Etikettarkiv: Kriminalpolitik

Krönikor

Otrygghet är en känsla

Att mäta känslan av upplevd trygghet och otrygghet bland befolkningen kan vara intressant – om man tänker sig jämförelser av otrygghet över tid.

Varje person som försöker göra helt andra poänger från genomsnittligt, uppmätt otrygghetskänsla – till exempel i kombination med kriminalstatistik – de kommer ofta till lite märkliga slutsatser.

De personer som varnar för siffror i otrygghetsstatistiken – och som försöker lägga fram politiska förslag vilka de påstår ska förändra känslorna av upplevd trygghet/otrygghet – det är allt som oftast ganska vanligt att de här är populister och alarmister vilka endast vill kunna svartmåla och peka ut personer/grupper eller skapa fiktiva, inbillade hotbilder att skylla otryggheten på.

Hur förändrar man invånarnas upplevda känsla av trygghet eller otrygghet?

Ja, jag själv gissar och tror att det är alarmistiska populister och kvällstidningarnas överdrivna, ”click-baitande”, skandalrubriker som ökar otryggheten.

Jag känner mig trygg, säker och skyddad i Sverige med vårt relativt säkra, relativt trygga, välfungerande, demokratiska samhälle med vår relativt goda rättssäkerhet och brottsförebyggande, brottsbekämpande insatser. Men, min otrygghetskänsla påverkas då demokratifientliga, alarmistiska, populistiska personer får fler anhängare, sympatisörer och väljare som saknar tillräckligt stor förmåga till källkritik.

Min trygghetskänsla stiger något då jag följer de dalande opinionssiffrorna för SD som stadigt går ner, från topparna kring 22-23% ner mot förra valresultatet. Min känsla för att vi har relativt rättssäker, pålitlig demokratiutveckling, den ökar i takt med antal demokratifientliga, alarmistiska populister som hoppar av från SD och att SCB:s siffror indikerar att färre än 12% av väljarna har sympatier med SD.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Opinion Polling, Sweden, wikipedia, poll-of-polls, 30-day average
SCB Partisympatiundersökning, PSU, november 2017
Fem myter om våldet, Maria Robsahm, mars 2017

Artiklar

No go-zoner för dummies

UPPDATERAD ARTIKEL 10/2 2016

Ingenstans i Rikskriminalpolisens Granskningsrapport från 2014, eller i Nationella operativa avdelningens, NOAs uppdatering från 2015, nämns begreppet ”no go-zon”. I sin undersökning redovisade de 55 olika områden år 2014, och 53 stycken år 2015, men 15 ”särskilt utsatta”:

2015decMap

Visst förekommer kriminalitet, stenkastning mot brandkår, ambulans, polisbilar, och polis beskriver problematiska, lokala, kriminella gängbildningar och gängkonflikter – men det räcker inte för att man automatiskt benämner ett bostadsområde som en s k ”no go-zon”.

”No-go areas” är ett uttryck från USA, och har använts sedan 1960-talet. Visst kan det vara farligt att gå i några olika områden i USA där det finns kraftigt beväpnade kriminella gäng. Det är vad ”no go-zon” innebär; att det är uppenbart farligt för allmänheten att befinna sig där.

Vissa ”opinionsbildare” efterapar den retoriken. Rinkeby och Granängsringen i Tyresö kallades för ”no go-zon” under en period i början av 1990-talet.

Men, om man ringer runt lite i områden som pekades ut 2014. Så här uttrycker sig en person som bor i Laholm:

”…fattar inte varifrån någon kan ha fått för sig att Laholm skulle vara laglöst land? … kanske beror det på vad man har för bild av samhället? Jag känner mig inte rädd för att vistas utomhus. Jag bor just bredvid Lilla Nybo, ortens boende för nyanlända ensamkommande barn & ungdomar. Killar som bor där hälsar på oss när vi möter dem på byn. Har du hört så hemskt? De hälsar! Det ska man väl inte göra i det här jävla landet?”

