Etikettarkiv: retorik

Krönikor

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko!

Jimmie Åkesson.

Jag tänker inte nämna ett ord om rasism och nazism eller någonting som på något vis berör dessa områden.

Jag tänker prata direkt till dig som människa och hur konstigt det än kan låta hoppas jag att det når fram.

Varför gömmer du dig Jimmie Åkesson?

Varför tiger du och är tyst varje gång det parti du representerar begår grova övertramp?

Varför vill inte du ta något ansvar för vad ledande företrädare i ditt parti gång efter gång gör sig skyldiga till?

Jag har följt dig länge Jimmie Åkesson, mycket länge och jag kan inte förstå varför du inte förstår vad som händer när du och dina polare med er hatretorik faktiskt triggar människor till att dödshota människor som inte tycker som du.

Jag förstår det. Lilla obetydliga enkla jag med min asperger och ADHD förstår vad som händer när man gör så, varför förstår inte du det Jimmie Åkesson?

Du är partiledare, du har garanterat en mycket högre intelligenskvot än vad jag har. Jag kan tala om för dig vad min är, jag ligger långt ner på den nedre halvan av vad som betecknas som normalbegåvad.

Jag har sett och upplevt livets baksida, jag har tillbringat halva min barndom på ett barnhem, jag har utsatts för mobbning för att jag är annorlunda. Precis det som ni grundar all er ideologi på. För det handlar inte bara om er invandringskritiska politik utan vad den faktiskt innebär, att alla som inte tillhör din världsbild av den ofelbara, perfekta människan inte passar in.

Nej det handlar inte bara om människor med annan hudfärg, kultur eller religion utan alla som faktiskt inte tillhör den begåvade, välbeställda eliten. Är det inte så Jimmie Åkesson?

Du säger dig tillhöra och företräda den lilla människan, men jag som är ute i debattgrupper bemöter dina polares hat, jag ser den verklighet din politik för med sig, det är såna som mig dom kallar för jävla pucko Jimmie Åkesson.

Så nu är det inte Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller någon annan partiledare du ska svara inför. Nu är det mig du ska svara inför. Nu kan du inte spela ett mobbat offer längre för det är jag som är det du Jimmie Åkesson och dina svanskompisar kallar för ett jävla pucko! Men jag vet att du som alltid kommer att hålla dig undan, du kommer att fortsätta tiga och inte ta något som helst ansvar. Det är så du är.

/Thomas Eriksson ”S-märkt” samhällsdebattör
14859516_10207263396975266_1310349943_o

 

 

 

 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Reportage

Möte med: Niclas och Navid – samtalsaktivister

Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.

Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.

Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.

13735015_10153513713316199_4706020989386471321_o

Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:

– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till. 

– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”

Navid flikar in:

– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka! 

– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg. 

– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.

Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:

– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.

Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:

– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i.  Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. 
Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”

Niclas fortsätter:

– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.

13767328_10153513714026199_6826266962054426423_o

Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?

– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och  snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?!  Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.

Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?

– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser. 

Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.

– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter. 

 

Läs mer:
Konsten att vara sig själv, bok av  Emma Engdahl
Seven habits, bok av Stephen Covey
Hostage at the table, bok av George Kohlreiser
Den berikande mångfalden, artikel av Nima Sanandaji

Andra som skrivit intressant om samtal och möten är Tristram Engelhardt och Paul Ricoeur

Myter

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism

Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.

De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.

Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.

2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.

Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.

Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.

På islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:

Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation

Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.

Efter terrordåden i Paris 2015 fördömde såväl Saudiarabien som Algeriet, Marocko, Kuwait, Iran, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Bahrain, Indonesien och Qatar attackerna. Attackerna fördömdes av nationella och lokala muslimska grupper i USA. Franska muslimska ledare fördömer terrorattacken i Nice häromveckan. Dessutom utfärdade 70 000 muslimska ledare runt om i världen i slutet av förra året en fatwa mot islamistiska organisationer, såsom Daesh, Boko Haram, Al-Qaida och talibanerna, och krävde då att sådana organisationer inte ska benämnas muslimska.

Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.

Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.

Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.

Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.

Källor:

Myths and Facts about Muslim People and Islam

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Bias against muslims

Myt: Islamister bakom all terrorism

I fokus

Rättfärdigandets logik

Gästinlägg av Robert Nilsson

ORLANDO. Pingstpastorn Stanley Sjöberg skriver följande i ett Facebookinlägg med anledning av massakern på gayklubben i Orlando:

“Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter “pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlando att upprepas i stad efter stad, land efter land.”

En tid efter terrorattentatet på Utøya så skrev den sverigedemokratiske kommunpolitikern Eric Hellsborn på sin blogg:

“Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.”

Det är samma sorts kallhamrade cyniska logik bakom båda resonemangen – där skulden för det som skett flyttas från gärningsmannen eller den ideologiska kontext och normer som motiverade denne för att läggas på offren eller någon annan.

Antingen det är massinvandring eller provocerande Pride-kultur.

Hitler och nazisterna använde sig av samma sorts logik – det var judarna själva som bar ansvaret för Förintelsen och den slutgiltiga lösningen.

Logiken är livsfarlig – för den inte bara bekräftar gärningsmannens världsbild och syn på sig själv och dennes rättfärdigande av sina handlingar – utan också potentiella gärningsmäns diton.

Massmördare mördar oftast genom att inleda en förhandling med sin egen moral – en sorts förhandlingsprocess – där de hamnar i en sorts moralisk ”point of no return”. De hamnar till slut i slutsatsen att även om mord är moraliskt fel, så övervägs denna moraliska brist av det rätta i att handla för ett gemensamt bästa. Det gemensamma bästa kan vara nationen, folket eller guden eller något annat högre värde.

