Etikettarkiv: handskakning

Artiklar

Slöjförbuden i Sverige är diskriminering

På senare år har det i svenska kommuner tagits beslut som får direkta följder för svenska muslimer. Vi har sett slöjförbud, krav på handhälsning oavsett kön och förbud mot att be på arbetstid. Faktum är att det är diskriminering, med motiveringen att besluten har varit direkt riktade mot muslimer.

De som argumenterar för att slöjförbud inte är diskriminering hänvisar gärna till en dom i EU domstolen. Domen fastslog att det inte var diskriminering när en arbetsplats i Belgien införde slöjförbud.

Domen gällande slöjförbud på nämnd arbetsplats berör det som kallas indirekt diskriminering. Förbudet handlade inte enbart om slöja. Arbetsplatsen hade infört en neutralitetspolicy, vilken innefattade förbud mot alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler.

Förbudet på arbetsplatsen drabbade muslimska slöjbärare, men det gick inte att hävda att förbudet direkt riktade sig mot någon av de skyddande diskrimineringsgrunderna. Arbetsplatsens policy innebar således att förbudet är att betrakta som neutralt i förhållande till de skyddande diskrimineringsgrunderna.

I bedömningen tittar man på om det finns ett objektivt godtagbart syfte som väger tyngre än principen om icke-diskriminering. Dessutom krävs att sättet som beslutet genomförs på är lämpligt och nödvändigt.

Arbetsgivaren kunde i målet i EU-domstolen argumentera för att det fanns behov av att personal med kundkontakt är neutral samt att kravet inte direkt riktades mot en specifik grupp. Kravet gällde alla religiösa, politiska och filosofiska uttryck. Givet dessa förutsättningar beslutade EU-domstolen att det inte är diskriminering att förbjuda arbetstagare att bära slöja.

Många har missuppfattat domen. Det finns en föreställning om att det inte finns några hinder mot t ex slöjförbud. Föreställningen har i förlängningen kommit att innefatta även krav på handhälsning och förbud mot att be på arbetstid.

Ett flertal av besluten som kommuner har fattat har inte varit neutralt utformade. De har varit direkt riktade mot muslimska uttryck och traditioner.

Att peka ut enskilda individer är diskriminering, vilket slöjförbud, förbud mot att be under arbetstid och handhälsning gör.

För ett par månader sedan kunde vi i programmet Mötet på SVT se en diskussion mellan två personer på varsin sida om beslutet om slöjförbud: Moderatpolitikern Loubna Stensåker Göransson och läraren Naouel Aissaoui, som valt att trotsa slöjförbudet i Skurups kommun. Programmet finns att se på SVTPlay.

För den som är intresserad av EU-domstolens dom, finns den att läsa här: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=CELEX%3A62015CJ0157&from=DE&fbclid=IwAR0e5wziEDzim2S80nJ-LmgIgUx7G5_gthnjqU7pqZOhE-uaAWBGAvAlrt4

För den som är intresserad av att läsa arbetsdomstolens dom i ett mål om handhälsning, finns den att läsa här: http://www.arbetsdomstolen.se/upload/pdf/2018/51-18.pdf

Motargument har tidigare skrivit om att slöjförbuden i Skurup och Staffanstorp är olagliga. Den artikeln finner du att läsa här:

Slöjförbud i Staffanstorp och Skurup är olagligt

 

Featured image attribution: Creative Commons Zero – CC0

Krönikor

Rätten att vara annorlunda

Handskakningar har diskuterats en hel del den sista tiden. Med vilken rätt hälsar man annorlunda? Måste alla skaka hand i likriktningens Sverige?



Det en del muslimer beskylls för är inte att de vägrar hälsa. För hälsa gör de, med handen på hjärtat. De får skäll för att de hälsar annorlunda. Och det får man inte göra i den svenska ankdammen.

Det mest absurda är att människor som normalt sett brukar tycka att Sverige är lite inskränkt och behöver internationaliseras mer ofta också skäller på dessa muslimer och ber dem bete sig ”som alla andra”.

Förändringar tar tid i Sverige. En gång i tiden var Sverige ett land som var extremt uniformt. Kulturen var homogen och de flesta betedde sig ungefär som alla andra. 1959 öppnade den första kinarestaurangen i Sverige och 1968 öppnades den första pizzerian. Då fanns det 500 muslimer i landet. I princip ingen homosexuell hade kommit ur garderoben. Och i media chockerade herr Udden i Sundsvall läsarna med att säga att funktionsnedsatta också hade rätt att vara kåta och ha sex. I brödbutiken fanns limpa eller ljusa bröd som alla såg ungefär likadana ut. Mellanmjölken fanns inte, det var för extremt.  Sverige hade en TV-kanal och två radiokanaler – inte för att tekniken satte gränser, utan för att staten och väldigt många svenskar tyckte att det var bra om alla såg på samma sorts TV-program. Vi hade ett Televerk med orangea bilar som for omkring och i telefonbutikerna kunde man köpa endast de telefoner som staten bestämde att du skulle få köpa, med de färger staten bestämde var tillåtna. Och vi hade få uteserveringar och caféer för att staten fick för sig att uteserveringar och caféer inte var bra för svensken.

Detta började förändras på 1970-talet. Men när min mamma 1980 målade sin brevlåda röd i ett kvarter där alla brevlådor var svarta eller mörkblå kippade många efter andan – ”Får man göra så?” och ”Du kommer att få kommunen och polisen efter dig…” kunde det låta. Sen målade hon dörren röd också och människors förfäran var stor i lilla Lerberget i Höganäs. Mer krävdes inte för att få stämpeln: ”ANNORLUNDA” och ”AVVIKANDE”.

Den första svarta människa jag fick nära kontakt med var en svart läkare som kom till skolan och klämde mig på pungen i den årliga snopp-undersökningen av pojkarna. Det fanns ett adoptivbarn i det annars helvita Lerberget där höjden av att vara rebell var att trimma moppen.

Jag växte upp med två TV-kanaler för att staten tyckte det skulle vara för farligt med fler.

När kabel-TV kom var det främmande och farligt. När videon kom var den främmande och farlig. Och givetvis kvinnoförnedrande. De första katolikerna som började synas i Sverige på 1950-talet och 1960-talet möttes med hat och misstänksamhet, likt hur många behandlar muslimer idag.

imagesRätten att vara annorlunda är svag och bräcklig i Sverige. Detta eftersom den rätten är relativt ny.

Vi är än idag en produkt av bytänkandet i det gamla bondesamhället. Det avvikande var farligt eftersom det var just avvikande.

Än idag är det avvikande suspekt. Men vad som är avvikande har ändrats. På 1950-talet var det ibland suspekt att en kvinna arbetade och inte var hemmafru. idag är det suspekt om en kvinna vill vara hemmafru och inte arbeta. Att vara hemma med barnen har gått från norm till att vara det annorlunda som måste misstänkliggöras. Då var ateism suspekt, nu är religiositet lite suspekt.

Idag är det annorlunda ofta att välja att vara konservativ. Att man väljer bort Facebook. Att man skriver brev för hand. Att man hälsar på lite annorlunda sätt. Att välja traditionella könsroller där mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen. Att vara religiös och tro på Gud.

Att man väljer religiositet eller att kvinnan vill vara hemma med barnen eller att man hälsar annorlunda eller klär sig i hijab är faktiskt även det en rättighet. Och barn har rätt att följa föräldrarnas kultur. Det är sunt så länge de barnen också växer upp med respekten för och insikt i det som för dem är annorlunda, kanske ateism, en annan religion eller att inte bära hijab.

Det hade varit önskvärt att fler mötte det man själv anser vara det annorlunda med en viss flexibilitet. Man kanske inte benhårt måste hålla fast vid att skaka hand eller att inte skaka hand då man möter en medmänniska. Flexibilitet är bra.

Men vi har till och med rätten att vara oflexibla i våra liv. Om vi vill det. Eller vi borde ha det, för sådan är friheten.



Och handskakningarna då? Det viktiga är inte hur man hälsar på en annan människa men ATT man hälsar på kvinnor liksom på män. Man inte se om en människa är fundamentalist på om denne hälsar genom att lägga handen på hjärtat då denne möter en kvinna. Men om personen INTE ser på kvinnan eller inte hälsar alls, då är det en fundamentalism och en person med troliga terroristsympatier.

I fokus, Krönikor

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män

Det pratas mycket om hälsningsseder och handskakningar just nu. Vissa pekar på om handskakningen som om det vore det enda sätt vi svenskar hälsat på under många århundraden. Som om den ritualen är så viktig att alla andra hälsningssätt blir ”fel” i jämförelse. Ja ganska många påstår till och med, felaktigt, att det är den vanligaste hälsningsritualen i Sverige.

Yasir Khans hälsningssätt har diskuterats mycket på sistone. Ingen påstår att Yasir inte hälsar på kvinnor, för det gör han – med handen på hjärtat. Kritiken mot honom handlar om att han hälsar på fel sätt. Han borde skaka hand med alla. ”För så gör man …”

Det bör noteras att man i handskakningsdebatten gör alla kvinnor som inte vill skaka hand till viljelösa offer. För det är bara mäns ovilja att skaka hand som debatteras, inte kvinnors. Hur ofta ser du frågan om huruvida kvinnor hatar män då de inte vill skaka hand i debatten? För ett par år sedan anmälde en muslimsk kvinna sin läkare till DO, för att han skulle ha vägrat att undersöka henne när hon inte ville hälsa genom handslag. (Han friades dock för att ord stod mot ord.) Skulle då hon vara manshatare?

Påståendet att handskakningen är den mest använda och kulturellt dominerande hälsningsseden i Sverige är faktiskt fel. Handskakningen är inte den vanligaste hälsningsritualen. Det är bara i föreningslivet, politiken och i våra yrkesroller som så är fallet. Den vanligare hälsningsseden utanför yrkesroller och föreningsliv är faktiskt kramen – numera ofta för dem som inte känner varandra väl också. (Och nickningen och det informella ”hejet” givetvis.)

Förr var kramen reserverad för familjen och de allra närmaste vännerna, men i dag är det 42 procent som hälsar med kram även på bekanta, visar SvD:s Sifoundersökning. På andra plats kommer att bara säga hej eller någon annan hälsningsfras (34 procent) och på tredje plats ta i hand (20 procent.)

Kramen sågs förr som jätteintim och var förbehållen familjen. Men det har ändrats. Och som med de många förändringar i svenska seder och bruk har förändringen kommit utifrån. Genom kontakter med katolsk medelhavskultur kan man anta.

Men det fascinerande är att det finns stora skillnader i hur vi kramas. Män kramar gärna kvinnor. Kvinnor kramar gärna kvinnor och män. Men män kramar inte lika ofta andra män. Speciellt äldre män undviker gärna att krama andra män.

SIFO

Sifo undersökte detta för några år sedan.

Totalt är det 44 procent som hälsar på sina manliga vänner med en kram och 67 procent ger sina kvinnliga vänner en kram som hälsning.

Bakom denna skillnad döljs det faktum att LÅNGT färre män kramar män än kvinnor kramar män. Vilket gör det sannolikt att antalet män som kramar män är nere på 20-30% och antal kvinnor som kramar män är mycket högre än 67%.

Andra intressanta skillnader enligt SIFO är:

I södra Sverige är det 47 procent som hälsar på bekanta med en kram, men bara 23 procent i norra Sverige. Där är det i stället 64 procent som föredrar att bara säga hej eller någon annan hälsningsfras … I storstäder är det 53 procent som hälsar på bekanta med en kram, medan det är 35 procent i mindre tätorter och landsbygd. På frågan ”Hur brukar du oftast hälsa när du träffar bekanta?” svarar 82 procent av FI:s anhängare ”med en kram”, MP 58 procent , SD 28 procent och C 25 procent.

Att avvisa en kram

Med kramar liksom med handskskakningar kan det finnas andra orsaker till varför en kvinna inte vill beröra en man. Tyvärr lever vi i en värld där det finns en massa sexuella övergrepp. Där många män beter sig som svin mot kvinnor. Jag vet en del kvinnor som på grund av de erfarenheterna helst inte kramar eller ens skakar hand med män. Är de då sexister?

Men de vanligare skälen varför en person avvisar kramar beror på kultur. Svensk kramkultur chockerar ofta folk från utlandet. Även religiösa skäl beror ytterst på kultur.

Men vissa kulturer har lättare att ta till sig delar av kramkulturen än andra. Jag upplever personligen att arabiska män inte har samma fobi för att krama andra män som många svenskar ute på landsbygden har.

Finns det då ”legitima” skäl till att man inte vill kramas? Ja som synes finns det kulturella skäl. Att en del män inte vill krama kvinnor eller andra män kan bero på EXAKT samma orsaker som varför en del män eller kvinnor inte vill skaka hand med det motsatta könet: det vill säga kulturella mönster. Och vill någon inte kramas ska vi inte tvinga hen att krama heller.

Det viktigaste är inte HUR man hälsar på sin medmänniska men ATT man hälsar.

Personligen anser jag att svensk kramkultur är underbar. Vi behöver lära oss röra varandra. Vi behöver beröring, mycket beröring. Men jag skulle inte gå så långt att jag börjar beskylla en man som inte vill krama en annan man för homofobi eller en kvinna eller man som inte vill krama det andra könet för sexism. Skulle du göra gå så långt och göra det?

Om inte … Tänk till en extra gång innan du kritiserar en person, muslim eller inte, som hälsar men utan att ta motsatta könet i hand.

huf

Källor: Bland annat SDS om kramen och SVD om Sifoundersökningen.

Ytterligare läsning: Hälsning är en privatsak (Ledare DN 160423)