Burning

Motargument intervjuar en annan person, en kommunpolitiker i Laholm. Hen säger sig bli extremt förvånad över påståendet att hen bor mitt i en påstådd s k ”no go-zon” , och kan inte se att det skulle kunna stämma överens med verkligheten. De känner ingen rädsla över att gå utomhus på kvällarna. En riksdagsledamot som bor mitt i Gävle-stadsdelen Brynäs uppger liknande omdöme om sitt hemområde.

Om man läser rapporter från Polisen, kallar de INTE något område för ”no go-zon” eller ”no go-area”, utan begreppet nyttjas endast av andra och klistrar det nedsättande på vissa områden. När man ifrågasätter de som försöker använda begreppet, så är det varenda gång en och samma rapport från Rikskrim som de länkar till. Begreppet ”parallellsamhälle” nämns, men det förklaras såhär (dec 2014, sidan 14):

”I de allra flesta utsatta områden har utvecklingen inte gått så långt att det är befogat att tala om parallellsamhällen i betydelsen alternativ samhällsordning.”

Rikskriminalpolisen beskriver de 55 områdena, (sidan 15) :

”…(polis) störs ofta och hindras i sin tjänsteutövning, vilket kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det vara problem med att klara upp brott i områdena. Det är svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden…”

(sidan 18):

”I de fall allmänheten uppfattar det som att Polisen inte lyckas stävja och utreda brott kan det bidra till uppfattningen att kriminella ”styr” i området.”

Utgår man ifrån vad begreppet ursprungligen betyder och innebär finns alltså inga s k ”no go-zoner” i Sverige. Visst finns legitima diskussioner om att det i olika bostadsområden förekommer fattigdom, arbetslöshet, upplevt utanförskap, kriminalitet, dåliga skolresultat o s v – men majoriteten av de boende i VARJE område skulle kanske säga att de oroas av problem de upplever i och kring sitt bostadsområde.

Nästa gång du hör eller läser om ”no go-zoner” i Sverige, och denne hänvisar till Rikskriminalen, så har du nu motargument. För det är fel med kollektiv bestraffning, att svartmåla bostadsområden eller avhumanisera/stigmatisera alla som bor där.

Lästips:
Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden
”Förortshat”, Johanna Langhorst
”Främling, vad döljer du för mig?”, Marcus Priftis

UPPDATERING, 10/2 2016
Polisen har uppdaterat, med en helt ny granskning, där 53 ‘Utsatta områden’ nämns. 15 av dessa områden ‘anses som särskilt utsatta’, vilket betyder att i 15 bostadsområden i Sverige, där har polis vissa ‘svårigheter att fullfölja sitt uppdrag’.
Alltså ännu inte någon s.k. ”no go-area” i Sverige!

Krönikor

Kent, jag erkänner

Sverigedemokraterna värnar om de laglydiga medborgarna. Det står i alla fall i deras kriminalpolitiska program. Eftersom det är du, Kent Ekeroth, som sköter den kriminalpolitiska biten i SD så vänder jag mig till dig för att lätta mitt hjärta. Jag är inte en laglydig medborgare, den som ni säger er värna om. Vad ska jag ta mig till? Fast samtidigt undrar jag om vi alla inte har lik i garderoben, Sverigedemokrat eller ej. Hursomhelst, nu tar jag ett djupt andetag och gör upp med mitt mörka förflutna och brottsliga beteende.

”Brott mot person”

Vid upprepade tillfällen har jag gjort mig skyldig till misshandel. En gång högg jag min syster i handen med några dartpilar så att det sprutade blod i hela sommarstugan, och en annan gång slog jag henne med en sko i huvudet. Jag har även kastat en pepparkvarn mot henne som missade och gjorde hål i väggen. Då jag skrikit att jag ska döda henne är jag även skyldig till olaga hot, vilket klassas som brott mot frihet och frid.

