Etikettarkiv: kommunikation

Artiklar

”Ras” och kommunikation – hur hänger det ihop?

I min tidigare artikel ”Ras” – att synliggöra ett normsystem riktade jag strålkastarna mot normens vitöga och vilka förtjänster det innebar att uppmärksamma just begreppet ”ras”.  I artikeln förklarades det även att det finns olika former av ”vithet”, där den hegemoniska vitheten hamnar högst upp i hierarkin.  Syftet med denna artikel är att synliggöra hur ”ras” skapas och återskapas i olika former  av kommunikation, med fokus på kommunikation via språk och ord.

Ras är inte bara en historiskt skapad kategori och föreställning.  Ras upprätthålls också utifrån en social och kulturell nivå, och den upprätthålls även utifrån vad man kallar en performativ handling.  Med detta menas att ras ”görs” och pågår i olika former av kommunikation, detta oavsett om det gäller bild eller ord, eller för den delen kroppsliga framträdanden.

Vem anses vara svensk medborgare, bl*tte eller n*ger?

Uttryck som ”svensk medborgare ” skapar ras genom språket. Detta uttryck används för att benämna en icke-vit person som har ett svenskt medborgarskap. Detta har bland annat uppmärksammats i  ”Bortom Vi och Dom – Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering”.

Även ord som ”invandrare” har alltmer att kommit att bli synonymt med en icke-vit person. Detta gäller oavsett om personen i fråga har invandrat till, eller är född och uppvuxen i Sverige.

Att uttrycka nedsättande ord som exempelvis ”bl*tte” och ”n*ger” skapar och återskapar också ras. Personen som är icke- vit blir i detta ögonblick rasifierad, vilket leder till att den vita personen får en överordnad position. Här är det dock inte kroppen i sig som är underordnad. Det är alltså språket som skapar underordningen i situationen, vilket uppmärksammas i ”Om ras och vithet i det samtida Sverige”.

Bruten svenska och ”orten” = icke-vit och icke-svensk

Det finns en ytterligare rasifierad dimension som är värd att nämnas i detta sammanhang – de som förväntas eller ej, tala flytande och korrekt svenska. Att ha överseende med någon som har vad man refererar till ”bruten svenska” är svårt, det är låg tolerans för det.  Därför är det kanske inte helt oväntat att en vit kropp går hand i hand med att tala ”ren” svenska, det vill säga, utan brytning.

”Förorten” fungerar som ett lysande exempel på hur ras också görs. Förorten, det vill säga de områden som numera kommit att innefatta de stadsdelar som domineras av icke-vita personer. Dessa skiljer sig från förorter som domineras av vita, som inte längre anses vara förorter. Förorten, eller ”Orten”, har alltså kommit att uppfattas som en plats som dels en icke-svensk plats, dels där det bor icke-svenskar – ännu en indikation på att icke-vita människor inte anses vara svenskar till fullo.

Sammanfattningsvis kan vi utifrån denna artikel läsa oss till, att beroende på hur vi använder språket är det således aldrig neutralt, inte heller hur vi uttalar orden.  Det görs alltså antaganden, fördomsfulla kopplingar och kategoriseringar,  människor blir rasifierade. Det blir också ganska tydligt att om en ska accepteras som svensk utan att bli ifrågasatt behöver du prata på ett visst sätt (utan brytning), se ut på ett visst sätt (hudfärg), kopplingen mellan ”vithet” och svensk är svårt att förneka.  Det här är ett ytterligare sätt som ”ras” skapas och reproduceras på som också behöver uppmärksammas.

Vi behöver således bli mer medvetna om vilken inverkan språket faktiskt har, hur det får oss att kategorisera, diskriminera och rasifiera ”dom andra”.  Att reproducera ord vars syfte är att särskilja ”oss” från ”dom”,  skapar en verklighet som kan innebära negativa konsekvenser för ”dom andra” – de fråntas rätten att få leva på lika villkor som ”oss”.

Krönikor

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

 

Olika funktionsvariationer har olika status. T o m när vi går in i begreppet funktionsvariation finns det attityder, okunskap och åsikter som kategoriserar och stigmatiserar.

I detta sammanhang vill jag göra en poäng av att en rullstol t ex får igång våra fördomar: okunskapen får till följd att vissa utgår ifrån att människor i rullstol också har någon form av kognitiv funktionsvariation eller intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Detta är baserat på okunskap, men också djupt liggande fördomar.

Funktionsvariationernas hierarki

Det finns en tydlig hierarki, anser jag, mellan olika typer av funktionsvariationer. Fysiska funktionsvariationer, uteslutet sådana som utmärker sig framför allt med synliga skador i t ex ansikte, har, enligt min erfarenhet en högre status.

Vi menar på att de är som du och jag, med undantag av den fysiska funktionsvariationen. Kanske kan vi sträcka oss till att tycka synd om personen ifråga.

CP-skador (en fysisk funktionsvariation – ett annat exempel är ryggmärgsbråck) förtjänar en egen passage här, eftersom det används som nedsättande epitet och okunskapen om denna funktionsvariation är stor.

Vissa utgår ifrån att människor som har CP också har en intellektuell funktionsvariation. Det i sig är en fördom, många har inte en en intellektuell funktionsvariation. Fördomar och stigmatisering är tydliga vad gäller CP-skador.

Vad gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer (t ex ADHD, autism och Tourettes syndrom) så skiljer individer sig så mycket sinsemellan, naturligtvis beroende på att vi alla är unika. Det är därför svårt att avgöra hur människor ser på dessa funktionsvariationer. Grav autism är stigmatiserat. Tourettes syndrom (såväl den vanligare varianten med enbart fysiska tics, som den mer ovanliga med både fysiska och verbala tics – som bara några procent har) är av förklarliga skäl svår att bemöta om en inte har kunskap och verktyg. Bokstavsdiagnosernas status varierar oändligt från person till person.

Kognitiva funktionsvariationer anses ha låg status

De funktionsvariationer som har lägst status är de kognitiva funktionsvariationerna. Dessa kan delas in i nyss nämnda neuropsykiatrisk funktionsvariation, intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning) och förvärvad hjärnskada (dvs en skada som uppstått i vuxen ålder). Kognition innefattar hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information.

Nedsatta kognitiva funktioner kan medföra att det kan vara svårt för den enskilde att samspela, kommunicera och utföra praktiska handlingar. Detta kan i sin tur innebära inlärningsproblem, svårigheter att delta i aktiviteter och sämre möjlighet till delaktighet för den enskilde.

Att vi väljer att hierarkisera funktionsvariationer är verkligen att brista i tanken om ”allas lika värde”.

Människor med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning), och framför allt de med grav intellektuell funktionsvariation, är för många av oss svåra att hantera:

  • ”Kan man prata med dem?”
  • ”Fattar hen något överhuvudtaget?”
  • ”Jag förstår inte vad hen säger”.

Hos oss alla finns  medvetna eller omedvetna attityder och fördomar kring funktionsvariationer som bygger på okunskap, rädsla och avsky. Inom paraplybegreppet funktionsvariationer råder ett hierarkiskt synsätt som kategoriserar och delar in enskilda i en fallande skala på människovärde.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 2 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 1 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Med kommunikationsproblem – på svenska!

Sverigedemokraterna – ett parti med självinsikt? Det är med en egendomlig känsla av tragik och komik jag noterar att Sverigedemokraterna finner det nödvändigt att publicera en kommunikationsplan för sina medlemmar. I alla fall av den typ som kan laddas hem nedan.

Klipp från Sverigedemokraternas kommunikationsplan.
Notera stavfelet (understruket).
Klicka på bilden för att läsa hela SD’s kommunikationsplan.
(öppnas i samma fönster)

 Man kan tycka och tänka precis vad man vill om Sverigedemokraterna, men ibland uppvisar de faktiskt en viss självinsikt och önskan om åtminstone intern utveckling. Jämte Jimmie Åkessons brev till alla förtroendevalda om att alla extrema och rasistiska element ska rensas ut ur leden, har nu en kommunikationsplan presenterats vid kommun- och landstingskonferensen som hölls i Västerås i oktober. Det visar på ett visst mått av självinsikt när kommunikationsplanen uteslutande handlar om att partiet som sådant måste omvärdera sin självbild, men också den bild andra har och får av dem genom det sätt de kommunicerar utåt. Det som dock är mest underhållande av allt är felstavningen av ordet kommunikationsplan (kommunikatikationsplan) på baksidan av foldern. Om det är medvetet eller ej kan jag inte svara på. Men jag hoppas för deras skull att de inte betalat en korrekturläsare för felsteget.

Det finns tvivelsutan visst fog för nidbilden av oss sverigedemokrater som ”unga arga män”, vi gör oss själva en stor björntjänst om vi inte tillstår det.

Sverigedemokraternas kommunikationsplan 2014, s. 11

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser kommunikationsplanen. Innehållet är oerhört grundläggande, och det förvånar mig oerhört att partiledningen inte nått större insikt om mer avancerade sätt att kommunicera. Men å andra sidan; med tanke på hur åtminstone delar av deras engagerade medlemmar både i riksdagen samt ute i kommunerna beter sig, samt många av deras väljare och andra anhängare kommunicerar, finns det kanske grund för att göra en sån här intern kupp.

Unspeakable #2
madamepsychosis / Foter / CC BY-NC-ND

Och visst behövs det. Många Sverigedemokrater har kläckt ur sig grodor i varierande negativ grad, och partiledningen har givetvis helt rätt när de menar att det inte räcker med att man själv vet att man för en bra politik (hur man nu kan ha den åsikten om just Sverigedemokraternas politik, men det är en annan femma), utan man måste också se till att anpassa sig gällande språk, kläder, kroppsspråk med mera, för att faktiskt nå ut med sitt budskap. Och vill de nå ut med sitt budskap och ta över som ledande parti i Sverige – ja, då lär de hålla tungan rätt i munnen, både inom partiet och helst på sina anhängare också. För det är det många av oss som vet; det är oerhört svårt att diskutera och debattera med just anhängare av Sverigedemokraterna. De talar ofta i affekt (frustration över att vi inte förstår deras rädsla för det okända), har ofta ett fattigt språk och en tendens att inte vilja förstå att människor tycker olika.

Hur ska man då tolka det här med att Sd publicerar en kommunikationsplan offentligt och lättillgängligt på sin hemsida, för alla att se och läsa?

Jag har inget bra svar på den frågan. Såsom jag tolkar det, finns det både för- och nackdelar med det. Fördelarna för Sverigedemokraterna själva är att om de har tur, kan de få någon enstaka partimedlem att tänka efter. Färre anhängare, misstänker jag. Nackdelen för dem är betydligt större; ju fler icke-anhängare som läser det här dokumentet kommer att inse att den bildning och utbildning partimedlemmarna har inte är så hög, och risken finns att partiet i det långa loppet förlorar väljare på det. Att ett parti har en välutbildad och bildad ledning är gott nog, men det räcker inte i längden. Även de som sitter i kommuner och landsting bör ha någon form av utbildnings- och bildningsnivå för att klara av att föra partiets politik på ett sätt som lyfter och hjälper i stället för stjälper.

Artiklar

Rasism och yttrandefrihet

 Är det något man lägger märke till när man läser kommentarer på rasistiska nyhetssajter som Avpixlat, Exponerat med flera, så är det hur kommentatorerna ofta tycker att yttrandefriheten är begränsad och att PK-eliten inte vill veta av några oliktänkande.

conformity
the|G|™ / Foter / CC BY-NC-ND

 Det här är så löjligt att det blir riktigt roligt. De människor som vill ha plats att vara oliktänkande har nämligen oerhört svårt att acceptera att andra människor tänker på ett annat sätt än de själva. De vill gärna diskutera och debattera invandring, integration och så vidare, men så fort man har en annan åsikt än de själva blir de väldigt upprörda och anklagar en för både det ena och det andra – för att inte tala om att de kastar öknamn efter en och ger en egenpåhittade epitet som pk-elit, kulturelit, 7-klövern, multikulti och så vidare. Och för vad, kan man undra? Jo, just det enkla faktum att de inte kan förstå och acceptera att två människor kan ha skilda åsikter.

Nu ska vi inte glömma det faktum att det skiljer sig mellan människor i de rasistiska leden. Ju högre upp i hierarkin man kommer, desto mer bildade är folk med de här åsikterna, och ju mer accepterande i den här frågan är de. Åtminstone har de förmågan att uttrycka sig som om de är mer förstående och accepterande.

silent diversity
DryHundredFear / Foter / CC BY

 Det här är för övrigt något jag skulle vilja säga är ett problem. I Sverige har vi yttrandefrihet, men jag tror faktiskt att det är så att vi gärna vill tysta åsikter som inte är så bekväma. Till exempel vill vi inte höra rasistiska åsikter. Och det håller jag på sätt och vis med om, för det är verkligen beklagligt att det är något som ska existera idag. Men när det nu existerar så tycker jag att det är skandalöst att människorna som har just de åsikterna inte får höras. Trots allt så är det deras rätt.

Ni har säkert hört begreppet;

Jag håller inte med om dina åsikter, men jag är beredd att dö för att du ska få ha dem.

Tyvärr är det ett uttryck som jag tror att inte alltför många vill praktisera i praktiken. Man vill gärna tro att man skulle det, men när det kommer till obehagliga ämnen så försvinner viljan att lyssna, förstå, inkludera och diskutera på ett vettigt sätt som gör att man kan ta sig vidare. Det är också ett fenomen som gäller för både rasister och icke-rasister. Man har svårt att kommunicera eftersom man använder så oerhört olika språk och har en destruktiv attityd till varandra.

Jag ska inte påstå att jag är perfekt. Mitt tålamod tryter väldigt snart i ett samtal med en rasist. Jag har ganska höga krav på förmågan att kommunicera på ett sätt som gör att man kommer någonstans i ett samtal. Med en rasist gör åtminstone inte jag det – och jag vill gärna tro att det inte beror på mig. Rasisten är förmodligen av samma åsikt, men till sin egen fördel.

Jag har inga bra lösningar på hur man ska handskas med det här problemet. Men det är någonting som är värt att ta upp till diskussion – hur ska vi lyckas kommunicera och tillsammans hitta lösningar på de större problem som rasister ser som sanning och som vi andra kanske inte ens ser som ett problem.

Skulle du kunna tänka dig att ingå i ett sådant samtal?