När Finland åter hamnade i krig mot Sovjetunionen sommaren 1941 – det så kallade fortsättningskriget – uppstod i Sverige en ny våg av sympatier för den finska kampen, om än mer begränsad än tidigare. Många svenskar såg Finland som ett skydd mot bolsjevismen i öst, och ur den känslan växte Svirkompaniet, ett frivilligt svenskt förband som skulle komma att slåss på tyskarnas sida – om än indirekt – vid Svirfronten i Östkarelen.
Svirkompaniet, formellt Svenska frivilligkompaniet, organiserades i början av 1942 som en del av den finska armén. Det bemannades av omkring 150 man, huvudsakligen svenska frivilliga som värvades genom nätverk knutna till tidigare vinterkrigsveteraner och olika typer av nationalistiska och nazistiska kretsar.
Totalt passerade cirka 400 svenskar genom kompaniet under dess två år vid fronten. Minst 39 stycken stupade.
Bakom frivilligverksamheten fanns flera drivkrafter. Hos många fanns ett genuint engagemang för Finland och en vilja att återupprepa den humanitära hjälpens ideal från vinterkriget. Men samtidigt var Svirkompaniet en del av den tyskstödda krigsinsatsen:
Finland var vid denna tid allierade med Nazityskland, och de svenska frivilliga stred därmed på axelmakternas sida.
Ideologiska kopplingar
Frivilligkårens sammansättning var politiskt blandad men inte ideologiskt neutral. Bland de frivilliga fanns både militärt skolade officerare, nationalkonservativa aktivister och personer med kopplingar till svenska fascistiska och nazistiska rörelser, bland annat Svensk Socialistisk Samling och Riksföreningen Sverige–Tyskland. Rekryteringen skedde i vissa fall genom dessa kretsar.
Den finska militärledningen välkomnade de svenska frivilliga som symboler för nordisk solidaritet, medan den svenska regeringen officiellt tagit avstånd från alla organiserade frivilliginsatser. Neutraliteten var strikt – men i praktiken tolererades en begränsad rekrytering, så länge den inte väckte offentlig debatt.
Insatser vid fronten
Svirkompaniet tjänstgjorde längs floden Svir (finska: Syväri), mellan sjöarna Onega och Ladoga. Fronten präglades av ett hårt klimat, ställningskrig och ständiga sovjetiska attacker.
De svenska frivilliga deltog i spaningsuppdrag och försvarsstrider, och kompaniet fick rykte om sig att vara en vältränad och disciplinerad trupp.
Avveckling och eftermäle
När Finland slöt vapenstillestånd med Sovjetunionen i september 1944 upplöstes Svirkompaniet.
Vid hemkomsten fick de svenska soldaterna inget officiellt erkännande; tvärtom möttes många med tystnad eller misstänksamhet.
Deras insats hade skett på en front som i efterhand förknippades med Nazitysklands krigssträvanden som en del av ett anfallskrig snarare än ett försvar av Finland.
Historiskt har Svirkompaniet kommit att symbolisera den moraliska dubbelhet som präglade svensk frivilligverksamhet under andra världskriget: en blandning av idealism, antikommunism, och fascistiska och nazistiska sympatier.
En av de mest uppmärksammade deltagarna var Gustaf Eugén Hallberg-Cuula, en svensk officer och nazist med finsk bakgrund, som stupade 1942 och blev något av en martyrfigur för frivilligkåren när han trampade på en mina och avled kort därefter. Än idag hyllas han av nynazister som en martyr för den nazistiska saken.
För enskilda deltagare blev erfarenheten livsavgörande – men också något man sällan talat öppet om i efterkrigstidens Sverige.
Källor:
von Schmidt-Laussitz, Nicolas. Svenskarna vid Jandeba: Svenska frivilligkompaniet 1942–1944. Svenskafrivilliga.com, 2007.
Kära Richard Sörman, jag tar din rädsla på allvar. Rädsla kan förblinda en, och din paranoia tycks tro att varje förändring är ett existentiellt hot. Du frågar i en ledare på Riks: ”Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?” och verkar tro att svenskheten går i spillror bara för att någon kommer hit med ett annat språk, en ny tradition eller en annorlunda maträtt. Glada nyheter! Ironiskt nog lever du själv här, identifierar dig som svensk – och ja, du är fortfarande svensk. Helt ofattbart! Vilken tur att svenskhet inte är så skör som du tror, för då hade du och alla andra försvunnit för länge sedan.
Ytterligare en rädsla som vi behöver arbeta med är din övertygelse om att man tar ifrån svenskarna deras historia och unika identitet. Tyvärr måste jag komma med även dåliga nyheter… Svenskar är inte mer unika på något vis än någon annan grupp. Sverige har alltid formats av möten med andra kulturer, likt alla andra länder världen över. Trots alla invandrare, tänk att det fortfarande finns engelsmän, fransmän till och med kurder trots att de aldrig haft ett eget land. De har överlevt flertals folkmord och förtryck av språk, kultur, religion. Visst är det fascinerande!
Och lilla Sverige… Från kristendomens införande till vallonernas smide, handel med Tyskland och invandring från Finland, Mellanöstern och Balkan – varje gång överlevde svenskheten, starkare än någonsin. Tyska köpmän kunde utgöra upp till en tredjedel av borgarna i Stockholm på 1400-talet – och ändå levde svensk kultur vidare. Om svenskhet klarade det då, klarar den garanterat dagens mångfald. När rädslan resulterar till att vara irrationell – andas och behåll lugnet.
Svenskhet handlar inte om blod, släktled eller någon mytisk ”renhet”. Jag rekommenderar att alla som bär på denna rädsla att göra ett DNA-test. Det handlar om att leva här, bidra till samhället och dela våra gemensamma värderingar så som människan alltid har gjort. Jag själv är mer svensk än något annat eftersom jag till största delen av mitt liv har levt här. Majoritetssamhället påverkar mycket; minoriteter påverkar bara pyttelite.
Din rädsla påminner mig om en del av männens identitetskris när kvinnor började arbeta – ingen blev mindre man för det. Samma sak med svenskhet: fler människor som flyttar hit och tar med sig sina traditioner gör inte Sverige mindre svenskt.
Så, Sörman, nästa gång du känner dig hotad av mångkulturen – ta ett djupt andetag, titta i spegeln och le åt situationen: din egen existens är det mest övertygande beviset på att din rädsla saknar substans. Sverige är svenskarnas hemland – men svenskar är alla som bor här, bidrar här och delar framtiden här. Att påstå att mångfald skulle hota svenskhet? Du förstår, även en paranoid kan känna sig förföljd ibland, men i ditt fall, Sörman, är det just paranoia – inget annat.
Riks är en av Sverigedemokraternas propagandakanaler.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Länk till Sörmans artikel på Riks hemsida (sparad i webbarkiv) för att inte ge klick/trafik:
Detta är första delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs kortfattat nazismens tillkomst i Nazityskland.
