Nu kommer jag skrämma bort typ alla, men det får vara så. För jag känner igen mig i mycket av de känslor som beskrivs. Alltså, i känslan av att vara ensam, att vara ful, att vara ”friendzoned” – i mina tonår och en bra bit upp i tjugoåren så kände jag mig ful, oattraktiv, oälskbar.
I tonåren var jag den eviga vännen, den alla flickor ville prata med, beklaga sig inför, men som valdes bort för snyggare, coolare killar. Och jag hatade det. Det väckte en bitterhet och ett mörker… i mig som jag var tvungen att separera från resten av mig själv, vilket skapade en svartvit bild av mig själv och världen som senare starkt bidrog till min utbrändhet.
Men. Och det är ett stort men här. Jag lät inte den bitterheten bli till att jag ville skada andra. Eller till att jag hatade kvinnor. Eller ens framgångsrika män. Visst, jag var bitter, avundsjuk, oförstående inför varför männen som jag såg som kräk lyckades när jag som om och om igen fick höra hur snäll och fin jag var inte lyckades. Men jag hatade dem inte. Jag erkände det aldrig för mig själv då, inte öppet i alla fall, men jag avundades dem.
Men, fortfarande, jag ville aldrig skada någon. Utom mig själv, i de mörkaste av stunder.
I det tror jag att man måste hålla huvudet lite kallt här. Det är helt naturligt att känna sig bitter, ledsen, kanske rentav arg när man upplever sig vara förfördelad. Det betyder förstås inte att man har rätt till något; världen är orättvis och det finns inte mycket man kan göra åt det tyvärr. Det är inte män(niskor)s känsla av vanmakt, utsatthet och utanförskap som är problemet. Problemet är när den känslan börjar övergå i hat. Oavsett om det är hat mot sig själv och de självskadebeteenden de kan leda till, eller om det är hat mot andra, misogyni, misantropi eller misandri. Problemet är när frustrationen tillåts leda till våld och övergrepp.
Jag tror vi gör oss själva en otjänst genom att demonisera människor som känner sig ensamma och utsatta. Däremot ska vi inte acceptera när de vänder det till hat och en vilja till att skada andra. Det är där stoppet måste finnas, beredskapen och insatserna – att vända negativa trender till något positivt, om det alls går, eller åtminstone stoppa vansinnesdåd som Alek Minassians.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Lästips:
VOX: Incel, the misogynist ideology that inspired the deadly Toronto attack, explained
Motargument 