Idag röstar den ryska statsduman om ett kontroversiellt lagförslag framlagt av två ryska ledamöter. Det man ska rösta om är huruvida homosexualitet ska vara straffbart. Om ledamöterna röstar igenom lagförslaget och det vinner laga kraft kan man räkna med 15 dagars fängelse i händelse av att man blir ”påkommen” med sin sexuella läggning. Under förutsättning att du är man. Förbudet kommer, om det träder i laga kraft, enbart innefatta manlig homosexualitet.
Förbudet kommer att innebära att det ska vara otillåtet att visa sin kärlek öppet (att kyssas och att hålla handen) och att man inte får komma ut som gay.
Den ene upphovsmakaren till förbudet, Ivan Nikitchuk, säger följande, apropå lagförslaget till tidningen Gay Russia:
Vi har våra egna ideal och vi måste respektera traditioner. Kräken som kommer till oss från väst är onaturliga för Ryssland. Dessa okonventionella begären gör inget annat än att äckla vanliga, smarta, hälsosamma människor. Och ändå tycker dessa människor att de borde behandlas lika.
Orsaken till att det eventuella förbudet enbart ska komma att gälla homosexuella män ska, enligt de två förslagsmakarna, vara att kvinnor kan hantera sina känslor på ett bättre sätt än män.
Det råder stora förhoppningar hos de två ledamöterna om att lagförslaget kommer att vinna laga kraft, då de är av uppfattningen att ryska politiker inte vågar visa stöd för homosexuella.
Ivan Nikitchuk och Nikolai Arefyev, de två ledamöter som står bakom lagförslaget, motiverar det hela med att anti-gaylagen, som förbjuder homo-propaganda, från 2013 inte har varit effektiv nog.
Rysslands president Vladimir Putin har tidigare fördömt homofobi, men garderade sig då med att säga att s k ”anti-traditionella sexuella relationer” korrumperar Rysslands moralitet och samhälle.
Washington Post skriver att formuleringen i lagförslaget är vag och att det inte finns några garantier för att duman kommer att rösta igenom det.
Det blir intressant att se hur omröstningen i den ryska statsduman faller ut, inte bara att man gör homosexualitet kriminellt, utan också att man samtidigt gör skillnad på kvinnors och mäns sexualitet. Om lagförslaget röstas igenom är det en historisk milstolpe, då det kommer att innebära att homosexualitet åter kriminaliseras i ett land där det tidigare avkriminaliserats (1993). Under dagen får vi, förhoppningsvis, svaret.
Jag har tidigare berört ämnet Ryssland och HBTQ i artikeln Brännpunkt: OS.
UPPDATERING: Lagförslaget har avslagits av en statlig kommitté som arbetar för den ryska statsduman. Kommittén menar att förslaget inte höll tillräckligt hög kvalitet för att ens gå till omröstning. Nikitchuk och Arefyev, de två ledamöterna som lade fram förslaget, uppges vara mycket missnöjda med avslaget. Enligt Radio Free Europe har Nikitchuk uttryckt att homosexualitet är en ”smittsam sjukdom” som skulle vara extra farlig för unga män. Human Rights Watch har tidigare fördömt lagförslaget.
Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.
Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.
Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.
Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.
Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.
Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.
Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.
Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.
Klicka för större bild
Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.
Klicka för större bild
När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.
Klicka för större bild
Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.
Klicka för större bild
En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.
Klicka för större bild
Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.
Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.
Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.
Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.
Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.
Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.
Det här med alla lögner och myter som sprids om invandrare och bidrag. Vad handlar det om egentligen? Vad är egentligen anledningen till att människor, och även media i viss utsträckning, tullar på sanningen?
Anledningen till att det sprids så mycket falsarier är ganska självklar: människor vill framställa invandrare som lycksökande parasiter och lyxflyktingar som kommer till Sverige för att utnyttja det svenska välfärdssystemet, och de gör det med hjälp av barnen som ursäkt.
Naturligtvis är det så att människor som väljer att fly till Sverige gör det med en önskan om ett bättre liv. Skälet till att man väljer att fly krig, förtryck och terror är inte att man ska bli rik på kuppen, utan man väljer att fly för att känna trygghet och för att skapa en möjlighet till överlevnad.
Att människor väljer att misstro, och att med alla till buds stående medel, argumentera för att invandrare skulle vara välfärdsturister som bara kommer hit för att ta våra bidrag ifrån oss är inget annat än främlingsfientlighet. En främlingsfientlighet som förkläds i raljeringar om att vi skulle ge invandrare förtur till välfärd, på ”riktiga” svenskars bekostnad.