Nazismens verkliga ansikte – och varför vi minns fel
När vi hör ordet nazism går tankarna ofta direkt till historiens allra mörkaste kapitel: Förintelsen, gaskamrarna, koncentrationsläger och världskrig. Det är fullt förståeligt – dessa fasor är djupt inpräntade i vårt kollektiva medvetande. Men det är också farligt. Inte för att vi minns dessa händelser, utan för att vi glömmer hur de blev möjliga.
Nazismen började inte i ett dödsläger. Den började i en demokrati.
I början av 1930-talet var Tyskland en parlamentarisk demokrati med fria val, partimångfald och fungerande rättssystem. Det som hände var att det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) – lett av Adolf Hitler – utnyttjade dessa institutioner för att steg för steg omvandla demokratin till en diktatur. Inget skedde över en natt. Ingen massutrotning var förutbestämd från början. Men den ideologiska grunden var redan lagd: ett samhälle byggt på exkludering, auktoritetstro, misstro mot oliktänkande och en nationalistisk idé om samhällets enhet.
Det är den här början vi måste förstå – inte för att relativisera det som skedde senare, utan för att känna igen de mönster som föregår sammanbrottet. När medier misstänkliggörs, när domstolar politiseras, när utbildningen ska kontrolleras, när vissa medborgare ses som mindre värda, när kritik kallas “landsförräderi” – då har demokratin redan börjat luckras upp.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
”Invandringskritiker” målar gärna upp bilden av att Sverige, inom en snar framtid, kommer att vara ett land där ”svenskarna” är i minoritet. Konspirationsteorin om folkutbytet kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Motargument synar siffror över Sveriges befolkningssammansättning utifrån olika kriterier vad gäller ursprung.
Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 151 926 = 43 %
Inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder 31 589 = 9 %
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 44 944 = 13 %
Lägg märke till att Malmö ligger vid gränsen till Danmark, med stor arbetspendling och migration över sundet. Jämför gärna med Haparanda kommun, som ligger vid gränsen till Finland, med folkmängd på 9 496 personer och 3 852 utrikes födda invånare. Att välja ut Malmö stad som enda exempel, är ett bedrägligt argument som brukar kallas ”Cherry picking/Plocka russin ur kakan”.
Siffrorna som redovisar svenska medborgares ursprung används av ”invandringskritiska” pga en mix av olika fördomsfulla anledningar. Bland annat används siffrorna för att skrämmas med att ”de riktiga svenskarna” inom en snar framtid definitivt kommer att bli förtryckta, i minoritet – av någon hemsk, onämnbar, homogen massa av ”de där andra” som är i maskopi och vill ta över landet.
”Invandringskritikernas” logik haltar: det finns felaktiga fördomar om att alla utrikes födda personer enbart skaffar barn med andra utrikes födda – och väldigt många barn per kvinna (fördjupa er gärna i Nativitet). Vid tillfällen då dessa argument används faller det ju alltid, för redan vid tidpunkten då varje utrikes född person föder ett barn i Sverige är detta en person som kommer ”räknas” i kategorin inrikes född. Naturligtvis skaffar inte utrikes födda personer barn enbart med andra utrikes födda – liksom personer som föddes i Sverige (av svenskfödda föräldrar) inte enbart skaffar barn med endast partners som också är födda i landet.
Enligt SCB:s prognoser beräknas Sveriges befolkning år 2070 ha ökat med en tredjedel till 12,7 miljoner, varav ca 24 % av dessa beräknas vara utrikes födda. Idag ligger den andelen på ca 20 %.
I Svenska Akademiens ordlista definieras etnisk på följande sätt: ”som gäller eller utmärker folkstam”. Det är en, i mina ögon, både vag och svårtolkad definition. Om vi bortser från den luddiga definitionen, och försöker oss på att vara lite kreativa: Vad innefattar vi i begreppet etnisk? Pratar vi om nationalitet, språk och kultur? Eller pratar vi om den heta potatisen ras?
Det kan vara på sin plats att ställa sig frågan om vem som egentligen gynnas av att specificera – enligt en ytterst godtycklig och luddig definition – människor utifrån ”etnicitet”. Jag är av åsikten att det är farligt att dela upp människor i samhället utifrån egenskaper som den enskilde inte har möjlighet att påverka. Det skapar hierarki mellan oss människor, hierarki som ger dåliga vibbar om man betraktar det i ett historiskt, sociologiskt och kulturellt perspektiv.
Och hur många generationer, mellan tummen och pekfingret, dröjer det innan en människa som har föräldrar med utländskt ursprung, kan föräras med benämningen ”svensk”? Är det så att dessa människor aldrig kommer att bli betraktade som ”svenskar” av de som ”bara är lite kritiska mot förd invandringspolitik”?
Eller är det så att det inte finns någon logik eller saklighet bakom argumentationen, och att det inte heller finns någon rimlighet i myten och konspirationen om att de ”riktiga svenskarna” snart kommer att vara i minoritet?
Om vi, Gud förbjude, låter den ”invandringskritiska” logiken skapa spelreglerna och begreppsdefinitionerna så har vi redan idag väldigt många medmänniskor som av vissa inte anses som ”svenska”.
Jag är av den ”anmärkningsvärda” uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll vilket land man är född i. Om man vill folkbokföra sig i Sverige så ska man få göra det, älskar man någon och vill skaffa barn med sin partner, ska man få göra det – oavsett hur många procentandelar utrikesfödda det är som redan bor i Sverige.
Så nej, svenskfödda kommer inte att vara i minoritet i Sverige snart, eftersom befolkningen förändras. Och det är inte farligt eller skadligt att ha t ex en morförälder eller en farförälder som är född utanför landets gränser.
En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.
I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.
Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.
Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.
Lång tradition av kvinnoförtryck
För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.
Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)
Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:
Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)
Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:
Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)
Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.
Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:
Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)
Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?
Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?
I Sverige talar vi sällan om ”ras”. I andra länder, t ex USA, talas det bara om ”ras”, då man ska definiera människor. Det är sedan ganska länge klarlagt att indelning av människor i ”raser” tillhör historien. I Sverige använder vi oftast ordet ”etnicitet” när vi vill definiera människor utifrån ursprung. Men är det bättre? Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”? Svaret är både ja och nej.
Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”ras”. Ordet har sitt ursprung i medeltidsfranskans ”race” och definieras som ”människor av gemensamt ursprung”, tidigare ”razza” (”ras”, ”stam”, ”härkomst”, ”familj”). Etymologer bestrider att ordet har sitt ursprung i latinets ”radix” (”rot”), men att ordet kan ha haft betydelse vad gäller definitionerna ”stam” och ”nation”. Den moderna betydelsen, ”en av de stora indelningarna av människosläktet baserat på fysiska särdrag”, härrör från slutet av 1700-talet, närmare bestämt 1774. (Källa: Online Etymology Definition)
Kort historik om ”ras” och rasism
Under kommande århundraden gjordes många ”vetenskapliga” försök att definiera och klassificera s k rastyper. Man brukar tala om åren 1850-1945 som rasbiologins era. Under denna period rådde konsensus om hur människor skulle definieras och klassificeras utifrån biologiska faktorer.
