Etikettarkiv: människovärde

Reportage

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska”

Denna artikel har tidigare publicerats på Afropé

En skola utan helhetssyn och vänner och familj som ger sin syn på verkligheten. Torshammare och behovet av att veta. De sakerna präglade Pias barndom och skapade de rasistiska åsikterna hon bar med sig i flera år.

Bild: Fatou Touray

Bild: Fatou Touray

När Pia var liten fick hon ofta höra uttryck som ”blatte” och ”zigenarpack” och andra nedvärderande uttryck. Och som hon själv säger så blev det en sanning, eftersom det kom från hennes föräldrar. Senare, som tonåring, umgicks hon med äldre ungdomar som hade mer rasistiska åsikter och det blev att hon höll med dem. Under samtalets gång så vävs det upp den bild av en samtid där det rasistiska kom från många olika håll, från barndomen, umgänget och i skolan från andra elever. Pia beskriver det som att det fanns ”invandrarklasser” som fick dåligt rykte av elever ifrån de andra klasserna. Hon fick en viss världsbild serverad av människorna i sin omgivning och då som fjorton år köpte hon det.

– Jag funderade mycket på hur samhället såg ut och då passade det som förklaringsmodell, när man inte vet så mycket, säger hon eftertänksamt.

Vad hade du för åsikter?

– Jag tyckte inte om invandrare, jag såg ner på dem. Jag lyssnade på Ultima Thule och bar Torshammare. Man sa att man inte skämdes över av att vara svensk. Jag minns att jag var inne på Nationalsocialistisk front och tyckte det var tufft.

– Jag tyckte det var logiskt att vi skulle ta hand om oss själva först. Typ som att man inte bjuder in någon att bo i ens hus om det är fallfärdigt.

Slutade bära halsbandet

Det var aldrig något negativt som hände Pia som gjorde att hon fick dessa rasistiska åsikter, utan det var andras tyckanden som hon gjorde till hennes. Men det var en gång som en annan elev anmärkte på hennes Torshammare runt halsen, att det var något negativt, och efter det bar hon det inte längre.

– Så det krävdes ju inte mer än så egentligen.

Hade du några kompisar med invandrarbakgrund?

– Nej, säger hon och skrattar. Men om man hade grupparbete med någon som hade invandrarbakgrund så blev det en särskiljning; en sjysst invandrare särskiljer sig från resten för att resten är ”onda” eller ”konstiga”.

På frågan om hennes åsikter var en produkt av behovet att skylla på andra för sitt dåliga mående så svarar Pia nej. För Pia var de rasistiska åsikterna inget destruktivt, utan mer en sanning som bara var. Åsikterna var helt normaliserade i henne vid den tiden. Men hon agerade aldrig ut sina åsikter på ett destruktivt sätt, medan det finns andra som gör det hävdar hon. Däremot så skapades en känsla av samhörighet med de människorna som delade hennes övertygelser och just då så fyllde det en funktion.

Skulle du ha klassificerat dig som rasist?

– Ja! Man tror att bara skinheads är rasister, men rasism är ju när en person särskiljer en annan på grund av hudfärg och ursprung.

Åsikterna omvärderas

Pia beskriver en verklighet där hennes åsikter aldrig behövde ifrågasättas på riktigt. Från barndomen där de fanns runt henne till umgänget när hon blev tonåring var det aldrig något som gjorde att hon behövde omvärdera sin världsbild. Det fanns inget bestämt ögonblick där detta ändrades utan Pia beskriver snarare att åsikterna dalade ut i och med att hennes umgänge förändrades och att hon fick andra intressen. Under gymnasiet så minns hon inte så mycket av vad hon tyckte eller inte tyckte, men behovet av att veta hur världen fungerade var inte lika stort då. Efter studenten så hade hon en undran om hon skulle kunna jobba med människor. Med det i tanken gick hon en kurs på en folkhögskola med inriktning sociologi.

– Där fick jag lära mig om ”vi och dom – tänk” och fick en annan bild av hur skev världen är. Då började jag fundera på hur mina tidigare rasistiska åsikter var.

