Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.
Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör65 000 företag, att träda i kraft.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen
(2008:567) ska ha följande lydelse.
Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte
1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.
Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:
3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare
Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.
Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.
Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.
En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.
Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.
Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?
Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?
För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.
För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.
För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!
De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.
Varför så självisk?
Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.
Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:
Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.
Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.
Tolkningsföreträdets fällor
Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:
När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
När vi inte tänker på våra medmänniskor.
När vi är själviska.
När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.
Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.
För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?
I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*
I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.
Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.
Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.
För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.
Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.
Det lirar inte.
Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.
* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.
Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.
Runt om i världen har röster höjts mot att polisen ägnar sig åt etnisk profilering. Vissa menar att det är ett ändamål som helgar medlen, men frågan är om man åstadkommer det man egentligen avser? Etnisk profilering, menar jag kan vara ett symptom på strukturell rasism.
Equality and Human Rights Commission rapporterar att en svart person i Storbritannien löper fyra och en halv gång större risk för att bli stoppad och visiterad av polisen.
Vidare rapporterar Amnesty international att svarta män i åldrarna mellan 14-24 år har en ökad risk med 38,6% att stoppas av polisen i New York. Problemet återfinns även i EU där man gjort en enkät på 28 500 personer som visat att människor tillhörande någon av minoritetsgrupperna löper en högre risk att stoppas av polisen.
Många gånger innebär etnisk profilering en ineffektiv utredningsmetod för polisen där resurser läggs på fel håll och spår utesluts eftersom de pekar åt ett håll som inte passar den bias som polisen har.
Detta var fallet med exempelvis bombningen av en byggnad i Oklahoma där 168 människor omkom. Då valde polisen att leta efter arabiska terrorister medan den egentliga gärningsmannen en vit krigsveteran med rasistiska sympatier vid namn Timothy McVeigh kom undan polisen.
Även i Sverige har vi etnisk profilering, vi är många som med ilska minns 2013 när information om det så kallade romregistret publicerades i tidningarna, ett register som bland annat omfattade 1 104 barn vars enda skuld låg i att vara barn till föräldrar med romsk bakgrund. I detta fall dömdes staten i såväl tingsrätten som hovrätten och alla romer i registret tilldömdes ett skadestånd om 35 000 kr vardera.
Att sorteras ut på enda grund av sin hudfärg för att stoppas av polisman eller i tullen är en diskriminering och ett ingrepp i en människas fri- och rättigheter och många gånger går diskussionen som så att ”om man inget har att dölja så har man inget att frukta”.
REVA-projektet ska enligt lagstiftningen inte syfta till etnisk profilering där man på enda urval ska utföra utlänningskontroller baserat på deras namn, utseende eller språk. I praktiken är resultatet dock annorlunda där papperslösa blivit stoppade i tunnelbanan just på urval av sitt utseende, något som även polisen vittnat om.
De som vi kommer på exempelvis här, som är utländska, kontrollerar vi id och om de får vara i landet, sa polisinspektör Patric Josefsson till SVT Nyheter i går, när vi träffades vid T-centralen.
Ett annat problem är att det i USA stoppas svarta och latinska män och ofta med övervåld från polisen med obegripliga gripanden som följd och dödsfall i vissa fall. I Sverige blir romer uppförda i register enbart på urval att de tillhör en minoritetsgrupp.
I Sverige har säkerhetspolisen kontakt med svenska muslimer och ungdomar ur den muslimska befolkningen enbart i syfte att ha samtal kring radikalisering, något som ofta uppfattas som stigmatiserande.
Etnisk profilering är ett strukturellt problem som leder till att grupper av människor förlorar tron på vår polis och som bygger på en systematisk problematik hos polisen men även samhället i stort, ett synsätt som delas av Civil Rights Defenders.
Etnisk profilering kan vara ett symptom på strukturell rasism, vilket gör det viktigt att vara uppmärksam på förekomsten av densamma. Eftersom det kan vara svårt att upptäcka strukturella problem i samhället är det därför viktigt att bevaka och uppmärksamma de eventuella indikationer vi kan identifiera.
Använder du ”N-ordet”? Kanske ”Z-ordet”? Säger du ”handikapp”?
De flesta av oss är i alla fall medvetna om hur kontroversiellt det är med såväl ”N-ordet” som ”Z-ordet”. En del av oss är också på det klara med att begreppet ”handikapp” är förpassat till historien. Många tar sig rätten att, med en dåres envishet, fortsätta nedvärdera och kränka utsatta minoriteter, trots att det finns så många argument för att begagna de modernare, mer neutrala begreppen. Det enda argument de har för att fortsätta kränka andra människor är att ”Det har alltid hetat så”, ”Det heter så” och ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?”.
Vad många inte vet är att ”lapp” är ett nedvärderande och kränkande uttryck. I fortsättningen av artikeln kommer jag att använda mig av ”L-ordet”.
Vad är det nu med ”L-ordet” då, tänker ni? Ska man inte kunna säga någonting nuförtiden? För mig räcker det med att individen själv inte vill bli kallad ”L-ordet”. Och vad är anledningen till att begreppet anses nedsättande? Jo, samer har historiskt sett blivit benämnda med ”L-ordet”. ”L-ordet” finns inte i det samiska språket och många samer vill idag inte bli kallade ”L-ordet”. ”L-ordet”härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk/från Lappland”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.
Ordet har, med andra ord, inte heller sitt ursprung i samernas egna sinnevärld. ”L-ordet” är föråldrat, stigmatiserande och kränkande. Samer kallar sig själva för ”samer” och inget annat och de bör själva bli kallade så som de kallar sig själva. Ordet ”same” kommer från samiskans ”sápmelas” och betyder ”människa”. Tänka sig, människor vill bli kallade för vad de är.
Samer har genom historien varit utsatta för övergrepp i form av rasbiologiska experiment och rashygien. Undersökningar, fotografering och skallmätningar (utförda med speciella verktyg) utgjorde viktiga pusselbitar i s k ”Lappundersökningar” (bok utgiven 1941).
”L-ordet” hänger kvar i massvis av ordsammansättningar, namn på djurarter och ortsnamn. Är det dags att tänka om och finna nya ord? Det är inte första gången man, i så fall, byter namn på en ort, eller djurart. Eller är behovet av att vi ”måste” hålla oss kvar vid de gamla, kränkande benämningarna större än respekten för våra medmänniskor?
Exempel på ordsammansättningar med ”L-ordet” är:
lappkast
lappsjuka
Exempel på namn på djurarter med ”L-ordet” är:
lapphund
lappuggla
Exempel på ortsnamn med ”L-ordet” är:
Lapporten
Lappträsk
Lappland
Så länge ”L-ordet” lever kvar i ortsnamn, namn på djurarter och i diverse ordsammansättningar blir det svårt att kräva av gemene man att man inte ska använda sig av ”L-ordet”. För att vi ska komma dithän måste det förmodligen till förändringar i attityder kring vedertagna uttryck.
Vem har egentligen tolkningsföreträde för vad som är rasistiskt eller kränkande? Är det du, eller är det den historiskt utsatta minoriteten?
Se dig själv i spegeln och fråga dig om det är viktigt för dig att fortsätta hävda din rätt att svänga dig med det (för dig) ”riktiga” ordet och samtidigt kränka medmänniskor. Eller är det kanske så att det är en självklarhet att lämna de föråldrade, stigmatiserande och nedvärderande uttrycken åt historien, så att vi kan få ett samhälle som inkluderar alla, oavsett?
Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.
On topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara same OCH svensk samtidigt.
* Uppgift om etymologin för ”L-ordet” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.
Häromdagen när jag var ute på en löprunda passerade jag, som så många gånger förr, den där skylten som stavas ”Handikappbad”. Jag har ofta funderat över den där vita skylten med den svarta texten och varför den inte har ersatts av en skylt med ett modernare, mindre stigmatiserande, uttryck för att benämna den där badplatsen.
Skylten jag pratar om fungerar som en vägledning till ”Ribersborgs handikappbad”. Vid ett tillfälle har jag mailat kommunen och ställt frågan om det inte vore på tiden att ta steget in i nutiden, och lämna dåtiden därhän. Jag fick inget svar.
Om vi tar och kikar lite på hur språkbruket beträffande gruppen funktionsvarierade har förändrats över tid kan vi på Nordiska Museets hemsida läsa följande:
Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.
Det gammalmodiga och nedvärderande ”handikapp” har, sedan länge, sorterats bort, via mer accepterade ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” till de nyare ”funktionsvariation” och ”funktionsskillnader”. För övrigt är ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” två olika saker. I officiella sammanhang lever inte alltför sällan de förlegade, kränkande och stigmatiserande begreppen ”handikapp” och ”handikappad” kvar. Vi kan se det på skyltar, men också i gamla föreningsnamn som inte orkat, eller velat, byta namn till något fräschare och mindre unket.
Jag reagerar reflexmässigt då media använder sig av benämningen, och har många gånger mailat och ifrågasatt. Jag har då även bifogat min artikel Note to self: Sluta säga ”handikappad”! för upplysnings skull, vilket jag anser att man inte ska behöva göra för journalister. Det borde vara en självklarhet. Svaret blir alltid att de ska editera artikeln. Men skadan är redan skedd: Internet glömmer aldrig och den fysiska utgåvan av tidskriften eller dagstidningen är redan ute och har lästs av alltför många.
Handikapp tas bort som uppslagsterm och termen avråds som synonym till såväl funktionsnedsättning som funktionshinder.
Det finns en vilja till förändring: istället för ”handikapp” och ”handikappanpassad” rekommenderas definitionerna ”funktionsnedsättning” och ”tillgänglig”. Vi kan hos Socialstyrelsen också läsa oss till att det handlar om en rekommendation, och inte ett tvång.
Vad är det då som är så farligt med att använda sig av begreppet ”handikapp”? Vi menar ju inget illa med det, tänker vi. Ja, så tänker många om andra nedvärderande, föråldrade och stigmatiserade benämningar på människor. ”Det har ju alltid hetat så!”, ”Det heter ju så!” eller ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?” kommer ofta reflexmässigt hos dem som till varje pris vill behålla sin ”rätt” att kränka utsatta minoriteter. Så varför ska vi ändra på oss?
För mig räcker det med att den enskilda minoriteten inte vill bli kallad för det vi envisas med att benhårt hålla fast vid. Det finns ytterligare argument till att vi ska byta ut det förlegade ”handikapp”. T ex för att de nyare benämningarna på ett neutralt och pedagogiskt sätt berättar för oss vad vi faktiskt har att förhålla oss till.
Damon Rose, redaktör på ”Ouch!”, en tidskrift om och för funktionsvarierade ger sin syn på begreppet:
”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it
Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.
Historiskt sett har funktionsvarierade fått stå vid sidan av samhället: man har omyndigförklarats, man har ansetts obildbara, man har tvingats in på anstalter och institutioner, man har utsatts för tvångssteriliseringar och andra övergrepp (Vipeholmsexperimentet, Willowbrook-experimenten och STD-studien). Hur ska vi komma ifrån de hierarkiska strukturerna i samhället, och skapa inkludering och delaktighet, om vi inte ens kan lära oss att bemöta människor på ett respektfullt och sakligt sätt?
Vi ska vara medvetna om att det, precis som vid utfasning av andra förlegade uttryck, handlar om att förändringen måste få lov att ta tid. Men om inte samhället, och officiella instanser och organisationer, byter synsätt och benämningar, hur ska vi då få enskilda individer att göra det? Vi kan göra jämförelser med andra uttryck som sorteras bort, t ex ”N-ordet”, ”Z-ordet” och ”L-ordet” (som är det föråldrade ordet för ”samer”), där vi har kommit mycket längre.
Vad är det som gör att det är så svårt just med gruppen funktionsvarierade?
Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.
Så fort Amineh Kakabaveh petades från vallistan förklarade hon rakt ut att hon tror det berodde på att partiet inte vill kämpa mot hedersvåld. Det är inte första gången som Kakabaveh och hennes försvarare visar oförmåga att förstå att allt som önskas är en retorik som inte ska offra andra människors rättigheter för frågan om hedersvåld.
Är det mycket begärt av en riksdagspolitiker?
Låt oss säga att Kakabavehs delning av den nazistiska propagandavideon är hundra år gammal skåpmat, trots att skandalen inträffade bara för ett år sedan. Den är färsk – men låt oss sätta punkt för det här: Hon gjorde ett misstag. Hon sa att det var ett misstag. Hon bad om ursäkt.
Tyst nu allihop som kritiserar Amineh Kakabaveh! Ingen har levt livet i en blomkruka. Fatta. Det var ett misstag.
Men problemet är inte att Kakabaveh har begått ett misstag, utan hur hon valde att handskas med misstaget. En ansvarsfull människa med en riktig ånger på grund av sitt misstag brukar göra sitt bästa för att aldrig upprepa misstaget.
Men så stiligt och elegant blir det inte i Amineh Kakabavehs hantering av misstag.
Kakabaveh fortsatte efter skandalen gällande den nazistiska propagandavideon att springa runt i en rad medier, klädd i offerklänning, för att berätta för allmänheten att hennes kritiker var islamister, folk från olika klaner, kulturrelativister eller förnekare av hedersvåldet.
Hon påstod att hennes parti är stalinistiskt. Att hennes partikollegor är mer eller mindre maktbesatta.
Hennes Facebook-sida fortsatte att fungera som klotterplank för muslimhatiska kommentarer, dygnet runt, likt ett ”7-eleven”, utan att modereras under månader.
Är det så som Kakabaveh borde visa sig efter delningen av den nazistiska propagandavideon för att stärka sin ursäkt och få oss att glömma bort hela nazistscenariot?
Medvetet så tryckte hon in oriktiga uppgifter i sina intervjuer, vilket talar tydligt om en egocentrisk ovilja att ta ansvar för sina handlingar:
”Den antirasistiska tidningen Expo gjorde en stor nyhet av hennes Facebook-delning. Men trots att Amineh tagit bort filmklippet, förklarat vad som gått fel och bett om ursäkt, blev reaktionerna enorma.” FOKUS / den 15:e december 2016 då Kakabaveh blev ”Årets svensk”
Det stämmer inte. Inte alls. Amineh har inte erkänt sitt fel på direkten. Hon lade över ansvaret på ”en vän” som påstås ha delat den nazistiska propagandafilmen. Först senare erkände hon att ingen annan har gjort det utom hon själv.
”En enda person som säger något vettigt och bra, är flicka som kallas för ”den oskulda” kolla blickarna från männen på henne. Titta också somaliska killar som blev generade när de hör vad islamiska mannen säger! Sahlins uppdrag borde vara kartläggning av dessa föreningar och samfund som hjärntvättar ungdomar som faktiskt kommer inte lära sig annat än att kriga för jihad!”
Det fick skandalen att hålla sig höggradig. För hon gjorde inget avståndstagande från innehållet i den nazistiska videon, utan bekräftelse, även efter hon blivit medveten om att det var nazistisk propaganda.
Ett år senare så har hon målat upp en helt annan bild i FOKUS, där hon framstår som ansvarsfull med snabba och effektiva åtgärder, medan hennes kritiker (i det här fallet Expo), har gjort en elefant av en liten fluga.
Ett år efter nazistpropaganda-skandalen så har man sällan sett något liknande:
En riksdagspolitiker förlöjligar sitt eget parti och påstår sig samtidigt vilja stanna kvar i partiet.
Jag upplever Amineh Kakabaveh som en politisk olycka:
Hon blinkar till vänster och svänger till höger.
Inte ens sina egna motioner och förslag har en kör av liberaler försvarat på så sätt som de har försvarat Aminehs hedersvåldsfråga i Vänsterpartiet.
Från Vänsterpartiets riksdagsplats, som sin plattform, har Kakabaveh under längre tid skrikit högt om hur hennes partikamrater enligt henne är okunniga, fega och korrupta. Det är förmodligen därför som liberaler definierade henne som ”en stark röst”. Så stark att det darrar i öronen samtidigt som alla kritiker runt om kring henne blir anklagade för att vilja ”tysta ned” henne.
T o m hela riksdagen beskrevs av Kakabaveh på ett sätt som vi alla är vana vid att se på NMR:s hemsida, där nazisterna talar om ”landsförrädare”:
” Vad händer om du inte blir nominerad till en riksdagsplats vid kongressen om ett år?
– Vänsterpartiet behöver mig mer än jag behöver dem. Vill de inte ha mig, så tackar jag för mig. Då slipper de riksdagens enda uttalade marxist. Och förresten, vad gäller riksdagen, har jag aldrig förut mött så mycket dubbelspel, härskartekniker, osynliggöranden, maktspel och karriärism någonstans tidigare, trots att jag har levt i diktaturer. Rena stalinismen.” FOKUS den 15:e december 2016.
Att en riksdagspolitiker uttalar sig på så sätt, utan belägg eller anmälan, utan initiativ för utredning, är det svårt för någon partistyrelse att svälja gång på gång, när Kakabaveh uppträder i medier.
Sveriges riksdag är värre än en diktatur, säger ”Årets svensk”.
Men islamofobi då?
”I stället för att skydda mig har några i mitt parti försökt utnyttja det som inträffat för att – utan att kunna ge ett enda belägg – sprida bilden av mig som rasist, fascist och islamofob.”
Kakabaveh tycker själv att hon anklagats helt utan någon som helst anledning och belägg.
Men just i samma intervju så poppade muslimhatet och föraktet upp – igen:
”Varför ska V kämpa mot vinster i välfärden men inte mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform och lär ut vidskepelse i stället för vetenskap, trots att vi lever i ett sekulärt land?
En gång till:
”…mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform…”
Vilka religiösa skolor klär ut flickor i ”politisk uniform”?
Hur ser den ”politiska uniformen” ut, Amineh Kakabaveh?
Naturligtvis så anser Amineh Kakabaveh att:
A.) Slöja är ”en islamistisk uniform” vilket vi fick höra av Sara Mohammad (GAPF) B.) Att slöjan skulle vara som en SS-uniform, vilket vi fått höra av Devin Rexvid.
Båda åsikter finns i Kakabavehs nära kretsar ”i kampen mot hedersvåld”.
Någonstans här kan vi gärna ta upp den kända Martin Strid-skalan om mänsklighet inom varje muslim, då muslimsk religiös klädsel utmålas som politisk uniform.
När muslimer retoriskt kläs i ”en politisk uniform” så slutar de automatiskt bli vanliga civila.
Muslimer blev soldater i ständig tjänst som kopplas till ett politiskt mål.
”En hemlig agenda” känd från Eurabia?
I så fall är muslimer inte vanliga civila utan generellt soldater.
Och mot soldater måste man slåss.
Inte retoriskt, i alla fall.
Avhumanisering av muslimer har i Kakabavehs nära kretsar pågått under lång tid nu. De kan inte ta upp frågan om hedersvåld utan att sprida hat mot muslimer.
Det är där någonstans som problemet bara upprepas.
Amineh Kakabaveh har för länge sedan förklarat att hijaben generellt är synonym för kvinnoförtryck och att beslöjade kvinnor kan bara sprida islamofobi. Hon ställde sig mot antirasister som gav sitt stöd till kvinnornas rättighet att bära hijaben. (se skärmdumpen nedan, tack).
Men Amineh är som en magiker som viftar med hedersvåld-kortet i ena handen och kastar med andra handen det glittrande muslimhatet till publiken. Applåd!
Nu aktualiseras Martin Strids evolutionsfråga igen:
Är muslimer människor? Somalier? Afrosvenskar? Invandrare? Var tog människans lika värde vägen, om man väljer att ha en rad minoriteter i landet som offer för hedersvåldsfrågan? Är hedersoffer mer värda och de andra värdelösa? Varför är det svårt att jobba för bådas rättigheter?
Svaret är att många struntar fullständigt i hedersvåldsfrågan men hyllar den enbart för att man fick utrymme att sprida muslimhat. Precis som friheten att skrika ut ”Död åt Mohammed! Död åt islam!” …en kommentar som Kakabaveh ”gillade” på Facebook.
Liberaler har sagt att Vänsterpartiet behöver Kakabaveh och utan att ens gå in i debatten har Vänsterpartiet accepterat order. Bra.
Vänsterpartiet övertygades av högerkören att de behöver ”en stark röst” som kan fortsätta eka och darra, splittra och anklaga Vänsterpartiet för ”tystnad”, ”okunskap” och ”vägran” gällande hedersvåldsfrågan.
Martin Strid, ledamot för SD i Borlänge, höll nyligen ett TV-sänt anförande vid SD:s landsdagar som kan gå till historien som ett av de värsta uttrycken för rasism från en politisk talarstol i modern tid.
I detta anförande yrkade han bifall till motion KU 14, angående föreslagna ändringar i avsnittet om ”SD och religionen” i principprogrammet, genom att beskriva en skala där man i ena änden är ”100 procent fullt ut människa, human – allt som vi lägger in i det begreppet” och i den andra änden är ”100 procent muhammedan”. Han fortsätter sedan att beskriva hur ”alla muslimer finns någonstans på den skalan”.
”Är man IS är man ganska nära 100 procent muhammedan. Om man är ex-muslim har man kommit ganska långt mot att bli fullt ut människa.” Martin Strid (SD)
Det är en enkel sak att definiera Strids uttalanden som rasistiska och islamofoba. Kärnan i rasism utgörs av den här sortens skalor, där den vite, nordiske mannen utgör normen; den etniske svensken – ibland hänvisad till som ariern. Först som sverigedemokrat, antyder Strid avslutningsvis sitt anförande med, kan man egentligen göra anspråk på att vara 100 procent människa.
Strids resonemang må vara grundat i uppenbar rasism och är förvisso redan på god väg att förkastas av SD centralt, men det är även väl förankrat i SD:s ideologi. I den nyligen publicerade propagandavideo som väl får markera startskottet för deras valrörelse har de ytterligare förtydligat att skiljelinjen mellan 100 procent människa och resten av skalan inte ens går mellan ”etniska svenskar” och ”De Andra”.
Nej, ”konflikten går mellan er och oss”, säger Jimmie Åkesson, syftar på bl a socialdemokraterna, moderaterna och media, och har faktiskt stöd för detta i partiets radikalnationalism, som kräver att medborgarskapet är villkorat av att man är ”lojal med Sverige, respekterar svenska lagar och övriga samhällsregler, att man lärt sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv” (ur SD:s principprogram, del 5 – ”Sverigedemokraterna och nationen”).
Tillhör du oppositionen i den osannolika händelse SD får majoritet i ett riksdagsval kan du inte längre räkna med att kunna uppbära medborgerliga rättigheter.
Med Martin Strids ord förlorar du t o m lite av din mänsklighet.
Anm: Efter uppståndelsen kring Martin Strids uttalande meddelar medlemsutskottets ordförande, Magnus Olsson, att Strid sannolikt kommer att uteslutas ur partiet om han inte lämnar det självmant. (SVT) Strid själv ber om ursäkt för att hans uttalande kunnat tolkas som att han anser att muslimer inte är fullständiga människor. Frågan om vilken annan tolkning som är möjlig har dock – mig veterligen – inte ännu ställts, vare sig till Martin Strid själv eller företrädare för hans parti.
Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen.
Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.
Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.
Felaktig översättning är grunden för Shachars argument
Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.
Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.
Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.
Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.
Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper
Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”
Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.
Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.
Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.
Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.
Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”
Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor
Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.
Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.
Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”
Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.
Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika
Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.
Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska kontinenterna inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.
De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.
I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.
Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.
Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.
I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.
Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .
I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.
Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.
Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.
Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar
Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”
Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.
Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittningar under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar.
Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.
Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.
I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.
I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.
Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.
Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.
Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien
Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?
Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.
Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?
Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.
Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark
Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.
För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.
Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.
Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.
Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.
Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.
Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.
Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.
Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.
Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.
Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?
Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi
Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.
Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.
Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”
Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas
Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.
Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?
När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?
Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?
Motargument – ett hot mot det fria ordet?
Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.
Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”
Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.
Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?
Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.
Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?
Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.
Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.
Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.
Thabo ‘Muso
PS.
Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.
1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.
”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”
4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.
”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU
5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.
”Slavery in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4
6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.
7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.
”Congo – The Brutal History”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso
8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.
”The severed hands of Africa.. King Leopold II”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U
9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.
”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk
10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.
”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E
11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.
”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw
12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.
”Bolivia’s blacks fight for their rights”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50
13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.
”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80
14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.
”discrimination agains Garifuna in Guatemala”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490
15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.
”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ
16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.
”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc
17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.
”Peru tackles discrimination against black community”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y
18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.
”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE
19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.
”Battling Cuba’s racial divide”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA
20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.
”Costa-Rica: The road to equality”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0
21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.
”Racial discrimination persists in Panama”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8
22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.
”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”
23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.
”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”.
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I
24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.
”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw
25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.
”Tropa De Elite 2”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY
25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.
”The Stream – Being black in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI
26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.
”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ
27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.
”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0
28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.
”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww
29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.
30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.
34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.
”Rap Das Armas”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY
35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.
Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?
Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.
Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.
Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.
Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.
Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:
Synliggöra samt ifrågasätta normer
Synliggöra vilka fördelar normen besitter
Granska vår egen position
Visa på föränderlighet
Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.
Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?
Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.
Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.
Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.
Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.
Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.
Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.
Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.
Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.
Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) – Sveriges praktiskt taget enda återstående nationalsocialistiska organisation – har för avsikt, om de får den politiska makten i Sverige, att deportera flera hundratusentals människor från Sverige baserade på deras etniska ursprung. Deportation av människor från ett land utifrån sådana kriterier utgör ett brott mot mänskligheten och är straffbart enligt internationell lagstiftning.
Domare i Internationella Brottmålsdomstolen
Den internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court – ICC) I Haag, Nederländerna, skapades år 1998, med syfte att som högsta och sista instans pröva folkmord och brott mot mänskligheten. De länder som ratificerade domstolens stadga, den så kallade Romstadgan, förbinder sig såväl att bestraffa dessa brott och deras förövare, såväl som att utlämna misstänkta brottslingar till ICC.
Det nationalsocialistiska NMR, som innehar flera kommunala mandat genom Sverigedemokraternas öppna vallistor, har delar av sitt partiprogram som skulle kunna falla under Romstadgan.
Ur punkt 1, sid. 10 “Vår väg ut” I Nordiska Motståndsrörelsen politiska program:
“Nordiska motståndsrörelsen kommer:
• Upprätta ett statligt institut som kommer arbeta effektivt genom att med moderna genetiska profileringar rasbedöma samtliga människor som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande. De som kommit innan 1975 kan förlora medborgarskap om de döms för folkfientlig verksamhet.
• Genast påbörja återsändandet av merparten av de rasfrämlingar som befinner sig inom Nordens gränser. Detta ska ske på största humana vis för att inte mer än nödvändigt skapa lidande.”
Under artikel 7, punkt 1, avdelning D) i Romstadgan, under rubriken “Brott mot mänskligheten”, definieras brott mot mänskligheten enligt följande:
“1. Med brott mot mänskligheten avses i denna stadga var och en av följande gärningar när de begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet:
[…]
d) Deportation eller tvångsförflyttning av befolkning.”
Punkten d) definieras ytterligare i Romstadgan enligt följande:
“d) avses med deportation eller tvångsförflyttning av befolkning: påtvingad förflyttning utan folkrättsligt tillåtna skäl av de berörda personerna genom utvisning eller andra tvångsåtgärder från det område där de lagligen uppehåller sig”
Utifrån ett folkrättsligt perspektiv torde det kunna konstateras att NMR:s rasbiologiska argument för sin “repatriering”/deportation av hundratusentals människor från Sverige utifrån rasbiologiska argument, inte utgör en förmildrande, utan en synnerligen försvårande omständighet. De rasbiologiska argumenten utgör snarare ett brottsligt uppsåt.
Försök till brott mot mänskligheten och det straffrättsliga ansvaret för NMR:s ledare
Även försök till folkmord och brott mot mänskligheten är kriminaliserat. Som “försök” räknas även anstiftan i form av planering och att individuellt eller kollektivt stödja och medverka i en grupp som har som syfte att begå folkmord eller brott mot mänskligheten.
Att försöka ta politisk makt genom demokratiska val för att införa en viss politik och som, utifall politiken genomförs, utgör ett brott mot mänskligheten, torde kunna betraktas som ett försök till brott mot mänskligheten.
Ms. Fatou Bensouda, chefsåklagare i Internationella Brottmålsdomstolen (hämtat från ICC:s hemsida).
I artikel 25 i Romstadgan, under rubriken ”Personligt straffrättsligt ansvar” anges följande:
“1. Domstolen skall ha jurisdiktion över fysiska personer i enlighet med denna stadga.
2. Den som begår ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall hållas personligen ansvarig och straffas i enlighet med denna stadga.
3. Enligt denna stadga skall en person vara straffrättsligt ansvarig och kunna straffas för ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om personen i fråga
a) begår ett sådant brott ensam, tillsammans med någon annan eller genom någon annan, oavsett om den andre är straffrättsligt ansvarig,
b) beordrar, anstiftar eller påverkar någon att utföra ett sådant brott och det verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det,
c) i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till brottets utförande eller försöket att utföra det, däribland anskaffande av hjälpmedel för dess utförande,
d) på annat sätt medverkar till utförandet eller försöket att utföra ett sådant brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte; sådan medverkan skall vara uppsåtlig och antingen
i) utföras i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter, om däri ingår att utföra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller
ii) utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brottet,”
Mot bakgrund av det ovan beskrivna rättsläget, anför jag att:
1. Att Riksåklagaren inleder en förundersökning gentemot NMR:s ledning och andra relevanta personer som är medlemmar av NMR, gällande försök och förberedelse av brott mot mänskligheten.
2. Att Riksåklagaren antingen väcker åtal mot dessa personer, alternativt att justitiedepartementet inleder förhandlingar med Internationella Brottmålsdomstolen om utlämning av de misstänkta och att dessa istället åtalas av Internationella Brottmålsdomstolen för försök till brott mot mänskligheten.
I Sverige har 
Motargument 