Chart to describe Nuremberg Laws of 15 September 1935 and the respective regulation of 14 November 1935. The ”Nuremberg Laws” established a pseudo-scientific basis for racial identification. Only people with four non-Jewish German grandparents (four white circles in top row left) were of ”German blood”. A Jew was defined by the Nazis as someone who descended from three or four Jewish grandparents (black circles in top row right). In the middle stood people of ”mixed blood” of the ”first or second degree.” A Jewish grandparent was defined as a person who was ever a member of a Jewish religious community. Also includes a list of allowed marriages (”Ehe gestattet”) and forbidden marriages (”Ehe verboten”).
Begreppet ”ras” har gett upphov till företeelsen ”rasism”, som innebär att det finns en utbredd uppfattning om att vissa ”raser” är bättre och andra är sämre. I ljuset av detta har vi företeelserna ”rasbiologi”, ”rashygien” och ”eugenik”. Under rasbiologins era var det bland såväl forskare som gemene man nödvändigt att ”rasen” skulle hållas ren. Detta innebar i praktiken att människor från olika ”raser” skulle hindras att få barn. Detta säkerställdes främst i västerländska samhällen (och spred sig till kolonialimperierna och resten av världen) genom officiell lagstiftning eller social stigmatisering så långt in som på andra hälften av 1900-talet.
Exempel på s k raslagar i modern tid är apartheid i Sydafrika (1948 till början av 1990-talet) och de amerikanska raslagarna (som officiellt avskaffades under 1960-talet). Trots att s k raslagar har avskaffats innebär det inte att rasismen, och den strukturella diskriminering som följer med den, har upphört.
Vad är ”etnicitet”?
Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”etnicitet”. Ordet härrör från senlatinets ”ethnicus” och grekiskans ”ethnikos”, som betyder ”av/för en nation/nationell”. Grekiskans ”ethnos” betyder ”grupp människor som bor tillsammans; nation, folk, stam”. (Källa: Online Etymology Definition)
Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer, såsom språk, gemensamt och historiskt kulturarv och gemensamt ursprung. En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella, inte biologiska, särdrag. Kulturella särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion. (Källa: Thoughtco.com)
Med begreppet ”etnicitet” finns förutsättningar för människor att känna sig hemma i flera ursprung. Vi talar om svenskamerikaner, svenskkurder och svenska muslimer, svenska romer eller svenska judar. Det är också viktigt att skilja mellan en persons etniska tillhörighet och hens etniska bakgrund, eftersom en persons identitet och gruppgemenskap kan förändras över tid.
Genom historien har begreppets betydelse skiftat från biologi till socialt arv. Eftersom ”etnicitet” inte är avhängigt biologi innefattar t ex ”etniska svenskar” adopterade, invandrare och konvertiter.
Hundar kan definieras och klassificeras i ”raser”. ”Leading Breeds of Dogs” av F.E. Wright (1910) är hämtad från Webster’s New Illustrated Dictionary. Attribution: Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)
Är ”etnicitet” det nya ”ras”?
Jag återkommer nu till frågeställningen i inledningen av artikeln:
Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”?
Jag svarade ”både ja och nej” på frågan. Anledningen till det är att många människor inte ser skillnad på begreppen. Medan ”ras” är avhängigt biologiska faktorer, så är ”etnicitet” avhängigt sociologiska och kulturella faktorer. ”Ras” är ett begrepp som gett upphov till ”rasismen”, vilken syftar till att hierarkisera människor utifrån biologiska förutsättningar. I begreppet ”etnicitet” innefattas andra faktorer, t ex språk, tradition, religion, geografiska områden och/eller ursprung.
Många är av åsikten att man kan undkomma anklagelser om rasism genom att byta ut ordet ”ras” mot ”etnicitet”. Detta stämmer inte. Det är nödvändigt att vi tar reda på de olika innebörderna av begreppet innan vi börjar använda oss av dem. Först därefter kan vi använda oss av uttryck som t ex ”etnisk svensk”. I det begreppet innefattas inte bara människor som ser ”typiskt svenska ut” (den gamla rasbiologin). Det är en falsk föreställning, i vilken vi har ersatt ordet ”ras” med ”etnicitet”.
Och ja, du är rasist om du uttrycker fördomar om andra etniciteter, diskriminerar mot bakgrund av etnicitet, eller har föreställningar om att vissa etniciteter är bättre an andra.
Så ja, för en del av oss är ”etnicitet” det nya ”ras”. Och det är inte ett dugg bättre.
Och nej, för en del av oss är ”etnicitet” inte det nya ”ras”. För de av oss som förstår skillnaden mellan begreppen är det helt OK att använda begreppet ”etnicitet”.
Problemet är att det är vanskligt att använda begreppet ”etnicitet” mot bakgrund av att många uppfattar ”etnicitet” som definition och klassificering av människor utifrån biologiska faktorer. Vi riskerar att ordet ”etnicitet” förbrukas. Hur löser vi det?
Ett problem i den svenska debatten är att det närmast finns ett tabu att tala om svensk hederskultur och svenska hedersmord. I dessa fall beskylls gärningsmannen som psykiskt sjuk medan så snart en muslimsk man mördar sin dotter eller flickvän så handlar det alltid om hedersmord. Det råder samma syn på svensk hederskultur som terrorism utförd av svenska människor.
För att börja i en användbar riktning ska jag förklara hur begreppet hederskultur respektive hedersförtryck används i den akademiska diskursen. Hederskultur handlar om ett system som förtrycker eller inskränker människors fri- och rättigheter med hänvisning till familjens heder. Hedersförtryck är med andra ord ett förtryck mot en människa som på något sätt anses bryta mot den sagda hederskulturen.
Hederskultur stänger in kvinnor. Illustration av Dashti Jangi
Vad vi oftast tänker på när vi talar om hederskultur och hedersförtryck är utländska familjer och helst muslimska pojkar och män som mördar, kastar syra på eller på annat sätt skadar sina kvinnliga släktingar. Exemplen är oändliga på kvinnor som fallit offer för utländsk hederskultur och idag är det snarare regel än undantag att begrepp som balkongflickor (ett begrepp som kommer ur tanken att en flicka påstås ha begått självmord genom att hoppa från balkongen).
Frågan är hur många av oss som tänker på hederskulturen som finns hos oss själva? Hur många pappor ger sig inte rätten att döma sina döttrars pojkvänner och ständigt vara på vakt mot eventuella signaler som indikerar att dottern har haft sex. Hur många fäder finns det inte som stolt skryter med att de bär tröjor med tryck som förklarar regler för vad som gäller när man umgås med deras döttrar.
