Etikettarkiv: bistånd

Hjälpa på plats?


Det upprepas ofta att vi måste göra mer för att stoppa flyktingar från att påbörja sin flykt. En önskan att hjälpa fler personer på plats i sin hemregion. Påståendena brukar låta som så: vi kan med varje krona potentiellt sett hjälpa fler. Det insinueras därmed att det skulle vara för dyrt att hjälpa här.


Exakt vilka personer skulle kunna få bättre ”hjälp på plats” i sin hemregion?

  • Är det de oskyldiga, obeväpnade, oskyddade barnen och tonåringarna och mammorna som har utsatts för militärdiktaturers bomb- & kemikalieattacker?
  • De som råkar ut för en naturkatastrof som orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar i t.ex. Haiti, Bangladesh…?
  • De som inte är heterosexuella och som förföljs av homofober?
  • Flickor och pojkar som könsstympas?
  • Aktiva organisatörer och medlemsvärvare i HBTQ-rörelser, Anti-FGM eller i fackföreningar och oppositionspartier – i länder där sådant är förbjudet och belagt med dödsstraff?
  • Troende som vill gå på gudstjänst i ett annat religiöst samfund än det som är sitt hemlands religiösa ”statsreligion”? Sekulära ateister?

Är det några av dessa personer som SD vill hjälpa på plats? Exakt vilka metoder, medel, redskap och verktyg är det som SD tänker sig, för att hjälpa några av de ovan nämnda från att bli förföljda, torterade, lynchade, mördade – av socialkonservativa, extremistiska, fundamentalistiska religiösa?

Personer som försöker leva i sin vardag, på sin uppväxtort, trots att de är ständigt utsatta för hot och förföljelse. De som behöver en förändrad livssituation för att omgivningen de vill leva i har omkringboende i deras närområde som utgör livshotande risker – på grund av intolerans, religionsförtryck, socialkonservativa osv.

I många länder i världen finns radikala, extremistiska, fundamentalistiska, socialkonservativa, fackföreningsfientliga, militanta religiösa och homofober som förtrycker, förföljer, könsstympar och mördar de vilka de anser inte förtjänar att leva, älska och umgås med sin kära – det förekommer även i tältläger som drivs av UNHCR.

Personer som rättighetsadvokater, människorättskämpar vilka vill arbeta för att demokratisera, reformera, modernisera sitt land, organisera arbetare och utsatta – de kommer för alltid ha hotfullt motstånd mot sitt eget liv och mot sin familj från alla socialkonservativa och homofoba grannar i sin uppväxtregion.

”Bistånd får inte handla om givarens glädje, […] varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt.” – SD:s Höstbudget 2018, sida 32.

”För varje satsad krona går det att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige” – SD:s Höstbudget 2018, s. 33

Har det verkligen någonsin varit en tävling att hjälpa flest? eller att givarna (”sjuklövern” eller de 87% som inte röstat på SD) bara vill ge för att givarna ska känna sig nöjda och som godhetsapostlar?

Om SD nu anser att varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt – jaha, men då så, då handlar det för SD alltså endast om givarens (SD:s) egen glädje över kostnadseffektivitet? – trots att SD själv skriver ”Bistånd får inte handla om givarens glädje”!

Men, ärligt talat, är det inte snarare så att SD:s hela utrikespolitik är utformad, av socialkonservativa, opportunistiska, populistiska, protektionistiska, fackföreningsfientliga, intoleranta godhetsapostlar för att försöka skydda SD:s kärnväljare – socialkonservativa, intoleranta och möjligen homofoba väljare från att få fler nya grannar i sitt närområde, på svensk mark?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa: SD:s ”Höstbudget 2018

https://sd.se/wp-content/uploads/2017/10/H%C3%B6stbudget-2018.pdf

Myt: ”SD är Sveriges biståndsvänligaste parti”

Sverigedemokraterna påstår ofta att de skulle vara det parti som prioriterar internationellt bistånd högst av alla partier, bland annat i sin senaste valplattform. Det är en väldigt offensiv retorik, men hur sanningsenligt är egentligen påståendet?

På Sverigedemokraternas hemsida kan man under rubriken ‘Bistånd’ läsa att partiet vill satsa runt 0.7% av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI) på bistånd, något som skulle innebära en ”besparing på omkring 10 miljarder kronor”. Det parti som säger sig vara landets biståndsvänligaste vill alltså spara 10 miljarder genom att satsa 0.7% av BNI när det finns ett brett förankrat enprocentsmål för den svenska biståndspolitiken som flera olika regeringar har uppfyllt.

Hur får man då ihop en ekvation som går ut på att det är biståndsvänligt att allokera mindre pengar till bistånd?

En sverigedemokratisk utgångspunkt är att man med deras politik kan spendera mindre pengar på internationellt bistånd och samtidigt hjälpa fler människor.

Det finns två huvudsakliga och sammanlänkade knep som ligger till grund för detta påstående. Det första riktar in sig på att en (minskande) del av biståndsbudgeten idag används för asylmottagandet i Sverige, och eftersom SD har en nollvision vad gäller asylmottagande kan man spara in hela den delen av biståndet. En annan nyckel är att likställa bistånd med ‘hjälp i närområdet’. Genom att skära ner på andra delar av Sveriges utvecklingssamarbete (t ex det som är inriktat på demokrati och mänskliga rättigheter) samt asylmottagande och integration i Sverige kan SD budgetera för något höjda bidrag till UNHCR.

De anser sig vara mest generösa med bistånd genom att minska biståndet till FN:s minimum- rekommendation på 0.7% av BNI, något som vida understiger det svenska enprocentsmålet som uppfylls idag. Sedan slår partiet på den stora trumman och utropar sig själva till landets mest biståndsvänliga parti.

Det ska även påpekas att Sverige redan är bland de absolut största biståndsgivarna och att anslagen ökat både stadigt och kraftigt sedan millennieskiftet. Inte heller önskar UNHCR att rika länder som Sverige ska begränsa sitt asylmottagande för att finansiera en höjning av de direkta bidragen i syfte att hålla kvar människor i närområdet.

Kanske borde Sverigedemokraterna börja lyssna på det FN-organ de så ihärdigt hävdar att de vill hjälpa?

Det mångkulturella traumat

Varför pratar i stort sett hela den främlingsfientliga rörelsen om “massinvandring”? En snabb jämförelse mellan det framförallt politiska partiet Sverigedemokraterna (SD) och den framförallt nynazistiska kamporganisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) visar hur båda dessa organisationer – NMR i sitt 60-sidiga partiprogram och SD i sitt 48-sidiga principprogram – tar sin utgångspunkt i frågan om just massinvandringen och det mångkulturella samhället. Och de är knappast ensamma om det.

Nästintill varje punkt i respektive program åtminstone snuddar vid dessa frågor ur en eller annan aspekt. Men vad innebär egentligen “massinvandringen”? Vad menar SD/NMR när de talar om den?

Jag har inte för avsikt att i denna text bolla med siffror för att avslöja massinvandringen som den myt den också är. Det har vi på Motargument gjort tidigare; både här, här, här och i vår senaste mytknäckare på samma tema: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Den här gången kommer texten istället att kretsa kring ”massinvandringen” som begrepp och som ett slags känslouttryck – en väg för den främlingsfientliga rörelsen att sätta ord på ett snart 43-årigt trauma och en möjlig förklaring till varför ”massinvandringen” är så central för den.

”Massinvandringen” i SD:s principprogram

SD skriver i sitt principprogram – under rubriken “Sverigedemokraterna och invandringen” (s. 23) – om hur en “oerhört omfattande invandring” utgör ett direkt hot mot “vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet”. SD:s lösning är att minska invandringen, skärpa asylreglerna så att flyktinginvandringen begränsas “till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” samt se över anhöriginvandringen. SD förespråkar även ett “aktivt och generöst stöd” för repatriering.

Zaarati-lägret i Jordanien. 2013 beräknades lägret hysa 144 000 syriska flyktingar.

Vad gäller frågan om “utlandsbistånd och hjälp på plats”, skriver SD att de är beredda att ge generösa bistånd till utlandet, men att “(s)tor varsamhet skall vidtas för att undvika riskerna med så kallad fungibilitet, det vill säga att biståndet får oönskade effekter till exempel i form av att ett frigörande av resurser som icke demokratiska regimer kan använda för att öka förtrycket av den egna befolkningen eller till att föra krig mot sina grannar”. SD förespråkar en bistånds-/flyktingpolitik som ska ”vara inriktad på att hjälpa flyktingar på plats, i krisområdenas närhet” (Principprogrammet, s. 23) – i kontrast till att ta emot flyktingar i Sverige.

1975

Förståelsen av invandringen som ett hot mot vår “nationella identitet” är central och kan spåras tillbaka till ett och samma avgörande årtal: 1975.

Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.” -Principprogrammet, s. 21

Den s k “Invandrarutredningen” tillsattes 1968 som ett uttryck för insikten att invandringen till Sverige inte längre kunde förstås som ett tillfälligt efterkrigstidsfenomen, utan att rörligheten över statsgränserna var här för att stanna och att den tills dess oproblematiserade uppfattningen om att de invandrade självklart både ville och skulle assimileras in i det svenska samhället hade börjat skeva. Bl a fackföreningar hade dessutom, genom att uppmärksamma hur “invandrade arbetares ställning var betydligt svagare än den infödda arbetarklassen” (SOU 2005:56), börjat sätta ord på en pågående, strukturell diskriminering av gruppen “invandrare” och ställde därför krav på särskilda insatser för att underlätta deras position och inkludering i samhället.

Invandrarutredningen presenterade så småningom sitt huvudbetänkande (SOU 1974:69) vilket resulterade i ett enigt riksdagsbeslut om de nya riktlinjerna för svensk invandringspolitik; den ödesdigra proposition 1975:26. Och det är alltså dessa då nya riktlinjer som SD (och resten av den främlingsfientliga rörelsen) vänder sig så starkt emot. Det var då Sverige blev – eller “skulle göras” – mångkulturellt. Det var då allting rasade samman.

Nysvenska Rörelsen har rötterna i studentföreningen Det Nya Sverige, som bildades i Uppsala 1930. Genom åren har rörelsen genomgått namnbyten och omorganisationer och hunnit förknippas med både nazism och fascism. (Källa: Expo)

Beslutet och det följande fokus som lades på invandrade grupper av människor blev ett slags trauma för de främlingsfientliga krafterna. Per Engdahl och Nysvenska Rörelsen (NSR) formulerar i aprilnumret 1979 av sin medlemstidning Vägen framåt hur “invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”.

Leif “Zeilon” Ericsson beskriver på ett liknande sätt sitt personliga trauma när han vid tiden efter 1975 plötsligt insåg att “invandrarna från avlägsna länder och kulturer nu blivit så många att de skulle kunna utgöra direkta hot mot svenska värden. Inte bara kulturellt utan även historiskt, moraliskt, etniskt, socialt och politiskt. Vårt folks själva existens skulle hotas, vårt lilla folk skulle försvinna så småningom – om inget gjordes för att stoppa invasionen” (ur BSS – Ett Försök Att Väcka Debatt (1990)).

Det plötsliga synliggörandet av invandrarna som en grupp/flera grupper med i Engdahls och Ericssons ögon inkräktande, kulturella rättigheter blev alltså till (bevis för) en slags invasion. Som motreaktion grundade Ericsson “kampanjorganisationen” Bevara Sverige Svenskt (BSS), som sedermera skulle upplösas och återfödas under beteckningen Sverigedemokraterna

Ett mångkulturellt trauma

När SD eller någon annan grupp ur den främlingsfientliga rörelsen talar om “massinvandringen” är det alltså framförallt att förstå som sviterna av det trauma som drabbade dem 1975, när det som idag (av SD) hänvisas till som “etablissemanget” enhälligt slog fast att till Sverige invandrade människor skulle ha samma rätt till sitt sätt att leva – till sin kultur – som alla andra här i vårt land. Sverige blev helt enkelt mångkulturellt.

“Massinvandringen” handlar med andra ord inte om siffror. Det är snarare – för att tala med dagens nyhetsspråk – ett uttryck för den främlingsfientliga rörelsens inneboende otrygghet. En otrygghet inför prospektet att inte längre med självklarhet stå i samhällets blickfång och centrum. Att glömmas bort. Bli osynlig. Så när Leif “Zeilon” Ericsson i SD’s förhistoria talar om hotet mot “vårt folks själva existens” och när SD i sitt principprogram varnar för hotet mot “vår nationella identitet” är det ett desperat rop på hjälp.

Att låta dem sätta agendan är dock uteslutet. De uttryck av bl a rasism och radikalnationalism som kännetecknar grupper som SD går stick i stäv med vårt samhälles demokratiska värderingar. Och att gå dem till mötes kan bli en väg mot att – i demokratins och samförståndets namn – börja göra våld på våra egna medmänskliga och demokratiska principer. 

Så hur gör vi? Hur botar vi traumat från 1975?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

#Almedalen2016: Tillit och migration

Under årets Almedalsvecka handlar mycket om Sverige i världen, och världen i Sverige. Integration, mångkultur, etablering och bistånd är heta punkter.

Jag har besökt flera evenemang under dagen och två av dem hade en gemensam nämnare; hur vi påverkas av bilden av Sverige som förändrat efter hösten 2015.

Vid paneldiskussionen “Efter systemkollapsen – hur går vi vidare” (IM och Svenska Afghanistankommittén) konstaterar Staffan Landin att på samtliga mätpunkter för ett “gott ställt samhälle” befinner sig Sverige i topp, på samma positioner som före den stora flyktingströmmen i höstas. Vi har inte fått det sämre, inte på något sätt. Det cirkulerar enorma överdrifter om hur dåligt vårt samhälle blivit. Landin påpekar också att retoriken kring diskussionen om flyktingar och migration behöver förändras, så att vi slutar betrakta migration som en belastning. Samtalsdeltagarna önskade för framtidens flyktingmottagande en gemensam politisk lösning inom Europa.

Något som även berördes i samtalet “Ökad invandring – hur påverkas social tillit?” (Fores): Här belystes två aspekter av tillit; dels den människor emellan: om man anser att människor i allmänhet (som man inte känner sedan tidigare) går att lita på, dels tilliten till samhället och samhällsinstitutioner som riksdag, regering, rättsväsende osv.

