Etikettarkiv: motargument

Artiklar, I fokus

Att förbjuda böneutrop är förbjudet

2 kommentarer

Att förbjuda böneutrop är diskriminering och strider mot religionsfriheten. Således är det olagligt att förbjuda böneutrop.

Böneutropsdebatten förefaller vara en ”neverending story”. Det går inte längre att räkna hur många gånger det har föreslagits att det ska vara förbjudet att sända ut religiösa budskap i det offentliga rummet. Tongångarna är av skiftande art. Det finns sakliga inlägg i debatten, men allt som oftast kännetecknas den av mer eller mindre främlingsfientliga och islamofobiska argument.

Senast ut i raden av mer uppsatta förbudsivrare är KD-ledaren Ebba Busch Thor. Motargument har berört hennes uttalande i en nyligen publicerad artikel och bemött de argument som hon använder.

Att Sverigedemokraterna vill se ett förbud mot böneutrop förvånar inte. I Konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU34 läser vi följande:

Richard Jomshof m.fl. (SD) begär ett tillkännagivande om att förbjuda alla former av böneutrop från religiösa byggnader i motionerna 2016/17:793 och 2017/18:2351, med hänvisning bl.a. till religionsfrihetens rätt till frihet från religiösa budskap på offentlig plats.

Har Busch Thor, Jomshof och andra förbudsivrare missförstått vad religionsfrihet betyder? Eller är det deras egna åsikter, fördomar och islamofobi som är grunden i deras ställningstagande?

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen

är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet.

Religionsfrihet definieras enligt bestäm­melsen som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informations­friheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begräns­as genom lag.

I förarbetena (prop. 1975/76:209 s. 114 f.) till regeringsformen anges att

uppgiften att utforma grundlagsregler till skydd för religionsfriheten är för­bunden med särskilda svårigheter på grund av att denna frihet innehåller betydande moment av andra fri- och rättigheter. Religionsfriheten anses t.ex. normalt inte bara innefatta en frihet att hysa viss religiös övertygelse och att enskilt utöva religion utan också frihet att sprida och ta del av religiös förkunnelse, att anordna och delta i gudstjänster samt att bilda och medverka i religiösa sammanslutningar.

Förbud mot böneutrop strider mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som Sverige ratificerade 4 februari 1952. I artikel 9 står följande:

  1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer

  2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter

Artikel 9 i Europakonventionen finns med i Svensk författningssamling som Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Lagen har samma status som svensk grundlag och står till och med över svensk grundlag. Eftersom den är författad och antagen av Europarådet så är den ingenting som Sverige kan sitta och skriva om efter eget behag ens om 100% av riksdagen ville det.

I Europarådet för mänskliga rättigheters Guide to article 9 – Freedom of thought, consciense and religion (sid. 71) finner vi en lista på rättsfall där denna rätt har fastslagits.

Enligt 1 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567) är det diskriminering att förbjuda böneutrop:

Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lag (2014:958).

Enligt 1 kap. 3 § diskrimineringslagen (2008:567) är lagen tvingande:

Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att förbud mot böneutrop strider mot religionsfriheten som den står i regeringsformen, det strider mot Europakonventionen och det är dessutom förbjudet enligt diskrimineringslagen.

Att förbjuda böneutrop är förbjudet.

P.S. Decibel-argumenten (böneutrop kräver polistillstånd) angående förbud mot böneutrop är den enda chansen som ”islamkritiker” har för att hävda sitt muslimhat. ”Ljudnivån” är ett verktyg, muslimhatet är drivkraften.

I fokus, Krönikor

Anser Ebba Busch Thor att ”religion är som en penis”?

Växjö kommun tillåter muslimska böneutrop. Detta beslut upprörde många, bland annat blev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor arg. Det är ”ett steg mot ett parallellsamhälle” som vi inte accepterar förklarade hon.

Parallellsamhälle? Jag skulle snarast säga att det är tvärtom. När moskéer syns och böneutrop hörs mitt ibland oss så är det ett tecken på att vi inkluderar muslimerna i vårt svenska samhälle. Att tillåta böneutrop betyder inte att man skapar parallellsamhällen. Att förbjuda dem betyder däremot att man exkluderar och förklarar att islam är något osvenskt och skapar ett parallellsamhälle.

Men för Busch Thor verkar det som det är nåt annat hon försöker förmedla: Att det skulle vara skadligt för barn och människor att se eller höra nåt muslimskt. Som om allt muslimskt ska hållas borta från offentlig plats.

”Människor ska inte återkommande få höra Allahu akbar ropas ut över sina bostadsområden”

Är religion som en penis?

För att beskriva hur knasigt Busch Thor tänker måste jag dra en parallell med ett uttryck som cirkulerar mycket i sociala medier. Ibland säger en del extrema ateister att religion ”är som en penis”.

Så här brukar det låta:

”Religion är som en penis.
Det är okej att ha en och det är okej att vara stolt över den,
men snälla, dra inte fram den ute bland folk och börja vifta omkring med den.
Och SNÄLLA försök inte trycka ner den i halsen på mina barn.”

Med detta menar de att religion ska vara en ”privatsak”. Religion ska inte synas eller höras offentligt, för då påtvingar man människor något de ska slippa se eller höra. Religionsfrihet definieras som ”rätten att slippa se och höra religion” i det offentliga rummet.

Har ni någonsin undrat varför Katolska Domkyrkan ligger gömd bakom Medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. ”Katolikerna var ju som penisar” som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp Medborgarhuset framför deras domkyrka. En gång var frikyrkor särbehandlade i svensk lagstiftning. De hade precis blivit lagliga men de tolererades inte. Man såg frikyrkor som något ”osvenskt” som inte skulle synas eller höras. Samma sak var det med katolicismen då den växte sig stark i Sverige. Katolikerna skulle inte synas och höras på offentlig plats.

När frikyrkorna började växa på 1800-talet var det också många som reagerade på samma sätt. De tyckte att frikyrkorna ”var som en penis”. De skulle inte synas för mycket. Om ni undrar varför frikyrkor inte använder klockor så är det för att Svenska kyrkans pastorer hade inflytande i socknarna. Det ansågs fel och störande att frikyrkor skulle få ha samma rätt att ringa med klockor som statskyrkan.

Busch Thor har en bakgrund i Livets Ord. Det var samma debatt när Livets Ord skulle bygga sitt stora centrum i Uppsala på 80-talet. Då var det Livets Ord ”som var som en penis”. Det fanns politiker som tyckte det bygget var alldeles för stort. De skulle synas alldeles för mycket. ”Tänk på barnen”, sa många då. ”Barnen, och vuxna också för övrigt, ska inte behöva Livets Ords åsikter nertryckta i halsen”.

Om man tänker efter så hittar man mycket annat som har hanterats på samma sätt. Personer med funktionsnedsättningar gömdes undan för att de inte skulle synas för mycket i offentligheten. Homosexuella fick höra att de skulle sluta ”provocera” folk genom att kyssas offentligt eller hålla varandra i handen. Judar ansågs provocera genom att bära kippan synligt.

Idag är det muslimerna som inte ska få synas eller höras offentligt. I allafall om politiker som Ebba Busch Thor får bestämma. Eller som hon själv uttrycker det:

”Människor ska inte återkommande få höra Allahu akbar ropas ut över sina bostadsområden”

Exakt samma sak har sagts om många grupper genom tiderna.

Inte frihet

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är så som Sovjets ateister såg på religionen. Den skulle inte ses eller höras offentligt.

Men så fungerar inte ett fritt samhälle.

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Om man inte tillåts visa fritt vad man är offentligt, är man fri då? Var frikyrkornas medlemmar helt fria vid den tid då de inte tilläts visa sin tro offentligt?

Så frågan är om Ebba Busch Thor håller med de extrema ateisterna om att religion ”är som en penis”?

PS

Om nu händelsevis Ebba Busch Thor tror att kyrkklockor inte har ett ”religiöst budskap”, rekommenderar jag henne att läsa inskriften på Uppsala Domkyrkas stora klocka. Som synes ansågs den klockan ha en massa budskap.

 

I fokus

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

I sin iver att sprida fördomar och rasism väljer s k alternativ media att undanhålla ack så viktiga detaljer. Anledningen till detta är kristallklar – att lägga mer fnöske på den migrationspolitiska brasan.

När man bedriver nyhetsförmedling är det ohederligt att inte klarlägga hela bilden. Alternativa mediakanaler har som återkommande arbetsmetod att utelämna viktig fakta just för att kunna skapa den sensations- och populismjournalistik som är deras signum.

Malmö är den kommun i Sverige som allt som oftast får finna sig i att klä skott för populismen och polariseringen. Kommunen har, i alternativa kretsar, kommit att bli näst intill synonym med islamisering, no go-zoner och gängkriminalitet. Denna gången är det en kommunal skola som hamnar i fokus.

Samhällsnytt (f d Avpixlat) och Fria tider har plockat upp bollen om en icke namngiven skola i Malmö där Arbetsmiljöverket har gjort en inspektion. Tydligen ska det råda ”totalt kaos” på skolan. Eftersom det är Samhällsnytt och Fria tider som bedriver sin karaktäristiska journalistik har man valt att undanhålla avgörande information.

Skärmdump från Sydsvenskan 180505.

Det som Mats Dagerlind på Samhällsnytt och en anonym artikelförfattare på Fria tider insinuerar är att kaoset på den utpekade Malmöskolan skulle vara en konsekvens av den ”massinvandring” och det mångkulturella samhälle som man anser att Malmö är sinnebilden av. Vad är det då som journalisterna på nämnda alternativa nyhetssajter undanhöll i jakten på ryggdunkningar från invandringskritiker, rasister och främlingsfientliga?

Arbetsmiljöverket utförde inspektionen på, som ”gammelmedia” mycket riktigt framhåller, en särskild undervisningsgrupp för elever i Malmö. I Dagens Nyheter kan vi läsa:

Besöket skedde vid en så kallad särskild undervisningsgrupp för barn som inte bedöms klara vanlig skolgång, med sju elever i låg- och mellanstadieåldern och lika många lärare. I det här fallet rör det sig om barn med social problematik utan impulskontroll, enligt Anders Malmquist, grundskoledirektör i Malmö.

– Barnen som går där har väldigt stora svårigheter och kan inte gå i en vanlig skola. Det är barn med utåtagerande problematik, säger Malmquist till TT och betonar att det inte rör sig om en traditionell skola.

Konsekvensen av inspektionen är att Arbetsmiljöverket kräver åtgärder från Malmö stad. Bland åtgärderna finns krav på snabb hjälp om det uppstår hot och våld samt införande av överfallslarm. Anders Malmquist säger till TT att arbetet har påbörjats redan innan rapporten från Arbetsmiljöverket har kommit.

På skolverket.se kan vi läsa mer om särskilda undervisningsgrupper:

Elever ska i första hand gå i sin ordinarie klass men ibland kan det behövas särskilda undervisningsgrupper för elever med stort stödbehov. Men att använda särskilda undervisningsgrupper kräver noggranna avvägningar visar en ny studie från Skolverket.

Skolan ska arbeta inkluderande. Elever som har behov av särskilt stöd ska i första hand få det stödet i sin ordinarie klass. Det säger skollagen. Skolverket har gjorde en intervjustudie i fyra kommuner som har många olika särskilda undervisningsgrupper. Studien visar att de besökta kommunerna har ambitioner att arbeta mer inkluderande men att det i vissa lägen är bäst att eleven får gå i en särskild undervisningsgrupp. Det handlar då om att eleven har ett stort behov av specifik lärarkompetens, en mindre grupp och mer lärarstöd.

Sammanfattningsvis kan sägas att alternativ media inte har några skrupler i sin nyhetsrapportering. Om det gagnar den egna agendan ser man inga problem i att vrida och vända på sanningen eller att sprida lögner, fördomar och myter.

Än en gång har Samhällsnytt et al lagt fram bevis på sin ohederliga journalistik då man insinuerar att invandrarbarn skapar kaos på en Malmöskola. Att använda psykiskt funktionsvarierade barn som populistiskt slagträ är ryggradslöst.

Jag vill avsluta med att avslöja en hemlighet bara för er läsare:

Social problematik, avsaknad av impulskontroll och utåtagerande beteende har ingenting med etnicitet att göra. Inte heller har det med religion eller kultur att göra. Funktionsvariationer slår skoningslöst och hämningslöst. Oavsett vem du är.

Lästips:

Krönikor

Den högerextrema identitetspolitiken

Ett försvar av den naturliga men svartmålade identitetspolitiken samt ett nytt perspektiv på den multikulturella högerextremismens identitetspolitik.

I den svenska samhällsdebatten har det förekommit mycket kritik mot vad som kallas ”identitetspolitik”. Kritiker och försvarare av identitetspolitik verkar dock inte överens om vad identitetspolitik är.

Vad exakt är då identitetspolitik?

Identitetspolitik är politisk teori och praktik baserad på erfarenheterna och intressena hos en viss grupp människor där den gemensamma nämnaren kan vara t ex klass, kön, yrke, religion, kultur, könsidentitet, partitillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, etc. (Källa)

Ett exempel på identitetspolitik kan då alltså vara arbetarrörelsen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos arbetare.

Ett annat exempel är feminismen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos kvinnor.

Ett tredje exempel är HBTQ-rörelsen som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos HBTQ-folk.

Ett fjärde exempel är Svenskt Näringsliv som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos svenska företagsledare.

Identitetspolitik är alltså en naturlig del av politiken.

Det är först nu på senare år när identitetspolitik som metod  används mer och mer av rasifierade människor (dvs de som ofta eller alltid bedöms som icke-svenskar pga exempelvis sin hudfärg) som  ”identitetspolitik” har kritiserats riktigt hårt. Inte alla som ”kritiserar identitetspolitik” är rasister givetvis, men att denna kraftiga ökning av ”kritik mot identitetspolitik” skett just nu i denna kontext är för mig ett uppenbart symptom av den normaliserade rasismen i samhället. Det finns krafter i samhället som inte vill att de som utsätts för rasism ska organisera sig, för de vet att organisering betyder inflytande och gör skillnad.

Högerextrem identitetspolitik

Högerextrem identitetspolitik är då enligt samma definition ovan, politik som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos högerextremister.

Men det finns en aspekt av identitetspolitik som har en intressant funktion inom högerextrem identitetspolitik.

En väldigt vanlig del av identitetspolitiken är att det krävs respekt för viss personlig bakgrund hos de som är en del av rörelsen. Det behöver inte vara något konstigt, utan självklara saker som t ex att en homosexuell person oftast vet bättre än en heterosexuell person hur det är att utsättas för homofobi.

Eller att en kvinna oftast vet bättre än en man om hur det är att utsättas för sexistiskt förtryck.

Eller att en fabriksarbetare oftast vet bättre än en fabriksägare hur slitsamt och hårt fabriksjobb kan vara.

Oftast, men inte alltid givetvis.