I en artikel i Aftonbladet från 2017 berättar historieforskaren Marie Lindstedt Cronberg en historia om ett Sverige där kvinnor som fick rykte om sig att vara lösaktiga kom det att innebära att hon fick svårt att gifta sig eftersom hon hade tappat sitt värde och därmed var förstört gods, kvinnan var med andra ord en vara vars oskuld satte prislappen på henne. Artikeln fortsätter att berätta om hedersrelaterade begränsningar:
”Förutom att hedersmord och grovt våld inte förekommer sanktionerat av kollektivet, är det precis samma orubbliga könsmönster, syn på sexualitet och begränsningar i val av partner och umgänge, som i hederskulturer vi ser från Mellanöstern.” (Källa: Aftonbladet)
Även i en uppsats skriven på Göteborgs universitet tas det faktum att ogifta kvinnor lät mörda sina nyfödda barn eftersom det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn. Där står vidare att läsa att det var en mycket stark samhällsnorm i Sverige.
”Fram till 1864 tog kvinnor livet av sina nyfödda barn i Sverige på grund av att det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn och det var denna stränga samhällsnorm som låg bakom de barnamord som begicks under 1600-och 1700-talen. Dessa kvinnor ville undvika skammen och sannolikheten att de skulle ställas inför rätta. Det var kvinnorna själva som mördade sina nyfödda barn och detta kan ses som en stor skillnad till hederskulturen då förtrycket och morden vanligtvis sker under offrets tonårsperiod och utförs av familjens män.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)
Detta innebär att den svenska hederskulturen skiljer sig en aning från vad vi normalt ser som hederskultur. I Sverige handlar det dels historiskt, men också än i dagens samhälle om skammen inför kvinnlig sexualitet. I Sverige har mannen fråntagits den kvinnliga sexualiteten som en maktfaktor över kvinnan. Det har skett genom lagstiftning och normer som förnekar kvinnors rätt att vara en självständig sexuell varelse. Detta beror på hur vår samhällsbyggnad ser ut jämfört andra länder.
”Utifrån figuren kan man fastställa att dessa samhällsnormer för prioritering är helt olika. I det svenska samhället är det individen som är i fokus. I hederssamhällen prioriteras gemenskapen över individen och den etniska gruppens värderingar styr och påverkar familjen i större grad än de svenska normerna i samhället.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)
Fallen av hedersrelaterade mord utförda av svenskar är många. Exempelvis har vi fallet med Mikael Hagelin som först mördade sin mamma för att han ansåg att hon tjatade för mycket på honom. Efter avtjänat straff flyttar Mikael till Fagersta. Där blir han ihop med en flickvän. Efter en kort tid misshandlar och slutligen mördar han henne då han anser att hon påminner för mycket om hans mamma.
Vi har också fallet med Dalby-pappan som slog ihjäl sin fru med en slägga och därefter dumpade fruns och dotterns kroppar ut över ett stup. Därefter larmade han via 112 för att meddela att en olycka inträffat.
Vi har även fallet Martin Jonsson som mördade sitt ex av svartsjuka då han misstänkte att hon varit otrogen.
Vi har även fallet Billy Fagerström som först misshandlade sin dåvarande flickvän i flera år och till sist mördade henne och sänkte hennes kropp fjättrad vid en skottkärra i en sjö.
Vi har även fallet med en 33-årig man som efter en lång festnatt med sin ex-flickvän fick ett tragiskt slut. Slutet kom efter att ex-flickvännen ringt sin nuvarande pojkvän, varpå 33-åringen inledde en dispyt som slutade med att 33-åringen ströp sin ex-flickvän.
Enligt statistik från NTU kan man läsa att av allt våld mot kvinnor så står våldet i nära relationer för 72% av fallen av en bekant eller närstående. Vill man ha ytterligare läsning på ämnet våld mot kvinnor finns en hel del matnyttigt på BRÅs hemsida.
En tanke vi bör ställa oss själva innan vi väljer att peka på andra kulturer som hederskulturellt bärande är, hur går mina egna tankar kring mina döttrar, min mor, syster eller annan kvinnlig anhörig?
Jag är pappa till två döttrar och en son. jag har ofta mötts av olika tankar kring uppfostran av min son jämfört med mina döttrar. Jag likt många andra fäder till söner har en mer slapphänt tankegång till min son jämfört med tankegångarna i uppfostran av mina döttrar.
När någon av mina döttrar ska stanna hos någon vän är jag mycket mer noggrann med att kontrollera vilka andra vänner som kommer att vara där. Jag är mer intresserad av att veta vem som någon av mina döttrar ska sova över hos. Jag ringer vännens föräldrar för att kontrollera att min dotter verkligen ska sova över hos den sagda vännen.
När min son säger att han ska sova över hos någon så tar jag det mer med en axelryckning. Jag tänker att om min son tänker sova över hos en flickvän så kommer hennes föräldrar vara mer beskyddande och vara dem som ringer mig. Jag har också läst spaltmeter med artiklar och hört timmar av inslag där pojkvänner uttryckt ägandeskap över flickvänner och där man talar i termer som Min flickvän, om min flickvän skulle göra det ena eller andra skulle jag slå ihjäl henne. Som vi sett i exemplen ovan där ex-pojkvänner i fall av svartsjuka mördat sina ex samt i vissa fall även den nuvarande pojkvännen.
Hedersrelaterat våld utmärker sig genom sitt kollektiva uttryck. Kännetecknande för våldet är att det inte utövas av en enskild man mot en enskild kvinna i en parrelation, att det grövsta våldet i regel är välplanerat och att både kvinnor och män kan utsättas.
Hedersrelaterat våld och förtryck handlar i många fall om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att själv välja partner. Den som öppet utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas fysiskt för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av gemenskapen.
Ett problem som jag ser med synen på hederskultur i den svenska debatten idag är att man använder element i begreppen som gör att hederskultur är något som utförs av ”de andra” och aldrig eller sällan av svenska män.
Ett exempel på ett sådant element är att döttrarna inte tillåts tala svenska i hemmet och ett annat är att det anses behövas att svärmödrar och/eller kusiner som medverkar till påtryckningar för att kvinnan ska bli utsättas för våld.
Vi bör fundera på våra egna tankar kring hur vi själva beter oss mot våra döttrar och flickvänner. Jag menar att hederskulturer är något som finns i samtliga samhällen, men att det alltid är lättare att se fel hos den andre än hos sig själv.
Människor slår ofta ifrån sig att det svenska våldet mot kvinnor är något annat än hedersvåld. Ett annat argument som ofta hörs när en svensk kvinna blivit våldtagen av en utländsk gärningsman, de ska inte röra våra kvinnor. Min fråga till dessa män är då, när började du äga någon kvinna och är den kvinnan medveten om att du anser dig äga henne?
