Etikettarkiv: rasism

Artiklar

What about Rasbiologiska Institutet?

När Sverigedemokraternas (SD) väldokumenterade bakgrund som en mer eller mindre öppet nynazistisk rörelse förs på tal, händer det att vi påminns om att det var Socialdemokraterna (S) som instiftade Rasbiologiska Institutet i början av 1920-talet. Att S med andra ord är minst lika goda kålsupare som SD. De sysslade ju för bövelen aktivt med rasbiologi!

Syftet är förstås att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism – ett argumentativt “men de då!?” – förskjuta fokus från SD:s nazismkopplingar, som förstås med rätta är besvärande för partiet, till Socialdemokraternas egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det en sanning med modifikation.

Kort historik

Statens Institut för Rasbiologi (SIFR) grundades 1922 “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder” (Nordstedts Uppslagsbok 1948, s. 1431). Frågan om ”ras” och ursprung hade växt fram parallellt med att nationalismen sedan slutet av 1700-talet trängt allt längre in i det politiska rummet och lyckats nå en position där den togs för given. Och där det finns en nation, där finns också ett folk. ”Rasen” – det svenska folkets ursprung och väsen – var därmed även den ett begrepp som ingen ifrågasatte på den här tiden. Tvärtom lutade man sig mot än idag välrenommerade namn som Carl von Linné och Charles Darwin för att bekräfta rasbiologins vetenskaplighet. Därtill kommer profiler som idag hamnat i skymundan, som Anders Retzius.

Retzius, som var anatom och fysionom, utvecklade på 1800-talet ett avancerat system för att mäta kranier och läsa av ansiktsvinklar. Han kunde t ex med vetenskaplig pondus konstatera att “(h)vad svenskarne beträffar, så är det satt utom allt tvifvel, att de hafva ovala hufvudskålar, med lång nacke och rak, mest lodrät profillinie, samt väl proportionerade ansiktsformer.” (Hagerman, M. – Det Rena Landet, s. 173)

Det Retzius med fleras insatser bidrog till att göra, var att förkroppsliga det tänkta bandet mellan nationen och folket. De omfattande och matematiskt precisa förteckningarna över människotyper och raser i kombination med det internationella gehör Retzius fick för sitt arbete kastade ett vetenskapligt skimmer över rasbiologin som forskningsområde. Det var på den här tiden inget anmärkningsvärt överhuvudtaget i att framträdande politiker talade om hur det svenska folket var av en sällsynt enhetlig, oblandad ”ras” eller att “idioter”, “zigenare”, “tattare”, “lappar” och andra grupper av människor som bedömdes ha undermåliga eller degenerativa egenskaper diskriminerades (även om ordet “diskriminering” inte alltid tycks räcka till för att förmedla dessa och andra gruppers utsatthet och maktlöshet i händerna på “etablissemanget”). Målet var att förhindra dessa att förgifta samhällskroppen i enlighet med nationalistisk, rasistisk logik. Att bevara Sverige svenskt, rentav.

Så när riksdagen enhälligt den 13 maj 1921 beslutade att upprätta ett statligt institut för rasbiologi utifrån en tidigare motion, underskriven av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman och framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg, samt understödd av t ex Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund innebar det att samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var representerade och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.

Frågan om ”rasens” betydelse för nationen – och för nationalstaten – var alltså både central och förgivettagen i Sverige i början av 1920-talet. Få kunde invända mot dess synbara logik och det var egentligen först i takt med att rasbiologins implementering under naziststyret i Tyskland blev alltmer besvärande som de kritiska rösterna gavs tillräckligt med luft för att kunna börja höras. Under 30-talet tonade SIFR ned rasbiologin till förmån för ärftlighetsforskning och folkhälsa och 1958 bytte man namn till “Institutionen för medicinsk genetik” i samband med att institutet till slut lades ned och istället knöts till Uppsala universitet. Vid det laget hade rasbiologin sedan flera år tillbaka avfärdats internationellt som den pseudovetenskap den är.

Självsvåldig motargumentation

Att ursäkta SD:s nazism på 1980-talet med hur det politiska landskapet i Sverige såg ut på 1920-talet i syfte att måla upp en bild av “lika goda kålsupare” är helt felaktigt och har inget annat syfte än att avleda uppmärksamheten från sakfrågan. Att vidare påstå eller åtminstone antyda att S ensamt låg bakom skapandet av Statens Institut för Rasbiologi är dessutom även det helt felaktigt, vilket ovanstående redogörelse bör ha klargjort.

Sant är att om SD funnits som politiskt alternativ på 20-talet hade de sannolikt passat bättre in i etablissemanget än de gör idag. Det politiska Sverige var på den tiden starkt influerat av nationalistiska idéströmningar där raslära och -biologi sågs som legitim och progressiv vetenskap.

SD:s principprogram, s.13

Sant är också att även SD rört sig från de mest extrema uttrycken för dessa idéströmningar (läs: nazismen) sedan partiet bildades. Dock får vi inte glömma att den nationalism som för nästan exakt 100 år sedan alltså öppnade dörren för statsfinansierad och -understödd rasbiologi fortfarande är en uttryckligt central del i deras politiska ideologi.

SD:s principprogram, s. 34

Argumentet om Statens Institut för Rasbiologi – om det nu ens skall tas på allvar i en diskussion – är med andra ord framförallt en slags självsvåldig motargumentation. Argumentet i sig ger nämligen en tydlig fingervisning om de värden och ideal SD strävar efter att återgå till: Tiden före Per Albin Hanssons folkhemsbildande, då fortfarande bara “äkta” svenskar sågs som svenskar och s k “tattare” eller “zigenare” kunde såväl diskrimineras som förföljas med statens goda minne.

