Etikettarkiv: kultur

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och att invandrare i högre utsträckning misstänks för brott, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt, psykosocialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet eller barndomen – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen? har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Sambandet mellan ungdomsarbetslöshet och brottslighet

Därför blir vissa våldsbrottslingar

IFAU: Utbildning och brottslighet – vad hände när man förlängde yrkesutbildningarna på gymnasiet?

BRÅ: Barns väg till kriminalitet

Ungdomar och brott – en intervju med Jerzy Sarnecki

Likhet inför lagen?

SD:s parallella universum – Avsaknaden av HBTQ-politik

På Sverigedemokraternas hemsida finns numera inte någon information alls om HBTQ, det avsnittet är bortplockat. SD är fortsatt det parti i riksdagen som har den sämsta politiken för HBTQ-personer och deras rättigheter och möjligheter. 


Inför valet 2014 gjorde jag en valspecial om partiernas ståndpunkter i frågan om HBTQ-personers rättigheter. Bland intervjufrågorna som jag ställde för drygt 10 år sedan återfinner vi bl a frågorna om ett tredje juridiskt kön, samkönad adoption och insemination för lesbiska par.

2019 gjorde jag en uppföljning för att se om SD hade förändrat sitt förhållningssätt. SD hade då gett med sig rörande frågan om insemination för lesbiska par. De visade då ett fortsatt motstånd till samkönad adoption.

Nu, 6 år senare, är det hög tid för en uppdatering. Nog borde SD vid det här laget ha börjat ta HBTQ på allvar, det är ju ändå 2025? Jag kontaktade återigen SD:s informationsavdelning för att få en uppdatering. I mailet ställde jag följande frågor:

  • SD utesluter ”Q:et” i HBTQ. Erkänner SD inte begreppet ”queer”?
  • Hur ser SD på ett tredje juridiskt kön?
  • Hur ser partiet på könsbyten?
  • Hur ser ni på samkönad adoption?

Informationsassistenten svarade:

”Hej David!

Jag bifogar avsnittet ur vår valplattform angående HBT+ nedan”

Resten av mailet är ett inklistrat dokument från SD:s valplattform inför valet 2022. Under rubriken ”Vad vi vill” på partiets hemsida listar SD sina ”viktigaste frågor” och ”andra viktiga frågor”. Under rubriken ”övriga dokument” finner vi ”valplattformen 2022”, med ett avsnitt om ”HBT+”. Det är detta avsnitt som informationsassistenten klippt och klistrat in i sitt mailsvar.

Här läser vi skrivelser som:

”Men på många platser och sammanhang har normerna för hur det i praktiken är tillåtet att leva sitt liv rullats tillbaka. En omfattande invandring från kulturer med en reaktionär och religiöst strikt syn på privatlivet och könsroller har gjort att hatbrotten ökat och att många begränsas i möjligheten att offentligt vara öppen med vem man är. Hedersförtryck och kulturella normer gör att rätten att leva som den man är eller att välja partner begränsas för många unga.” (Källa: SD:s valplattform 2022)

”Barn och unga ska inte heller av offentliga institutioner ledas till att problematisera kring sexualitet och identitet -det viktigaste måste vara att alla barn växer upp med en positiv självbild. Samhällets hantering av barn med könsdysfori och dess långsiktiga konsekvenser ska utredas.” (Källa: SD:s valplattform 2022)

Dokumentet avslutas med fyra punkter om vad SD vill. Punkterna är luddiga och man tar inga egentliga ställningstaganden. Det vi ser i dokumentet om ”HBT+” är egentligen bara ett bevis på SD:s paradgren, nämligen att beskylla invandringen. Inte heller denna gång kan de undanhålla sin besatthet av att peka ut invandrare och andra kulturer.

Istället för att svara på mina konkreta frågor snöar partiet in på hedersförtryck. En sak är i alla fall tydlig: SD erkänner inte ”Q:et” i HBTQ. Vad ”+:et” står för i SD:s parallella universum är oklart. Att jag får en klipp och klistra-text som svar är symptomatiskt, och bevisar hur oviktig frågan om HBTQ-rättigheter är för partiet.

I ett tidigare mailsvar nämner informationsassistenten Pride:

”Gällande Pride så känner vi att om det hade handlat om det som det borde handla om, det vill säga HBT-personers rättigheter och inget annat, så hade vi som parti gärna deltagit. Tyvärr upplever vi att Pride mer och mer blivit ett politiskt arrangemang, där kampen för HBT-personers rättigheter bara kommit att omfatta de HBT-personer som har ”rätt” politisk åsikt. Det verkar som att man som socialkonservativ och HBT-person inte är värd samma rättigheter som andra HBT-personer, då man inte ens välkomnas i tåget för att man har ”fel” politisk åsikt och i samband med Pride också tillskrivs åsikter man inte har och därefter hånas och kritiseras för dessa påstådda åsikter. Vi har flera HBT-personer som företrädare och medlemmar, som tar väldigt illa vid sig av hur de blir bemötta av de som arrangerar och deltar i Pride.”

Vän av ordning påminner om att Pride handlar om just det SD påstår att det inte handlar om, nämligen HBTQ-personers erkännande och rättigheter, oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Att SD själva valt att ställa sig utanför Pride, istället för att omfamna HBTQ-rättigheter, är deras eget val och kan inte belastas Pride. Pride är politiskt och religiöst obundet.


I SD:s parallella universum är vi alla lika, vi ska alla passa in i SD:s mall för hur en människa ska vara, se ut, känna, tycka och tänka. Personer som bryter normer ska pekas ut och problematiseras. Inte heller vad gäller HBTQ kan SD undvika att peka ut invandrare som roten till allt ont i Sverige. Samtidigt sviker de en stor andel av befolkningen, genom att inte vara tydliga i vad de faktiskt vill. Vet de inte, eller vill de inte berätta?


Källor:

Motargument: HBTQ – en bortglömd valfråga?

Motargument: SD sämst i klassen på HBTQ

Sverigedemokraternas hemsida: Vad vi vill

SD:s valplattform 2022

Forssell (M) och Åkesson (SD) bråkar om mångkultur

Så var mångkultursdebatten i gång igen. Orsaken den här gången är att migrationsminister Johan Forssell (M) i en intervju med Aftonbladet sagt att Sverige kommer att fortsätta vara ett mångkulturellt samhälle, trots Tidösamarbetets kommande satsningar på såväl stram invandring som återvandring, liksom fortsatt besatthet av höga integrationskrav. Föga förvånande har partiledaren Jimmie Åkesson (SD) gått i taket och dragit till med drastiska formuleringar om att ”mångkulturalismen” i kombination med ”massinvandringen” har ”förstört Sverige”.


Forssell fick möjlighet i SVT:s ”30 Minuter” att bemöta Åkessons aggressiva mothugg. Av utfrågningen att döma framstår Forssells resonemang som tämligen motsägelsefull: Å ena sidan hävdar han att människors olika bakgrunder berikar Sverige, å andra sidan att menar han att man måste ”förenas under några väldigt viktiga värderingar”, som exempelvis att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man ska respektera för kvinnors rättigheter och individens frihet. Med andra ord: ”Du får vara precis den du vill vara, så länge du anpassar dig till oss andra”. Hur dessa två väsensskilda inställningar hänger ihop framgick inte, ej heller hur ett helt samhälle ska efterleva denna självmotsägande dynamik i praktiken. 

På en punkt har Forssell dock principiellt rätt: Mångkultur är en definitionsfråga och det är en mycket intressant diskussion. Bland svenska och internationellt verksamma forskare är begreppet ”mångkultur” omdiskuterat utifrån maktrelaterade dimensioner. Antirasistiska Akademin (ARA) har gjort en sammanhållen forskningsöversikt på det mångkulturella samhällets komplexitet. ARA har presenterat tre definitioner av idén om det mångkulturella samhället:

  • en pragmatisk definition där det mångkulturella samhället ses som en mångfald med språk, kulturer, religioner och etniciteter
  • en utopisk definition där det mångkulturella samhället ses som ett ideal
  • en politisk definition som handlar om samhällen ses som mångkulturella när det handlar om en gemenskap som försöker överleva kulturellt

Vilken av dessa tre definitioner skulle Forssell ansluta sig till, eller har han en egen definition?

En återkommande problematik med begreppet ”mångkultur” – som flera postkoloniala tänkare under årtionden påpekat – handlar om att mångkultur nästan undantagslöst diskuteras som en invandrarfråga. I sådana analytiska kontexter framträder underliggande föreställningar om ”invandrare” som ett anonymt kollektiv vars kulturer ses som antingen något exotiskt och spännande eller som en grundorsak till kulturkrockar och konflikter. Oaktat det ena eller det andra bottnar dessa diskurser i en antydd större uppfattning av ”invandraren” som ett etniskt objekt tillika ”den andre” i relation till ”svenskar” (som i sammanhanget utgör en norm).

En annan problematik bottnar i det som brukar betecknas som kulturell essentialism, det vill säga, föreställningen om att kulturer är kompakta och skarpt avgränsade i förhållande till andra kulturer. Inom denna tolkningsram anknyter Åkesson – och även delvis Forssell – till en nationalistisk tankegång och anspelar på att det finns en ursprunglig oskuldsfull ”svenskhet” som befläckats av krafter och influenser ”utifrån”. En ”svenskhet” som man försöker att förknippa med värden som ”individens frihet” och ”kvinnors rättigheter”, trots att dessa fri- och rättigheter är resultat av en lång, historisk kamp underifrån och inte av naturen givna. 

Sanningen är dessutom att kulturer alltid varit föränderliga i takt med samhällsutvecklingen i stort, liksom i mänskliga möten. Det är svårt att föreställa sig hur en ”svenskhet” helt renad från olika kulturers påverkan egentligen ut. Jag tänker exempelvis på det engelska språkets djupgående inverkan på populärmusikens utformning i Sverige och västvärlden. Ska internationellt framstående musikprofiler som Abba, Max Martin, Robyn, Roxette, The Cardigans, The Hives, First Aid Kit och Icona Pop endast hålla sig till det svenska språket?

Den kritiska diskussionen om mångkultur som begrepp väcker onekligen många reflekterande frågor som förtjänar en intellektuell hederlighet, om man ska ta diskussionen på allvar. Tidöregeringen har bevisligen inte erbjudit någon fördjupning värd namnet, på grund av att dess representanter inte studerat och analyserat frågan ordentligt, utan man har associerat sig fram till sina ställningstaganden och lärt sig att ”det är här så man ska tycka”.


Källor:

Aftonbladet: Forssell: ”Sverige kommer att vara ett mångkulturellt samhälle”

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Forssell efter SD-kritiken om mångkultur: ”Berikar vårt land”

Jimmie Åkesson på X

Antirasistiska akademin: Det mångkulturella samhället

Krönika: Är du organiserad?

Hur står det till med mellanvals-engagemanget, aktivism för demokrati och hur går det med kulturlivets demokratiska vaktposter? Motargument gör ett kort svep i endast en liten slumpmässigt utvald del av demokratirörelsen utanför partipolitiken.

Artister För Fred finns sedan början av 1980-talet, och har verkat emot rasism hela tiden.

EU-projektet Enar, där många antirasistiska organisationer deltar.

IM Individuell Människohjälp beslutade för elva år sedan att antirasism ska höra in i kärnverksamheten.

”Svenska regeringen (med stödpartiet SD) har under mandatperioden agerat för att spara pengar på hela kultursektorn och i utbildningsväsendet; studieförbunden, folkhögskolor osv.”

År 2024 formade Unesco en internationell kommitte ’Demokratins röstbärare’ för att främja bland annat människorättskämpar som är forskare, journalister, kulturskapare.

Svenska PEN och Reportrar utan gränser gör sitt bästa för att diskutera de inskränkningar av yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och pressfrihet som våra politiker raskt genomfört de senaste åren.”
[…]
”Det brukar heta att vi fick rösträtt för hundra år sedan. Men vi ’fick’ den inte. Människor hade organiserat sig och kämpat i decennier, för att slutligen uppnå den representativa demokratin.
[…]
Nu är denna demokrati i kris. Vinstintresset har skenat, totalitära åsikter vinner mark, och vi medborgare har blivit slappa.
[…]
Det duger inte. Det är vi, folket, som nu måste aktivera demokratin genom att organisera oss.” — citaten är från Sonia Hedstrand, Parabol Press https://www.parabol.press/50-ars-kulturpolitik-raseras-nu/

Nämnda organisationer finns även på FB:
Artister för fred
IM Individuell Människohjälp
Svenska PEN
Reportrar utan gränser

Kan du tipsa oss och våra tusentals följare om fler, som inte är politiska partier?

Därför bör en nationell kulturkanon förkastas

Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.


Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och
polariserat samhälle.

I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.

Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.

När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.

Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.

Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.

När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.

I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?

För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.

Källor:

SVT: Nya kulturministern Parisa Liljestrand (M): ”Kulturkanon kan vara en enande kraft”

Tidöavtalet

Regeringen: En svensk kulturkanon ska tas fram

Nationalencyklopedin: Bildning

DN: Mats Malm: Svenska Akademien har inte till uppdrag att renodla svenskheten

Ulf Bjereld: Farorna med en kulturkanon

Myt: ”Svenskar” snart i minoritet

”Invandringskritiker” målar gärna upp bilden av att Sverige, inom en snar framtid, kommer att vara ett land där ”svenskarna är i minoritet. Konspirationsteorin om folkutbytet kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Motargument synar siffror över Sveriges befolkningssammansättning utifrån olika kriterier vad gäller ursprung.


Siffrorna för slutet av 2022 ser ut på följande sätt:

  • Sveriges totala befolkning 10 548 336 personer
  • Utrikes födda 2 145 674 = 20,5 % av befolkningen
  • Svensk bakgrund 7 694 434 = 73 %
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 6 878 225 = 65 %
  • Inrikes födda som har en inrikesfödd förälder och en utrikesfödd förälder 816 209 = 8 %
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 681 448 = 6,5 %

Vissa svartmålar specifikt Malmö som ett ”skräckexempel”; siffrorna för slutet av 2021:

  • Malmö stad, antal invånare: 351 749 personer
  • Utrikes födda 123 290 = 35 % av invånarna
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 151 926 = 43 %
  • Inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder 31 589 = 9 %
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 44 944 = 13 %

Lägg märke till att Malmö ligger vid gränsen till Danmark, med stor arbetspendling och migration över sundet. Jämför gärna med Haparanda kommun, som ligger vid gränsen till Finland, med folkmängd på 9 496 personer och 3 852 utrikes födda invånare. Att välja ut Malmö stad som enda exempel, är ett bedrägligt argument som brukar kallas ”Cherry picking/Plocka russin ur kakan”.

Siffrorna som redovisar svenska medborgares ursprung används av ”invandringskritiska” pga en mix av olika fördomsfulla anledningar. Bland annat används siffrorna för att skrämmas med att ”de riktiga svenskarna” inom en snar framtid definitivt kommer att bli förtryckta, i minoritet – av någon hemsk, onämnbar, homogen massa av ”de där andra” som är i maskopi och vill ta över landet.

”Invandringskritikernas” logik haltar: det finns felaktiga fördomar om att alla utrikes födda personer enbart skaffar barn med andra utrikes födda – och väldigt många barn per kvinna (fördjupa er gärna i Nativitet). Vid tillfällen då dessa argument används faller det ju alltid, för redan vid tidpunkten då varje utrikes född person föder ett barn i Sverige är detta en person som kommer ”räknas” i kategorin inrikes född. Naturligtvis skaffar inte utrikes födda personer barn enbart med andra utrikes födda – liksom personer som föddes i Sverige (av svenskfödda föräldrar) inte enbart skaffar barn med endast partners som också är födda i landet.

Enligt SCB:s prognoser beräknas Sveriges befolkning år 2070 ha ökat med en tredjedel till 12,7 miljoner, varav ca 24 % av dessa beräknas vara utrikes födda. Idag ligger den andelen på ca 20 %.

I Svenska Akademiens ordlista definieras etnisk på följande sätt: ”som gäller eller utmärker folkstam”. Det är en, i mina ögon, både vag och svårtolkad definition. Om vi bortser från den luddiga definitionen, och försöker oss på att vara lite kreativa: Vad innefattar vi i begreppet etnisk? Pratar vi om nationalitet, språk och kultur? Eller pratar vi om den heta potatisen ras?

Det kan vara på sin plats att ställa sig frågan om vem som egentligen gynnas av att specificera – enligt en ytterst godtycklig och luddig definition – människor utifrån ”etnicitet”. Jag är av åsikten att det är farligt att dela upp människor i samhället utifrån egenskaper som den enskilde inte har möjlighet att påverka. Det skapar hierarki mellan oss människor, hierarki som ger dåliga vibbar om man betraktar det i ett historiskt, sociologiskt och kulturellt perspektiv.

Och hur många generationer, mellan tummen och pekfingret, dröjer det innan en människa som har föräldrar med utländskt ursprung, kan föräras med benämningen ”svensk”? Är det så att dessa människor aldrig kommer att bli betraktade som ”svenskar” av de som ”bara är lite kritiska mot förd invandringspolitik”?

Eller är det så att det inte finns någon logik eller saklighet bakom argumentationen, och att det inte heller finns någon rimlighet i myten och konspirationen om att de ”riktiga svenskarna” snart kommer att vara i minoritet?

Om vi, Gud förbjude, låter den ”invandringskritiska” logiken skapa spelreglerna och begreppsdefinitionerna så har vi redan idag väldigt många medmänniskor som av vissa inte anses som ”svenska”.

Jag är av den ”anmärkningsvärda” uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll vilket land man är född i. Om man vill folkbokföra sig i Sverige så ska man få göra det, älskar man någon och vill skaffa barn med sin partner, ska man få göra det – oavsett hur många procentandelar utrikesfödda det är som redan bor i Sverige.

Så nej, svenskfödda kommer inte att vara i minoritet i Sverige snart, eftersom befolkningen förändras. Och det är inte farligt eller skadligt att ha t ex en morförälder eller en farförälder som är född utanför landets gränser.

Lästips:

Expo: Myten om det stora utbytet

Korta motargument: Födsloöverskottet

SCB:s Sveriges nuvarande befolkningsstatistik

SCB:s Sveriges framtida befolkning 2070

Bo Löfvendahl: Finns det etniska svenskar?

”Etnisk svensk”

”Ny DNA-teknik visar att det finns inga raser”

Därför har Ekeroth fel om varför vi har nationer

I en lång ”ledartext” på den SD-kopplade nätbloggen Samnytt den första juni 2023 ger Kent Ekeroth, numer oppositionsråd i Dalarna samt ”Mr Samnytt” (grundare, ledarskribent och VD), sin syn på varför länder har bildats. Hans tes är att folk som är lika varandra vill leva tillsammans. Han framhåller fördelen av (etniskt) homogena länder. Han varnar för att endast små skillnader kan leda till ”blodiga konflikter”.


Kent Ekeroths partifränder, många från Skåne, borde veta att det inte bara inte är sant, utan direkt kränkande att påstå. Efter att dåvarande svenskarna snodde Skåne från Danmark försökte flera kungar med våld assimilera Skåne. När Gustav Vasa, ’landsfadern’ som sägs ha grundat det ’moderna Sverige’, kom till makten och försökte ena landet under protestantisk flagg, blev det uppror och våldsamt — Dackefejden. Sverige var verkligen inte likasinnade — det var många landsändar med olika kulturer och varierande språkbruk. Visst förekom några likheter, men att det skulle vara ”ein Volk, ein Reich” — är direkt bullshit.

När allmän skolgång blev vanligt i Sverige försökte de styrande radera lokala språkbruk och dialekter för att skapa just ett ’enigt Sverige’, vilket alltså skulle ske på bekostnad av de olika regionernas unika särart. Nationalismens mål var inte att ena ett gemensamt folk, utan att försöka tvinga in vitt skilda grupper till en uppdiktad, konstruerad enhet. Nationalromantiken jobbade inte för att belysa ett stort gemensamt folks gemensamma historia. Den ville bara skapa en myt om att alla inom nationen skulle ha varit ett gemensamt folk med gemensam historia — inkluderat skåningar, som ju länge inte ens var svenskar, utan danskar.

Sverige bestod också av nuvarande Finland, som är ett helt annat folkslag med helt annat språk. Finländarna utsattes också för assimilationsförsök, något vi ser effekter av än idag, med svenska som ett slags andra språk jämte finska, och partiet Sannfinländarnas reaktion mot allt svenskt inflytande från denna tid. Vi hade också Norge som en del av Sverige. Antagligen anser Ekeroth att Norge är ett eget land med ett eget folk och ett eget språk, fastän det alltså lika gärna hade kunnat vara en del av Sverige, om historien hade varit lite annorlunda. På samma vis har vissa i Jämtland ibland krävt självständighet.

Och då har vi fortfarande inte rört vid de nationella minoriteterna samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Just samerna har mycket att berätta om det förtryck och de brutala försök till assimilation som de utsatts för av nationalistiska svenskar.

Så nej, Ekeroth har väldigt fel. Sverige har aldrig varit ”ett folk”. Och hans partiledare visar på det själv, då han kallar sig ”etnisk skåning”, inte etnisk svensk.

Men jag hör redan svaret på det – ”jaha, så det finns inga svenskar eller svensk kultur, men alla andra länder har det?”.

Det finns svenskar i så grad att det finns medborgare i landet Sverige. Men de flesta gör nog som Åkesson och identifierar sig mer efter sin stad eller landsända snarare än som ”svensk”. Som sagt, Åkesson kallar sig själv ”etnisk skåning”, är det fel av honom?

Och nej, det finns nog få länder, om något, som inte delar Sveriges situation. I Ungern, som jag har koll på, bor det inte bara ungrare (magyarer). Det bor kumaner, rumäner, slaver, judar, romer, schwaber, italienare och andra minoriteter.

Även Frankrike består av ett antal områden, ofta med stora lokala variationer i kultur och dialekter. En del spänner, liksom samerna i Norden, över flera länder, och är uppdelade mer av politik än faktiska landsgränser, såsom occitanerna, med ett latinskt språk som finns i Frankrike, Spanien, Italien och Monaco. Spanien har liknande situation med både basker och kataloner som också, tack vare nationalistiska föresvävningar av den typ som Ekeroth vurmar för har separatistiska organisationer. Dessa exempel visar på att Ekeroths idéer alltså inte enar folk och nationer, utan tvärtom splittrar dem. Ett annat exempel på detta är italienska Lega, som länge var Lega Nord, som med nationalistiska förtecken ville separera norra Italien från södra halvan.

Fler tydliga exempel är länder som Belgien, med både franska, nederländska och tyska kultursfärer som blandas och enas, samt Schweiz, med bl a en minoritet på ca 70 000 som talar rätoromanska.

Länder som ofta (felaktigt) setts som monokulturella är oftast bara duktiga på att dölja mångfalden, eller antas vara monokulturella på pur okunskap och fördomsfullt av de som inte studerat länderna tillräckligt noga. Till och med Japan som av många tros vara en lyckad monokultur har ett antal minoriteter och underkulturer, såsom ainu-folket, som har fått status som landets ursprungsbefolkning.

En lång historia kort – idén om att nationalstater bildades för att det skulle vara ett folk inom nationsgränsen är nonsens. Nationsidén byggdes på existerande gränser som omfattade ett flertal folk. Dessa var mer eller mindre kulturellt besläktade, och som sedan skulle assimileras under en flagg för att tjäna kungens och den härskande elitens intressen, oftast genom krigsföring.

”Vi måste prata om pianot”

Satir från instagramkontot @SverigeAkrobaterna.


Vi måste prata om pianot som postkolonialt projekt. Pianot med dess tangenter, i elfenben och ebenholts, hade inte varit möjlig utan en blodig kolonial historia.

Pianot bygger på en tydlig vithetsnorm. Vita tangenterna är i tydlig majoritet och uppfattas som neutrala, normläget. De svarta tangenterna (eller som vi i SverigeAkrobaterna föredrar att benämna dem; de rasifierade tangenterna) befinner sig i undanträngt, segregerat läge, längst bort från pianisten.

Alla toner som inte förses med färgprefix antas på en och samma gång vara universella och vita. Alltså: tonerna är vita om inget annat anges. Prefixen # och b är i sig inte oproblematiska. #-förtecknet antyder fängelsegaller och b-förtecknet en andra-sortering. Många pianon har dessutom tyska (= nazistiska) namn: Bösendorfer, Bechstein, Blüthner, Pfeiffer, Ritmüller, Steinweg, Schimmel.

Antalet tangenter, 88, refererar naturligtvis till den åttonde bokstaven i alfabetet, vilka naturligtvis refererar till Hitlerhälsningen.

SverigeAkrobaterna ser allvarligt på det här och förespråkar totalförbud emot pianon i Sverige.


Satir från instagramkontot @SverigeAkrobaterna.

”Ingen reklam, tack”

Satir från instagramkontot : @SverigeAkrobaterna

Tecknad satir