En myt som florerar är den om att invandrare, då de erhåller uppehållstillstånd, skulle få barnbidrag och föräldrapenning retroaktivt. Jag har varit i kontakt med Försäkringskassan för att kolla upp vad som faktiskt gäller för utrikes födda och rätten till barnbidrag och föräldrapenning. Gällande barnbidrag fick jag följande svar:
Det som gäller för barnbidrag är att man ska vara vårdnadshavare för barnet samt att man ska vara inregistrerad i svensk socialförsäkring, blankett FK 5456 ska fyllas i och skickas in till oss. Barnbidrag utbetalas till barn boende i Sverige upp till 16 år och utbetalas inte retroaktivt.
Gällande föräldrapenning, eller motsvarande ersättning, erhöll jag detta svar:
Föräldrapenning kan man söka som mest 90 dagar bakåt från att ansökan kommer in till Försäkringskassan, och man kan få föräldrapenning i högst 480 dagar per barn. För barn födda från den 1 januari 2014 kan man spara som mest 96 dagar efter fyraårsdagen. Dessa regler är densamma för alla barn, oavsett om de är födda i Sverige eller kommer till Sverige senare. För att ha rätt till föräldrapenning ska föräldrarna vara bosatta och/eller arbeta i Sverige. Har man fått föräldrapenning eller motsvarande ersättning från ett annat land ska de dagarna räknas av från de totalt 480 dagarna man får i Sverige.
Så, nej, utrikes födda erhåller inte barnbidrag retroaktivt, och för utrikes födda som ansöker om föräldrapenning gäller samma regler, dvs 90 dagar bakåt i tiden, oavsett om barnet är fött i Sverige eller inte.
Det är tyvärr en del av debatten att sprida lögner och myter om invandrare och invandring. Det är viktigt att vi bemöter dessa ”argument” med fakta och saklighet. Tyvärr sprids denna propaganda, med stöd av hat- och rasistsajterna (s k alternativ media). Syftet är att skapa ett större motstånd till invandringen, och invandrarna själva används som slagträ i debatten då de framställs som giriga, sluga välfärdsparasiter.
UPPDATERING 170511:
På regeringen.se kan vi läsa om en ny lag som föreslås träda i kraft 1 juli 2017. Lagen är en del av den migrationspolitiska överenskommelse som slutits av regeringen, Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna. I korta drag går den nya lagen ut på att ersättningen för föräldrar som kommer till Sverige anpassas efter barnets ålder. ”Propositionen innebär att föräldrar som kommer till Sverige med barn får rätt till 480 dagar med föräldrapenning om barnet blir bosatt i Sverige innan det fyller ett år, 200 dagar föräldrapenning om barnet blir bosatt under sitt andra levnadsår och 100 dagar efter det andra levandsåret”. En anledning till den nya lagen är att man vill förbättra förutsättningarna för utrikes födda kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på sexism. Vi fortsätter med antisemitism.
”Antisemitism är en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för riktas mot judar och icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.”
”En samling attityder och diskurser om judar som bland annat handlar om negativa differenser och uteslutning, om förträngningar, projektioner och fantasier. Vad som skiljer antisemitismen från andra liknande rasistiska och främlingsfientliga diskurser är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslagen av tro på judarnas makt, moraliska mindervärdighet och ondska. Antisemitism kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang.”
Begreppet antisemitism är en sammansättning av förleden ”anti-” (mot), mellanleden ”semit” (användes regelmässigt under rasbiologins storhetstid för att klassificera nedanstående folkgrupper i Mellanöstern och Afrikas horn) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär rasism/hat gentemot judar, såväl ur etnisk som religiös kontext.
Det var tysken Wilhelm Marr som 1873 lanserade företeelsen och antisemitismen var en del av dåtidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar. En indelning av antisemitism i fyra historiska grundformer presenteras i boken ”Was ist Antisemitismus?” (Wolfgang Benz 2004):
Kristen antijudaism – fokuserar på kritik mot religionen
Modern/rasistisk antisemitism – fokuserar på etniciteten
Antisionistisk antisemitism – fokuserar på motstånd till den etnisk-religiösa nationalismen, dvs används som kritik mot sionism
Det förekommer diskussioner, liksom det gör för islamofobi, kring huruvida antisemitism, ska betraktas som en form av rasism. De som motsätter sig att antisemitism skulle vara rasism hänvisar till religionen. Inom forskningen har antisemitism kommit att innefatta individ- och samhällsnivå, dvs såväl individuella och kollektiva handlingar som handlingar. För att överbrygga eventuella oenigheter om huruvida antisemitism ska betraktas som rasism har sociologen Helen Fein beskrivit antisemitism på följande sätt:
”Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, samt i handlingar som social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna och kollektivt eller statligt våld, vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar.”
