Ser du som läser detta mig som en av ”oss” eller en av ”de andra”? Om du svarar på den frågan, vilken uppdelning är det du utgår ifrån när du avgör om du och jag ingår i samma grupp eller ej? Hur rimlig eller orimlig är uppdelningen i sig, och i vilket sammanhang? Att dela upp människor i ”vi” och ”dom” har i historien och fortsätter än idag att skapa ojämlika maktförhållanden, legitimerar våld, samtidigt som den föder etnocentrism och rasism människor emellan. Tudelningen är således inte harmlös och kan därför innebära negativa konsekvenser för ”dom andra”.
Vad är egentligen drivkraften bakom denna kategorisering? Vad innebär det för effekter för de som kategoriseras som ”dom” i det Svenska samhället? Ovanstående tudelning, det vill säga att ”invandrare” i Sverige som kategoriseras som ”dom” blir oförenligt med, och kategoriseras som en grupp vilka representerar det motsatta till att vara ”svensk”. Konsekvensen blir också att grupperna inte är likvärdiga. Det rör sig alltså om en ojämlik maktordning mellan de olika grupperna och tudelningen fungerar också som en central funktion i ett samhälles makt-och dominansrelationer förklaras det på Antirasistiska akademin.
Att kategorisera i vi och dom
En av människans mest grundläggande processer är kategorisering. Det kan vara människor som saker eller företeelser. Varför? Människan kategoriserar för att förstå sin omvärld, likaså sig själv och sin plats i världen. När vi kategoriserar människor skapas dock en uppdelning – ”vi” och ”dom”. I boken Andra män: maskulinitet, jämställdhet och normskapande förklaras det att kategoriseringen är inte statisk, den skapas och omförhandlas till gällande kontext . ”Vi” ses som det normala, det vill säga måttstocken som man mäter ”dom” (läs avvikande) mot.
Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi ställer sig frågan i boken Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig tid, hur man skapar en stark vi-gemenskap. Hur går det till? Att ha gemensamma erfarenheter, gemensam religion eller gemensamt språk menar han är inte tillräckligt för att skapa ett starkt ”vi”. Att ha samma anatomi (kön eller hudfärg) ser han inte heller som tillräckligt, likaså när det kommer till att bo på samma ställe. Det krävs mer än så.
Vad som kan påverka en hel del är om man har ett gemensamt projekt där gruppmedlemmarnas insats är väsentlig, och kan man då även åberopa en gemensam fiende – Bingo!
Att ha ”en Annan” som hotar att förstöra planerna är således något som skapar en stark vi-känsla. Denna solidariska vi-känsla varar så länge en kan frammana fienden. Om fienden inte hålls intakt och blir otydlig leder det i sin tur till att vi-känslan också försvagas.
Men ”vi” är beroende av att det finns ett ”dom”. Det man gör är att etablera en gräns, vilken alltid är under press. Intressant nog är att gränserna inte är omöjliga att förändra, de kan inskränkas men även utvidgas i fall då situationen kräver det. Det interna vi:et växer sig starkare ju starkare pressen utifrån är. Det är när det är som mest som står på spel som ”vi-gemenskapen är i sitt esse”.
Men vad har det då historiskt som i nutid inneburit för konsekvenser av att kategorisera i ”vi” och ”dom”?
Postkolonial teori – begreppet de Andra
I Sverige kategoriserar man människor som ”svenskar” eller ”invandrare”. Begreppen används för att beskriva och karaktärisera landets befolkning. Effekten av en sådan tudelning – ”vi” och ”dom”, använder sig ofta av etniska kriterium för att då ”välja ut” vilka som ska få ingå i gruppen ”svenskar” och då också ingå i vi-gemenskapen. De som inte väljs ut representerar således resten och hamnar därmed inom kategorin ”dom”.
Inom postkolonial teori använder man sig av begreppet ”de Andra” för att analysera denna relation och beskriva ”hur koloniala och rasistiska förståelsemönster skapade de koloniserade folken som kolonialmaktens motpol”
Ett exempel på hur imperier konstruerar sin motpol är det fenomen som professor Edward Said döpte till ”Orientalism” i sin bok med samma namn. Här var det de Europeiska kolonialmakterna som med sig själva som utgångspunkt hittade på ”Orienten”, en region som inkluderade allt från Egypten till Japan, men vars invånare ändå antogs ha gemensamma egenskaper vilka stod i motsatsförhållande till de europeiska. Närmare bestämt tillskrev man indirekt européer positiva egenskaper. Detta genom att tillskriva ”orientalerna” negativa egenskaper, och sätta dessa förmodade orientaler (”dom”) i motsatsförhållande till européerna (”vi”). Med avstamp ur detta karaktäriseras även olika former av etnocentrism och rasism av ett ”vi” och ”dom”-tänkande.
Litteratur:
Eriksen, Thomas Hylland (2004). Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig tid. Nora: Nya Doxa.
Motargument 