Att vi påfallande ofta – som i Breiviks fall – ser mordet omskrivet som ett självförsvar handlar just om att komma runt det moraliska dilemmat som mord är. Att handla i nödvärn är en moralisk klausul som funnits ända sedan antiken – en mycket gammal föreställning som idag är institutionaliserad i de flesta nationers lagar.

Logiken tillämpas för den placerar alla människor i ett sorts händelseförlopp som inte går att påverka. Händelseförloppet utlöses som en konsekvens av att en sorts naturlag – må det vara Gud eller någon annan abstraktion som nationen – och dess bestämda ordning har rubbats. Antingen genom att vara homosexuell eller vara av annan etnisk härkomst som i sin tur inte harmonierar med ordningen.

Men framförallt, och återigen, uttalandena bekräftar gärningsmännens – både gårdagens och morgondagens våldsverkares – världsbild och rättfärdigande.

Artiklar

Argumentation och argumentationsfel: Del 1

Alla människor kan träna på att förtydliga och formulera sig bättre när de argumenterar. Genom att bli bättre på att argumentera blir du också bättre på att föra fram din ståndpunkt, samt motbevisa åsiktsmotståndares argument eller försök att vilseleda debatten.

Det här är den första delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den andra delen kan du läsa HÄR.

Med kunskap om hur argumentation, argumentationsfel, och argumentationsteknik hänger ihop kan du undvika de vanligaste fallgroparna och enklare återföra sakdebatten till den korrekta premissen.

När du argumenterar för din sak följer det av att du fört fram ett påstående mot eller till stöd för något (en tes).  Du är för eller mot någonting som du vill bevisa eller motbevisa. Att då känna till hur ett argument byggs upp underlättar din förståelse för att förstå resonemang som helhet, men är även användbart i enskilda debatter när du känner igen en oetisk debatteknik.

Det du vill bevisa är vanligen en bärande teori eller en hypotes som har ett förklaringsvärde.  Du vill förklara hur någonting är. Ett argument är det som du för fram till stöd för din uppfattning, det du tror på och vill bevisa, eller som du inte håller med om och istället vill motbevisa.

När vi säger att du har ett argument syftar vi vanligtvis på hela ditt resonemang eller på en av de påståenden du för fram som stöd eller som motsägelse till motpartens argument.

En argumentation kan bedömas på två sätt: dels om de premisser som argumentationen bygger på är hållbara, och dels om premisserna är relevanta för argumentationens slutsats. Om premisserna är hållbara är argumentationen som helhet hållbar. Om slutsatsen följer av premisserna är argumentationen giltig. Det kallas att göra en logisk härledning eller en deduktion.

En ogiltig argumentation där premisserna är falska blir ologisk, ett s k felslut. Ett felslut är ett ogiltigt resonemang. 

debateOlika typer av argument

Argument kan delas in i några olika typer. De här typerna kan överlappa varandra och är i det här fallet endast ett analytiskt redskap som gör det överskådligt för oss.

  • Sakargument är ett argument som vilar på ett empiriskt eller logiskt underlag (se ovan). Att hänvisa till eller använda sig av lagar eller logiska resonemang hör hit. Ett sakargument kan t ex vara:”Det dör X antal människor på den här vägen varje år. Sänk hastighetsgränsen!” eller: ”Jag behöver högre lön för jag får lägre lön än mina kollegor”
    Ett sakargument utgår ifrån den faktiska verkligheten samt logiska härledningar från det.
  • Känsloargument är ett argument som vilar på ett känslomässigt antagande om hur något är eller bör (normativt) vara. Exempelvis ”Jag håller inte med dig för det känns inte rätt. Jag tror på det här andra för det känns mer rimligt” eller kan vara en ovilja att acceptera ett argument p,g,a att det upplevs provocerande. Ett känsloargument kan också vara; ”Jag behöver högre lön för då kommer jag tycka du är en bättre chef och därför arbeta bättre” eller ”Jag är osäker i trafiken. Sänk hastighetsgränsen!”
    Ett känsloargument utgår ifrån hur en person känner hur något är eller bör vara.
  • Auktoritetsargument  härleds ur en person eller en källa med auktoritet på området. Det kan vara politiker, tjänstemän, forskare eller andra som kan fungera som sakargument förutsatt att källan redovisas. Sådan argumentation kan vara giltig eller ogiltig beroende på användningen av den. Det måste råda en viss grad av konsensus omkring auktoritetens legitimitet för att vara ett giltigt argument.
    Ett auktoritetsargument utgår ifrån ett expertutlåtande som anses ha rätt kunskap eller trovärdighet i frågan.
  • Värdeargument är argument som härleds ur allmänt accepterade värderingar. Exempelvis att alla människors lika rätt och värde är en fundamentalt viktig princip och går att använda som ett argument i sig självt i de fall motsatsen exponeras. ”Det här du säger är inte förenligt med alla människors lika rätt och värde. Du har fel”.
    Ett värdeargument utgår ifrån en allmänt erkänd uppfattning eller värdering

Till gruppen ogiltiga argument, s k ”bedrägliga argument”, hör bland annat cirkelresonemang, allegoriska angrepp, personangrepp och ledande frågor med flera.

Ett argumentationsfel är de argument som inte hör hemma i en sakdebatt. De är irrelevanta (hör inte dit) och används både medvetet som ett sätt att avleda debatter, men även omedvetet som felaktiga generaliseringar eller som en konsekvens av bristande logisk stringens. Känsloargument kan i det här avseendet aldrig likställas med ett sakargument. Det måste alltid vara det logiska och det empiriskt säkerställda argumenten som värderas separat mot varandra medan känsloargumenten avlägsnas helt. Det går inte att förvandla månen till en ost för att det känns som det.

Att lära sig känna igen hur argument byggs upp och hur argumentationsfel fungerar i praktiken är viktigt för att undvika att hamna i avledande debatter och för att klara av att hålla sig till sakfrågan. Det finns stora vinster för den som på ett oetiskt vis använder sig av argumentationsfel för att få fram falska poänger. Lika stora vinster har du om du kan genomskåda dem.

Genom att du är medveten om olika argumentationsfel kan du också påpeka det på ett sakligt vis och därmed återföra sakdebatterna till dess rätta innehåll. Genom att hålla en logisk följdriktighet och ett konsekvent särskiljande mellan sakargument och känsloargument eller argumentationsfel går det att nå fördjupade slutsatser och vinna debatter.

En person som säger att månen känns som en ost kommer alltid ha fel oavsett hur övertygande den personen är när det gäller att förmedla sina känslor.

Det här är den första delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den andra delen kan du läsa HÄR.
argumentation

Artiklar

Debatt: Ordlista för dummies

Som ett komplement till terminologi-serien ser vi på Motargument ett behov av att skapa en lättillgänglig sammanställning över ismer, företeelser och ord som används som verktyg i debatten. Följande översikt är tänkt att användas som ett uppslagsverk, och vi vill samtidigt passa på att vi påminner oss om hur konstruktiv en debatt, eller en diskussion, blir då vi lämnar sakligheten och istället svänger oss med invektiv och ogrundade anklagelser.

Det är ett fritt val vilken teknik vi använder, men vi bör fundera ett varv till på huruvida det för diskussionen framåt då vi kastar ur oss osakligheter. Vi bör också tänka över hur konstruktivt/respektfullt det är att slentrianmässigt, och generaliserande, stämpla andra med diverse epitet. Hur vi uttrycker oss är helt och hållet ett eget val. Vi hoppas att du kan komma att ha nytta av denna sammanställning.

Afrofobi – rasism mot människor med ursprung i subsahariska Afrika (dvs söder om Sahara). Mer om afrofobi finns att läsa på Mångkulturellt centrum och på DN Debatt (”Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar”).

Anarkism – en politisk övertygelse om ett samhälle fritt från stat, kapitalism, hierarkiska system samt auktoritära strukturer På Ideologiskolan kan vi läsa mer om anarkism.

Antisemitism – hat/rasism mot judar, utifrån religiös eller etnisk (eller både och) orsak. Mer om antisemitism finns att läsa om här på Motargument och på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Antiziganism/antiromism – rasism mot romer. Om antiziganism kan man läsa här på Motargument och på Kommissionen mot antiziganism.

Antropocentrism – uppfattning om att människan står över naturen, vilket ger människan rätt att nyttja naturen. Motsatsen till antropocentrism är ekocentrism, dvs att människa måste anpassa sig till naturen, och bete sig efter naturens villkor. En variant av antropocentrismen är biocentrismen, vilken sätter allt levande i centrum, och är således överställt naturen. Mer om antropocentrism finner vi här.

Bifobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot bisexuella. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om bifobi.

CIS-person – motsatsen till transperson. En cis-person är en människa som känner sig bekväm med sitt biologiska, och juridiska kön samt med sin könsidentitet och sitt könsuttryck. Cis anses vara norm: man känner sig som kille, är enligt folkbokföring och myndighetsdokument kille samt har en kropp som killar brukar ha. Cis betyder ”på samma sida”. Mer om cis-personer hittar vi här.

Defaitism – (av franskans défaite – nederlag) uppgivenhet, acceptans av förlust utan strid. Mer om defaitism finns här.

Diskriminering – enligt diskrimineringslagen är diskriminering att någon missgynnas eller kränks mot bakgrund någon av de sju diskrimineringgsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Vi har tidigare berört ämnet här på Motargument. Det går också att läsa mer om diskriminering hos Diskrimineringsombudsmannen.

Dogmatism – uppfattning om att den egna åsikten är den enda rätta. Motsatsen till skepticism. Mer om dogmatism kan vi läsa på Psykologiguiden.

Dominionism – teokratisk politisk ideologi som fokuserar på kristen nationalism och religiöst herravälde. Den kristna motsvarigheten på islamism. Mer om dominionism, även kallad den kristna högern, kan vi läsa om här på Motargument.

Egocentrism – uppfattningen om att de egna åsikterna och intressena är viktigare än alla andras. Kallas också självcentrering. En överdriven egocentrism betecknas ofta som narcissistisk personlighetsstörning, vilket är en psykiatrisk diagnos. På Psykologiguiden kan vi läsa mer om egocentrism.

Etnocentrism – tendens att se på den egna kulturen som central, och att tolka andra kulturer mot bakgrund av de premisser och värdesystem formade i den egna kulturen. Det har tidigare skrivits om etnocentrism här på Motargument.

Etnonationalism – politisk ideologi som fokuserar på att det är den etniska samhörigheten som är fundamentet i nationen. Vi har tidigare på Motargument skrivit om etnonationalism.

Fascism – politisk, antidemokratisk (totalitär) ideologi med tydliga inslag av nationalism och ledarkult. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, och på Magasinet Neo kan vi fördjupa oss ännu mer.