Lästips:

  • Trollsnack
  • Hagerman, M. (2006) – Det Rena Landet
  • Hagerman, M. (2015) – Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
  • Lundborg, H. (1921) – Degenerationsfaran
  • Wikipedia om Statens Institut för Rasbiologi

 

Artiklar

Nu nazisympatisör, då SD:s toppnamn i Stockholm

Christoffer Dulny har kommit ut som en person som stödjer nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Med anledning av det blickar jag tillbaka och minns att Dulny för bara tre år sedan var förstanamn på partiets listor till kommunfullmäktige i Stockholm och han var anställd av Sverigedemokraterna (SD) fram tills i år. Jag jämför affären som fick honom utesluten från partiet med affären ”afghan”. Dulny fick gå och Jörgen Fogelklou sitter kvar, trots att Fogelklous rasism är sju resor värre än någonsin Dulnys varit.

Sveriges Radio har tittat på alternativa högern och deras nya talesperson, den f d sverigedemokraten Christoffer Dulny.  I programmet framgår det att Dulny numera tillhör de i extremhögern som öppet stödjer nazistiska NMR.

”I ett avsnitt i Nordisk alternativhögers podd ledd av Christoffer Dulny kommer de medverkande fram till att deras enda problem med Nordiska motståndsrörelsens, NMR:s, partiprogram är att de anser att NMR:s ekonomiska politik ligger för långt till vänster.  Att NMR är en nazistisk organisation och att hot och våld är en central del i deras verksamhet, kritiseras inte. I stället berättar Christoffer Dulny om hur gott rykte NMR har i den internationella alternativhögern.

– Jag har bara hört bra saker. Faktum är att när man pratar om aktivism i Norden är det nästan uteslutande NMR som nämns.

När Ekot frågar om Alternativhögerns samarbete med nazister är Christoffer Dulny noggrann med att poängtera att varken han själv eller rörelsen i allmänhet är nationalsocialister. Men han tänker inte kritisera NMR, eftersom de är eniga i den för dem mest grundläggande frågan – ras och etnicitet.

– Det finns så klart en enighet kring det allra allra mest centrala. Det handlar om att Sverige är ett land som tillhör svenskarna och ska tillhöra svenskarna”.

Dulny tvingades bort från Sverigedemokraterna 2014 efter att hans skriverier under pseudonym avslöjats.  Läs mer i Expressen om det. Expressen skrev:

På Avpixlats föregångare Politiskt inkorrekt skriver han i en kommentar om sin oro för att det föds för många muslimer i Sverige:

”även om födslotalen bland muslimer som bott ett längre tag i t.ex. Sverige eller Danmark minskar så motverkas det ändå att man, i alla fall i Sveriges fall, importerar nya muslimer i tiotusental som kommer att föda lika många barn som de muslimer som kom för 20-30 år sedan.

Man får inte missa en sådan grundläggande sak, här i Sverige har vi fortfarande en massinvandring som är bortom all vett och sans, vi har knappt börjat oroa oss för nästa steg som är att vi blir ‘utfödda’ i vårt eget land, och vi betalar dem för det genom generöst vårdnadsbidrag och barnbidrag.”

Han erkände senare att fejkkontot var hans.

– Det har helt och hållet varit ett felaktigt agerande att kommentera anonymt under ett påhittat namn, säger Dulny till SVT.

Nu har han alltså gått ”full nazi” som man brukar säga. Men för en som följt hans skriverier några år är detta ingen nyhet. Däremot är det skrämmande att denne Dulny var första namn på SD:s lista för kommunfullmäktigevalet i Stockholm 2014. Detta är för bara tre år sedan. Dulny arbetade sedan på riksdagen för SD och umgicks med ledande SD:are utan att någon reagerade fram till 2017. Om Dulny någon gång spydde ur sig något rasistiskt möttes han av tummen upp eller glada tillrop.

Man skrev artiklar med honom, som t ex ovannämnde Linus Bylund gjorde. Man intervenerade på möten som den gång Erik Myrin (mannen som skapat SD:s blåsippelogotyp) och han gick på Pride. Hans inlägg på twitter retweetades och hans inlägg på Facebook spreds. Det fanns viss intern kritik mot SD:s dåvarande ungdomsorganisation SDU, men 2014 hölls den kritiken internt.

När vi ser Dulny närma sig nazisterna ska vi veta att han var en av SD:s toppar för tre år sedan.

Om inte Expressen hade avslöjat honom hade han kanske suttit kvar i SD än idag. Att någon uttalar sig som en nazist under skydd av anonymitet från anonyma trollkonton, anses inte besvärande inom SD. Bara man inte avslöjas med fingrarna i kakburken.

Minns bara att Fogelklou som Interasistmen avslöjade var personen bakom nicket ”afghan” på Flashback. Det han sa är långt värre än något som Dulny någonsin sagt. Inte ens Dulny har gått så långt som att hylla Joseph Mengele och föreslå att Zyklon-B kunde spara in på utvisningskostnader. Men det blev ingen mediestorm om Fogelklou. Han kan sitta kvar.

Det viktiga för SD är inte att bli av med personer som tänker som en nazist. Det viktiga för SD är att de inte avslöjas som nazister offentligt! Hyckleri, hyckleri, hyckleri!

