I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Stryp slöseriet i biståndsorganet SIDA. Svenska pengar strömmar ut ur Sverige. Afghanistan är till exempel ett av världens mest korrupta länder, hit går miljoner av svenska arbetares surt ihopjobbade slantar. Somalia är ett annat land dit Sverige blöder pengar. “Bistånd är pengar till de rika i fattiga länder, betalda av de fattiga i rika länder”. Kan inte sammanfattas bättre. SIDA som organ måste revideras. Pengar skickas också till terrorister i Hamas. Fel personer skor sig på godhets-signalerande socialisters inkompetens och ren ondska mot det egna landets befolkning.”
Svar: SIDA som organ genomgår årligen en revision, som givetvis kan och bör förbättras avsevärt. Att misskötsel av SIDA:s bistånd skulle bero på, vad Katerina Janouch kallar för ”godhetssignalerande socialisters inkompetens och ren ondska mot det egna landets befolkning”, är något som hon kanske bör belägga och bevisa närmare. Det stämmer inte att svenskt bistånd går till Hamas. (Källa: SIDA)
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
Motargument har läst och granskat de punkter vilka innehåller sakfrågor som ingår i vårt arbetsfält; mänskliga rättigheter, migration, diskriminering och så vidare. Vi citerar ur Katerina Janouchs text, och skriver vårt svar och kommentar direkt under varje punkt. Mot bakgrund av hur Janouch har formulerat sitt 25-punktsprogram, anser vi att hon har bevisbördan för sina punkter.
Punkt 1: ”Asylstopp. Migrationspolitiken är det som skapat många problem i Sverige och nu behöver landet återhämtning. Sverige har dessutom tagit in enorma mängder människor, de senaste decennierna främst från utomeuropeiska länder med diametralt motsatta värderingar mot de svenska. Samtidigt uppdagas att många av dessa individer inte är flyktingar utan bidragsmigranter. Inget fel i att söka sig till ett bättre liv, men det får då ske annorstädes än i Sverige, som inte har mer kapacitet att ta hand om ointegrerbara analfabeter. Eftersom Sveriges migrationspolitik varit lika kravlös som ryggradslös har många migranter fått uppfattning att Sverige ska lyda deras minsta vink och försörja dem på livstid. Inget kan vara mer fel och nu är det skyldigheter som ska vara i fokus. Till exempel bör utlänningar betala sin egen tolk om de trots uppehållstillstånd behöver en sådan. Krav på kunskaper i svenska ska vara villkorslöst, samt acceptans och anpassning till svenska värderingar.”
Svar från Motargument: Katerina Janouch lever som många andra i uppfattningen att Sverige kan agera hur som helst och utan hänsyn till internationell lagstiftning som Sverige är en del av.
Ett totalt asylstopp skulle strida mot den flyktingkonvention som Sverige har ratificerat kort efter andra världskrigets slut. En skärpt asyllagstiftning är möjlig, men inget allmänt stopp för asylsökande, så länge inte Sverige vill börja ställa sig åt sidan från Världssamfundet och riskera sanktioner.
Vad gäller personer som sökt och beviljats asyl på falska grunder, återkallas uppehållstillstånd för sådana personer redan idag.
Vad gäller de så kallade ”svenska värderingar” som Katerina Janouch talar om, är de enda gemensamma värderingar som vi alla accepterar och anpassar oss till: skyldigheten att följa lagen. Sverige är ett land med vitt skilda värderingar och en plats för människor där människor som Katerina Janouch till Stefan Löfven till Jimmie Åkesson och resten av oss har rätt att ha vilka värderingar vi vill, oavsett om de kan uppfattas som förkastliga av andra. (Källa: Sverige för UNHCR)
Punkt 2: ”Hemvandring. Hundratusentals individer som inte bidrar till Sverige utan som istället aktivt raserar landet, såväl genom kriminalitet som genom att de skapar parallellsamhällen, behöver lämna landet. Till detta måste samhället aktivt bidra. Migrationsverket ska bli ett Hemvandringsverk som hjälper migranter att lämna Sverige.”
Svar: Migrationsverket bistår redan idag och sedan många år tillbaka med hjälp till att lämna Sverige för de som vill återvända till sina ursprungsländer. Katerina Janouch presenterar inte närmare vilket stöd hon har för sin upplevda känsla att hundratusentals människor i Sverige aktivt skulle ”rasera landet”. (Källa: Migrationsverket)
Punkt 3: ”Sverige behöver tydliggöra vem som bestämmer. Det måste bli stopp på sharia-ghetton där utländska imamer styr (ofta från utlandet!). Endast svensk lag gäller i Sverige. Och den ska lydas. Det behövs mycket hårdare straff för alla politiskt och religiöst präglade brott, däribland den förödande hedersbrottsligheten. Sverige ska sträva efter att helt utplåna dessa avarter av förtryck som framför allt drabbar flickor och kvinnor. Sverige kallar sig i dagsläget för en feministisk och humanistisk stormakt, men sviker samtidigt utsatta kvinnor – det måste styras upp.”
Svar: Politiskt eller religiöst motiverade brott har genomgått en straffskärpning under de senaste åren. Det finns däremot inga ”hedersbrott” i svensk lagstiftning. Däremot är kvinnofridsbrott upptagna i brottsbalken och de kriminaliserar handlingar som begås i syfte att på olika sätt kontrollera och dominera andra människor, huvudsakligen kvinnor. (Källa: Riksdagen.se, Brottsbalken 4 kap. 4 a §)
Punkt 4: ”Ny folkräkning. Sverige måste ta kontroll över vilka som befinner sig i landet. De som inte samarbetar mister alla rättigheter i Sverige. Att falska identiteter är ett stort problem råder det inga tvivel om. Med en ny folkräkning kan alla falska identiteter makuleras. De som inte kan identifiera sig ska inte heller få uppehålla sig i landet.”
Svar: Statistiska Centralbyrån kommer att genomföra en ny folkräkning år 2021. Det finns däremot inget utrymme för att ”mista alla rättigheter” för dem som inte samarbetar med en sådan folkräkning. (Källa: Riksdagen.se och Europakonventionen)
Punkt 5:”Stopp på medborgarlön till invandrare. Närmare 700.000 bidragsberoende invandrare lever gott på skattebetalarnas pengar. De här personerna kommer enligt statistiken aldrig bidra till det svenska samhället. Vilka är det? Vad gör de i Sverige? Detta måste kartläggas, snabbutredas och sedan åtgärdas. Troligen är de flesta bland dessa individer de som kommer skickas tillbaka till sina hemländer.”