Dessa två former verkar intressant nog bete sig olika. Tilliten till andra människor verkar vara tämligen stabil hos vuxna människor, den ändras knappast alls hos en person. Tilliten till samhället och samhällsinstitutioner är däremot mycket rörlig. Bland annat tenderar tilliten till lokalsamhället att minska ju mer mångkulturellt lokalsamhället är, kunde panelen berätta. Det är inte fastställt hur orsakssambandet ser ut. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, redogjorde för hur tilliten till samhället bibehålls genom likabehandlingsprinciper och marknadsmekanismer som gör att alla har samma möjligheter och att alla behandlas lika. All särbehandling, även s k “positiv särbehandling” inverkar negativt på tilliten.

Andreas Johansson Heinö beskrev hur tillit varierar kolossalt på global nivå och därför antagligen hänger ihop med hur respektive samhälle är organiserat med institutioner och principer. Han uttryckte för Sveriges del bekymmer för bristen på tilltro inom vissa grupper, hur det kan skapa (och redan skapar?) allvarliga samhällsklyftor och hur då parallellsamhällen växer fram.

Hög social tillit har positivt samband med t ex demokratisk stabilitet, politiskt deltagande och lägre brottslighet. När allt fler felaktiga påståenden om särbehandling av nyanlända, migranter och invandrare får fäste i det allmänna medvetandet, påverkas tilltron till samhället negativt. Detta leder till exempelvis ökade kontrollsystem, på längre sikt ett mer avancerat juridiskt system avseende överenskommelser där muntliga avtal inte gäller utan ersätts av skriftliga som utformas av advokater. Ett annat tecken på minskad tillit är de misstankar och upplevelser av korruption som ges uttryck för på sociala medier.

Det ligger inte långt bort att fundera över hur tillit och misstro till samhället färgas av de överdrifter som Staffan Landin talade om. Min tanke efter dagens evenemang är helt enkelt denna:

Håller Sverige – och även Europa – på att skapa sig en självuppfyllande profetia?

// Therese Maurin, Almedalen 4 juli 2016

SD och biståndet

SD vill höja biståndet till närområdet med 9 miljarder under perioden 2016-2019, mer än vad regeringen föreslår i regeringsbudgeten. (de röda och gröna staplarna) Trots detta är siffran för SD:s sänkning av det totala biståndet 11,6  miljarder under perioden 2016-2019. (deras nedskärningar är de blåa staplarna under nollstrecket)

12105828_10153222532463358_8698251529510365378_n

Enligt Europaportalen är Sverige, med 1,1% av BNI, världsetta i biståndsnivåer. Med SD:s politik sjunker den siffran till 0,75%.

De olika biståndsposterna finner vi här.

UNHCR – enligt de andra 7 partierna

Thabo ‘Muso granskar statsbudgetens bidrag till UNHCR: Samma sak som sju riksdagspartier sagt länge

Webbtidningen Nyheter Idag publicerade onsdagen den 7 oktober en artikel om svenskt bistånd, det bistånd som bl a slussas ut via UNHCR till syriska flyktingar. I artikeln hänvisas till journalisten Erik Hörstadius, som påpekar att Hans Rosling förespråkar ökade bidrag till UNHCR. Något som även Sverigedemokraterna förespråkat i många år.

Utifrån hur Erik Hörstadius tolkat vad Hans Rosling sagt, tolkar en skribent på Nyheter Idag det hela som om att Rosling förespråkar EXAKT samma politik som Sverigedemokraterna. Om Nyheter Idag istället hade valt att intervjua förstahandskällan direkt, det vill säga dr Rosling – hade de kanske fått total klarhet i frågan.

Men hur ligger det till med svenska statens bidrag till UNHCR egentligen? Sverigedemokraterna har, i flera år, förespråkat att staten skall öka sitt bistånd till UNHCR. Detta har de föreslagit såväl i sina tidigare invandringspolitiska program (numera borttagna från SD:s hemsida), såväl som i riksdagsmotioner och uttalanden.

En del personer ute på sociala medier verkar anse att Nyheter Idag utgör en modig och sanningssägande nyhetskälla har nu börjat dra slutsatsen att sverigedemokratisk politik har påverkat allmänheten till att vilja öka stödet för UNHCR – förutsatt att Roslings stöd för ökat stöd till UNHCR krävs för att svenska folket skall vilja ge mer till UNHCR. Och att stora delar av svenska folket inte kan tänka själva, utan bara okritiskt stödjer vad Rosling än säger.

Hur tycker då det mycket stora antal artister och mediekändisar som uppträdde på ”Hela Sverige skramlar”-galan för att samla in till UNHCR? Har de inspirerats av Sverigedemokraterna? Och är det Sverigedemokraterna som inspirerat alla från Advokatsamfundet till Röda Korset, juridikstudenter och Stora moskén i Stockholm till att bli volontärer för alla de flyktingar som anländer till bland annat Stockholms Centralstation varje dag? Har samtliga inspirerats av Sverigedemokraterna?

Är det ökade antalet syriska flyktingar som anländer till Sverige bara ett sammanträffande med det ökade stödet till flyktingar både utomlands och i Sverige?

Låt oss först granska exakt hur svenska statens bidrag har sett ut under en längre tid. Statistik publicerad på UNHCR:s hemsida visar att svenska statens stöd sedan 1999 till 2014 har ökat dramatiskt. Svenska staten har i själva verket varit ett av deras största bidragsgivarland, i decennier. Vanligtvis har vi varit en av de fyra största bidragsgivarna i världen i antal dollar. Och vi har varit en ännu större bidragsgivare än andra sett till proportionen Sveriges inkomst. Vanligtvis har enbart Europeiska unionen, Japan och USA bidragit mer pengar i absoluta summor, men betydligt mindre sett till de ekonomier som de representerar.

SweUNHCRDet svenska biståndet till UNHCR har ökat de flesta år då svensk ekonomi ökat. Och även vissa av de år då vår ekonomi har krympt. Svenska statens bidrag till UNHCR har ökat långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Under socialdemokratisk, ”rödgrön”, regering åren 1999-2006 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 381 696 427 kronor till 500 757 621, en ökning på 31% (omräknat med dagens dollarkurs på 8,2313 kronor, 2014-10-09).

Under Alliansens regeringsinnehav år 2006-2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 500 757 621 till 1 104 929 814, en fördubbling.

Från 1999 till 2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR med hela 189% per år.

Och hur mycket säger Sverigedemokraterna att de vill öka biståndet till UNHCR med egentligen?
UNHCRsd
Citat ur SD:s motion 2014/15:3003:

”Trots att UNHCR gör stor nytta, […] och vädjar om ytterligare stöd uppgår det svenska stödet till UNHCR till endast omkring 600 miljoner kronor om året.”

Citat ur SD:s motion 2015/16:761:

”Nuvarande regering budgeterar 2016 […] bidrar med 715 miljoner”

Men vänta… UNHCR:s egna siffror anger ju att de får 1 104 miljoner kronor i bidrag från Sverige år 2014. Inte 600 eller 715 miljoner som SD utgått ifrån? Är SD bättre informerade än UNHCR om hur mycket pengar som UNHCR får i bidrag från svenska staten? Eller kan det vara så att SD råkar uppge fel siffror i sin budgetmotion? Kanske kan Nyheter Idag bringa klarhet i frågan? Men om vi bara rent hypotetiskt vågar utgå ifrån att UNHCR:s siffror gällande UNHCR:s bidrag är mer korrekta än SD:s siffror, skulle man kunna dra en annan slutsats. Nämligen att det är Sverigedemokraterna som inspirerats av flera decennier av svensk biståndspolitik gällande bidrag till UNHCR.

Kanske vi kan hoppas på att SD inom kort berömmer hur både de socialdemokratiska och allianspartiernas regeringar nästan utan avbrott har ökat sitt bistånd till UNHCR. Dessutom mycket kraftigt. Och sett till att Sverige ständigt har legat i topp bland världens länder som UNHCR:s bidragsgivare.

Lästips:

Myt: Hans Rosling ger stöd åt SD

Källor:
UNHCR Global Report 1999
UNHCR Global Report 2000
UNHCR Global Report 2001
UNHCR Global Report 2002
UNHCR Global Report 2003
UNHCR Global Report 2004
UNHCR Global Report 2005
UNHCR Global Report 2006
UNHCR Global Report 2007
UNHCR Global Report 2008
UNHCR Global Report 2009
UNHCR Global Report 2010
UNHCR Global Report 2011
UNHCR Global Report 2012
UNHCR Global Report 2013
Contributions to UNHCR For Budget Year 2014

Myt: Hans Rosling ger stöd åt SD

I en  artikel publicerad i Nyheter Idag tidigare idag läser vi att Hans Rosling, professorn i internationell hälsa som med stöd av sin lättförståeliga argumentation och retorik tagit stora delar av folket med storm, verkar ha ändrat ståndpunkt vad gäller flyktingpolitiken.

I artikeln kan vi läsa att Rosling, i en debatt arrangerad av Publicistklubben i måndags kväll, skulle ha sagt följande:

Jag skulle stå där på scen och tala om att det Jimmie Åkesson sagt i två, tre år är fullständigt rätt.

I följande klipp kan vi se att citatet stämmer och att Rosling ger SD rätt gällande att det behövs mer bistånd till närområdet, dvs till FN (UNHCR) och SIDA.

Det som Nyheter Idag, och SD-sympatisörer, ”glömmer bort” är att Rosling inte säger att vi ska minska flyktingmottagandet till Sverige. Rosling poängterar vikten av, å ena sidan, höjt bistånd till FN och SIDA – det s k närområdet – och, å andra sidan, en fortsatt hög flyktingmottagning.  Det kan vi se i det s k brandtalet från förra veckans TV-gala ”Hela Sverige skramlar”:

I klippet kan vi höra Rosling säga följande:

Det finns de som säger det finns en gräns för hur mycket flyktingar man kan ta emot, och det är rätt. Libanon har nästan nått den gränsen. Ett land med 4-5 miljoner människor som tagit mot mer än 1 miljon flyktingar. Då bågnar landet. Det finns inget land i Europa som är i närheten av den gränsen.

Den tiden man kunde hålla på och tjafsa ”ska vi stödja flyktingar här, ska vi stödja flyktingar där, våran politik är si”; den är över. Alla människor ska ha hjälp överallt.

Det många som sympatiserar med SD vill, och verkar, tro är att Rosling bytt fot och är av uppfattningen att Sverige ska sänka flyktingmottagningen och höja biståndet till FN och SIDA. Detta ”scoop”, att Rosling ger stöd åt SD, sprids som en löpeld på sociala medier. Naturligtvis har inte Rosling bytt fot. Rosling vet mycket väl vad som är viktigt, och nödvändigt.

Rosling vet att vi ska hjälpa här OCH där.

EDIT: Vi vill poängtera att alla partier anser att hjälp i närområdet är nödvändigt – regeringen har nyligen höjt det humanitära biståndet till FN och SIDA med 380 miljoner. SD har varken patent, eller monopol, på att ”hjälpa på plats”.

Sverigedemokraterna och biståndspolitiken

När den moderatledda regeringen tog över regeringsmakten 2006 var det säkert många borgerliga väljare som väntade sig att anslagen till försvaret skulle öka, att skattebördan skulle bli lättare samt att en översyn av det svenska internationella biståndet skulle ske. Det första uteblev, det andra genomfördes, vilket välkomnades av många. När det gällde biståndspolitiken gjorde den moderatledda regeringen en oväntad vändning ifrån vad som förväntades av en moderatledd regering med biståndsministerposten i ägo .

rjjzcbw9e3j3gf5qrpbfReinfeldtregeringens agerande i biståndspolitiken var överraskande då man höjde biståndet till 1.03 % av BNI (se AidWatch 2007). Den socialdemokratiska regeringens biståndsbudget låg på 0.92 % av BNI år 2005 (se AidWatch 2006). Den nya biståndspolitiken ledd av en moderat biståndsminister var nydanande. Moderaterna och dess väljare var det parti och väljargrupp som varit väldigt kritisk till den förda biståndspolitiken under socialdemokratin (Se Ann-Sofie Dahl; Du gamla, Du fria: Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering). Man ansåg, rätteligen, att biståndet ofta användes på ett ineffektivt sätt och att det ofta gick till regeringar och projekt som stod socialdemokratin nära. Det svenska biståndet och visionen om att årligen ge 1 % av BNI stöddes nu av alla partier i riksdagen.

Detta var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010.

I en av de första motioner som sverigedemokraternas förre partisekreterare och nuvarande vice talman Björn Söder lade fram inför riksdagen var en motion som vill sänka det svenska biståndet till 0.7 % av BNI. Anledningen till detta var bland annat att man ansåg att Sverige inte skulle ”… sticka ut relaterat till övriga världen …”. Motioner som dessa lades fram i flera omgångar.***

Under Alliansregeringsårens sista år användes stora summor av det internationella biståndet till att finansiera den stora ökningen av flyktinginvandring. Som till stor del  var en följd av bland annat Syrienkrisen. Detta har fortsatt under den rödgröna regeringen.

Italy_migrants_fug_3270317bSverigedemokraterna har å sin sida hävdat att tagandet, avräkningar, ifrån det internationella biståndet för att finansiera migrationspolitiken har varit felaktig. Man har implicit till och med hävdat det vara omoraliskt. Argumentet har varit att det är fel då pengarna hade spenderats bättre på plats i de närområden till de länder som migranterna flyr ifrån. Samtidigt har partiet själva gång på gång förordat sänkningar av det internationella biståndet, senast höstbudgeten 2014.  Detta har dock inte hindrat partiet ifrån att hävda sig själva som moraliskt överlägsna övriga partier ifråga om  biståndspolitiken. Mantran som ”Hjälp på plats” eller ”ta emot mycket färre flyktingar och hjälp istället fler med bistånd” har etsats sig i debatten. Men hur ligger det egentligen till med moralen bakom SD:s biståndspolitik?

Biståndspolitik som baseras på utilitarism?

Utilitarism är en moralteori som förenklat kan sägas gå ut på att hjälpa flertalet framför fåtalet om det visar sig att de förras lycka är större än de senares. I kontext till biståndspolitiken skulle man kunna säga att avräkningar av biståndet är fel om det är så att fler får hjälp med samma pengar i närområdet och att deras lycka blir större än de flyktingars som kommer till Sverige.

En typisk utilitaristisk hållning i biståndspolitiken skulle kunna vara följande:

Vi vill hjälpa, vi vill hjälpa fler på plats istället för de fåtal ”rika” som kommer hit. På så sätt lindrar vi smärta genom att kanalisera medel till UNHCR.

Eller som Jimmie Åkesson och Julia Kronlid själva skriver i SD-kuriren:

Sverigedemokraterna vill att vi ska satsa våra resurser på att hjälpa så många som möjligt där behoven är som störst.

Sverigedemokraterna har gjort ett stort nummer av avräkningarna. Man har argumenterat på ett sätt som den icke insatta skulle kunna tolka som att det är SD som har det moraliska övertaget gällande flyktingkrisen.  Det svenska biståndet ska sänkas till 0,7 % av BNI för att det är det minsta som FN rekommenderar. SD anser sig vara det parti som hjälper flest människor genom att hjälpa på plats samt ge mer stöd till UNHCR som dock är kritiska till SD:s hållning.

man-76196_640Den sverigedemokratiska utilitarismen i biståndspolitiken är enbart kvantitativ. Då en sänkning av BNI till 0,7% leder till mindre medel till de drabbade och därmed blir deras lycka antagligen mindre än de migranters lycka som hjälps av avräkningarna när de kommer till Sverige.

Utilitarism är mer än bara de kvantitativa resultaten, man sätter också stor vikt på de kvalitativa resultaten. Är Sverigedemokraterna seriösa med sin utilitarism och sin kritik mot de avräkningar som nuvarande och dåvarande regering gjort? I så fall skulle de inte bara värdesätta de kvantitativa resultaten som deras biståndspolitik kanske kan uppnå. De borde också värdesätta de kvalitativa resultaten som kan uppnås av deras och andra partiers biståndspolitik. Istället för att minska biståndet bord kanske SD behålla och kanske till och med öka den högsta BNI nivå som alliansregeringen hade, dvs 1.12% av BNI (se AidWatch 2010).

Genom dessa förändringar skulle SD ha det moraliska övertaget och uppfylla den utilitaristiska moralen.

För mig som är Liberal men ej utilitarist hade det varit välkomnade om SD istället varit för större nivåer av arbetskraftsinvandring och ökat nivån på kvotflyktingar och minskat biståndet kraftigt.

***Uppdatering. SD har i skrivande stund (kl 15.00 2015-10-02) gjort hela sin budget tillgänglig för allmänheten. I Budgeten framgår att man höjer nivån på  biståndet ifrån det man tidigare har föreslagit (0.7 % av BNI) till 0.75 % av BNI.

”Hjälp i närområdet” bygger på felaktig logik

En av de viktigaste politiska frågorna för mig personligen, och en på senare år allt viktigare fråga för allmänheten, är den om Sveriges och Europeiska Unionens flyktingmottagande. Frågan aktualiserades i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, och spelade en relativt framskjuten roll i valet till Europaparlamentet i maj i år. Miljöpartiet de gröna driver Sveriges mest humana och öppna migrations- och flyktingpolitik, och tack vare vår migrationspolitiska överenskommelse med regeringen så har fler flyktingar fått möjlighet att stanna kvar här i Sverige, och dessutom fått en mycket drägligare livssituation. Det är en seger som vi ska vara väldigt nöjda med, även om mycket återstår.

Sverigedemokraterna, som är ett i grunden rasistiskt och xenofobiskt parti, driver i sin tur på för ett mer slutet och fientligt samhälle. Jag skrev i fjol ett kort inlägg om konsekvenserna av om deras ideologi skulle få dras till sin spets här i Sverige på Motargument.se, som du kan läsa här. Ett av SD:s populäraste, och av allmänheten snällast uppfattade, argument är att Sverige borde hjälpa flyktingarna i närområdet, det vill säga området människorna flyr ifrån. Detta baserat på att vi då skulle kunna hjälpa fler människor för mindre pengar. Problemet med det argumentet är att det bygger på felaktig logik.

För det första, Sverigedemokraterna vill ”hjälpa flyktingar på plats” genom att höja Sveriges bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR. Detta vill SD finansiera genom minskat annat bistånd och genom att ta emot färre flyktingar i Sverige, vilket de säger skulle spara otaliga miljarder kronor. Det är i sig inget fel i att ge mer till UNHCR, det är en underfinansierad organisation som gör ett väldigt viktigt arbete. Problemet är att UNHCR själva dömer ut SD:s förslag. ”Jag vill understryka att den hjälp flyktingar får på plats aldrig kan utesluta att de ska få hjälp i Europa”, sa Hanne Mathisen, UNHCR:s talesperson i Norden och de Baltiska länderna, till SVT 2011. I höstas gick UNHCR dessutom ut och bad EU att ta emot fler syriska flyktingar. När inte ens organisationen som SD vill hjälpa stödjer SD:s förslag, då vet man att de är fel ute.

2013-02-16_-_Wien_-_Demo_Gleiche_Rechte_für_alle_(Refugee-Solidaritätsdemo)_-_Refugees_are_human_beingsFör det andra så bygger Sverigedemokraternas argumentation på att alla världens flyktingar på något sätt hamnar inom räckhåll för UNHCR:s hjälp. Men detta är inte hur världen fungerar. Det finns över 50 miljoner flyktingar i världen, en siffra som tragiskt nog växer varje dag, och varken UNHCR eller någon annan hjälporganisation skulle ha någon som helst möjlighet att hjälpa alla dessa människor i deras närområde, särskilt inte som sagda närområde ofta är ituslitet av fattigdom och konflikter. Det finns helt enkelt varken medel, infrastruktur eller säkerhet nog att bistå alla utsatta människor i de områden de flyr ifrån. Dessutom finns det helt enkelt inte flyktingläger i alla områden som människor flyr ifrån.

Vidare så är det rent ut sagt galet att anta att samtliga flyktingar i ett område skulle stanna i ett flyktingläger ens om förutsättningarna för en skaplig livssituation i lägren förbättrades avsevärt. Människor kommer att fortsätta fly bland annat till Europa oavsett hur mycket bättre förhållandena i flyktinglägren blir, eftersom förutsättningarna för ett bra liv och en stabil framtid är mycket ljusare här än i ett flyktingläger i Libanon, och oändligt mycket säkrare från en eventuell spridning av konflikten. Och vem tjänar på att vi skickar tillbaka människor som lyckats ta sig hela den långa vägen från Syrien över ett livsfarligt Medelhav och tvärs över Europa, som har sålt alla sina egendomar för att kunna betala resan? Frågar man Jimmie Åkesson så är det UNHCR och flyktingarna i närområdet, frågar man en inte lika högt uppsatt är det staten Sverige. Men oavsett vem man frågar så är det inte riktigt sant. Tjänar flyktingarna vi skickar tillbaka på det? Nej, de lämnas utblottade mitt i en katastrofzon med små chanser att överleva. Tjänar flyktingarna i Syriens närområde på det? Nej, de tvingas tränga ihop sig tillsammans med ännu fler flyktingar på en liten yta och dela på den begränsade hjälp de kan ges. Tjänar UNHCR på det? Nej, de tvingas hjälpa ytterligare ett par tiotusentals människor i sina överfulla läger med begränsade resurser.

Många av de som argumenterar för att vi borde hjälpa flyktingar i deras närområde är inte rasister, även om partiet som de stödjer är det. De har bara fallit för en argumentation som bygger på bristfällig logik. Vill vi hjälpa så många människor som möjligt måste vi göra två saker samtidigt: både ge UNHCR större medel, OCH ta emot fler flyktingar till Sverige och EU. Det är inte en motsägelse, det är en humanitär nödvändighet.

Myt: Bistånd 2012

Klicka för att förstora bild
Klicka för att förstora bild

Nationalister och främlingsfientliga hävdar ofta: ”det är mycket billigare att hjälpa flyktingar i deras hemområden”, ”vi kan hjälpa fler till en mindre kostnad.” I kommentarsfälten är dessa mantran politiskt korrekta anledningar till åsikten om att invandrare kostar mycket pengar här i Sverige. Sverigedemokraterna fortsätter naturligtvis bokstavligt talat i exakt dessa fotspår i sin ”skuggbudget” i oktober 2012:

…att flerdubbla anslagen till UNHCR!
…Sverigedemokraterna tror på ett ansvarsfullt bistånd, där varje satsad krona kan göra så mycket nytta som möjligt!
…bistånd som är inriktat på effektivitet och resultat!
…fokuserar resurserna till de allra mest nödställda människorna!

Ökad hjälp till världens flyktingar?

Svenska ekonomiska stödet till FN:s flyktingkommissariat UNHCR är ungefär 500 miljoner kronor per år. Sverigedemokraterna påstår att man vill ”flerdubbla anslagen” dit. SD skriver i höstbudgeten att de hade valt att skänka 1 000 miljoner kronor mer per år till UNHCR, utöver vad regeringen betalar per år. Och ekonomerna ”hoppas på” att kunna öka stödet för varje år som man tror att man kommer ”spara” pengar — för en antagen sjunkande flyktingmottagningskostnad på hemmaplan. Sammanlagt på 4-årsperioden har SD:s ekonomer föreslagit att de kan ge 5 500 miljoner mer än regeringens budget.

SD föreslår samtidigt med den andra handen; att fasa ut bistånd till flera länder som de kallar för ”medelinkomstländer”, minska bistånden till alla afrikanska nationer och fasa ut all form av reformsamarbete med alla östeuropeiska och östersjöländer för att abrupt avsluta det år 2014 ; På en plats har de räknat ut en besparing på 32 638 miljoner kronor…! på en annan sida skriver de ;

Totalt under budgetperioden skapar vi ett utrymme på 41 000 miljoner kronor!
Klicka för att förstora bild
Klicka för att förstora bild

Är det verkligen mer bistånd SD vill ha? Är det seriöst att ge ut en skuggbudget med så falsk matematik? Är det vettigt att skära ner biståndet med 32-41 miljarder?

———

Källor:
Sverigedemokraternas websida om Bistånd
Sverigedemokraternas Höstbudget 2013

SD-motioner inlämnade till riksdagen oktober 2012
”Utgiftsområde 7”
”Sverigedemokraternas utrikespolitik”

SIDA, budget 2012

Läs även Myt: Asylrekord