Etikettarkiv: motargument

I fokus, Myter

PK-information om garantipension

VARNING! Alla som vill undvika faran med att försöka använda hjärnan innan de tar ställning och drar slutsatser om svensk garantipension, bör undvika att läsa denna artikel!!!

Någon eller några personer med gedigen utbildning i Livets Hårda Skola, har författat en text med påståenden om den svenska garantipensionen (se bild nedan). Bilden sprids från en Facebooksida med högre intellektuella ambitioner som går under namnet ”Vafan, klart att vi ska få sjunga Nationalsången”.

Image may contain: text

Akademikergruppen från Livets Hårda Skola är extra pedagogiska genom att inte tråka ut sina läsare med källförteckningar och annat politiskt korrekt trams.  De tycker också att det är överflödigt att informera läsarna om vilka de är.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, står att invandrare får ”fri sjukvård”. Det stämmer inte.

Sjukvården är avgiftsbelagd för alla. Man betalar en patientavgift på några hundra kronor och priset sätts av landstinget. Den absolut största kostnaden för sjukvård i Sverige betalas och finansieras av landstingens och kommunernas skatter.

Sedan är sjukvården fri oavsett vem du är, så länge du är folkbokförd i Sverige, men det finns undantag. För en del personer, såsom personer som kommer till Sverige från länder som inte är från EU, EES eller Schweiz, krävs sjukförsäkringar eller att hemlandet betalar för sjukvården.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, står att en svensk har arbetat ”minst 50 år i Sverige”. Som du vet så finns många som har varit arbetslösa en kortare eller längre tid så det gäller inte.

Av Pensionsmyndighetens information framgår att det enbart tre års arbete i Sverige för att kvalificera sig för garantipension. För att få full garantipension krävs 40 års arbete i Sverige.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att det krävs 50 års arbete och att alla mottagare av garantipension har arbetat 50 år.

Om det påståendet skulle stämma, skulle alla som har uppburit garantipension idag och som pensionerar sig vid 65 års ålder, ha förvärvsarbetat utan uppehåll sedan de var femton år. Alla som studerar på gymnasier eller universitet eller är arbetslösa även en kortare tid i livet, skulle bli utan pension.

Om den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon stämmer, kanske alla som läst längre än grundskolan bör kontakta Pensionsmyndigheten och anmäla att de riskerar att få felaktiga pensionsutbetalningar.

I bästa fall kan det påståendet förklaras genom att forskarna verksamma i Livets Hårda Skola, har vissa problem med sina matematikkunskaper, eller använder sig av en speciell form av matematik som inte lärs ut på svenska grundskolor, gymnasier eller universitet.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att det maximala beloppet som garantipensionen ger är 7 500 kronor i månaden.

På Pensionsmyndighetens hemsida som rör garantipension står det:

”Som mest kan garantipensionen bli 8 076 kronor för ensamstående och 7 204 kronor i månaden för gifta.”

De absolut flesta pensionärer har arbetat och får därmed pension från sina före detta arbetsgivare.

På Pensionsmyndighetens hemsida klargörs:

”Garantipensionen påverkas inte av om du har kapital eller om du har tjänstepension eller privata pensionsförsäkringar.”

Därmed är också den faktiska pensionen som merparten svenska pensionärer får betydligt högre än enbart den garantipension som den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, talar om.

Vad gäller just invandrare finns en särskilt viktig omständighet som skall jämföras med påståendena i den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon. Det är att alla pensionärer och oavsett om de är födda eller har flyttat till Sverige, får en reducerad garantipension om de uppbär pension från utlandet.

På så sätt är det huvudsakligen invandrade pensionärer som får reducerad pension och huvudsakligen inrikesfödda pensionärer som inte får reducerad pension.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att personer som invandrat till Sverige ”inte bidragit med någonting”.

Vi får därmed utgå ifrån att alla personer som av olika skäl flyttat till Sverige och som ser ut att arbeta, i själva verket simulerar att de arbetar.

Image may contain: one or more people and people standing

Sist, men inte minst påstås i den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, att de påstådda bestämmelserna om garantipension är ”STEFAN LÖFVENS POLITIK SOM DOM INTE GÄRNA PRATAR OM”.

Om det nu kan ses som relevant att veta, infördes garantipensionen den 11 juni 1998 genom lag (1998:702) om garantipension. Nuvarande lagstiftning om garantipension återfinns numera i 65-67 kap. socialförsäkringsbalken . Garantipensionen infördes således av den socialdemokratiska statsministern Göran Perssons regering och bibehölls av den moderata statsministern Fredrik Reinfeldts regering.

Den 14 december gjordes en blocköverskridande överenskommelse om att höja garantipensionen för de fattigaste pensionärerna. Sverigedemokraterna var inte med i den överenskommelsen. Löfvens regering har kanske inte överdrivet svårt att prata om den saken, eftersom vår nuvarande regering har publicerat ett pressmeddelande om pensionsöverenskommelsen så sent som den 14 december 2017.

För de som kritiskt vill granska de politiskt korrekta, svenskfientliga, radikalfeministiska och batikhäxig FAKE NEWS-källor som denna artikel baseras på, anges en källförteckning nedan.

Källor

1. Länk till Stockholms läns landstings hemsida ”Patientavgifter”.

2. Länk till Pensionsmyndighetens hemsida ”Garantipension”.

3. Lag (1998:702) om garantipension.

4. Socialförsäkringsbalk (2010:110).

5. Regeringens pressmeddelande under rubriken ”Blocköverskridande överenskommelse för långsiktigt höjda och trygga pensioner”

Myter

Myt: ”SD är Sveriges biståndsvänligaste parti”

Sverigedemokraterna påstår ofta att de skulle vara det parti som prioriterar internationellt bistånd högst av alla partier, bland annat i sin senaste valplattform. Det är en väldigt offensiv retorik, men hur sanningsenligt är egentligen påståendet?