Recensioner

Rasism – en övergångsrit för att göra kön?

I artikeln ”Racism as Adolescent Male Rite of Passage: Ex-Nazis in Scandinavia” beskrivs före detta nynazisters identitetssökande, samt hur de använder högerextrema grupper som en del i letandet, att finna sin identitet som unga män (läs vita unga män).

Michael Kimmel, professor i sociologi har genom djupintervjuer med personer via EXIT uppmärksammat att inträdet, såväl som utträdet från rasistisk organiserade grupper har mindre att göra med politiska åsikter i jämförelse med deras amerikanska motsvarigheter.

För vissa ungdomar i Skandinavien handlar det mer om en övergångsrit – att göra kön (maskulinitet) än att man de facto ansluter sig till den rasistiska ideologin. Det handlar om att tillhöra en grupp, att identifiera sig med något och utifrån detta skapar sin maskulinitet. När det kommer till maskulinitet var vikingar en förebild, det var den ultimata mannen.

Identitetsskapandet och grupptillhörighet

En del av de som intervjuades hade blivit mobbade tidigare i sitt liv, dock inte alla. En av killarna berättar att han snarare var det motsatta, nämligen den som mobbade. Dessutom var många från en lägre medelklass och arbetarklass.

Jag gillade slagsmålen och uppmärksamheten, att vara en del av rörelsen.

Han ser inte sig själv som en nationalist och på frågan,  vad det betyder att vara svensk svarar han:

Vet inte. Jag är vit. Att vara nazist betyder att jag är en del av något, en del av en grupp. Det ger mig en chans att uttrycka mitt hat.

En gemensam känsla bland en del av ungdomarna i studien var att de kände sig marginaliserade och som ”måltavlor”. De beskriver sig som någon som ”söker” – ungdomar som letar efter en grupp som de kan identifiera sig med, och där de kan känna att de faktiskt tillhör.

Innan jag gick med, kände jag mig som luft, jag kände mig som en loser, jag kände mig typ, värdelös. Deras värld erbjöd mig en värld där jag var bättre – bara för att jag var vit.

När du kommer in i puberteten är det som att du måste välja mellan att vara nazist, icke-nazist, punkare eller hip-hopare, du kan inte vara neutral.

Att vara nazist i ett land som Sverige är nog bland det värsta du kan vara och då jag ville vara riktigt farlig bestämde jag mig för att bli nazist.

Maskulinitetsprojektet

Alla som deltog i studien är män, tjejer/kvinnor fanns i närheten, men de tillhörde inte det centrala delarna gruppens projekt. Deras roll var mer av passiv karaktär. Killarnas sätt att umgås är ofta homosocialt – det handlar om att dricka alkohol och lyssna på musik, innan det var dags för att gå ut och festa och slåss.

I slutsatsen argumenterar Kimmel för att de som trätt ur grupperna beskrev processen som en manlig övergångsrit. Deras engagemang handlade om ett maskulinitetsprojekt, snarare än nationalsocialistisk ideologi. Att vara skinhead och nynazist gjorde det möjligt att uttrycka en vrede, vilket man även senare kunde lämna bakom sig när man lämnat gruppen.

Hegemonisk maskulinitet, vithet och intersektionalitet

Att detta handlar om vilsna unga män som söker sig själva och en trygghet är inte svårt att se eller förstå. Det handlar om att uttrycka sin identitet, som och att skapa och reproducera en viss typ av maskulinitet.

För att tydliggöra detta vill jag föra en diskussion kring begreppen hegemonisk maskulinitet, förhållandet till vithet, rasifiering, samt intersektionalitet.

Hegemonisk maskulinitet kan man se som en rådande norm, vilket ingen man egentligen kan leva upp till. Egenskaperna för maskuliniteten omfattas i olika hög grad av olika grupper av män. Den är inte statisk utan förändras över tid. Dessutom är olika sorters manlighet eftersträvansvärda i olika kulturer och socioekonomiska grupper.

Utifrån ungdomsstyrelsens skrifter – Unga och våld, en analys av maskulinitet och förebyggande verksamheter skrivs det att normativa föreställningar gällande kön legitimerar ofta mäns våld, speciellt i kulturer och grupper där fysisk aggressivitet förväntas och hyllas. Detta resonemang stämmer överens med den typ av man som är den eftersträvansvärda här i Kimmels artikel. Det handlar om en våldsam vit man, som dricker alkohol samt försvarar genom våld ”sina” kvinnor från utländska män.

Våld är ett sätt att rekonstruera en utmanad och instabil maskulinitet. Våldet är en resurs i maskulinitetsgörandet när andra resurser (exempelvis ekonomiska) inte är tillgängliga.

Detta anser jag vara fallet för de högerextrema grupper som artikeln handlar om, i synnerhet utifrån vad de unga killarna berättar. Då många av ungdomarna tillhörde en nedre medelklass och arbetarklass är ekonomin en resurs som är begränsad när det kommer till maskulinitetsgörandet, till skillnad från våldet som här är en tillgänglig resurs.  Utifrån vad respondenterna beskrivit har de prioriterat att få uttryck för sitt hat, samt delta i slagsmål med ”invandrare”. Kimmel menar – viljan och önskan om att slåss, är den mest påtagliga markeringen av maskulinitet, ”framförallt handlar det om att markera vad man inte är”.

Inga roller skapas i ett vakuum

Utifrån ett intersektionellt perspektiv skrivs det  att man utgår ifrån att vi alla tillhör en särskild social klass, etnicitet samt specifikt genus. Alla dessa är närvarande samtidigt och är därmed även relaterade till varandra. Kön och ålder ska inte ses som fasta kategorier utan något som görs i vardaglig interaktion enligt detta perspektiv. En person gör ständigt etnicitet, klass och genus. Alla dessa dimensioner är högst närvarande men även beroende av varandra. Dock kan dessa ha olika stor betydelse i olika sammanhang.

I likhet med Gabriela Spector- Mersel, anser jag att ålder är betydelsefullt, och har en central del i hur maskulinitet skapas och konstrueras. Maskulinitetskonstruktioner, menar hon förändras med åldern, bland annat då det ställs olika förväntningar på män i olika åldrar. Det finns därför vissa förväntningar på hur en ung man som är nazist ska konstruera sin maskulinitet. Våld som tidigare nämnts är ett sådant ”görande”.

När det kommer till ”vithet” och högerextremism utifrån detta sammanhang  anser jag det ha en större betydelse än vad som ges utrymme för i artikeln. Vithet är en del av normen i Skandinavien och i Sverige. Jag har i en tidigare artikel skrivit om att vithet i förhållande till ”svenskhet”,  att det kan vara obekvämt att prata om, men som är av stor betydelse att vi faktiskt pratar om då det handlar om rasifieringsprocesser som äger rum i vårt samhälle.

Att ungdomarna väljer att gå in i grupper som har högerextrema åsikter och agerar  med det genom våld är ett hot mot demokratin i samhället. Detta får olika grupper i samhället att strida mot varandra och effekten blir ett obalanserat samhälle. Ungdomarnas inträde har en betydande effekt och påverkan, på en nivå som sträcker sig längre än bara enbart individens identitetsskapande. Det rör sig mellan olika dimensioner, dels den samhälleliga men även på en individuell nivå. Dessutom skapar det en rädsla bland de personer som är deras måltavlor. Detta kan exempelvis leda till att de utvalda (de andra) exempelvis inte vågar röra sig fritt i sitt samhälle då rädslan för att bli utsatt för brott alltid är överhängande.

 

 

 

 

Artiklar

Personer i debatten: Stefan Lindgren

Nyligen hölls det en offentlig manifestation mot NATO på Gotland där Stefan Lindgren var en av de inbjudna talarna. Bland arrangörerna för manifestationen fanns såväl Miljöpartiet, som Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet, men även det stalinistiska partiet Kommunistiska Partiet. För att undvika att detta återupprepas kan det vara värt att kika lite på vad Stefan Lindgren egentligen skriver om på sin blogg och vad han förespråkar.

Stefan Lindgren är en känd vänsterprofil och f d redaktör för tidningen Gnistan, men har ändå har skrivit för Fria Tider (för ett exempel, se här!)

Det är intressant. Fria Tider står nämligen nära det nyfascistiska nätverket Motpol och sprider antisemitiska konspirationsteorier. (Se Polimasaren, länk här och Svenska Kommittén Mot Antisemitism, länk här)

”När det avslöjades att en kandidat på en av Centerpartiets listor inför valet 2014 spridit en grovt antisemitisk video från den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke var Fria Tiders vinkel att politikern ”spridit en video där det förekommer kritik mot judar, även känt som antisemitism”.

Förintelseförnekaren Richard Williamson hävdade 2009, intervjuad av SVT:s Uppdrag Granskning, att inte en enda jude gasades ihjäl av nazisterna och att inte fler än 200 000-300 000 judar dog i nazistiska koncentrationsläger. I en nyhet om biskopen från 2014 skrev Fria Tider att ”Williamson konstaterade att historiska bevis starkt talar emot att gaskammare användes för att utrota judar på order av Adolf Hitler”.”

Stefan Lindgren har de sista åren gjort sig känd för att söka en allians med högerextremister i ämnen som båda är överens om. Som Syrien, som att arbeta mot NATO, som att bekämpa ”sionism” och ”Israel”. Lindgren har själv beskrivit det i en artikel där han försvarar Jan Myrdal, som också skrivit för Fria Tider. ”Finns beröringspunkter bör de prövas”.

”Om det politiska diktatet lyder att bojkotta, frysa ut, förtiga fenomen som Nya tider, Fria Tider etc så är det en radikals uppgift att undersöka om de erbjuder några användbara sprickor i muren. Finns det beröringspunkter – som kritik av Sveriges undfallenhet för USA eller kritik av en anti-nationell, proimperialistisk diskurs – bör de också prövas. Det betyder inte att man godkänner rasism eller främlingsfientlighet. ” (Källa)

Han jämför denna allians med den gång när när han försvarade förintelseförnekaren Robert Faurisson. På samma sätt som förintelseförnekarens åsikter var viktiga i debatten är Fria Tiders röst viktig idag, menar han. Lindgren menar att Faurisson har fel i mycket men rätt i en hel del: ”bilden av judeutrotningarna har korrigerats en hel del under påverkan av kritiken”.

”I stället för att hata Faurisson – som är MZ:s linje – gjorde jag en intervju för Folket i Bild  med honom när han besökte Sverige, en intervju som jag tycker klargjorde hans ståndpunkter.En kritiskt tänkande individ måste inse att personer som Robert Faurisson, hur felaktiga hypoteser de än driver, kan fungera som virus som skärper immunförsvaret i en hållbar historieskrivning. Faktum är att bilden av judeutrotningarna har korrigerats en hel del under påverkan av kritiken. Även mainstreamhistoriker som Lawrence Rees har tvingats erkänna att merparten av utrotningarna skedde på östfronten och på sovjetiskt territorium (vilket Faurisson förnekade men ofrivilligt öppnade vägen för.)Att vägra peststämpla (men gärna ta hård debatt med) Nya tider är dessutom en viktig markering mot det yttrandefrihetsfientliga drev som nu går fram bland Sveriges intellektuella. ” (Källa)

Antisemiten Ahmed Rami har lagt upp delar av Lindgrens material om Faurisson på sin blogg, Radio Islam. (se det här)

Att Lindgren försvarar Fria Tider och Faurisson är ingen överraskning för oss som såg att han redan 2012 försvarade förintelseförnekaren Lasse Wilhelmson. Argumentet är att ”hedersmannen” Wilhelmson är född jude, alltså kan han inte vara antisemit.

”Linderborg tänker nu anlita juristhjälp för att väcka tryckfrihetsåtal  mot Lasse Wilhelmson.  Han har inte gjort Åsa något ont, men hon tycker sig ha upptäckt att han är antisemit.

Jag har varit kompis med Lasse Wilhelmson i det antiimperialistiska  arbetet sedan annu dazumal. Han är en hedersman och besitter stor  intellektuell integritet.

På senare år har han börjat reflektera inte bara över  Palestinakonflikten i maktpolitiska termer utan också i religiösa. Som  inte är helt ovanligt med judar som känner vämjelse över hur deras  religion används har det i Lasses fall lett till avståndstagande från  judendomen som religion.

Det måste vara honom obetaget.  Att släpa honom inför domstol för att han kritiserar den religion han  är född in i – vore ett farligt prejudikat.” (Källa här)

Wilhelmson är känd för att mena att Förintelsen är en historieförfalskning, en lögn sionisterna som konspirerar om världsmakten skapat.  (se t ex hans artikel i den antisemitiska webbtidningen Arabnyheter här). Han menar att Hitlers kamp mot judarna och andra världskriget var ”världsjudendomens” fel eftersom de ”förklarade krig” mot Hitler på 30-talet. Han har försvarat och samarbetat med såväl Israel Shamir som Ahmed Rami (källa här). Han har spritt sina teser om förintelsen på nazistiska Radio Nordfront (källa) som är en del av Nordiska Motståndsrörelsen, och dessutom på högerextrema Granskning Sverige (källa).

PÅ tal om Ahmed Rami och Wilhemson skrev Lindgren så här om Ahmed Rami på Ryska Posten.  Samma sorts försvar för en antisemitisk förintelseförnekare:

”Wilhelmssons åsikt att judisk särorganisering – åtminstone i vårt land där judarna varit helt integrerade tills alldeles nyligen – är ett steg tillbaka tycker jag är värd att diskutera i alla fall. Och måste allt på Ramis hemsida vara förgiftat bara för att han har en arabnationalistisk, antijudisk hangup? Så som en betydande del av världen (dock färre än de som domineras av antipalestinska, antiarabiska hangups).”  (Källa)

Dessutom har Stefan Lindgren försvarat det grovt antimuslimska och rasistiska nätverket Pegida. (Källa) (Källa) (Källa) (Källa)

”Nu börjar förkortningen Pegida – patriotiska européer mot islamisering  av västerlandet – att dyka upp i massmedia.

Somliga är blixtsnabbt framme och stämplar de nya tyska  massdemonstrationerna som invandrarfientliga och rentav rasistiska.  Samtidigt tvingas de som Dagens Nyheters Jan Lewenhagen (jag minns honom  från tiden innan han blev oskuld) att erkänna att de är vanliga Dresdenbor som demonstrerar…

Det är inte Pegida som hetsar tyskar mot muslimer.  Eliterna från Merkel till Maas, från Frankfurter Allgemeine Zeitung till  Tageszeitung sprider sanningsvidrigt, att Pegida handlar om islamätare,  rasister och nazister.

Så ska de ungefär fyra miljonerna muslimerna i Tyskland göras medgörliga och  upphetsade mot tyskarna! Antifa (de våldsbenägna ”antifascistiska  grupperna, ö.a.) är att förstå som den väpnade armén i sådan antitysk hets… I verkligheten har Pegida gjort klart och tydligt att de inte är mot islam, utan mot islamiseringen…”  (Källa)

Han citerade Pegidas Jürgen Elsässer då han hetsade mot flyktingar i ett av sina alster. Invandrarna sågs där som en invasionsstyrka. (På nyhetsbanken.se 160109.)

”Bitte, låt er inte förskräckas. När ni ser att medborgare är hotade till liv och lem, förhindra det: dvs. fram med batongen och ut med CS-gasen. I nödfall kan också en rejäl mängd skott över huvudena störa. Och när människoliv hotas, då har ni den rätt, ja till och med plikten att förhindra mordförsök genom målinriktade skott. Ännu är Tyskland inte förlorat. Ännu är ni bättre beväpnade än de invaderande. Men angriparna har fått blodad tand.”(källa)

Om man söker lite hittar man en hel del andra skäl till varför man inte bör ta i Stefan Lindgren med tång ens.

