Etikettarkiv: kultur

Krönikor

Sörman, lugna dig – få inte panik!

Kära Richard Sörman, jag tar din rädsla på allvar. Rädsla kan förblinda en, och din paranoia tycks tro att varje förändring är ett existentiellt hot. Du frågar i en ledare på Riks: ”Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?” och verkar tro att svenskheten går i spillror bara för att någon kommer hit med ett annat språk, en ny tradition eller en annorlunda maträtt. Glada nyheter! Ironiskt nog lever du själv här, identifierar dig som svensk – och ja, du är fortfarande svensk. Helt ofattbart! Vilken tur att svenskhet inte är så skör som du tror, för då hade du och alla andra försvunnit för länge sedan.

Ytterligare en rädsla som vi behöver arbeta med är din övertygelse om att man tar ifrån svenskarna deras historia och unika identitet. Tyvärr måste jag komma med även dåliga nyheter… Svenskar är inte mer unika på något vis än någon annan grupp. Sverige har alltid formats av möten med andra kulturer, likt alla andra länder världen över. Trots alla invandrare, tänk att det fortfarande finns engelsmän, fransmän till och med kurder trots att de aldrig haft ett eget land. De har överlevt flertals folkmord och förtryck av språk, kultur, religion. Visst är det fascinerande!

Och lilla Sverige… Från kristendomens införande till vallonernas smide, handel med Tyskland och invandring från Finland, Mellanöstern och Balkan – varje gång överlevde svenskheten, starkare än någonsin. Tyska köpmän kunde utgöra upp till en tredjedel av borgarna i Stockholm på 1400-talet – och ändå levde svensk kultur vidare. Om svenskhet klarade det då, klarar den garanterat dagens mångfald. När rädslan resulterar till att vara irrationell – andas och behåll lugnet.

Svenskhet handlar inte om blod, släktled eller någon mytisk ”renhet”. Jag rekommenderar att alla som bär på denna rädsla att göra ett DNA-test. Det handlar om att leva här, bidra till samhället och dela våra gemensamma värderingar så som människan alltid har gjort. Jag själv är mer svensk än något annat eftersom jag till största delen av mitt liv har levt här. Majoritetssamhället påverkar mycket; minoriteter påverkar bara pyttelite.

Din rädsla påminner mig om en del av männens identitetskris när kvinnor började arbeta – ingen blev mindre man för det. Samma sak med svenskhet: fler människor som flyttar hit och tar med sig sina traditioner gör inte Sverige mindre svenskt.

Så, Sörman, nästa gång du känner dig hotad av mångkulturen – ta ett djupt andetag, titta i spegeln och le åt situationen: din egen existens är det mest övertygande beviset på att din rädsla saknar substans. Sverige är svenskarnas hemland – men svenskar är alla som bor här, bidrar här och delar framtiden här. Att påstå att mångfald skulle hota svenskhet? Du förstår, även en paranoid kan känna sig förföljd ibland, men i ditt fall, Sörman, är det just paranoia – inget annat.

Riks är en av Sverigedemokraternas propagandakanaler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Sörmans artikel på Riks hemsida (sparad i webbarkiv) för att inte ge klick/trafik:

Riks: Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?

I fokus, Krönikor

Kulturkanon – och Jimmie applåderar

Så får då Sverige en kulturkanon, trots alla kontroverser. Sverigedemokraterna är omåttligt stolta. De beskriver resultatet som ”motsatsen till mångkulturalism” och ”en bekräftelse” på deras egen ”öppna nationalism”. De ”råkar” samtidigt säga att kulturministern inte är svensk.

De vill i nästa steg koppla kulturkanonen till medborgarskapet. Den som vill bli medborgare ska kunna rabbla Strindberg, stridsflygplan, pappaledighet, lappkodicillen(!) Lagerlöf, Larsson, Linné och Brunnsvik. (Dementa och intellektuellt funktionsnedsatta också? Eller platsar de kanske inte i Sd:s Sverige?)

Men den som vill koka ned Sveriges identitet, kultur och historia till en homogen berättelse med 100 exempel är ute i tassemarkerna.
Kommitténs ordförande Lars Trägårdh utmanade tidigt de nationella minoriteternas lagfästa särställning, jämförde dem med bandyföreningar och tyckte de kunde ”sända in synpunkter” som ”alla andra”. Det vore illa om han missat hela minoritetspolitiken.

Att han fått hållas visar att det är värre än så. Idén om en kulturkanon är djupt ideologisk. Den bygger på tanken om en samlande, nationell berättelse utifrån en liberal och nationalkonservativ överideologi, har pushats fram av Sverigedemokraterna och finns i Tidöavtalet. Minoritetsfolkens lagreglerade status passar illa i den berättelsen.

Verklighetens kultur och samhälle består av en mosaik av parallella och motstridiga historier. Rösträttskampen krockar med erfarenheten från dem som fick rösträtt 1959. Historien om växande välstånd motsägs av tvångssteriliseringarna. Forskningsnationen Sverige krockar med lobotomi och hysteridiagnoser. Berättelsen om gruvorna krockar med rösterna från dem som fördrevs. Den långa fredens erfarenhet kontrasterar mot erfarenheten av flykt undan krig, de kända konstnärerna mot dem som fallit i glömska.

Det dialektiska synsättet är motpolen till en kanon. Motsatsernas spel, utrymmet att säga ”det gällde inte alla” när någon pratar folkskolereformen. Vi har inte vävt in de parallella berättelserna i den nationella självbilden. De måste få näring, få fortsätta motsäga varandra, avslöja obekväma sanningar och för guds skull slippa rangordnas.

SVT:s ”Sveriges historia”, Nordiska Museets ”Nordbor”, biblioteks och studieförbunds verksamhet är utmärkta exempel på hur man kan göra.
I auktoritärt präglade stater ser vi motsatsen. Florida förbjuder nu viss litteratur i skolorna, som ”Anne Franks dagbok” och romaner om USA:s rasistiska historia. Offentliga monument tas bort. HBTQI raderas ur undervisningen. Den elev som ritar två mammor ska skyddas mot ”olämplig kunskap”. Trump avfärdar oönskad forskning med det historiskt viktiga medborgarrättsrörelseanknutna ordet ”woke”. Han vill se sagoboken ”The king against the plot”, med sig själv i hjälterollen, ”i varje barns klassrum”. Segraren skriver historien. Något av de viktigaste i ett auktoritärt statsbygge är makten över berättelserna, kulturen, det som danar den nationella självbilden. Det vet Trump.

I det ljuset kan vi se Sverigedemokraternas och Trägårdhs kulturkanon. Minoritetspolitiken är redan utmanad. Sd som är mot mångfald, islam och HBTQI-rättigheter, applåderar. Idén om att ersätta en dialektisk historiesyn med en homogen är djupt politisk.

Att verk, händelser och uppfinningar som ingår i kulturkanonen ska vara minst 50 år gamla, råkar dessutom elegant placera hela listan i tidsepoken före minoritetspolitiken, HBTQI-politiken, de stora psykvårdsreformerna och före den flyktingvåg som präglade det moderna Sverige och gjorde islam till vår näst största religion. De berättelserna och milstolparna hamnar utanför. De erfarenheter av rasism som ändå lyfts, ses i retrospektivt ljus, som i en svunnen dåtid. Det passar Sverigedemokraterna som handen i handsken.

Inget av detta motsäger att elever och studenter bör läsa Moberg, Strindberg, Lagerlöf, upptäcka museerna, biblioteken, undervisas om kultur och historia. (Regeringens nedmontering i den frågan kräver en egen artikel.) Bra läromedel och duktiga lärare ska ge alla en grundläggande plattform av allmänbildning.

En kulturkanon är dock något annat. Som demokrat vrider jag mig inför idén att låta 100 händelser och verk forma en homogen stomme för berättelsen om vår nation. Att minoritetsföreträdarna dömer ut resultatet som ”fortsatt förtryck”, ”nationalistiskt uppfostringsprojekt” och att Trägårdh närmast instämmer i det sistnämnda, säger en hel del. Att oberoende bedömare beskriver den som en ”triumf” för Sd, som med sina nazistiska rötter alltid vurmat den storsvenska nationalismen, borde få alla varningsklockor att ringa.

Erfarenheten av selektiv historieskrivning är dåliga. Låt oss inte hamna där igen.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Kulturkanonen – en nationalistisk kuliss och SD:s våta dröm

När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.

Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.

Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.

Från Strindberg till Viggen – en märklig mix

Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.

Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.

Historiska paralleller

Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).

Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.

Kärnan i kritiken som framförts är:

  • Kulturarbetare och forskare har kallat kanonen en ”systematisk uteslutning” av minoriteter.
  • Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
  • Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
  • Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.

Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad

Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.

Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.

Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SvD: Avhoppade ledamoten: ”Väldigt exkluderande”

SR: Hård kritik mot nya kanonkriterier: ”Systematiskt uteslutande”

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.

Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 7)

Detta är sjunde delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den fjärde av de fem grundpelarna i nazismen: Mänskliga rättigheter – från universell princip till villkorad tillhörighet.

Nazityskland: Rättigheter som rasbaserat privilegium

En av de mest grundläggande förändringarna i det nazistiska Tyskland var omdefinieringen av vilka som räknades som “människor med rättigheter”. Genom Nürnberglagarna 1935 delades befolkningen upp i arier och icke-arier. Judar, romer, homosexuella och politiska oliktänkande fråntogs rättigheter steg för steg – med juridisk precision.

Exempel:

  • Judar förlorade medborgarskap, rätt till arbete, bostad och ägande.
  • Giftermål och samliv mellan judar och tyskar förbjöds.
  • Samvetsfrihet och religionsfrihet avskaffades.
  • Kritiska röster klassificerades som “folkets fiender” och förlorade skydd enligt lag.

Den nazistiska staten använde lagen som ett vapen för att förneka vissa grupper deras mänsklighet.

Sverigedemokraterna: Medborgarskap och rättigheter som villkorad lojalitet

SD säger sig försvara svenskarnas rättigheter – men gör samtidigt skillnad på vilka svenskar som räknas. Många av deras förslag innebär att vissa rättigheter bara ska tillkomma dem som “kulturanpassat sig”, “delar svenska värderingar” eller är födda i Sverige. Det rör sig inte bara om migrationspolitik – utan om en ideologi som förskjuter principen om lika värde.

Detaljerat exempel:

Motion 2021/22:2550 – SD föreslår att Migrationsverket ska kunna återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap automatiskt vid brott eller avvikelse från svensk lag, utan att skyddsbehov prövas på nytt. Det skapar ett parallellt rättssystem där invandrare inte har samma skydd som andra medborgare.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2021/22:2552 – Vill att återkallelse av tillstånd ska göras regelbundet och automatiskt genom databasjämförelser mellan myndigheter.

· 2020/21:1620 – Förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara huvudregel och att permanent status avskaffas.

· 2018/19:2987 – Innehåller krav på ökad samverkan mellan myndigheter för att återkalla tillstånd, samt att “bristande vandel” eller “avsaknad av integrationsvilja” ska räcka.

· 2018/19:136 – SD kräver att alla som fått uppehållstillstånd på felaktig grund ska utvisas, även efter flera års vistelse.

· 2019/20:715 – Vill ta bort formuleringar om likabehandling i läroplanen och kopplar rättigheter till kulturell anpassning.

Andra uttryck för att förskjuta mänskliga rättigheter:
  • SD har i flera uttalanden påstått att “mänskliga rättigheter har gått för långt” – och föreslagit att Sverige ska omförhandla delar av Europakonventionen.
  • I SD:s principprogram 2023 definieras “svenskhet” som en kulturell identitet, inte ett juridiskt medborgarskap – vilket legitimerar att vissa grupper inte fullt ut räknas som tillhörande.
  • Partiets företrädare har föreslagit att vissa rättigheter ska villkoras med “moralisk förtjänst”, t.ex. att rösträtt eller välfärd ska begränsas för dem som “inte bidrar till samhället”.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 6)

Detta är sjätte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den fjärde av de fem grundpelarna i nazismen: Utbildningens frihet – från kunskap till lydnad.

Nazityskland: Skolan som verktyg för ideologisk fostran

En av de mest systematiska förändringarna under nazisternas regim var omstöpningen av skolan. Från att vara en plats för akademisk frihet och kritiskt tänkande, blev utbildningen ett propagandainstrument. Nazismen krävde lydnad, nationalism och rasrenhet – och detta infördes redan från lågstadienivå.

Exempel:

  • Skolböcker reviderades med antisemitism, militarism och Führer-hyllning.
  • Lärarkåren rensades från judar, socialister och “opålitliga element”.
  • Undervisning i “raslära” blev obligatorisk.
  • Universitetens självständighet avskaffades – forskning blev ideologisk tjänst.

Skolan blev ett verktyg för att forma ett enhetligt folk – inte fria individer.

Sverigedemokraterna: Skolan som kampzon i kulturkriget

SD:s skolpolitik syftar inte främst till att stärka kunskapsresultat – utan till att återställa en “traditionell svensk” fostran. Retoriken handlar om disciplin, normer, könsroller och att skydda barn från “vänsterideologiska” influenser. I praktiken föreslår SD åtgärder som underminerar skolans autonomi och lärarnas professionella bedömningar.

Detaljerat exempel:

Motion 2020/21:1936 – Förslag om att inrätta ett läromedelsråd som ska granska och godkänna skolmaterial utifrån kvalitet och politisk neutralitet. Samtidigt föreslås förbud mot värderingsstyrd slöja i grundskolan.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2021/22:2526 – SD föreslår slöjförbud för minderåriga i förskola och grundskola, samt bredare förbud mot heltäckande kläder i offentlig miljö.

· 2021/22:2542 – Innehåller krav på att förbjuda värderingsstyrd slöja i skolan, utbildning i hedersproblematik för skolpersonal, och förstärkt nationell identitet i undervisningen.

· 2018/19:377 – Motion om att genusforskning vid universitet och högskolor ska granskas striktare och grunda sig på “verkliga förhållanden”.

· 2019/20:715 – SD vill stryka läroplanens skrivning om att skolan ska motverka traditionella könsmönster och kräver större fokus på hedersvåld.

Andra åtgärder som underminerar utbildningens frihet:

· SD:s kommunpolitiker har motionerat om att förbjuda RFSL, Rädda Barnen och Amnesty att föreläsa i skolor.

· Partiet föreslår att Skolverket ska granskas för “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken innebär politisk tillsyn av myndigheter.

· SD:s principprogram 2023 uttrycker att skolan ska stärka “den nationella identiteten” – en kod för att ersätta mångfald med enhetlig nationalism.

· SD har öppet kritiserat universitet och högskolor för att vara “vänsterstyrda”, och kräver att forskningsanslag ska villkoras.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 5)

Detta är femte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den tredje av de fem grundpelarna i nazismen: Civilsamhällets frihet – från folkrörelse till kontrollinstrument.

Nazityskland: Folkets organisationer blev statens förlängning

Ett av de mest effektiva sätten som nazisterna använde för att konsolidera makten var att underordna civilsamhället statens vilja. Oberoende fackföreningar, ungdomsorganisationer och religiösa samfund slogs snabbt ut eller tvångsintegrerades i regimvänliga paraplyorganisationer. Det civila samhällets mångfald ersattes med ett enhetligt “Folkets Tyskland”, där alla sammanslutningar skulle tjäna nationens mål – som definierades av NSDAP.

Exempel:

  • Fria fackföreningar förbjöds och ersattes med Deutsche Arbeitsfront – en statligt kontrollerad “fackförening”.
  • Kyrkor och välgörenhetsorganisationer underordnades nazistisk ideologi.
  • Judiska, socialistiska och pacifistiska föreningar förbjöds.
  • Ungdomsverksamhet tvingades in i Hitlerjugend och Bund Deutscher Mädel.
Sverigedemokraterna: Civilsamhället som ideologiskt slagfält

SD:s återkommande motioner och uttalanden visar hur partiet vill omforma civilsamhället efter en kulturell och ideologisk mall där vissa uttryck uppfattas som önskvärda – andra som hot. Det civila samhällets oberoende försvagas när bidrag föreslås villkoras efter politisk lojalitet.

Detaljerat exempel:

Motion 2021/22:2463 – SD vill avveckla statsbidrag till etniska invandrarorganisationer och förhindra att andra bidrag går till verksamheter de kopplar till “vithetsfokuserad” ideologi, såsom Teskedsorden. Motionen föreslår en nationell granskning av organisationer med “vänsterradikal agenda” och kopplingar till “vithetskritik”, samt att offentligt stöd inte ska ges till föreningar som “underlättar illegal invandring”.

Detta förslag skapar en risk att bidragsgivning styrs av ideologisk granskning – vilket underminerar föreningsfriheten och den pluralism som civilsamhället bygger på.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2020/21:809 – Skärpta regelverk mot organisationer som misstänks “motverka svenska värderingar”.

· 2023/24:359 – Föreslår att organisationer som tidigare nekats statsbidrag inte heller ska få stöd från kommuner och regioner.

· 2024/25:1415 – Kräver att alla organisationer granskas utifrån företrädarregister och kopplingar till “icke-demokratiska regimer”.

· 2016/17:2894 – SD föreslår nationell krisplan mot smitta i samband med invandrarorganisationers arbete.

· 2022/23:920 – Motion om att förhindra stöd till organisationer som “främjar vithetskritik”, och som SD anser “splittrar samhället”.

Andra åtgärder som underminerar civilsamhällets oberoende:

· I SD:s kommunpolitiska inriktningsprogram uttrycks vilja att endast stödja verksamheter som stärker “svensk kultur” och “samhällsgemenskap”, ett värdegrundskrav som riskerar att godtyckligt exkludera antirasistiska och religiösa minoritetsorganisationer.

· SD-politiker har krävt att MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) reformeras så att organisationer med kritiska perspektiv på vithet inte ska få stöd – en ideologisk granskning av innehåll snarare än verksamhetens demokratiska grund.

· Partiets kommunpolitiker har i flera fall motionerat om att kommunala stöd inte ska gå till “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken syftar på jämställdhetsarbete, antirasism och HBTQ-frågor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 3)

Detta är tredje delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den första av de fem centrala pelarna i nazismen: Fria medier.

När demokratin undermineras – lärdomar från historien och dagens paralleller

För att förstå hur demokratier dör måste vi sluta leta efter revolutioner och militärkupper – och i stället granska lagförslag, politisk retorik och tyst acceptans. I Nazityskland var det inte bara Hitler som skapade diktaturen. Det var hela det politiska systemets tystnad, eftergivenhet och institutionella kollaps som möjliggjorde den.

Vi vet idag att det finns vissa grundpelare som varje fungerande demokrati vilar på. Dessa är inte bara symboliska – de är praktiska skyddsmekanismer mot maktmissbruk. När dessa pelare undermineras, steg för steg, är det en varningssignal. Inte bara i historien – utan också i vår egen samtid.

I denna del av artikeln kommer vi att titta närmare på den första av fem centrala pelare:

1. Fria medier
2. Rättsstatens oberoende
3. Civilsamhällets frihet
4. Skolans och utbildningens autonomi
5. Mänskliga rättigheter för alla

För varje pelare kommer vi att visa:

· Hur den attackerades och försvagades i Nazityskland

· Hur Sverigedemokraterna i dag genom motioner, lagförslag, partiprogram och mediestrategier försöker flytta gränserna för vad som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle

1. Fria medier – från sanningssökande till propagandamaskin

Nazityskland: Censurens maskin

Efter maktövertagandet 1933 tystade nazisterna den fria pressen. Oberoende tidningar förbjöds eller tvingades anpassa sig, och ett särskilt propagandaministerium under ledning av Joseph Goebbels skapades för att kontrollera all informationsspridning. Regimen tog över radio, film och skolmaterial – inte bara för att informera, utan för att forma ett lydigt folk.

Sverigedemokraterna: Misstro, kontroll och egna mediekanaler

I Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad – men den är inte självklar. SD har i flera sammanhang visat misstro mot etablerade medier och föreslagit lagförändringar som skulle inskränka deras oberoende.

Förslag om avveckling av public service

I motion 2020/21:604 Josef Fransson (SD) föreslår att nuvarande public service ska avvecklas. I dess ställe vill han införa ett system där skattebetalare själva får välja vilket mediehus de finansierar – under förutsättning att det är “demokratiskt”. Det definieras dock inte, vilket öppnar för politisk godtycklighet. Samtidigt anklagar motionen public service för att ha en “vänsterpolitisk slagsida”, utan att styrka detta. I praktiken innebär det en önskan att ersätta oberoende granskning med politiskt styrd kommunikation.

Övriga motioner med liknande syfte:

· 2020/21:803 – SD vill genomföra en “modernisering” som bland annat innebär sammanslagning av bolagen, tydligare direktiv och saklighetsprövning.

· 2021/22:2472 – Liknande förslag om sammanslagning, minskat fokus på “lågt bildningsvärde”, och kritik mot kvotering och webbinnehåll.

· 2019/20:3151 – Markus Wiechel (SD) föreslår försäljning av delar av public service och att granskningsnämnden ska få sanktionsmöjligheter.

· 2018/19:401 – SD föreslår hopslagning till ett bolag, försäljning av vissa delar, och förtydligade ägardirektiv.

· 2017/18:3885 – Martin Kinnunen (SD) föreslår att SVT2 och SR P3 säljs och att public service inte ska konkurrera med privata medier.

· 2018/19:2966 – Liknande krav som ovan, med fokus på att avveckla delar av verksamheten som producerar kommersiellt gångbart innehåll.

· 2022/23:538 – Motionen föreslår samordning med nordiska public service-bolag samt försäljning av “överflödiga” delar.

· 2023/24:885 – Förslag på hopslagning, ägardirektiv och smalare inriktning med nordiskt samarbete.

· 2018/19:1642 – Större reformering av public service, inrättande av ett nytt system som även inkluderar kontrollorgan.

Partiets egna mediekanaler

SD:s kanal Riks påstår sig vara oberoende, men är i praktiken partiets egen megafon. I granskningen Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, 2024) avslöjades att Riks och SD:s kommunikationsavdelning samverkar via dolda nätverk och anonyma trollkonton för att driva opinion, misstänkliggöra journalister och sprida konspirationer. Det rör sig om en parallell informationsstruktur som underminerar etablerad journalistik.

Motstånd mot “olämpliga” medier och journalister

SD-politiker har vid upprepade tillfällen ifrågasatt journalisters rätt att ställa frågor. När Expo, DN eller SVT granskar partiet, kallas de för “vänsteraktivister” och “falska nyhetsmakare”. Detta normaliserar en misstro mot fri press.

Kommunpolitiskt inriktningsprogram 2022

Programmet uttrycker oro över att vissa kulturella uttryck och projekt får offentlig finansiering. Det föreslås att bidrag endast ska gå till verksamheter som stärker svensk kultur och gemenskap – ett sätt att ideologisera kulturpolitiken och koppla ekonomiskt stöd till värdegrundslojalitet.

När ett parti både föreslår lagändringar för att politiskt styra medier, misstänkliggör enskilda journalister, bygger upp egna propagandakanaler och samtidigt vill styra kulturellt innehåll via ekonomisk makt – då är det inte längre fråga om yttrandefrihetens skydd, utan om dess begränsning.

Detta är inte en fråga om att SD har en annan medieanalys. Det är ett försök att omdefiniera sanningssökande till lojalitet – och att ersätta fri granskning med kontrollerad information.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s väg till makt (del 3): Ändrar spelplanen – omformar samhällsinstitutioner

Detta är del 3 i en artikelserie som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del visar vi hur SD:s mål inte bara är att vinna politisk makt, utan att gradvis förändra själva de institutioner som ska skydda demokratin – genom ändringar i grundlagen, kontroll över rättsväsendet, omformning av skolan och styrning av medier.

Mycket av den politiska debatten om Sverigedemokraterna fokuserar på kontroversiella utspel eller utpekade syndabockar. Men bakom de dagliga rubrikerna finns ett mer långsiktigt projekt. Genom motioner och politiska initiativ har SD lagt grunden för en tyst men systematisk förändring av samhällets mest centrala institutioner. Syftet är att forma spelplanen – inte bara spelet – till partiets egen fördel.

1. Grundlagen – ett skydd SD vill försvaga

I motion 2022/23:1001 föreslår SD att grundlagen ska ses över utifrån om den “har en tillräckligt stark demokratisk legitimitet”. Retoriskt låter det demokratiskt, men i praktiken öppnar det för en farlig utveckling. Den svenska grundlagen är utformad för att vara svår att ändra, just för att skydda demokratin från tillfälliga majoriteter.

SD:s idé är att folkviljan ska kunna förändra grundläggande principer med mindre tröskel – vilket kan låta folkligt, men i praktiken underminerar skyddet för minoriteter, yttrandefrihet och rättssäkerhet.

Internationellt ser vi paralleller: I Ungern och Polen har liknande argument använts för att centralisera makt, inskränka mediers frihet och omvandla rättssystemet till ett politiskt verktyg.

2. Rättsväsendet – när folkdomstolen ersätter rättssäkerheten

SD har vid upprepade tillfällen ifrågasatt domstolars oberoende, särskilt när det gäller brottmål. Man menar att domare är “för milda” och att nämndemän, ofta partipolitiskt tillsatta, borde ha större inflytande.

SD:s företrädare har i riksdagen också föreslagit att personer dömda för brott ska kunna utvisas trots domstolsbeslut, något som urholkar rättsstatens grundprincip: att lagen står över politiken.

En ökad roll för nämndemän riskerar att förvandla rättsskipning till folkdomstol. Det hotar den juridiska förankring som bygger på rättsprinciper och skydd mot godtycke.

3. Skolan – från mångfald till monokultur

I motion 2019/20:2687 föreslår SD ett totalförbud mot muslimska friskolor – ett förbud som inte riktas mot kristna eller judiska motsvarigheter. Det är inte religionsneutral lagstiftning – det är riktad politisk kontroll av en specifik minoritet.

Utöver detta driver SD krav på att skolan ska “återknyta till svenska traditioner” och begränsa “värdegrundsbaserad undervisning”, särskilt i frågor som rör mångfald, normkritik och kön.

Skolan är ett nyckelområde för samhällspåverkan – och SD:s mål är tydligt: att göra skolan till en arena för “kulturell återställning”, där elever inte lär sig tänka kritiskt om samhället utan fostras in i en specifik svenskhet.

4. Public service – från granskare till budbärare?

Motion 2020/21:604 från SD vill omforma public service till en “riktig demokratisk” institution, finansierad och styrd utifrån “folkviljan”. I praktiken innebär det att journalistik ska bedömas utifrån om den är “objektiv” – enligt SD:s definition.

Detta är direkt farligt. Journalistisk frihet kräver oberoende från politisk styrning. Men SD:s retorik handlar inte om att förbättra public service – utan om att kontrollera det. Partiets återkommande angrepp på SVT, SR och UR visar en tydlig vilja att göra sig av med kritiska röster.

När oberoende medier blir ifrågasatta och politiskt tillsatta informationskanaler tar över, riskerar demokratin att tappa sitt skyddsnät av granskning.

5. Kultur, civilsamhälle och representation

SD:s syn på kultur och föreningsliv präglas av idén att det offentliga endast ska stödja sådant som “främjar svenskheten”. Partiet vill styra bidrag till föreningar och kulturuttryck så att de passar in i en nationalistisk norm.

Det innebär i praktiken att civilsamhällets självständighet hotas. Organisationer som arbetar med minoritetsrättigheter, hbtqi-frågor eller antirasism pekas ofta ut som “vänsteraktivister” och föreslås nekas statligt stöd.

Detta speglar en bredare tendens i SD:s politik: att vilja omvandla hela den demokratiska infrastrukturen till något som kontrolleras av staten – eller snarare av partiet som representerar staten.

Slutsats: Det är inte bara vad SD vill – utan hur de vill genomföra det

SD:s strategi handlar inte bara om att förändra politikens innehåll – utan om att förändra de institutioner som avgör hur politik bedrivs.

Genom att stegvis omforma grundlagar, rättssystem, skola och medier vill SD skapa ett samhälle där deras makt inte bara vinns i val – utan också förankras i själva strukturen.

Det är ett maktprojekt i slow motion. Och det är därför det måste granskas, avslöjas och bemötas – innan de förändringar som idag kan tyckas oskyldiga blir svåra att göra ogjorda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Riksdagen: Motion 2020/21:604

Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.

I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser