Etikettarkiv: kultur

Artiklar

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

Krönikor

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

 

Myter

Myt: Islam förtrycker kvinnor

Det finns en vitt spridd uppfattning om att muslimska kvinnor skulle vara förtryckta, diskriminerade och underordnade enbart, och explicit, för att de tror på islam. Muslimska kvinnors status kan inte särskiljas från andra kvinnors status, mot bakgrund av att kvinnor världen över dagligen möter ojämlikhet oberoende av kvinnornas etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet eller deras omgivnings etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet.

Muslimska kvinnor är inte ensamma om att drabbas av ojämlikhet i samhället.

Koranen betonar att män och kvinnor är jämlika inför Gud. Koranen förbjuder mord på flickebarn, påtalar att flickor och pojkar ska uppfostras på samma sätt, ger kvinnor rätt att neka giftermål och ger kvinnor rätt att skilja sig i särskilda fall.

Det är viktigt att poängtera att tolkningen av könsroller i Koranen varierar mellan olika länder och kulturer i den muslimska världen – det förekommer principer och förfaranden som underkuvar och förtrycker kvinnor, bl a genom tvångsäktenskap, bortrövande, nekande av utbildning, könsstympning och begränsad frihet. Återigen är det viktigt att vi påminner oss om att dessa principer och förfaranden inte är exklusiva för islam, utan förekommer också i andra kulturer och trosläror. Vissa företeelser, som vi idag möjligen associerar med en muslimsk kontext, har existerat långt tidigare och i andra kontexter, oavhängigt kultur, nationalitet och religion.

Många moderna kvinnor och män förkastar nyss nämnda begränsningar och tolkar Koranen utifrån detta perspektiv. Det är nödvändigt att vi förstår att människor med makt, precis som i länder med annan troslära än islam, ibland använder religionen som ett incitament att rättfärdiga kvinnoförtryck. Som alltid är det viktigt att vi förstår att det är människor – i huvudsak män, och inte religion, som utövar förtryck mot kvinnor.

Slöjan används ofta som ”bevis” på kvinnoförtryck. Koranen påtalar att såväl kvinnor som män ska klä sig anständigt. Hur detta påbud tolkas och efterlevs varierar mycket. Många tror att muslimska kvinnor tvingas att bära hijab, niqab eller burka. Detta är inte skälet till att muslimska kvinnor i de flesta fall bär hijab, särskilt inte i västerlandet. Tvärtom, många kvinnor väljer själva att bära hijab, niqab eller burka. Det finns flera anledningar till detta, som t ex stolthet över att vara muslim, kulturell identitet, kollektiv känsla av gemenskap eller för att uttrycka känsla av självkontroll i offentligheten.

För att ytterligare framhäva muslimska kvinnors status kan vi nämna ledarskap. Sedan 1988 fram till dags dato har vi sett inte mindre än åtta muslimska länder med kvinnliga statschefer: Turkiet,  Indonesien, Senegal, Kosovo, Kirgizistan, Pakistan, Mauritius och Bangladesh (två tillfällen). Ett flertal muslimska länder, bl a Saudiarabien, Afghanistan, Irak och Pakistan, har en högre andel  kvinnor sittandes på nationellt folkvalda befattningar än USA.

Kvinnoförtryck kan ha religiösa förtecken, men utövas inte sällan i en egen kontext, oavhängig kultur, religion eller etnicitet. Tyvärr förefaller förtryck av kvinnor vara inkorporerat i alla mänskliga aktiviteter över hela världen. Vi gör klokt i att inte utgå från vår egen uppväxt/kontext, då det kan innebära att vi blundar för att andras kontext kan vara väldigt annorlunda i grunden. Vi bör inte ta oss det ensidiga tolkningsföreträdet över hur andra vill leva sina liv i sin kontext och i sin religiösa trosuppfattning. Detta förfarande kallas etnocentrism.

P.S. För att förekomma eventuell kritik om att denna artikel skulle rättfärdiga kvinnoförtryck i muslimska länder eller kulturer: Vi på Motargument fördömer all form av kvinnoförtryck, oavsett orsak, bakgrund eller kontext, men för den som vill börja förstå förtryck av kvinnor i någon kontext går det inte att söka felaktiga orsaksförklaringar som exempelvis vid kulturella eller religiösa särartsförklaringar.

Lästips:

Är islam kvinnoförtryckande?

Källor:

Myths and facts about Muslim people and Islam

I Am Not Oppressed

Tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap

Feministiskt perspektiv: Kvinnors frihet förutsätter sekulär rättvisa

The Islamic Dress Code

What is the Hijab and Why do Women Wear it?

Facts about women’s rights

Reportage

Möte med: Niclas och Navid – samtalsaktivister

Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.

Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.

Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.

13735015_10153513713316199_4706020989386471321_o

Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:

– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till. 

– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”

Navid flikar in:

– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka! 

– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg. 

– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.

Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:

– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.

Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:

– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i.  Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. 
Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”

Niclas fortsätter:

– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.

13767328_10153513714026199_6826266962054426423_o

Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?

– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och  snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?!  Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.

Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?

– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser. 

Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.

– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter. 

 

Läs mer:
Konsten att vara sig själv, bok av  Emma Engdahl
Seven habits, bok av Stephen Covey
Hostage at the table, bok av George Kohlreiser
Den berikande mångfalden, artikel av Nima Sanandaji

Andra som skrivit intressant om samtal och möten är Tristram Engelhardt och Paul Ricoeur

Krönikor

Rätten att vara annorlunda

Handskakningar har diskuterats en hel del den sista tiden. Med vilken rätt hälsar man annorlunda? Måste alla skaka hand i likriktningens Sverige?



Det en del muslimer beskylls för är inte att de vägrar hälsa. För hälsa gör de, med handen på hjärtat. De får skäll för att de hälsar annorlunda. Och det får man inte göra i den svenska ankdammen.

Det mest absurda är att människor som normalt sett brukar tycka att Sverige är lite inskränkt och behöver internationaliseras mer ofta också skäller på dessa muslimer och ber dem bete sig ”som alla andra”.

Förändringar tar tid i Sverige. En gång i tiden var Sverige ett land som var extremt uniformt. Kulturen var homogen och de flesta betedde sig ungefär som alla andra. 1959 öppnade den första kinarestaurangen i Sverige och 1968 öppnades den första pizzerian. Då fanns det 500 muslimer i landet. I princip ingen homosexuell hade kommit ur garderoben. Och i media chockerade herr Udden i Sundsvall läsarna med att säga att funktionsnedsatta också hade rätt att vara kåta och ha sex. I brödbutiken fanns limpa eller ljusa bröd som alla såg ungefär likadana ut. Mellanmjölken fanns inte, det var för extremt.  Sverige hade en TV-kanal och två radiokanaler – inte för att tekniken satte gränser, utan för att staten och väldigt många svenskar tyckte att det var bra om alla såg på samma sorts TV-program. Vi hade ett Televerk med orangea bilar som for omkring och i telefonbutikerna kunde man köpa endast de telefoner som staten bestämde att du skulle få köpa, med de färger staten bestämde var tillåtna. Och vi hade få uteserveringar och caféer för att staten fick för sig att uteserveringar och caféer inte var bra för svensken.

Detta började förändras på 1970-talet. Men när min mamma 1980 målade sin brevlåda röd i ett kvarter där alla brevlådor var svarta eller mörkblå kippade många efter andan – ”Får man göra så?” och ”Du kommer att få kommunen och polisen efter dig…” kunde det låta. Sen målade hon dörren röd också och människors förfäran var stor i lilla Lerberget i Höganäs. Mer krävdes inte för att få stämpeln: ”ANNORLUNDA” och ”AVVIKANDE”.

Den första svarta människa jag fick nära kontakt med var en svart läkare som kom till skolan och klämde mig på pungen i den årliga snopp-undersökningen av pojkarna. Det fanns ett adoptivbarn i det annars helvita Lerberget där höjden av att vara rebell var att trimma moppen.

Jag växte upp med två TV-kanaler för att staten tyckte det skulle vara för farligt med fler.

När kabel-TV kom var det främmande och farligt. När videon kom var den främmande och farlig. Och givetvis kvinnoförnedrande. De första katolikerna som började synas i Sverige på 1950-talet och 1960-talet möttes med hat och misstänksamhet, likt hur många behandlar muslimer idag.

imagesRätten att vara annorlunda är svag och bräcklig i Sverige. Detta eftersom den rätten är relativt ny.

Vi är än idag en produkt av bytänkandet i det gamla bondesamhället. Det avvikande var farligt eftersom det var just avvikande.

Än idag är det avvikande suspekt. Men vad som är avvikande har ändrats. På 1950-talet var det ibland suspekt att en kvinna arbetade och inte var hemmafru. idag är det suspekt om en kvinna vill vara hemmafru och inte arbeta. Att vara hemma med barnen har gått från norm till att vara det annorlunda som måste misstänkliggöras. Då var ateism suspekt, nu är religiositet lite suspekt.

Idag är det annorlunda ofta att välja att vara konservativ. Att man väljer bort Facebook. Att man skriver brev för hand. Att man hälsar på lite annorlunda sätt. Att välja traditionella könsroller där mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen. Att vara religiös och tro på Gud.

Att man väljer religiositet eller att kvinnan vill vara hemma med barnen eller att man hälsar annorlunda eller klär sig i hijab är faktiskt även det en rättighet. Och barn har rätt att följa föräldrarnas kultur. Det är sunt så länge de barnen också växer upp med respekten för och insikt i det som för dem är annorlunda, kanske ateism, en annan religion eller att inte bära hijab.

Det hade varit önskvärt att fler mötte det man själv anser vara det annorlunda med en viss flexibilitet. Man kanske inte benhårt måste hålla fast vid att skaka hand eller att inte skaka hand då man möter en medmänniska. Flexibilitet är bra.

Men vi har till och med rätten att vara oflexibla i våra liv. Om vi vill det. Eller vi borde ha det, för sådan är friheten.



Och handskakningarna då? Det viktiga är inte hur man hälsar på en annan människa men ATT man hälsar på kvinnor liksom på män. Man inte se om en människa är fundamentalist på om denne hälsar genom att lägga handen på hjärtat då denne möter en kvinna. Men om personen INTE ser på kvinnan eller inte hälsar alls, då är det en fundamentalism och en person med troliga terroristsympatier.

Myter

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

1 kommentar

Det finns en utbredd föreställning om att barn mår bäst av att ha en mamma och en pappa närvarande under sin uppväxt. Det brukar heta att ”barn behöver en mamma och en pappa” eller att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Det finns också de som har varit av en annan uppfattning vad gäller könsuppsättningen i ett föräldrapar.

Det största problemet i denna föreställning är att vi utgår ifrån oss själva. Det är vi vuxna som tror oss veta vad som är bra för barnen. Vad som ingår i detta är lite oklart, men det brukar handla om att barnet ska utveckla ett bra beteende, få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga. Ytterligare exempel (mina spekulationer) på vad som skulle kunna påverkas av föräldrars könstillhörighet är sociala koder, könsidentitet, människosyn samt synen på kvinnor respektive män. Är dessa företeelser avhängigt könen på föräldrarna? Eller beror det på andra faktorer?

Vad barnen tycker verkar vara sekundärt. Vi vuxna har bestämt oss för att barn helst ska ha en förälder av vardera kön. Är det uttryck för homofobi? Är det uttryck för heteronormativitet? Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Är detta ett uttryck om att ”det naturliga” är att vi ska ha en förälder av vardera könet?

Det är nu det blir kontroversiellt. Det jag kommer att redogöra för härnäst i denna mytknäckare kommer att uppfattas som en bomb för vissa, en liten överraskning för andra och en självklarhet för en del.

Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.