”Tillgreppsbrott”

Jag har stulit. När jag var tio år gammal snattade jag örhängen och nagellack. Jag berättade det för min mamma, och sen fick jag gå och lämna tillbaka grejerna och be butiksägaren om förlåtelse. Dessutom har jag pallat äpplen. Många gånger.

polis_i_trafiken_hogupplost1”Trafikbrott”

Vårdslöshet i trafik – en gång körde jag om en bil på ett övergångsställe. Jag hade inget skattemärke på bilen (jag hade inte fått det än, men skatten var betald), och blev stoppad av en skitförbannad polis som gapade och röt att jag skulle bli av med körkortet. Jag hade fortfarande prövotid och började gråta. När polisen sade åt mig att dra, var jag var så rädd att benen var som spaghetti och jag kunde inte hålla ner kopplingen. Bilen hoppade till flera gånger innan jag fick igång den.

Ibland fulparkerar jag (eller låter bli att stoppa pengar i parkeringsautomaten) om jag bara t.ex. ska springa in på en restaurang och plocka upp hämtmat. En gång körde jag vilse i Stockholm, och gjorde då i ren förtvivlan en mindre stilig rundpall över en trottoar. För det fick jag en utskällning av en sur gubbe.

Jag har kört med dubbdäck fast jag borde bytt till sommardäck, och som cyklist har jag säkert brutit mot ett otal andra trafikregler. Ibland kör jag för fort, och som om det inte är illa nog är ena framlyktan på min bil trasig också.

”Den kriminella mångfalden”

Ofredande – jag och en kompis busringde till en affär och frågade om de hade julgransfötter. När de svarade ’ja’ sade vi ’blir det inte svårt att ta på sig skorna då?’. Sedan fnissade vi och lade på luren.

Förolämpning – det har hänt att jag har kallat människor för fula saker, t.ex. ’idiot’ och ’pucko’.

Brott mot ordningslagen – jag har druckit alkohol på allmän plats, och då blivit tillsagd att hälla ut mitt glas vin.

Cigaretter_i_kartong_webbVarusmuggling – jag har haft för mycket sprit (och tobak) med mig när jag aningen nervöst gått genom tullen i den gröna filen. Det har jag gjort mer än en gång.

Nedskräpning – jag har låtsats som om det regnar när jag glömt hundbajspåsarna hemma.

Förargelseväckande beteende – efter att ha druckit några öl en kväll på krogen har jag smugit in bakom en buske och kissat.

”En laglydig medborgare”

Nu undrar jag, Kent Ekeroth – vilka lik har du i garderoben? Är vi lika goda kålsupare, eller är det bara jag som är en förtappad individ som inte förtjänar syndernas förlåtelse? Är det verkligen så illa att du inte värnar om mig, eftersom jag inte kan sälla mig till gruppen ’laglydiga medborgare’? Jag har många gånger begått brott med fängelse i straffskalan, ibland brott mot person. Att skärpa straffet för dessa brott är väl lite av Sverigedemokraternas hjärtefråga, och denna typ av kriminellt beteende kan under inga omständigheter accepteras.

Jag förutsätter att du med ditt goda omdöme och osvikliga rättspatos aldrig har hamnat i klammeri med rättvisan. För du är ju en laglydig medborgare som vi ska värna om. Eller?

Artiklar

SD och brottsoffren

Sverigedemokraterna påstår att kriminalpolitiken har gått åt fel håll de senaste decennierna. De menar att offret har hamnat i skymundan och gått från huvudrollsinnehavare till statist. Fokus har flyttats från brottsoffren och brottslingens vård och rehabilitering numera är det enda viktiga. Det stämmer inte.

När Sverigedemokraterna på sin hemsida skriver att ”Det brottsbekämpande arbetet har de senaste decennierna varit eftersatt och inte särskilt framgångsrikt”…finns det all anledning att höja på ögonbrynen. Menar de att inget har gjorts eller att inget har hänt överhuvudtaget? För det har det verkligen gjort.

”Gärningsmannen stjäl showen”

Viktimologi, dvs. läran om (brotts)offer, är sedan 1970-talet en etablerad gren inom kriminologin, och intresset för brottsofferfrågor fortsätter att öka. Under 1900-talets första hälft var offret, även kallad målsägande, den som behövde se till att åtal väcktes, samt blev tvungen att föra sin egen talan och driva sin sak (Nilsson, B. Brottsoffer, s. 26, ISBN 91-89140-27-3).

Idag ser situationen helt annorlunda ut. Fler brott faller under allmänt, och inte enskilt, åtal. Det är samhället och inte offret som ser till att rättvisan har sin gång, och straffen har skärpts ordentligt under de senaste decennierna. Brottsofferjouren (BOJ.se) har skrivit en utmärkt och lättläst text om utvecklingen de senaste 30 åren, något som jag dock vill tillägga är att de inte nämner den nya graden  ”synnerligen grovt” som ytterligare höjer straffvärdet gällande misshandel.

2010 Art Contest Winning Poster”Samhället bryr sig inte om brottsoffren”

Brottsoffrens roll har aldrig varit starkare än idag, oavsett vad Sverigedemokraterna påstår. Brottsoffermyndigheten (BrOM), som inrättades 1994, med syftet att ”främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen” är unik. Det finns ingen motsvarande myndighet i världen. Många länder har statlig brottsskadeersättning, men ofta inte lika välutvecklad.

Sedan 1988 kan offret få ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar. De fungerar som en advokat (och är oftast det), och tar tillvara offrets intressen. Detta är helt kostnadsfritt för offret, staten betalar målsägandebiträdets lön. Lagen om målsägandebiträden var en milstolpe när den kom, och något som vi ska vara mycket stolta över.

Polisen är — när en anmälan upprättas — skyldig att fråga om du behöver brottsofferstöd och om du vill ansöka om kontaktförbud. Möjligheten att få kontaktförbud har utökats, och beroende av hotbilden finns fyra olika varianter. Offret har möjlighet att få bo kvar i sin egen bostad om kontaktförbudet gäller en hushållsmedlem. Olaga förföljelse (mer känt som stalking) är en brottsrubricering som är relativt ny. Tidigare klassades stalking ofta som ofredande, men olaga förföljelse är ett grövre brott med högre straffvärde.

Getting tough on domestic abuse in Norwich”Öga för öga?”

Att utsättas för brott är ett trauma som sätter spår, det vet jag av egen erfarenhet och jag skrev om det i en krönika. Blir man dessutom inte trodd, tagen på allvar och/eller illa behandlad skapar det ytterligare ett trauma, det som kallas för sekundär viktimisering. Det är av yttersta vikt att alla delar i rättsprocessen arbetar för att ”skadereduceringen” ska fungera så bra som möjligt. Då har vi kommit en bit på vägen.

Men hur får ett brottsoffer upprättelse? Sverigedemokraterna skriver i sitt kriminalpolitiska program att de är anhängare av den absoluta straffrätten, samt nämner tre av dess principer. Vad de inte skriver är att den även inkluderar bl.a. vedergällningsteorin, där straffet inte har något syfte att rehabilitera. Det handlar bara om att tillfoga brottslingen lidande för ett begånget brott. Öga för öga, tand för tand.

Straffet ska stå i proportion till det begångna brottet, men hur högt ska straffet vara för att ett offer ska kunna känna sig nöjt med det? Sverigedemokraterna skriver om skärpta straff, men hur stränga ska de vara? Jag upplever att Sverigedemokraterna vill att vi ska låta känslorna ta över. Och att vi ska känna att ett brottsoffer inte kan få upprättelse på något annat sätt än ett mycket hårt straff för gärningspersonen.

”Det laglydiga offret”

Sverigedemokraterna utger sig för att ‘värna om brottsoffren och de laglydiga medborgarna’. Men vilka är dessa? Vem blir ett brottsoffer? Och finns det offer som är lite ‘finare’ än andra? Det finns ett otal risk- och skyddsfaktorer som vi måste ta med i beräkningen, för det här är mycket komplicerade problem.

De laglydiga medborgarna, som Sverigedemokraterna säger sig värna om, är de som kan klassas som ”idealiska” offer. Den norska kriminologen Nils Christie har ställt upp sex kriterier för det idealiska offret:

  1. Offret är svagt
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet
  3. Offret är på väg till eller från en plats som han eller hon inte kan förebrås för
  4. Gärningsmannen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer
  5. Gärningsmannen är okänd för offret, utan relation till offret
  6. Offret har tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

En majoritet av brotten begås av en liten del av befolkningen. De som är (eller kommer att bli) brottsoffer utgör av de en liten del av befolkningen. Enligt en studie från BRÅ utsattes ca 5 % av befolkningen för ungefär hälften av alla brott. Och har någon utsatts för ett brott ökar risken att det sker igen, s.k. upprepad utsatthet. Det är i regel inte slumpen som styr, även om man gärna vill tro det.

En riskgrupp är invandrare. Utländska medborgare har en högre risk att utsättas för våldsbrott. Andra generationens invandrare, med en eller båda föräldrarna födda utomlands, har en överrisk för att utsättas för våld. Naturaliserade medborgare — de som sökt och fått svenskt medborgarskap — har också en viss överrisk för att bli offer för våld eller hot om våld. För personer som har behållit sitt utländska medborgarskap (bosatta i Sverige) finns ingen skillnad jämfört med dem som har svenska föräldrar (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 330, ISBN 978-91-27-13244-3).

/a-day-in-the-life-of-a-cr-prostitute-isabella/15851”Ger man sig in i leken…”

Människor som inte är laglydiga medborgare löper en högre risk att utsättas för brott. Värnar Sverigedemokraterna om t.ex. den prostituerade kvinnan som blivit våldtagen? Hells Angels-medlemmen som skjutits när en narkotikaaffär gått snett? Den misshandlade narkomanen? Killen som ‘kaxar sig på fyllan’ och blir slagen i ansiktet? Eller gäller parollen ”den som ger sig in i leken, får leken tåla”? Det verkar som att SD:s partiprogram anser att det bara är vissa ‘idealiska’ brottsoffer som förtjänar hjälp, stöd och upprättelse. Om så är fallet uppstår en prekär situation, där en rättighet förvandlas till ett privilegium.

Brottsoffren har en roll som räknas idag, trots att Sverigedemokraterna påstår det motsatta. Som jag nämnt ovan så fortsätter intresset att växa. En ökad allmän debatt kring brottsofferfrågor, en minskad tolerans mot brottslighet och en högre anmälningsbenägenhet har hjälpt till att lyfta fram offrets rättigheter och behov. Det var inte bättre förr.

Louise H. — kriminologstuderande

Artiklar, Myter

Myter om mord

Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.

— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”

Myt: ”Det dödliga våldet ökar.”

Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.

Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”

Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.

Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).

Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.

Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).

— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”

Myten: ”De gör upp i den undre världen.”

Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.

När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.

Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).

Myt: ”Vem som helst kan drabbas av mord.” 

Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.

— ”Du blir mördad på gatan av en främling”

Myt: ”Fler och fler dör av gatuvåld.”

Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.

— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”

Myt: ”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”

Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.

I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.

Myt: ”Du sitter och hittar på allt det här!”

Sanning: Om du som läsare missat det, är merparten av ovanstående information hämtad från artikeln Nio myter om mord som publicerades i tidningen Svensk Polis (nummer 2, februari 2013). Den är skriven av Mikael Rying, en av Sveriges främsta experter på dödligt våld. Övriga källor är bl.a. BRÅ, Svensk Polis och nordisk kriminalstatistik från Kriminologiska institutionen i Stockholm.

Kriminologstuderande Louise H.

Artiklar

SD och misshandel

Sverigedemokraterna försöker göra en stor sak av att ”antalet misshandelsfall har ökat med 40 %” de senaste 10 åren. De försöker tolka och använda delar ur kriminalstatistik på ett skevt sätt, för att måla upp en skrämmande bild av ett samhälle som är på väg utför. Snabbt. En grym dystopi där vi alla måste se oss över axeln både en och två gånger. Alla kan drabbas, ingen får hjälp, är vad de försöker skrämmas med.

Vad som är extremt viktigt att understryka är att en polisanmälan inte är samma sak som försök till eller ett utfört brott. När Sverigedemokraterna påstår att ”antalet fall ökat med över 40 %” så är det milt uttryckt en sanning med modifikation. Det borde istället stå ”antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat…”. Statistik från BRÅ menar att ökningen är 34 %, men nedan finner vi det som är mest intressant. Och tro mig – det är väldigt intressant.

”Statistiken som gick upp i rök?”

Den 40 %-iga ökning som Sverigedemokraterna lanserar som sin sanning, har inte tagit någon hänsyn till befolkningsökningen. När invånarantalet ökar, så gör även antalet brott och polisanmälningar det, det är simpel logik. För att kunna se om den polisanmälda brottsligheten ökat måste vi för varje år titta på antalet polisanmälningar per 100 000 invånare, och då ser vi att siffran har gått ner ännu mer. År 2003 polisanmäldes 726 st, år 2012 hade det stigit till 914 (per 100.000 invånare)

Forskningen på området visar att nya arbetssätt och rutiner inom polisen kan påverka statistiken. Vi ser även en allmänt ökad uppmärksamhet och intensivare debatt om våldsbrottsligheten. Toleranserna mot brottslighet har minskat och anmälningsbenägenheten har ökat.

Sett ur ett internationellt perspektiv sticker ändå inte Sverige ut när det gäller våldsbrottslighet, vi ligger på en ganska genomsnittlig nivå för EU-länder. Faktum är att Sverige låg under EU-genomsnittet när offerundersökningar år 2004-2005 i övriga EU-länder jämfördes. Räknat i procent var antalet personer som uppgav att de utsatts för våld och hot om våld färre än i många andra länder. Listan toppades av Irland och Storbritannien (Sarnecki. Introduktion till kriminologi, s. 114. ISBN 978-91-44-04858-1).

victim”Offer som förblir tysta”

I likhet med kategorin sexualbrott finns ett högt mörkertal med inträffade brott som aldrig polisanmäls. Det finns flera andra källor som man kan, och bör, använda för att få kompletterande information och därmed kunna beskriva verkligheten så bra som möjligt. Offerundersökningar och sjukhusdata går att använda för att få en bättre bild, eftersom de kan tala om hur många som utsatts för brott, oavsett om brottsoffret har gjort en polisanmälan eller ej. De visar att nivån har varit stabil de senaste 15–20 åren. Varje kalenderår uppger cirka 2-3 procent av Sveriges befolkning att de har blivit misshandlade, och sjukvården uppger oförändrade nivåer av patienter med skador som har orsakats av misshandel eller grövre våldsbrott. Utöver de två källorna ovan används självrapportundersökningar (Sarnecki, s. 102). Den generella bilden stöder inte tesen att vi sett en kraftig ökning av våld, och då i första hand grovt våld, under de senaste 15 åren (Sarnecki, s. 105).

”Ökningen på riktigt?”

Kan vi utesluta en ökning? Nej, det kan vi inte. Men att det faktiska antalet misshandelsfall ökat med över 40 % de senaste 10 åren är inte sant. Vi kan inte ens säga att antalet misshandelsfall per 100 000 invånare har ökat med 34 %. Men vi kan säga att antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat. Samma statistik visar även att polisanmälda misshandelsbrott minskade med 3 % år 2012 jämfört med föregående år. Det finns alltså all anledning att vara kritisk och ifrågasätta Sverigedemokraternas påståenden om brottsligheten i Sverige och fundera över deras politiska agenda.

Sverigedemokraterna verkar älska att måla fan på väggen. Deras paradgren ser ut att vara: ”ryck något helt ur sitt sammanhang, för att visa en (enligt dem själva) oroväckande trend”. En siffra som de säger är bevis för en samhällsförändring, och som vid första anblick kan tyckas stämma, kan man lätt hitta motbevis och motargument mot, om man bara vet var man ska leta upp fakta och har förmåga att titta med kritiska ögon. Det här är ett skolexempel på hur de försöker vilseleda människor om samhället och den påstådda degenereringen som de säger sker p.g.a. ökad mångkultur.