Nazipropaganda i det ockuperade Polen 1942.
Antisemitism har existerat sedan medeltiden
Företeelsen antisemitism, ett samlande begrepp för judehat, har flera hundra år på sitt europeiska samvete. På medeltiden utsattes judar för attacker utförda av kristna kyrkan. Det mest dokumenterade, och välkända, exemplet på antisemitism är Förintelsen, folkmordet på 6 miljoner judar under andra världskriget, iscensatt av Adolf Hitler och Nazityskland. Nazisterna såg judar som ett hot mot den s k ”ariska rasen” och dess överlevnad. På senare tid har antisemitismen i Europa ökat, något som inneburit att allt fler judiska institutioner utsatts för attacker samtidigt som judiska slagord vid demonstrationer har blivit allt mer förekommande.
På Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):s hemsida kan vi läsa en del om vilka förklaringar till antisemitism som kan tänkas finnas. Det finns ingen enskild orsak till antisemitism, utan man brukar tala om ett antal – den judefientliga tanketraditionen som utvecklades inom kristendomen och faktumet att judar inte erkänner Jesus som Messias är vedertagna förklaringar till antisemitism. Den kristna läran anser att judendomens existens skulle ha upphört i samband med Jesu födelse. Under de första århundradena efter Kristus skapades en antijudisk teologi som gav judarna skulden för korsfästelsen av Kristus.
Under medeltiden stiftades diskriminerande lagar gentemot judar. De religiösa och ekonomiska rättigheterna begränsades. Judegetton bildades och särskilda kläder och kännetecken infördes för att särskilja judar från kristna. Med tiden skapades fler och fler anklagelser och myter kring judar. Exempel på myter är att judar skulle vara Djävulens redskap som utförde ritualmord på kristna barn och förgiftade brunnar. På så sätt fick judarna skulden för pesten. Anklagelserna svartmålade judar såsom ondskefulla och farliga – och därmed mindre mänskliga.
Antijudisk propaganda 1942.
Politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar gav den moderna antisemitismen bränsle i början av 1900-talet. Industrialismen med tillhörande militanta nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, massarbetslöshet, svaga demokratier och Depressionen var alla bidragande orsaker till den politiska extremism och att antijudiska strömningar och konspirationer exploderade.
Efter Förintelsen hade antisemitismen svårt att få fäste, folkmordet på judarna gjorde att judehat inte ansågs rumsrent. Icke desto mindre har den antijudiska tanketraditionen hela tiden funnits där och myter och konspirationsteorier har levt kvar. Judefientlighet har förekommit i såväl nazistiska/högerradikala grupperingar som i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater i Östeuropa, där vi kunnat bevittna mången antijudiska politiska kampanjer.
Antisemitism i Mellanöstern
Konflikterna i Mellanöstern i allmänhet, och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, liksom kriget i Irak och den globala terrorismen, är några orsaker till den antisemitism vi ser idag. Mycket av antisemitismen idag har sitt ursprung i fördomar och gamla myter och konspirationer som lever kvar. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har många antisemitiska hatbrott i Sverige sin orsak i hur människor ser på konflikten i Palestina. Det är viktigt att poängtera att kritik av Israels politik och agerande inte är antisemitism. Däremot kamoufleras ibland antisemitism som ”israelkritik”, på samma sätt som att muslimhat ibland kamoufleras som ”islamkritik”.
Antisemitismen vi idag kan se i muslimska och arabiska länder har ett flertal orsaker. Under medeltiden var judehatet hos muslimer inte lika utbrett som hos kristna, även om det förekom fördomar gentemot judar också hos muslimer. I slutet av 1800-talet ”exporterade” kristna församlingar i Mellanöstern den europeiska antisemitismen. Den ökade judiska invandringen till Palestina och det sionistiska projektet (bildandet av Israel), plussat med Nazitysklands propaganda, arabnationalismens framväxt och den europeiska kolonialismen samt det slutgiltiga utropandet av Israel 1948 bidrog till att den muslimska antisemitismen ökade.
Orsaken till att judehatet kvarstått är den eviga Israel-Palestina-konflikten och faktumet att många länder i Mellanöstern brister i både demokrati och yttrandefrihet. Flera mellanösterndiktaturer sprider officiellt antisemitism. Den radikala islamismen är en starkt bidragande faktor till den muslimska antisemitism vi kan se idag. Också religiösa grupperingar i Europa och andra delar av världen påverkas av den radikala islamismens propaganda. Förklaringar till detta kan möjligen hittas i politiskt, socialt och ekonomiskt utanförskap.
Antisemitisk graffiti i Oslo 1941.
Än idag är antisemitismen en drivande kraft i de samtida högerextrema och ultranationalistiska partier och rörelser vi kan se i Europa. I den så kallade vit makt-rörelsen är judehatet fortfarande kärnan i ideologin. Vi kan idag se två former av högerextremism; den ena med antisemitism som fokus och den andra med islamofobi som fokus.
Antisemitiska myter och konspirationsteorier
Det har genom alla tider förekommit massor med myter och konspirationer om judar. Några av de vanligast förekommande är att:
judar är giriga
judar mördade Jesus
judar styr över media och världsekonomin
alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza
1979 såg konspirationsteorin ZOG (Zionist Occupation Government) dagens ljus. Det är, framför allt, antisemitiska, nazistiska och ultranationalistiska rörelser som hävdar att judarna i hemlighet styr ett givet land (oftast åsyftas andra länder än Israel) och att landets regering blott är en marionettregering. Teorin går ut på att judiska organisationer styr media, bankväsende, regering, militär, domstolsväsende och polis på ett diskret och ”omärkbart” sätt.
En ständigt återkommande konspirationsteori är den om Rothschild, en berömd bankfamilj, som ska symbolisera judisk makt och global sammansvärjning. Denna konspiration har fått nytt liv och används flitigt i antisemitisk propaganda än idag.
Skyltfönstret till en bokhandel (oktober 1941) som dessutom skyltar med antisemitisk litteratur.
Sions vises protokoll, som har visat sig vara en lögn, har saluförts på Adlibris hemsida fram till 2013, och på Bokus.com fram till så sent som 2014. Protokollet, som används flitigt i antijudisk propaganda före, under och efter andra världskriget, har lögnaktigt påståtts vara ett dokument från sionistkongressen 1897 i Basel. Dokumentet sägs innehålla bevis för den påstådda judiska sammansvärjningen och det planerade världsherraväldet. Så sent som 2005 presenterade Iran en nytryckt engelskspråkig utgåva av dokumentet.
Ett verktyg för antisemitismens fortlevande är förintelseförnekare, dvs människor som inte accepterar de bevis som finns för folkmordet på judar under andra världskriget. Det finns grader av förintelseförnekelse, en del avfärdar hela Förintelsen, andra menar att det var långt färre judar som mördades. De väljer att kalla sig själva revisionister. Förintelseförnekelsen började i samband med Nazitysklands fall, då tidigare förespråkare för judeutrotning ifrågasatte såväl fynd från koncentrationslägren som överlevares berättelser.
Med tanke på hur historien gjort antisemitismen en otjänst är det märkligt att det fortfarande förekommer judehat. All rasism är oförlåtlig. Konspirationerna, myterna och förintelseförnekare gör att antisemitismen kan fortleva.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antiziganism. Vi fortsätter med sexism.
Med sexism (en bildning till engelska sex ‘kön’ i analogi med rasism) avses nedvärdering av en person på grund av dennas kön. Uttrycket introducerades på 1960-talet av feministiska forskare som en parallell till rasism. Från att ursprungligen ha åsyftat nedvärdering av kvinnor innefattar begreppet sexism numera nedvärdering även av män.
Begreppet sexism är bildat av förleden ”sex” (från engelskans ”kön”) och ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär diskriminering, fördomar, utnyttjande och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön.
Det var kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som ansåg att det fanns behov av att skapa en parallell till uttrycket rasism mot bakgrund av att kvinnor utnyttjades, diskriminerades och förtrycktes enbart baserat på könstillhörighet.
Inom feminismen är begreppet sexism ett fundament och motståndet därtill genomsyrar hela den ideologiska kampen. Såväl kvinnor som män verkar för att bekämpa sexism.
Fördomar om kvinnor och män skapar sexistiska attityder
Orsakerna till sexism, dvs särbehandling av människor utifrån könstillhörighet, är de ideologiska och religiösa föreställningarna om att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället, eftersom män och kvinnor, naturligt, är olika. Sexismen bidrar till att det ena könet, oftast kvinnan, underordnas det andra. Effekterna av detta ser vi i samhällstrukturer, på arbetsplatser där män ges förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden eftersom de är just män.
Löneskillnader i % mellan kvinnor och män (åldersfördelat) i EU- och EES-länder. Källa: Eurostat 2013.
Vi ser sexismen i de ständiga löneskillnaderna: för nio av de tio vanligaste yrkena tjänar kvinnor mindre än män, trots att de utför samma arbete. Trots att kvinnor generellt har mer, och högre, utbildning än män innehas endast 20% av professurerna på högskolor av kvinnor. Kvinnor tar mer ledigt, och jobbar mer deltid, för att ta hand om barn, men också för att ta hand om sjuka i familjen samt äldre föräldrar. Detta leder i sin tur till att kvinnor erhåller lägre pension än män.
Traditionellt sett har utbredd sexism ofta resulterat i att kvinnor blir underordnade, men allteftersom könsrollerna förändrats har också innebörden av sexism förskjutits. Även om sexismen allt som oftast innebär kvinnans underordning av män, så finns det idag tillfällen då rollerna är ombytta.
Riksdagen, som verkar för att minska och eliminera diskriminering, arbetar ständigt för att förbättra jämställdheten och för att radera ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns rättigheter.
Den första vetenskapliga framställningen av sexism såg dagens ljus 1973. Fördomsforskningen av idag har utvecklat begreppet till att innefatta också sexism gentemot män, framför allt genom rolltillskrivande. Än så länge finns inga studier som pekar på att män känner sig allvarligt drabbade då de reduceras till en könsspecifik objektsstatus. Däremot finns massor av studier och fakta på att kvinnor känner sig allvarligt, och ständigt, drabbade av sexism.
Laura Bates är grundare av the everyday sexism project och syftar till att lyfta fram kvinnors berättelser om hur de utsätts för sexism, och ska i förlängningen göra samhället uppmärksamt på hur utbredd företeelsen fortfarande är. Målet med projektet är att öka jämlikheten mellan könen.
Exempel på könsbundna stereotyper som vi, mer eller mindre medvetet, använder oss av är:
kvinnor är tystare än män och ska inte säga sin mening
kvinnor är svagare än män
kvinnor ska vara fina att titta på
män tycker om att mecka med bilen
män gör inget hushållsarbete eller tar hand om barnen
som äkta makar talar män om för sina fruar vad de ska göra
Stereotyperna är utbredda och farliga, eftersom de bidrar till sexistiska attityder och fördomar genom generaliseringar som kategoriserar och skapar mallar för hur kvinnor och män ”ska vara”.
Sexismen har genom historien, tyvärr, spelat en avgörande roll i människors liv. Sexismen är föränderlig till sin natur, men den påverkar fortfarande samhället i stor utsträckning. I Sverige har vi kommit en god bit på väg, men det återstår mycket arbete innan vi kan anse att det råder jämlikhet mellan könen. Vi har blivit omsprungna av länder som Island, Finland och Norge, som idag (i den ordningen) är de mest jämställda länderna i världen.
Det är allas vårt ansvar, oavsett om vi är han, hon eller hen, att motverka sexistiska strukturer, diskriminering och förtryck utifrån orsaker baserade på könstillhörighet. Det är vi, alla vi som är för människors lika värde, som kan medverka till att sexistiska attityder och fördomar minskar, och med tid försvinner. Vi är skyldiga oss själva att reagera, agera och protestera då vi hör sexistiska fördomar och trakasserier. Att vara tyst är att ge sexismen sitt godkännande.
Under vad som förefaller vara ännu en vanlig dag utsätts en man för sexism och sexuellt våld i ett samhälle styrt av kvinnor – OPPRESSED MAJORITY, en film av Eleonore Pourriat:
Handen på hjärtat: är du dig själv på nätet? Uttrycker du dig på samma sätt i verkligheten som du gör på nätet? Hur står det till med godheten, medmänskligheten och respekten där du sitter bakom skärmen? Jag vill hävda att väldigt många av oss väljer att ta ut svängarna mer då samtalet, eller debatten, sker på nätet. Det är som om livet på nätet inte är på riktigt.
Men det är, i högsta grad, på riktigt.
I och med det monumentala genomslag Internet har haft, låt säg, de senaste 20 åren, har också spelreglerna för hur vi väljer att uttrycka oss förskjutits. I verkligheten, ansikte mot ansikte, är merparten av oss någorlunda sakliga, medmänskliga och vi visar respekt gentemot varandra. Många av oss är vad man skulle kunna kalla för PK, dvs politiskt korrekta, mest för att inte sticka ut eller för att inte skaffa oss ovänner.
Bakom skärmen är det annorlunda. Vi ser inte människan, utan vi ser istället en fiende och det är inte i närheten lika påtagligt att vi faktiskt interagerar med andra människor som, i sin tur, sitter bakom sina skärmar. Vi glömmer att det är riktiga människor, samma människor som vi möter i det ”verkliga” livet. Internet fungerar som en skyddad verkstad, en alternativ frizon där uttryck som inte, pga de sociala normerna, yppas i samhället plötsligt får legitimitet.
Jag är för ett öppet politiskt klimat, där alla med olika åsikter och ideologier, ska få komma till tals. Vi är alla, mer eller mindre, oliktänkande. Vi tycker olika om massor av saker. Det är bra, det är underlag för ett gott debattklimat. OM det nu inte vore för den där känslan av att det är OK att släppa alla sociala spärrar och tuta och köra.
På Twitter, Facebook, Flashback, på bloggar och i kommentarsfälten tillhörande nättidningar ser jag dagligen hur orden och språket lever ett eget liv. Argumentationen och debatten hänfaller inte sällan åt hat och hot mot den som inte är av samma uppfattning som en själv. Hatet tar sitt uttryck via funkofobi, homofobi, sexism, rasism och allehanda kränkningar. Hoten innefattar mordhot, hot om våld och våldtäkt gentemot enskild person, men också gentemot familj och anhöriga.
Dagligen ser jag tweets, Facebook-inlägg och -kommentarer som är direkt lagvidriga. Jag ser detta i bloggar, i kommentarsfälten till nätupplagor på dagstidningar och de få gånger jag är inne på Internets verkliga bakgård Flashback. Det rör sig ofta om hot, kränkningar och förtal, uttryck som möjliggörs av ”anonymiteten” man känner bakom skärmen. Även många av oss som inte väljer att vara anonyma balanserar på, och passerar, skiljelinjen för vad som är lagligt och olagligt.
Det kastas epitet till höger och vänster, epitet som allt som oftast inte har legitim grund. Jag gör tydlig skillnad på att uttrycka sig rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt och att de facto vara rasist, sexist eller homofob. Jag reagerar då jag ser människor uttrycka sig kränkande, hotar eller hatar och jag undviker själv att svänga mig med epitet som egentligen inte har någon annan effekt än att diskussionen blir hätsk och, i allra flesta fall, meningslös och destruktiv.
Möt det skrivna ordet och inte din fördom om den som skrev det.
Jag funderar ibland över varför jag är aktiv i olika sociala medier, såsom Facebook och Twitter. Jag kommer alltid fram till, trots allt hot och hat, att jag vill framföra mina åsikter, åsikter som står mig nära och åsikter som jag brinner för. Jag tänker inte låta mig tystas, eller skrämmas, av påhopp, kränkningar eller hot. Tyvärr är det många som faktiskt slutar att göra sin röst hörd. Människor som fått nog av hot gentemot sig själv och sin familj, människor som tröttnat på debattklimatet som råder på nätet, och som låter fega, ynkliga människor bakom skärmen tysta och skrämma.
Det du inte klarar av att säga i verkligheten ska du inte heller säga på nätet.
Hos svensken finns ett ständigt närvarande och uttalat behov av att påpeka att det genuint ”svenska” håller på att bortrationaliseras av den s k ”PK-eliten”. Att gamla traditioner, företeelser och språkbruk sakta men säkert upplevs bli bortsorterade tillskrivs alltid ”massinvandringen” och ”islamiseringen”.
Myterna som florerar är, i de allra flesta fall, enkla att bena ut och förklara, eller avskriva som rena lögner. Motargument knäcker här och nu en del av de myter som florerar, såväl på nätet som i verkligheten.
I samhället, i hemmens lugna vrår – nåja, lite upprört är det kanske ändå – och på sociala medier och bloggar sprids myterna. Myterna får liv och kraft genom att de uttalas om och om igen. De bidrar till att stärka ilskan hos kränkta, lurade svenskar. Några av myterna är säsongsbetonade, andra är ständigt levande.
”De senaste åren har vi klippt bort figurer ur Kalle Anka”. Det stämmer att några av nidbilderna (två sekvenser – tre figurer: den svarta och den vita dockan samt den judiske mannen som dansar kosackdans i paraden – båda sekvenserna är från ”I jultomtens verkstad”) i vårt omhuldade ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” har klippts bort. Vem är det som har klippt i filmerna? Just det, det är inte Sverige, eller SVT, utan det är Disney som har klippt. Varför har det klippts i filmerna? Eftersom vissa av karaktärerna skapades i en svunnen tid, då rasismen och det stereotypa var en del av gängse uppfattning. Tiderna förändras, vare sig vi vill det eller inte. Myten är delvis sann, och kan förklaras.
”De senaste åren har vi plockat bort Tintin från Kulturhusets bokhyllor”. Kulturhuset i Stockholm backade senare under dagen och valde att inte plocka bort seriealbumet ”Tintin i Kongo” från hyllorna. Händelsen har kommit att rubriceras som #Tintingate. Tintin-albumen finns kvar på TioTretton och Serieteket, och har aldrig funnits på Rum för Barn. Anledningen till myten kvarstod alltså bara några timmar, innan beslutet ändrades. Myten är alltså en ren lögn.
”De senaste åren har vi slutat fira jul i kyrkan”. Firar vi jul i kyrkan? Ja, vissa går till kyrkan under jul för att delta i julbön, midnattsmässa och julotta. Enligt Svenska kyrkan finns dessa traditioner kvar. Myten är alltså en ren lögn.
”De senaste åren har vi förbjudit pepparkaksgubben i lussetågen”. Händelsen i Laxå där en pojke ”förbjöds” att vara pepparkaksgubbe bygger på missförstånd och misstolkning. Det finns inga nationella riktlinjer beträffande pepparkaksgubbens vara eller icke vara i luciatågen på skolor i Sverige. Myten är alltså falsk.
”De senaste åren har vi bannlyst nationalsången på skolavslutningar”. Denna myten har Motargument tidigare knäckt i en debattartikel på Expressen. Myten är alltså falsk, eftersom nationalsången aldrig varit kutym vid skolavslutningar.
”De senaste åren har vi låtit en glass vid namn Nogger Black skapa hysteri”. Det uppstod debatt när glassen lanserades. Men vad var den egentliga orsaken till debatten? Det var inte ordet ”black” som var det kontroversiella, utan hur namnet ”Nogger” (sammansatt med ordet ”black”) i lanseringen med lätthet kunde associeras med de rasistiska uttrycken ”nigger” och ”neger”. Jämför med lanseringen av ”Marabou Black” (som inte skapade hysteri). Myten stämmer, men behöver redas ut för att förstå anledningen till debatten: det handlar inte om ”svart” eller ”vit”.
”De senaste åren har vi designat om Fazers klassiska lakrits”. Denna myt kan slås samman med Fazers nidbild av asiater på Kinapuff-påsarna. Vad som menas med ”vi” är intressant. I detta fall är det Fazer som valt att ändra utseendet på godispåsarna, eftersom de anses vara stereotypa i sin utformning. Godiset är det samma, förpackningen är förändrad. Liksom med nidbilderna i Disney är förändringen ett bevis på att vi blir alltmer medvetna om att rasismen inte ska få ta samma plats som den fick göra förr i tiden. Myten stämmer, men är en naturlig följd av hur människosynen ständigt förändras.
”De senaste åren har vi döpt om negerbollen till chokladboll”. Faktum är att namnet på bakverket har kallats ”negerboll” under en begränsad tid, och är att betrakta som ett slangord, som blivit gängse. Mer om det kan vi läsa här. Sen är det ju så att ingen förbjuder någon att säga ”negerboll”, men att säga det och tro att man ska förbli oemotsagd är naivt. Myten stämmer knappast, med utgångspunkt i att ordet aldrig har varit allenarådande.
Det vi glömmer bort i sammanhanget när vi väljer att sprida främlingsfientliga myter är att kolla sanningshalten i påståendet, att finna en logisk förklaring i myten och att fundera över hur människosyn och språkbruk förändras över tid. Att utmåla sig som offer då man väljer att anamma och sprida myterna är inget annat än ansatser till att skuldbelägga invandrare och/eller den s k ”PK-maffian”.
Vi kan konstatera att myten om den svenska kränktheten är sann och ständigt närvarande.
Att Sverigedemokraterna använder sig systematiskt av skrämseltaktik för att få ut sitt budskap och locka till sig nya väljare är inget nytt. Denna gång har de tagit taktiken ett steg längre.
Enligt Medievärlden har ett flertal tidningar fått förfrågan om att ta in en ny SD-annons. Annonsen handlar, föga överraskande, om att varna för den pågående ”massinvandringen” och är tänkt att fungera som ett upprop för en folkomröstning om invandringen.
Kärnan i annonsen är att Sverige kommer att ta emot en halv miljon människor per år på obestämd tid. SD leker här med siffror på ett obehagligt och farligt sätt. Det man gör är att multiplicera det nuvarande antalet asylsökande med antalet veckor på ett kalenderår, dvs 52 (vecka 44 ser vi dessutom en minskning av antalet asylsökande med 13 procent, och trenden lär hålla i sig). SD väljer att extrapolera och skapa en sanning utifrån ett otänkbart scenario, nämligen att nivåerna på asylsökande kommer att ligga kvar som de gör just nu, på obestämd tid framöver. För att ytterligare elda på debatten används ord som ”katastroftillstånd” och ”systemkollaps”.
SD vill gärna sprida myter om invandring, och de har inga skrupler för hur de gör det. Flera av de tidningar som fått förfrågan om att ta in annonsen har valt att inte publicera den. Vid närmare eftertanke är det inte svårt att förstå det ställningstagandet. Det återstår att se om någon tidning väljer att tacka ja.
SD visar återigen prov på populism och opportunism; man skyr inte några medel och man drar sig inte för att använda osaklig och spekulativ fakta.
SD vill höja biståndet till närområdet med 9 miljarder under perioden 2016-2019, mer än vad regeringen föreslår i regeringsbudgeten. (de röda och gröna staplarna) Trots detta är siffran för SD:s sänkning av det totala biståndet 11,6 miljarder under perioden 2016-2019. (deras nedskärningar är de blåa staplarna under nollstrecket)
Enligt Europaportalen är Sverige, med 1,1% av BNI, världsetta i biståndsnivåer. Med SD:s politik sjunker den siffran till 0,75%.
I en artikel publicerad i Nyheter Idag tidigare idag läser vi att Hans Rosling, professorn i internationell hälsa som med stöd av sin lättförståeliga argumentation och retorik tagit stora delar av folket med storm, verkar ha ändrat ståndpunkt vad gäller flyktingpolitiken.
I artikeln kan vi läsa att Rosling, i en debatt arrangerad av Publicistklubben i måndags kväll, skulle ha sagt följande:
Jag skulle stå där på scen och tala om att det Jimmie Åkesson sagt i två, tre år är fullständigt rätt.
I följande klipp kan vi se att citatet stämmer och att Rosling ger SD rätt gällande att det behövs mer bistånd till närområdet, dvs till FN (UNHCR) och SIDA.
Det som Nyheter Idag, och SD-sympatisörer, ”glömmer bort” är att Rosling inte säger att vi ska minska flyktingmottagandet till Sverige. Rosling poängterar vikten av, å ena sidan, höjt bistånd till FN och SIDA – det s k närområdet – och, å andra sidan, en fortsatt hög flyktingmottagning. Det kan vi se i det s k brandtalet från förra veckans TV-gala ”Hela Sverige skramlar”:
I klippet kan vi höra Rosling säga följande:
Det finns de som säger det finns en gräns för hur mycket flyktingar man kan ta emot, och det är rätt. Libanon har nästan nått den gränsen. Ett land med 4-5 miljoner människor som tagit mot mer än 1 miljon flyktingar. Då bågnar landet. Det finns inget land i Europa som är i närheten av den gränsen.
Den tiden man kunde hålla på och tjafsa ”ska vi stödja flyktingar här, ska vi stödja flyktingar där, våran politik är si”; den är över. Alla människor ska ha hjälp överallt.
Det många som sympatiserar med SD vill, och verkar, tro är att Rosling bytt fot och är av uppfattningen att Sverige ska sänka flyktingmottagningen och höja biståndet till FN och SIDA. Detta ”scoop”, att Rosling ger stöd åt SD, sprids som en löpeld på sociala medier. Naturligtvis har inte Rosling bytt fot. Rosling vet mycket väl vad som är viktigt, och nödvändigt.
Motargument 