Etikettarkiv: världsbild

Ingen är rasist, men vi har rasism överallt

Ingen är rasist, men vi har rasism överallt.
Ingen är sexist, men vi har sexism överallt.

Ingen är förmer än andra, men ingen lyssnar på andra än sig själv.
Ingen är värd mer än andra, men människor kategoriserar varandra i bra och dåliga.

Alla vill ha fred, men ändå är det alltid krig på jorden.
Ensam är stark, men ändå ska alla tvingas bry sig i vad du vill.

Du är mot förtryck, men vill ändå förbjuda folks kläder eller ta ifrån dom rätten att tro på vad dom vill.
Du pratar om ”svenska värderingar”, men utgår bara ifrån dig själv.

Du kämpar för rättvisa genom att kräva förtur.
Du kräver respekt, för din respektlöshet.

Alla har rätt att yttra sig, så länge du slipper höra kritiken mot dig.
Det är synd om dig som blir stigmatiserad, när du har som agenda att stigmatisera andra.

Du bryr dig om alla människor, som gör som du vill.
Du säger att du inte alls är som alla andra, men pratar om andra som om dom var kloner.

Du kämpar för jämlikhet, för den som du känner dig jämlik med.
Du känner dig angripen och kränkt, när du inte kommer undan med att angripa och kränka människor.

Du pratar om fördomar som om det vore en sanning, men fördömer sanningen som om det vore en fördom.

Du pratar om att hjälpa dom fattiga, men vill förbjuda tiggeri.
Solidaritet tycker du är viktigt, för dom som inte flyr.

Du pratar om att förbättra livet för människor, genom att favorisera och låtsas att dom som förlorar inte räknas.

Omvärldsuppfattningen hos många är upp och ned. Ryggradslösa är dom hycklare som försöker få oss att återigen tro att solen snurrar runt jorden. En känsla förvandlar inte månen till en ost för att den känns som en. Det är viktigt att ha koll på orsak och verkan och riktningen på den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bokrecension: Fascismen som massrörelse

Denna bok gör överskådliga sammanfattningar av grundläggande företeelser i 1800-talets politik – som vissa grupper reagerade emot allt mer. Dessa grupper började utveckla vad som senare kom att bli fascism. Åren mellan de två världskrigen drabbas flera länder av pogromer och stöttrupps-fascism. Författaren Arthur Rosenberg skrev boken vid den tiden och bokens översättning är nyligen moderniserad, av Kristian Borg, och nyutgiven på Verbal Förlag.

Fascismen som massrörelse - omslag av Kolbjörn Guwallius
Fascismen som massrörelse – omslag formgivet av Kolbjörn Guwallius.

Boken är intressant och väcker en hel del tankar. Särskilt känns beskrivningarna av den ‘nya’ konservativa protektionismen och motståndet mot dåtidens liberalism intressant, då jag kan göra paralleller till nutid. Jag gissar att det i överförd bemärkelse går att göra många jämförelser från denna historik-genomgång, till Pegida och Hogesa i Tyskland och till ryska ”patriot-marscher”.

Antagligen är allt detta tidlösa fenomen, och tyvärr återkommande, så jag tror att många fler behöver uppdatera sig på grunderna. Med hjälp av sådana här böcker kan man få inspiration till fler idéer, argument och fler aktiviteter och initiativ emot organiserat hat.

Man behöver hela tiden ha i åtanke att boken publicerades 1934 och att författaren skrev det ur sitt personliga, ideologiska perspektiv; marxistisk tolkning. Det är ändå olika tydliga infallsvinklar på fascism och på organiserade pogromer mot judar och romer i Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, Frankrike, England och vad som sedan skulle ske även i Tyskland.

Förordet som Håkan Blomqvist skrivit i nutid, är utmärkt att ha med sig som förklaring. Jag återvände till det då och då under läsningen, för att inte glömma kontexten.

”Fascismen som massrörelse” är verkligen läsvärd och det känns som att den skulle kunna vara otroligt användbar och nyttig för alla de som funderar kring taktik, metoder till politik, aktivism och argumentation emot de åsikter och strömningar som idag, i nutid hetsar och anstiftar till våld och organiserar sig.

Arthur Rosenberg förlorade sitt jobb, emigrerade och avled 1943, i New York.

Sverigedemokraterna och ”nationen Sverige”

Sverigedemokraterna (SD) har en bokstavlig tolkning av ordet demokrati. De menar att det finns flera folk i Sverige som det råder oenighet om huruvida de ”skall räknas till folket”, och därmed också om de ingår i ”folkstyret” eller inte. En del personer ska enligt SD inte ha tillgång till demokratin eftersom de tillhör fel folk. SD anser att dessa personer tillhör andra nationer än den svenska, oberoende av om en person är medborgare eller född här eller inte.

De intar sin etnonationalistiska hållning i sitt sätt att se demokrati. De skriver i sitt principprogram (2014) följande:

”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”

I Sverige råder det konsensus om vilka som räknas som ”invånare i staten”. Det är alla som har medborgarskap i Sverige. Det är SD som vill göra någonting självklart till någonting tvetydigt.  De gör det medvetet eftersom de vill förändra betydelsen på det.

12421288_10207586675957484_581226651_nSD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.

Det är på sin plats med en närmare redogörelse för hur SD förhåller sig till stat, nation och vilka som får vara en del av den. Följande är en redogörelse för kapitel 6 ur Sverigedemokraternas principprogram ifrån 2014: ”Sverigedemokraterna och staten”.

I det inledande citatet som är hämtat ifrån kapitel 4 i samma principprogram: ”Sverigedemokraterna och nationalismen” ser vi att SD ser nationen som en specifik del av befolkningen. Inte som den stat vi alla lever och ingår i som är det vanliga sättet att se det.

Av den anledningen får vi läsa följande citat och redogörelse med det som utgångspunkt. När nation betyder folk framträder en obehaglig bild av vilken roll SD anser att staten ska ha i relationen till vi människor som bor i den.

”6. SVERIGEDEMOKRATERNA OCH STATEN:
Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv.”

Det inre livet är att förvalta lojaliteten mot nationen, nationalismen och det ”inre livet” eftersom det i SD:s principprogram står att läsa följande:

”I sitt idealtillstånd har staten inga egna intressen utan implementerar endast nationens vilja så som den kommer till uttryck i demokratiska val.”


Nationen enligt Sverigedemokraterna är folket
, folket som ingår i ”nationen Sverige”, alltså inte det vi normalt menar med medborgare i Sverige, utan ”nationen Sverige” kontra ”de andra nationerna” i Sverige.

Den logiska konsekvensen av ett sådant här resonemang är att endast de som ingår i den ”svenska nationen” – kan och bör – vara de som också utgör själva staten – allt annat vore en kränkning mot deras egna ideal.

222

Etnonationalismens ideal och praktik – för att inte kränka folket – går ut på att den ”svenska nationen” också måste vara de som sköter om staten. Den värsta kränkningen mot etnonationalistiska ideal och principer, enligt SD, är att medlemmar ur en annan ”nation” besitter maktpositioner inom den egna ”nationalstaten”. Det betyder att eftersom en muslim, exempelvis, aldrig kan vara en del av deras uppfattning av ”nationen Sverige”, så får de heller aldrig vara en del av maktutövningen i Sverige, då deras ”nationstillhörighet” inte är ”svensk” utan någonting annat och därför per automatik någonting farligt och ett hot mot etnonationalistiska ideal, och i förlängningen även ”nationen Sverige”.

Den ”svenska nationen” kan aldrig vara åsidosatt i den ”egna statsordningen” och den ”svenska nationen” får aldrig komma i andra hand.

SD definierar och ser att den ”riktiga demokratin”  kommer av att nationens vilja kommer till uttryck genom demokratiska val som sedan utförs av ledaren. Endast medlemmar ur ”nationen Sverige” kan – och får – vara en del av gemenskapen och i förlängningen också statsordningen. Det är de enda som kan ha inflytande och rättigheter vid ett ”demokratiskt val”.

Det här är vad som är fundamentet för den exkluderande etnonationalism som Sverigedemokraterna praktiserar.

Demokratin som SD ser är linjär. Den tar inte hänsyn till övriga ”nationer” i Sverige. Bara de inom ”nationen Sverige” får delta. Det är etnonationalismens praktik. De övriga ”nationerna” befinner sig bara här utan att vara en del av gemenskapen, oavsett om de har medborgarskap i staten Sverige eller inte.


pass SD anser att medborgarskapet i Sverige är någonting annat och mindre mindre värt än att vara medlem i den ”svenska nationen”.

Det ”folkstyre” som uppstår om ”nationens” intressen tas tillvara är odemokratiskt på flera punkter. De personer som inte har etnonationalistiska ideal och som inte stödjer politiken exluderas automatiskt. Det är bara etnonationalismen som är den tillåtna politiska praktiken. Allt annat vore en kränkning av ”nationens vilja” och deras egna ideal.

De personer som har en avvikande inställning har inte någon plats inom etnonationalismen eftersom deras linjära syn på ”demokratiskt verkställande” kräver att den alltid cementeras till en enda beståndsdel för ledaren att utföra. Politiska motståndare, går att anta, är inte den åsikten inom etnonationalismen som väger tyngst.

Etnonationalismen är därför det som får sin vilja igenom. Den viljan är själva syftet med etnonationalismens praktik. Den viljan är exkluderande av ”inre och yttre” hot mot etnonationalismen ”inre liv”. Det är ”nationalstatens” (folkstatens) viktigaste uppgift. Det går att läsa i deras principprogram.

Historien har visat oss vad som kan hända i länder som har drömmar om ett homogent samhälle. Den fina ytan förvandlas snabbt till en mardröm om partier som SD tillåts förändra betydelsen på saker och ting. 

Vilka motiv hade Trollhättan-mördaren?

Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.

Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.

Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?

Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.

I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.

Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.

BILDER+UR+SKOLKATALOGEN+PÅ+ANTON+LUNDIN+PETTERSSON
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen

Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.

Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.

I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.

I det här fallet går det, enligt polisen, att  säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.

Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.

Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad? 

Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse.  Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.

Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.

tummenuppPrecis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.

Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.

Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.

Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.

För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.

Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.

När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.

Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.

Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?

ALP1
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas

Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.

Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.

Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.

Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.

Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.

När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.

Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.

När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.

Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.

Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.

Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.

Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna. 

Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.

Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.

bilden
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.

Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.

Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.

Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.

Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):

”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”

Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.

Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.

Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.

De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.

Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.

När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.

För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.

Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.

antonlundinpetterssonhyllas
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson  gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.

Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor.  Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.

Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.

Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.

*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.

Referenslista:

Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv

Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik

Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv

Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv

Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet

Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology

 

Lika barn leka bäst?

Elias Sauk har skrivit en debattartikel på SVT Debatt; Inte diskriminering att bara vilja anställa svenskar. Där diskuterar han hur utlandsfödda företagare ofta anställer landsmän i sina verksamheter, vilket idag anses helt acceptabelt till skillnad från när ett företag drivet av en svensk ses som diskriminerande om det inte anställs utlandsfödda.

Det här är en intressant frågeställning som jag tycker är värd att lyftas. Jag angriper problematiken från en något annat vinkel i mina funderingar.

Det okändaJag är själv antirasist ut i fingerspetsarna – enligt min egen bedömning – men jag har inte särskilt många vänner som är födda utanför Sverige. Jag umgicks med fler när jag var yngre, men av olika skäl har de försvunnit ut ur mitt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka singel, och när jag föreställer mig en framtida partner ser jag honom som västerländsk. Oftast som svensk, eller kanske britt. Tänker jag mig en arbetsplats har den dock folk med varierande bakgrunder och födelseländer. Men jag kan också tänka mig att jobba med enbart svenskfödda.

Varför?

För att det är enkelt. Fördelen med att dela sin tid tillsammans med andra svenskfödda är att de vet. Man behöver inte ägna tid åt att förklara, diskutera traditioner och seder, allt flyter på med en smidighet som kanske inte finns om man jobbar tillsammans med människor som kommer från en annan kultur. Notera ordet kanske i föregående mening.

Det jag försöker säga är att det måste få vara ok att vilja ha ett umgänge med åtminstone till största delen av det ena eller det andra. Men på något sätt verkar hela den antirasistiska rörelsen ha en föreställning om att man är rasist om man inte vill dela allting med invandrare. Som liberal menar jag att även om jag personligen mer än gärna skulle umgås med fler utlandsfödda, så anser jag ändå att det måste finnas en valfrihet. Jag vill kunna tycka att invandrare har rätt att bo och leva sina liv här i Sverige samtidigt som jag vill kunna välja att jobba med, gifta mig med eller umgås med det ena eller det andra eller både och.

Är det rasism att gilla konformitet i sin personliga, privata omgivning? Är det rasism att vilja leva ett enkelt liv? Är det rasism att vilja förstå sin omgivning, att vara ”kulturellt lat”?

Det måste ju liksom få vara ok att vara det, tycker jag – även om jag också kan tycka att man missar något när man väljer bort en annan kultur till fördel för sin egen. Men man behöver inte vilja kasta ut invandrare bara för att man helst vill hänga med infödingar.

Eller?

Källkritik av bilder

Det pratas ofta och gärna om källkritik av text, särskilt när det handlar om rasism. Man vill ha källor på allt, särskilt statistik, och finns inte det vill man gärna förhålla sig oerhört kritisk till vad det är som statistiken anses visa.

Med all rätt.

Det jag tror att de flesta av oss glömmer bort, eller inte tänker på, är att på samma sätt vi kan vara källkritiska till en text och dess innehåll, kan vi vara kritiska till en bild. Metoden ser inte likadan ut — text och bild fungerar på olika vis. Men ifrågasättande kan vi fortfarande vara, och på så vis kan vi bidra på ytterligare ett sätt när det gäller till exempel skräckexempel på misshandel, mord och andra brott som påstås ha begåtts av invandrare.

Wasser, Beton, Gewalt / Water, Concrete, Violencenocore / Foter / CC BY-NC-SA

Bilden

Jag tänker främst på fotografi när jag säger ”bilden”. Fotografiet har genom historien gått från att fungera som förlaga för måleri, till att upplevas som sanning, till att förstås som konstnärligt uttryck.

Idag används fotografiet i många olika syften, men det vi ser i till exempel tidningar (reportage, dokumentär, nyhetsfotografi) anses normalt som sanning.

Sanningshalten i ett fotografi

Ur ett perspektiv kan man säga att ett fotografi alltid visar sanningen. Det visar onekligen vad som befunnit sig framför ögonen på fotografen. Men det man ska minnas är att fotografen alltid väljer vilken vinkel hon vill fotografera från (fysisk vinkel), vilket i sin tur genererar sätt att uppfatta, förstå och tolka den slutliga bilden.

Jag menar att sanningen har minst fyra steg i betraktandet av ett fotografi.

  • sanningen för de som befinner sig i bilden (två personer som kysser varandra, slåss, grälar, en arkitekts syfte och sanning bakom en byggnad osv)
  • fotografens bild av sanningen såsom den upplevs av närvarande/agerande
  • fotografens tolkning av bildinnehållet i bildredigering (mörkrum eller dataredigering)
  • betraktarens tolkning av allt ovanstående

Om tolkning och förståelse

En teori handlar om ett sätt att tolka något. Man kan kalla det att se genom teoretiska glasögon. Ett fotografi kan tolkas genom vilken teori, ur vilket perspektiv som helst. Socioekonomiskt, Marxistiskt, feministiskt, queer, rasistiskt, terror/horror, fototekniskt, historiskt/samtida — you name it. Det här är exempel på teorier som används inom bland annat den konstvetenskapliga bildanalysen, oavsett om det gäller fotografi, målad konst, skulptur, arkitektur eller något annat.

I vanliga livet handlar det dock inte så mycket om konstvetenskapliga teorier, utan hur vi som personer tolkar allt vi ser. Det som är viktigt, menar jag, är att bli mer medveten om hur den egna tolkningen ser ut, och både att och hur den kan skilja sig från hur andra ser, uppfattar, förstår och tolkar samma sak. Det här gör att det blir väldigt svårt att säga att det finns en (1) sanning, och det blir oerhört svårt att vara objektiv.

Läsning av denna text i förhållande till rasism

Thow the Nazi's Out!!
khoogheem / Foter / CC BY-NC-ND

Det jag vill visa med den här texten är att det är viktigt att komma ihåg att du och en person som har främlingsfientliga åsikter, tänker, fungerar, agerar och reagerar på helt skilda sätt. Det visar sig i bland annat hur ni tolkar bilder. Det fotografi som för dig visar hur tragiskt det är att personer i vissa länder står på gatorna och skriker åt varandra, visar kanske en främlingsfientlig person att muslimer är ett våldsamt folkslag som grälar om allt — och att det svenska folket inte vill ha hit muslimer, enbart grundat på föreställningen från bilderna av våldsamheten.

Det är alltså oerhört viktigt att ta reda på hur dina egna glasögon fungerar, genom vilka du tolkar både din verklighet, omvärlden samt de bilder du dagligen matas med. Det gör att du lär känna dig själv bättre, och ger dig förhoppningsvis en större förståelse för att den främlingsfientlige tänker och fungerar på ett helt annat sätt än du själv. Det ger också insikten om att ingenting med nödvändighet är rätt eller fel — det är bara varierande sätt att tolka verkligheten.

Med det menar jag dock inte att alla har rätt (eller fel), bara att det finns olika sätt att se på saker.

Etnocentrism

etnocentri´sm, benägenhet eller tendens att se sin egen kultur som central, samt att bedöma eller tolka andra kulturer med utgångspunkt från premisser och värdesystem formade i det egna kultursystemet.
Absolutely Nothing is Allowed Here
Vicki & Chuck Rogers / Foter / CC BY-NC-SA

Det här är ett ämne som till stor del går hand i hand med min ”uppfostran” i konstvetenskaplig teori och metod. Just detta att man ser världen omkring sig filtrerat genom den kunskap, de erfarenheter och den bakgrund man har. Därför är det så viktigt att man är medveten om hur, när och varför man filtrerar på det sätt man gör. Det är också oerhört viktigt att lära sig flera sätt att betrakta, förstå, tolka och värdera omvärlden. Hur man gör det kan skilja sig åt från person till person, men ett exempel är att utbilda sig inom förslagsvis humanistiska ämnen. Man kan också resa till flera länder (då tänker jag inte charterresor, utan resa för att uppleva annan kultur), läsa böcker, tidningar, se dokumentärfilmer, för att inte tala om använda sig av Internet för att söka information om andra kulturer — och så vidare, för att bredda sin förståelse, tolerans — men framför allt; acceptans.

Tolerans är ett väldigt fint ord, men acceptans tycker åtminstone jag är än vackrare.

Att tolerera en persons egenheter på grund av kulturella betingelser är bra. Att acceptera dessa egenheter är dock ännu bättre. Det behöver inte innebära att man accepterar dem som en del i samhället, men att de finns där och att de finns av en anledning – nämligen att personen i fråga kommer från en annan kultur där man lever på ett annat sätt. Det finns många exempel på det; vi kan titta på den som kommer från ett land där det inte finns särskilt många mikrovågsugnar eller armbandsur. För oss kan det kännas märkligt att inte ständigt kunna veta vad klockan är, men i andra länder är tiden för många irrelevant; man lever efter dygnets ljusa och mörka timmar.

I Can BEE Tolerant
Enokson / Foter / CC BY-NC-ND

Ett annat exempel är vilken kvinnosyn ”vi” svenskar har, och hur den skiljer sig från till exempel islam (i alla fall som många gärna vill tro att den skiljer sig), eller hur ”vi” svenskar ser på hedersvåld till skillnad från den som är uppväxt med det.

För mig är det viktigt att inse och acceptera att det finns skillnader. Det är också viktigt att för sin egen del ta reda på vad som är ok att ta in i vårt samhälle, och vilka saker vi vill lämna utanför. Att utöva våld är till exempel aldrig okej. Men har vi förståelsen för varför en person anser den behöver ta till våld, behöver vi inte slösa fullt lika mycket energi på att bli arga. Den som utövar våld bör sona sitt straff för det. Och vi kan åtminstone anstränga oss för att försöka förstå att för den personen var det i just den stunden inte fel.

Att vara uppfostrad in i en annan kultur är inte en sjukdom.

Citatet först i artikeln är från http://www.NE.se

Om tolkning av verkligheten

Jag är konstvetare och fotograf, och således van att använda mina ögon ur ett både fysiskt samt abstrakt (tankemässigt) perspektiv. Utbildad inom dessa två områden är jag väl medveten om att varje människa tolkar sin omgivning mot bakgrund av sina egna kunskaper och erfarenheter.

När man läser konstvetenskap och skriver uppsatser inom ämnet är det alltid den egna tolkningen som är intressant. När man själv läser andras uppsatser eller böcker om ett givet konstverk får man alltid acceptera att personen i fråga ser verket på ett särskilt sätt. Man lär sig snart att alla ser saker olika, och att det till och med kan skilja sig mellan två människor som ser (något) med samma glasögon (inom just konstvetenskap; vilken teori och metod man väljer att använda i sitt seende av ett konstverk). Det vill säga; man håller inte alltid med om tolkningen av (något).

Med den här kunskapen i bakfickan känns det väldigt märkligt att tänka sig att det är vi svenskar som över huvudet på den som kommer till Sverige, oavsett anledning, bestämmer hur denne ska inpassas, anpassas, integreras i samhället.

From another Dimension
h.koppdelaney / Art Photos / CC BY-ND

Undrar om man ens tänkt tanken att det kanske vore bra att fråga den som faktiskt står där vid vår gräns och precis ska ta klivet in i ett nytt liv, i ett nytt land med nytt språk, ny kultur, nya lagar och oskrivna regler, om hur just den vill bli assisterad i sitt inträde.

Eller?

En av sakerna jag själv reflekterat över är hur det inte verkar finnas särskilt många alternativ för den som kommer hit som invandrare. Man ska lära sig språket och skaffa sig en sysselsättning. Vägarna dit ser inte ut att vara alltför många, och jag får uppfattningen om att man inte kan välja hur man vill ta sig fram till målet.

Jag har skrivit lite om detta tidigare, och jag står fast vid min åsikt om att det borde anställas fler människor som kan fungera som mittenpunkt i ett nätverk av kontakter som en nyanländ person kan ta del av. Kanske som också kan göra djupintervjuer med den anlände, för att ta reda på hur man på bästa sätt kan hjälpa denne att hitta en plats i samhället.

Jag kan inte låta bli att tänka – hur svårt kan det vara?

Och jag tänker dessutom att om man gör detta så skapar man en hel del nya jobb. Det gäller liksom att tänka smart, och eftersom många anser att invandringen kostar tänker jag att med en armé av lärare i SFI blir det många fler som har en lön de kan betala skatt på, och lägga på bostadshyror, shopping, resor och så vidare. På samma sätt som om en nyanländ person får det stöd som behövs när det gäller språkkunskaper samt en individanpassad plan som alla hjälps åt för att förverkliga, så kommer även denne att ha ett jobb som kan betala hyran, samt alla andra kostnader man har i ett hushåll. I min värld kan det bara gå plus.

De som bestämmer hur saker ska gå till, är politiker. De som sedan ser till att det blir som politikerna har bestämt är beslutsfattare i diverse organisationer och företag. Och det är dessa människor jag skulle vilja nå med den här frågeställningen.

Hur tänker de sig att de ska kunna få en bättre och mer stabil integration av nyanlända, när de inte frågat dem hur de vill bli integrerade? Hur tänker de sig att de vet bättre än den som kommer hit utan att kunna språket eller veta någonting om den svenska kulturen? Är det inte bättre att ta reda på det och forma sin politik efter det, i stället för att bestämma över huvudet på dem och genom detta kanske stjälpa snarare än hjälpa?

För det är ju så, och det tror jag att de flesta är överens om, att politikernas och beslutfattarnas verklighet ser helt annorlunda ut än den som kommer från ett annat land och ska flytta till ett nytt land och ett nytt liv. Och vems verklighet är det vi borde försöka se? Politikernas som inte påverkas personligen av hur nyanlända tas emot, eller de som kommer hit till sin nya verklighet?

Hur svårt kan det vara?

Människovärde versus ekonomi

Det är bedrövligt att man ens kan komma på tanken att fråga sig vilka människor vi har råd att ha i vårt samhälle. Jag läste nyligen en debattartikel av Kent Revedal där han diskuterar debatten angående assistans för personer med funktionshinder, och där kostnaderna ställs mot människovärdet.

Det finns stora likheter i de diskussioner och samtal som förs om både personer med funktionshinder samt personer av utländskt ursprung (det vill säga; invandrare). På precis samma sätt likställer man ett större antal individer till en massa och placerar etiketter ovanpå dessa, så att man tryggt och säkert kan plantera dem i en ekonomisk kalkyl.

Snyggt och prydligt.

Mazzali:
MAZZALIARMADI.IT / Foter.com / CC BY-SA

Jag förstår viljan och behovet att vilja ha saker och ting, fysiska eller abstrakta, snyggt placerade i prydliga rader. Det känns tryggt. Men när man glömmer bort människan eller människorna som gömmer sig bakom de här siffrorna eller bokstäverna i en mapp på datorn eller en pärm i bokhyllan… då har man halkat av vägen och kommit ganska snett.

För om ni är intresserade av en hemlighet så kan jag berätta att alla siffror har en människa bakom sig. En enskild individ med ett alldeles eget namn, en egen identitet, egna föräldrar, syskon, kusiner, barn, make/maka, sina egna erfarenheter, kunskaper, sätt att se världen, kanske ur ett religiöst, politiskt, filosofiskt eller annat spännande perspektiv… det kan vi inte veta på förhand.

Det är bedrövligt att vi ska leva i ett samhälle som värderar siffror och prydlighet högre än människorna som bor i samhället självt. Likaså att vi alla ingår i en stor, grå massa av liv som på det stora hela ingen bryr sig om. Det är förskräckligt att vi inte ser längre än näsan räcker och normaliserar allt vi känner till, allt vi känner igen… resten är onaturligt på ett eller annat sätt, och stoppas därför ihop till en prydlig pappershög på ett prydligt skrivbord, in i en prydlig pärm i en prydlig bokhylla i ett prydligt kontor.

Min önskan är att alla främst respekterar varandra. Människor får ha olika åsikter. Men det vore fantastiskt om vi kunde ta och komma ihåg att vi alla trots allt är människor. Människor av kött och blod. Med önskningar och drömmar. Med familj och vänner. Ett liv. Ett liv värt mer än hudfärg, kultur, eventuella funktionshinder, religion…

Ett liv med outsägligt större värde än världens alla gemensamma resurser.