Gästkrönika av Peter Robsahm
Heder är ett svårt ämne.
Jag har nyligen fått veta att jag bör ”läsa på” så att jag vet vad det innebär.
Jag har också fått veta om vikten av att definiera hedersbegreppet och hålla isär det.
Varför det?
Varför är det viktigare än att den som sa det själv ska hålla isär patriarkala maktstrukturer från skapade begrepp?
Varför är det viktigare att jag ska sätta mig in i ”hederskulturen”, än att den som sa det själv kan ta och sätta sig in i det helvete tusentals kvinnor och barn lever i, dagligen?
Jag blir också brydd eftersom jag har goda vänner – en och annan som också kan kallas ”opinionsbildare” – som kommer från denna kultur och som inte alls håller med om verklighetsbeskrivningen.
Tvärtom, faktiskt.
Det blir i det läget ganska uppenbart att det finns två läger och att problembeskrivningen inte alls är så tydlig och självklar många vill hävda.
Just den striden är dock inte min. Den får de sköta som berörs och står i ett annat förhållande till det än jag någonsin kan göra.
Det är i alla fall en kulturellt betingad företeelse som inte är knuten till en särskild religion. Det är så lätt att halka in på ”islam” när det kommer till begreppet hederskultur, men det förekommer i alla läger.
Jag har dock ingen egen erfarenhet i saken, utan får lita till andrahandsuppgifter. Och de kommer ofta, som sagt, i två förpackningar. Därför kan jag bara reagera på det enda som förenar: patriarkala strukturer och manligt maktmissbruk. Kalla det sedan vad ni vill. Bort ska det!
Det jag däremot har ganska stor kännedom om, är hur en liknande makt – om uttrycket ‘liknande’ tillåts – utövas inom en religiös gruppering. Där är det inte enbart fadern som är ”överhuvud”, utan hela den grupp män som är satta att styra församlingen. Där handlar det inte om den enskildes ”heder”, utan i slutändan om Guds och att dessutom ”hålla församlingen ren”.
Smaka på det ordet – ren.
De barn som växer upp under dessa omständigheter bär inte bara församlingens ”renhet” på sina axlar, utan också det faktum att det yttersta priset blir att för evigt få plikta inför Gud om hen inte bevarar sitt oklanderliga förhållande till sin skapare. Där handlar det således inte bara om fadern – som har pressen att stå till svars inför församlingens råd om han brister i att leva upp till kraven om att ”ha ordning” på sin egen familj (inklusive hustrun) – utan också eventuella köttsliga bröder och därutöver också dessa ”andliga” diton.
Just det här vet jag så pass mycket om, att jag kan gå i klinch med vem som helst.
Och jag vet också att detta inte var/är särskilt exklusivt för just den religiösa organisation jag har erfarenhet av, utan var/är ganska vanligt förekommande även på andra håll. Flickor ska hålla sig på mattan. Och faktiskt också pojkar.
Om det sedan kan liknas vid hederskultur, det kan jag inte avgöra. Jag tycker dessutom det är helt irrelevant i sammanhanget. Varje utsatt ung kvinna är en för mycket.
Och det handlar om ett patriarkalt system. Det växer sig starkt på sina håll och tar sig olika uttryck. Men i slutändan handlar det ändå om mannens ”rätt” till makt och kontroll.
Är alla dessa flickors öden verkligen värda att vi bråkar om semantiskt innehåll om vilken etikett vi ger det?
För en tid sedan läste jag om en svensk man som satt häktad för att ha slagit ihjäl sin partner. Han sa uttryckligen att det handlade om hans ”heder”, då han blivit lämnad och ansåg sig bedragen. Skammen han kände. Ska hans beskrivning tas på orden, eller ska vi klassa det som att eftersom han inte kommer från någon kultur i Mellanöstern har just det begreppet ingen bäring?
De fäder som mördar sina barn eller sätter dem i en bil och i hög fart kör in i en buss eller lastbil, för att ta hämnd på sin f d hustru; ska de klassas som sinnesförvirrade, hämndlystna eller att de vill upprätta sin personliga heder?
Spelar det någon roll? Inte för offren.
Död är död. Slagen är slagen. Utfryst är utfryst. Förskjuten är förskjuten.
Det är därför – och bara därför – jag med en dåres envishet vädjar om att vi ska titta åt båda hållen. Annars riskerar vi att se mer allvarligt på det ena och förminska det andra.
Det handlar inte om – eller SKA inte handla om – att det ena lyfts fram på bekostnad av det andra.
Båda scenarierna är lika mycket åt helvete.
Det handlar om offren; alltid bara om offren.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 