  • Stefan Lindgren försvarar det högerextrema EAP. Lindgren skriver  positivt om EAP:s försvar för Syriens regering och slaktaren president Assad (Källa här).
  • Han anser att homosexkulturen är ett resultat av ”problematiska könsrelationer”. (Källa)
  • Han försvarar Syriens diktator Assad. (Källa)
  • I likhet med sin vän Lasse Wilhelmson försvarar Stefan Lindgren försvarar antisemiten Israel Shamir. ”Jag läser honom varje vecka på hans modersmål, ryska.” (Källa) För  ett tydligt exempel på Shamirs antisemitism se denna länk: (källa)
  • Han försvarar den kommunistiska massmördaren Mao. (Källa)
  • Han försvarar den kommunistiska massmördaren Pol Pot. (Källa)
  • Han försvarar Stalin. (Källa) (Källa)
  • Han försvarar Putin och anser att rysk press är friare än svensk. (Källa)
  • etc etc

Ursäkta att jag frågar men vad har Stefan Lindgren att göra på manifestationer arrangerade av Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet?

Korta motargument

Säg ifrån mot rasism!

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: på nätet, i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen.

”Vardagsrasismen” kan bemötas utan större ansträngningar. Det är möjligt att personen som uttrycker främlingsfientliga och fördomsfulla åsikter inte ändrar sin åsikt utan vidare, men det viktiga är att man förstår att man kan så ett frö till förändring.

Det behöver inte vara särskilt svårt. Det kan räcka med raka frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om att ha mod och ett mått civilkurage: att stå upp för alla människors lika värde. Det kan kännas obekvämt och obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på främlingsfientlighet och fördomar ger vi vårt samtycke.

Vi måste bli fler som säger ifrån. Därför krävs det att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, även då det vid första tanken kan förefalla obetydligt. Tolkningsföreträdet för vad som är kränkande ligger hos den som utsätts för rasism, näthat, homofobi, främlingsfientlighet och fördomar. Den som uttrycker sig och den som står bredvid har inte det mandatet.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa ska aldrig ses som förlorad till främlingsfientlighet, fördomar och hat. Vi måste tro och hoppas att alla kan komma till en punkt då insikten infinner sig. Tron och hoppet är det som måste driva oss gör att vi aldrig får sluta kämpa för ett fördomsfritt samhälle.

När du bevittnar diskriminering, intolerans och hat: var besvärlig, ifrågasätt och markera!

Artiklar

Patriotism som alternativ till nationalism?

När jag gick i tredje eller fjärde klass, veckorna efter den årliga höstmarknaden där jag lyckats tjata mig till att få köpa Sveriges flagga på en pinne – kanske en och en halv meter lång med en rund knopp av trä i slutet – tog jag en dag med mig flaggan med pinne och allt för att visa upp den för min fröken och mina klasskamrater.

Såhär i efterhand kan jag inte minnas eller ens föreställa mig hur jag tänkte. Vad trodde jag de skulle säga? Vad ville jag själv få sagt? Hade jag någon tanke överhuvudtaget med att ta med mig Sveriges flagga till skolan? Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll – och som jag kom att tänka på när jag satte mig ner för att börja skriva den här artikeln om skillnaden mellan patriotism och nationalism – är lärarnas reaktioner när jag på lunchrasten började göra cirkuskonster med nämnda flagga.

För att göra en lång inledning kort, beslagtogs flaggan för resten av dagen och jag fick inte ta med den till skolan igen. Jag fick också veta att man beter sig inte hursomhelst med Sveriges flagga. Den var (och är) på ett sätt helig, alternativt att den är en symbol för något heligt. För Sverige; som nation och som stat. Och för oss svenskar, vilka vi än är och var vi än befinner oss.

Det där sista tänker jag en del på. För när flaggan ibland upplevs vara kapad av rasister eller skändad av konstnärer, så är det utifrån vår gemensamma upplevelse att den är “min” och att “jag” är svensk som vi reagerar. Precis som mina 80-talslärare reagerade på hur jag gjorde cirkuskonster med “deras” flagga, även om den förstås också var min – i fler än en bemärkelse, dessutom. Den här gemensamma upplevelsen är lätt att beskriva som nationalism och därmed öppnas för svårmodig problematisering. Men samtidigt vet alla vi som gärna hemfaller åt just svårmodig problematisering att det finns en hel del svenskhet därute som inte är särskilt lätt att passa in i den nationalistiska fållan. En svenskhet som kanske snarare kan beskrivas som patriotism.

Skillnaden mellan patriotism och nationalism

Såväl uppslagsverket Merriam-Websters onlineresurs som svenskspråkiga Wikipedia och Svensk Ordbok beskriver patriotism som ett uttryck för en i princip villkorslös fosterlandskärlek utan vare sig ideologisk eller politisk färg, medan nationalism i kontrast till det “hävdar den egna nationens värde och intressen” (Svensk Ordbok). Redan på den grundläggande nivån är alltså skillnaden mellan patriotism och nationalism tydlig, men för säkerhets skull gräver vi lite till.

Nationalismens “Sverige” är alltså en idé om att vi som svenskar delar en folksjäl – en mytisk och nästintill religiöst färgad mänsklig essens som finns i alla människor, men som ser olika ut, beroende på om man är svensk, tysk, grek, irakier… You name it. Problemet är att kriterierna för nationstillhörighet – d v s vad den här mänskliga essensen består av och hur man extraherar den nödvändiga informationen ur den – är helt godtyckliga. Alla och ingen kan vara äkta svensk, Sverige som nation skulle i princip kunna uppstå var som helst eller ingenstans i världen, eftersom förutsättningarna måste vara de rätta. För eftersom idén om svenskhet (som inte är förbehållen nationalismen) är just en idé så finns det lika många svenskhetskriterier som det finns nationalister. Nationalismen tenderar också därför i sina uttryck att framförallt handla om eller söka avhandla vem som är “svensk” och vem som inte är det. Med det följer som ett brev på posten ett slags mindervärdeskomplex; nationalisten för en oavbruten kamp för sin nationella tillvaro mot såväl yttre och inre fiender – de sistnämnda kan t ex benämnas “förrädare” eller “folkfiender” – och har egentligen lite till ingen tid över för den stolthet över sitt land/sin nation som den borde känna, men som envisas med att hägra i fjärran.

Patriotismens “Sverige” är förstås också det en idé om en inneboende svensk gemenskap, men har istället sin grund i statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet. Även om folksjälen – den mänskliga essens som alltså sägs göra oss till svenskar – inte är helt frånvarande, så tar den sig alltså uttryck i en lojalitet och stolthet över den svenskhet som kommer av att vara medborgare i staten Sverige, snarare än i en vagt definierad uppsättning “svenska värderingar” eller “svensk kultur” som måste försvaras med näbbar och klor mot upplevda hot bakom varje hörn. Patriotismen blir därmed nära besläktad med en redan förgivettagen svenskhet som i princip inte är villkorad med mer än att man är svensk medborgare eller strävar efter att bli det.

Fördelen med detta, för den som söker ett konstruktivt alternativ till en mer nationalistisk fosterlandskärlek, är att patrioten kan vara en del av en heterogen skara där annars särskiljande attribut som hudfärg, ursprung, religion, politisk inriktning m m blir en styrkeuppvisning. Desto större diversitet, desto mer att vara stolt över som “svensk”.

Nyanseringen blir ett patriotismens credo, rentav, och i samma veva en motpol till den hårt kontrasterande nationalismen, där du antingen är med oss eller mot oss. Detta blir tydligt i situationer där vi rör oss i gråzonen mellan jättesvensk och ickesvensk. Patrioten behöver t ex inte gå in i svårmodig problematisering för att kunna konstatera att Zlatan är svensk, att man kan vara jude eller same och samtidigt svenskeller bara välkomna nya svenskar in i vår gemenskap. Den välvilliga tolkningen kan få råda till allas gagn. Nationalisten, däremot, har bevisligen massor att grubbla över när det gäller frågor som dessa. Att öppna sitt hjärta är heller inte en rekommenderad väg att gå för denne.

Svårmodig problematisering

Men patriotism har förstås inget frikort från svårmodig problematisering. Soldaten som gör sig redo att döda i Sveriges namn – är hen patriot eller nationalist? Ja, det beror till stor del på hens inneboende bevekelsegrunder, förstås. Men militärtjänstgöringen i sig (som jag själv är gammal nog att ha genomgått; 11 månader på Artilleriregemente 4 i Östersund i början av 90-talet) är en, om vi håller oss till dikotomin nationalism-patriotism, patriotisk uppgift. Den kommer an på samtliga svenska medborgare, oavsett färg, form, politisk hemvist, religiös tro, sexuell läggning o s v. Samtidigt ligger det ett nationalromantiskt skimmer över hela den militära kulturen med alla dess attribut och den centrala idén om att vara redo att ge sitt liv för sitt fosterland som inte så enkelt kan bortförklaras som enbart hängiven patriotism. Eller är det månne verkligen möjligt att göra ett sådant offer till gagn för “statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet”?

Sammanfattningsvis tänker jag att patriotism som alternativ för den som känner att flaggan är på ett sätt helig erbjuder en mängd möjligheter som nationalismen inte gör. Framförallt representerar patriotismen en inkluderande, heterogen tolkning av Sverige och svenskhet, medan nationalismens nyckelord är exkludering och homogenitet.

Lästips:

I fokus

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933

Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i  TV eller att bibliotek slutar  köpa vissa böcker då värderingar förändras.

Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.

Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.

”Pettersson och Bendel”

”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.

Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.

Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.

Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:

”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”

Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.

Vi i läser i Svenska Filminstitutets beskrivning av filmen:

Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”

Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”

SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.

Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.

Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande,  är inte censur, det är normal utveckling.

UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.

Artiklar

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan 1950-talet råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att olika mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde rasism oanad omfattning och resulterade även i fruktansvärda konsekvenser.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar olika mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:
I fokus

SD:s parallella universum – Kristnandet av Sverige

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

För oss som dagligen tar del av den politiska debatten är det ingen hemlighet att SD storsatsar på kyrkovalet, som äger rum 17 september. Som en del i denna storsatsning har det nu poppat upp en minst sagt kontroversiell idé om kristen mission.

Arnold, den kristna missionären

Denna gången har Arnold Boström, gruppledare i Sverigedemokraternas nomineringsgrupp i Huddinge i kyrkovalet, givit oss ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, det jag väljer att kalla SD:s parallella universum. Som en del i valkampanjen har Boström iklätt sig den illa valda rollen av en modern Ansgar, ni vet munken, tillika missionären, som på 800-talet omvände dåtidens asatroende och kristnade Sverige.

Boström menar att SD är ”räddaren i nöden”, de som ska se till att ”islamiseringen” av Sverige får ett slut. Han uttrycker nödvändigheten av att Sveriges muslimer integreras och blir en del av Svenska kyrkan. I praktiken innebär detta att muslimer ska tvingas ge upp sin tro och bli kristna.

Vidare argumenterar Boström för att Svenska kyrkans huvuduppgift borde vara att se till att så många som möjligt av dessa grupper omvänds till kristendomen. Han anser att Svenska kyrkan genast bör upphöra med alla samarbeten med andra religioner och istället ”bedriva mission, även i parallellsamhällen, för att motverka andra religioners frammarsch”.

I konsekvensens, och rimlighetens, namn anser jag det vara på sin plats att ställa sig följande frågor:

  • Ska detta tvångskristnande gälla även oss som är ateister eller bekänner sig till någon annan religion? 
  • Hur ska denna kristna mission gå till rent praktiskt?

Inskränkning av religionsfriheten är passé

För mig är detta ett tecken på en extrem form av bakåtsträvande, så långt bakåtsträvande som nästan 1 200 år i tiden… Förutom att det är omodernt och tillhör det förgångna att bestämma för människor vad de ska tro på, så är det ett fundamentalt övergrepp på religionsfriheten. I artikel 18 om FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter kan vi läsa följande:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget
val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor,
andaktsutövning eller undervisning.
2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.
3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna  säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

SD Huddinges förslag hamnar ur alla vinklar och vrår på kollisionskurs med dessa tre punkter ur artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.

Argumentet är att muslimer ska integreras såväl religiöst som kulturellt och stöpas in i den svenska normen. Sverige står inför, och är under, en ”islamisering” som måste stoppas till varje pris. Muslimer förknippas ideligen och i inkonsekvensens namn med radikal islamism. Enligt SD och ”sverigevänner” (läs muslimhatare) har islam förklarat krig mot såväl Sverige som svenskarna.

”Islamiseringen” och krigsförklaringen

Det pratas och tjatas oupphörligen om ett inbördeskrig som inför våra ögon pågår i vårt land. Hotet om ”islamisering” är egentligen inget nytt, då SD ständigt har rabblat detta mantra sedan åtminstone 2009 – året då Åkessons berömda debattartikel publicerades i Aftonbladet. Det är med andra ord kanske inte så nytt och innovativt när allt kommer omkring?

SD Huddinges konkreta förslag, och uppriktiga uppmaning till Svenska kyrkan, om tvångskristnande av Sveriges befolkning är däremot ny. Det är också ett naturligt steg att ta för SD i deras värv.

SD har kanske glömt att högerextremister ständigt propagerar för en myt om att islamister är här i Sverige endast för att missionera och tvångskonvertera kristna och ateister till islam. Har han månne missat att han propagerar exakt likadant och lika världsfrånvänt?

De abrahamitiska religionerna har samma gud

Att SD inte har förstått hur religionerna hänger ihop blir smärtsamt uppenbart när Boström häver ur sig att

Det går inte att samtala med andra som har en så pass annorlunda syn på så mycket. Vi anser att det finns en väsensskild skillnad mellan kristendom och islam.

Det Boström i synnerhet, och SD i allmänhet, inte har insikt i är att islam, liksom kristendom och judendom, är en abrahamistisk religion, vilket innebär att de är delar av samma ”träd”.

All religiös fundamentalism är av ondo. Detta gäller oavsett vilken religion det handlar om. Om nu islam ska förbjudas, vilket förslaget i praktiken innebär, så borde i rimlighetens namn all religion förbjudas och ateism vore följaktligen det enda riktiga. Idén från SD Huddinge är såväl verklighetsfrånvänd som ologisk och människofientlig.

Generalfelet i denna specifika verklighetssyn är att SD, sin vana trogen, drar alla muslimer över den islamistiska kammen. Det går inte att skuldbelägga människor mot bakgrund av åsikter, tankar och handlingar hos en klick individer.

Alla ska tvångskristnas

Boström ger oss svar på åtminstone en av de två frågor jag ställde tidigare. Ja, människor som inte har någon tro alls ska kristnas. Det är inte särskilt vågat att dra slutsatsen att kristnandet också innefattar de som har en annan tro än kristendom och islam. Mot bakgrund av SD:s antisemitiska historia, och också nutida retorik om judar och judendom, så är risken överhängande att den kristna missionen innefattar även judar.

Om jag skulle drista mig till att formulera ett svar på min andra fråga så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Hur det här tvångskristnandet av människor ska gå till är höljt i dunkel. Detta baserar jag dels på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och dels på att det, i enlighet med Svenska kyrkans värderingar, kommer att bli svårt att utan tvång, få kyrkan att omvända svenskarnas tro. Möjligheten som jag ser det är en förändring av grundlagen och ett SD med majoritet i Riksdagen, med andra ord sverigedemokratisk diktatur.

Vilka är SD att bestämma för människor vilken tro vi ska ha?

Arnold Boström, SD i Huddinge och SD i resten av landet ger oss oförtrutet nya, och alltmer innovativa, exempel på hur de befinner sig i sitt eget parallella universum.

Bonusfråga: Är Sverigedemokraternas ideologi förenlig med Svenska kyrkans värderingar?

P.S. Gå och rösta i kyrkovalet på söndag.

Tidigare artiklar i serien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten
SD:s parallella universum – Klimatförnekarna
SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

Artiklar

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna relativt högt under åren 2015 till idag. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar mestadels om att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under politiska valkampanjer i bl a Frankrike och Nederländerna har det förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimsk homofobi, trots att de nationella i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler än de radikalt nationalpopulistiska aktörerna hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på lång sikt försöka ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagarna kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom allt det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective