Sverigedemokraterna påstår ofta att de skulle vara det parti som prioriterar internationellt bistånd högst av alla partier, bland annat i sin senaste valplattform. Det är en väldigt offensiv retorik, men hur sanningsenligt är egentligen påståendet?

På Sverigedemokraternas hemsida kan man under rubriken ‘Bistånd’ läsa att partiet vill satsa runt 0.7% av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI) på bistånd, något som skulle innebära en ”besparing på omkring 10 miljarder kronor”. Det parti som säger sig vara landets biståndsvänligaste vill alltså spara 10 miljarder genom att skära ner till att bli endast 0.7% av BNI när det finns ett brett förankrat enprocentsmål för den svenska biståndspolitiken som flera olika regeringar har uppfyllt.

Hur får man då ihop en ekvation som går ut på att det är biståndsvänligt att allokera mindre pengar till bistånd?

En sverigedemokratisk utgångspunkt är att man med deras politik kan spendera mindre pengar på internationellt bistånd och samtidigt hjälpa fler människor.

Det finns två huvudsakliga och sammanlänkade knep som ligger till grund för detta påstående. Det första riktar in sig på att en (minskande) del av biståndsbudgeten idag används för asylmottagandet i Sverige, och eftersom SD har en nollvision vad gäller asylmottagande kan man spara in hela den delen av biståndet. En annan nyckel är att likställa bistånd med ‘hjälp i närområdet’. Genom att skära ner på andra delar av Sveriges utvecklingssamarbete (t ex det som är inriktat på demokrati och mänskliga rättigheter) samt asylmottagande och integration i Sverige kan SD budgetera för något höjda bidrag till UNHCR.

De anser sig vara mest generösa med bistånd genom att minska biståndet till FN:s minimum- rekommendation på 0.7% av BNI, något som vida understiger det svenska enprocentsmålet som uppfylls idag. Sedan slår partiet på den stora trumman och utropar sig själva till landets mest biståndsvänliga parti.

Det ska även påpekas att Sverige redan är bland de absolut största biståndsgivarna och att anslagen ökat både stadigt och kraftigt sedan millennieskiftet. Inte heller önskar UNHCR att rika länder som Sverige ska begränsa sitt asylmottagande för att finansiera en höjning av de direkta bidragen i syfte att hålla kvar människor i närområdet.

Kanske borde Sverigedemokraterna börja lyssna på det FN-organ de så ihärdigt hävdar att de vill hjälpa?