På Sverigedemokraternas hemsida kan man under rubriken ‘Bistånd’ läsa att partiet vill satsa runt 0.7% av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI) på bistånd, något som skulle innebära en ”besparing på omkring 10 miljarder kronor”. Det parti som säger sig vara landets biståndsvänligaste vill alltså spara 10 miljarder genom att skära ner till att bli endast 0.7% av BNI när det finns ett brett förankrat enprocentsmål för den svenska biståndspolitiken som flera olika regeringar har uppfyllt.

Hur får man då ihop en ekvation som går ut på att det är biståndsvänligt att allokera mindre pengar till bistånd?

En sverigedemokratisk utgångspunkt är att man med deras politik kan spendera mindre pengar på internationellt bistånd och samtidigt hjälpa fler människor.

Det finns två huvudsakliga och sammanlänkade knep som ligger till grund för detta påstående. Det första riktar in sig på att en (minskande) del av biståndsbudgeten idag används för asylmottagandet i Sverige, och eftersom SD har en nollvision vad gäller asylmottagande kan man spara in hela den delen av biståndet. En annan nyckel är att likställa bistånd med ‘hjälp i närområdet’. Genom att skära ner på andra delar av Sveriges utvecklingssamarbete (t ex det som är inriktat på demokrati och mänskliga rättigheter) samt asylmottagande och integration i Sverige kan SD budgetera för något höjda bidrag till UNHCR.

De anser sig vara mest generösa med bistånd genom att minska biståndet till FN:s minimum- rekommendation på 0.7% av BNI, något som vida understiger det svenska enprocentsmålet som uppfylls idag. Sedan slår partiet på den stora trumman och utropar sig själva till landets mest biståndsvänliga parti.

Det ska även påpekas att Sverige redan är bland de absolut största biståndsgivarna och att anslagen ökat både stadigt och kraftigt sedan millennieskiftet. Inte heller önskar UNHCR att rika länder som Sverige ska begränsa sitt asylmottagande för att finansiera en höjning av de direkta bidragen i syfte att hålla kvar människor i närområdet.

Kanske borde Sverigedemokraterna börja lyssna på det FN-organ de så ihärdigt hävdar att de vill hjälpa?

Krönikor

Generaliseringar bygger civilisationer, och dödar dem!

Generaliseringar är viktiga. En del tänkare genom historien har gått så långt som att säga att människors förmåga att generalisera har gjort att vi skiljer oss från djuren.

Den tyske filosofen och poeten Friedrich Schiller skrev en liten uppsats 1793 om ”den estetiska bedömningen av storheter” där han utgår från skogen och träden. Det krävs något speciellt att forma en idé om skog när man ser träd. Vi människor försöker greppa något större och har bildat begreppet skog, för en oöverskådlig mängd träd.

Generaliseringar är subjektiva

Det sägs att när vi människor ser individuella ting kan vi inte hålla mer än ca 10 åt gången i tanken som individer. När det blir fler än så måste vi börja hantera samlingen individer som grupp. Så också med träd. Vi människor skapar en idé om ”storhet”, dvs samlingar av individuella ting. Vi har skapat samlingsbegrepp som landskap, skog, nation, Europa etc. Vi generaliserar, skulle man kunna säga idag.  Schiller gick så långt som att säga att begreppet Gud skapats av människan också, i sin eviga strävan att göra världen begriplig. Det behövs en generalisering som omfattar precis allt i universum, alltså har vi skapat begreppet Gud. En Gud är mer än en skog. Men båda ingår i vår strävan att genom generaliseringar göra världen begriplig.

Det är onekligen en intressant tanke. Men finns det svagheter i denna mänskliga akt? Schiller behandlar inte detta så mycket i sin uppsats. Där tar han mer upp det positiva för mänskligheten med att kunna generalisera. Men han nämner en sak. Nämligen att generaliseringar alltid ytterst är subjektiva. Vi formar generaliserande idéer om värdemått som stor, liten, ful och vacker också. När man bedömer något som stort eller litet utgår en individ eller en grupp av individer från deras generalisering av verkligheten som de ser den. För en person som är född i en stad kan ett hus vara lågt, samtidigt som det kan vara högt för en person som kommer från landet. För en som vuxit upp i Alperna är ett berg litet, medan det för en som vuxit upp på slättlandet är högt.

Genom generaliseringar kan vi människor ersätta maktlöshet med en känsla av makt. Det okända och till synes stora och nästan oändliga blir inte så skrämmande om vi kan omfamna det med en tanke.

Så långt Schiller. Det är tankeväckande. Men finns det en fara i denna mänskliga strävan att generalisera?

Jag skulle säga att faran ligger i de värdeomdömen vi lägger i generaliseringarna. Vi har nämligen inte bara en strävan att generalisera om saker och ting inom oss, utan också att klistra etiketter som ”god” och ”ond” eller ”bra” eller ”dålig” på de begrepp och tankar vi formar, ofta med hjälp av religion eller politik. En del av dessa etiketter är sannerligen nödvändiga, det som håller oss människor vid liv kan på ett sätt sägas vara ”bättre” än det som får oss att dö. Men i det stora hela skulle man kunna säga att några människoliv hit eller dit inte spelar nån större roll för det vidsträckta universums fortlevnad, så även det är begrepp vi människor format. Generaliserande värdeomdömen som bra, dålig, ond och god är också subjektiva människoskapelser, precis som begreppen stor och liten.

Generaliseringar av ondo

Jag skulle säga att det är där vi börjar se dilemmat med generaliseringar. Vi har skapat nationer, som en sorts generaliseringar om samröre mellan stora grupper människor. Men vi blandar in våra subjektiva tankar och tycker oss se att vår egen nation är bättre än andra nationer. Såna är vi människor. De generaliserande tankar vi har om oss själva som individer och om gruppen som helhet, har vi en tendens att se som ”bra” eller ”dåliga”. Vi kopplar generaliseringarna till idéer om det bättre ”vi” har och det sämre ”de” har, de i den andra gruppen. Eller så kopplas generaliseringar till idén att ”vi” har det sämre och vill ha det lika bra som ”de”, ”de” i den andra gruppen.

Inom nationalismen pådyvlar man ofta åsikter, beteenden, känslor och annat på de ”andra”. Alla tyskar är fixerade vid ordning, alla afrikaner springer fort och gillar att dansa medan alla japaner är bra på matematik. Judar är flitiga och gillar att handskas med pengar, medan amerikaner är feta och gillar vapen. Det finns alltid människor i den grupp man pratar om som är precis så som man antar att de ska vara enligt den generaliserande stereotypen, så var gång man verkligen träffar på en rik jude eller fet amerikan med en pistol så bekräftas stereotypen. I värsta fall ser man inte alla undantagen, alla fattiga judar och vapenvägrande spinkiga amerikaner, man ser bara de individer som bekräftar fördomen.

Islamofobin och islamofilin är två sidor av dessa mynt.

Islamofobi grundas på att man generaliserar om en grupp människor, muslimer. Alla muslimer kan klumpas ihop till ett och hanteras som en så kallad ”storhet” (i matematisk mening). Det är nåt okänt och skrämmande. ”Alla muslimska kvinnor förtrycks” heter det ibland. Så ser en del människor en kvinna med hijab och antar att hon måste vara förtryckt, eftersom det ingår i den generaliserande fördom de har skapat sig om muslimer och islam. Att en kvinna kan vara hur självständig som helst och bära hijab, kan de inte ens föreställa sig. Det går bortom deras förutfattade generalisering om gruppen muslimer som utgår från att gruppen står för något negativt och ”ont”.

Men sidan har ett annat mynt. Bland muslimer generaliseras det ofta åt andra hållet. Islamofofilin ersätter islamofobin. Man generaliserar om att alla i gruppen muslimer representerar något ”gott”. Det kan tyckas som om det är bättre med en generalisering som ser den egna gruppen som genomgod, men det är det inte. För med den idén följer idén att den egna gruppen är ”bättre” och den andra är därför ”sämre”. Dessutom ser man ofta inte problemen i sin egen grupp. De ser en kvinna med hijab och antar att hon inte kan vara förtryckt, eftersom hijab är något ”gott” per definition, det ingår i den generaliserande fördom de skapat om den grupp de själva tillhör. Att en kvinna kan vilja kasta av sig hijaben för att hon påtvingats den och att den för henne symboliserar förtryck, kan de inte föreställa sig. Det går bortom deras förutfattade generalisering om gruppen muslimer som utgår från att gruppen står för något positivt och ”gott”.

I båda fallen är problemen med generaliseringen att man blundar för att individerna som omfattas av generaliseringen är olika.

Och just exakt det är faran med generaliseringarna. En skog består av träd men inte allt är träd i en skog! Om vi blundar för det enkla faktumet bäddar vi för en större katastrof.

Vi kan inte undslippa generaliseringar, eftersom det är en del av det som gör oss människor till människor. Men vi måste vara försiktiga med dem. Speciellt när vi överdrivet pratar om grupper som bra, dåliga, goda, onda, problematiska eller oproblematiska, etc. Generaliseringar i alla dess former har använts, och används,  i många destruktiva syften. Det är dödliga vapen i orätta händer. Generaliseringar skapar civilisationer och gör oss människor till människor, men de dödar också! Generaliseringar bygger civilisationer, men de dödar också civilisationerna! Det får vi inte glömma!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Funkofobi är lika illa som antisemitism och homofobi

Idag pratas det mycket om nedskärningar i de sociala rättigheterna för de med funktionsnedsättningar. En LSS-utredning föreslår nedskärningar i LSS för barn och äldre. Frågan är hur man ens kan diskutera detta? Funktionsnedsatta har diskriminerats, hatats och förintats genom seklen. De var liksom judar och romer de främsta måltavlorna för nazisternas förintelse. Att skära ner i LSS för att spara, är inte det lika illa som att föreslå husarrest för romer eller judar?

Funkofobi… vad är det?

Många förstår inte hur det känns att bli diskriminerad. Därför krävs det lite radikala jämförelser.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk dig att judar hade haft samma situation som personer med funktionsnedsättningar har i Sverige idag.

– Många svenskar har fördomar om judar och vet inte riktigt hur de ska agera inför dem. Många särbehandlar judar negativt.

– Tänk dig att SJ har specialregler för dig som är jude. Om de anser att de inte kan släppa ombord dig på tåget får du inte komma ombord. Om de speciella judeplatserna ombord är sönder, samma sak.

–  Specialregler gäller för ansökan om lov för två judar att flytta samman och det är inte säkert att de får ha sex. Blir kvinnan med barn försöker sociala myndigheter oftast övertala henne att genomgå abort.

– I teorin får du flytta var du vill men du måste ansöka hos myndigheterna om det. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen berövas du många av dina mänskliga rättigheter.

– Än idag anses det lite suspekt om en jude säger att hen vill ha familj och barn. Myndigheterna ser detta som en ekonomisk belastning. Fram till 90-talet pågick öppet och lagligt tvångssteriliseringar av judar och tvångsomhändertaganden av judiska barn. Många kan vittna att myndigheterna än idag utövar påtryckningar på gravida judinnor att inte fullfölja graviditeten och antyder att du kommer att förlora medborgerliga rättigheter om du gör det.

– När du är ute på stan ses får du inte ta dig runt hur du vill på gatorna. Enbart vissa gator och trottoarer är öppna för judar.

– Det står inte ”judefri zon” utanför alla kommunhus men om du försöker komma in så får du ofta inte komma in. Så är det i många kommunlokaler. I vissa fall får du komma in bakvägen, via soprummet, som är märkt med en gul stjärna ”för judar enbart”.

– Du måste ansöka om rätten att få lov att kissa, bajsa, äta och klä på dig när och hur du vill. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen kanske de bestämmer att du bara får kissa, äta, gå ut på stan vissa timmar om dygnet. När du ansöker om att bland annat få lov att kissa när du vill kommer en kommuninspektör hem till dig. Denne ställer intima frågor om ditt sexliv, hur ofta och hur länge du är på toaletten och hur du äter för att bedöma om du ska få samma rättigheter som icke-judar.

– Bara vissa arbeten är öppna för dig. Oftast lågbetalda jobb där i många fall du betraktas som mindre vetande bara för att du är född jude.

Orättvis jämförelse? Fråga en del av dem som lever med funktionsnedsättning om de anser det.

Som grädden på moset pratar de som styr över samhället om att det är för dyrt med den assistans som finns. Man måste spara på LSS. Så just nu dras LSS in för många många människor. Jag vet 30-åringar som tvingats flytta hem till mamma, människor som mister sina jobb och som inte kan delta i föreningsliv och det politiska livet mer. Jag vet barn som mister assistans så föräldrarna måste sluta jobba för att vara med barnet.

Denna diskriminering pågår dagligen och alltför många vet inte att verkligheten ser ut så här. Detta trots att man borde veta bättre. För 70 år sedan förintades ju många av Europas judar i den stora nazistiska slakten på dem.

Drastiskt men korrekt

Känns detta här ovan bra, när du läser det? Nej! Ändå är detta verkligheten för många av oss med funktionsnedsättningar i Sverige idag. Det är korrekt att vi har det bättre i Sverige än andra i de flesta länder på planeten, men det är långt, långt ifrån bra, och det som ses som medborgerliga rättigheter för de flesta, ses ofta inte som det för oss.

En del av er kommer att reagera mot jämförelsen mellan judar och personer med funktionsnedsättningar och kalla det en överdrift. På det svarar vi att det bara visar hur illa ställt det är i Sverige.

Nazisternas förintelseprogram riktades även mot folk med funktionsnedsättningar. Detta kallas i funkiskretsar globalt för den ”glömda förintelsen”. Hundratusentals med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar förintades, eftersom de sågs som ”svaga” och ”mindervärdiga”.

På tal om just det…

Folk med CP-skada gasades. Folk med medfödd hörselskada, eller psykiska funktionsnedsättningar, fick knivar uppkörda i könsorgan och steriliserades för att bevara ”rasens renhet”. Medfödda funktionsnedsättningar betraktades som något ”ont” som samhället skulle göra sig av med, de ansågs tära på samhällets resurser. Sedan spelar det ingen roll om det var hörselskada, blindhet, utvecklingsstörning, autism, adhd, Aspergers eller cp- eller ryggmärgsskada. Var man född med grav funktionsnedsättning så drabbades man hårdare av nazisternas vrede, både av bråd död och sterilisering.

Den som vill veta mer kan läsa den utmärkta boken Forgotten Crimes.

Den vidriga nazistiska filmen ”Erbkranke” visar hur man resonerade. Ekonomiska argument var viktiga. De ”ärftligt sjuka” kostade för mycket, sa man.

En översättning av filmen till svenska finns här.

Precis som fallet med de homosexuella, romer och judar, ryska krigsfångar (m fl) drabbades även funkisar av nazismens terror. Att inte räkna in detta i förintelsen är lika mycket revisionism som när Ahmed Rami påstår att judar aldrig förintats.

I Sverige massförintades de inte. Men även här spärrades de in, diskriminerades och även mördades, för att de var kostsamma och ”skadliga” för samhället. Om de hade ”tur” så tvångssteriliserades de ”bara” eller utsattes för tvångsomhändertaganden och tvångsaborter om de blev gravida. Om de hade mer otur utsattes de för experiment eller dödades, även här i civiliserade Sverige.

Det är inte nog med det. I Sverige spärrades personer med funktionsnedsättningar in på långvård och hem, i princip fram till LSS-reformen 1994 då de fick frihet och personlig assistans.

Funkofobi och LSS-reformer

De måste ändras. Därför välkomnar jag en debatt kring, och medvetandegörande om, ordet funkofobi. Det som måste till i Sverige är att fler börjar betrakta diskriminering av personer med funktionsnedsättningar som lika galet och fel som t ex antisemitism, islamofobi och homofobi.

Tillgänglighet, arbetsmarknad, rätt till privatliv, rätt till frihet och rätt till liv överhuvudtaget. Allt detta som anses självklart av alla, måste ses som självklart för funkisar också. Därför behövs, tyvärr, begreppet funkofobi.

Som sagt: funkofobi är hat och fördomar om personer med funktionsnedsättning och är något som måste motverkas.

Nedskärningar i LSS som gör att personer mister friheten att kunna gå ut och ta en fika, vara politiskt aktiv eller aktiv i föreningslivet, arbeta eller t ex bajsa när man vill, känns lika illa för de som drabbas av fängelse och husarrest känns för alla utan funktionsnedsättningar.

Och därför kan vi inte bara diskutera nedskärningar i LSS av ekonomiska skäl. Vi kan inte göra det utan att diskutera sekler av statligt förtryck mot funkisar i Sverige, inte utan att diskutera hur de upplever diskrimineringen idag, och inte utan att ta i beaktande att även funkisar förintades av nazityskarna, ofta av ekonomiska skäl. De kostade för mycket.

Man vill dra in friheten för förintelsens offer, de med funktionsnedsättningar. Det är illa.

Regeringen borde be alla med funktionsnedsättningar om ursäkt för sekler av förtryck först, innan de gör något annat.

(En variant av denna artikel skrevs publicerades i Frihetssmedjan 2012 av Åsa Puide och Torbjörn Jerlerup)

Lästips:

Lika unika: Efter kritiken från Europarådet måste regeringen backa från kostnadsjakten i LSS!

Lika unika: Varning för ännu fler otillgängliga och oanvändbara bostäder! Ett oacceptabelt förslag från Boverket

Krönikor

Modern kolonialism

Ännu fortsätter västvärlden betrakta övriga klotet som sin buffertzon.

Världen utanför Europa har betraktats som en slags stödzon där vi kunnat hämta vad vi vill, annektera det vi önskar. Afrika är kanske värst härjat av västerlänningar, idag är det inte människor vi kidnappar utan naturresurser i form av t ex olja, guld, virke och till och med fisken i haven. Kvar finns enorma sår i naturen, korruption och konflikter.

Nu finns förslag om att använda områden utanför Europa även till asylmottagning och, i vissa förslag, också boende för de som beviljats asyl. Jag förstår inte hur en politiker av idag kan föreslå att avskaffa asylprövning vid det egna landets gräns, eller att föreslå att någon som beviljats asyl inte ska få vistas i det landet. Det strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket man kan läsa mer om här.

Det skvallrar också om en otidsenlig syn på omvärlden – att vi västerlänningar fortfarande kan använda den helt efter eget behag och utan att ta i beaktande andra nationer och människor.

I dessa ”asylanläggningar” ska människor på flykt alltså befinna sig.  I väntan på att västerlänningarna bestämmer sig för vad de kan vara användbara till. Likt en enorm bemanningspool.

Är vi inte klara med att utnyttja och bestämma över människor vi anser vara tillhöriga ”dom andra”? Var vi inte klara med det efter kolonialismen? Eller efter andra världskriget?

Är vi verkligen där, att vi återigen slutat se människans oinskränkta egenvärde?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

 

Debatt, I fokus, Krönikor

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

Myter

Myt: Politikerna och könsstympning

Kvinnor får ofta agera slagträ när ”sverigevänner” ger sig på att debattera invandrings- och flyktingpolitik. Vi har tidigare på Motargument tagit upp myter om politikers påstådda flathet kring barn- och tvångsäktenskap och hedersvåld.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att stoppa kvinnlig könsstympning, och inte heller något för de som kommer till Sverige som har blivit utsatta för detta illvilliga övergrepp. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som är boven bakom övergreppen. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Det stämmer inte. Och det kommer vi till senare. Men först behövs lite bakgrundsinformation så att vi blir medvetna om vad vi diskuterar.

Vad innebär kvinnlig könsstympning?

Kvinnlig könsstympning (klicka på länken för en mer ingående förklaring) genomförs utan medicinska skäl, och innebär att delar av, eller hela, yttre könsorganet skärs bort, eller att könsorganet på annat sätt skadas. Det finns inget hälsofrämjande i sedvänjan, tvärtom så kan det få allvarliga konsekvenser för hälsan, t ex spädbarnsdöd, infektioner, menstruationsproblem och död.

Det finns obehaglig statistik som visar på att fler än 200 miljoner flickor och kvinnor världen över har utsatts för könsstympning. Det har förekommit i ca 3 000 år, och är således inte religiöst betingat, vilket är en felaktig uppfattning hos många som sprider myten. Det finns inget stöd i någon religion för könsstympning. Däremot görs det felaktigt ”i religionens namn”. I detta innefattas såväl katoliker som protestanter, kopter och muslimer. Det finns däremot sociala, kulturella och traditionella betingelser till sedvänjan.

Könsstympning är sedvänja i ett 30-tal länder. De flesta utsätts för övergreppet före sin 5-årsdag. Övergreppet ses som en del i processen att bli vuxen. Andra orsaker är att ingreppet anses bevara oskulden inför giftermålet. Den sexuella njutningen är ytterligare en faktor: Den minskade njutningen ska medföra att risken för otrohet minskar. Att få ett slut på denna gamla och fasansfulla sedvänja är en global angelägenhet.

Internationellt, och nationellt, arbete för att stoppa könsstympning

2012 kom så FN:s historiska resolution om att arbetet för att få ett slut på könsstympningar skulle intensifieras. Tre år senare, 2015, togs nästa steg: Nya utvecklingsmål sattes upp, i vilka det står att år 2030 ska bl a all kvinnlig könsstympning vara utrotad. Resolutionen och utvecklingsmålet visar på den politiska viljan att samarbeta internationellt och nationellt för att få ett slut, och en avsevärd förbättring av kvinnorättigheter världen över. För att skapa förutsättningar för att nå detta gemensamma utvecklingsmål krävs en oändlig satsning och tillgång till mer, och bättre, uppgifter.

Så vad händer på det nationella planet här i Sverige? Görs verkligen ingenting för att stoppa kvinnlig könsstympning?

1982, enligt Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, förbjöds kvinnlig könsstympning och straffskalan ligger på mellan två och sex års fängelse, men om brottet betraktas som grovt (omfattande ingrepp, eller belagt med livsfara) kan straffet bli upp till tio års fängelse.

Det finns statistik som säger att ungefär 38 000 kvinnor (varav 7 000 är under 18 år) i Sverige har utsatts för könsstympning. Enligt Socialstyrelsen har näst intill alla genomgått ingreppet innan de kommit till Sverige. De som är mest utsatta i Sverige idag är kvinnor med ursprung i Somalia, Egypten, Etiopien, Eritrea och Gambia.

Nationella handlingsplaner omkring kvinnlig könsstympning blir vanligare. I Sverige finns ännu inte någon framtagen nationell handlingsplan, men det har kommit motioner då och då, och i höstas kom den senaste (Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning Motion 2017/18:823). I motionen läser vi:

Nationella handlingsplaner tillämpas idag i allt fler länder, genom vilka regeringar stödjer olika program och initiativ för att motarbeta förekomsten av kvinnlig könsstympning. Sådana program och initiativ berör allt ifrån hur vård och behandling av utsatta kvinnor och flickor fungerar till utformandet av rådgivningsservice och utbildning. Det är mycket förvånande att Sverige ännu inte har någon nationell handlingsplan för hanteringen av denna förskräckliga sedvänja och att kunskapen över landet är minst sagt varierande.

Staten, kommunerna, civilsamhället och media har alla viktiga roller i arbetet för avskaffandet av kvinnlig könsstympning. För att uppnå målet att avskaffa kvinnlig könsstympning är det av stor vikt att förändra de förväntningar som ställs på kvinnor och flickor av familj såväl som av samhället i stort. Upplysning och förebyggandearbete är oerhört viktigt.

Med anledning av ovanstående föreslår jag att det inrättas en nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning. Detta bör tillkännages för regeringen.

27 mars 2018 ska ärendet beredas. Riksdagen ställer sig bakom motionen och tillkännager den för regeringen.

Sedan 2003 finns det en specialistmottagning för könsstympade på Södersjukhuset i Stockholm. På Amel-mottagningen kan kvinnor som blivit utsatta för könsstympning få behandling för besvär som orsakats av ingreppet. Amel är arabiska och betyder ”hopp”. Mottagningen har hittills tagit emot 1 300-1 400 patienter, de allra flesta med komplikationer orsakade av könsstympning. Även kvinnor som inte utsatts är välkomna.

Så jo, det görs massor internationellt, och i Sverige, för att utrota kvinnlig könsstympning. Påståendet att ingreppen skulle vara sedvänjor inom islam, eller andra religioner, är felaktigt. Eftersom politiker och makthavare såväl i Sverige som i världen, arbetar hårt  för att eliminera dessa fasansfulla övergrepp på kvinnor, så behövs inte ens ”argumentet” om den påstådda flatheten och rädslan för att gå i polemik med ”mångkulturens värdegrund” bemötas.

Kvinnlig könsstympning är ett patriarkalt, omänskligt, kvinnoförnedrande, ovärdigt och inhumant påfund som till varje pris måste stoppas. För kvinnors skull.

Arbetet pågår. Arbetet skulle ha inletts långt tidigare. Men att påstå att ingenting görs är en lögn.

UPPDATERING: 28 juni 2018 beslutade regeringen om att en nationell handlingsplan mot könsstympning ska implementeras.

Källor:

UNICEF: Kvinnlig könsstympning

FN: Flickaprojektet i Etiopien

Regeringen: Handlingsplan mot kvinnlig könsstympning

Riksdagen: Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

Riksdagen: Fler åtgärder för att förebygga könsstympning (Motion 2017/18:1025)

Riksdagen: Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning (Motion 2017:18:823)

Nationellt centrum för kvinnofrid

WHO: Female genital mutilation

UNICEF’s data work on FGM/C

UN: International Day of Zero Tolerance for Female Genital Mutilation, 6 February

Metro: Så hjälper vi könsstympade kvinnor

Pressmeddelande: Regeringen har beslutat om en plan mot könsstympning

Regeringen: Handlingsplan mot könsstympning av flickor och kvinnor

Myter

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap

Det finns röster i debatten som beskyller politikerna för att vara flata vad gäller barn- och tvångsäktenskap. Det hävdas att man inte tar problemen på allvar, eller arbetar för att förbättra situationen för utsatta.

En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, och man arbetar fortlöpande med dessa frågor. Under 2017 kom förslag på hur lagstiftningen ska kunna stramas åt ytterligare. Arbetet fortsätter och 1 januari 2019 förväntas det komma ytterligare lagändringar.

Ungefär 700 miljoner av världens kvinnor giftes bort före sin 18-årsdag. 250 miljoner av dessa beräknas ha varit under 15 år gamla. Tvångsäktenskap innebär att en, eller båda, inblandad/e part/er gifts bort genom påtryckningar, tvång, våld eller med hot om våld. Oftast är det flickor som gifts bort med äldre män. Förutom att tvångsäktenskapet ingåtts utan samtycke är misshandel och sexuellt våld direkta konsekvenser för de som gifts bort.

Äktenskapstvång blev olagligt i och med lagändringen 2014. Vi läser bl a följande i beslutet om ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap” (JuU30):

Nu införs ett nytt brott – äktenskapstvång. Det innebär att det också blir straffbart att förmå någon att gifta sig genom att utnyttja personens utsatthet. Lagändringen betyder i praktiken att även press från föräldrar eller släktingar kommer att omfattas av strafflagstiftningen. Äktenskapstvång kan ge ett fängelsestraff på högst fyra år.

Samtidigt med de civilrättsliga lagändringarna infördes brottet äktenskapstvång i 4 kap. 4 c § brottsbalken. I lagändringen beaktas också ”vilseledande till tvångsäktenskapsresa”, som sedan 2014 är brottsligt. Tvångsäktenskap, fullmaktsäktenskap (äktenskap som ingåtts utan att båda parter är närvarande) och barnäktenskap genomförda utomlands kan komma att godkännas då det föreligger ”synnerliga skäl”. Tidigare erkändes alltid fullmaktsäktenskap.

Förra året intensifierades arbetet med frågan om barnäktenskap och tvångsäktenskap. I Kommittédirektiv 2017:25, ”Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv” delges vi bl a följande:

Utredaren ska bl.a.

  • analysera och ta ställning till hur möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas,

  • utvärdera tillämpningen av straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • följa det pågående utvecklingsarbetet inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och bedöma om det bör vidtas ytterligare åtgärder för att öka förutsättningarna för lagföring för brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • undersöka hur samverkan mellan olika berörda myndigheter fungerar, och

  • lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.

Senast 1 september 2018 ska uppdraget slutredovisas.

Riksdagshuset_2I det pågående arbetet med att förbättra situationen för människor som, av olika anledningar, ingår barn- och tvångsäktenskap är utgångspunkten att dessa former av äktenskap inte ska godkännas.

Det som lagstiftaren (regering och riksdag) ständigt arbetar med är att stänga igen de kryphål som tidigare har funnits, och fortfarande finns. 2014 års lagändringar syftade till att stärka det civilrättsliga och straffrättsliga skyddet. Det var ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande massor kvar att göra.

Så visst arbetar både nuvarande och tidigare regeringar med att få bort tvångsäktenskap och barnäktenskap, såväl de som är ingångna i Sverige som utomlands.

5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.

Argument om barn- och tvångsäktenskap används i flyktingdebatten som ett symptom på ”massinvandringen”. Argumenten används inte bara av främlingsfientliga krafter, och alternativ media, utan också av andra som inte är pålästa vad gäller arbetet med att förhindra barn- och tvångsäktenskap.

Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.

Källor:

Riksdagen: Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor

Riksdagen: Kommittédirektiv 2017:25

Riksdagen: Stärkt skydd mot barnäktenskap

Amnesty: Barn- och tvångsäktenskap

Artiklar

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter?

I invandringsdebatten slarvas det inte sällan med begreppen. Flyktingar och migranter är begrepp som blandas samman. Det finns väsentliga skillnader, och det är viktigt att vi skiljer på begreppen, eftersom det kan komma att påverka attityder och åsikter kring extremt utsatta människor.

Flyktingar är människor som flyr väpnad konflikt eller förföljelse. Dessa människor utnyttjar sin asylrätt i enlighet med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De länder som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll är skyldiga att släppa in skyddssökande människor i landet och tillhandahålla en rättssäker asylprocess. Mottagarländerna är skyldiga att inte skicka tillbaka människor till länder, eller områden, där det finns risk för att dö, bli fängslad, bli utsatt för tortyr eller kroppsstraff.

Migranter är en bredare kategori och innebär människor som, tillfälligt eller permanent, lämnat sitt hemland. De flyttar för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Det kan innefatta att söka arbete, utbildning, familjeåterförening eller andra orsaker. Till skillnad från flyktingar, finns det inga hinder för migranter att återvända. Migranter som uppehåller sig olagligt i ett land kallas irreguljära migranter (tidigare ”illegala invandrare”). De är en utsatt grupp i samhället som saknar rättslig status och är offer för såväl diskriminering som övergrepp. Det är viktigt att betona att det inte är brottsligt att vara irreguljär migrant.

För mottagarländerna är distinktionen flyktingar och migranter fundamentalt viktig.

Mottagarländer behandlar flyktingar i enlighet med såväl nationell som internationell lag om flyktingskydd och asyl. Varje land har särskilda skyldigheter gentemot människor som söker asyl i landet. UNHCR har i uppgift att stötta och hjälpa länderna att uppfylla dessa skyldigheter. När det kommer till migranter ser det annorlunda ut: här gäller landets immigrationslag (i Sverige kallad Utlänningslagen) och processordning.

Det kan vara riskfyllt att sammanblanda begreppen flykting och migrant. Det problematiska är att förfarandet kan komma att påverka de lagliga rättigheter som flyktingar åtnjuter. Det tenderar också att påverka allmänhetens inställning till flyktingar, då det kan skapa misstänksamhet kring människors egentliga status. Även asylmyndigheter (i Sverige Migrationsverket) tenderar att bli misstrodda i sitt arbete.

Om vi kikar lite på de människor som tagit sig över Medelhavet till Europa de senaste åren: Är de flyktingar eller migranter?

De är både och.