Feminism – samlingsbegrepp för rörelser och ideologier som  strävar efter att alla, oavsett kön, ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Feminister verkar för att stärka kvinnors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Vi kan läsa mer om feminism på ungafeminister.se och på Språktidningen.

Frankfurtskolan – nymarxistisk skolbildning inom sociologi och vetenskapsfilosofi som är verksam sen tre generationer. Sedan 1990-talet har ”Frankfurtskolan” i Sverige kritiserats för bl a ”kulturmarxism” likt nazisterna gjorde på 1930-talet. Motargument har tidigare berört ämnet i ”Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik”.

Funkofobi – fördomar mot människor med funktionsnedsättning, såväl fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska. Mer om funkofobi går att läsa här och på Förbundet Unga Rörelsehindrades hemsida funkofobi.se

Grön ideologi – politisk ideologi som ligger till grund för grön politik och uppstod i samband med gröna våge på 1970-talet. Mer om ekologism och gröna ideologier kan vi läsa om på politiken.se

HBT/HBTQ – HBTQ är en förkortning för homo, bi, trans och queer, och verkar för alla människors lika värde, oavsett sexualitet, könsuttryck eller könsidentitet. På Egalia kan vi lära oss mer om HBT/HBTQ.

Heteronormativitet – slentrianmässig föreställning om att människor är heterosexuella, mot bakgrund av att det är en gängse uppfattning i vårt samhälle. På Forum för Levande Historia kan vi läsa mer om heteronormen.

Heterosexism – diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också homofobi. Mer om heterosexism finns att läsa här på Motargument och på ALGBTICAL.

Homofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också heterosexism. Mer om bl a homofobi går att läsa på Forum för Levande Historia.

Högerextremism – samlingsbegrepp för antidemokratiska, fascistiska och nationalsocialistiska (nazistiska) rörelser. En röd tråd i högerextremismen är rasismen. Mer om högerextremism finner vi här.

Identitetspolitik – politiska ställningstaganden som tillgodoser egenintresset samt de egna sociala intressegrupperna. Exempel på sådana grupper är klass, religion, kön, etnicitet, sexualitet etc. Mer om identitetspolitik kan vi läsa här och på SvD Kultur.

Identitära rörelsen (identitarism) – samlingsbegrepp för filosofiska och politiska grupper som har sitt ursprung i Frankrike i slutet på 1900-talet. Nyckelord för identitarismen är regionalism, kritik mot utomeuropeisk invandring, regionalism och antiliberalism. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) är den identitära rörelsen en del av vit makt-miljön. Mer om identitarism kan vi läsa på Expo.

Islamism – islamism kallas också politisk islam. Forskare menar att islamism även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Islamism kan beskrivas som religiös nationalism. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, bl a här. Vi har också rett ut att islam inte är en ideologi.

Islamofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot islam och muslimer. Tar sig uttryck i rasism och diskriminering gentemot muslimer. Vi har berört ämnet ett flertal gånger här på Motargument. På Islamguiden.se kan vi läsa mer om islamofobi.

Kommunism – politisk ideologi som strävar efter ett klasslöst samhälle och gemensamt ägande. Mer om kommunism kan vi läsa om på Motargument och på Forum för Levande Historia kan vi läsa om hur kommunismen bär historiskt ansvar för folkmord och brott mot mänskligheten.

Konservatism – politisk ideologi som strävar efter att bevara gamla värderingar, traditioner och system. På Ideologiskolan kan vi lära oss mer om konservatism.

Kulturmarxism – används i nedvärderande syfte i debatten och är egentligen en konspirationsteori byggd på föreställningar om att judar och företrädare för Frankfurtskolan har i uppdrag att förgöra västerländsk kultur och kristendom genom att normalisera politisk korrekthet och multikulturalism. Mer om konspirationen om kulturmarxism kan vi läsa på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Kulturobjektivism – motsatsen till kulturrelativism. Uppfattning om att olika kulturer har olika värde och är olika utvecklade, mot bakgrund av att det finns objektiva värden. Dessa värden vidimerar värdering av olika kulturer. Detta kan vi läsa om här.

Kulturrelativism – motsatsen till kulturobjektivism. Uppfattning om att ingen kultur är mer värd, eller mer utvecklad, än någon annan. På Forskning & Framsteg kan vi lära oss mer om kulturrelativism.

Liberalism – politisk ideologi som fokuserar på individens frihet. Olika vinklar gällande liberalismen kan vi läsa om på Ideologiskolan.

Marxism – samhällsåskådnin/politisk ideologi grundad på Engels och Marx teorier. Marxismen ligger till grund för, å ena sidan, socialism och, å andra sidan, anarkism. Om marxism kan vi läsa här och på Ideologiskolan.

Narcissism – är i själva verket en diagnos och innefattar självupptagenhet, fåfänga och självförhärligande. Personer med en narcissistisk personlighetsstörning har ofta en övertro på den egna förmågan. Se också egocentrism. Mer om narcissism återfinner vi på Psykologiguiden.

Nationalism – ideologisk inriktning som har sin grund i gemenskapen inom en nations gränser. Det finns två artiklar på Motargument om nationalism, en om nationalism i ett historiskt perspektiv  och en som reder ut begreppet nationalism.

Nationalkonservatism – politisk ideologi som förespråkar en självständig nationalstat, fokuserar på kulturella intressen och verkar för att försvara kulturell och etnisk identitet. Mer om nationalkonservatism återfinner vi i DN:s debattartikel ”SD:s nya ideologiska etikett ändrar inte partiets politik”.