Svar: Det är en myt att 700 000 invandrare är ”bidragsberoende” eller att de personerna ”aldrig kommer att bidra till det svenska samhället”. (Lästips: Motarguments artikel ”675 000 kan inte försörja sig själva”)
Punkt 6:”Annullera svenskt medborgarskap för kriminella samt asylbedragare. De senaste decennierna har ett antal individer tillskansat sig svenskt medborgarskap på olika sätt. Migrationsverket har agerat ansvarslöst, vilket framkommit i rapporteringen på flera olika håll. Har man fått svenskt medborgarskap på felaktig grund ska medborgarskapet annulleras. Likaså för kriminella.”
Svar: Det är möjligt att ändra medborgarskapslagen på ett sätt som möjliggör återkallande av svenskt medborgarskap, så länge som personen i ett sådant fall inte blir statslös. (Källa: Europakonventionen)
Punkt 7: ”Utvisa alla kriminella invandrare. Vill deras länder inte ta emot dem? Utöva hårda ekonomiska påtryckningar. Inspireras gärna av Trump, som på bara ett par månader fick centralamerikanska länder att ta tillbaka sina kriminella medborgare tack vare ekonomiska sanktioner.”
Svar: Utländska medborgare utvisas fortlöpande, men det är möjligt att skärpa den lagstiftningen ytterligare. USA:s tidigare president Donald Trump har inte förmått någon ändring i hur centralamerikanska länder återtar brottsdömda. Centralamerikanska länder har ständigt återtagit sina medborgare som av olika skäl utvisas från USA. USA införde inte heller ekonomiska sanktioner mot centralamerikanska länder, men hotade med att göra det. I sammanhanget bör nämnas att Donald Trump samarbetade med centralamerikanska kriminella. Honduras president Juan Orlando Hernandez har utpekats som medbrottsling till sin bror, vilken åtalas i USA för att i samförstånd med Honduras president ha smugglat in åtskilliga ton kokain till USA. (Källa: Motargument.se, The Hill och DEA)
Punkt 9: ”Stryp slöseriet i biståndsorganet SIDA. Svenska pengar strömmar ut ur Sverige. Afghanistan är till exempel ett av världens mest korrupta länder, hit går miljoner av svenska arbetares surt ihopjobbade slantar. Somalia är ett annat land dit Sverige blöder pengar. “Bistånd är pengar till de rika i fattiga länder, betalda av de fattiga i rika länder”. Kan inte sammanfattas bättre. SIDA som organ måste revideras. Pengar skickas också till terrorister i Hamas. Fel personer skor sig på godhets-signalerande socialisters inkompetens och ren ondska mot det egna landets befolkning.”
Svar: SIDA som organ genomgår årligen en revision, som givetvis kan och bör förbättras avsevärt. Att misskötsel av SIDA:s bistånd skulle bero på, vad Katerina Janouch kallar för ”godhetssignalerande socialisters inkompetens och ren ondska mot det egna landets befolkning”, är något som hon kanske bör belägga och bevisa närmare. Det stämmer inte att svenskt bistånd går till Hamas. (Källa: SIDA)
Punkt 10: ”Återinför tjänstemannaansvaret. Tjänstemän och myndighetschefer ska inte få komma undan när de begått grova fel. De ska ställas till svars och bli ansvariga för sina handlingar och straffen ska vara hårda om man brustit. Till exempel ska de inte kunna slösa bort folkets pengar hur som helst.”
Svar: Det så kallade ”tjänstemannaansvaret” omfattade på sin tid enbart civilrättsligt skadestånd när tjänstemän åsamkade skada för personer och företag. Idag tar staten i form av tjänstemännens arbetsgivare på sig det ansvaret. Tjänstemän som begår brott i tjänsten kan självklart straffas enligt dagens lagstiftning. (Källa: Lawline.se)
Punkt 12: ”Stoppa omedelbart fortsatt islamisering av Sverige. Bygg inga fler moskéer (som ofta finansieras av odemokratiska länder). Stäng de moskéer där hatiska budskap sprids. Förbjud religiös extremistklädsel i skolan och inom offentlig sektor, stat och kommun. Vården ska vara icke-religiös. Ingen särbehandling för muslimer i det svenska samhället. Varför ska till exempel utländska fångar ges halalkost i fängelserna? Sluta dalta med religiösa extremister. I Sverige gäller svensk värdegrund – inte islam.”
Svar: Moskéer byggs i Sverige på samma grund som kyrkor och synagogor byggs, nämligen med stöd av religionsfrihet. Det är oklart vad Katerina Janouch menar med ”religiös extremistklädsel” som hon vill förbjuda och hur det skulle vara möjligt med tanke på rätten att offentligt uttrycka sin religiösa tro. (Källa: Riksdagen.se)
Katerina Janouch tar upp frågan om halalkost i svenska fängelser och undrar varför den ges till utländska fångar. Faktumet att halalkost ges till intagna på fängelser grundas av tillmötesgående av religionsfrihet i den mån det är rimligt och möjligt. Möjligheten att få halalkost har för övrigt inget att göra med medborgarskap. Det ges även till svenska medborgare som är intagna. Det samma gäller mat som är kosher. Halalslakt i Sverige är lagligt så länge det följer Jordbruksverkets och Livsmedelsverkets föreskrifter. I övrigt medför halalkost inget annat än att den inte får innehålla griskött, blod, asätare såsom skaldjur eller ål, eller gräshoppor, ormar, kräldjur, med flera. (Källa: Jordbruksverket och Livsmedelsverket)
Punkt 13: ”Utlänningar ska sitta i fängelser i utlandet. Slut avtal med utländska fängelser och skicka utländska kriminella dit. De ska inte belasta svensk kriminalvård som kostar skattebetalare dyra pengar.”
Svar: Det finns både möjligheter och hinder gällande placeringen av utländska medborgare i utländska fängelser. Utländska medborgare har rätt att överföras till fängelser i sina ursprungsländer, om det är praktiskt möjligt. Sverige får inte överföra intagna till fängelser där förhållandena är sådana att det skulle strida mot de mänskliga rättigheterna. I övrigt är det möjligt att genomföra sådant arrangemang som Katerina Janouch föreslår.
Punkt 14: ”Rekonstruera polismyndigheten. Sparka politiskt tillsatta chefer och ta in dem som främst koncentrerar sig på kärnuppgifterna. Uppvärdera samtidigt polisyrkets status. Höj lönerna rejält. Locka tillbaka erfarna poliser genom att erbjuda mycket bättre villkor. Snabbutbilda nya poliser. Poliser måste få möjlighet att använda sina förstärkningsvapen utan krånglig byråkrati. De ska inte heller riskera åtal om de använder verkanseld och andra kraftfulla åtgärder mot kriminella. Låt ordningsvakter ha fler befogenheter. För att skapa trygghet måste Sverige visa att man menar allvar och då är synlig – och hård! – polis ett steg i rätt riktning.”
Svar: Regeringen tillsätter generaldirektören för Polisen. Således är alla polischefer politiskt tillsatta. I en demokratisk stat finns en fördel med att politiker tillsätter de högsta företrädarna för rättssystemet, även om man kan ha andra lösningar. Katerina Janouchs förslag till förbättringar av polisers villkor är positiva, möjligtvis med undantag av hennes förslag att snabbutbilda poliser.
Den bekymrande delen i Katerina Janouchs förslag är att hon vill att poliser skall få åtalsimmunitet om de använder sina tjänstevapen. De skulle därmed kunna använda dem hur som helst utan risk för straffsanktioner. Problemet och omöjligheten med ett sådan förslag behöver knappast beskrivas. Kanske tänkte Katerina Janouch inte riktigt igenom sitt förslag i den delen.
Punkt 15: ”Stoppa klanernas framväxt. 40-50 kriminella klaner finns i dag i Sverige, enligt polisens egna uppgifter. Dessa klaner har infiltrerat samhället och skapar enorma problem. Hela klaner behöver utvisas ur landet och deras egendom konfiskeras. Som det är nu är delar av Sverige ockuperat av dessa kriminella utlänningar – Sverige måste återta sitt territorium och hårt markera att landet inte accepterar klanvälde och deras maffiametoder.”
Svar: Kollektiv utvisning av ”klaner” eller andra samhällsgrupper strider mot grundläggande demokratiska rättsprinciper om att alla människor skall prövas individuellt när skuldfrågan om brott skall avgöras, samt att alla skall betraktas som oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Det samma gäller Katerina Janouchs önskan om att konfiskera dessa ”klaners” egendom bara för att de misstänks tillhöra en klan eller en familj. (Källa: Europakonventionen)
Punkt 16: ”Stoppa alla bidrag till odemokratiska organisationer. Som det är nu pumpas det ut pengar till bland annat islamistiska studieförbund. Det är, för att använda Stefan Löfvens egna ord, “helt oacceptabelt”.”
Svar: Bidrag till organisationer som inte följer eller accepterar det svenska statsskicket dras regelbundet in redan idag, även om mer kan göras på området. (Källor: SR.se och Doku.nu)
Punkt 17: ”Se över lagstiftningen som inte är anpassad till det nya Sverige. Rättssystemet är skapat i ett Sverige som var ett homogent land. I dagens mångkultur utnyttjas vek lagstiftning av de kriminella. Därför kan till exempel en tortyrvåldtäktsman få 840.000 i “skadestånd” av en naiv justitiekansler, som inte verkar förstå vilken skada som på detta sätt åsamkas samhället.”
Svar: Skadeståndet som nyligen beviljades en man dömd för våldtäkt grundades på praxis gällande ersättning till minderåriga som felaktigt placeras i fängelse. Beslutet uppfattas rimligtvis som stötande för väldigt många och praxis kan ändras. Skadeståndet har däremot ingenting med mångkultur att göra.
Punkt 18: ”Bort med alla politiska aktivister inom skolan. Vänsterliberala krafter hjärntvättar våra barn och unga. Kanske lättare sagt än gjort, men genom tydligare riktlinjer och en ny läroplan kan detta troligen åtgärdas. Skolan måste också bli en tryggare plats för barn och unga. Ge lärarna större befogenheter att stävja bråk och oro. En lärare ska inte behöva frukta repressalier från samhället när denne ser till att det blir tyst i klassen. Det är inte de stökiga eleverna som ska ange tonen. Här måste vuxenvärlden steppa in och ta kontrollen.”
Svar: Det är oklart vad Katerina Janouch menar med ”Vänsterliberala krafter hjärntvättar våra barn och unga.” Hennes förslag om ökad trygghet och studiero i svenska skolor är välkomna, även om såväl läroplan som skollagstiftning ger stort utrymme för att skapa trygghet och stoppa våld i skolor. Bristen ligger snarare i vilja, mod och organisation hos alla berörda myndigheter.
Punkt 20: ”Sverige behöver ett starkt försvar. Inte en politiserad genusmyndighet som skrämmer bort vanliga ungdomar.”
Svar: Det är oklart vad Katerina Janouch menar när hon beskriver Försvarsmakten som en ”politiserad genusmyndighet…”.
Exakt vad Katerina Janouch menar med att Försvarsmakten ”skrämmer bort ungdomar” är oklart.
Av en rapport publicerad år 2019 av Totalförsvarets forskningsinstitut, som mäter villighet att delta i krigsförband respektive icke-stridande förband med mera om vi hamnar i krig, framgår på sid. 33 att 82 % är villiga att försvara Sverige i stridande förband. (Källa: FOI)
Punkt 22: ”Värna yttrandefriheten! Utan yttrandefrihet, ingen demokrati. Inom ramen för detta ska statliga public service minskas rejält och omgående sluta finansieras med medborgarnas skattepengar. Dess journalister har blivit politiska vänsteraktivister som hjärntvättar folket med socialistiska budskap. Extra farligt är det då de ljuger om sitt uppdrag, som de numera helt skamlöst sviker. Dessa aktivister samarbetar med den destruktiva makten och hindrar sanningen från att komma fram. Public service i sin nuvarande form måste avskaffas. Dessutom ska inga statliga medel ges till medierna då det gynnar osaklighet och beroendeställning – alla medier ska kunna bevisa sin överlevnadsförmåga på egen hand.”
Svar: Katerina Janouch vill värna yttrandefriheten genom att avskaffa alla former av bidrag till alla medier och bara låta de med egen ekonomiska bärkraft få existera. Det är oklart vad Katerina Janouch menar med att public servicebolag som Sveriges Radio och Sveriges Television består av ”politiska vänsteraktivister som hjärntvättar folket.”
Punkt 24: ”Total genomlysning av Sveriges utgifter och kostnader. “Vad fan får vi för pengarna” – slöseriet är lika flagrant som stötande när det kommer till landet med ett av världens högsta skattetryck. Men vart går pengarna? Till Prideparad i Malmö, till genuskonsulter och menscertifiering, till elsparkcyklar och islamister? Folk har rätt att få veta.”
Svar: Katerina Janouch och alla vi andra har rätt att granska offentliga utgifter. Uppgifterna om de utgifterna utgör i de absolut flesta fallen offentliga handlingar.
Punkt 25: ”Sverige och svenska folkets intressen bör alltid komma i första hand. Vi ska ha fler folkomröstningar och ökad folklig makt att avsätta de politiker som genom destruktiva beslut förstör vårt land. Idag har Sverige de facto ingen demokrati, då det lilla destruktiva extremistpartiet Miljöpartiet tillåts styra bland annat den viktiga energipolitiken. Det är ett naturligtvis ett stort problem. Kanske måste hela det politiska systemet ses över – då det passerat bäst före datum med råge.”
Svar: Katerina Janouch anser att Sverige i praktiken inte har ett demokratiskt statsskick, eftersom det hon kallar för ”lilla destruktiva extremistpartiet Miljöpartiet” enligt hennes åsikt ”tillåts styra bland annat den viktiga energipolitiken.” Det är oklart vad hon menar med sina formuleringar, fram till dess hon förtydligat sig, förtjänar inte ytterligare kommentarer.
Motargument.se har valt att avstå att kommentera ett par punkter, då de inte ingår i våra ämnesområden eller som inte behöver bemötas eller kommenteras. För den som önskar läsa krönikan i sin helhet länkar vi den nedan.
Sverigedemokraterna är sämst i klassen på internationellt bistånd. Partiet har genom åren ihärdigt hävdat att de är de riktiga humanisterna som hjälper dem som verkligen behöver hjälp ”på plats”. Samtidigt har SD alltid varit de som budgeterat minst pengar på internationellt bistånd. Med hänvisning till coronapandemin passar SD nu på att halvera biståndsanslaget.
SD har under många år insisterat på att de skulle vara det mest humanitära partiet, då de vill hjälpa på plats. Med argumentet att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.
Vi på Motargument har tidigare slagit hål på påståendet om att SD skulle vara Sveriges biståndsvänligaste parti . SD har varit skickliga på att framställa sig som de som ger mest. I själva verket är det de som har gett minst. SD har valt att inrikta sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten samt är den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig. SD har med hjälp av denna strategi gett väljarna en missvisande bild av SD:s biståndspolitik.
”Hjälp på plats”-argumentet
SD har genom åren vänt och vridit på siffrorna, och på så sätt försökt hålla fast vid att de är det biståndsvänligaste partiet. Men efter nedskärningen på biståndet i höstas förlorade argumentet bärighet.
Och med 2020 års vårbudget befäster SD sin position som partiet som är sämst på internationellt bistånd. Partiet stramar åt satsningarna ytterligare genom att sänka biståndsramen från 0,7 % av BNI till 0,5 %.
Därmed ligger SD under alla andra partier när det gäller satsning på bistånd. Regeringen ligger kvar på det av tidigare regeringar fastslagna målet om en biståndsram på 1,0 % av BNI, det vill säga 52,1 miljarder kronor. Även Kristdemokraterna anslår 1,0 %, medan Moderaterna håller kvar vid sitt anslag från i höstas med 0,7 % av BNI.
Rohingya Refugees Camp in Ukhia, Cox’s Bazar, Bangladesh (6 February 2019). Attribution: CAPTAIN RAJU. Attribution-ShareAlike 4.0 International (CC BY-SA 4.0)
SD poängterar att deras biståndsbudget skulle spara mer än 20 miljarder per år. I slutet av det korta stycket om bistånd i motionen motiverar SD nedskärningen med att Sverige befinner sig i en pågående kris. De menar att det då inte är hållbart att skänka pengar till andra länder utan motprestation. Åkesson m fl avslutar med att påstå att ”biståndsverksamheten dessutom gett upphov till ren korruption undergräver inte vår slutsats”.
I motionen finns inget som redovisar partiets särskilda satsning på det humanitära biståndet eller hälsovården. Istället väljer SD att påstå att Sverige måste minska biståndet och skyller på den pågående coronapandemin.
Myter om bistånd
Det sprids en hel del myter om att biståndet är ineffektivt, går till korruption, vuxit okontrollerat, och att pengarna behövs bättre i Sverige. Konfederationen CONCORD Sverige (som ingår i CONCORD Europa med fler än 2 600 organisationer under sitt paraply) har listat 10 myter om internationellt bistånd.
Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet, något de faktiskt fortsätter göra? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.
Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket. Partiet har fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”.
Just nu cirkulerar en bildsatt text från Sverigedemokraternas partihögkvarter. Det är Jimmie Åkesson som uttalar sig om det svenska biståndet i dessa coronatider.
Åkesson angriper regeringen.
Men hans angrepp bygger på en ren lögn.
Fakta är att FN har vädjat om extra medel för att bekämpa spridningen av corona i världens svåraste humanitära kriser, som i Sydsudan, Afghanistan och Syrien.
Sida har svarat med att öronmärka 100 av de 500 miljoner kronor som redan ingår i Sidas ”humanitära reserv”.
”Vi ser det som oerhört viktigt med tidiga insatser för att hindra smittspridningen. Därför öronmärker vi runt 100 miljoner för att stärka vårdinrättningar med utrustning och medicin, och deras kapacitet att isolera smittade”, säger Susanne Mikhail Eldhagen, chef för humanitärt bistånd på Sida. (Källa: OmVärlden: Sida satsar 100 miljoner kronor i humanitärt bistånd mot covid-19)
Dessa pengar är alltså inga ”extra biståndsutgifter” utan pengar som redan finns i Sidas budget, som nu öronmärks för coronautbrottet.
Men dessa fakta hindrar inte SD:s partiledare Jimmie Åkesson att gå till angrepp på regeringen.
Jimmie Åkesson kommenterar:
”I ett läge där Sveriges usla beredskap leder till långtgående hot mot svenskarnas liv och Sveriges ekonomi är det direkt osmakligt att skänka bort ännu mer av skattebetalarnas pengar till utlandet.
Vi befinner oss i en situation som vi aldrig tidigare befunnit oss i, det motiverar försiktighet på alla områden. Att föreslå extra biståndsutgifter är motsatsen till försiktighet.
Jag menar att det är huvudlöst, varje skattekrona som spenderas ska gå till att rädda liv och arbetstillfällen i Sverige. Internationellt bistånd kan diskuteras när den här krisen är över för vårt land, till dess bör regeringens fokus vara att minimera skadan för Sverige.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebooksida)
Det ligger i hans natur att ljuga systematiskt. Och lögnerna visar samtidigt SD:s totala desperation. I denna tid har de inget att komma med.
Det kan dessutom vara värt att påminna om att dessa pengar från Sida motsvarar en halv procent av det totala behov som FN räknar med på 20 miljarder under innevarande år.
Regeringens hälsoambassadör Anders Nordström ansvarade för WHO:s insatser under EBOLA-utbrottet i Afrika. Vid regeringens presskonferens den 24 mars påpekade han något som borde vara självklart för varje seriös politiker i dessa dagar. Dessa öronmärkta pengar ur Sidas humanitära reserv handlar i förlängningen faktiskt också om att skydda oss själva från framtida smittspridning. (Källa: Regeringen.se)
Åkesson kvalificerar sig knappast som seriös politiker. Med sedvanlig retorik försöker han än en gång uppvigla okunniga människor om att regeringen gör fel.
I och med budgetmotionen 2019 har SD tappat argumentet ”Sveriges biståndsvänligaste parti”. SD är numer sämst på bistånd, oavsett hur mycket man än försöker vrida och vända på siffrorna till SD:s fördel. Därför är det märkligt att SD på Världsflyktingdagen begår debattartikel där de återigen slår sig för bröstet som det parti som verkligen bryr sig om de allra mest utsatta.
SD har under senare år tjatat med sitt mantra om att de skulle vara det mest humanitära partiet. Mot bakgrund av att man argumenterat för att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.
Vi har tidigare på Motargument slagit hål på detta luftslott, då SD hela tiden har ”lurat” väljarna genom att rikta in sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten. Det är också UNHCR som har varit den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig.
I en debattartikel i Aftonbladet signerad Jimmie Åkesson (partiledare), Paula Bieler (migrationspolitisk talesperson) och Julia Kronlid (biståndspolitisk talesperson) målar man återigen upp en bild av hur förträffliga SD är. De tänker på de allra mest utsatta, de som inte har möjlighet att ta sig utanför hemområdet. Skribenterna framställer sig själva som barmhärtighetens samariter då de populistiskt använder sig av kvinnor, barn och äldre som populistiska slagträn. I artikeln kan vi bl a läsa:
”Det är att visa sann medkänsla.”
”Vi tar avstånd från denna ansvarslösa flyktingpolitik som bedrivits i Sverige under alltför många år. Värdet av att hjälpa så många lidande som möjligt är för oss betydligt högre än populism och plakatpolitik. Det är hög tid att vi börjar hjälpa de flyktingar som behöver stödet allra mest.”
”När vi hör om flyktingar i Sverige som bor trångt, som saknar arbete och som aldrig får uppleva känslan av tillhörighet i förorternas utkanter är det lätt att känna empati. Det är en naturlig emotionell reaktion.
Tillvaron i Sverige kan dock inte sättas i jämförelse med den miserabla situation som flyktingarna i krigets närområden tvingas genomleva. Det handlar om människor som drar en suck av lättnad så länge de vaknar upp och fortfarande andas. Det handlar om små barn som lider av undernäring. Det handlar om minoriteter som systematiskt förföljs och mördas. ”
Detta gör man trots att man i senaste budgetmotionen (2019) föreslår nedskärningar på allt internationellt bistånd. De närmaste tre åren budgeterade partiet för att skära ner biståndet med 34,6 miljarder.
Viktigt att notera här är att SD påstår sig ha budgeterat för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, något vi på Motargument tidigare har belagt som felaktigt. Åren 2016-2019 budgeterade SD för nedskärningar av det totala biståndet på -11,6 miljarder. Nedskärningen som SD budgeterar för nu är alltså -11,3 miljarder för enbart år 2019.
Att Åkesson, Bieler och Kronlid väljer att återigen plocka upp argumentet som inte längre är giltigt är i sig inga konstigheter. Att de väljer att göra det på Världsflyktingdagen är naturligtvis en del av deras populistiska strategi. Partiet har under senare år bedrivit ständig indoktrineringskampanj för att påvisa att de faktiskt är det enda parti som verkligen bryr sig om flyktingar. Väljarna tycker att det är perfekt: Det är OK att rösta på ett parti som vill stänga gränserna och ta tillbaka vårt land. SD är ju de som ”verkligen bryr sig”.
SD fortsätter att lura väljarna
Debattartikeln ger oss bevis på att väljarna har blivit lurade. Förvisso stämmer det att SD tidigare har varit det parti som avsatt mest pengar till det som synts och hörts i debatten: bistånd till UNHCR. Men man har aldrig varit bäst på internationellt bistånd. Det är en lögn. Men det spelar ingen roll. SD kan i lugn och ro fortsätta ljuga. Deras kärnväljare verkar immuna mot lögner, fake news och mytspridning.
Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.
Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket.
Tyvärr har partiet fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”. Varför har inte SD:s biståndsbudget för länge sedan skärskådats av fler aktörer?
SD:s debattartikel är en uppvisning i hyckleri, populism och lögner. Hyckleri eftersom man fortsätter hävda att man är ”bäst i klassen”, populism för att man på Världsflyktingdagen spelar på människors empati och sympati genom att beskriva ”verkligheten” i närområdet. Sist men inte minst lögner, eftersom partiet aldrig har varit det ”biståndsvänligaste” partiet.
Ett av SD:s allra starkaste argument ”hjälp i närområdet” och ”att hjälpa på plats” är inte längre ett argument. Partiet väljer i sin senaste budget att kraftigt skära ner på det internationella biståndet.
SD har under senare år gjort sig populära genom sitt mantra om att de skulle vara det mest humanitära partiet. Mot bakgrund av att man argumenterat för att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.
Vi har tidigare på Motargument slagit hål på detta luftslott, då SD hela tiden har ”lurat” väljarna genom att rikta in sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten. Det är också UNHCR som har varit den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig.
Nu är alltså tiden inne för SD att skära ner på allt internationellt bistånd. Tabellen nedan visar hur mycket man tänker spara de kommande tre åren, totalt 34,6 miljarder.
Under rubriken ”Anpassad biståndsram” i SD-budgeten saxar vi följande:
”Den del av biståndsramen som överstiger det av FN rekommenderade 0,7 % av BNI måste alltid vägas mot de behov som finns under andra utgiftsområden. Under mandatperioden 2014-2018 budgeterade Sverigedemokraterna för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, vi konstaterar dock att Sverige nu är på väg in i en delvis annan situation.”
Viktigt att notera här är att man påstår sig ha budgeterat för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, något vi på Motargument tidigare har belagt som felaktigt. Åren 2016-2019 budgeterade SD för nedskärningar av det totala biståndet på -11,6 miljarder. Nedskärningen som SD budgeterar för nu är alltså -11,3 miljarder för enbart 2019.
Vi läser vidare i SD:s budget:
”Att mäta biståndsramen som en kvot av BNI är också ett något trubbigt instrument som exempelvis inte tar hänsyn till var Sverige befinner sig i konjunkturcykeln. Under en högkonjunktur kan utgifterna öka dramatiskt samtidigt som vi vet att en lågkonjunktur står för dörren. Mot den bakgrunden föreslår Sverigedemokraterna en lägre biståndsram om 0,75 % av BNI för 2019.”
I och med denna budgetproposition har SD nu tappat sitt förmodligen starkaste argument i invandringsdebatten. De kan omöjligen fortsätta att kalla sig ”Sveriges mest biståndsvänliga parti”.
Fotnot: Övergångsregeringens biståndsbudget ligger på 44,95 miljarder för 2019, dvs 1,0% av BNI. Som jämförelse redovisar jag här övriga riksdagspartier biståndsbudget för 2019 (siffrorna står i relation till regeringens biståndsbudget):
BNI = Bruttonationalinkomsten, BNI, är ett mått som visar på den ekonomiska aktiviteten. Till skillnad från BNP tar BNI även hänsyn till inkomster till och från utlandet. BNI är alltså ett inkomstbegrepp. (Källa: Ekonomifakta)
Det upprepas ofta att vi måste göra mer för att stoppa flyktingar från att påbörja sin flykt. En önskan att hjälpa fler personer på plats i sin hemregion. Påståendena brukar låta som så: vi kan med varje krona potentiellt sett hjälpa fler. Det insinueras därmed att det skulle vara för dyrt att hjälpa här.
Exakt vilka personer skulle kunna få bättre ”hjälp på plats” i sin hemregion?
Är det de oskyldiga, obeväpnade, oskyddade barnen och tonåringarna och mammorna som har utsatts för militärdiktaturers bomb- & kemikalieattacker?
De som råkar ut för en naturkatastrof som orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar i t.ex. Haiti, Bangladesh…?
De som inte är heterosexuella och som förföljs av homofober?
Flickor och pojkar som könsstympas?
Aktiva organisatörer och medlemsvärvare i HBTQ-rörelser, Anti-FGM eller i fackföreningar och oppositionspartier – i länder där sådant är förbjudet och belagt med dödsstraff?
Troende som vill gå på gudstjänst i ett annat religiöst samfund än det som är sitt hemlands religiösa ”statsreligion”? Sekulära ateister?
Är det några av dessa personer som SD vill hjälpa på plats? Exakt vilka metoder, medel, redskap och verktyg är det som SD tänker sig, för att hjälpa några av de ovan nämnda från att bli förföljda, torterade, lynchade, mördade – av socialkonservativa, extremistiska, fundamentalistiska religiösa?
Personer som försöker leva i sin vardag, på sin uppväxtort, trots att de är ständigt utsatta för hot och förföljelse. De som behöver en förändrad livssituation för att omgivningen de vill leva i har omkringboende i deras närområde som utgör livshotande risker – på grund av intolerans, religionsförtryck, socialkonservativa osv.
I många länder i världen finns radikala, extremistiska, fundamentalistiska, socialkonservativa, fackföreningsfientliga, militanta religiösa och homofober som förtrycker, förföljer, könsstympar och mördar de vilka de anser inte förtjänar att leva, älska och umgås med sin kära – det förekommer även i tältläger som drivs av UNHCR.
Personer som rättighetsadvokater, människorättskämpar vilka vill arbeta för att demokratisera, reformera, modernisera sitt land, organisera arbetare och utsatta – de kommer för alltid ha hotfullt motstånd mot sitt eget liv och mot sin familj från alla socialkonservativa och homofoba grannar i sin uppväxtregion.
”Bistånd får inte handla om givarens glädje, […] varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt.” – SD:s Höstbudget 2018, sida 32.
”För varje satsad krona går det att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige” – SD:s Höstbudget 2018, s. 33
Har det verkligen någonsin varit en tävling att hjälpa flest? eller att givarna (”sjuklövern” eller de 87% som inte röstat på SD) bara vill ge för att givarna ska känna sig nöjda och som godhetsapostlar?
Om SD nu anser att varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt – jaha, men då så, då handlar det för SD alltså endast om givarens (SD:s) egen glädje över kostnadseffektivitet? – trots att SD själv skriver ”Bistånd får inte handla om givarens glädje”!
Men, ärligt talat, är det inte snarare så att SD:s hela utrikespolitik är utformad, av socialkonservativa, opportunistiska, populistiska, protektionistiska, fackföreningsfientliga, intoleranta godhetsapostlar för att försöka skydda SD:s kärnväljare – socialkonservativa, intoleranta och möjligen homofoba väljare från att få fler nya grannar i sitt närområde, på svensk mark?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraterna påstår ofta att de skulle vara det parti som prioriterar internationellt bistånd högst av alla partier, bland annat i sin senaste valplattform. Det är en väldigt offensiv retorik, men hur sanningsenligt är egentligen påståendet?
På Sverigedemokraternas hemsida kan man under rubriken ‘Bistånd’ läsa att partiet vill satsa runt 0.7% av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI) på bistånd, något som skulle innebära en ”besparing på omkring 10 miljarder kronor”. Det parti som säger sig vara landets biståndsvänligaste vill alltså spara 10 miljarder genom att skära ner till att bli endast 0.7% av BNI när det finns ett brett förankrat enprocentsmål för den svenska biståndspolitiken som flera olika regeringar har uppfyllt.
Hur får man då ihop en ekvation som går ut på att det är biståndsvänligt att allokera mindre pengar till bistånd?
En sverigedemokratisk utgångspunkt är att man med deras politik kan spendera mindre pengar på internationellt bistånd och samtidigt hjälpa fler människor.
Det finns två huvudsakliga och sammanlänkade knep som ligger till grund för detta påstående. Det första riktar in sig på att en (minskande) del av biståndsbudgeten idag används för asylmottagandet i Sverige, och eftersom SD har en nollvision vad gäller asylmottagande kan man spara in hela den delen av biståndet. En annan nyckel är att likställa bistånd med ‘hjälp i närområdet’. Genom att skära ner på andra delar av Sveriges utvecklingssamarbete (t ex det som är inriktat på demokrati och mänskliga rättigheter) samt asylmottagande och integration i Sverige kan SD budgetera för något höjda bidrag till UNHCR.
De anser sig vara mest generösa med bistånd genom att minska biståndet till FN:s minimum- rekommendation på 0.7% av BNI, något som vida understiger det svenska enprocentsmålet som uppfylls idag. Sedan slår partiet på den stora trumman och utropar sig själva till landets mest biståndsvänliga parti.
Det ska även påpekas att Sverige redan är bland de absolut största biståndsgivarna och att anslagen ökat både stadigt och kraftigt sedan millennieskiftet. Inte heller önskar UNHCR att rika länder som Sverige ska begränsa sitt asylmottagande för att finansiera en höjning av de direkta bidragen i syfte att hålla kvar människor i närområdet.
Kanske borde Sverigedemokraterna börja lyssna på det FN-organ de så ihärdigt hävdar att de vill hjälpa?
Varför pratar i stort sett hela den främlingsfientliga rörelsen om “massinvandring”? En snabb jämförelse mellan det framförallt politiska partiet Sverigedemokraterna (SD) och den framförallt nynazistiska kamporganisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) visar hur båda dessa organisationer – NMR i sitt 60-sidiga partiprogram och SD i sitt 48-sidiga principprogram – tar sin utgångspunkt i frågan om just massinvandringen och det mångkulturella samhället. Och de är knappast ensamma om det.
Nästintill varje punkt i respektive program åtminstone snuddar vid dessa frågor ur en eller annan aspekt. Men vad innebär egentligen “massinvandringen”? Vad menar SD/NMR när de talar om den?
Jag har inte för avsikt att i denna text bolla med siffror för att avslöja massinvandringen som den myt den också är. Det har vi på Motargument gjort tidigare; både här, här, här och i vår senaste mytknäckare på samma tema: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.
Den här gången kommer texten istället att kretsa kring ”massinvandringen” som begrepp och som ett slags känslouttryck – en väg för den främlingsfientliga rörelsen att sätta ord på ett snart 43-årigt trauma och en möjlig förklaring till varför ”massinvandringen” är så central för den.
”Massinvandringen” i SD:s principprogram
SD skriver i sitt principprogram – under rubriken “Sverigedemokraterna och invandringen” (s. 23) – om hur en “oerhört omfattande invandring” utgör ett direkt hot mot “vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet”. SD:s lösning är att minska invandringen, skärpa asylreglerna så att flyktinginvandringen begränsas “till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” samt se över anhöriginvandringen. SD förespråkar även ett “aktivt och generöst stöd” för repatriering.
Vad gäller frågan om “utlandsbistånd och hjälp på plats”, skriver SD att de är beredda att ge generösa bistånd till utlandet, men att “(s)tor varsamhet skall vidtas för att undvika riskerna med så kallad fungibilitet, det vill säga att biståndet får oönskade effekter till exempel i form av att ett frigörande av resurser som icke demokratiska regimer kan använda för att öka förtrycket av den egna befolkningen eller till att föra krig mot sina grannar”. SD förespråkar en bistånds-/flyktingpolitik som ska ”vara inriktad på att hjälpa flyktingar på plats, i krisområdenas närhet” (Principprogrammet, s. 23) – i kontrast till att ta emot flyktingar i Sverige.
1975
Förståelsen av invandringen som ett hot mot vår “nationella identitet” är central och kan spåras tillbaka till ett och samma avgörande årtal: 1975.
“Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.” -Principprogrammet, s. 21
Den s k “Invandrarutredningen” tillsattes 1968 som ett uttryck för insikten att invandringen till Sverige inte längre kunde förstås som ett tillfälligt efterkrigstidsfenomen, utan att rörligheten över statsgränserna var här för att stanna och att den tills dess oproblematiserade uppfattningen om att de invandrade självklart både ville och skulle assimileras in i det svenska samhället hade börjat skeva. Bl a fackföreningar hade dessutom, genom att uppmärksamma hur “invandrade arbetares ställning var betydligt svagare än den infödda arbetarklassen” (SOU 2005:56), börjat sätta ord på en pågående, strukturell diskriminering av gruppen “invandrare” och ställde därför krav på särskilda insatser för att underlätta deras position och inkludering i samhället.
Invandrarutredningen presenterade så småningom sitt huvudbetänkande (SOU 1974:69) vilket resulterade i ett enigt riksdagsbeslut om de nya riktlinjerna för svensk invandringspolitik; den ödesdigra proposition 1975:26. Och det är alltså dessa då nya riktlinjer som SD (och resten av den främlingsfientliga rörelsen) vänder sig så starkt emot. Det var då Sverige blev – eller “skulle göras” – mångkulturellt. Det var då allting rasade samman.
Nysvenska Rörelsen har rötterna i studentföreningen Det Nya Sverige, som bildades i Uppsala 1930. Genom åren har rörelsen genomgått namnbyten och omorganisationer och hunnit förknippas med både nazism och fascism. (Källa: Expo)
Beslutet och det följande fokus som lades på invandrade grupper av människor blev ett slags trauma för de främlingsfientliga krafterna. Per Engdahl och Nysvenska Rörelsen (NSR) formulerar i aprilnumret 1979 av sin medlemstidning Vägen framåt hur “invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”.
Leif “Zeilon” Ericsson beskriver på ett liknande sätt sitt personliga trauma när han vid tiden efter 1975 plötsligt insåg att “invandrarna från avlägsna länder och kulturer nu blivit så många att de skulle kunna utgöra direkta hot mot svenska värden. Inte bara kulturellt utan även historiskt, moraliskt, etniskt, socialt och politiskt. Vårt folks själva existens skulle hotas, vårt lilla folk skulle försvinna så småningom – om inget gjordes för att stoppa invasionen” (ur BSS – Ett Försök Att Väcka Debatt (1990)).
Det plötsliga synliggörandet av invandrarna som en grupp/flera grupper med i Engdahls och Ericssons ögon inkräktande, kulturella rättigheter blev alltså till (bevis för) en slags invasion. Som motreaktion grundade Ericsson “kampanjorganisationen” Bevara Sverige Svenskt (BSS), som sedermera skulle upplösas och återfödas under beteckningen Sverigedemokraterna
Ett mångkulturellt trauma
När SD eller någon annan grupp ur den främlingsfientliga rörelsen talar om “massinvandringen” är det alltså framförallt att förstå som sviterna av det trauma som drabbade dem 1975, när det som idag (av SD) hänvisas till som “etablissemanget” enhälligt slog fast att till Sverige invandrade människor skulle ha samma rätt till sitt sätt att leva – till sin kultur – som alla andra här i vårt land. Sverige blev helt enkelt mångkulturellt.
“Massinvandringen” handlar med andra ord inte om siffror. Det är snarare – för att tala med dagens nyhetsspråk – ett uttryck för den främlingsfientliga rörelsens inneboende otrygghet. En otrygghet inför prospektet att inte längre med självklarhet stå i samhällets blickfång och centrum. Att glömmas bort. Bli osynlig. Så när Leif “Zeilon” Ericsson i SD’s förhistoria talar om hotet mot “vårt folks själva existens” och när SD i sitt principprogram varnar för hotet mot “vår nationella identitet” är det ett desperat rop på hjälp.
Att låta dem sätta agendan är dock uteslutet. De uttryck av bl a rasism och radikalnationalism som kännetecknar grupper som SD går stick i stäv med vårt samhälles demokratiska värderingar. Och att gå dem till mötes kan bli en väg mot att – i demokratins och samförståndets namn – börja göra våld på våra egna medmänskliga och demokratiska principer.
Så hur gör vi? Hur botar vi traumat från 1975?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Under årets Almedalsvecka handlar mycket om Sverige i världen, och världen i Sverige. Integration, mångkultur, etablering och bistånd är heta punkter.
Jag har besökt flera evenemang under dagen och två av dem hade en gemensam nämnare; hur vi påverkas av bilden av Sverige som förändrat efter hösten 2015.
Vid paneldiskussionen “Efter systemkollapsen – hur går vi vidare” (IM och Svenska Afghanistankommittén) konstaterar Staffan Landin att på samtliga mätpunkter för ett “gott ställt samhälle” befinner sig Sverige i topp, på samma positioner som före den stora flyktingströmmen i höstas. Vi har inte fått det sämre, inte på något sätt. Det cirkulerar enorma överdrifter om hur dåligt vårt samhälle blivit. Landin påpekar också att retoriken kring diskussionen om flyktingar och migration behöver förändras, så att vi slutar betrakta migration som en belastning. Samtalsdeltagarna önskade för framtidens flyktingmottagande en gemensam politisk lösning inom Europa.
Något som även berördes i samtalet “Ökad invandring – hur påverkas social tillit?” (Fores): Här belystes två aspekter av tillit; dels den människor emellan: om man anser att människor i allmänhet (som man inte känner sedan tidigare) går att lita på, dels tilliten till samhället och samhällsinstitutioner som riksdag, regering, rättsväsende osv.
Dessa två former verkar intressant nog bete sig olika. Tilliten till andra människor verkar vara tämligen stabil hos vuxna människor, den ändras knappast alls hos en person. Tilliten till samhället och samhällsinstitutioner är däremot mycket rörlig. Bland annat tenderar tilliten till lokalsamhället att minska ju mer mångkulturellt lokalsamhället är, kunde panelen berätta. Det är inte fastställt hur orsakssambandet ser ut. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, redogjorde för hur tilliten till samhället bibehålls genom likabehandlingsprinciper och marknadsmekanismer som gör att alla har samma möjligheter och att alla behandlas lika. All särbehandling, även s k “positiv särbehandling” inverkar negativt på tilliten.
Andreas Johansson Heinö beskrev hur tillit varierar kolossalt på global nivå och därför antagligen hänger ihop med hur respektive samhälle är organiserat med institutioner och principer. Han uttryckte för Sveriges del bekymmer för bristen på tilltro inom vissa grupper, hur det kan skapa (och redan skapar?) allvarliga samhällsklyftor och hur då parallellsamhällen växer fram.
Hög social tillit har positivt samband med t ex demokratisk stabilitet, politiskt deltagande och lägre brottslighet. När allt fler felaktiga påståenden om särbehandling av nyanlända, migranter och invandrare får fäste i det allmänna medvetandet, påverkas tilltron till samhället negativt. Detta leder till exempelvis ökade kontrollsystem, på längre sikt ett mer avancerat juridiskt system avseende överenskommelser där muntliga avtal inte gäller utan ersätts av skriftliga som utformas av advokater. Ett annat tecken på minskad tillit är de misstankar och upplevelser av korruption som ges uttryck för på sociala medier.
Det ligger inte långt bort att fundera över hur tillit och misstro till samhället färgas av de överdrifter som Staffan Landin talade om. Min tanke efter dagens evenemang är helt enkelt denna:
Håller Sverige – och även Europa – på att skapa sig en självuppfyllande profetia?
Motargument 