Multikulturell högerextremism

Den högerextrema identitetspolitiken använder i sin tur folk med invandrarbakgrund, gärna med samma eller liknande bakgrund som de som högerextremisterna vill demonisera, i syfte att legitimera sina egna fördomar och hat. Det kan t ex handla om iranska invandrare som delar högerextremisters avsky för araber. Det kan handla om kurder som delar högerextremisters muslimhat.  Det kan handla om somalier som delar högerextremisters flyktingfientlighet. Dessa invandrare blir då en del av den högerextrema rörelsen. Detta kan man tycka är konstigt, eftersom många är kvar i gammalt tänk om rasism, dvs att det endast handlar om vita mot svarta. Men man måste förstå att de rasistiska rörelserna idag är på många sätt ironiskt nog multikulturella, dvs rörelserna kan bestå av folk med många olika sorters bakgrunder, och de samarbetar och nätverkar ofta över landsgränserna världen över. 

Saker jag väldigt ofta hört av vita högerextremister, efter att en person tillhörande en invandrargrupp t ex skriver en rasistisk status på Facebook om muslimer, är olika variationer av följande:

”Så bra att du vågar säga sanningen om detta! Hade jag sagt det så hade jag kallats för rasist!”

Sen delas statusen gärna friskt av vita högerextremister och invandrarens bakgrund används som en slags sköld för att skydda budskapet och ge det legitimitet. I samma anda kan sen vita antirasister pekas ut som naiva och oerfarna och att de borde lyssna på den här invandraren som ”faktiskt vet hur muslimer är på riktigt!”.

Men borde då inte detta identitetspolitiska fenomen ge rasistiska budskap legitimitet?

Borde t ex inte en ex-muslim ”veta sanningen” om hur ”sjuka och onda” muslimer är?

Borde inte en före detta flykting veta hur ”lögnaktiga och vidriga” flyktingar som kommer till Sverige är?

Borde inte en invandrare från Mellanöstern veta sanningen om hur ”aggressiva och äckliga” araber är?

Nej självklart inte! En invandrare kan ha precis lika mycket fel som en infödd svensk om muslimer, araber, svarta, flyktingar och andra! En invandrare kan självklart vara lika rasistisk som vilken infödd svensk som helst!

Detta är givetvis något som högerextrema identitetspolitiker vill undvika att prata om i samband med att de visar upp invandrares rasistiska åsikter som stöd för sina egna rasistiska åsikter.

Däremot är högerextremister ofta väldigt ivriga med att uppmärksamma rasistiska invandrare så länge rasismen kommer från en muslim och är riktad mot judar! I det fallet talas det gärna om att invandrare minsann också kan vara rasister, gärna med rubriker som ”Vi måste våga tala om …”, och ofta med en ytlig och falsk omtanke om judar, som ofta avslöjas.

Antisemitismen i Malmö är något som har uppmärksammats väldigt mycket både i Sverige och världen över, och det är bra i sig. Vi kan dock inte låta samhällsdebatten fokusera enbart på VISSA rasistiska invandrare, vi ”måste även våga prata om” t ex islamofober med kurdisk, iransk, somalisk, afghansk och andra bakgrunder. Detta är en grupp som den högerextrema identitetspolitiken har stor nytta av, och detta fenomen med högerextrem identitetspolitik måste avslöjas och kritiskt granskas betydligt mer än vad som görs idag! 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Var tog vår essens vägen?

De grundläggande principer som vårt land byggts på, verkar inte längre gälla. För att ”skydda” Sverige har vi gjort Sverige till något som inte längre är Sverige.

Allt oftare förvånas jag av de politiska krumsprången. De flesta debatter verkar vara hämtade från en annan tid, ett annat land. Eller en annan verklighet.

För mig har den svenska ”essensen”, det som är unikt för Sverige och svenskar, inneburit att vara rättvis, solidarisk och hjälpa den som behöver hjälp. I praktiken har det för mig inneburit att vara lyhörd för andra, skaffa sig en så övergripande bild som möjligt av en situation eller ett tillstånd och sedan efter bästa förmåga försöka förändra till det bättre.

Jag har varit stolt över vårt system, som skyddar den som är svag eller som saknar egna resurser. Jag har varit stolt över byråkratin (ja, faktiskt) som ser till att det sociala skyddsnätet fungerar rättvist och för alla, utifrån lagarnas intentioner. Jag har varit stolt över den demokratiska utgångspunkten som genomsyrat samhällets alla nivåer. Allas möjlighet att komma till tals, allas lika rösträtt och allas lika värde. Jag har efter bästa förmåga bjudit in till delaktighet i de sammanhang jag befunnit mig i. Stolt och glad när jämställdhetslagen trädde i kraft.

Såg smått bekymrad ut i världen utanför Sverige och förundrades över olikheterna. Blev arg över ojämlikheter, diktaturer, folkmord, ogenomträngliga sociala strukturer som låste in människor. Som bestal dem från vad jag tyckte var deras födslorätt; valfriheten och rösträtten.

Så kommer ju människor därifrån, hit till oss! Många! 2015 var ett rekordår. Och jag tänkte att nu, NU har vi möjligheten att verkligen ”sälja in” vårt svenska sätt att tänka om och förhålla sig till demokrati, jämställdhet, likhet inför lagen, allas valfrihet att forma sina liv.

Hur har vi gjort då, vi duktiga svenskar, för att välkomna de som kommit hit?

Vi har bemött genom att visa upp något helt annat!

Vi berövar människorna valfriheten att forma sina liv – trots enorm kompetensbrist får man som asylsökande inte jobba utan måste be om särskilt tillstånd, och de som bor på anläggning får i många fall inte ens laga sin egen mat.

Vi frångår lagar och sunt förnuft – medicinska åldersbedömningar som inte någon läkare verkar vilja ställa sig bakom, försäkringskassan är så hård i sina bedömningar att till och med riksrevisionen smäller myndigheten på fingrarna (och i skrivande stund har myndighetens GD blivit ”omplacerad”). Vi avvisar personer till platser dit vi själva avråds från att åka pga säkerhetsläget.

De som till slut fått UT förväntas delta i olika projekt utifrån sin position som ”flyktingar”, innehåll är allt från matlagning till yrkesutbildning där man tappar bort den enskildes unika kompetens och strävansmål – VILL du laga mat? VILL du bli undersköterska? Detta är viktiga frågor som ställs i alltför ringa omfattning. Istället för allas lika möjligheter och valfrihet, klumpas den heterogena gruppen ”från tredje land” in i samma arbetsmarknadspolitiska vanföreställning.

Tills för bara något år sedan förvägrades asylsökande barn till och med skolmat i vissa kommuner.

Den svenska essensen i form av allas lika värde, demokrati, delaktighet och valfrihet är bortsopad. Gamla traditioner och samarbeten som t ex passfriheten inom Norden frångicks. Solidariteten och löftet att följa den internationella överenskommelsen om asylrätt blev i praktiken avskaffat. För vad? Att skydda landet? Från vad? Vi har ju redan gjort det till något annat!

Vår egen oklädsamma inställning till omvärlden blir blottlagd. Vi vet bäst, Vi kan bestämma vad det är du vill och behöver. Du förstår inte. Du kan inte. Vi har en annan standard. Det är jobbigt. Slöja, näää… Va, dricker inte alkohol?! Hur ska vi då göra på personalfesten?!

Solidariteten, valfriheten, individen i centrum och allas lika möjligheter har försvunnit. Vår essens har sjappat. Likt en fullproppad semestervolvo som flyr det rätlinjiga villakvarterets kantskurna gräsmattor och stramt klippta häckar. Grejen är att när semestervolvon kommer tillbaka efter alldeles för lång tid, med sina 2,1 barn, fredagsmys och hund, så har gräset torkat och häcken vuxit sig vild.

Demokrati kräver ständig ansning. Inte att man sjappar och lägger sina värderingar, sin essens, i malpåse. Då härjar allsköns ogräs.

Och det är inte min essens. Inte mitt Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Myt: Idag kommer antisemitismen från muslimer

Det finns en myt om att dagens antisemitism i Sverige kommer från muslimer. Faktum är dock att de allra flesta med antisemitiska åsikter i Sverige idag är ickemuslimer!

Ett vanligt påstående från rasister är att det idag är muslimer som antisemitismen kommer från.  Detta påstående används som en del i en rasistisk demoniseringsprocess mot muslimer samtidigt som det förminskar den totala antisemitismen som idag i Sverige är skrämmande stor.

Vi ska titta på forskningen och ta reda på hur det verkligen ligger till.

Först ska vi definiera vad som faktiskt sägs. Två konkreta påståenden kan utläsas:

  1. Att ALLA muslimer som kommer till Sverige från Mellanöstern är antisemiter.
  2. Att antisemitismen idag INTE kommer från svenska ickemuslimer.

MYT: Alla muslimer är antisemiter

Punkt 1 kan tyckas så självklart falsk att den inte behöver bevisas, men det ska vi göra ändå.

Enligt en undersökning så har 55 % av svenska muslimer i gymnasieåldern en konsekvent negativ inställning till judar. En alldeles för hög andel givetvis, men utan tvekan långt ifrån alla muslimer. 45 % av dem har det inte.

Punkt 1 är därmed motbevisad.

MYT: Svenska ickemuslimer är inte antisemiter

Punkt 2 förnekar antisemitismen hos dagens ickemuslimska svenskar.

Från samma undersökning som hänvisas till i bemötandet av punkt 1 så konstateras att 18 % av samtliga gymnasielever har en konsekvent negativ inställning mot judar. Hur många av dessa 18 % är då ickemuslimska svenskar?

Statistik på hur många som är av en viss religion förs inte i Sverige, men det finns uppskattningar. Antalet muslimer i Sverige idag har uppskattas till allt från runt 100 000, 500 000 hela vägen upp till en miljon, beroende på hur man definierar vem som är muslim. I denna artikel utgår jag från 500 000 muslimer i Sverige, samtidigt som Sverige idag har en folkmängd på totalt 10 135 303 personer enligt SCB. 

Om man extrapolerar undersökningsresultatet för gymnasieeleverna och applicerar det på hela Sveriges befolkning, dvs antar att resultatet för gymnasieeleverna skulle ungefärligt motsvara resultatet hos hela befolkningen, så har vi idag alltså ungefär 275 000 muslimer med konsekvent negativ inställning mot judar.

Hur många antisemiter finns det i Sverige totalt?

Som sagt så hade totalt 18 %  av undersökta gymnasieelever i svenska skolor en konsekvent negativ inställning mot judar. Om man skulle extrapolera även det undersökningsresultatet på Sveriges befolkning så innebär det att vi i Sverige idag har ungefär 1,8 miljoner människor med konsekvent negativ inställning mot judar.

Av dessa 1,8 miljoner så var som sagt ungefär 275 000 muslimer. Detta innebär att av alla med konsekvent negativ inställning mot judar i Sverige så utgör alltså muslimer endast 15 % av dem, 275 000 muslimer, samtidigt som ickemuslimer utgör 85 % av dem, 1 525 000 ickemuslimer.

De allra flesta antisemiter i Sverige idag är alltså ickemuslimer!

Punkt 2 är därmed motbevisad.

Det finns olika siffror och undersökningar att utgå från, men trots en viss variation i undersökningsresultat så förändrar det inte det faktum att påståendet om att dagens antisemitism kommer från muslimer – är falskt.

All antisemitism, oavsett var den kommer från, är förkastlig. Att då bara peka ut en minoritetsgrupp i Sverige som antisemiter är inte bara demoniserande av den minoritetsgruppen – det är också att ignorera den största gruppen antisemiter vi har i Sverige idag, nämligen den som består av ickemuslimer.

Jag låter Henrik Bachner, doktor i idéhistoria som forskat på ämnet antisemitism i Sverige, avsluta artikeln:

Bachner varnar också för att attackerna mot svenska judar utnyttjas av ”den antimuslimska opinionen, högerpopulistiska grupper och partier som Sverigedemokraterna”.

– I alla dessa kretsar hittar man antisemitiska uppfattningar men samtidigt är de väldigt intresserade att exploatera frågan för att kunna stigmatisera muslimer. Vi måste vara vaksamma mot generaliseringar, säger Bachner.

 

I fokus, Krönikor

”Språkplikten”: Straffa inte invandrarna för politikernas misstag!

Det är bra att det pratas om att nya svenskar måste integreras och lära sig svenska. Men det är viktigt HUR man pratar om detta. Mitt parti, Socialdemokraterna, har nu gjort ett utspel om språkplikt som skuldbelägger invandrarna för dåliga svenskkunskaper.

Detta trots att det är regeringarna som styrt de sista 40 åren som vägrat ge asylsökande svenskundervisning, som skapat ett SFI som är stelbent och som inte lyckats kombinera undervisning med arbete. Ja, man kan inte ens få ut föräldrapeng och gå på SFI samtidigt, vilket har tvingat en massa kvinnor att avbryta språkstudierna vid föräldraledighet.

Det var barska, hårda ord som hördes från Socialdemokraternas partihögkvarter förra veckan. ”Språkplikt”, ”krav”, ”plikt” ”obligatoriskt”, ”att mista ersättning” om man inte lyder order och lär sig svenska. Som finansministern sa förra veckan:

”För att ha möjlighet att leva fullt ut i Sverige måste man kunna prata svenska. Om man behöver svenska ja då ska man också lära sig svenska. För det behövs det bra stöd men också tydlig krav”,

Det är ingen slump att man valt att skuldbelägga invandrarna som kommit hit. Valet av ord betyder mycket. Spinndoktorerna på Sveavägen 68 har beslutat att lägga partiets förslag så nära Sverigedemokraternas språkbruk de bara kan. Därför blir det fokus på krav och ordning och reda. Sånt ska locka väljare, tror man…

Men det är inte invandrarnas fel att de regeringar vi haft sen 70-talet inte har prioriterat sånt som språkkunskaper.

Under 90-talets början kunde flyktingar bli sittande 3-4 år i en stuga ute i skogen medan de väntade på uppehållstillstånd. Det fanns ingen svenskundervisning och de var förbjudna att jobba och lärde aldrig känna någon svensk. Och fick aldrig någon information om det svenska samhället. De satt och väntade på uppehållstillstånd i det svenska vintermörkret medan fulla sverigedemokrater kastade ölflaskor mot förläggningarna och skrek ”sieg heil, sieg heil, negrer, försvinn härifrån”.

Jag kände ganska många afrikaner då. När de väl fick uppehållstillstånd kunde de knappt ett ord svenska och visste inget om landet. De hade levt 3-4 år på bidrag utan att jobba och fick veta att de var tvungna att fortsätta att leva på bidrag medan de gick i svenskundervisning. En undervisning som var lika för alla. Professorn från Kampalas universitet satt sida vid sida med analfabeten från Somalia, i samma klassrum.

2015

Alliansen gjorde en del bra saker. De fick ner väntetiderna för flyktingarna rejält och förbättrade SFI. Det ska sägas, det var bra. SFI har blivit flexiblare, så att doktorn inte sitter ihop med analfabeten. Iallafall inte så ofta.

Men i grunden ändrade de inte på systemet. Idén var att flyktingar skulle leva på bidrag, förbjudas jobba (utom i vissa speciella undantagsfall) och skulle INTE lära sig svenska eller få information om vårt samhälle. När de väl fick uppehållstillstånd var tanken att de skulle fortsätta att leva på bidrag och gå SFI några år, Systemet var stelt, och möjligheterna att jobba och gå SFI samtidigt var begränsade, lika begränsade som möjligheten att få föräldrapeng och studera i SFI samtidigt.

Min minister pratade igår om 2015 års utmaningar. Att ”vi inte var rustade”. Jag undervisade hundratals flyktingar i enkel svenska då på flyktingcaféet i Borgholm jag var med och drev. Jag minns det så väl. Så fort flyktingarna kom in i caféet för första gången frågade de mig och mina vänner två saker. Det första ”var finns det jobb, jag vill jobba?”. Det andra ”var kan jag lära mig svenska?”.

Att prata om plikt och krav är att förolämpa flyktingarna. Det enda de som kom hit 2015 bad om var ett jobb och en möjlighet att lära sig svenska. Men det fanns inte, för det ingick inte i hur politiker byggde vår migrationspolitik. Det är inte flyktingarnas fel att det var så.

Svensk integrationspolitik är inte misslyckad. I internationell jämförelse är den ganska bra. (Läs om det här!) Men problem finns. Vi är många som pratat om dessa i många år och velat ha en lösning på dem. Arbetslösheten bland nya svenskar är stor. Språkkunskaperna är ofta dåliga. Studieresultaten bland barnen är usla.  Men, som sagt, det är inte flyktingarnas fel att det är så.

Sveavägen 68

Skulden till de problem som finns bär de som styrt landet. Det är alltså inne på Sveavägen 68, vårt partihögkvarter, och inne i Rosenbad och inne i Riksdagen, vi bland annat ska leta efter anledningen till att vi har integrationsproblem och till att språkkunskaperna är dåliga.

De som kom hit på 90-talet passiviserades ofta. Sätt människor i förläggningar i 3-4 år utan att lära sig svenska och utan att kunna arbeta. Låt dem bara leva på bidrag, och se vad som händer.

Samma med de som kom hit 2015. Jobb fanns inte, mer än för ett par lyckliga. I bästa fall kunde nån flykting få obetald praktik. Som en sa till mig. ”Sverige var inget drömland. I Turkiet kunde vi syrier jobba och få pengar. Här får vi slavarbete, arbete utan lön. Det är förnedrande.”

Först ger vi dem ingen svenskundervisning och förbjuder dem att jobba. Sen ändrar vi politik och hotar att straffa dem för att de inte kan svenska och inte har jobb. Ska vi verkligen göra så?

En socialdemokrati med visioner!

För att få en bra integrationspolitik ska man först och främst sparka varje spinndoktor som just nu rekommenderar mitt parti att närma sig SD i språkbruket.

Sen gör man något enkelt men för politiker ack så svårt. Man ber om ursäkt. Man säger ”vi vill be om ursäkt till de nya svenskarna och alla andra svenskar att vi gjort fel under så lång tid”. Sen presenterar man bra lösningar.

”Från och med nu ska nya svenskar få möjlighet att lära sig svenska från dag ett. Man ska skapa ett system för enkla jobb för flyktingar, en form av praktik, men den ska resultera i att man får mer i plånboken som flykting. Obetalda praktik”jobb” ska bannlysas. Samhällsinformation ska presenteras för flyktingarna. När de väl får uppehållstillstånd ska de få gå i SFI, men ett SFI som är mer individanpassat. Det ska gå att som kvinna ta hand om barn och gå i SFI.

Det ska läggas fokus på jobb och det bästa vore att kombinera jobb och studier. Jag är ganska förtjust i Alliansens förslag om inträdesjobb, fast jag anser att lönen bör sättas lite högre. Idén att kunna kombinera studier på SFI på kanske 30% med jobb 70% av tiden är otroligt värdefull. Det är i praktiken omöjligt idag. Frågan om hur vi skaffar jobb till er med bara grundskola i bagaget, måste sättas i fokus. Ni är många och det finns extremt få enkla jobb för er i vårt land. Att låta nya svenskar få enkla jobb, med lönebidrag från staten, under 2-3-4 års tid, samtidigt som de studerar, kan lösa många av problemen.  Vi Socialdemokrater uppskattar bra idéer när vi ser dem. Alliansen har ett bra förslag. Vi behöver bara justera det lite så det blir arbetsrättsligt säkrare.

Vi lyssnade inte på er när ni kom hit. Nu ska vi ändra på det, nu lyssnar vi på er, nya svenskar. Ni ville ha fokus på jobb, studier och samhällsinformation, det ska vi se till att det blir fokus på.

Vi ska inte straffa de av er som kom hit för några år sedan, för att vi förde en dålig politik. Men många av er kommer att vilja lära er svenska på allvar. Ni kommer att vilja ta del av de förmåner vår nya politik innebär.”

Vi kan lösa problemen men utan att lägga skulden på invandrare. Ju mer vi låter som om det är invandrarna som är lata, som inte vill lära sig svenska, ju mer ger vi SD och rasisterna rätt. Det är nämligen det de påstått ända sen dagarna då SD:s skinheads kastade ölpavor mot förläggningen i Gimo och ritade hakkors på väggarna.

Dessutom låter partiledningen alltmer som Jan Björklund. Vill vi att det ska vara så?

/Mvh, er partikamrat: ”arga sossen” Torbjörn Jerlerup

PS

Om det inte känns bra att samarbeta med Alliansen om inträdesjobben, och genom kompromisser förbättra deras idéer, så hitta på en egen lösning som möjliggör jobb och studier samtidigt. Om inte ni har en sådan så sätt er för guds skull inte på tvären. Vi behöver nya idéer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Incel och bitterhet

Nu kommer jag skrämma bort typ alla, men det får vara så. För jag känner igen mig i mycket av de känslor som beskrivs. Alltså, i känslan av att vara ensam, att vara ful, att vara ”friendzoned” – i mina tonår och en bra bit upp i tjugoåren så kände jag mig ful, oattraktiv, oälskbar.

