Etikettarkiv: människor

Krönikor

Etnicitet – en aspekt av en social relation

Etnicitet är en aspekt av en relation. Det krävs olika folkgrupper för att etnicitet ska uppstå. I monokulturer finns det ingen etnicitet eftersom det inte finns några andra kulturer som referens.

I en tid när monokulturer blir mångkulturer uppstår samtidigt etnicitet. Etnicitet är en relation av ”oss”. Etnicitet är personlig, subjektiv och flytande. Det finns ingen naturgiven etnicitet eftersom den är beroende av den egna personens uppfattning om vilka och vilket som är ”oss egna”.

Etnicitet är en aspekt av en social relation. En sida av myntet där myntet är relationen mellan folkgrupper eller individer. En relation för vad vi anser vara ”oss”, samt vad som inte är det. Hur en person betraktar ”oss” är helt individuellt och ingenting som går att värdera eller betrakta objektivt.

Vi har olika ”behov” av etnicitet beroende på vem vi umgås med eller var vi befinner oss. Reser du till ett annat land kommer din känsla av att vara svensk öka i takt med att du inte känner dig ”hemma” och kan relatera till din omgivning och de människor som finns där. ”Svensk” är i sin tur vad varje person själv lägger för betydelse i det.

Att ”behovet av etnicitet” ökar beror på de förändrade sociala relationer mellan dig och den andra personen eller den för dig ovanliga eller nya miljön. Det fungerar likadant där du bor och i alla vardagliga händelser. Det är inte nödvändigtvis någonting fel med det, det är bara så vi är och så vi tolkar och förstår varandra.

Fel blir det om vi betraktar etnicitet som någonting oföränderligt, objektivt, ursprungligt och någonting som karaktärsbeskriver en person. Etnicitet är per definition personlig. Både hur den egna personen själv ser det, samt hur den tror att andra ser det och vilken betydelse den har. Bara för att två personer identifierar sig till samma etnicitet betyder inte det att de personerna är likadana, lika lite som de lägger betydelse vid samma saker.

Exempelvis är det så att européer framstår för en asiat som en etnicitet och kineser framstår som en etnicitet för en europé. Européer och kineser ser varandra inbördes som massvis av olika etniciteter. Det finns inga bestämda gränser.

Européer är som vi vet massor av olika etniciteter och den svenska etniciteten har fått en ökad betydelse för en del människor som en konsekvens av att Sverige, precis som större delen av världen, numera är att betrakta som en del av samma globala sociala yta. Jämfört med resten av världen har inte etnicitet haft någon särskild betydelse i Sverige i en allmän kontext, endast personlig, då de flesta människor upplevt att de lever i en monokultur, där etnicitet helt enkelt inte existerar mer än vid individuella möten.

Sverige är inget undantag för etniska sociala konstruktioner. Det finns på makronivå. Utsocknes kontra insocknes, Dalmas kontra värmlänning, stockholmare kontra skåning, svenskar kontra finnar, vita svenskar kontra samer, romer eller muslimer.

Det finns även etniska sociala konstruktioner på mikronivå. Den som bor i centrum och den som bor utanför staden. Det finns vissa som argumenterar att överklassen är en egen etnicitet då de lever och gifter sig inbördes och behåller därmed en inre etnisk prägel på ”oss”.

Finns det inte flera olika sorters folkgrupper finns det heller inte en relation mellan ”oss som finns här” och ”de andra”. Eftersom det endast finns ”oss”.

När det finns olika folkgrupper kan etnonationalismen framstå som eftersträvansvärd då den bygger på den här känslan som uppstår när etniciteter får en ökad betydelse. Det kan den få eftersom den monokultur som funnits tidigare helt enkelt övergår till en mer mångkulturell och global ordning och människor söker samhörighet i en ny social ordning. Människor som har svagt socialt skyddsnät är vanligen de som präglas av en känsla av utanförskap och ofta upplever den osäkerheten starkast.

Detta är ingenting nytt i historien utan det blir samma varje gång det sker stora folkvandringar över jorden. Våra sociala mönster ändras och en del människor får svårt att anpassa sig i den nya sociala ordningen.

De människorna som från att ha ingått vad de upplever som en monokultur, och som sedan gradvis mer och mer inte gör det, kan få ett utökat behov av att känna sig ”hemma” då osäkerheten kring saker och personer de inte känner igen kan vara stor.

De människorna behöver få en naturlig samhörighet med alla människor. Det måste ske med förståelse för att dessa människor inte är vana vid det som händer. Den stora överhängande risken som finns med att inte låta de personerna få en samhörighet med alla andra människor är att den osäkerheten förvandlas till fördomar. Fördomar som i bästa fall kan ge upphov till märkliga slutsatser, men i värsta fall rasism.

Vi människor är sådana att vi alltid skapar oss en förklaring över saker och ting. Vi tror på det som vi känner är den bästa förklaringen. Vi applicerar våra känslor som förklaring på de saker vi inte förstår.

Det här är varför det alltid är viktigt att människor förstår att behovet av en persons ”etniska samhörighet” ökar i takt med att svårigheterna att överkomma de ”etniska gränserna”, som personen har föreställningar om att de finns. Därför är det alltid viktigt med kunskap och möjligheter för människor att få samhörighet med alla andra människor som behöver detsamma.

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Artiklar

SD tycker INTE att alla är lika mycket värda

En bra artikel från den nu avsomnade bloggen Sd-bluffen om att Sverigedemokraterna ljuger när de säger att de inte är rasister.

SD säger att muslimer är ett hot, att invandringen är ett hot och att folk med visst ursprung skapar problem. Senast hade jag en diskussion med Lars Rosén från Sverigedemokraterna i Kalmar, men deras politiker och sympatisörer argumenterar mycket ofta på liknande sätt.

Men jag menar att de visst argumenterar för ren rasism, de säger faktiskt indirekt att människor har olika värde och de säger inte sanningen. Diskussionen om problemen finns i alla riksdagspartierna, men man kan inte – man får inte – argumentera på det sätt som SD gör, eftersom de klumpar ihop människor bara på grund av vilken Gud de tror på eller var de är födda. Det är inte ok!

Att säga att muslimer är ett hot, att peka ut att områden har problem på grund av att det bor fler människor av en viss religion där är att blunda för klassproblematiken och istället försöka rikta ljuset mot något som i själva verket saknar betydelse. Det är inte vilken hudfärg eller härkomst eller religion folk har som gör att det blir problem. Det är att klyftorna mellan fattiga och rika växer som är problemet. Och det måste vi göra något åt!

Att dessa områden har lägre boendestandard, att det satsas mindre pengar där, att människor som bor där i högre utsträckning blir diskriminerade i samhället på olika sätt, att vissa kommuner måste ta emot jättemånga helt nyanlända och vissa kommuner inte satsar en krona på språkutbildning och arbetsmarknadsinsater är viktiga faktorer för att det är snedvridet i samhället. Om alla kommuner tog lika mycket ansvar så skulle många människor kunna få ett jobb mycket fortare efter att de kommit hit.

Vet ni att bland de Irakier som kommer till Sverige så är det 40% som har en akademisk utbildning, ytterligare 20% som har en gedigen yrkesutbildning och ytterligare 20% som har minst gymnasieutbildning? Det betyder att dessa människor har en mycket högre utbildningsnivå än snittet i Sverige. Det finns ingenjörer, läkare, snickare och barnskötare som inte får jobba alls, eller som får jobba inom restaurang eller liknande. Det skulle spara oss enorma pengar om dessa människor bara kunde få jobba som det de är. Vet du hur mycket pengar Sverige lägger på utbildning? Och så kommer det människor som vi inte betalat en enda krona för deras utbildning som ofta inte vill något hellre än att jobba och betala skatt, eftersom de inte kan göra det i sitt hemland på grund av krig och förföljelse, jag tycker att det bara är att tacka och ta emot!

Att SD arbetar för att svartmåla alla muslimer, oavsett hur mycket de arbetar för förståelse, för att minska våldet i samhället, för att främja Sverige i världen och så vidare är så grymt orättvist. Det finns mängder av människor, blonda, ateister, brunhåriga, kristna, personer med mörk hud, svart hår och muslimer som jobbar stenhårt för att förbättra vårt gemensamma samhälle. Att SD då vill klumpa ihop några av dessa i en grupp och säga att de är problem – oavsett vad de gör, oavsett hur de är, oavsett vad de tycker – det är samma sak som att säga att människor inte har samma värde.

Att bara säga att ”alla människor har lika värde” räcker inte, man måste prata så hela tiden. Man kan inte först säga att alla har lika värde och sen i nästa mening säga att alla muslimer är fel – hur, vad och vem de än är, för då har man inte tagit hänsyn till individen, då visar man inte respekt för människors olikheter och likheter.
Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna (författat av Bjereld, sammanfattat av Dalman Eek):

– Gör inte SD till en politisk stridsfråga mellan blocken.

– Lyft inte upp högerpopulistiska frågor på agendan. Vare sig du är mot eller för. Jobbigt för högern, och ibland ännu jobbigare för vänstern som gärna tar för sej av möjligheten till en enkel rallarsving.

– Ta debatten med högerpopulisterna i de forum de redan vunnit insteg i. Och då på ett sakligt och relevant sätt. Maud Olofsson i TV-soffa med Jimmie Åkesson var till exempel helgalet.

– Bemöt inte högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser i förväg. Det stärker deras ”vi mot eliten”-bild.

Skriven av Anna Ardin, publicerad på Sd-bluffen.