Denna kunskap blev en annan grund att stå på. Senare läste hon även universitetskursen ”Rasismens historia” där hon mer i detaljnivå fick lära sig om rasismen i vår vardag.

– Enda gången som mörkhyade hyllas är i sportevenemang, då får de vara med i gemenskapen, säger hon som exempel. Representationen i filmer, sådana saker.

– I viss mån är nog de flesta lite rasistiska, vi har det ju i oss, även de godhjärtade, säger Pia och syftar på hur hjärnan fungerar.

Hjärnan påverkar

Det är något hon återkommer ofta till under intervjun. Hjärnan alltså. Att den gärna vill kategorisera in allting i olika fack och att det bidrar till det rasistiska tänket. Hon resonerar att hennes hjärna som den var utvecklad när hon var fjorton verkligen kunde acceptera ”logiken” i de rasistiska åsikterna. Men att hon nu som vuxen, med en mer utvecklad hjärna är tvungen att tänka annorlunda. Däremot så tycker Pia inte att det är något bra att skuldbelägga eller säga att de rasistiska åsikterna är fel, just med tanke på hur hjärnan är uppbyggd. Hjärnan måste ju läras om eftersom den är invand i tankespår.

– Jag skulle velat ha haft helhetssynen tidigare i skolan. På hur världen fungerar, på hur välfärdssystemet fungerar och konflikter. Varför vi kan leva som vi gör i Sverige.

– När man pratar om slavhandeln tas det inte ner på individnivå som man gör med till exempel Förintelsen. Det skulle vara bra att prata om att rasism finns överallt och att fokusera på varför det är så svårt att bryta det på grund av hur hjärnan fungerar.

– Lär ut att en vit inte kan utsättas för rasism och att den som blir utsatt har tolkningsföreträde.

Varför?

– Jag kan aldrig veta som vit. Jag vet ju det som kvinna. En man kan aldrig förstå hur det är att vara utsatt för sexism. Jag bidrar till problemet men jag äger det inte. Jag utsätter någon för rasism men jag vet inte hur personen tar emot det.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.

Ida Oscarsson

Ida Oscarsson

Debatt, I fokus, Krönikor

Paneldebatt om n-ordet på Bokmässan utan afrosvenskar i panelen

Krönika av Fatou Darboe – tidigare publicerad på Afropé. Om ett seminarium på Bokmässan där debattens fokus är så skevt att man bekymrar sig mer om konsekvenserna för den som använder ordet än den ordet används om. /Motargument Redaktionen

Seminarium på bokmässan. Samtalet utgick från frågeställningen: ”Får man lov att använda n-ordet?”

Utgångspunkten för samtalet var översättning och de utmaningar det är att översätta böcker från till exempel 1800-talet där n-ordet används. Det problematiska med seminariet på Bokmässan är att man valde att föra samtalet utan de som själva drabbas av n-ordet. Ja, du läste rätt, panelen saknade afrosvenska deltagare.

nordet
Höger: Boel Unnerstad (stående man som inte deltog i samtalet) Mitten: Patrik Lundberg Näst längst till vänster: Olle Wilöf. Längst till vänster: Helén Enqvist

Lördagen den 24 september 2016 och Bokmässan pågår för fullt i Göteborg. Sveriges litteraturelit anses vara på plats. På litteraturscenen arrangerar Författarcentrum och Sveriges Författarförbund ett samtal där frågeställningen är: Får man lov att använda n-ordet?

I panelen förväntar sig de flesta få se berörda personer av n-ordet representerade. Så var dock inte fallet. I panelen kunde följande personer ses: Helén Enqvist, Patrik Lundberg, Boel Unnerstad och Olle Wilöf.

Afropé har fått ta del av ljudinspelningar från seminariet där det tydligt framgår att paneldeltagare dessutom uttalar n-ordet i sin helhet vid upprepade tillfällen!

Vid ett tillfälle uttrycker sig en paneldeltagare på ett sätt som uppenbarligen visar att hon även tar sig tolkningsföreträde i debatten. Så här uttrycker hon sig:

”Och idag tycker vi naturligtvis att det är självklart att undvika rasistiska ord som kan såra andra. Men ändå tycker jag is…, asså… det är nån sorts ängslighet också som får personer i nån sorts ansvarsställning att gripa in, även i sammanhang där inget uppsåt har funnits…”

Patrik Lundberg ska enligt uppgifter till Afropé ha ifrågasatt panelens sammansättning och menade att det var symtomatiskt att det saknades representanter för de som drabbas av ordet.