Nazism – politisk ideologi som bygger på fascism och rasism utifrån övertygelsen om den ariska ”rasens” överlägsenhet. Vi har tidigare på Motargument redogjort för nazism. Ytterligare läsning om nazism finner vi på Forum för Levande Historia.

Nya högern – kallas också Europeiska nya högern, eller Franska nya högern, och är en högerextrem fransk kulturrörelse som är nära knuten till det fascistiska tankegodset. Mer om Nya högern finns att läsa om här och på DN kan vi läsa om den Nya högern i Sverige, det nybildade SDU och Nordisk ungdom.

Oikofobi – motsatsen till xenofobi, och kan beskrivas som självhat mot den egna nationen, kulturen och etniciteten. Ett begrepp som används av s k sverigevänner om människor som är positiva till mångkultur, öppenhet och tolerans. Ett vardagligare ord för oikofobi är svenskfientlighet. Vi har skrivit om oikofobi tidigare på Motargument.

Patriotism – lojalitet och kärlek till fosterlandet. Patriotismen är inte politisk, till skillnad från nationalismen. Mer om patriotism, och skillnaden mot nationalism, går att läsa på Expo skola.

Politisk korrekthet (PK) – en i grunden positiv företeelse som, i debatten, används nedvärderande. Vad PK egentligen är kan vi läsa om på Fryshusets hemsida och i en ledarartikel på DN.

Rasism – hat och fördomar gentemot en människa mot bakgrund av ursprung, etnicitet, hudfärg, kultur och/eller religion. Har sitt etymologiska ursprung i föreställningen om att människan är indelad i olika raser. På Motargument kan vi läsa om rasism i ett flertal artiklar, bl a här. På Forum för Levande Historia får vi ytterligare fördjupning.

Salafism – bokstavstrogen, oftast våldsbejakande, islamism som motsäger sig tolkning av Koranen och förkastar moderna muslimska synsätt. Salafister anser sig praktisera ”sanna islam” och är en sunnitisk inriktning. Salafister strävar efter att skapa en islamisk stat. Läs mer om salafism på SR.

Sexism – diskriminering och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön. Det går att läsa mer om sexism här på Motargument.

Skepticism – uppfattningen att det inte är möjligt att ta reda på kunskap om världen, eller samhället. Även om det hade varit möjligt, så skulle man inte kunna skilja det som är sant från det som är falskt. Mer om skepticism finner vi här.

Socialism – politisk ideologi som framhäver kollektivets, snarare än individens, förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Mer om socialism hittar vi här.

Socialkonservatism – politisk ideologi som i grunden verkade för att göra något åt sociala missförhållanden i arbetarklassen och bygga en välfärdsstat. En annan beskrivning är det vi kallar för den kristna högern. Mer om socialkonservatism läser vi i Smålandspostens ledarartikel ”SD är inte socialkonservativt”.

Statsnationalism – politisk ideologi som fokuserar på att grunden för statsbildningen utgörs av en gemensam värdegrund och statsapparat. Till skillnad från etnonationalismen har etnisk/kulturell/religiös tillhörighet sekundär betydelse i statsnationalismen, som sålunda är multinationell.

Totalitarism – läran om diktatur, dvs enpartistyre. Om totalitarism kan vi läsa på Forum för Levande historia.

Transfobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot transpersoner. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om transfobi.

Transpersoner – transpersoner är människor som, genom sitt könsuttryck och könsidentitet inte följer gängse könsnorm. Begreppet transperson är ett samlingsbegrepp för flera olika transidentiteter. En människa kan uppfatta sig som man, kvinna, både och, mitt emellan eller ingetdera. Uppfattningen är inte avhängig det kön man tilldelats vid födseln. Mer om transpersoner kan vi läsa här.

Vit makt – samlingsbegrepp på antidemokratiska, nazistiska rörelser som baserar den nationella gemenskapen på etnicitet. På Säkerhetspolisens hemsida kan vi läsa mer om vit makt.

Vänsterextremism – samlingsbegrepp för revolutionära socialistiska rörelser, också benämnt radikal vänster, ultravänster och revolutionär vänster. Den vänsterextremistiska rörelsen har bl a synats i SVT:s Uppdrag granskning.

Wahhabism – strikt fundamentalistisk/exoterisk, och våldsbejakande inriktning av sunniislam. Läs mer om wahhabism på wahhabismkritik.

Xenofobi – främlingsfientlighet, dvs en rädsla och/eller hat gentemot människor från andra länder. Xenofobi är motsatsen till oikofobi. Vi har tidigare berört ämnet på Motargument.

board-1106649_960_720

Vi på Motargument hoppas att denna sammanställning kan vara till nytta för att förstå, och medverka i, debatten. När vi argumenterar kan det vara bra att ha i åtanke vilken makt ord har. Vi bör använda dem med förnuft och samtidigt försöka fundera över hur vårt ordval kan komma att påverka konstruktiviteten i den diskussion, eller debatt, vi är inbegripna i.

På vår Facebook-sida kan du (i PM) bidra med ord, epitet och företeelser så att vi kan komplettera denna sammanställning! Det går också bra att maila dina förslag på redaktionen(at)motargument.se

 

I fokus

”Går det inte att ge barnen pannkakor längre?”

I ett Facebook-inlägg från 4 mars rasar Agneta Colantoni, kommunfullmäktigeledamot för SD i Tierp, över att skolbarn och förskolebarn under en vecka serveras mat med internationell prägel.

Skärmdump från Colantonis Facebook-inlägg. Klicka på bilden för att förstora.

