevalet i Stockholm 2014. Detta är för bara tre år sedan. Dulny arbetade sedan på riksdagen för SD och umgicks med ledande SD:are utan att någon reagerade fram till 2017. Om Dulny någon gång spydde ur sig något rasistiskt möttes han av tummen upp eller glada tillrop.

Man skrev artiklar med honom, som t ex ovannämnde Linus Bylund gjorde. Man intervenerade på möten som den gång Erik Myrin (mannen som skapat SD:s blåsippelogotyp) och han gick på Pride. Hans inlägg på twitter retweetades och hans inlägg på Facebook spreds. Det fanns viss intern kritik mot SD:s dåvarande ungdomsorganisation SDU, men 2014 hölls den kritiken internt.

När vi ser Dulny närma sig nazisterna ska vi veta att han var en av SD:s toppar för tre år sedan.

Om inte Expressen hade avslöjat honom hade han kanske suttit kvar i SD än idag. Att någon uttalar sig som en nazist under skydd av anonymitet från anonyma trollkonton, anses inte besvärande inom SD. Bara man inte avslöjas med fingrarna i kakburken.

Minns bara att Fogelklou som Interasistmen avslöjade var personen bakom nicket ”afghan” på Flashback. Det han sa är långt värre än något som Dulny någonsin sagt. Inte ens Dulny har gått så långt som att hylla Joseph Mengele och föreslå att Zyklon-B kunde spara in på utvisningskostnader. Men det blev ingen mediestorm om Fogelklou. Han kan sitta kvar.

Det viktiga för SD är inte att bli av med personer som tänker som en nazist. Det viktiga för SD är att de inte avslöjas som nazister offentligt! Hyckleri, hyckleri, hyckleri!

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh

I lördags (7/10) publicerade riksdagsledamoten Hanif Bali (M) en mycket uppmärksammad bloggtext där han säger sig bevisa att Amir Nabizadeh från rörelsen Ung i Sverige ljög om sin ålder i sin asylansökan. Bali hänvisar till en blogg som förefaller vara från 2012 och som påstås tillhöra Nabizadeh – något den sistnämnde bestämt har nekat till.

Bali är noggrann med att påpeka att Nabizadeh räknades som 18 år i svensk folkbokföring när han beviljades uppehållstillstånd och ifrågasätter alltså inte Nabizadehs uppehållsrätt i Sverige. Men genom att påstå att Nabizadeh ljugit anklagar Bali honom för att ha tillskansat sig ekonomiskt bistånd och sociala insatser som han inte var berättigad till.

Eftersom jag för egen del anser att det saknas förutsättningar för att ta ställning kring sanningshalten i Balis anklagelse ägnas det i denna text inte något utrymme åt den frågan. Istället tar texten sikte på de motiv som Bali uppgav för att  ”granska” Nabizadeh.

Motiven som Bali angivit

Som motiv för det offentliga utpekandet av Nabizadeh har Bali uppgett att Nabizadeh är en offentlig person, eller mer exakt en ”ej privat figur”. Dessutom ska hans påstådda roll som ”talesperson” och ”språkrör” för vad Bali kallar ”den mest politiskt/medialt framgångsrika [sic!] protest-& lobbyrörelse senaste 5 -7 åren” göra honom till en lämplig måltavla för riksdagsmannens offentliga synande. I enlighet med detta ska Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer och att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner [sic!]”. Sannolikt anges dessa motiv för att Bali vill visa att det föreligger ett allmänintresse av offentliggörandet av uppgifter kring Nabizadehs person. Men Nabizadeh själv förnekar att han skulle vara talesperson för Ung i Sverige och beskriver inte sig själv som en offentlig person.

Frågan som då uppstår är huruvida det som Bali uppgett för att legitimera sin uthängning av Nabizadeh stämmer?

1. Nabizadeh som offentlig person

I diskussioner som följde på twitter efter att åldersanklagelserna publicerats avfärdade Hanif Bali kommentarer som ifrågasatte hans agerande mot en ”enskild flykting”. Bali har sedermera gjort upprepade uttalanden  som målar en bild av Nabizadeh som en person med medialt inflytande och därmed fått honom att framstå som en ”offentlig person”. Men är det korrekt att låta förstå att Amir Nabizadeh är en offentlig person? Svaret beror naturligtvis på vad man menar när man talar om offentliga personer.

Det finns ingen exakt definition av vad en offentlig person är, men när tidskriften Resumé för ett par år sedan intervjuade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson beskrev han tre kategorier: samhällsbärare (så som politiker, ledande tjänstemän, koncernchefer) samhällsförstörare (så som grova brottslingar) och ”de som agerar på en offentlig arena” (exempelvis artister, idrottsmän och konstnärer). Om vi väljer att förhålla oss till dessa kategorier när vi funderar kring Balis beskrivning av Nabizadeh följer tre självklara frågor:

a) Kan Nabizadeh uppfattas som en samhällsbärare?

Knappast i den meningen som avses ovan, men vi får anledning att återkomma till detta under punkt 2.

b) Är Nabizadeh en samhällsförstörare?

Såvida vi inte accepterar extremhögerns verklighetsbild kan vi utan bekymmer utesluta Nabizadeh ur kategorin samhällsförstörare. Bali har i sina anklagelser heller inte gjort gällande att Nabizadeh skulle ha gjort sig skyldig till den sortens grov brottslighet.

c) Är Nabizadeh då att anses vara en person som ”agerar på en offentlig arena”?

Inte om man med begreppet ”offentlig arena” utgår från de exempel som Sigvardsson anger (i vardagligt tal s k kändisar). Inte heller om man utgår från Balis egna påståenden om Nabizadehs person.

Visst agerar Nabizadeh, i likhet med många andra, på de offentliga arenor som omger oss i dagens sociala mediersamhälle. Men i traditionella medier, både i tryck och på webben, framstår Nabizadeh som närmast anonym – åtminstone fram till för ungefär en veckan sedan!

Offentlig person eller känd som brottsoffer?

En sökning på ”Amir Nabizadeh” i Göteborgs Universitets mediearkiv (som är rikstäckande och inkluderar TV/radio, webb, tryckta nyheter m m) för perioden 1 januari-2 oktober 2017 ger endast 19 träffar:

Skärmklipp 2017-10-08 21.40.33.png

Dessa träffar inkluderar till exempel artiklar där ett foto taget av Nabizadeh har använts och hans namn figurerar av rent upphovsrättsliga skäl samt nio träffar i en medelstor lokaltidning med artiklar som rör hans enskilda situation som ensamkommande.

Om man däremot använder samma sökterm (”Amir Nabizadeh”) bara för den senaste veckan, dvs 3-9 oktober, visas 192 träffar:

Skärmklipp 2017-10-11 22.35.44.png

Den senaste veckans dramatiska ökning av massmediala sökträffar på ”Amir Nabizadeh” har att göra med Mattias Karlssons (SD) till synes rasistiska och lagvidriga påhopp, vilket ledde till en förtalsanmälan.

Att Nabizadeh den senaste veckan figurerat mycket i det offentliga med anledning av ett förmodat brottsligt angrepp från en känd sverigedemokrat kan knappast göra honom till en offentlig person, i vart fall inte i den meningen som Bali försöker göra gällande i motiven till sin uthängning. Med andra ord är det fel att anta att den uppmärksamhet som Nabizadeh fått i egenskap av målsägande/potentiellt brottsoffer skulle göra honom mer lämpad för offentlig granskning jämte andra enskilda privatpersoner.

Så hur ligger det till? Var anledningen att Bali valde att hänga ut Nabizadeh den uppmärksamhet Nabizadeh fick dagarna efter Karlssons påhopp? Eller var det bara av ren slump som ”granskningen” kom att offentliggöras samma vecka som Nabizadeh för första gången på riktigt hamnade i massmedialt fokus, dvs efter Karlssons uttalande?

Möjligen kan tidpunkten förklaras med att Bali väntade på ”rätt” tillfälle att offentliggöra sina ”fynd” för att få maximal spridningseffekt. Värt att nämna i sammanhanget är att Bali känner till Nabizadeh sedan tidigare efter en kort dispyt mellan dem (se här och här). Det skulle även kunna vara så att det blev relevant för Bali att ägna tid åt att ”granska” Nabizadeh först när denne på riktigt hamnade på den ”offentliga arenan”.

Båda alternativ vore problematiska eftersom de, var för sig, skulle innebära att motivet för att hänga ut Nabizadeh kan härledas till den korta tidsperiod som Nabizadeh figurerar i offentligheten som målsägande/förmodat brottsoffer. Det vore helt enkelt inte relevant att hänga ut Nabizadeh tidigare eftersom väldigt få skulle bry sig. Utifrån dessa alternativ kan Nabizadeh knappast räknas som en person som verkar på den offentliga arenan på det vis allmänhetens pressombudsman tycks ha syftat på.

Om vi till fördel för Bali ändå antar att tidpunkten för uthängningen helt enkelt bara råkade sammanfalla med den vecka då Nabizadeh för första gång fick betydande medial uppmärksamhet, kan vi rikta blicken mot Balis övriga angivna motiv för att hänga ut Nabizadeh.

2. Nabizadeh som talesperson för Ung i Sverige

Utifrån ovanstående uppgifter från mediearkivet vet vi att Nabizadeh förekommit ytterst sällan i media före Mattias Karlssons påhopp. Likväl har Bali påstått att Nabizadeh är talesperson för Ung i Sverige. Man skulle kanske kunna tolka detta som att Bali menar att Nabizadeh besitter någon form av bärande samhällsposition, eller i vart fall kan sägas representera Ung i Sverige, som av Bali anses vara den medialt mest framgångsrika lobbyrörelsen de senaste 5-7 åren. Detta bör tala för en påtaglig medial närvaro av Nabizadeh, vilket det kvantitativa sökresultatet (19 träffar) av söktermen ”Amir Nabizadeh” före 3 oktober snarare tycks tala emot.

Om vi då går steget längre än det kvantitativa och tittar på det kvalitativa resultatet av söktermen, dvs. på vilket sätt Nabizadeh har förekommit i media före Karlssons påhopp så blir det tydligt att Nabizadeh talar sanning när han säger att han inte är talesperson för Ung i Sverige.

De enda gångerna Nabizadeh påstås vara talesperson för rörelsen är i Avpixlats substitut Samhällsnytt (se här och här). Om det är härifrån Bali hämtat uppgiften om Nabizadehs roll som talesperson vore det inte första gången han sprider uppgifter från extremhögern som vid en enkel faktakoll skulle visat sig felaktiga (se här)

Om vi bortser från de båda tillfällen då Nabizadehs namn dyker upp i Samhällsnytt vet vi redan utifrån ovannämnda uppgifter att Nabizadeh i majoriteten av sökträffarna (9/17) figurerar som privatperson, alltså utan någon koppling till Ung i Sverige.

I hälften av de åtta träffar som återstår förekommer Nabizadehs namn tillsammans med Fatemeh Khavari, som i dessa artiklar beskrivs som Ung i Sveriges språkrör, ledare och talesperson. Amir Nabizadehs roll framstår som onekligen perifer i dessa sammanhang, även om DN i en artikel 25 september beskriver honom som strejkens största röst på sociala medier och en av fem styrelseledamöter för Ung i Sverige. Samma artikel kretsar dock kring just centralfiguren Fatemeh Khavari, som enligt skribenten urskiljer sig genom att alltid tala i rörelsens namn. Fatemeh Khavaris namn dyker upp 567 gånger för sökperioden 1 januari-2 oktober 2017, vilket kan jämföras med de 19 sökträffarna på Nabizadehs namn:

Skärmklipp 2017-10-11 14.05.32.png

Amir Nabizadeh har under samma period, dvs. före 3 oktober, förekommit i följande former som kan antas vara av representativ kapacitet:

  • En kort kommentar i Syre (25/8) av ”Amir Nabizadeh från Ung i Sverige”
  • Ett antal kommentarer i Aftonbladet (9/8) av Amir Nabizadeh som framställs som tillhörande ”en grupp aktivister…som kallar sig Ung i Sverige”.
  • Två debattartiklar i Aftonbladet  (13/2 och 30/3) som Nabizadeh, vid sidan av en rad till synes okände aktivister, undertecknat med signaturen ”Amir Nabizadeh, Projektet Ung i Sverige

Nabizadeh har alltså, även före 3 oktober, varit framstående i sitt engagemang för Ung i Sverige och sittstrejken på Medborgarplatsen i Stockholm. Men inte någonstans förekommer han som talesperson såsom Bali har försökt att påskina. Snarare får nog den beskrivningen anses vara förbehållen Ung i Sveriges obestridliga frontfigur, Fatemeh Khavari. 

Inte heller finns det i mediearkivsträffarna något stöd för Balis påstående att Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer”.

Den enda sökträffen på Nabizadeh som berör åldersfrågan är den senare av de två debattartiklarna refererad till i listan ovan. Artikeln kritiserar godtyckligheten i Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Detta betyder naturligtvis inte att de som signerat debattexten påstår att ”åldersfusk inte förekommer”. Det är således upp till Bali att bevisa att dessa påståenden stämmer.

Samtidigt bör det tilläggas att Ung i Sverige stödjer alla unga asylsökande som riskerar att utvisas, inte enbart minderåriga. De arbetar alltså för en mer generös asylbedömning där åldern, under rådande omständigheter, ska spela mindre roll. Detta är Bali medveten om eftersom han skriver att gruppen anser ”att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner” (min kursivering).

Till sist, att Nabizadehs engagemang och aktivism skulle anses vara av ”samhällsbärande” karaktär vore att feltolka försvarligheten i att granska mäktiga och inflytelserika personer. Om man som Bali har gjort, jämför ”granskningen” av Nabizadeh med mediegranskning av viktiga företagsledare (som långt ifrån alltid är försvarlig), missar man en viktig poäng. Företagsledare har direktinflytande över människors liv medan aktivister är beroende av uppmärksamhet, i många fall medial sådan, för sin sak.

Slutord

Med anledning av Nabizadehs relativa anonymitet och väldigt begränsade figurerande på den offentliga arenan före 3 oktober – tyder mycket på att utmålningen av Nabizadeh som en offentlig person är en ren efterhandskonstruktion där Nabizadehs offentliga betydelse, både för Ung i Sverige men också som medial figur, blåses upp för att legitimera Balis uthängning.

Men, undrar någon, behöver Bali överhuvudtaget rättfärdiga offentliggörande av uppgifter kring Nabizadehs ålder om han tror de är sanna?

Troligtvis beror motiveringen både på juridiska och politiska hänsynstaganden. Rent juridiskt torde Bali veta att han utsätter Nabizadeh för det som i förtalsbestämmelserna kallas ”andra missaktning”, men att detta under vissa förutsättningar kan anses vara försvarligt (se t ex denna en redogörelse av förtalsbrottets villkor, men se även NJA 2003 s. 567, NJA 2014 s. 808). Vid beaktandet av dessa bestämmelser finns det ett tydligt intresse av att framställa Nabizadeh som en offentlig person, eftersom detta höjer ribban för vilken typ av offentlig granskning enskilda anses kunna räkna med.

Rent politiskt är det självklart känsligt när man som riksdagsledamot för Sveriges näst största parti hänger ut en ung aktivist och därmed skapar en väntad hatstorm på sociala medier. Särskilt problematiskt är det om den möjliga kopplingen till dennes roll som målsägande/förmodat brottsoffer och offentliggörandet av ”granskningen” synas.

En del kritiker har således ifrågasatt lämpligheten i att man som innehavare av ett av Sveriges mäktigaste politiska ämbeten ägnar sig åt att klämma åt enskilda individer istället för att dentifiera problem med lagstiftningen och verka för att ändra den.

Men eftersom Bali anser att det ena inte utesluter det andra bör han åtminstone tänka på att presentera underlag för alla sina påståenden som är avgörande för rättfärdigandet av ”granskningen”. På så vis slipper man som läsare bli vilseledd av falska påståenden, och Bali själv kan ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att hänga ut personen han ”granskar”.

Om han anser att de motiv han angett för uthängningen överhuvudtaget spelar roll bör han ta dem på allvar. Frågan är varför han inte har gjort detta?

Med ironin som vapen

”The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of ‘political correctness’ to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture.” – Alice Marwick & Rebecca Lewis

Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur s k digital/Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t ex vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).

Ironi som strategi

Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen osv) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.

Friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba’: ”Det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?”

Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter flyttas positionerna fram och normaliserar inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna: Ideologin.

Att säga det förbjudna

Rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi – eller uttryckta som äkta ironi – att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och islamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att kunna säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.

“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society. /…/ Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /…/ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” – Alexander Reid Ross

Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska motsvarigheter.

Dold propaganda

Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera – brottstycke för brottstycke – ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till det demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t ex dela en provokativ mem på Facebook eller raljera över handhjärtan på Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett slags skämt i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.Hanif Bali är ironisk på twitter

I det långa loppet är det tyvärr bättre för både miljö och samhälle att framstå som lite tråkigt humorbefriad och ”politiskt korrekt” än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism osv passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD ljuger om sin politik

Sverigedemokratiska politiker har en förmåga att mörka, släta över, försköna och fara med osanning.

För ett par dagar sedan kom en kortare tweet-rant från SD:s starkaste kvinnliga profil Paula Bieler, talesperson i jämställdhets-, integrations- och familjefrågor. (Hela tråden går att finna här)

Vän av ordning vill påstå att det är en lögn att hävda att SD är det parti som struntar i var någon är född eller har sin bakgrund. Det är hela kärnan i partiets ideologi och är det som ger partiet dess särställning, och som är en av anledningarna till att de har vuxit sig så stora som de är idag.

Vill SD ge flyktingar en fristad? Nej, de har en nollvision på flyktinginvandring.

Ja, SD siktar ju på 100%-ig assimilering, inte integration. Inte bara invandrare ska assimileras, utan också de svenskar som har fel syn på ”svenskhet” ska assimileras. Bieler avslutar denna tweet med ”Vi är det parti som vill göra det möjligt. På riktigt”. Tweeten ger en fadd eftersmak då vi vet hur det ska gå till. SD hävdar att invandrare bör lämna sin kulturella identitet och anamma det de vidhåller är en ”svensk” kulturell identitet. Annars kan en människa inte assimileras. SD har inte någon integrationspolitik, då de anser att det inte behövs. Det går tydligen inte att ha två olika kulturella identiteter. Jag ser dagligen många exempel i min omgivning och i samhället där det funkar finfint att vara dubbel i sin kulturella identitet: ”svensk” OCH ”serb”, eller ”svensk” OCH ”irakier”, eller ”svensk” OCH ”chilenare”.

Jag kan inte se något annat än att detta rör sig om röstfiske från Paula Bieler. Hon försöker med alla till buds stående medel attrahera fler väljare, i detta fall kvinnliga invandrare. Det är oärligt, lögnaktigt och vilseledande. SD skyr sällan några medel i sin maktfullkomlighet. Till varje pris ska propagandan ut, oavsett om det är sanning eller lögn.

Att tro på att Sverigedemokraterna inte skulle bry sig om var någon är född eller har sin bakgrund vore lika naivt som att tro på att Vänsterpartiet inte skulle bry sig om att vård, skola och omsorg privatiseras eller att Moderaterna inte skulle bry sig om att skatterna höjs.

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.