Amerikanska forskare vid University of Colorado Denver har gått igenom 19 000 studier och artiklar i ämnet. Den banbrytande forskningen leddes av docent Jimi Adams, docent vid nyss nämnda universitet. Adams medskribent till studien, Ryan Light, sociologiprofessor vid University of Oregon, konstaterar att detta är den mest omfattande analysen som gjorts i ämnet. Forskarna har funnit fakta som styrker att det inte spelar någon roll vilken könstillhörighet föräldrarna har.

Materialet som forskarna har studerat sträcker sig ända tillbaks till 1977, och sedan millennieskiftet råder konsensus i frågan: barns utveckling påverkas inte av huruvida föräldrarna är samkönade eller heterosexuella.

Jag hoppas att detta kan komma att innebära att vi slutar använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling.

Mina svar på frågorna jag ställde i början:

  • Är det uttryck för homofobi? Ibland.
  • Är det uttryck för heteronormativitet? Absolut.
  • Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Most definitely.
  • Är det uttryck för vår föreställning om att ”det naturliga” är att ha en förälder av varje kön? Ja!

Kommer detta ”avslöjande” att påverka riksdagspartiers ståndpunkt i frågor som rör homoadoption/samkönad adoption (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta) och insemination för lesbiska par (Sverigedemokraterna motsätter sig detta)? Jag har berört detta inför valet 2014. Förevändningen dessa partier har i frågan är att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Kommer vi att få se en förändring hos dessa två konservativa partier? Om inte har jag svårt att se något annat än att de har homofobiska, eller heteronormativa, föreställningar.

De officiella dokument som säger att ”varje barn har rätt till sin mamma och pappa” bör med den här nya forskningen som stöd ändras till ”varje barn har rätt till sina föräldrar”.

Det enda negativa med samkönade föräldrar är själva föreställningen om att det är fel, och den föreställningen bottnar i våra fördomar, vår homofobi och vår heteronormativitet. Barn med samkönade föräldrar kan bli stigmatiserade och mobbade. Detta har sitt ursprung i vuxnas fördomar och i vilken påverkan vi har på våra barn. Våra fördomar och vår intolerans har en tendens att, ibland, överföras till våra barn. Det är allas vårt ansvar att se till att det inte fortsätter.

Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.

Barn behöver föräldrar. Punkt.

* Kristdemokraterna har sedan 161127 beslutat att även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption
* Sverigedemokraterna har på Landsdagarna i november 2019 beslutat även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption

Källor:

Föräldrars kön utan betydelse

New study about children of same-sex couples: Researcher says no evidence they are negatively impacted

Lästips:

Äntligen kan vi få barn från Brasilien

Krönikor

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män

Krönika av Collins Luther Zola – tidigare publicerad på Afropé

”- Collins! Normen säger att jag som svensk ung kvinna skall skaffa mig en akademisk utbildning och gifta mig med en vit svensk välutbildad man med mycket pengar”. Så sa en vit svensk tjej jag dejtade en gång. Hon fyllde på en annan gång och sa att, ”- Fan jag tror att vid äldre ålder åker jag till Västafrika, Gambia, för att få sex. Jag tror aldrig att jag kommer bli lycklig med en vit akademiskt lagd man.” (År 2014 i Lund)

Svarta män - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

År 2013 flyttade jag till Lund. Där var jag tillsammans med en tjej och i början var det inte många som visste om det. Vi valde att hålla tyst om det på grund av sportsliga skäl. Jag var ungdomstränare och hon spelade för seniorlaget på damsidan. Vi höll det hemligt för att undvika frågor och spekulationer om vem jag var och hur jag hade fått uppdraget. När det senare blev officiellt utåt blev människor runt i föreningen rätt så nyfikna. Hon fick en gång en fråga av sin lagkamrat rakt upp och ner: ”-Har din kille stor kuk?”. Hennes lagkamrat fick aldrig något svar. (År 2013 i Lund)

”- Vita män vet inte vad de skall göra i sänghalmen”. (Vit äldre kvinna i Malmö)

När jag som svart kille hör sådant här blir jag väldigt skrämd. När jag var yngre förstod jag mig inte på sexualiseringen och objektifieringen av oss svarta pojkar och män. Saker som jag fick veta och höra, när jag gick i skolan, var att man som svart man skulle vara väldigt välutrustad. När jag var yngre brukade mina klasskamrater försöka titta in i omklädningsrummet för att se om jag hade stor snopp, när jag spelade handboll samma sak.

Detta skapade förväntningar hos en själv. På det hade vi också hiphop och R’n’B-kulturens utveckling, på gott och ont. Det skall inte stickas under stol med att jag reproducerar denna bild av oss svarta män ibland och utnyttjar det. På det sätt jag har gjort det har varit att ibland om jag får frågan i vissa sammanhang så vill jag försvara att svarta män är mer välutrustade än vita män, istället för att faktiskt mena på att det är väldigt individuellt.

Tupac Shakur - Foto: Boo Rader

Alltså tidigt i ålder blev jag indoktrinerad av klasskamrater, lagkamrater och samhälle att min manlighet satt i att jag skulle ha en stor snopp och mitt sätt att som svart kille/man attrahera kvinnor, speciellt vita svenska tjejer/kvinnor som inte ”vill” eller inte attraheras av vita män. Återigen hamnade jag i en position där jag reproducerade detta genom att försöka bevisa att jag kunde ragga på svenska tjejer bäst.

Jag tror att ett stort problem med att sexualiseringen och objektifieringen av svarta män är på denna nivå handlar om att skönhetsideal har förändrats, givetvis på gott och ont.

Vi svarta män har en speciell särställning när det kommer till skönhet. Det har väldigt mycket att göra med musik, film och sportindustrin där det finns många framgångsrika män. Tupac Shakur, som är avliden idag, kommer för alltid förbli en sexsymbol med sitt androgyna utseende. Idris Elba med rötter ifrån Sierra Leone och Ghana  beskrivs ofta som drömmen av en afrikansk man med tydliga drag.

Idris Elba - Foto: Athena LeTrelle

Det sägs idag att många människor har olika preferenser. Jag har till exempel pratat med en del vita svenska kvinnor som jag vet föredrar att dejta svarta män. Oftast vill jag veta ifall det handlar om den sexuella bilden, tydligen är det inte det. Det säger de, men påvisar att preferenser till skönhet är vad den är. En annan gång fick jag höra att, ”- som svensk kvinna med större längd, större bak och större byst blir jag mer uppskattad och uppvaktad av svarta män än vita svenska män på grund av att jag inte uppfyller egentligen det västerländska skönhetsidealet en kvinna skall ha eller vara.” (År 2016 i Stockholm)

På detta vis vet jag inte om de här kvinnorna reproducerar sexualisering och objektifiering i så stor utsträckning, eller om det inte också handlar om vilka sociala konstruktioner som varit negativa, fast vi svarta män också har efterlevt, utvecklat och använt det till vår fördel inom dessa sociala konstruktioner, av många anledningar.

Jag låter det vara osagt och lämnar till er som läsare att fundera på det.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Krönikor

Etnicitet – en aspekt av en social relation

Etnicitet är en aspekt av en relation. Det krävs olika folkgrupper för att etnicitet ska uppstå. I monokulturer finns det ingen etnicitet eftersom det inte finns några andra kulturer som referens.

I en tid när monokulturer blir mångkulturer uppstår samtidigt etnicitet. Etnicitet är en relation av ”oss”. Etnicitet är personlig, subjektiv och flytande. Det finns ingen naturgiven etnicitet eftersom den är beroende av den egna personens uppfattning om vilka och vilket som är ”oss egna”.

Etnicitet är en aspekt av en social relation. En sida av myntet där myntet är relationen mellan folkgrupper eller individer. En relation för vad vi anser vara ”oss”, samt vad som inte är det. Hur en person betraktar ”oss” är helt individuellt och ingenting som går att värdera eller betrakta objektivt.

Vi har olika ”behov” av etnicitet beroende på vem vi umgås med eller var vi befinner oss. Reser du till ett annat land kommer din känsla av att vara svensk öka i takt med att du inte känner dig ”hemma” och kan relatera till din omgivning och de människor som finns där. ”Svensk” är i sin tur vad varje person själv lägger för betydelse i det.

Att ”behovet av etnicitet” ökar beror på de förändrade sociala relationer mellan dig och den andra personen eller den för dig ovanliga eller nya miljön. Det fungerar likadant där du bor och i alla vardagliga händelser. Det är inte nödvändigtvis någonting fel med det, det är bara så vi är och så vi tolkar och förstår varandra.

Fel blir det om vi betraktar etnicitet som någonting oföränderligt, objektivt, ursprungligt och någonting som karaktärsbeskriver en person. Etnicitet är per definition personlig. Både hur den egna personen själv ser det, samt hur den tror att andra ser det och vilken betydelse den har. Bara för att två personer identifierar sig till samma etnicitet betyder inte det att de personerna är likadana, lika lite som de lägger betydelse vid samma saker.

Exempelvis är det så att européer framstår för en asiat som en etnicitet och kineser framstår som en etnicitet för en europé. Européer och kineser ser varandra inbördes som massvis av olika etniciteter. Det finns inga bestämda gränser.

Européer är som vi vet massor av olika etniciteter och den svenska etniciteten har fått en ökad betydelse för en del människor som en konsekvens av att Sverige, precis som större delen av världen, numera är att betrakta som en del av samma globala sociala yta. Jämfört med resten av världen har inte etnicitet haft någon särskild betydelse i Sverige i en allmän kontext, endast personlig, då de flesta människor upplevt att de lever i en monokultur, där etnicitet helt enkelt inte existerar mer än vid individuella möten.

Sverige är inget undantag för etniska sociala konstruktioner. Det finns på makronivå. Utsocknes kontra insocknes, Dalmas kontra värmlänning, stockholmare kontra skåning, svenskar kontra finnar, vita svenskar kontra samer, romer eller muslimer.

Det finns även etniska sociala konstruktioner på mikronivå. Den som bor i centrum och den som bor utanför staden. Det finns vissa som argumenterar att överklassen är en egen etnicitet då de lever och gifter sig inbördes och behåller därmed en inre etnisk prägel på ”oss”.

Finns det inte flera olika sorters folkgrupper finns det heller inte en relation mellan ”oss som finns här” och ”de andra”. Eftersom det endast finns ”oss”.

När det finns olika folkgrupper kan etnonationalismen framstå som eftersträvansvärd då den bygger på den här känslan som uppstår när etniciteter får en ökad betydelse. Det kan den få eftersom den monokultur som funnits tidigare helt enkelt övergår till en mer mångkulturell och global ordning och människor söker samhörighet i en ny social ordning. Människor som har svagt socialt skyddsnät är vanligen de som präglas av en känsla av utanförskap och ofta upplever den osäkerheten starkast.

Detta är ingenting nytt i historien utan det blir samma varje gång det sker stora folkvandringar över jorden. Våra sociala mönster ändras och en del människor får svårt att anpassa sig i den nya sociala ordningen.

De människorna som från att ha ingått vad de upplever som en monokultur, och som sedan gradvis mer och mer inte gör det, kan få ett utökat behov av att känna sig ”hemma” då osäkerheten kring saker och personer de inte känner igen kan vara stor.

De människorna behöver få en naturlig samhörighet med alla människor. Det måste ske med förståelse för att dessa människor inte är vana vid det som händer. Den stora överhängande risken som finns med att inte låta de personerna få en samhörighet med alla andra människor är att den osäkerheten förvandlas till fördomar. Fördomar som i bästa fall kan ge upphov till märkliga slutsatser, men i värsta fall rasism.

Vi människor är sådana att vi alltid skapar oss en förklaring över saker och ting. Vi tror på det som vi känner är den bästa förklaringen. Vi applicerar våra känslor som förklaring på de saker vi inte förstår.

Det här är varför det alltid är viktigt att människor förstår att behovet av en persons ”etniska samhörighet” ökar i takt med att svårigheterna att överkomma de ”etniska gränserna”, som personen har föreställningar om att de finns. Därför är det alltid viktigt med kunskap och möjligheter för människor att få samhörighet med alla andra människor som behöver detsamma.

I fokus

Glimmingehus på arabiska

Den 8 juni 2016 förkunnade Riksantikvarieämbetet att Glimmingehus ämnar starta guidningar på teckenspråk och arabiska. På Glimmingehus Facebook-sida kan vi läsa följande:

Arabiska håller på att bli näst största språk i Sverige!

I år inför vi därför visningar på arabiska för första gången.
De äger rum den 25 juli och 12 augusti kl 13.30
Just det: 12 augusti! i vårt program står det tyvärr fel, vi blev tvungna att ändra efter tryck.

Visningarna tar, precis som de svenska, ca 45 minuter och vänder sig till både barn och vuxna.

Dela bland arabisktalande vänner!

Glimmingehus, beläget i Simrishamns kommun, är den bäst bevarade medeltida borgen i Norden. Borgen är ett välbesökt turistmål och många skånska skolbarn har genom åren åkt på skolutflykter dit.

Glimmingehus erbjuder idag visningar på svenska, engelska och tyska. På Facebook-sidan kan vi läsa att man under 2016 kommer att erbjuda 456 visningar på svenska, 78 på engelska, 10 på tyska och två vardera på teckenspråk och arabiska.

I kommentarsfältet tar det inte lång tid innan ”invandringskritiker” reflexmässigt slår bakut och börjar ifrågasätta visningar på arabiska. De reaktioner som ännu finns kvar är av det mer sansade slaget.

Bland kommentarerna står att läsa:

Hur många kulturarv har den senaste tiden oåterkallerligt fördärvadts i arabisktalande nationer, ta reda på det och dra sedan en slutsats vad vi och Glimmingehus har att vänta. Tack för ordet. Höjden av naivitet finns inte att skåda, lite omvärldsorientering om jag får be

Det är inte turister det handlar om, såvida det inte är ekonomiska turister!
Vore bättre om de som kommer från arabländerna som vill bosätta sig i Sverige pga olika anledningar lärde sig svenska, integrerade sig,fick ett arbete och började betala skatt. Sightseeing får man syssla med när allt detta är avklarat.

Detta är bara en sak av 100 i arabiseringen och islamiseringen som pågår för fullt i vårt land.
Vi får se hur länge vi har kvar våra traditioner, värderingar och svensk kultur innan det blir till stoff som vår framtida avkomma endast får uppleva genom historieböcker.

Arabiska är de facto Sveriges tredje största språk. Har nyanlända arabisktalande inte rätt att få ta del av, och förstå, den kulturhistoria som ges på Glimmingehus? Är inte just detta, att lära sig om kultur, historia och traditioner, viktigt för ALLA?

Att det genomförs visningar på arabiska tjänar sitt syfte på så sätt att det främjar folkbildningen och förståelsen för Skånes historia hos den stora grupp arabisktalande i Skåne, och Sverige, som ännu inte lärt sig svenska. Att fler människor i Sverige får möjlighet att ta del av svensk historia är positivt för att folkbildningen ska kunna bevaras i framtiden.

Om vi ser till ett internationellt perspektiv vad gäller turism, är arabiska, bland flera andra språk, standard på guidningar och sightseeingbussar. Som tredje största språk i Sverige, och femte största språk i världen, är det ett naturligt steg. Det borde vara en självklarhet att så många turister som möjligt, inhemska som utländska, ska ges möjlighet att ta till sig kunskap om svenskt kulturarv.

När allt kommer omkring är det så att Glimmingehus och Riksantikvarieämbetet själva bestämmer över verksamheten och gör vilka val de vill beträffande språk på visningarna. Verksamheten planerar att utöka visningarna med ytterligare språk framöver. Det är väl fantastiskt?

P.S. Om du inte förstår teckenspråk eller arabiska kan du istället välja en visning på svenska.

 

 

Krönikor

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke”

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma  kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd  ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?).  Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion.  Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i  kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar  som säger sig leva i fel kropp.  Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir  nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig.  Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det  ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon. 

 

Rokibath Alassane

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé