Etikettarkiv: religionsfrihet

Myter

Myt: Antirasister är pro-islam

Då och då får man se rasister av olika slag säga att vi antirasister är pro-islam, ofta underförstått att det är därför vi försvarar muslimer från rasism. Men vad betyder det att vara ”pro-islam” och är antirasister då ”pro-islam”?

Definition av ”pro-islam”

Innan man kan avgöra om antirasister är ”pro-islam” så måste man först definiera begreppet. Begreppet används av rasister godtyckligt; att vara pro-islam kan vara allt från att vara för att muslimer inte ska misshandlas av rasister i Sverige, till att vara för stening av otrogna kvinnor. Uppenbarligen kan man som antirasist inte säga antingen ja eller nej till allt vad rasisterna inkluderar i begreppet, då vissa saker är självklara att stå upp för av humanitära skäl, medans andra är lika självklara att vara mot av humanitära skäl.

Så därför måste begreppet brytas ner.

Antirasister och ”pro-islam”

Om man med pro-islam menar saker som att muslimer har rätt till sin lagstadgade religionsfrihet och sina mänskliga rättigheter, att muslimer har rätt att inte bli misshandlade, förtryckta och mördade, att muslimer är lika mycket värda som andra – då är svaret ja, för detta är vad antirasism står för.

Om man med pro-islam menar saker som att gilla saker som Daesh gör, t ex  förtrycker kvinnor, homosexuella och minoriteter,  stenar kvinnor, våldtar, avrättar och kidnappar så är svaret nej, vi är MOT det då det går mot vad antirasism står för.

Antirasister är anti-islamister och pro-muslimer

Enda anledningen till att dessa två saker blandas ihop av rasister är för att de delar Daeshs syn på islam och menar att islam av sin natur är just så vidrig som Daesh uppvisar, trots att endast en extremt liten del av världens muslimer är med i Daesh – ca 0,001%  av världens muslimer , dvs endast 15 000 av världens 1,6 miljarder muslimer. Och trots att de flesta som förtrycks och dödas av islamister är muslimer. Trots bl a dessa fakta så menar de antimuslimska rasisterna att islamister och muslimer är samma sak. Detta givetvis för att demonisera muslimer och göra folk i allmänhet rädda för muslimer, för att sedan få stöd för sin rasistiska och antimuslimska politik.

Antirasism innebär alltså inte att ta ställning för eller mot någon religion och att vara pro-religion, utan istället innebär antirasism att kämpa för individers rätt till religion, och religiösas rätt att inte utsättas för rasism pga deras religion. Antirasism innebär att kämpa för allas mänskliga rättigheter och där ingår religionsfriheten.

I fokus, Krönikor

Även basketförbund kan diskriminera, Ann Heberlein!

I GP (22/10) bereds Ann Heberlein återigen utrymme att ondgöra sig över vad hon verkar uppfatta som svenska muslimers krav på särrättigheter.  Heberlein är denna gång upprörd över att Noha Berhan, som spelar basket på elitnivå, anser sig ha rätt att ge uttryck för sin tro genom att bära slöja under matchtid, vilket står i strid med svenska basketbollförbundets gällande regelverk.

Ann_Heberlein_2011Med bisarra hänvisningar, dels till det internationella basketbollförbundets (FIBA) stadgar, dels till den sekulära tradition som finns i Sverige, fastställer Heberlein att ”ingen diskriminerar Berhan på grund av hennes religiösa övertygelse”. Problemet är lättlöst, menar hon. Om Berhan, istället för att propsa på ”speciella förmåner”, bara kunde ta av sig slöjan vore saken ur världen.. Ett ytligare, mer ideologiskt drivet resonemang av en lektor i etik på ett av Sveriges mest ansedda universitet får man leta efter.

Vad Heberlein bortser från är det faktum att religionsfrihet, inklusive sedvanligt bärande av religiösa symboler, inte utgör någon speciell förmån, utan är erkänd som en grundläggande mänsklig rättighet.

Sverige har förbundit sig att följa FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och är således förpliktigad under folkrätten att respektera denna. Artikel 18 i konventionen handlar om religionsfrihet. Dess tredje paragraf beskriver de undantag som anses kunna utgöra legitima skäl för en begränsning av religionsfriheten:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

FN:s människorättskommitté har ansvar att övervaka och rapportera hur konventionen efterföljs. Kommittén skriver även s k General Comments, vilka ska fungera som vägledande dokument för stater. I fjärde paragrafen av General Comment No. 22 förklarar kommittén att religionsfriheten även innefattar sedvanligt bärande av huvudbonader, t ex huvudduk. I åttonde paragrafen av samma kommentar pekar man på den strikta tolkningen av de undantag som gäller och att begränsningarna endast får ske i den utsträckning som det legitima syftet kräver. Man skriver även att begränsningarna inte får införas på ett sätt som är diskriminerande.

Även om FIBA:s förbud gäller alla former av huvudbonader (bortsett från svettband) är det uppenbart att det slår mot personer som väljer att uttrycka sin trosuppfattning genom att exempelvis bära kippa, slöja eller turban.  Denna oproportionerliga effekt brukar i människorättssammanhang anses vara en form av indirekt diskriminering, och således ett brott mot konventionen.

FIBA:s motivering till förbudet är att skydda spelarnas egen säkerhet. Möjligtvis kan det med denna hänvisning bli aktuellt med vissa tydligt riktade förbud. Om traditionell huvudduk skulle utgöra en reell säkerhetsrisk kan detta enkelt åtgärdas genom krav på slöjor med särskild säkerhetsanordning som gör att slöjan släpper vid tryck.

Men ett totalförbud som utesluter personer som väljer att uttrycka sin tro genom att bära sedvanlig huvudbonad är inte förenligt med det strikta krav som gäller för undantag från religionsfriheten, dvs att sådana endast får göras i den utsträckning det är nödvändigt.

Det är en märklig företeelse när en etiklektor som skriver i en av Sveriges största tidningar hänvisar till en diskriminerande regel för att motbevisa diskriminering.

Istället för att upphöja FIBA och dess stadga som någon sorts moralisk auktoritet kanske Heberlein bör fundera kring hur människorättsorganisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch ser på saken och varför. Sverige är mycket riktigt i all väsentlighet ett sekulärt land. Men det är inte detta som står på spel med dagens politiska klimat.

Det som står på spel är snarare huruvida Sverige ska vara ett liberalt land som respekterar mänskliga rättigheter och folkrätten, eller om ”vi” ska anamma Heberleins och likasinnades resonemang med innebörden att vi gradvis utesluter en religiös minoritet från allmänna ytor och därmed segregerar och skapar konfliktytor mellan olika grupper i samhället.

/Robin Bankel

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Sverigedemokraterna – religionen och kyrkopolitiken

Sverigedemokraternas inställning till religion är minst sagt motsägelsefull. I partiets principprogram i kapitel 12 om ”SVERIGEDEMOKRATERNA OCH RELIGIONEN”  går det att läsa hur de definierar religionsfriheten som ”individens rätt att fritt tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse”. Vid första läsningen kan det framstå som välment och det inte finns någonting att anmärka på.  En närmare redogörelse är på sin plats.

Religiös tillhörighet skall inte få utgöra grund för positiv särbehandling och religioner som gör anspråk på samhällsinflytande måste få kritiseras och diskuteras på samma villkor som politiska ideologier.

De anser enligt principprogrammet vidare att ”staten varken kan och bör inte vara religiöst neutral” och att ”kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige”.

Hur särställningen till ”andra religioner i Sverige” och hur ”religiös tillhörighet skall inte få utgöra grund för positiv särbehandling” och förhållandet däremellan verkligen ligger till visar sig snabbt i det avslutande stycket när religiös tillhörighet tydligen kan utgöra grund för negativ särbehandling.

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket begränsat.

Sverigedemokraterna gör likhetstecken mellan islams närvaro i ”den svenska och västerländska kulturen” med en militant tolkning av islam som ett argument för att ”i största möjliga utsträckning motverka invandring från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism”. Negativ särbehandling av Sveriges 500 000 muslimer på grund av en rasistisk fördom är med andra ord fullständigt rimligt för en sverigedemokrat.  Det förklarar också deras inställning om att islam inte kan ”harmoniskt samexistera” i ”Sverige och västvärlden”.

När det från SD-håll sägs att ”individens rätt att fritt tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse” är det frågan om en fasad. Ett dubbelspel.

Björnsss

Björn Söder protesterade år 2004 som ledamot i Lunds stiftsfullmäktige mot det framgångsrika integrationsprojektet ”Integration Rosengård”. I talarstolen klargör han varför Sverigedemokraterna är mot Svenska kyrkans stöd till muslimer. Kyrkans relation till muslimer ska vara präglad av det sverigedemokratiska assimileringskravet. Svenska och nytillkomna muslimer ska konvertera. Direkt vid ankomsten till Sverige börjar ”assimileringsprocessen” som ”man från samhällets sida bör kräva”. Det är enligt Björn Söder en av Svenska kyrkans uppgifter.

Sverigedemokraterna är i den världsliga politiken emot integrering och för assimilering av människor som kommer till Sverige. Vi anser att även Svenska Kyrkan skall arbeta för att assimilera de som väljer att flytta hit och detta bör ske i form av att man förkunnar det kristna budskapet och försöker få personer med annan trosuppfattning att konvertera till kristendomen, som ett led i den assimiliationsprocess man från samhällets sida bör kräva. Därför är projekt, som Rosengårdsprojektet, beklagligt och bör snarast avskaffas och inte belasta kyrkans medel. Vi tror inte heller att kyrkans medlemmar i stiftet är intresserade av att med kyrkans medel finansiera sådana projekt”, sade Björn Söder.

I den utsträckning som Björn Söder är representativ för Sverigedemokraterna går det att säga att deras åsikt och vilja är att Svenska kyrkan och ”kristendomen bör i kraft av sin historia” därför ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige”. Kristendomen ska utnyttja sin särställning till att arbeta för att möta invandrare till Sverige med ett ”förkunnande av det kristna budskapet”.

religion-882281_960_720Faktum är att kyrkan redan har en särställning i Sverige och att de genom sitt förutsättningslösa och villkorslösa stöd till  muslimer ofta bidrar till att många konverterar till kristendomen.

Ironiskt nog skulle förmodligen Svenska kyrkans minskade stöd till framgångsrika integrationsprojekt öka riskerna för radikalisering. Även andra religiösa församlingar anordnar missionsarbete för nya medlemmar. Konfirmander finns även inom de frikyrkliga församlingarna bredvid Svenska Kyrkans egna.

Sverigedemokraternas krav på assimilering är oförenligt med deras egen definition av religionsfrihet och deras vision för Svenska kyrkan är kontraproduktiv och saknar verklighetsförankring. Det är sina egna och inte Svenska kyrkan eller dess medlemmars intressen som Sverigedemokraterna värnar om.  

(Den här redogörelsen utgår ifrån Sverigedemokraternas principprogram och kapitlet ”SVERIGEDEMOKRATERNA OCH RELIGIONEN”. Redogörelsen för Björn Söders protest är från 2004 som stiftsledamot för Sverigedemokraterna i Lund.)