Artiklar

SD och pedofilerna

När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.

106/365: not for climbingOm du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.

Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.

Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?

Rättsväsendet

Old Sparky
NixBC / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.

Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.

Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.

Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.

Artiklar

SD och livstid

Sverigedemokraterna påstår att livstids fängelse i praktiken innebär 18 års fängelse enligt rättspraxis. Detta anser de innebär 12 år eftersom de tror att fångar friges efter att ha avtjänat 2/3-delar av sitt straff. Det stämmer inte.

"Two men looked out from prison bars, one saw the mud, the other saw the stars." Frederick Langbridge

År 1991 avtjänade 35 personer livstidsstraff, i september 2013 hade den siffran stigit till 147 personer enligt Kriminalvårdens statistik. Aftonbladet har gjort en granskning som visar ett annat antal bör tilläggas. År 2009 utvidgades straffskalan, och idag är det längsta tidsbestämda straffet 18 år istället för 10 år.

Sedan 2006 kan en livstidsdömd efter 10 års avtjänad tid, ansöka om att få sitt straff tidsbestämt. Ansökan görs vid Örebro tingsrätt som ligger nära Hall, Kumla och Tidaholm. Tingsrätten kan välja att omvandla straffet till minst 18 års fängelse, men att få sin livstidsdom omvandlad är långt ifrån självklart. Mellan 2008 och 2013 avgjordes 137 stycken ärenden. Av dessa fick endast 30 stycken bifall. Här finns mer information om statistiken, www.kvv.se

Det stora problemet med livstids fängelse är att det inte alls minskar brottsligheten i samhället. Det finns inga som helst belägg för det, data och forskning som visar andra resultat mottages tacksamt. Frihetsberövande straff är ineffektiva, men det är ju så tacksamt att se antisocialt beteende som en sjukdom och inte ett symptom. Genom att inkapacitera en enskild individ tror vissa att problemet blir löst. Det är bara att bura in busarna så är allt frid och fröjd. Ropen skalla, kåken för alla! Men livstid på riktigt är mer komplicerat än så.

I Sverige används i regel den nedre delen av straffskalan. Detta har varit praxis i många år. Det innebär inte att de förändringar som skett i rättssystemet de senaste 10-20 åren har varit till gärningsmännens fördel. Preskriptionstiden har tagits bort för vissa brott, straff har skärpts och nya lagar har stiftats.

Leif Axmyr har suttit i fängelse sedan 1982, och John Ausonius, mer känd som Lasermannen, fick sin tredje ansökan avslagen 2012. Jackie Arklöv kommer med stor sannolikhet att få skaka galler i många år till. Individer som utgör en extrem fara för samhället är mycket sällsynta, och det finns redan idag möjligheter att frihetsberöva dessa så länge det behövs. Sverigedemokraternas prat om livstidsstraff på riktigt är bara tomma ord, livstidsdömda släpps inte ut ”bara så där”.

Proportionalitetsprincipen är en rättssäkerhetsprincip som innebär att det bör råda balans mellan mål och medel. Om vi tror att den grova brottsligheten ökar så dramatiskt som Sverigedemokraterna vill få folk att tro, kan livstids fängelse ses som ett medel som rättsväsendet borde använda i högre utsträckning.

Att plocka ut enstaka skräckexempel och få dessa att framstå som vardagsmat är en politisk form av falsk marknadsföring, det är en lögn vars syfte är att få den allmänna opinionen på sin sida. När Sverigedemokraterna talar om ”samklang med den allmänna rättsuppfattningen” baseras den på ett rättspatos, som i sin tur baseras på en osann bild av verkligheten.

Sverige är inte dödsdömt, vårt system håller inte på att rasa ihop för att rättsväsendet använder livstidsdomar restriktivt. Det är du och jag som är den allmänna opinionen, och det är vi som kan visa att Sverigedemokraterna är tondöva och att deras melodi klingar falskt.