I tonåren var jag den eviga vännen, den alla flickor ville prata med, beklaga sig inför, men som valdes bort för snyggare, coolare killar. Och jag hatade det. Det väckte en bitterhet och ett mörker… i mig som jag var tvungen att separera från resten av mig själv, vilket skapade en svartvit bild av mig själv och världen som senare starkt bidrog till min utbrändhet.

Men. Och det är ett stort men här. Jag lät inte den bitterheten bli till att jag ville skada andra. Eller till att jag hatade kvinnor. Eller ens framgångsrika män. Visst, jag var bitter, avundsjuk, oförstående inför varför männen som jag såg som kräk lyckades när jag som om och om igen fick höra hur snäll och fin jag var inte lyckades. Men jag hatade dem inte. Jag erkände det aldrig för mig själv då, inte öppet i alla fall, men jag avundades dem.

Men, fortfarande, jag ville aldrig skada någon. Utom mig själv, i de mörkaste av stunder.

I det tror jag att man måste hålla huvudet lite kallt här. Det är helt naturligt att känna sig bitter, ledsen, kanske rentav arg när man upplever sig vara förfördelad. Det betyder förstås inte att man har rätt till något; världen är orättvis och det finns inte mycket man kan göra åt det tyvärr. Det är inte män(niskor)s känsla av vanmakt, utsatthet och utanförskap som är problemet. Problemet är när den känslan börjar övergå i hat. Oavsett om det är hat mot sig själv och de självskadebeteenden de kan leda till, eller om det är hat mot andra, misogyni, misantropi eller misandri. Problemet är när frustrationen tillåts leda till våld och övergrepp.

Jag tror vi gör oss själva en otjänst genom att demonisera människor som känner sig ensamma och utsatta. Däremot ska vi inte acceptera när de vänder det till hat och en vilja till att skada andra. Det är där stoppet måste finnas, beredskapen och insatserna – att vända negativa trender till något positivt, om det alls går, eller åtminstone stoppa vansinnesdåd som Alek Minassians.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

VOX: Incel, the misogynist ideology that inspired the deadly Toronto attack, explained

Jack Werner:  En kort introduktion till ett absolut mörker

EXPO: Torontomördaren drevs av kvinnohat

Krönikor

Otrygghet är en känsla

Att mäta känslan av upplevd trygghet och otrygghet bland befolkningen kan vara intressant – om man tänker sig jämförelser av otrygghet över tid.

Varje person som försöker göra helt andra poänger från genomsnittligt, uppmätt otrygghetskänsla – till exempel i kombination med kriminalstatistik – de kommer ofta till lite märkliga slutsatser.

De personer som varnar för siffror i otrygghetsstatistiken – och som försöker lägga fram politiska förslag vilka de påstår ska förändra känslorna av upplevd trygghet/otrygghet – det är allt som oftast ganska vanligt att de här är populister och alarmister vilka endast vill kunna svartmåla och peka ut personer/grupper eller skapa fiktiva, inbillade hotbilder att skylla otryggheten på.

Hur förändrar man invånarnas upplevda känsla av trygghet eller otrygghet?

Ja, jag själv gissar och tror att det är alarmistiska populister och kvällstidningarnas överdrivna, ”click-baitande”, skandalrubriker som ökar otryggheten.

Jag känner mig trygg, säker och skyddad i Sverige med vårt relativt säkra, relativt trygga, välfungerande, demokratiska samhälle med vår relativt goda rättssäkerhet och brottsförebyggande, brottsbekämpande insatser. Men, min otrygghetskänsla påverkas då demokratifientliga, alarmistiska, populistiska personer får fler anhängare, sympatisörer och väljare som saknar tillräckligt stor förmåga till källkritik.

Min trygghetskänsla stiger något då jag följer de dalande opinionssiffrorna för SD som stadigt går ner, från topparna kring 22-23% ner mot förra valresultatet. Min känsla för att vi har relativt rättssäker, pålitlig demokratiutveckling, den ökar i takt med antal demokratifientliga, alarmistiska populister som hoppar av från SD och att SCB:s siffror indikerar att färre än 12% av väljarna har sympatier med SD.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Opinion Polling, Sweden, wikipedia, poll-of-polls, 30-day average
SCB Partisympatiundersökning, PSU, november 2017
Fem myter om våldet, Maria Robsahm, mars 2017

Krönikor

Skammen, skulden och den psykiska ohälsan

Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.

Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.

Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.

Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.

Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?

Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.

Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.

Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.

Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.

OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.

Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.

Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.

Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.

  • Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
  • Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
  • Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
  • Vi måste våga prata.

Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.

Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bloggar om att leva med psykisk ohälsa:

anorexiaojag.se

Om att leva med schizoaffektivt syndrom

Autism- och Aspergerförbundets blogg

MemyselfandOCD

Sinnesrubbad – ett liv med antisocial personlighetsstörning

wannabefree: Min kamp mot ett bättre liv – Fri från ångest, depression och social fobi

bipolarblog.se