Afropé har varit i kontakt med en av de personer som fanns på plats under ungefär halva panelsamtalet. Så här upplevde hen den delen:

”Årets Bokmässa har tema yttrandefrihet, Nya tider har upplåtits monterplats och utanför delar nazister från Nordiska motståndsrörelsen ut rasistiska flyers. Under lördagen kunde man se fyra panelister, ingen av dem afrikansvensk, inför en i huvudsak vit publik, samtala kring huruvida man får lov att använda sig av n-ordet eller inte. Både rubriken på samtalet och panelens sammansättning är symtomatiskt för den här typen av diskussion: man vill egentligen inte tala om konsekvenserna av att använda rasistiska ord för den som drabbas av dem, utan om den utsatthet man kan uppleva som uttalare och användare av ordet. Fokus, med andra ord, är fullkomligt skevt.” 

Panelen: Samtalsledare var Boel Unnerstad, översättare, sedan var det Helén Enqvist, förläggare, Patrik Lundberg, författare och journalist var också en av paneldeltagarna, samt Olle Wilöf, journalistförbundets upphovsrättsjurist. 

HÄR kan du finna Bokmässans programpunkt om n-ordet.

Fatou Darboe
Fatou Darboe – Afropé

Krönikor

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder

Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmän­giltig princip; kvinnans självbestämmande.

Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?

Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.

Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.

Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.

Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.

Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.

I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.

Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.

Artiklar

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

Krönikor

Öppet brev till Kent Ekeroth

Gästkrönika av Peter Robsahm

En text till SD:s ledning i allmänhet, men deras ”chefsdemagog”, Kent Ekeroth, i synnerhet. Eller varför inte alla och envar som orkar läsa…

Kent; egentligen gillar jag inte infallsvinkeln på den här texten. Det är inte riktigt min stil och inte heller förenligt med mitt synsätt.
Men, jag ska möta dig på din egen planhalva.

Vi börjar i den här änden:

Mina förfäder byggde Sverige. Stamfadern i min släkt, Christian, kom hit från Skottland någon gång under första halvan av 1600-talet.

Det var en driftig karl, må du tro. Han slog sig först fram som köpman och sedan som ekonomisk förvaltare åt en stor brukspatron. Detta ledde till att han själv till slut blev en. Han etablerade sig i Bergslagen – bland det svenskaste som finns när det kommer till vår framgångssaga. Han blev en erkänd och respekterad brukspatron och hans söner följde i hans fotspår.

En av dessa söner fick sedan en son som fick en son som fick en son… och så vidare. Där hamnar vi till slut hos mig, efter nio generationer. Inte särskilt många på 3-350 år, om vi räknar till då jag föddes 1956.
En av dessa i trädet ner, närmare bestämt min farfars farfars far, Karl Magnus och hans bror Ludwig, var de som införde ståltillverkningen i Sverige.

Snacka om att ha bidragit till Sveriges historia och välstånd.
”Det svenska stålet” är känt i hela världen och har givit hundratusentals människor jobb och en framtid i det här landet.
Så, Kent, du behöver inte påminna mig; jag talar utifrån en något privilegierad position.

Dessa män med sina första rötter i Skottland, byggde det här landet tillsammans med alla andra – nederländare, valloner och tyskar – som med sin kunskap och driftighet etablerade sig och skapade en ny framtid i det avlånga landet i norr. De inte bara skapade sig själva en framtid, utan blev helt avgörande för alla dessa andra som fick sin utkomst av industrialismens vagga.

Anor. Stolta anor. Fast jag genetiskt sett har keltiskt ursprung är jag fan i mig svensk så det ryker om det.

Då kommer vi så till dig, Kent. KentEkerothAvatar
Vad har du att komma med i bakfickan?
Vad jag har förstått så har du delvis dina rötter i Kazakstan och Polen. Din mor har invandrat därifrån och därför är du ju andra generationens invandrare.