De allra flesta är flyktingar, eftersom de har sitt ursprung i krigshärjade länder eller länder som anses vara ”flyktingproducerande”. Detta innebär att det finns behov av internationellt skydd. Det finns en liten del som kommer från andra platser. De flesta av dessa är migranter.

Det finns tydliga skillnader mellan flyktingar och migranter. Låt oss avstå ifrån att klumpa ihop dem. Flyktingar och migranter har olika rättigheter och skyldigheter. Det vi ska ha med oss är att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet.

Mot bakgrund av distinktionen mellan flyktingar och migranter är det svårt att se att det skulle finnas substans i retoriken om ”lyxflyktingar” och ”bidragsmigranter” från krigshärjade länder. Debatt är bra, men den måste vara saklig och nyanserad för att vara konstruktiv.

Källor:

Amnesty International: Flyktingar och migranter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Flyktingars rättigheter

Migrationsinfo: Irreguljära migranter

UNHCR: Asylum and migration

Riksdagen: Utlänningslagen

Globalis: Konflikter

Artiklar

Har alla rätt till kärlek?

Är kärlek en mänsklig rättighet? Har alla rätt att älska?

1608 kriminaliserades homosexualitet i Sverige officiellt. Om två män hade sex skulle de komma att dömas till döden. Bestraffningarna av sexualbrott i 1734 års missgärningsbalk nämner inte sexuella handlingar mellan personer av samma kön.

Skälet till det anges i missgärningsbalkens förarbete, där ett resonemang om att det var bäst att inte nämna sådana brott, kunde bidra till att samhället på lång sikt skulle komma att ”tiga ihjäl” homosexualitet. Med det menas att om ingen hörde talas om det skulle det försvinna, eftersom ingen skulle kunna inspireras till sodomi.

1864 lagstiftades det om kvinnors homosexualitet. Vid denna tid kunde såväl män som kvinnor dömas till straffarbete. Fram till 1869 talades det inte om homosexualitet, utan ”onaturlig otukt” eller ”sodomi”.

1944 kom så avkriminaliseringen av homosexualitet i Sverige. Fram till 1979 klassades homosexualitet enligt Socialstyrelsen som en sjukdom, en psykisk störning. I detta sammanhang är det intressant att veta att anledningen till att Socialstyrelsen friskförklarade människor var att man satte i system att sjukskriva sig pga homosexualitet. Utan denna protest utförd av hbtq-rörelsen vet vi inte hur länge det kunde ha dröjt innan homosexuella inte ansågs lida av en sjukdom.

Den svenska normaliseringsprocessen – steget före

1995 var året då homosexuella fick laglig rätt att ingå partnerskap i Sverige. 2003 fick samkönade laglig rätt att adoptera. Lagen kom inte att omsättas förrän 2016 då det första gayparet blev godkända för utlandsadoption. 2005 var året då lesbiska fick laglig rätt till assisterad befruktning. 2005 blev sexuell läggning och kön skäl för att söka asyl. 2006 kom lagen om att förbjuda diskriminering pga sexuell läggning och kön i skolan. 2009 fick samkönade laglig rätt att ingå äktenskap.

Man kan tycka att processen har gått långsamt. Faktum är att Sverige ändå är ett av de länder det har gått snabbast att bereda homosexuella samma rättigheter som heterosexuella. I övriga delar av världen ser det annorlunda ut.

Den internationella normaliseringsprocessen går långsamt

I 8 av världens länder är homosexualitet belagt med dödsstraff (2017). Dessa är:

  • Iran
  • Saudiarabien
  • Jemen
  • Sudan
  • Nigeria (12 provinser)
  • Somalia (södra delen av landet)
  • Irak (delar)
  • Syrien (delar)

I 71 av världens länder är homosexualitet belagt med fängelse med en straffskala på allt ifrån 1 månad till livstid. I vissa av de länder där homosexualitet bestraffas med döden är det delvis sharialagar som reglerar straffskalan. Märk väl att vissa länder gör skillnad på manlig och kvinnlig homosexualitet. Manlig homosexualitet ses som en större synd, och straffas därför i fler länder och i större omfattning.

I 19 av världens länder finns s k propaganda- och morallagar som inskränker yttrandefrihet kring sexuell läggning. Kuriosa: Av dessa 19 länder är 2 europeiska: Litauen och Ryssland. I 9 (10 om vi skulle räkna med Kosovo) av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor baserat på sexuell läggning. I 72 av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor på arbetsmarknaden mot bakgrund av sexuell läggning.

Samkönade äktenskap är lagligt i 23 länder i världen. Senast ut med att legalisera samkönade äktenskap var Tyskland (30 juni 2017). Registrerat partnerskap är tillåtet i 27 länder i världen. Samkönad adoption är lagligt i 26 länder.

Jag skulle vilja avsluta denna artikel med att ställa några frågor, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke:

Är kärlek förunnat alla människor? Kan kärlek vara brottsligt? Får man älska vem man vill? Har alla människor samma rättigheter? Känns kärlek olika beroende på kön eller sexuell läggning? Ska alla ha rätt att gifta sig? Avgör sexuell läggning huruvida du är en bra förälder?

Samma mekanismer, moral, normer och människosyn som genomsyrar alla de länder där hbtq-personers rättigheter är inskränkta i olika utsträckning, samma mekanismer, moral, normer och människosyn genomsyrar dem i vårt svenska samhälle som mer eller mindre vill inskränka hbtq-personers rättigheter. Det finns fortfarande, tyvärr, människor i världen och i Sverige, som anser att allas kärlek inte är lika mycket värd.