#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Handen på hjärtat: är du dig själv på nätet? Uttrycker du dig på samma sätt i verkligheten som du gör på nätet? Hur står det till med godheten, medmänskligheten och respekten där du sitter bakom skärmen? Jag vill hävda att väldigt många av oss väljer att ta ut svängarna mer då samtalet, eller debatten, sker på nätet. Det är som om livet på nätet inte är på riktigt.

Men det är, i högsta grad, på riktigt.

I och med det monumentala genomslag Internet har haft, låt säg, de senaste 20 åren, har också spelreglerna för hur vi väljer att uttrycka oss förskjutits. I verkligheten, ansikte mot ansikte, är merparten av oss någorlunda sakliga, medmänskliga och vi visar respekt gentemot varandra. Många av oss är vad man skulle kunna kalla för PK, dvs politiskt korrekta, mest för att inte sticka ut eller för att inte skaffa oss ovänner.

Bakom skärmen är det annorlunda. Vi ser inte människan, utan vi ser istället en fiende och det är inte i närheten lika påtagligt att vi faktiskt interagerar med andra människor som, i sin tur, sitter bakom sina skärmar. Vi glömmer att det är riktiga människor, samma människor som vi möter i det ”verkliga” livet. Internet fungerar som en skyddad verkstad, en alternativ frizon där uttryck som inte, pga de sociala normerna, yppas i samhället plötsligt får legitimitet.

Jag är för ett öppet politiskt klimat, där alla med olika åsikter och ideologier, ska få komma till tals. Vi är alla, mer eller mindre, oliktänkande. Vi tycker olika om massor av saker. Det är bra, det är underlag för ett gott debattklimat. OM det nu inte vore för den där känslan av att det är OK att släppa alla sociala spärrar och tuta och köra.

På Twitter, Facebook, Flashback, på bloggar och i kommentarsfälten tillhörande nättidningar ser jag dagligen hur orden och språket lever ett eget liv. Argumentationen och debatten hänfaller inte sällan åt hat och hot mot den som inte är av samma uppfattning som en själv. Hatet tar sitt uttryck via funkofobi, homofobi, sexism, rasism och allehanda kränkningar. Hoten innefattar mordhot, hot om våld och våldtäkt gentemot enskild person, men också gentemot familj och anhöriga.

Dagligen ser jag tweets, Facebook-inlägg och -kommentarer som är direkt lagvidriga. Jag ser detta i bloggar, i kommentarsfälten till nätupplagor på dagstidningar och de få gånger jag är inne på Internets verkliga bakgård Flashback. Det rör sig ofta om hot, kränkningar och förtal, uttryck som möjliggörs av ”anonymiteten” man känner bakom skärmen. Även många av oss som inte väljer att vara anonyma balanserar på, och passerar, skiljelinjen för vad som är lagligt och olagligt.

Det kastas epitet till höger och vänster, epitet som allt som oftast inte har legitim grund. Jag gör tydlig skillnad på att uttrycka sig rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt och att de facto vara rasist, sexist eller homofob. Jag reagerar då jag ser människor uttrycka sig kränkande, hotar eller hatar och jag undviker själv att svänga mig med epitet som egentligen inte har någon annan effekt än att diskussionen blir hätsk och, i allra flesta fall, meningslös och destruktiv.

Möt det skrivna ordet och inte din fördom om den som skrev det.

Jag funderar ibland över varför jag är aktiv i olika sociala medier, såsom Facebook och Twitter. Jag kommer alltid fram till, trots allt hot och hat, att jag vill framföra mina åsikter, åsikter som står mig nära och åsikter som jag brinner för. Jag tänker inte låta mig tystas, eller skrämmas, av påhopp, kränkningar eller hot. Tyvärr är det många som faktiskt slutar att göra sin röst hörd. Människor som fått nog av hot gentemot sig själv och sin familj, människor som tröttnat på debattklimatet som råder på nätet, och som låter fega, ynkliga människor bakom skärmen tysta och skrämma.