Så hur ”svensk” är du? Du talar vitt och brett om vilka som är berättigade att få bo här och vilka som ska ut. Okej. På vems mandat gör du det? Vad har du att komma med när det gäller svenska rötter och uppbyggnaden av det här landet? Din far kanske? Han vet jag i princip ingenting om, men om vi går till gener och blod är du ändå en invandrare.

Eller hur?

Kan du annars ge mig en förklaring jag kan köpa som gör att du ska behandlas annorlunda än någon annan i din situation? Med dina, eller dina fascistbröders, mått mätt så ska du alltså förpassas tillbaka. Tillbaka till vad? Ska du tillbaka till Astana? Eller till Warszawa? Vad har du att hämta där? Kanske kan du bo hos någon avlägsen släkting du kanske inte alls känner? Fast det är ju inte säkert de vill släppa in en vilt främmande ”svensk” hursomhelst som de knappt vet vem det är.

Du känner ingen och du har egentligen ingenting annat än ett antal vilsna gener som knyter dig till platsen. Pyrt läge, men vi gör inga undantag.

Eller hur?

Eller tycker du att du är så pass etablerad svensk att det är här du hör hemma?

Okej… så vad skiljer det dig från de hundratusentals andra i samma situation du vill slänga ut från det här landet?

På den punkten är jag oantastlig; svensk så det ryker om det, med förfäder som betytt mer för det här landet än många andra.
Så, ut med dig och din tvillingbrorsa och er mamma ska givetvis packa sin väska hon med.

Eller?

Är det så vi ska ha det? Är det på det viset vi ska bygga en framtid?
Jag tycker inte det. Men om du vill leka Himmler och bussa de lättköpta på de försvarslösa, då ska vi fan i mig tala klarspråk.
Med din egen måttstock ska du bara ställa dig i hörnet och hålla käften. Har jag uttryckt mig klart nog?

Du har inga mandat att tala för någon annan av oss och med tanke på att du är andra generationens invandrare, så ta och ligg lågt med det här om ”svenskheten”.

Fast det är ju med din egen måttstock, så klart.

Personligen tycker jag givetvis att du är lika mycket svensk som någon annan. Och det är också alla andra som du så högmodigt sätter dig ovanpå och vill slänga ut.

Har du hört talas om hybris? Du har det. Lägg ner det, om inte annat så för att det kommer en dag då du kommer att få den nedkörd i halsen, ända till tarmsystemet. ”Hut går hem”, heter det. Och visst är det så.

Nå, ska jag summera lite; mina förfäder var betydande vad gäller uppbyggnaden av Sverige. De bidrog i allra högsta grad till vårt välstånd och vår position i världen. Det är jag givetvis stolt över.
Men jag gjorde det inte.

Ja, du hörde rätt; JAG har inte bidragit, hur mycket de än grävde fundamentet till dagens Sverige.

Lika lite har de flesta av oss personligen gjort ett skit för att vi ska få åtnjuta alla dessa förmåner som det innebär att bo i landet Sverige.
Vi lever minst sagt på världens gräddhylla och du och dina meningslösa kumpaner har mage att svartmåla oss och få det att se ut som vi levde i världens krisnation.

Bortskämda ”brats” – det är vad ni är!

Många av er har fan inte gjort ett vettigt handtag i köket och ändå vill ni ta de gottaste bitarna från middagsbordet när det serveras.
INGEN av oss har gjort sig förtjänt av att leva som vi gör.

Och kom inte dragandes med den där skiten ni presenterar i ert partiprogram om ”essensen”. Det kan hända att ni kan lura en del människor som är ovetande om modern vetenskap och genetik, men väldigt, väldigt många är mer pålästa än så.

Ni snackar skit, helt enkelt. Ni vet inte vad ni pratar om, så lägg ner!
Därför, min bäste propagandaviglare Ekeroth; antingen kan vi mäta våra genbanker i ”svenskhet”, eller också lägger vi ner och inser att vi människor finns här på det här lilla klotet och att ingen av oss har bett om att få komma hit. Det är en tillfällighet att du har dina rötter någon annanstans, likaväl som det är en tillfällighet att jag blev född i en släkt av brukspatroner.

Vi kan inte göra någonting åt det, varken du eller jag, utan vi kan bara förhålla oss till det.

Kanske kan vi också förhålla oss lite ödmjuka till det faktum att vi har fått födas och bo här på en av de bästa platserna. Det är ju nämligen inte självklart, utan det är bara ren och skär tur.

Så, Kent Ekeroth och dina partikamrater och alla andra ”sverigevänner” (ett så ofantligt töntigt begrepp, förresten): lägg ner vapnen.

Här har ni en svensk vars talan ni inte för.

Krönikan är en Facebook-status skriven av Peter Robsahm 160904

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Ingen är rasist, men vi har rasism överallt

Ingen är rasist, men vi har rasism överallt.
Ingen är sexist, men vi har sexism överallt.

Ingen är förmer än andra, men ingen lyssnar på andra än sig själv.
Ingen är värd mer än andra, men människor kategoriserar varandra i bra och dåliga.

Alla vill ha fred, men ändå är det alltid krig på jorden.
Ensam är stark, men ändå ska alla tvingas bry sig i vad du vill.

Du är mot förtryck, men vill ändå förbjuda folks kläder eller ta ifrån dom rätten att tro på vad dom vill.
Du pratar om ”svenska värderingar”, men utgår bara ifrån dig själv.

Du kämpar för rättvisa genom att kräva förtur.
Du kräver respekt, för din respektlöshet.

Alla har rätt att yttra sig, så länge du slipper höra kritiken mot dig.
Det är synd om dig som blir stigmatiserad, när du har som agenda att stigmatisera andra.

Du bryr dig om alla människor, som gör som du vill.
Du säger att du inte alls är som alla andra, men pratar om andra som om dom var kloner.

Du kämpar för jämlikhet, för den som du känner dig jämlik med.
Du känner dig angripen och kränkt, när du inte kommer undan med att angripa och kränka människor.

Du pratar om fördomar som om det vore en sanning, men fördömer sanningen som om det vore en fördom.

Du pratar om att hjälpa dom fattiga, men vill förbjuda tiggeri.
Solidaritet tycker du är viktigt, för dom som inte flyr.

Du pratar om att förbättra livet för människor, genom att favorisera och låtsas att dom som förlorar inte räknas.

Omvärldsuppfattningen hos många är upp och ned. Ryggradslösa är dom hycklare som försöker få oss att återigen tro att solen snurrar runt jorden. En känsla förvandlar inte månen till en ost för att den känns som en. Det är viktigt att ha koll på orsak och verkan och riktningen på den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism

Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.

De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.

Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.

2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.

Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.

Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.

På islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:

Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation

Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.

Efter terrordåden i Paris 2015 fördömde såväl Saudiarabien som Algeriet, Marocko, Kuwait, Iran, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Bahrain, Indonesien och Qatar attackerna. Attackerna fördömdes av nationella och lokala muslimska grupper i USA. Franska muslimska ledare fördömer terrorattacken i Nice häromveckan. Dessutom utfärdade 70 000 muslimska ledare runt om i världen i slutet av förra året en fatwa mot islamistiska organisationer, såsom Daesh, Boko Haram, Al-Qaida och talibanerna, och krävde då att sådana organisationer inte ska benämnas muslimska.

Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.

Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.

Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.

Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.

Källor:

Myths and Facts about Muslim People and Islam

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Bias against muslims

Myt: Islamister bakom all terrorism

Artiklar, Myter

Myt: Kanadas premiärminister och ramadan

På sina håll noteras det att Kanadas premiärminister ”kapitulerat” för muslimerna genom att spela in en hälsning till dem på ramadan.

Det kan vara på sin plats att påminna oss om att han i så fall även kapitulerat till de kristna. Han har nämligen gett både påsk- och julhälsningar till olika kristna…

Det som cirkulerar är en hälsning han spelade in till muslimerna i Kanada 2014.

Det finns ganska många hälsningar till kristna av premiärminister Justin Trudeau. Här är hans julhälsning.

I påskas skickade denna hälsning till kanadensarna.

“It is a sacred time for many, and an opportunity for us all to extend a helping hand to those in need, and to reflect on the notions of personal sacrifice and compassion that underlie the occasion. As we gather with those most important to us, let us put into practice what it truly means to love our neighbours as ourselves.

“On behalf of our family, Sophie and I wish all those celebrating a very happy Easter. We hope all Canadians, no matter their faith, find this a time of optimism, renewal, and new beginnings.”

Om man googlar hittar man många hälsningar till kristna. 2015 skickade han denna hälsning till landets ortodoxa kristna på deras påsk.

“On Sunday, Christians of the Orthodox, Oriental Orthodox and Eastern Catholic faiths will gather with their loved ones to celebrate Easter, and mark the death and resurrection of Jesus Christ.

“This day serves as a reminder to us all of the importance of extending a helping hand to those in need, and of solemnly reflecting on the notions of personal sacrifice and compassion that underlie this occasion.

“On behalf of the Liberal Party of Canada and our Parliamentary Caucus, my family and I wish all those celebrating a very happy Easter.”

Och bara för sakens skull. Kanadas premiärminister har även deltagit i en del humoristiska sammanhang. Som detta förra julen. Kika gärna.

I fokus, Krönikor

Den blåa gravkammaren

De behöver inget annat utom fastmark under fötterna.

Många själar har redan nått havsbotten och stannat kvar i en evighets sökande efter marken att stå på.

Där någonstans, bland barnkroppar som vågorna tar till stränder, letar vi efter vår medmänsklighet som kunde ha räddat åtminstone en av dem.

En  som hade samma kläder och liknande skor som våra egna barn.

En som var lika busig, lekfull och nyfiken som pojken nere på gården.

En som kunde sitta i samma klassrum och med nyfikenhet lyssna om dinosaurierna.

En som vi kunde se springandes på rutschkanor på ett lekland.

Alla är livlösa kroppar som vågorna tar till stranden, som för att fråga oss om var vår medmänsklighet tog vägen.

I sitt inre gömmer den blåa gravkammaren människornas vilja att bli en av oss, att nå marken som vi står på, att få en ny chans att börja om.

Var ska man annars ta vägen?

Vänta kvar tills kroppen blir sönderslagen i bitar av bomber som aldrig slutar falla?

Att svälta ihjäl i ruinerna… Eller att ta chansen och åka över den stora djupa blåa gravkammaren?

Du kommer aldrig att kyssa fastmarken du står på, oavsett hur patriotisk du vill hävda att du är.

Men de människorna… De skulle göra det.

Det hela handlar om att nå fastmark.

Marken som vi trampar på dagligen, med arroganta och högmodiga steg.

Marken som vi är herrar på.

Marken som vi tror att enbart vi själva har rätt till att lämna våra fotspår på.

Kommer vi verkligen att ha det bättre genom att byta TV-kanal och titta på ”Farmen” istället, medan alla dessa livlösa människor på stranden ligger i sin eviga tystnad med en enda fråga till oss:

”Var tog vår medmänsklighet vägen?”

Är det verkligen livet utan medmänsklighet som vi väljer?

Fastmark.

Det hela handlar om att nå fastmark, att bli med oss, att utvecklas tillsammans och att få en ny chans.

Var ödmjuk och snäll mot varje sten du trampar på.

Du är inte de stenarnas herre!

Att födas i Europa är inget val vi gjorde.

Ta dina steg med ödmjukhet… Även vår mark kan rämna och skaka under fötterna.

Det är möjligt, åtminstone med tanke på Antarktis som smälter.

Kanske du och jag en dag blir tvungna att simma över oceanen för att nå fastmark.

Om inte vi, kanske våra barn… Eller barnbarn.

Vem kan garantera oss att det aldrig kommer att ske?

Våra riksdagspolitiker som idag har beslutat att vi ska leva utan medmänsklighet?

Även dem kan du se då i en gummibåt mot flera meter höga havsvågor.

Skrik inte då om mänskliga rättigheter och din självklara rätt till att existera!

/Ida Dzanovic

Krönikor

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke”

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma  kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd  ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?).  Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion.  Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i  kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar  som säger sig leva i fel kropp.  Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir  nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig.  Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det  ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon. 

 

Rokibath Alassane

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé