Etikettarkiv: retorik

Krönikor, Myter

”Den svenska inkvisitionen”

Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.

I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.

Vi vaknar ur masspsykosen

Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.

Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:

  • mångkulturen söndrar och sår split
  • ”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
  • invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
  • kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
  • den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)

Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:

  • vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
  • Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
  • ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
  • ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)

Avpixlat och sakfelen

Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.

Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.

Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.

När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?

Epitet med obehaglig historisk konnotation

Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.

Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.

Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.

Den ”sverigevänliga” offerkoftan

Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.

Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.

Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.

Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.

De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.

Diktaturen Sverige

Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:

Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.

Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.

Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.

Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.

Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.

Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.

Hur vi stoppar översvämningen

Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.

Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.

Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.

Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Ekonomifakta: Skattetrycket
Ekonomifakta: Skattetryck internationellt
MSB om förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige
Aftonbladet: Anna Kinberg Batra om förhandlingar med SD
Val.se: Val till riksdagen 2014
Learn to read: Peter of Haarlem

Mer läsning:

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister

Rasismen är en mem

I fokus, Krönikor

Sverigedemokraters känsla för samhällskunskap

Flyr de flesta flyktingar främst för att de vill ha bidrag eller skapa terroristceller? Flyr de för att sprida sin religion främst?  De frågorna finns på det nationella provet i samhällskunskap för niorna i år. Och givetvis reagerar Sverigedemokraterna mot det.

Som Nyheter Idag rapporterar.

Det har även uttryckts kraftiga reaktioner från politiskt håll. SD-ledamoten i riksdagen Josef Fransson skriver på Facebook att ”indoktrinering ska påbörjas i tid”.

En som går ännu längre i sin kritik är riksdagsledamoten Jeff Ahl (SD). Han menar att det borde vara ”straffbart” att formulera ett prov på det sättet.

Skolan är inte en arena för indoktrinering, skolan är till för att göra barn allmänbildade och för att de snarast möjligast ska ut i produktion! (Samt in i armén såklart)”, skriver han på Facebook…

Stackars små sverigedemokrater.

De tycks faktiskt tycks tro på allvar att när de ser en svartmuskig person från Mellanöstern så ser de en arbetsvägrande, bidragstagande, religiöst fanatisk terrorist som sätter på getter som hobby på sin fritid.

Eller varför försvarar de annars uttalandena?

”De flesta” är generaliseringar om en grupp. På svenska heter det rasism.

Lägg märke till att frågorna generaliserar. Man hade kunnat skriva samma sorts frågor om norrlänningar, finnar, judar, ungdomar, personer med funktionsvariationer eller män och kvinnor.

Exempel på andra falska uttalanden är ”män är våldtäktsbenägna”, ”de flesta kvinnor har lägre intelligens än män”, ”de flesta funktionshindrade fejkar bara och vill lura staten på pengar”, ”när kvinnor säger nej menar de ja”, ”de flesta skåningar är feta och lata”, ”judar äter bebisar och dricker deras blod” och ”de flesta ungdomar gillar att döda pensionärer”.

Skolan ska lära barn att se att generaliseringar av denna typen är fel.

Om människor tror att de flesta flyktingar flyr för att de vill leva på bidrag, sprida sin religion eller bygga terroristceller blir de rädda. Då kanske det slutar med att man tänker på SS-uniformer och iranska mullor när man ser en hijab eller en muslimsk man.

Ungefär så som många tyskar manipulerades att se en blodtörstig våldtäktsmän när de såg en jude på 30-talet. Eller som för 40-50 år sen när mängder av svenskar tänkte på en knivviftande, full, bastubadande slagskämpe när de såg en finne.

Att SD-riksdagsmännen i artikeln tycks försvara de okunniga generaliserande påståendena om flyktingar på provet säger mer om dem än prover. Negativa generaliseringar om flyktingar så som ”de flesta” är rasism.

PS

Nästa vecka protesterar SD mot påståendet att jorden är rund.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Fem myter om det dödliga våldet

Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.

Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016.
Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.

Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också  i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”…
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

dodligtvald1

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:

DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR.
Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.

Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.

dodligtvald6

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.

De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.

Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990-­ och 00­-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.

dodligtvald8

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.

Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.

dodligtvald7

Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.

Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.

Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.

Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/

Artiklar

De farliga muslimska och judiska skäggen

Hijaben betraktas av allt fler som ett redskap för smygislamiseringen av Sverige. Numera anses det rumsrent även i partier utanför Sverigedemokraterna att dra likhetstecken mellan slöja och förtryck. Även de muslimska skäggen misstänkliggörs ofta.

Här ser vi ytterligare en likhet mellan nazistisk antisemitism och dagens muslimhat. Nazisterna demoniserade enskilda judiska klädesplagg, som judiska kvinnors huvudbonader, judiska mäns skägg, hattar och skruvlockar. Skruvlockar, slöjor och skägg betraktades kort och gott som ”symboler för förtryck”.

Vi läste för något år sedan sedan att den dåvarande sverigedemokratiska riksdagsmannen Thoralf Alfsson reagerade på en taxichaufför som bar skägg. Thoralf identifierade denne som muslim. Skägget tydde på att chauffören var ”Al-Qaida”. Så här skrev han på sin blogg:

skc3a4gg

Denna sorts rasism ser man ofta i kommentarsfälten på Avpixlat. De som har muslimer som fiendebild anser att muslimska skägg är ett hot. Bär man skägg och är muslim är man SUSPEKT!

skc3a4gg-avpixlat

Låt oss studera några kommentarer till artikeln ovan från Avpixlat (lägg märke till mordhotet):

Förslag: Låt honom behålla skägget, ta bort resten av kroppen istället. Eftersom skägget är viktigast så spara det och släng resten på tippen! Allt enligt principen: Om inte Mohammed kommer till berget får berget komma till Mohammed…

Jag trodde religion satt i hjärtat i personligheten Nu får vi veta att tilltron till fredens profet sitter just i en viss spretighet och längd.på de ensklda skäggstråna. Töntig är den gud som.hrr.muslim tillber Jesus är klart den enda vägen till Gud…

Så vidrigt! Tänk dig att du är vrålhungrig och känner dig tvungen att gå till BK i Kalmar. Du köper en dyr hamburgare och tar en stor tugga och det fastnar ett äckligt skäggstrå mellan din tänder…oh fy för den fule,vad äckligt! Jag måste gå och spy nu..blähh…

Skäggburgare till skäggbarn :P…

Nytt på menyn, skäggburgare!…

Kjol och skägg, sådan är de nya svenskarna…

Precis. En muslim som kräver alla möjliga särbehandlingar och har orubbliga krav på sin arbetsgivare är fan ingen som jag skulle anställa i varje fall. Fem bönestunder per dag + utrymme för detta mot Mecka, ha sin egen klädsel, långskägg, inget griskött i matsalen, kvinnor ska bära sjal och ”anständig” klädsel, etc mm.

Judehat och muslimhat
skc3a4gg-sturmer-2

Juden är ”der Satan” – Satan

Som jag ofta betonat finns mängder av likheter mellan antisemitismen och islamofobin. Det är samma sorts hat och samma stereotyper som går igen i hatet mot båda grupperna. Det här med den ”farliga skäggigheten” är något som går igen i klassisk antisemitisk retorik, precis som bland islamofoberna ovan.

I den nazistiska retoriken beskrevs alla judiska män som skäggiga, utom ”finansjudarna” som ofta saknade skägg och hade mustasch och kroknäsa.

Om man läser nazilitteraturen från 30-talet, t ex nazisternas ledande propagandaorgan mot judarna, Der Stürmer, ser man att judiska skägg nämns nästan lika ofta som judiska kroknäsor som typiskt attribut för judar. Der Stürmers insändarsidor på 20-talet hade ofta inlägg från ”vanliga tyskar” vars barn skrämts av nån jude med stort skägg.

Alltid med tillägget, ”kan man inte ta bort de där skäggen och kroknäsorna från gatorna”.

”Man kan klippa skägget av juden men juden förblir ändå jude” (Der Stürmer Sonderausgabe 2 1942)

”Smutsiga och feta och för det mesta med stora skägg som sällan tvättas, sådan är ”juden på Balkan”.”) Völkische Beobachter, 5.12.1937

För att förnedra judarna klippte ofta nazisterna av skägget på judarna. Som på denna bild där sonen till en judisk man tvingas klippa pappans skägg.

Från hur man hanterar synen på de heliga skrifterna, till hur man sprider myter om mat, till retorik om judar och muslimer som ”råttor”, till generaliserande hat om sionister och islamister, till myter om judiska och muslimska världskonspirationer till sådant som kan ses som så litet som skäggighet. Överallt ser man samma likheter i hatet mot judar och muslimer.

skägg sturmer

Der Stürmer – ”gudarnas gissel”

Nästa gång du ser någon uttrycka sig fördomsfullt om muslimers skägg, så minns vad hatretoriken mot judars skägg ledde till!

bb15
Tysk soldat rakar en judisk mans skägg

Men kom ihåg att det inte är så att islamofobin ersatt antisemitismen idag. Antisemitismen är tyvärr lika levande som islamofobin är.

Myter

Myt: Alla heter Muhammed i Malmö

Varje år redovisar SCB såväl invånarnas som nyföddas förnamn och tilltalsnamn. Motargument kan härmed meddela att inte heller år 2016 är Mohamed det namn som vinner störst mark bland nyfödda pojkar i Sverige.

Bland de pojkar som föddes i Sverige under år 2016 hamnar Mohamed med sina 410 nyfödda på 35:e plats. Viktigt i sammanhanget är att bland dessa ingår olika stavningar av namnet, såsom Muhammed, Mohamad etc, vilket vi kan läsa om här. Förvisso har namnet fått en liten skjuts uppåt sedan föregående år, då namnet Mohamed hamnade på 43:e plats.

Om vi kikar på statistiken för pojkar och män gällande hela den folkbokförda befolkningen ser vi att det fanns 28 924 personer med tilltalsnamnet Mohamed (med alla stavningsvariationer inräknade) i Sverige år 2015. Det ger namnet en 43:e plats bland tilltalsnamn i landet.

Om vi däremot kikar på antalet pojkar och män som har namnet Mohamed som förnamn hamnar det på 60:e plats (46 335 stycken). Det är förvisso en uppgång sedan året före då namnet låg på 62:a plats.

baby-1337505_960_720De populäraste namnen på nyfödda pojkar i Sverige 2016 var Oscar, Lucas och William.

De populäraste tilltalsnamnen bland pojkar och män i Sverige år 2015 var Lars, Mikael och Anders.

De populäraste förnamnen bland pojkar och män i Sverige år 2015 var Karl, Erik och Lars.

Om vi tittar närmre på Malmö så ser siffrorna ut på följande vis, enligt det svar jag erhållit av SCB via mail: den 31 januari 2015 var Mohamed, Lars och Mikael de vanligaste tilltalsnamnen. Om vi däremot tittar på pojkars och mäns förnamn i Malmö ser vi en annan bild: Mohamed återfinns inte på topp 10. De vanligaste förnamnen på pojkar och män i Malmö är Karl, Erik och Lars.

Den 1 november 2016 fanns totalt 161 384 pojkar och män i Malmö Stad. 2 610 av dessa, dvs 1,6 %, lystrar till namnet Mohamed.

Man bör heller inte glömma att det är betydligt vanligare för muslimer att döpa sina söner till Mohamed än det är vanligt för icke-muslimer att döpa sina barn till något specifikt kristet namn, vilket kan påverka så att det uppstår en statistisk snedvridning av resultatet. Mer om ”fäblessen” för namnet står att läsa här.

Det finns en stark önskan och vilja hos en del att hävda att Mohamed i framtiden kommer att bli Sveriges vanligaste mansnamn. Det finns varken statistik eller logik som indikerar att så kommer att bli fallet.

Är siffrorna ett uttryck för den ”demografiska bomben”, ”islamiseringen” och ”systemkollapsen”? Knappast.

Så nej, alla i Malmö heter inte Muhammed. Att sprida myten om namnet Muhammed tjänar enbart ett syfte, nämligen att underblåsa de främlingsfientliga krafternas agenda.

Mer läsning:

Muhammad: the truth about Britain’s most misunderstood name

List of most popular given names

Krönikor

”No go-zoner” förr och nu

”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..

Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.

Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)

Områdena har givetvis problem. Det är områden där inte bara kriminalitet växer utan även med mycket utanförskap och arbetslöshet. Men det är inga farliga zoner där man blir dödad om man sätter sin fot, som antyds i rasistisk media över hela världen.

”No go-zonen” Gamla Stan

Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.

Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.

Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.

Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.

Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”

Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.

Albert och Herbert i ”no go-zonen”

Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.

Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.

Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.

Har du besökt en ”no go-zon”!

Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.

Stockholm

nogo

Göteborg

nogo2

Kalmar

nogo3

Livsfarliga områden, eller hur?

De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.

Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.

När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.

Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.

19410930-kriminalitet2

19410930-kriminalitet

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs mer här

Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden

Motarguments artikel ”No go-zoner för dummies”

Artiklar, I fokus

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.

Korta motargument, Myter

Myt: SD ökar pga antirasisters beteende

Det finns ett argument som ofta hörs från bl a SD-väljare, och det är att antirasister har hjälpt till att öka SD:s stöd i opinionen, att antirasister beter sig fel och borde ändra sina metoder. Det kan handla om allt möjligt, att antirasister demonstrerar mot SD, skriver artiklar, kallar SD rasister osv. Det mesta kritiseras av SD-väljare som något som gör att SD växer. Men stämmer det?

Det finns inget bevis för detta påstående alls! Bevisbördan ligger på de som påstår detta, och inga bevis har presenterats, just för att det är omöjligt att veta vilket stöd SD hade haft idag om antirasister betett sig annorlunda. Det finns inga data att jämföra med. Vi kan inte göra en datorsimulering av en alternativ värld där vi betett oss annorlunda. Antirasismens mål är bl a att minimera SD:s inflytande inom politiken, och det är mycket möjligt att SD hade haft ännu högre siffror om inte den antirasistiska rörelsen arbetat hårt mot SD.

En ökning av SD i opinionen och samtidigt en mobilisering av antirasistiska krafter mot SD är två fenomen som skett samtidigt, men att två fenomen sker samtidigt innebär inte automatiskt kausalitet, dvs att det finns ett orsakssamband.

För att illustrera andra saker som tycks ha ett orsakssamband pga korrelation men som i själva verket inte har det, rekommenderas denna sida.

Krönikor

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko!

Jimmie Åkesson.

Jag tänker inte nämna ett ord om rasism och nazism eller någonting som på något vis berör dessa områden.

Jag tänker prata direkt till dig som människa och hur konstigt det än kan låta hoppas jag att det når fram.

Varför gömmer du dig Jimmie Åkesson?

Varför tiger du och är tyst varje gång det parti du representerar begår grova övertramp?

Varför vill inte du ta något ansvar för vad ledande företrädare i ditt parti gång efter gång gör sig skyldiga till?

Jag har följt dig länge Jimmie Åkesson, mycket länge och jag kan inte förstå varför du inte förstår vad som händer när du och dina polare med er hatretorik faktiskt triggar människor till att dödshota människor som inte tycker som du.

Jag förstår det. Lilla obetydliga enkla jag med min asperger och ADHD förstår vad som händer när man gör så, varför förstår inte du det Jimmie Åkesson?

Du är partiledare, du har garanterat en mycket högre intelligenskvot än vad jag har. Jag kan tala om för dig vad min är, jag ligger långt ner på den nedre halvan av vad som betecknas som normalbegåvad.

Jag har sett och upplevt livets baksida, jag har tillbringat halva min barndom på ett barnhem, jag har utsatts för mobbning för att jag är annorlunda. Precis det som ni grundar all er ideologi på. För det handlar inte bara om er invandringskritiska politik utan vad den faktiskt innebär, att alla som inte tillhör din världsbild av den ofelbara, perfekta människan inte passar in.

Nej det handlar inte bara om människor med annan hudfärg, kultur eller religion utan alla som faktiskt inte tillhör den begåvade, välbeställda eliten. Är det inte så Jimmie Åkesson?

Du säger dig tillhöra och företräda den lilla människan, men jag som är ute i debattgrupper bemöter dina polares hat, jag ser den verklighet din politik för med sig, det är såna som mig dom kallar för jävla pucko Jimmie Åkesson.

Så nu är det inte Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller någon annan partiledare du ska svara inför. Nu är det mig du ska svara inför. Nu kan du inte spela ett mobbat offer längre för det är jag som är det du Jimmie Åkesson och dina svanskompisar kallar för ett jävla pucko! Men jag vet att du som alltid kommer att hålla dig undan, du kommer att fortsätta tiga och inte ta något som helst ansvar. Det är så du är.

/Thomas Eriksson ”S-märkt” samhällsdebattör
14859516_10207263396975266_1310349943_o

 

 

 

 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Reportage

Möte med: Niclas och Navid – samtalsaktivister

Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.

Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.

Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.

13735015_10153513713316199_4706020989386471321_o

Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:

– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till. 

– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”

Navid flikar in:

– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka! 

– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg. 

– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.

Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:

– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.

Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:

– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i.  Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. 
Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”

Niclas fortsätter:

– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.

13767328_10153513714026199_6826266962054426423_o

Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?

– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och  snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?!  Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.

Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?

– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser. 

Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.

– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter. 

 

Läs mer:
Konsten att vara sig själv, bok av  Emma Engdahl
Seven habits, bok av Stephen Covey
Hostage at the table, bok av George Kohlreiser
Den berikande mångfalden, artikel av Nima Sanandaji

Andra som skrivit intressant om samtal och möten är Tristram Engelhardt och Paul Ricoeur