Kan vi prata lite om regeringens snack om att hålla rent kring antisemitism? Om hur gärna de skriker om att det är vänstern och inte Sverigedemokraterna som är de äkta antisemiterna och ett hot mot judar? SD sprider glatt den NAZISTISKA och ANTISEMITISKA konspirationsteorin om ”folkutbyte”?
För hela teorin om att det skulle pågå ett folkutbyte där européer skulle ”tas över” av muslimer/araber kommer från en fransk nynazist. Centralt för denna teori är att det är JUDARNA som ligger bakom detta folkutbyte. Att judarna bl a genom Israels folkmord av palestinier tvingar araber/muslimer att flytta till Europa och ”ta över”. Teorin innehåller bland annat påståenden om att judarna gör detta som hämnd för att de ”förlorade” mot Hitler och därför vill förstöra Europa som straff.
SD talar tyst om den antisemitiska delen av teorin och fokuserar istället på att ”bevisa” folkutbyte genom att t ex ljuga om hur många muslimer det finns i Sverige eller antyda att det byggts tusentals moskéer här. SD-sympatisörer däremot drar sig sällan för att stötta och delta i grupperingar ännu längre ut i nazismens grenar och nämner öppet även den tysta biten om judarnas del. På t ex Nordfront görs ingen hemlighet av att koppla samman idén om att det skulle pågå ett folkutbyte och att judarna vill styra världen.
Så när SD gång på gång pratar om folkutbyte är det judehat de sprider. När Kristdemokraterna snappar upp termen och också använder den sprider de antisemitism. När Moderaterna tittar bort och vägrar kommentera är det antisemitism de okejar.
Ett bevis bland många om att de egentligen struntar fullständigt i judars trygghet. Judar är bara viktiga för dem när de kan användas som vapen mot muslimer.
Om man jämför Sverigedemokraternas nuvarande politik med vad som faktiskt har genomförts inom Tidösamarbetet finns det flera frågor där SD antingen anser att reformerna inte gått tillräckligt långt eller där förslagen ännu inte blivit verklighet. Tidöpartierna själva har redovisat att en stor del av Tidöavtalet har genomförts, men inte allt.
Några av de viktigaste områdena är:
Mer omfattande återvandring. SD vill strama åt återvandringspolitiken ännu mer. Ett aktuellt exempel är att partiet vill att även svenska medborgare som frivilligt avsäger sig sitt medborgarskap ska kunna få återvandringsbidrag. Det ingår inte i dagens regler och har inte stöd hos övriga Tidöpartier.
Ännu stramare invandringspolitik. Tidöregeringen har redan genomfört stora åtstramningar, men SD vill bland annat minska invandringen ytterligare, begränsa anhöriginvandringen mer och i vissa fall göra det lättare att återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap vid exempelvis grov brottslighet eller felaktiga uppgifter. Vissa delar utreds eller har genomförts, medan andra återstår.
Ministerposter för SD. Under mandatperioden har SD varit stödparti utanför regeringen. Partiet har länge sagt att de vill ingå i en framtida regering och ha egna ministrar, vilket inte varit fallet under Tidöregeringen. Man har gjort anspråk på tunga ministerposter så som migrations-, justitie- och kulturministerposterna.
Ytterligare kriminalpolitiska skärpningar. Många skärpningar har redan genomförts, men SD driver fortfarande fler förslag om längre straff, utökade möjligheter till utvisning av kriminella utlänningar och fler befogenheter för rättsväsendet. En del nya förslag presenteras fortfarande gemensamt med regeringen och är ännu inte genomförda.
Minskad EU-integration. SD är i grunden ett EU-skeptiskt parti och vill generellt föra över mindre makt till EU än vad regeringen som helhet vill. Eftersom Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är mer EU-positiva har SD inte fått fullt genomslag för sin linje.
Klimat- och energipolitik. SD vill gå längre än regeringen när det gäller att minska kostnader kopplade till klimatpolitiken, samtidigt som de vill satsa mer på kärnkraft och tona ned vissa klimatåtgärder. På flera punkter har regeringen rört sig i SD:s riktning, men inte fullt ut enligt partiet.
Kulturpolitik. SD vill gå längre än regeringen vad gäller omfördelning av kulturstöd, förändring av public service i grunden (det har höjts röster om att avskaffa PS), ökat fokus på svensk kultur och nationell identitet samt förändrade principer för bidragsgivning. Partiet är inte intresserat av att hålla armlängds avstånd till kulturen. Som en garant för det förhållningssättet har man uttryckt att man vill ha eget ansvar för kulturpolitiken.
Sammanfattningsvis kan man säga att Tidöregeringen har genomfört många reformer som SD prioriterat, särskilt inom migration, kriminalpolitik och energi. De största återstående skillnaderna handlar främst om:
att SD vill sitta i regeringen
en ännu stramare migrations- och återvandringspolitik
ytterligare skärpningar inom rättspolitiken
en mer EU-skeptisk linje än den övriga högern
att SD vill styra kulturpolitiken på egen hand
Vid en eventuell vinst för Tidöpartierna i riksdagsvalet i september 2026 kommer SD att få ännu större inflytande i svensk politik. Under nuvarande mandatperiod har mycket av partiets migrations-, kriminal- och energipolitik redan genomförts. Den repressiva politik som förts av Tidöregeringen riskerar att intensifieras efter valet i höst.
”Vi har sett det förr och vi ser det igen. När borgerligheten upplever att dess maktposition hotas söker den stöd hos auktoritära rörelser för att säkra sina ekonomiska och sociala privilegier.” (Källa: okänd)
Detta är ett specifikt citat och politiskt argument som ofta delas i form av textbilder eller inlägg i sociala medier, särskilt inom antirasistiska grupper.
Argumentet används som en historisk och ideologisk kritik mot borgerliga partier.
Citatets kärna och innebörd
Historisk parallell: Frasen syftar på idén att konservativa och borgerliga krafter historiskt sett – exempelvis i Europa under 1920- och 1930-talen – har släppt fram eller samarbetat med högerextrema eller auktoritära rörelser för att förhindra att oliktänkande får makten.
Nutida kontext
I dagens svenska debatt används formuleringen nästan uteslutande av kritiker till Tidöavtalet. Syftet är att hävda att 3 av de 4 traditionellt borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – har legitimerat och sökt stöd hos Sverigedemokraterna – som kritikerna här stämplar som en auktoritär rörelse – enbart för att kunna sitta i regeringsställning och genomföra sin ekonomiska politik.
AI-genererad bild.
Retorisk funktion
Citatet fungerar som en varningsflagga från antirasistiskt håll. Genom att hävda att ”vi har sett det förr” vill man göra gällande att dagens politiska samarbete i regeringsunderlaget följer ett farligt, historiskt mönster där ekonomiska privilegier och skattesänkningar sätts före värnandet av liberala, demokratiska principer.
I samband med att M, KD och L efter förra riksdagsvalet valde att samarbeta med SD för att kunna bilda regering valde man samtidigt att samarbeta med ett parti grundat av nazister, för nazister. Den historiska parallellen till bl a Nazityskland då Franz von Papen (ledare för Centrumpartiet och under en kort tid Tysklands rikskansler), legitimerade och sökte stöd hos Adolf Hitlers nazistparti (NSDAP) är oundviklig att dra.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tidöregeringen vill ändra grundlagen för att kunna möjliggöra återkallelse av svenskt medborgarskap i vissa fall. Det börjar som det alltid gör när makten vill flytta fram sina positioner utan att väcka alltför mycket oväsen. Man väljer en fråga som ser oskyldig ut på ytan. Vem vill försvara fusk? Vem vill försvara den som ljugit sig till ett medborgarskap?
Statsminister Ulf Kristersson (M) skriver:
”Svenska pass ska inte delas ut till vem som helst och hur som helst. Medborgarskapet är en stor fråga som man ska förtjäna och känna stolthet över.” (Källa: Ulf Kristerssons officiella Facebookkonto)
Det är en formulering avsedd att låta folklig och självklar. Men den döljer vad saken faktiskt gäller. Det här handlar inte om att svenska pass i dag delas ut “till vem som helst”. Det handlar om att regeringen vill ändra grundlagen för att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall. Man ändrar inte grundlagen för att rätta till ett administrativt slarvfel. Man ändrar grundlagen när man vill flytta gränsen för statens makt över medborgaren.
Det verkligt allvarliga är att detta inte ska gälla alla lika. Förslaget riktas mot personer med dubbla medborgarskap. Därmed införs i praktiken ett graderat medborgarskap, där vissa svenskars tillhörighet blir mindre trygg än andras. En grupp får veta att deras medborgarskap är fast. En annan får lära sig att det kan omprövas. Det är inte likhet inför staten. Det är en medveten uppdelning av medborgarna i olika säkerhetsklasser.
Och detta är inte någon olycka i arbetet. Det är Tidöpolitik. Sverigedemokraternas inflytande märks inte bara i tonläget utan i själva konstruktionen: mer misstänksamhet, mer kontroll, svagare rättighetsskydd. Staten vänjer sig steg för steg vid tanken att vissa människors tillhörighet ska vara mer villkorad än andras.
Sedan kommer nästa led: det utökade tjänstemannaansvaret. På papperet låter det oskyldigt, nästan dygdigt. Vem kan vara emot ansvar? Men i verkligheten innebär det också att de tjänstemän som ska hantera dessa ärenden — inte minst på Migrationsverket, om myndigheten får rollen att utreda och besluta om återkallelse av medborgarskap — kommer att arbeta under ett hårdare politiskt tryck. När staten både ger sig själv starkare verktyg mot medborgaren och samtidigt skärper trycket på dem som ska fatta besluten, då skickas ett mycket tydligt budskap nedåt i systemet: fatta inte fel beslut, gå inte emot den politiska viljan, var hellre hård än rättssäker. En självständig förvaltning riskerar då att förvandlas till en rädd förvaltning.
Och ovanpå detta ligger frågan om Palantir och övervakningen. När staten samtidigt vill göra vissa medborgarskap återkalleliga, sätta hårdare press på tjänstemännen och öppna dörren för mer avancerade övervakningsverktyg, då ser man mönstret tydligt. Varje reform säljs in som rimlig var för sig. Men tillsammans pekar de i samma riktning: mer kontroll, mindre rättssäkerhet och en stat som samlar allt fler medel för att hålla människor under uppsikt och under disciplin.
Det är så demokratisk nedmontering ser ut i ett modernt land. Inte med stöveltramp på gatorna, utan med propositioner, utredningar, lagrådsremisser och välpolerade pressmeddelanden. Först gör man en grupps rättigheter mer villkorade. Sedan ökar man trycket på dem som ska verkställa politiken. Och hela tiden försäkrar man allmänheten om att allt bara görs för trygghetens skull.
Så när Kristersson talar om att medborgarskapet ska “förtjänas”, bör man höra den verkliga innebörden: att vissa svenskars tillhörighet ska vara mer provisorisk än andras, att staten ska få större makt över individen, och att myndigheterna ska känna den politiska viljan starkare än den demokratiska principen. Det är inte administrativ ordning. Det är ett stegvis mer auktoritärt styrelsesätt.
Gabriella är 8 år. Hon har levt hela sitt liv i Forsbacka, Gävle. Nu ska hon utvisas till El Salvador eftersom hennes pappa inte beviljats förnyat arbetstillstånd. Anledningen är att han tjänar 25 000 kronor, vilket regeringen anser är för lite för att ha rätt att vistas i landet.
Sedan den nya lagstiftningen infördes 2023, kan den som tjänar mindre än 80 procent av medianlönen i Sverige inte få förnyat arbetstillstånd och ska därför utvisas, oavsett hur länge personen befunnit sig i landet. Enligt SCB:s lönestatistik ligger genomsnittslönen för exempelvis barnskötare, vårdbiträden och hemtjänstpersonal långt under den månadslön på ca 29 600 kronor som krävs för att få uppehållstillstånd baserat på arbete. Med andra ord kommer regeringen att utvisa i stort sett alla som arbetar inom dessa yrken om de lever i Sverige baserat på arbetstillstånd. Men regeringen nöjer sig inte med detta. I år kommer kravet höjas till 90 procent av medianlönen, alltså 33 390 kronor i månaden.
Att detta slår sönder tryggheten för många barn som är födda och uppväxta i Sverige är, enligt migrationsminister Johan Forssell, ”känslosamt”. Samtidigt förklarar han att krav som ställs måste följas för att ha någon betydelse. Det är således rimligt att fråga sig: vad betyder egentligen de krav som regeringen infört tillsammans med Sverigedemokraterna?
Det officiella motivet till att just lågavlönade utvisas är att minska fusk men framför allt att de luckor som uppstår vid utvisningarna ska fyllas av personer som idag står utanför arbetsmarknaden.
Vad gäller det förstnämnda är den nya lagen ett trubbigt sätt att motverka fusk. Till exempel slår den mot alla berörda yrken, inklusive den offentliga sektorn. Dessutom fanns det sedan tidigare krav på god försörjningsförmåga för arbetstillstånd, där villkoren för anställningen kopplades till gällande kollektivavtal.
Det huvudsakliga argumentet bakom lagstiftningen—att utvisade arbetande ska ersättas av individer som idag står utanför arbetsmarknaden—förbryllar om möjligt ännu mer. Regeringens parallella attack på a-kassan bygger nämligen på argumentet att det redan idag finns ett betydande utbud av lediga tjänster. Den som accepterar regeringens logik bör fråga sig varför det behövs fler lediga tjänster när de som finns idag inte tillsätts.
I praktiken innebär lagen att regeringen önskar utvisa och ersätta hårt arbetande men lågavlönade invandrare med personer som har svårt att arbeta men ändå tvingas ta samma jobb. Detta trots att regeringen anser att jobben inte ger tillräcklig försörjning för att få rätt att leva i Sverige.
I sammanhanget kan nämnas att flera tunga arbetsgivarorganisationer avstyrkte förslaget i sina remissvar när lagen utreddes. Svenskt Näringsliv ansåg exempelvis att det var missvisande att lagförslaget utgick ifrån ”god försörjningsförmåga”. Man insåg att innebörden av det enkelt kan tolkas som att regeringen anser att rådande marknadslöner inte lever upp till definitionen av god försörjningsförmåga.
Vad gäller frågan om lagstiftningens uttalade syften lär de knappast uppnås. Förutom att människor utanför arbetsmarknaden tenderar att slussas runt i spillrorna av vårt välfärdssamhälle, så gäller lönekraven i lagstiftningen inte EU-medborgare, vilket innebär att rekryteringen möjligen kan komma att riktas mot EU:s inre marknad. Vad lagen däremot otvivelaktigt uppnår är att barnfamiljer utvisas om de har fel ursprung, såsom i 8-åriga Gabriellas fall. Kanske är det själva syftet.
Regeringsföreträdare har nyligen offentliggjort några av de frågor man kommer lägga fokus på inom ramen för regeringens integrations- och kriminalpolitik. När man granskar vilka frågor och åtgärder det handlar om blir det tydligt att man låtit symbol- och känslopolitik ersätta verkliga lösningar.
I integrationspolitiken handlar det om att man väljer att rikta strålkastarljuset mot kulturella markörer och extrema undantag.
Kusinäktenskap och burkabärande är frågor som omfattar något hundratal individer, samtidigt som hundratusentals människor brottas med frågor som handlar om arbetslöshet, skolmisslyckanden och trångboddhet.
Den som vill öka utrikes födda kvinnors frihet, jämlikhet och delaktighet på riktigt gör det inte genom symboliska förbud, utan genom att öka möjligheter till arbete, utbildning och egen försörjning.
Att påstå att de symbolfrågor som regeringen valt att rikta in sig på är de nycklar som behövs för en förbättrad integration, strider mot både sunt förnuft och tillgänglig kunskap.
I kriminalpolitiken upprepas exakt samma logik.
Regeringen driver igenom långtgående repressiva reformer trots att 126 remissinstanser, över 100 kritiska yttranden från Advokatsamfundet, samt tydliga varningar från Åklagarmyndigheten och Kriminalvården.
Man bortser även från att kriminalvården redan går på knäna vilket utgör allvarliga risker för rättsosäkerhet, kapacitetsbrist och ökade återfall.
Gemensamt för regeringens åtgärder och förslag är att kunskap, erfarenhet och empiriskt underlag underordnas det som brukar kallas politisk signalering. Det betyder i korthet att det är viktigare hur något ser ut, än hur bra det fungerar.
I integrationspolitiken angriper man inte strukturella orsaker utan fokuserar på olika förbud som signalerar handlingskraft.
I kriminalpolitiken angriper man inte faktorer som forskningen betraktar som drivande för kriminalitet, utan skärper straff och sänker trösklar i hopp om snabba opinionsvinster.
Den som vill förebygga kriminalitet gör det inte genom att enbart skärpa straff, utan genom att minska de riskfaktorer som leder unga in i brottslighet.
När man systematiskt väljer att köra över remissinstanser och professionell expertis riskerar man inte bara att urholka politikens effektivitet utan också människors tilltro till rättsstatens institutioner.
Advokatsamfundet, åklagare och kriminalvårdare kan knappast anklagas för att vara aktivister, att ignorera deras samlade bedömning är att äventyra rättssäkerheten.
Problemet är inte att regeringen agerar, problemet är vad man väljer att agera på och vad man medvetet väljer bort. Regeringens politik ger falsk upplevelse av styrka och handlingskraft, men är snarare ett tecken på politisk lättja. När politik reduceras till signaler istället för verkliga lösningar får vi varken bättre integration eller ökad trygghet.
Regeringens symbolpolitik bidrar till ett samhälle där komplexa problem förenklas till slagord, där expertkunskap ses som ett hinder, och långsiktig samhällsnytta offras för kortsiktig politisk vinning.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Från och med den 1 januari 2026 kommer Tidöregeringen att höja det s k återvandringsbidraget från dagens 10 000 kronor till 350 000 kronor per person. Regeringens egne utredare Joakim Ruist bedömde 2024 höjningen av återvandringsbidraget som ekonomiskt ineffektivt. Han påpekar dessutom att det kan komma att leda till samhällelig splittring. En ytterligare konsekvens är att många människor kan komma att känna sig icke önskvärda och tvingade att lämna landet.
Detta var Sverigedemokraternas största vinst i höstbudgeten 2024. SD har, alltsedan Tidöavtalet presenterades för snart två år sedan, varit drivande i frågan om att öka incitament för att stimulera återvandring.
Johan Forssell (M), nyutnämnd migrationsminister, säger:
– Vi är i full färd med ett paradigmskifte i migrationspolitiken. (Källa: SVT)
Från och med den 1 januari 2026 höjs bidraget till 350 000 kronor per vuxen (18 år) och 25 000 kronor per barn. Det maximala beloppet för återvandringsbidrag är fastställt till 500 000 kronor för makar eller sambor och 600 000 kronor per hushåll.
Kostnaderna för det ökade återvandringsbidraget blir under den kommande treårsperioden ca 2,5 miljarder kronor.
Personer som är bosatta i Sverige och har ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd sedan den 12 september 2024 eller tidigare kan söka återvandringsbidraget. Tillståndet ska ha utfärdats på någon av följande grunder:
personen är flykting
personen är kvotflykting
personen är alternativt skyddsbehövande
på grund av synnerligen ömmande omständigheter
om personen fått permanent uppehållstillstånd enligt den upphävda lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige
om personen fått permanent uppehållstillstånd på grund av 5 § i den upphävda lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå
som familjemedlem till en person med uppehållstillstånd på någon av ovanstående grunder. Familjemedlemmen måste även
ha fått sitt eget uppehållstillstånd på grund av anknytning till personen
bo tillsammans med personen
haft sitt uppehållstillstånd sedan den 12 september 2024 eller tidigare.
har uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet och kommer från Ukraina
har obetalda skulder hos Centrala studiestödsnämnden (CSN) eller Kronofogden
tidigare har fått återvandringsbidrag
ska flytta till ett EU/EES-land eller Schweiz
avtjänar fängelsestraff, är åtalad för brott, är misstänkt för vissa brott eller om det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet finns skäl som talar emot det.
Regeringens egna utredare Joakim Ruist sågade sommaren 2024 förslaget och avrådde regeringen att driva igenom det. I utredningen står att läsa:
”…att större höjningar av dagens ekonomiska bidrag till utvandring bör ses som riskabla och därför undvikas. Den möjliga direkta offentligekonomiska vinsten är med stor säkerhet relativt liten, samtidigt som det kan finnas en risk för samhällelig och samhällsekonomisk skada som är väsentligt större. Utredningen bedömer att den möjliga nyttan inte är tillräckligt stor för att motivera ett sådant risktagande.” (Källa: Delmi)
Ruist bedömer att ca 700 personer skulle återvandra årligen om summan skulle höjas till 350 000 kronor per person. (Källa: SVT)
Tidöregeringen vill göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT). I lagförslaget föreslås tre möjliga alternativ när PUT rivs upp: utvisning, tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) eller medborgarskap. Alla 5 remissinstanser avstyrker lagförslaget, mot bakgrund av att det föreligger risker för diskriminering och att det inte är förenligt med svensk rätt eller EU-rätt. Man ser också att det finns risk för ökad osäkerhet för redan utsatta grupper, minskad tilltro till rättssamhället samt ökat utanförskap.
”Utredningen föreslår att det införs en särskild lag om återkallelse av permanent uppehållstillstånd. Lagen ska omfatta samtliga utlänningar som har permanent uppehållstillstånd som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, vidarebosatta (kvotflyktingar), varaktigt bosatta i Sverige eller som har beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller vid vissa verkställighetshinder.” (Källa: Regeringen.se)
Förutom ovan nämnda grupper ska lagen också innefatta personer som erhållit uppehållstillstånd i enlighet med den s k gymnasielagen samt anhöriga till ovan nämnda grupper.
Lagförslaget har orsakat hårt motstånd hos flera remissinstanser.
”innebära stora risker för diskriminering och hinder för tillgång till lika rättigheter och möjligheter för många grupper i samhället”. (Källa: DO.se)
Rädda Barnen anför att grundförslaget är oförenligt med Barnkonventionen, samt riskerar att underminera synen på rättsstaten. I remissvaret läser vi dessutom:
”Rädda Barnen menar att grundförslaget strider mot legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om berättigade förväntningar och förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Förslaget är därför skadligt i en demokratisk rättsstat”. (Källa: Rädda Barnen)
”Sveriges Stadsmissioner anser att förslaget inte är förenligt med svensk rätt, EU-rätten eller Sveriges internationella åtaganden. Lagstiftning ska bidra till trygghet, rättssäkerhet och delaktighet – inte skapa ökad osäkerhet för redan utsatta grupper”. (Källa: Sveriges Stadsmissioner)
Även SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) säger nej till återkallande av uppehållstillstånd. De menar att förslagen får omfattande och oproportionerliga konsekvenser. Dessutom råder det osäkerhet kring huruvida de 185 000 personer som berörs av återkallande av uppehållstillstånd uppfyller kraven för medborgarskap eller nytt uppehållstillstånd. SKR uttrycker oro för risker i form av minskad tilltro till rättssamhället och utanförskap.
Den sista remissinstansen som avstyrker förslaget om återkallande av PUT är Justitiekanslern. I remissvaret läser vi:
”Enligt utredningen består de negativa konsekvenserna för berörda individer av dels förlust av den trygghet som ett permanent uppehållstillstånd innebär, dels risk för ökad ohälsa, särskilt för barn. Utredningen konstaterar att en sådan ordning som föreslås oundvikligen innebär ingrepp i enskildas rätt till privat- och familjeliv enligt EU:s stadga för de grundläggande fri- och rättigheterna, Europakonventionen och Barnkonventionen”. (Källa: Justitiekanslern)
Remissinstanserna efterfrågar en mer djupgående konsekvensanalys i den fortsatta beredningen av lagstiftningsarbetet. Som lagförslaget ser ut i dagsläget vill ingen av dem styrka återkallande av permanenta uppehållstillstånd.
I en ledare i SD-propagandaorganet Samnytt spelas återigen betydelsen av Sverigedemokraternas ursprung ner. I texten läser vi:
”Konservativa partier i Europa växer. SD kliver fram som Sveriges näst största parti. Liknande rörelser når regeringsmakten i Italien, Nederländerna, Ungern, Slovakien och Tjeckien.” (Källa: Samnytt)
Vi får aldrig glömma bort att SD idag är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter. Inget annat parti med liknande rötter är ens i närheten. De partier som åsyftas i ledartexten i Samnytt saknar nazistiskt förflutet, utan är snarare konservativa, högerpopulistiska och nationalistiska. Partier i andra länder som varit sprungna ur nazismen har aldrig riktigt lyckats och konkurrerats ut av partier som saknar nazistisk bakgrund.
Att den svenska regeringen valt att samarbeta med ett parti med nazistiska rötter är helt unikt. Efter valet 2026 kan SD komma att ingå i regeringen.
Länk till ledarartikeln i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik): https://archive.is/wip/DFUxa
Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.
Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.
Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext
Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.
Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.
I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.
Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna
Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.
Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.
Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem
Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:
Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.
I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.
Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 