I Tierps kommun, liksom i andra kommuner, serveras då och då mat som följer ett tema. Notera att matsedeln gäller en enda temavecka, 7-11 mars, och temat för denna vecka är ”Världens mat”. I Facebook-inlägget och i kommentarerna därtill är det onyanserad kritik, och det går att tolka Colantoni som om skolor och förskolor i Tierp alltid serverar internationell mat.

I en diskussion till en annan persons kommentar, insinuerar Colantoni att Tierps kommun ”slickar röv” på nyanlända. Colantoni tycker att det är viktigt att föräldrar agerar, så att eleverna får svensk husmanskost. Hon säger sig inte ha något emot internationell mat, men att det ska finnas plats för i alla fall en ”svensk” rätt varje vecka. Colantoni utvecklar sitt resonemang:

”Det finns inte ens tillstymmelse till mat som barnen är vana vid. Det finns ingen svensk mat som alternativ, det är det jag vänder mig emot. […] går det inte att ge barnen pannkakor längre? Det finns ju vegoalternativ till exempel. Varför tar man bort all svensk mat?”

Vad gör s k ”svensk” mat bättre än sådan som vissa verkar tycka är ”osvensk”? Och vad är egentligen s k ”svensk” mat?

Temaveckor i skolor och förskolor är inga nya företeelser. Så sent som i höstas serverades det, under en vecka på skolor och förskolor i Tierp, mat från Tyskland, Spanien och Frankrike. På Tierps kommuns hemsida kan vi läsa att nästa termins temavecka blir ”Brasilien”. Enligt Maria Leopardi, kostkonsulent i Tierps kommun, är svensk husmanskost normen och grunden i skolorna, men att det då och då serveras några andra rätter. Hon tänker se över möjligheterna till temaveckor med helsvensk och samisk mat. Leopardi berättar för Metro att temaveckan i Tierps kommun har fler än ett syfte, b la att erbjuda husmanskost från några av de nyinflyttade elevernas tidigare hemländer, och även att förebygga misstänksamhet, rädsla för okända företeelser.

Att en enda temavecka med enstaka persiska, afghanska och marockanska maträtter skulle påverka skol- och förskolebarn i Tierps kommun på ett negativt sätt är svårt att se. Barn har serverats ”utländsk” mat i många år och risken att barnen skulle ta skada är obefintlig.

På hat- och rasistsajten Exponerat hänger man på ”nyheten” och frågar sig vad det är för fel på nyttig svensk husmanskost för barn. Vidare konstateras att svensken och dennes barn ständigt påtvingas och indoktrineras ”denna mångkultur”. På samma nättidning läser vi följande kommentar (skriven av en anonym person) hämtad från Facebook:

”Nästa veckas matsedel i min hemkommun Tierp. Tema vecka skyller man på. Jag har mejlat in min protest och motfråga till Sossehövdingen bengt-olov.eriksson@tierp.se om kommunen även kommer ha Tema vecka fläsk kött och Tema vecka SVENSK Husmanskost. Blir ni förbannade som jag så jaga gärna kommuns hövding sossen bengt-olov.eriksson@tierp.se”

Här kan det vara på sin plats att fråga sig om politiker ska detaljstyra vad vi, eller våra barn, äter? Har den upprörda folkopinionen, som bemödar sig att skriva till politiker och gnälla över detaljer, funderat över huruvida politiker bör lägga sig i vad vi invånare äter och vill göra? I kommentarsfältet till Exponerat-artikeln flödar konspirationsteorierna, hatet, missförstånden och okunskapen beträffande hur halalslakt genomförs i Sverige.

Så här låter reaktionerna från skolbarnen:

”Det är osmidigt och oprofessionellt. När man är så högt uppsatt ska man klara av att inte säga sådana saker. Man gör inte så.”

”Det är ju inte så mycket mat som är ”svensk” precis. Till och med våra köttbullar kommer från Turkiet.”

”Alltså det är en vecka, fem dagar det är vad det är, inte så länge. Man klarar sig utan köttbullar och pannkaka en vecka”.

Detta Facebook-inlägg förefaller vara ett medvetet, och ohederligt grepp för att stärka och sprida hatet mot mångkultur, invandrare och nyanlända. Populistiska utspel från politiker är vardagsmat på sociala medier. Det obehagliga med internet är att det är lättillgängligt, att åsikterna sällan blir ifrågasatta och att det är alltför enkelt att dela vidare, vilket ofta görs utan större eftertanke.

EDIT: Agneta Colantoni har raderat sitt Facebook-inlägg eller gjort det icke-offentligt. Detta hindrar inte att ”nyheten” lever kvar och fortsätter att spridas.

Uppdatering: Enligt Arbetarbladet gör SD nu politik av något de själva anser att man inte ska göra politik av. Så här skriver SD Tierp på sin Facebook-sida:

”Kostchefens uttalande är mycket belysande för vad det handlar om. ”Det vi vill är att förebygga främlingsfientliga tankar på det här viset”. Det här är alltså inte något som handlar om mat – syftet är politiskt från början”.

Mikael Eskilandersson, som sitter i riksdagen för SD Gävleborg, menar att den internationella matveckan är en kampanj mot SD, och att skolmaten inte ska användas som ett politiskt verktyg. Så här skriver Eskilandersson i en kommentar på Sverigedemokraternas Facebook-sida:

”Vore nog läge med en JO-anmälan mot kommunens kostchef som bedriver politik, vilket anställda inte ska, i stället för att tillhandahålla bra och näringsriktig mat. Kommer dock inte leda till något, men det skulle vara en markering”.

Nu vet vi alltså att ”Världens mat”-temat i skolorna och förskolorna i Tierps kommun var en komplott mot Sverigedemokraterna.

Lästips:

Har Jimmie Åkesson aldrig ätit tacos?

Efter skolmats-stormen – så tycker eleverna om sin internationella matvecka

I fokus, Krönikor

Legitimera inte terrorn!

Vi ser ett nytt Sverige, med våldsamheter som vi inte är vana vid. Detta är självfallet skrämmande och det är lätt att falla in i kören av skrämda röster. Vi har sett hur asylboenden blivit nedbrända och det kan knappast ha undgått något att en person har begått fruktansvärda dåd på en skola i Trollhättan.

Innan jag börjar så vill jag sända mina kondoleanser till alla som på ett eller annat sätt (direkt eller indirekt) blivit offer för dåden – där de i Trollhättan får extra tankar då jag också har skolan som arbetsplats.

Gärningsmannen i Trollhättan har identifierats som Anders Lundin-Pettersson (ALP), 21 år gammal. Jag kommer att göra en jämförelse med andra händelser som diskuterats, en jämförelse är inte att jämställa – något som är viktigt att poängtera. Det jag kommer jämföra är inte heller händelserna i sig utan diskussionen som förts kring dessa händelser.

Vem har skulden?

Det dåd som ALP utfört har kastat ljus på politiker och politiska partier. När det gäller skuld så vilar det mellan SD som ska ligga bakom det hela eftersom de öppnat upp fönstret till en normaliserad rasism eller så är det regeringen och de etablerade partierna som bär ansvar på grund av den invandringspolitik som förts ”de senaste 40 åren”.

Den som väljer att skylla på SD fullt ut missar att hatbrott skett långt innan SD fanns. De för en rasistiskt politik men det politiska partiet kan inte stå till svars för brott som enskilda människor gör. Då skulle vi behöva fråga oss vad Anders Eklund har för politisk tillhörighet etc.

Jag skyller inte detta på SD, jag skyller detta på ett bristande vuxenansvar och för lite resurser för att kunna fånga upp barn/ungdomar som mår så uppenbart dåligt att de är kapabla till dylika dåd. Till detta har vi en bristande psykvård och för lössläppta regler gällande hot och kränkningar på nätet och IRL (självklart gällande både rasister och människor med ”annan etnisk bakgrund” som kränker/hotar/våldför sig).

Den retorik som SD har öppnat upp för spelar in på många ställen, kanske att det kan vara det som ligger bakom bränder på asylboenden – det är dock en lång sträcka mellan att kritisera samhället och att sätta tändstickan till plånet.

Den som väljer att skylla på etablissemanget  och se deras agerande som en legitim anledning till dåden, skulle då behöva ställa sig bakom Husbykravallerna (jag gjorde inte det), bakom AFA:s härjningar och alla de uppror som skett i orättvisans namn. Varför då…?

Alla som arbetar med människor kan relatera stora delar av destruktivt/våldsamt beteende till faktorer i personens närhet. Blivit mobbad, är fattig, har känslan av maktlöshet eller att bli utnyttjad i, och av, samhället. Det går att förstå vad som ligger bakom fruktansvärda handlingar men handlingen ges inte legitimitet av omständigheterna.

Låt mig förtydliga.

När det gällde Husby så var det få människor som tyckte att det var förståeligt att dessa människor genomförde irrationella handlingar – med all rätt. Liksom vi inte tolererar våld i förorterna (det sker men samhället tolererar det inte) eller för diskussionen på denna nivå och med detta mediala utrymme. ALP:s agerande försvaras inte av så många vettiga människor, däremot är det många vettiga människor som härrör detta till Sveriges förfall. Alltså att skylla dådet på omständigheter som ökad invandring. Att detta missnöje är godtagbar förklaring och att det är där insatserna ska sättas in. Alltså att rätta till invandringen (genom att strypa den).

Hur kommer det sig att det inte var lika många som diskuterade segregation och glastak under Husbykravallerna?

För att motarbeta terrorn måste vi hitta rätt fokus

Fruktansvärda handlingar kan inte legitimeras genom samhällsstrukturer. De kan förklaras och diskuteras men om vi ser terrordåd som utförs och använder den rädslan som uppstår för att genomföra de förändringar som terroristen/terroristerna vill ha så har ju de vunnit. Om det var en extrem islamist som utfört dåden så tror jag knappast att det hade talats om avsaknaden av sharia-lagar som en giltig förklaring till dåden… På samma sätt kan inte fokus flyttas till migration utan istället behöver fokus ligga på hur vi kan motarbeta de mörka krafter som verkar bli vardag i vårt land.

Tills dess så behöver ordningsmakten göra sitt jobb. Media behöver göra sitt jobb (t ex jämförandet med IKEA-morden där hatbrott också var en viktig del i det hela då GM ska ha menat att han ville döda människor som såg svenska ut). Vi behöver få ordning på våra prioriteringar gällande fritidsgårdar, socialen och vuxna i skolan och samhället. Vi behöver bryta den cementerade segregation som återfinns i förorter som Tensta, Rosengård, Bergsjön eller var det nu kan vara. Vi behöver ha en jämnare fördelningspolitik och vi behöver sluta med att ställa de mest utsatta grupperna mot varandra.

Men vi kan inte börja diskutera huruvida vi ska gå terrorister till mötes eller inte. Vi kan inte skapa förståelse för deras handlingar. Inte utan att kliva in på väldigt grumliga vatten – oavsett om det är rasism, nazism, extrem islamism, extrem sionism eller vad det nu kan vara.

Krönikan är tidigare publicerad på Andreas egen blogg.

Krönikor

"Svenskfientliga" är vi allihopa?

Många nationalister har en inställning att det svenska samhället är indelat i ”vi och dom”. Det finns flera infallsvinklar i det begreppet. I denna krönika ämnar jag utveckla polemiken ”sverigevänner” och ”svenskfientliga”. På ena sidan finner vi de s k ”sverigevännerna”, de som säger sig värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna. Å andra sidan placeras de s k ”svenskfientliga”, d v s de personer som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där alla olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte.

Denna debatt, eller snarare detta mentala krig, pågår fortlöpande och det finns egentligen inga gränser för hur personer uttrycker sig för att framhålla hur viktigt det är att det s k ”typiskt svenska” ska vara allenarådande och är bäst för Sverige. Retoriken hårdnar, gränserna tänjs och ”argumenten” passerar de lagliga och moraliska gränserna.

Enligt Avpixlat är detta "svenskfientligt".
Skärmdump från Twitter. Enligt Avpixlat är detta ”svenskfientligt”.

”Sverigevänner” är, enligt dem själva, människor som anser att Sverige är ett land där svenskhet, i maximal utsträckning, ska råda. Utländska influenser ska till varje pris begränsas, och helst elimineras. Invandrare ska assimilera sig och religion och kulturella yttringar får möjligtvis pågå bakom lyckta dörrar. ”Svenskfientliga”, å andra sidan, innefattar icke-assimilerade invandrare OCH alla som är toleranta mot andra kulturer, andra religioner och andra traditioner. ”Svenskfientliga” ser mångkultur och mångfald som något positivt, något som förenar, något som stärker den svenska identiteten, att vi drar åt ”samma håll”. Det har lagts fram en riksdagsmotion om ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”.

Märk väl att jag väljer att sätta ”citationstecken” kring begreppen. Det är medvetet och avsiktligt, eftersom jag anser att ”sverigevänner” är ett stulet begrepp. Jag vill vara ”svenskvänlig” och jag anser mig vara ”svenskvänlig”. MEN jag kan aldrig acceptera den ”svenskvänlighet” som nationalister målar upp och har gjort till ”sin”. Då väljer jag, tveklöst, bort att benämna mig ”svenskvänlig”. Lika lite anser jag mig vara ”svenskfientlig”, eftersom för mig skulle det innebära att jag vore missnöjd med att bo i Sverige, att jag skulle svika s k ”svensk kultur” eller att jag skulle hata några s k ”riktiga svenskar”. Jag är varken missnöjd, sviker ”svensk kultur” eller hatar ”riktiga svenskar”.

”Svenskfientlighet” är, för många människor synonymt med landsförräderi. ”Sverigevänner” anser att vi som utmålas som ”svenskfientliga” sviker landet, sviker de ”som byggt upp Sverige” och sviker svenska ideal. Vi gör det genom att visa acceptans, tolerans och glädje gentemot människor som kommer från andra länder, och vi anser att influenserna berikar Sverige. Vi anses naiva, vi är ”muslimälskare” och ”ser inte” den anstormande ”islamiseringen” av vårt land, vi uppmärksammar Ramadan när vi, minsann, ska uppmärksamma midsommar. Jag firar inte Ramadan, men jag har inga problem med att jag känner till företeelsen och önskar muslimer ”Ramadan karim”. Jag firar midsommar, inte för att jag måste, utan för att jag vill. För mig är det en självklarhet att vem som helst ska få fira vilken högtid som helst, när som helst. Det är lika självklart att en ska få lov att välja bort att fira en högtid. Att vilja neka människor att fira en högtid i Sverige är, för mig, svenskfientligt.

11406256_1632231403656709_1802785437010172135_o
Skärmdump från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Klicka för större bild.

Andra uttryck, i grunden positiva, som ”sverigevänner” gjort till ”sina” är t ex ”det nya Sverige”, ”kulturberikare”, ”mångkultur” och ”politiskt korrekt, PK”. Innebörden av dessa uttryck har förändrats för att passa in i den nationalistiska mallen. Det är ett enkelt och populistiskt tillvägagångssätt, använt av politiker, opinionsbildare och gemene man, för att fånga upp vissa utvalda människor, och att föra människor samman under de nationalistiska vingarna, emot yttre, påstådda hot.

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. ”Sverigevänners” utgångspunkt är att det pågår ett ”krig” mellan två samhällssyner, den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

På nätet eldas det ”mentala kriget” på av nationalister som envist, och oförtrutet, bankar in skillnaderna mellan hur vi ser på Sverige. Det som faktiskt förenar oss är att vi älskar Sverige, fast med olika premisser. Jag älskar mitt land, jag vill bo i Sverige, jag är glad över att landet Sverige är relativt tolerant, men jag är, på samma gång, ledsen över att det finns en växande skara som inte ser på Sverige på samma sätt som jag. Jag är obekväm med hur innebörden av begreppen ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” alltmer används som verktyg i ett mentalt krig. Jag är sverigevän, men inte ”sverigevän”. Jag är inte svenskfientlig, men tydligen är jag ”svenskfientlig”, enligt ”sverigevänner”. Orden har förvanskats, och vi har blivit rånade på vad de egentligen betyder.

Till den dagen orden återfår sin rätta betydelse väljer jag att inte benämna mig, vare sig, ”sverigevän”, eller ”svenskfientlig”. Jag befarar att min dröm att, utan skrupler, någon gång kunna kalla mig sverigevän för alltid kommer att förbli just en dröm.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi