Rättviks höstmarknad gick av stapeln 7-9 oktober. Arrangörerna presenterar sig som Sveriges tredje största marknad och inräknat både höst- och vårmarknaden kommer det enligt arrangörerna runt 100 000 besökare. Det är marknadsknallar, scenuppträdanden och musik hela dagarna. Rättviks marknad har en 125 år gammal tradition av att ha varit en samlingsplats för människor och mycket omtyckt både i och utanför Dalarna.
På lördagen var det god stämning och människor såg fram emot ett trevligt besök bland knallar och människor på plats. Dagen fortlöpte som vanligt fram till att ett flertal nazistiska extremister ifrån Nordiska Motståndsrörelsen dyker upp på platsen. De fäller ut sin banderoll och börjar dela ut den medhavda hatpropaganda dem förberett sedan tidigare.
Nazistiska NMR ockuperade området inne på marknaden. Längst till höger står Pär Sjögren som är invald på ett SD-mandat i Borlänge kommunfullmäktige.
Nätverket We Are Dalarna som arbetar för att demokrati och mänskliga rättigheter ska respekteras tog kontakt med arrangören Magnus Wikman för att berätta att många människor hört av sig i frustration, irritation och besvikelse över Rättviks marknads agerande.
Vid kontakt med arrangörerna framkommer att deras (arrangörernas) ståndpunkt är att nazisterna har rätt att gratis och utan tillstånd inskränka på arrangörernas eget tillstånd och göra vad de vill. Av den anledningen ser sig Rättviks marknad tvingade att låta nazisterna kränka och provocera människor som besöker Rättviks marknad för en trevlig dag tillsammans med familj och vänner.
Argumentet om yttrandefriheten gäller inte i det här sammanhanget. Yttrandefriheten regleras mellan staten och enskilda medborgare och därför kan varken nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen eller andra hävda grundlagsskyddad rätt att delta i privata arrangemang. Det finns inget tvång för någon privat arrangör att tillåta organiserade nazister på sina event. Varje arrangör gör precis som de själva vill.
Arrangörernas intetsägande ”copypaste mailsvar” som skickades till alla om att ”.. Nazisterna stöder sig på Sveriges lagar om yttrandefrihet och kan lagar och regler säkert bättre än polisen, tyvärr..” framstår därför som ett bra exempel på hur okunskap om yttrandefriheten leder till missbruk av densamma.
Några marknadsknallar undrade irriterat om nazisterna hade tillstånd och om de i så fall betalat för platsen som alla andra? Har Rättviks marknad gett tillstånd till nazister på marknaden? Varför blir de annars inte bortforslade av polis eller hänvisade till en plats utanför marknadsområdet?
Dessa frågor är absolut relevanta att få svar på. Särskilt eftersom Rättviks marknad gjorde samma val nu som 2014 när Svenskarnas parti var där, men även eftersom samma dåliga bortförklaring användes av samma arrangör då.
We Are Dalarna kontaktade, förutom den ansvariga arrangören, även Marknadsdarrangörers förening, som bad att få återkomma med svar inom en månad.
Vi undrar varför de ansvariga arrangörerna gång på gång tillåter organiserade nazister att, med eller utan tillstånd, sprida sin hatpropaganda bland knallar och besökare?
Varför är det sådant ointresse och okunskap inför en sådan allvarlig fråga som riskerar att skada Rättviks marknads anseende för alltid och som kan göra att marknadsknallar och besökare väljer någonting annat?
Det kan inte ses som någonting annat än ett undflyende beteende där ekonomiska och mänskliga intressen helt åsidosätts för att arrangörerna i bästa fall är okunniga och undflyende eller i värsta fall i smyg tillåter nazister att gratis utnyttja Rättviks marknad som ett tillfälle för spridning av hatpropaganda.
Med medmänsklig hälsning
Lina Emanuelsson We Are Dalarna
Nazisterna i NMR var nöjda med Rättviks marknads agerande och tyckte det var en trevlig dag. Detsamma kan dessvärre inte sägas om övriga människor på plats.
We Are Dalarna är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk. Texten författades av Lina Emanuelsson och administrerades av Elias Lodin här på motargument vilka båda ingår i nätverket.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När vi generaliserar om att män står för sexuella övergrepp så handlar det inte om alla män, det handlar om män kontra kvinnor. Det är en teoretisk lek i huvudet där man jämför kvinnor som grupp mot män som grupp och finner att män står för 97% av de misstänka sexuella övergreppen. Det är ett logiskt bindande resonemang.
När personer (män) läser sådana slutsatser och tar åt sig personligen och känner ett behov av att försvara sig, så har de läst det fel. De som debatterar detta område utifrån en felaktig premiss behöver inte ha känt sig utpekade, kränkta eller anklagade, men de har feltolkat eller missförstått vad slutsatsen betyder.
Det handlar om att 97% av de misstänkta för sexuella övergrepp är män. Inte att 97% av alla män utför sexuella övergrepp eller att 97% kommer att göra det. Det blir därför fel då någon säger att ”det är inte alla män”. No-shit-Sherlock, det är extremt få som har påstått något sådant.
När man sen säger att det ”har med män att göra” så är det som en logisk slutsats (härledning) av att 97% av dem som misstänks för sexuella övergrepp är män. Därför är det logiskt att anta (genom deduktion) att det är >något> som kopplar sexuella övergrepp till män, som genus (som den teoretiska lekens slutsatser landade i). Det betyder att >något> är en koppling mellan män och sexuella övergrepp.
Utgår vi då ifrån att det är män som utför sexuella övergrepp är det FORTFARANDE INTE ”alla män”. Utan >något med män>. Eftersom i genusjämförelsen är 97% män och 3% kvinnor. Alltså >något med män> och fortfarande inte ”alla män”.
>Något med män> är en koppling mellan just män och sexuella övergrepp. Det är ett logiskt bindande resonemang.
Den som inte klarar av att förstå skillnaden mellan ett teoretiskt och ett praktiskt resonemang har fel. Inte lite rätt, utan fel. Okunskap ändrar inte ett logiskt bindande resonemang. Att avfärda något som du inte förstår eller inte kan ta in blir ett argumentationsfel. Människor har vandrat på månen fastän väldigt få människor skulle förstå det teoretiska och logiska resonemanget som möjliggjorde det.
När debatten nu utrett frågan om mäns oskuld kanske vi kan börja prata om mäns ansvar och skuld. För nog är det märkligt att vi har ett stort samhällsproblem som pågått i alla tider, men det finns ingen som är skyldig till någonting. Trots att vi, vilket jag förklarat, rent logiskt kan förstå att det är >något med män> som kopplar män till sexuella övergrepp och gör den således till en genusfråga. Det manliga könet utövar sexuellt våld mot det kvinnliga könet och >något med män> är kopplingen.
Vad är det då för >något med män> som gör sexuella övergrepp till en genusfråga? Det här är frågan vi alla borde fundera på för att komma framåt i våra funderingar och strävan efter en lösning.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ingen är rasist, men vi har rasism överallt.
Ingen är sexist, men vi har sexism överallt.
Ingen är förmer än andra, men ingen lyssnar på andra än sig själv.
Ingen är värd mer än andra, men människor kategoriserar varandra i bra och dåliga.
Alla vill ha fred, men ändå är det alltid krig på jorden.
Ensam är stark, men ändå ska alla tvingas bry sig i vad du vill.
Du är mot förtryck, men vill ändå förbjuda folks kläder eller ta ifrån dom rätten att tro på vad dom vill.
Du pratar om ”svenska värderingar”, men utgår bara ifrån dig själv.
Du kämpar för rättvisa genom att kräva förtur.
Du kräver respekt, för din respektlöshet.
Alla har rätt att yttra sig, så länge du slipper höra kritiken mot dig.
Det är synd om dig som blir stigmatiserad, när du har som agenda att stigmatisera andra.
Du bryr dig om alla människor, som gör som du vill.
Du säger att du inte alls är som alla andra, men pratar om andra som om dom var kloner.
Du kämpar för jämlikhet, för den som du känner dig jämlik med.
Du känner dig angripen och kränkt, när du inte kommer undan med att angripa och kränka människor.
Du pratar om fördomar som om det vore en sanning, men fördömer sanningen som om det vore en fördom.
Du pratar om att hjälpa dom fattiga, men vill förbjuda tiggeri.
Solidaritet tycker du är viktigt, för dom som inte flyr.
Du pratar om att förbättra livet för människor, genom att favorisera och låtsas att dom som förlorar inte räknas.
Omvärldsuppfattningen hos många är upp och ned. Ryggradslösa är dom hycklare som försöker få oss att återigen tro att solen snurrar runt jorden. En känsla förvandlar inte månen till en ost för att den känns som en. Det är viktigt att ha koll på orsak och verkan och riktningen på den.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vad är det första du kommer att tänka på när du hör ordet demokrati?
Många kommer att tänka på ett statsskick där medborgarna har rättigheter och friheter och röstar fram sina regeringschefer. Demokrati går att se på många sätt. Ett av dem är hur demokrati utövas i praktiken och på vilka olika sätt det är möjligt att fatta ett demokratiskt beslut.
Demokrati handlar om att överföra folkets preferenser (viljor, behov, åsikter m m) till politiska beslut. Ett alternativ är att folket själva fattar besluten. Detta kallas direkt demokrati. Det har sin styrka i hög demokratisk legitimitet, men sin nackdel i dess praktiska omöjlighet i större sammanhang.
Ett annat alternativ är att folket utser representanter som fattar besluten åt dem. Det kallas för representativ demokrati.
Det finns fyra olika former som demokrati kan utövas på. Var och en av dessa har sina fördelar och sina nackdelar.
Representativ – en vald företrädare fattar besluten. Fokus på representation.
Deltagande – folket fattar besluten genom aktivt deltagande. Fokus på deltagande.
Deliberativ (övervägande) – besluten fattas genom diskussioner, överläggningar och konsensus. Fokus på saklighet och förståelse.
Direktdemokrati – besluten fattas omgående och av alla aktörer som beslutet berör. En form av deltagande demokrati. Fokus på legitimitet.
I vår vardag använder vi medvetet och omedvetet, både som människor och samhälle i stort, olika sätt att fatta demokratiska beslut. De här olika formerna finns på olika vis och på olika nivåer i vårt samhälle. De överlappar varandra och finns i både formella och informella sammanhang.
Det märks i den direkta relationen mellan människor i hur vi hanterar – eller inte hanterar – konflikter. Det syns också på det vis vi väljer de människor som ska styra vårt land. I föreningslivet, i politiska nämnder, i företagsstyrelser, mellan vänner och inom familjen. Demokratiska (eller odemokratiska) beslut är alltså inte bara resultatet av politiken, utan en vardaglig företeelse människor gör medvetet eller omedvetet hela tiden. Både som samhälle och som individer.
Är då alla former för demokratiskt beslutsfattande lika bra? Kanske, kanske inte. Omdömet beror på vilken demokratisk måttstock vi tillämpar. Vilka värden vi anser är viktigast för stunden.
Direktdemokrati
Den äldsta formen för folkstyre är folkmötet. Alla medborgare samlas och deltar alla i beslutandet. Varje fråga avhandlas var för sig och varje medborgare röstar för eller mot. Det vanliga är att människor går till ett gemensamt torg eller en större lokal.
Direktdemokrati har en begränsning. Alla människor kan inte samlas och avhandla varje fråga i för stor utsträckning. Det blir en praktisk omöjlighet. Om stora grupper av människor möts blir det svårt att debattera och att fatta beslut. Sen kan avstånden göra så att endast de som bor nära kan delta i besluten. Direktdemokrati kan bara användas i väldigt lokala sammanhang.
I det antika Grekland samlades människor bland annat på Epidauros-teatern för att fatta direktdemokratiska beslut. Den är likt andra byggd för bästa möjliga akustik. På det här viset kunde även åhörare som satt längst upp höra vad som sades.
Schweiz brukar kallas direktdemokratiskt på grund av att staten har inslag av direktdemokrati på lokal nivå och relativt lättare för medborgare att få till stånd folkomröstningar (s k referendum).
Schweiz är emellertid en representativ demokrati på nationell nivå precis som alla andra demokratiska stater är. Det vore i praktiken omöjligt om alla medborgare i hela landet skulle behöva samlas varje dag för folkomröstningar i varje enskilt nationellt ärende.
Direktdemokrati kan vara attraktivt inom lokala angelägenheter och på lokal nivå eller i slutna sammanhang. Det går att ha omröstningar bland människor i frågor som rör kommuner, inom föreningar eller andra saker. Det största direktdemokratiska inslaget i Sverige är folkomröstningar.
Vi använder även dagligen direktdemokrati när vi omedelbart röstar för saker i vår vardag. ”Ska vi se den här eller den där filmen? Vi röstar”. Direktdemokrati betyder att du representerar dig själv direkt i alla sammanhang. Folket beslutar själva. Direktdemokrati har en hög demokratisk legitimitet, men blir svårare och svårare att genomföra desto större sammanhang det gäller.
Representativ demokrati
Det synsätt som är mest tongivande och som anses vara en av de huvudsakliga kriterierna för demokratins sätt att fungera är frågan om representation. Det är viktigt att politiken och demokratiska beslut avspeglar medborgarnas uppfattningar.
Enligt den representativa demokratiska formen så väljs ombud för att representera andra människor i det demokratiska beslutsfattande. Valda ombud bör till sina åsikter – och gärna sociala bakgrund – vara så lika sina väljare som möjligt. Idén om att demokratin ska följa principen om folkstyre innefattar att folkets önskemål ska vara rättesnöret för demokratin – som ju betyder folkstyre.
Vårt politiska system i Sverige bygger på att vi väljer de företrädare vi vill ska representera oss. Medborgarnas åsikter och politiska viljor ska avspeglas i olika politiska områden som t ex hälsovård, skatter, utbildning och i förlängningen även det ideologiska och i vissa fall även religiösa. De politiska områdena ska sedan överföras till konkreta offentliga beslut. Det är den idealiska ordningen i en representativ demokrati.
House of Commons i Storbritannien är en representativ form av demokrati. Målning från 1833
Genom passivt deltagande kan den demokratiska principen om allas lika röst tillfredsställas.
De människor som väljs till att vara ombud för andra människor är ordnade för att representera de representerades uppfattningar. Tanken är att representationen (och pluralismen) i sig självt ska vara det ”naturliga underlaget” för politiskt beslutsfattande. Den makt ett parti får ska vara relaterat till andelen av rösterna ett parti innehar.
Sverige har en representativ demokrati . Vi väljer 349 stycken företrädare för befolkningen för en mandatperiod. Ledamöterna fattar beslut i vårt ställe på. Vi väljer även företrädare till kommuner, landsting, kyrkofullmäktige och till EU-parlamentet.
I vardagliga sammanhang kan representativ demokrati vara när en person ber en annan att utföra en tjänst i dess ställe. En beställning på en restaurang eller när hyresgästföreningen bedriver bostadspolitiska frågor för hyresgästerna som är medlemmar i föreningen. Det kan också vara när en offentlig tjänst eller service utförs för någon. Det kan vara som en s k ”god man” eller som en offentlig försvarare eller ombud.
Deltagardemokrati (även kallad brukardemokrati)
Ett annat sätt att genomföra demokrati i praktiken är att fokusera på folkligt deltagande. Demokratin utförs av deltagarna i ett givet sammanhang för att dem är deltagare. Du får en möjlighet att påverka beslutsfattandet för att du är en deltagare. T ex är arbetsplatsdemokrati en form av deltagardemokrati. Elevråd eller studentkårer som ges inflytande över frågor som rör de själva är ett annat exempel.
I den här formen fokuseras det på ett aktivt deltagande. Det räcker inte med passivt deltagande som vid representativ demokrati, anses det. Inte heller räcker det med att politikerna läser av människors åsikter och omsätter dem i politisk praktik. Det krävs istället att människor själva aktivt deltar i politiken. Då får människor godare insikt i politiska sakfrågor och möjlighet att delta i den politiska processen och får därmed mer inflytande.
Folkomröstningar som den i Storbritannien om medlemskapet i EU är det enskilt största inslaget av direktdemokrati som finns. Direktdemokrati är en form av deltagande demokrati.
Aktiv medverkan vid demokratiskt beslutsfattande skapar kontaktytor och nätverk mellan människor. Vi blir mer vidsynta, öppna och toleranta mot andra människors åsikter och livsstilar.
Ett annat argument är att det ger ett större inflytande underifrån och motverkar därmed elitism. Tanken är att samhället utvecklar en allmänanda. Genom aktivt och bredare engagemang i samhällsfrågorna ökar också ansvarstagandet för dem.
Demokratin utövas genom att aggregera (”samla in”) medborgarnas samlade önskningar, viljor, behov m m. Demokratin ska samtidigt bidra till att utveckla dessa samlade önskningar, viljor behov m m på ett för demokratin, medborgare och samhället gynnsamt vis.
Deliberativ (överläggande) demokrati
Den deliberativa formen har som idé att demokrati måste komma genom diskussion, dialog och med ställningstaganden som är grundade på sunda och väl övervägda argument. Svepande, populistiska floskler och dåligt genomtänkta beslut ska därigenom kunna undvikas.
Demokratiska beslut ska fattas på rationellt goda argument och inte på passionerat önsketänkande.
Watergate-kommissionen och senatens utfrågning 1973 är ett bra exempel på deliberativ demokrati där en förståelse söktes genom överläggning av rationella argument
Den deliberativa demokratin söker konsensuslösningar och samtalssituationer där sakliga argument, förnuft och eftertanke snarare än propaganda, fördomar, generaliseringar och stereotyper ska leda det demokratiska beslutsfattande. Tanken är att det gynnar hela samhället. Ju mer välgrundat och med största möjliga samsyn ett beslut har, desto mer demokratiskt är det.
Demokratiska beslut som fattas i en deliberativ anda formar en större allmänanda för politiken och leder till en större samsyn (konsensus) i det politiska livet. Det bästa demokratiska beslutet, hävdas det, är när det är så förankrat som möjligt. Ett beslut där så många aktörer och deltagare som möjligt har kommit till tals och beslutet grundar sig på noga överläggningar är enligt den här formen det bästa beslutet.
Nackdelen med att fatta ett demokratiskt beslut enligt en deliberativ form är tid. Desto fler som behöver höras och desto fler argument som behöver vägas in desto mer tid kommer varje punkt på dagordningen att ta. I praktiken blir det omöjligt att göra det mer än i mindre sammanhang. Om hela samhällets åsikter och samlade argument ska värderas inför varje beslut kommer det tar flera generationer att besluta om ens det enklaste sakerna.
I ett vardagligt sammanhang är en deliberativ överenskommelse den där alla personer får säga sitt och får prata för sin sak. I den gemensamma strävan efter en samsyn finns de bäst lämpade besluten när alla är överens. Ingen bär på en absolut sanning utan den går att finna i det gemensamma sökandet efter de lämpligaste svaren.
Runt 400 – talet e Kr började alla fria män i Aten samlas vid Akropolis varje vecka för att fatta demokratiska beslut
Olika värden och funktionssätt – motsägelsefulla eller kompletterande?
Representativitet, deltagande, deliberation (överläggande) är alla olika måttstockar på demokratins ideala funktionssätt. Det handlar om olika sätt att överföra människors viljor, behov och åsikter till demokratiska beslut. Det är olika värden och beroende på vilken som anses viktigast kommer också vara svaret på frågan – ”Vad är mest demokratiskt?”
Det går att se representativitet, deltagande och deliberation som olika värden. De som föredrar en hög representativitet varnar med faran för att kravet på deltagande gör att inte alla kan vara med, samt att de med högt deltagande kommer profilera sig av samma anledning.
Deliberativa krav är motsägelsefulla till kravet om representativitet. Om du vill förbättra det offentliga beslutsfattandet genom att ”sålla” mellan åsikter och argument kommer de som representerar fördomsfulla eller ogenomtänkta åsikter att avfärdas från dagordningen. Åt motsatt håll är det personer med talets gåva och mest utbildning som får fördelar i ett beslutsfattande som är deliberativt. Representativa former för demokratiskt beslutsfattande motverkar alltså det.
Mellan deltagande och deliberativa formerna finns det också konflikter. Ju fler deltagare det finns, desto mer kvantifierade blir åsikterna, vilket står i ett motsatsförhållande till att varje åsikt och argument sakligt ska värderas var för sig för att nå den mest rationella lösningen för alla parter.
För att det ska fungera med ett rationellt och meningsfullt utbyte mellan människor måste det ske i en mindre skala. På stora massmöten går det knappast att överlägga, det handlar snarare om att agitera och att ensidigt ta ställning för eller mot ett förslag. Nackdelen med representativ demokrati är att den inte säger någonting om vilken utveckling samhället ska ha. Det ges bara en politisk mandatfördelning och ingenting mer sakpolitiskt än så. Det finns ingen samlad politisk vilja eller ett tydligt folkligt ställningstagande. Samtidigt säger formen ingenting om vilka politiska resurser som finns i landet. Bara för att ett parti får ett visst bestämt antal röster betyder inte det att det matchar andelen medlemmarna i partiet eller deras faktiska resurser och sociala kapital.
De olika formerna för demokratiskt beslutsfattande är olika bra beroende på situation. Den representativa formen är mest rättvis och låter fler människor delta. Den ligger också närmast demokratins ursprungliga ideal om jämlikhet, att våra åsikter är lika mycket värda. Detta gäller oavsett om åsikterna är genomtänkta eller inte eller om det är frågan om aktivt eller passivt deltagande.
De andra formerna är önskvärda närhelst det är mer praktiskt eller mer fokus på deltagande eller konsensus. Det beror på vilken situation det är, och vilka värden som är mest önskvärda, som till slut avgör vilken av de olika formerna som är mest lämplig för stunden.
Etnicitet är en aspekt av en relation. Det krävs olika folkgrupper för att etnicitet ska uppstå. I monokulturer finns det ingen etnicitet eftersom det inte finns några andra kulturer som referens.
I en tid när monokulturer blir mångkulturer uppstår samtidigt etnicitet. Etnicitet är en relation av ”oss”. Etnicitet är personlig, subjektiv och flytande. Det finns ingen naturgiven etnicitet eftersom den är beroende av den egna personens uppfattning om vilka och vilket som är ”oss egna”.
Etnicitet är en aspekt av en social relation. En sida av myntet där myntet är relationen mellan folkgrupper eller individer. En relation för vad vi anser vara ”oss”, samt vad som inte är det. Hur en person betraktar ”oss” är helt individuellt och ingenting som går att värdera eller betrakta objektivt.
Vi har olika ”behov” av etnicitet beroende på vem vi umgås med eller var vi befinner oss. Reser du till ett annat land kommer din känsla av att vara svensk öka i takt med att du inte känner dig ”hemma” och kan relatera till din omgivning och de människor som finns där. ”Svensk” är i sin tur vad varje person själv lägger för betydelse i det.
Att ”behovet av etnicitet” ökar beror på de förändrade sociala relationer mellan dig och den andra personen eller den för dig ovanliga eller nya miljön. Det fungerar likadant där du bor och i alla vardagliga händelser. Det är inte nödvändigtvis någonting fel med det, det är bara så vi är och så vi tolkar och förstår varandra.
Fel blir det om vi betraktar etnicitet som någonting oföränderligt, objektivt, ursprungligt och någonting som karaktärsbeskriver en person. Etnicitet är per definition personlig. Både hur den egna personen själv ser det, samt hur den tror att andra ser det och vilken betydelse den har. Bara för att två personer identifierar sig till samma etnicitet betyder inte det att de personerna är likadana, lika lite som de lägger betydelse vid samma saker.
Exempelvis är det så att européer framstår för en asiat som en etnicitet och kineser framstår som en etnicitet för en europé. Européer och kineser ser varandra inbördes som massvis av olika etniciteter. Det finns inga bestämda gränser.
Européer är som vi vet massor av olika etniciteter och den svenska etniciteten har fått en ökad betydelse för en del människor som en konsekvens av att Sverige, precis som större delen av världen, numera är att betrakta som en del av samma globala sociala yta. Jämfört med resten av världen har inte etnicitet haft någon särskild betydelse i Sverige i en allmän kontext, endast personlig, då de flesta människor upplevt att de lever i en monokultur, där etnicitet helt enkelt inte existerar mer än vid individuella möten.
Sverige är inget undantag för etniska sociala konstruktioner. Det finns på makronivå. Utsocknes kontra insocknes, Dalmas kontra värmlänning, stockholmare kontra skåning, svenskar kontra finnar, vita svenskar kontra samer, romer eller muslimer.
Det finns även etniska sociala konstruktioner på mikronivå. Den som bor i centrum och den som bor utanför staden. Det finns vissa som argumenterar att överklassen är en egen etnicitet då de lever och gifter sig inbördes och behåller därmed en inre etnisk prägel på ”oss”.
Finns det inte flera olika sorters folkgrupper finns det heller inte en relation mellan ”oss som finns här” och ”de andra”. Eftersom det endast finns ”oss”.
När det finns olika folkgrupper kan etnonationalismen framstå som eftersträvansvärd då den bygger på den här känslan som uppstår när etniciteter får en ökad betydelse. Det kan den få eftersom den monokultur som funnits tidigare helt enkelt övergår till en mer mångkulturell och global ordning och människor söker samhörighet i en ny social ordning. Människor som har svagt socialt skyddsnät är vanligen de som präglas av en känsla av utanförskap och ofta upplever den osäkerheten starkast.
Detta är ingenting nytt i historien utan det blir samma varje gång det sker stora folkvandringar över jorden. Våra sociala mönster ändras och en del människor får svårt att anpassa sig i den nya sociala ordningen.
De människorna som från att ha ingått vad de upplever som en monokultur, och som sedan gradvis mer och mer inte gör det, kan få ett utökat behov av att känna sig ”hemma” då osäkerheten kring saker och personer de inte känner igen kan vara stor.
De människorna behöver få en naturlig samhörighet med alla människor. Det måste ske med förståelse för att dessa människor inte är vana vid det som händer. Den stora överhängande risken som finns med att inte låta de personerna få en samhörighet med alla andra människor är att den osäkerheten förvandlas till fördomar. Fördomar som i bästa fall kan ge upphov till märkliga slutsatser, men i värsta fall rasism.
Vi människor är sådana att vi alltid skapar oss en förklaring över saker och ting. Vi tror på det som vi känner är den bästa förklaringen. Vi applicerar våra känslor som förklaring på de saker vi inte förstår.
Det här är varför det alltid är viktigt att människor förstår att behovet av en persons ”etniska samhörighet” ökar i takt med att svårigheterna att överkomma de ”etniska gränserna”, som personen har föreställningar om att de finns. Därför är det alltid viktigt med kunskap och möjligheter för människor att få samhörighet med alla andra människor som behöver detsamma.
Det finns hos en del en missuppfattning om att svenskar är ”dåliga på att fira nationaldagen”. En redogörelse visar att Sverige följer normen i Europa. Att påvisa om det motsatta är önsketänkande.
Nationaldagen är vanligen ett av två alternativ. Det är nya stater som firar dagen för deras oberoende eller äldre stater som firar någon annan dag som har haft stor betydelse för deras land.
Danmark har ingen nationaldag och firar istället grundlovsdagen. En politisk dag som ses som ett firande av den danska demokratin. Politiker brukar hålla tal om grundläggande demokratiska principer. Det är det närmaste en nationaldag som Danmark kommer.
I Storbritannien har varje delområde egna nationaldagar. Irland och Nordirland har en gemensam nationaldag som har en karaktär av folkfest. ”Saint Patrick’s Day” firas till skyddshelgonets ära.
Vanligtvis brukar Sverige jämföras med Norge, Frankrike eller USA när det påstås att svenskar är dåliga på att fira nationaldagen. De länderna är snarare undantag då det finns brett folkligt stöd och blir en folkfest. Det är inte det vanliga.
I de flesta länder i Europa är nationaldagen något där höjdare håller tal, kanske en militärparad och kanske kungligheter som visar upp sig. Det är inte en utbredd folkfest där man viftar med egna flaggor på gator och torg över hela landet. Det är snarare svenskar som är som de flesta av Europas länder där nationaldagen högtidlighålls, men fest och firande är relativt stillsamt, även om vi gärna passar på och gör någonting av ledigheten.
I Sverige är det cirka 25% av invånarna som firar nationaldagen. Det kan jämföras med att 86% firar midsommar och 3% går i en förstamajdemonstration. De som firar nationaldagen mest i Sverige är personer över 65 år, män något mer än kvinnor, tjänstemän mer än arbetare. Landsbygdsbor mer än stadsbor.
Vänsterpartister firar nationaldagen allra minst och kristdemokrater allra mest. I allmänhet firar invandrare nationaldagen mest av alla i Sverige och i synnerhet de från utomeuropeiska länder. Undantaget är de som invandrat från ett nordiskt grannland, de firar nämligen nationaldagen lika lite som vänsterpartister.
Myten om att Sverige är dåliga på att fira nationaldagen är falsk om Sverige jämförs med övriga europeiska länder. Det är med andra ord Sverige som är det normala och de länder som framhävs som exempel på ”bra nationaldagsfirande” är undantagen. Att påvisa om motsatsen är alltså önsketänkande.
SCB publicerar varje halvår en partisympatiundersökning. I november 2015 fick Sverigedemokraterna en toppnotering och fick 19,9 procentenheter. Den som släpptes igår, 31 maj 2016, visar att Sverigedemokraterna idag har ett stöd av 17,3 procentenheter av väljarna.
Jämfört med den föregående undersökningen och tidigare toppmätningen i november 2015 är det ett tapp. Jämfört med samma tid förra året är det 2,9 procentenheter mer och jämfört med riksdagsvalet 2014 är det 4,4 procentenheter mer i ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna.
Huruvida Sverigedemokraterna har ”gått bakåt” beror på vad man utgår ifrån. De uppges ”tappa” eftersom de fick lägre stöd i undersökningen i maj 2016 (17,3 procentenheter) än i undersökningen i november 2015 (19,9 procentenheter).
Jämför man med valresultatet, 12,86 procentenheter, så är siffran en ökning med 4,4 procentenheter. Jämför man med toppnoteringen i november 2015 är det en tillbakagång med 2,6 procentenheter. Oavsett vad man jämför med kan vi konstatera att väljarstödet för Sverigedemokraterna har ökat i förhållande till riksdagsvalet 2014.
Om du känner till hur ett argument byggs upp underlättar det din taktiska förståelse för resonemang i allmänhet, men det ger även fördelar vid debatter då du känner igen en oetisk debatteknik. På det viset kan du undvika dem vanliga fallgroparna och kan istället återställa premissen i debatten.
Det här är den andra delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den första delen kan du läsa HÄR.
De vanligaste typerna av argumentationsfel:
Logiska felslut – När ett argument bryter mot logikens regler och oundvikligen får en ologisk slutsats.
Statistiska argumentationsfel – När statistik används osakligt. Det finns flera olika sätt att göra statistiska argumentationsfel på. gemensamt för dessa är missbruket av statistik och orsakssamband. Det är vanligt vid anekdotisk bevisföring. Det är i sin tur en argumentation som försöker bevisa en tes genom enskilda exempel eller genom personliga erfarenheter.
”Jag känner många äldre som röker, därför kan det inte stämma att äldre dör i förtid”
Genetiska argumentationsfel – Syftar till att angripa trovärdigheten hos den som stödjer en tes snarare än tesen i sig självt. Det finns flera olika sätt att göra det på. Personangrepp (argumentum ad hominem, ”angrepp mot person”) är ett sätt att avleda en debatt till att misskreditera en person och därmed dess trovärdighet, istället för att angripa själva sakfrågan. Det är viktigt att påtala att personangrepp eller diskussioner om en person aldrig har något med sakfrågan i sig självt att göra. Månen blir inte en ost för att någon annan sa det.
”Du är dålig. Därför har du fel. Jag är bra. Därför har jag rätt”
Associationsargument (guilt by association och honor by association) – Ett argument som misskrediterar eller uppvärderar trovärdigheten hos antingen debattör eller sakfrågan i sig självt genom ologiska liknelser. På det viset förskjuts perspektivet i debatten att istället bli en fråga om trovärdighet. Associationsargument är ett logiskt felslut.
”Hitler var vegetarian. Hitler var ond. Därför är alla vegetarianer onda.”
Halmdockor, halmstrå, strågubbe eller en ”straw man” är när en debattör bygger upp en nidbild eller en extrem överdrift av motståndares argument, person, tillhörighet eller alltsammans för att därefter argumentera mot den istället för mot själva sakfrågan. Väljer du att besvara något av de argumenten har du blivit lurad att acceptera falska grundpremisser, vilket inte var ditt ursprungliga argument. Lämpligast motargument är att påtala den bristande relevansen för sakfrågan och återgå till det ursprungliga ämnet. Motargument har skrivit om det här. Halmdockor är ett logiskt felslut.
Snöbollseffekten”/”slippery slope” eller ”sluttande planet” är ett självrättfärdigande resonemang där diffusa och otydliga samband ges en förutbestämd händelseutveckling. Cirkelresonemang till stöd för det är vanligt. Motargument har tidigare skrivit om snöbollseffekten HÄR.
Anekdotisk bevisföring är när personliga erfarenheter eller flera enskildheter används för att ”bevisa” en tes. Enstaka fall kan aldrig bevisa en större helhet. Anekdotisk bevisföring är ett logiskt felslut.
”Jag har aldrig sett en älg i skogen. Därför finns inga älgar i skogen” eller ”Månen är en ost eftersom den är både rund och ser ut som en ost”
Ad hoc (”till detta”) – hypoteser kan användas som argumentationsfel genom att göra ologiska kopplingar mellan orsak och verkan. Används annars inom vetenskapsfilosofin och samhällsvetenskapen. Kan också användas för att hålla sig kvar vid en övertygelse trots att den blivit motbevisad.
”A alltså B, alltså, C. Därför är A alltid B och C”
eller åt andra hållet;
”Om inte A, alltså inte B, alltså inte C. Därför inget A utan C och B”
Tu quoque (”du också”) – argument är en antydan till hyckleri hos motdebattören, eller ett avfärdande av hyckleri genom att säga att motståndaren är lika ”skyldig” och att argumentet då är ovidkommande. Ett känt exempel är under Nürnbergprocessen som nazisterna hävdade att motståndarna gjort sig skyldiga till liknande brott och att deras egna gärningar därför inte skulle betraktas som ett brott (mot mänskligheten). Det används medvetet för att skjuta ifrån sig kritik eller en förlorad ståndpunkt.
Cirkelresonemang eller cirkellogik är ett självrättfärdigande resonemang. Ett argument som bevisar sig självt och därmed inte kan motbevisas.
”Det står i bibeln att Gud finns. Bibeln är sann för att Gud skrev den, alltså finns Gud”
Osaklig härledning till ”naturen” är ett argumentationsfel. Det går inte att hävda att företeelser är ”naturliga” endast för att de förekommer i naturen, och därmed vinna tolkningsföreträde för sin sak. Det går exempelvis inte att motivera löneskillnader mellan kvinnor och män eller rasism som om det vore någonting ”naturligt”. Motargument har publicerat en gästartikel om ”Naturligt/Onaturligt”.
”En vit svensk som våldtog? Då är det ingen äkta svensk”
Att avfärda ett argument för att du inte förstår innebörden eller betydelsen av den är ett argumentationsfel. Vanligt förekommande vid avfärdande av auktoritetsargument (se ovan). Det vore fel att avfärda det teoretiska resonemanget som möjliggjorde för månlandare bara för att du inte själv förstår innebörden. Att du inte förstår innebörden gör inte teorin ogiltig. Stolthet och ovilja att ha fel leder ofta till den här typen av felargumentation.
Plocka russin eller ”cherry picking” är en oetisk debatteknik som går ut på att en debattör tar en mängd information och tillskriver de i efterhand för att stödja ett redan befintligt argument.
”Statistiken visar att de tre bilsorterna som är vanligast i Sverige är säkrast. Därför är det säkrare att köra bil i Sverige”
”Quotemining” eller ”ta ur kontext” är en oetiskt debatteknik som betyder att en person tar ett argument; en text, video eller ljudinspelning och placerar det i en annan kontext så det ges en annan innebörd än den ursprungliga betydelsen. Både auktoritetsargument och ”halmdockor” har vanligtvis inslag av en debattör medvetet felciterar eller gör härledningar ur enstaka meningar eller påståenden utan att ta med hela argumentet eller resonemanget i den härledningen.
En falsk dikotomi är en osaklig eller ologisk uppdelning av en helhet i två eller flera delar där valet av ett alternativ automatiskt utesluter alla andra (”Pest eller Kolera”). Ett motsvarande fast motsatt är ett s k ”mitten-argument”. Det är att hävda att ”sanningen måste vara i mitten (av A och B)” istället för något av dem.
Om du använder dig av ett värdeargument på ett felaktigt vis är det ett argumentationsfel. Bara för att det är flera, eller alla, personer som tror någonting så betyder det inte automatiskt att det stämmer. Om så var fallet skulle jorden har gjort sig själv platt under den tiden människan föreställde sig att jorden var det.
En ”laddad fråga” eller halmstråfråga är en fråga ställd med en premiss som måste accepteras för att kunna besvara den. Det används flitigt i debatter för att få motståndaren att köpa en specifik premiss eller förutsättning för vidare resonemang. Exempelvis använder sig fascister av halmstråfrågor för att föra fram sin världsbild. Genom att svara på frågan har du samtidigt erkänt premissen som någonting som existerar (i det här fallet att volvobilar är den snabbaste bilen);
”Vilka bevis ser du för att volvobilar är de snabbaste bilarna?”
Bevisbördan läggs alltid hos den person som gör ett påstående. Det är inte motdebattörens uppgift att motbevisa någonting för att det ska kunna avfärdas som falskt. Ingenting är sant förrän det har bevisats och det är alltid den som säger att någonting är på ett visst vis som har bevisbördan att visa att så så är fallet. Att skjuta ifrån sig bevisbördan är ett argumentationsfel.
Tvetydighet eller dubbeltydighet är användande av ord som kan ha dubbla (eller flera) betydelser för att vilseleda är ett argumentationsfel.
”Hasardspelarens logik” är ett logiskt felslut som felaktigt antar att sannolikheten för att någonting sker ökar med varje gång någonting inte hänt. Termen kommer ifrån den felaktiga uppfattningen att om du spelar roulette och bara har hamnat på röd ökar chansen för att få svart nästa gång. Det stämmer inte då det är samma chans för både svart och röd varje gång kulan börjat att snurra.
Det här är den andra delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den första delen kan du läsa HÄR.
Alla människor kan träna på att förtydliga och formulera sig bättre när de argumenterar. Genom att bli bättre på att argumentera blir du också bättre på att föra fram din ståndpunkt, samt motbevisa åsiktsmotståndares argument eller försök att vilseleda debatten.
Det här är den första delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den andra delen kan du läsa HÄR.
Med kunskap om hur argumentation, argumentationsfel, och argumentationsteknik hänger ihop kan du undvika de vanligaste fallgroparna och enklare återföra sakdebatten till den korrekta premissen.
När du argumenterar för din sak följer det av att du fört fram ett påstående mot eller till stöd för något (en tes). Du är för eller mot någonting som du vill bevisa eller motbevisa. Att då känna till hur ett argument byggs upp underlättar din förståelse för att förstå resonemang som helhet, men är även användbart i enskilda debatter när du känner igen en oetisk debatteknik.
Det du vill bevisa är vanligen en bärande teori eller en hypotes som har ett förklaringsvärde. Du vill förklara hur någonting är. Ett argument är det som du för fram till stöd för din uppfattning, det du tror på och vill bevisa, eller som du inte håller med om och istället vill motbevisa.
När vi säger att du har ett argument syftar vi vanligtvis på hela ditt resonemang eller på en av de påståenden du för fram som stöd eller som motsägelse till motpartens argument.
En argumentation kan bedömas på två sätt: dels om de premisser som argumentationen bygger på är hållbara, och dels om premisserna är relevanta för argumentationens slutsats. Om premisserna är hållbara är argumentationen som helhet hållbar. Om slutsatsen följer av premisserna är argumentationen giltig. Det kallas att göra en logisk härledning eller en deduktion.
En ogiltig argumentation där premisserna är falska blir ologisk, ett s k felslut.Ett felslut är ett ogiltigt resonemang.
Olika typer av argument
Argument kan delas in i några olika typer. De här typerna kan överlappa varandra och är i det här fallet endast ett analytiskt redskap som gör det överskådligt för oss.
Sakargument är ett argument som vilar på ett empiriskt eller logiskt underlag (se ovan). Att hänvisa till eller använda sig av lagar eller logiska resonemang hör hit. Ett sakargument kan t ex vara:”Det dör X antal människor på den här vägen varje år. Sänk hastighetsgränsen!” eller: ”Jag behöver högre lön för jag får lägre lön än mina kollegor” Ett sakargument utgår ifrån den faktiska verkligheten samt logiska härledningar från det.
Känsloargument är ett argument som vilar på ett känslomässigt antagande om hur något är eller bör (normativt) vara. Exempelvis ”Jag håller inte med dig för det känns inte rätt. Jag tror på det här andra för det känns mer rimligt” eller kan vara en ovilja att acceptera ett argument p,g,a att det upplevs provocerande. Ett känsloargument kan också vara; ”Jag behöver högre lön för då kommer jag tycka du är en bättre chef och därför arbeta bättre” eller ”Jag är osäker i trafiken. Sänk hastighetsgränsen!” Ett känsloargument utgår ifrån hur en person känner hur något är eller bör vara.
Auktoritetsargument härleds ur en person eller en källa med auktoritet på området. Det kan vara politiker, tjänstemän, forskare eller andra som kan fungera som sakargument förutsatt att källan redovisas. Sådan argumentation kan vara giltig eller ogiltig beroende på användningen av den. Det måste råda en viss grad av konsensus omkring auktoritetens legitimitet för att vara ett giltigt argument. Ett auktoritetsargument utgår ifrån ett expertutlåtande som anses ha rätt kunskap eller trovärdighet i frågan.
Värdeargument är argument som härleds ur allmänt accepterade värderingar. Exempelvis att alla människors lika rätt och värde är en fundamentalt viktig princip och går att använda som ett argument i sig självt i de fall motsatsen exponeras. ”Det här du säger är inte förenligt med alla människors lika rätt och värde. Du har fel”. Ett värdeargument utgår ifrån en allmänt erkänd uppfattning eller värdering
Ett argumentationsfel är de argument som inte hör hemma i en sakdebatt. De är irrelevanta (hör inte dit) och används både medvetet som ett sätt att avleda debatter, men även omedvetet som felaktiga generaliseringar eller som en konsekvens av bristande logisk stringens. Känsloargument kan i det här avseendet aldrig likställas med ett sakargument. Det måste alltid vara det logiska och det empiriskt säkerställda argumenten som värderas separat mot varandra medan känsloargumenten avlägsnas helt. Det går inte att förvandla månen till en ost för att det känns som det.
Att lära sig känna igen hur argument byggs upp och hur argumentationsfel fungerar i praktiken är viktigt för att undvika att hamna i avledande debatter och för att klara av att hålla sig till sakfrågan. Det finns stora vinster för den som på ett oetiskt vis använder sig av argumentationsfel för att få fram falska poänger. Lika stora vinster har du om du kan genomskåda dem.
Genom att du är medveten om olika argumentationsfel kan du också påpeka det på ett sakligt vis och därmed återföra sakdebatterna till dess rätta innehåll. Genom att hålla en logisk följdriktighet och ett konsekvent särskiljande mellan sakargument och känsloargument eller argumentationsfel går det att nå fördjupade slutsatser och vinna debatter.
En person som säger att månen känns som en ost kommer alltid ha fel oavsett hur övertygande den personen är när det gäller att förmedla sina känslor.
Det här är den första delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den andra delen kan du läsa HÄR.
Sverigedemokraterna (SD) har en bokstavlig tolkning av ordet demokrati. De menar att det finns flera folk i Sverige som det råder oenighet om huruvida de ”skall räknas till folket”, och därmed också om de ingår i ”folkstyret” eller inte. En del personer ska enligt SD inte ha tillgång till demokratin eftersom de tillhör fel folk. SD anser att dessa personer tillhör andra nationer än den svenska, oberoende av om en person är medborgare eller född här eller inte.
De intar sin etnonationalistiska hållning i sitt sätt att se demokrati. De skriver i sitt principprogram (2014) följande:
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”
I Sverige råder det konsensus om vilka som räknas som ”invånare i staten”. Det är alla som har medborgarskap i Sverige. Det är SD som vill göra någonting självklart till någonting tvetydigt. De gör det medvetet eftersom de vill förändra betydelsen på det.
SD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.
Det är på sin plats med en närmare redogörelse för hur SD förhåller sig till stat, nation och vilka som får vara en del av den. Följande är en redogörelse för kapitel 6 ur Sverigedemokraternas principprogram ifrån 2014: ”Sverigedemokraterna och staten”.
I det inledande citatet som är hämtat ifrån kapitel 4 i samma principprogram: ”Sverigedemokraterna och nationalismen” ser vi att SD ser nationen som en specifik del av befolkningen. Inte som den stat vi alla lever och ingår i som är det vanliga sättet att se det.
Av den anledningen får vi läsa följande citat och redogörelse med det som utgångspunkt. När nation betyder folk framträder en obehaglig bild av vilken roll SD anser att staten ska ha i relationen till vi människor som bor i den.
”6. SVERIGEDEMOKRATERNA OCH STATEN:
Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv.”
Det inre livet är att förvalta lojaliteten mot nationen, nationalismen och det ”inre livet” eftersom det i SD:s principprogram står att läsa följande:
”I sitt idealtillstånd har staten inga egna intressen utan implementerar endast nationens vilja så som den kommer till uttryck i demokratiska val.”
Nationen enligt Sverigedemokraterna är folket, folket som ingår i ”nationen Sverige”, alltså inte det vi normalt menar med medborgare i Sverige, utan ”nationen Sverige” kontra ”de andra nationerna” i Sverige.
Den logiska konsekvensen av ett sådant här resonemang är att endast de som ingår i den ”svenska nationen” – kan och bör – vara de som också utgör själva staten – allt annat vore en kränkning mot deras egna ideal.
Etnonationalismens ideal och praktik – för att inte kränka folket – går ut på att den ”svenska nationen” också måste vara de som sköter om staten. Den värsta kränkningen mot etnonationalistiska ideal och principer, enligt SD, är att medlemmar ur en annan ”nation” besitter maktpositioner inom den egna ”nationalstaten”. Det betyder att eftersom en muslim, exempelvis, aldrig kan vara en del av deras uppfattning av ”nationen Sverige”, så får de heller aldrig vara en del av maktutövningen i Sverige, då deras ”nationstillhörighet” inte är ”svensk” utan någonting annat och därför per automatik någonting farligt och ett hot mot etnonationalistiska ideal, och i förlängningen även ”nationen Sverige”.
Den ”svenska nationen” kan aldrig vara åsidosatt i den ”egna statsordningen” och den ”svenska nationen” får aldrig komma i andra hand.
SD definierar och ser att den ”riktiga demokratin” kommer av att nationens vilja kommer till uttryck genom demokratiska val som sedan utförs av ledaren. Endast medlemmar ur ”nationen Sverige” kan – och får – vara en del av gemenskapen och i förlängningen också statsordningen. Det är de enda som kan ha inflytande och rättigheter vid ett ”demokratiskt val”.
Det här är vad som är fundamentet för den exkluderande etnonationalism som Sverigedemokraterna praktiserar.
Demokratin som SD ser är linjär. Den tar inte hänsyn till övriga ”nationer” i Sverige. Bara de inom ”nationen Sverige” får delta. Det är etnonationalismens praktik. De övriga ”nationerna” befinner sig bara här utan att vara en del av gemenskapen, oavsett om de har medborgarskap i staten Sverige eller inte.
SD anser att medborgarskapet i Sverige är någonting annat och mindre mindre värt än att vara medlem i den ”svenska nationen”.
Det ”folkstyre” som uppstår om ”nationens” intressen tas tillvara är odemokratiskt på flera punkter. De personer som inte har etnonationalistiska ideal och som inte stödjer politiken exluderas automatiskt. Det är bara etnonationalismen som är den tillåtna politiska praktiken. Allt annat vore en kränkning av ”nationens vilja” och deras egna ideal.
De personer som har en avvikande inställning har inte någon plats inom etnonationalismen eftersom deras linjära syn på ”demokratiskt verkställande” kräver att den alltid cementeras till en enda beståndsdel för ledaren att utföra. Politiska motståndare, går att anta, är inte den åsikten inom etnonationalismen som väger tyngst.
Etnonationalismen är därför det som får sin vilja igenom. Den viljan är själva syftet med etnonationalismens praktik. Den viljan är exkluderande av ”inre och yttre” hot mot etnonationalismen ”inre liv”. Det är ”nationalstatens” (folkstatens) viktigaste uppgift. Det går att läsa i deras principprogram.
Historien har visat oss vad som kan hända i länder som har drömmar om ett homogent samhälle. Den fina ytan förvandlas snabbt till en mardröm om partier som SD tillåts förändra betydelsen på saker och ting.
We Are Dalarna kontaktade, förutom den ansvariga arrangören, även Marknadsdarrangörers förening, som bad att få återkomma med svar inom en månad.
SD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.
Motargument 