Definition av heder och hederskultur
Den definition som FN satt upp av heder och hederskultur känns mer öppen för att kunna få svenska män fällda för hedersrelaterat brott då man på Nationellt centrum för kvinnofrid skriver så här:
”Heder definieras av FN som en del av en traditionell familjeideologi som ställer upp villkor för kvinnors sexualitet och familjeroll. Identiteter och handlingar som bryter mot dessa normer, exempelvis otrohet, sex före äktenskapet, att umgås med ”fel” personer och i vissa fall även att bli våldtagen, kan leda till bestraffningar och även dödligt våld.” (Källa: NCK)
I Sverige är vi väldigt måna om vem våra döttrar träffar. Pappor har en tendens att fungera mer än väldigt kvävande mot sina döttrar där papporna till att börja med tror att deras döttrar omöjligt kunnat ha samtyckt till sexuella handlingar med jämnåriga partners.
Det finns även i vår svenska kultur där döttrar ses som ägodelar som fäderna helt och fullt bestämmer över. Samma kultur gör skillnad mellan söner och döttrar där om det kommer fram att en son har haft sex med en flicka så är den första frågan ofta, använde du kondom? Om dottern kommer hem och berättar att hon haft sex, då är frågorna av helt annan karaktär, vem var det? Hur gammal var han? Följt av tankar på hur man på bästa sätt ska ta pojken av daga eller åtminstone få han fälld för våldtäkt. Min dotter kan omöjligt samtyckt till samlag, det måste ha varit fråga om våldtäkt.
Vidare skriver ROKS att hedersrelaterat våld har det gemensamt att det handlar om maktordningen att mannen är överordnad kvinnan:
”Våld i hederns namn kan skilja sig åt i olika sammanhang, men är, liksom alla former av mäns våld mot kvinnor, den yttersta konsekvensen av könsmaktsordningen.” (Källa: ROKS)
Det tragiska i statistiken från 2018 är att samtidigt som det dödliga våldet totalt minskar i Sverige. Enligt statistiken har död som resultat av dödligt våld minskat med 5% samtidigt som det dödliga våldet mot kvinnor har ökat med 22% eller 33 fall av våld med dödlig utgång riktat mot kvinnor. Det är alltså 22 av 33 fall av dödligt våld riktad mot kvinnor som sker i nära relationer.
Jag menar att det är viktigt att förstå att hedersrelaterat våld och hederskultur, kan se olika ut i olika delar av världen. Historieforskaren och docenten Marie Lindstedt Cronberg påtalar om att kvinnor i en dramatiskt större utsträckning får rykte om sig att vara lösaktiga. Shivan Husseins konstaterande att en kvinna som föder barn när hon är ogift och tittar på hur det ser ut i vårt samhälle idag så kan man bara komma till slutsatsen att heder är något som sitter djupt rotat även i den svenska själen.
Åtminstone gällde detta som sanning under mina tonår att kvinnor som legat med fler än en person var en slampa eller till och med en ”hora”. Handen på hjärtat, hur många av oss män är eller har varit intresserad av ett förhållande med en kvinna som har ett eller fler barn från tidigare förhållanden?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Rasism kan inte utgå från vithetsnormen där man menar att rasism inte kan förekomma om offret är vit. Vi har mängder av folkgrupper i Sverige som är vita men trots sin hudfärg varit utsatta för rasism i hundratals år. Att använda hudfärg som utslagsfaktor för huruvida en diskriminering är rasism eller ej är problematiskt och lurar in oss i en smygrasistisk diskurs.
Vi har ett problem med begreppet rasism i Sverige där en del tycks tro att rasism är något som endast vita kan begå som brott mot mörkhyade. Detta är dock en felaktig bild av hur begreppet används. Vi har en mängd olika folkgrupper som fallit offer för rasism. Bara i Sverige har vi exempelvis judar, finländare, romer och samer bland många andra.
Begreppet rasism får inte begränsas till att enbart utgå från hudfärg.
Vi har dessvärre en lång historia av rasism i Sverige där förföljelse av romer började redan på 1500-talet och samerna har varit utsatta för rasism sedan åtminstone 1800-talet. Att då låta hudfärgen få monopol för att avgöra huruvida det rör sig om rasism är problematiskt eftersom det då utesluter stora grupper av minoriteter.
Hudfärg inte nödvändigt kriterium för rasism
Folkgrupper har utsatts för rasism i flera hundra år och det är inte hudfärgen som varit utgångspunkten för rasismen utan snarare att det finns något hos gruppen nyanlända som skiljer sig från vad man uppfattar som normen för samhället man lever i. Under 90-talet var det polackerna som var annorlunda och kom för att stjäla våra jobb. Strax innan muslimerna kom i fokus för rasismen hade vi människor från diverse baltstater som samtliga var kriminella och stal allt som inte var fastskruvat i golv eller väggar.
Ett argument som jag nyligen använde mig av i en debatt i en Facebook-grupp var att jag som svensk med finländsk mor inte fick lära mig finska under mina uppväxtår. Min mor ansåg att det var en stark nackdel att kunna tala finska i Sverige under 70-80-talen. Vidare minns jag också synen på finländare i Sverige för den här tiden som personer som super och slåss samt använder kniv. Även detta kan man läsa mer om på Forum för levande historia.
Under denna debatt med en påstådd antirasist så hävdade hen att hudfärg var ett absolut kriterium för huruvida man kunde tala om rasism. Han sa att ”är du vit har du aldrig upplevt rasism”. Jag frågade då om min fru som är kurd från Irak kunde bli utsatt för rasism. Det kunde hon givetvis, hon var ju rasifierad, menade personen. Jag talade om att min fru är blekare än jag och frågade då hur det förhöll sig med hens första kriterium för rasism. Denna fråga vägrade personen att svara på. Jag upprepade min fråga flera gånger och när jag sedan valde att posta min fråga i en annan del av hens tråd som följdfråga på en annan persons frågeställning så hävdade personen att han hade svarat på min fråga redan. Kort efter detta blev jag utslängd ur gruppen.
Till att börja med vill jag bemöta påståendet att vita aldrig kan utsättas för rasism. Detta är en kraftig förenkling som är problematisk när man börjar kika på vilka implikationer en sådan definition får. Om vi börjar med att kika på folkgruppen samer i Sverige så har de under hundra tals år rapporterat om hur de utsätts för rasism, såväl systematisk som mer personlig sådan. Vill man läsa mer om hur den här typen av rasism kan se ut så finns en hel del att läsa på Forum för levande historia.
Rasism är rasism oavsett vem som utsätts för den eller vem som utövar den, alla människor oavsett vilken nationalitet hen har kan vara rasist. Det finns människor som kommer från Chile som är rasister lika mycket som att det finns människor som kommer från Kenya eller Thailand som är rasister. En sak ska jag dock ge personen rätt i och det är att i Sverige finns ingen strukturell rasism riktad mot människor som är ursprungligen svenska. Detta är dock inte synonymt med att det i Sverige inte förekommer rasism mot vita eller bleka människor.
Det finns mängder av folkgrupper i Sverige som är utsatta för rasism men som inte har hudfärgen som talar emot dem. Deras lidande är dock inte mindre och ska inte relativiseras för att det finns andra grupper som anses vara mer utsatta. Att som den här personen mena att rasism endast finns mot människor med brun hudfärg är direkt rasistiskt. Hen fastnade dessutom i ett resonemang om att bleka människor från olika geografiska områden ändå omfattas av begreppet då man väljer att gradera människors lidande efter ett upplevt utanförskapskriterium. Jag har även mött argumentet att vithet inte är synonymt med att ha ljus hudfärg. Om vi ska börja fundera i dessa banor och använda oss av rasisters retorik landar vi i att den vita automatiskt är gärningsmannen. Men viktigast i sammanhanget blir då att den färgade personen alltid är ett offer, vilket i sin tur leder till begrepp som omvänd rasism. Omvänd rasism är en tanke att färgades diskriminering mot vita skulle vara en form av omvänd rasism. Detta är dock helt fel eftersom all diskriminering är ett uttryck för rasism.
Strukturell rasism mot svenskar?
Som vän av ordning måste jag här klargöra för mitt ställningstagande i en tidigare artikel jag skrivit på Motargument där jag menar att strukturell rasism mot svenskar inte finns i Sverige. Detta menar jag fortfarande är gällande, men det finns flera former av rasism där den strukturella ofta slår hårdast och är mest skoningslös mot den som drabbas. Detta gäller eftersom det handlar om hela samhällsstrukturer som agerar diskriminerande mot människor av annat ursprung än majoriteten. Det finns däremot även en mer personlig rasism, den rasism som utförs av individer och riktas mot individer. Den här formen av rasism finns bland alla nationaliteter och är riktad mot alla möjliga folkgrupper och individer.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraterna påstår att Socialdemokraterna hjälpte nazisterna att ta över Europa under andra världskriget. Det skriver de i en reklamkampanj inför EU-valet nu. Det är det senaste ledet i en lögnkampanj som går ut på att utmåla Socialdemokraterna på 30- och 40-talet som nazistiskt. Men hur väl överensstämmer detta med fakta?
Då var det SD-organet Samtiden som skrev det. Nu är det SD som parti som sprider denna myt i en reklamkampanj. Med parollen ”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa”, illustrerat med den flagga som användes i Nazityskland parallellt med naziflaggan åren 1933-1935, tar SD kampanjandet till en helt ny nivå.
Det är speciellt vidrigt om man har tittat på vad Socialdemokraterna i verkligheten sa och gjorde på 30-talet. Från ca 1930 drev partiet, ihop med LO och den demokratiska delen av arbetarrörelsen, en omfattande kampanj mot både kommunism och nazism.
Man hade sett på nära håll hur Socialdemokraterna i Nazityskland attackerades och varnade för att samma kunde ske i Sverige. Så man mobiliserade HELA arbetarrörelsen för att bekämpa nazismen, och kommunismen.
I Tyskland var Socialdemokraterna (SPD), Hitlers huvudfiender. Vid omröstningen i tyska riksdagen 1933 röstade sossarna, som enda parti, mot Hitlers fullmaktslagar. Som straff fängslades eller mördades nästan alla socialdemokratiska riksdagsmän efteråt.
Här nedan kan ni se hur deras valaffisch såg ut 1932.
”Arbetaren i hakkorsets rike” står det överst. Och slutklämmen ”Välj därför Socialdemokraterna, Lista 1”. (SPD valaffisch 1932)
Ett annat exempel på den tyska socialdemokratins valaffischer 1932 är den här nedan. Lägg märke till kommunisten bakom nazisten och den döde soldaten (Socialdemokraterna var mot även krigshets). Men nazisterna var huvudmotståndaren i valet.
”Detta är demokratins fiender. Bort med dem, välj därmed lista 1, Socialdemokraterna”. (SPD valaffisch 1932)
Kvinnorna då? Denna affisch är inte från ett val. Citatet i affischen är från naziledaren Feder om att kvinnor ska vara tjänarinnor och att därför finns ingen kvinna i nazisternas ledarskap.
”Kvinnor, detta blir ert öde i det Tredje Riket…. Kämpa mot nazisterna med Socialdemokraterna.”
I den här ger man en släng åt både bankirer och kommunister genom att kalla dem fascister. Denna här nedan är från valet 1930.
”Fascism, fascism, skydda era demokratiska folkrättigheter, välj Socialdemokraterna, lista 2”. (SPD valaffisch 1930)
Ser detta ut som en rörelse som hjälpte nazisterna och Hitler?
Svensk arbetarrörelse
Partiet i Sverige mobiliserade mot nazismen redan från 20-talet. Men de tyska partikamraternas öden efter 1933 fick partiet att lägga in en högre växel i arbetet. Nu mobiliserades hela arbetarrörelsen.
Kampanjen drevs med det uttalade målet att varje socialdemokrat skulle bli en agitator för demokrati och mot de två totalitära krafterna. Man drog sig inte för att debattera mot nazisterna överallt. Torsten Nilsson, som senare blev utrikesminister, beskriver bra i sin biografi hur man utmanade nazisterna på debatt, vartän de dök upp i Sverige. Och hur man tog över möten, agiterade, och kartlade nazihotet. (Se exempel på det här.)
Man menade att om nazismen skulle låta sig hållas skulle det bli något mycket grymmare än kommunismen. Då, på 30-talet, hade nazisterna inte börjat massutrota folk ännu, men det hade kommunisterna. Artiklar i socialdemokratiska tidningar varnade för ett kommande massmord på judar redan 1933 och 1934.
Demokrati
Framför allt låg fokus på demokratin. 30-talets kommunister och nazister agiterade mot demokratin framför allt, så arbetarrörelsen fick driva en stenhård polemik för demokrati.
Och nu med facit i hand kan man undra om inte arbetarrörelsens massiva antinazism låg bakom att nazipartier inte fick mer än 2-3% sammanlagt i valen i Sverige.
Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934
Så här beskrev den socialdemokratiska folkbildaren Gunnar Lundberg det vägval Sverige och Europa stod inför i boken Folkstyre eller Fogdevälde (som kan laddas ner här) år 1934.
”Skulle svensk socialdemokrati ha handlat efter tyskt recept skulle den kört iväg de övriga partierna ur riksdagen, avlägsnat kungahus och konservativa ämbetsmän, stoppat in alla kända borgerliga politici i fängelse, samt sedan förklarat, att den hädanefter hade fullmakt att allena bestämma i landet. Det ingår emellertid inte i demokratins tänkande, ja det är överhuvud tänkbart för en civiliserad människa, att man hänsynslöst skall slå ner varje politisk verksamhet, varje rätt till kritik och till inflytande på nationens öde för folkets ena hälft. Det är vad som har skett i Tyskland.
De som prisa den metoden borde betänka, att de faktiskt uppmana den svenska arbetarrörelsen till en hänsynslös terror mot andra element i nationen. Svensk socialdemokrati har för mycket kultur i blodet för att hemfalla åt ett sådant barbari, men dess motståndare borde då också förstå att uppskatta dess vakthållning omkring civilisation och laglig ordning.
… Liksom bolsjevikema söka,,, nazisterna… att till varje pris inhösta partifördelar genom en måttlös, lögnaktig propaganda ‘bland dem som träffats hårt av världskrisen.
De äkta Moskvakommunistema betyda ju realpolitiskt rakt ingenting i detta land och ha gudskelov aldrig gjort det. Men deras provokationer ha länt den svenska arbetarrörelsen till betydande skada. Precis samma omdöme kan man fälla om nazisterna. De åstadkomma en uppjagad lidelse mot svensk demokrati, vilken tar sig praktiska uttryck i råa, meningslösa provokationer, avsedda att skärpa förbittringen inom nationen under en tid, då det så väl behöves, att ärliga krafter samverka för att förhindra allvarliga skador på svenskt näringsliv och svensk folkstam.”
Skånska Socialdemokraten 7 feb 1934
Partiet motverkade inte bara nazism genom agitation. Politiken riktades in på ekonomiska reformer, speciellt med fokus på att lösa arbetslösheten, för att stoppa nazismens framfart i landet. Per Albin Hansson och socialdemokraternas ledning attackerade nazisterna i vart och varannat tal.
Få vet detta idag, men anledningen till att vi fick arbetarfred och Saltsjöbaden-avtalet 1938 var att arbetarrörelsen och det svenska näringslivet var livrädda för en utveckling liknande den i Sovjet eller Nazityskland. Genom ett fredligt samarbete mellan arbetare och näringslivet skulle man skapa ”arbetarfred” och undvika diktatur.
Med en pistol mot pannan…
Visst gjorde Socialdemokraterna sådant som inte var bra också. Partiet var exempelvis mycket etno-nationalistiskt. Men så var tidsandan vid denna tiden. Alla partier var mer etno-nationalistiska och stödde vidrigheter som rasbiologi på 30-talet.
Socialdemokrater, liberaler och stora delar av den svenska högern hade svaga sidor. Men de arbetade för demokrati och mot kommunism och nazism. Även Sverigedemokraterna hade sina socialkonservativa och nationalistiska föregångare som var aktiva på 30-talet. Men de nationalistiska socialkonservativa krafterna på den tiden gick omkring klädda i brunt eller svart och heilade på gatorna och var MOT demokrati.
Skånska Socialdemokraten 3 februari 1934
Och ja, det är sant att Sverige, och svensk socialdemokrati betedde sig undfallande under andra världskrigets början. Men i detta skilde sig inte svensk socialdemokrati från alla andra partier i andra länder. Världskriget kom utan att Sverige hade ett försvar. Berättelserna från Skåne den 9 april 1940 är hjärtskärande. Soldater i Höganäs låg i halvgrävda skyttegravar beväpnade med liar och gevär och väntade på nazisterna. I luften flög svenska stridsflygplan, utan bomber och kulsprutor. Vedettbåtarna puttrade ute på Öresund utan ammunition.
Vad människor och länder gör när de har pistoler riktade mot pannan är inte fina saker. Vi hade kanske kunnat göra mer mot nazismen, speciellt efter 1944. Men det fanns inte mycket vi kunde göra.
Att heroiskt kasta landet ut i krig utan att ha ett försvar hade inte hjälpt någon. Nu kunde vi rädda både Danmarks och Norges judar genom vår neutralitet.
Och Socialdemokraterna och arbetarrörelsen fortsatte att vara en stark antinazistisk kraften även under krigsåren även om partiet fick tona ner retoriken pga risken för krig. Det var sossar och fackföreningsaktiva som drev Trots Allt, den öppet antinazistiska och antikommunistiska tidningen.
Skånska Socialdemokraten den 2 februari 1934.
Det intressanta är att se på vad Sverige gjorde innan den 1 september 1939. Och det var både bra och dåliga saker. Vi hade kunnat ta emot fler flyktingar men vi tog inte emot dem. Dagens motståndare mot flyktingmottagning hade sina dåvarande motsvarigheter. ”Judarna är inga riktiga flyktingar” sa man och ansåg att de borde få ”hjälp i närområdet”.
Tyvärr var även Socialdemokraterna mot ett flyktingmottagande. Vi släppte in få judar. Om ni undrar varför Socialdemokraterna senare på 1900-talet blev ett så flyktingvänligt parti är svaret att man lärde av historien. Man ville inte upprepa 30-talets misstag.
Gissa vad Sverigedemokraternas ”socialkonservativa” och nationalistiska föregångare sa i judefrågan? Tror ni att de nationalistiska socialkonservativa krafterna ville ta emot flyende judar alls i Sverige?
Men trots sina brister måste jag säga att socialdemokraterna och arbetarrörelsen gjorde ett fantastiskt arbete mot nazismen. Ett som så mycket uppretade de nationalistiska krafterna att man inte än idag förlåtit sossarna för vad de gjorde mot dem då.
Sverigedemokraterna ljuger, och de vet om att de ljuger. Socialdemokraterna drev en effektiv kampanj mot nazism och räddade kanske Sverige från fascism och nazism.
*****
Till sist… Ska man bedriva kamp mot nazism behöver man hitta allierade i alla politiska läger. Liberala och konservativa antinazister citerades ofta i arbetarrörelsens tidningar. Här är det Skånska Socialdemokraten den 5 februari 1934 som citerar liberal media om barbariet i nazityskland.
Skånska socialdemokraten 5 februari 1934 Skånska Socialdemokraten 5 februari 1934
Lästips angående SD:s dokumentär om Socialdemokraternas historia:
Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. SD har en annorlunda uppfattning om hur Sverige ska se ut. SD när en dröm om ett Sverige där alla tänker, tycker och beter sig på samma sätt. Som ett led i SD:s strävan efter ett homogent Sverige väljer SD, återigen, att motionera om lojalitetsförklaring som krav för medborgarskap. Lojalitetsförklaringen ska vara obligatorisk, hänvisa till vårt statsskick (monarki) och våra ”grundläggande värderingar”.
SD befinner sig i ett parallellt universum.
SD har genom åren motionerat om medborgarskap, dess betydelse och vad som krävs för att erhålla svenskt medborgarskap. Motionerna driver ofta tesen om att svenskt medborgarskap skall förtjänas genom uppfyllandet av kriterier såsom assimilering, en form av ”försvenskning”.
SD:s mall för svenskhet
I den nya mall för svenskt medborgarskap som SD vill skapa ingår en s k lojalitetsförklaring ”till vårt statsskick”.
Det svenska statsskicket är monarki. Vad innebär då denna lojalitetsförklaring? I motionen ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983” lagd av Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt hösten 2018 finner vi krav på längre vistelsetid. Är du nordisk medborgare är denna tid kortare än för andra. Syftet är att man ska ha känna ”lojalitet mot och samhörighet med Sverige” och att man ska ha ”hunnit rota sig i landet ordentligt”. Detta är ett otydligt kriterium. Lojalitetsförklaringen har förklarats i tidigare motioner av två partikamrater. Vi återkommer till detta strax.
Vi läser vidare i motionen. En grundbult i SD:s uppfattning om medborgarskap är att en svensk ska kunna försörja sig. Mot bakgrund av att man betonar vikten av betydelsefullhet av ett svenskt medborgarskap, och alla förmåner som det medför, så ställs krav på försörjningsförmåga hos den sökande. Att ha ”arbetat och gjort rätt för sig och inte ha legat samhället till last” är en självklarhet för flera partier än SD.
Men: SD ger frisedel från kravet på försörjningsförmåga åt ”barn, sjuka, pensionärer, eller liknande fall.” Studerande nämns inte i motionen. Om man studerar på en utbildning på universitet eller säg en annan utbildning som lätt ger arbete, nekas man medborgarskap enligt SD:s förslag. (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)
Vidare saluför SD ett samhällskunskapskrav. Syftet är att nysvenskar ska känna till hur samhället fungerar. Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt exemplifierar: ”hur svensk demokrati fungerar, jämställdhet och jämlikhet, yttrande- och åsiktsfrihet, hur ett sekulärt samhälle ser ut och hur det förhåller sig till religionsfriheten, hur skattesystemet fungerar visavi offentlig välfärd etc”. I samhällskunskapskravet ingår också ”grundläggande kunskaper om svensk historia”. Detta är rimliga krav, men det är avhängigt hur höga kraven är som ställs på den som ansöker om medborgarskap.
Lojalitetsförklaringens två orimligheter
Det är nu det blir riktigt intressant i motionen. SD vill införa en s k ”lojalitetsförklaring”. Lojalitetsförklaringen är otydligt formulerad vad gäller hur den ska se ut i praktiken. Följande är saxat från Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas:
”Utöver de vandelskrav som i dag finns för att beviljas medborgarskap, menar Sverigedemokraterna att det bör införas en obligatorisk lojalitetsförklaring som slutsteg i ansökningsprocessen för att medborgarskap ska godkännas. Denna lojalitetsförklaring bör hänvisa till vårt statsskick, och våra mest grundläggande värderingar. Hur en sådan lojalitetsförklaring i Sverige ska formuleras och implementeras i samband med medborgarskapsceremonier bör utredas.” (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)
Angående formuleringen om ”våra mest grundläggande värderingar” är det nödvändigt att poängtera ett par saker: Om de officiella värderingar som den svenska staten har och som lärs ut i alla våra skolor, så är det en demokrati som utgår ifrån regeringsformen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I SD:s parallella universum är allmän rösträtt, valda politiker och majoritetsval det enda som utgör en modern demokrati. Alla svenska NMR:are, eller för den delen svenska kommunister, som inte delar de värderingarna har fortsatt rätt till medborgarskap. Värderingar är just värderingar, inget annat.
Mot bakgrund av detta blir kraven på lojalitetsförklaringens del om ”grundläggande värderingar” närmast orimliga, för hur förkastligt det än är med någon form av antidemokrater, har man rätt att vara en sådan som svensk och då måste man rimligen få bli svensk medborgare även om man är antidemokrat. Undantaget från detta är att man inte aktivt förespråkar ett störtande av vårt demokratiska statsskick eller agerar mot vårt statsskick. I sådant fall finns redan idag grund för att neka svenskt medborgarskap.
Lojalitetsförklaringen är bättre formulerad i en motion lagd för fyra år sedan av David Lång och Mikael Jansson (f d partiledare för SD som lämnade partiet 2018 och stod som nummer 11 på AfS riksdagslista till valet 2018). Motionen ”Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911” förklarar närmare vad en lojalitetsförklaring skulle innebära i SD:s parallella universum:
”En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet till Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen.” (Källa: Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911)
I Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas framgår inte vad lojalitetsförklaringen skulle innebära. Om det fortsatt innebär att kravet på att svära trohet och lojalitet till kungen, staten och nationen, så är det många av oss som går bet, och rimligen borde fråntas vårt medborgarskap. På Republikanska föreningens hemsida läser vi följande om svenskarnas syn på monarkin:
”Tillsammans med Expressen/Demoskops opinionsundersökning[2017, min anmärkning] häromdagen, som visade att 39 procent har förtroende för kungahuset, är den totala bilden fortfarande att kungahuset är en företeelse som splittrar, inte enar, svenskarna. Kungafamiljen är långt ifrån att leva upp till sina egna anspråk på att representera alla. Man kan inte utse sig till en enande faktor om man bara har stöd från 39 procent.
Sett lite längre tillbaka har stödet för monarkin fallit kraftigt: 2003 var det 68 procent som vill ha kvar den. De senaste sex-sju åren har dock stödet varit mer stabilt och pendlat mellan 52 och 56 procent.” (Källa: Republikanska föreningen)
Motionen som SD har lagt i höstas om ”Ett stärkt medborgarskap” lämnar oss med två frågor. Vi kräver svar på följande från Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt:
Vad innebär lojalitetsförklaringen i praktiken?
Hur ser ni på att ni nekar nysvenskar medborgarskap, trots att de studerar i syfte att komma i arbete?
Ska de som hyser antidemokratiska åsikter nekas medborgarskap, och ska svenska antidemokrater fråntas sitt medborgarskap?
I SD:s parallella universum huserar tankar och åsikter om verkligheten som inte riktigt korrelerar med hur många av oss andra ser på den verklighet vi befinner oss i. I min artikelserie på temat har jag tagit upp just hur SD:s Sverigebild skiljer sig från andras. SD:s tankar och åsikter om att ”Ett stärkt svenskt medborgarskap” innefattar krav att svära trohet till monarkin illustrerar på ett besvärande sätt hur SD befinner sig i ett parallellt universum.
Rasism är rasism oavsett vem som utsätts för den eller vem som utövar den, alla människor oavsett vilken nationalitet hen har kan vara rasist. Det finns människor som kommer från Chile som är rasister lika mycket som att det finns människor som kommer från Kenya eller Thailand som är rasister. En sak ska jag dock ge personen rätt i och det är att i Sverige finns ingen strukturell rasism riktad mot människor som är ursprungligen svenska. Detta är dock inte synonymt med att det i Sverige inte förekommer rasism mot vita eller bleka människor.
Motargument 