Etikettarkiv: kultur

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?). Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion. Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar som säger sig leva i fel kropp. Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig. Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon.

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

I fokus, Krönikor

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män

april 23, 2016 Jerlerup

Det pratas mycket om hälsningsseder och handskakningar just nu. Vissa pekar på om handskakningen som om det vore det enda sätt vi svenskar hälsat på under många århundraden. Som om den ritualen är så viktig att alla andra hälsningssätt blir ”fel” i jämförelse. Ja ganska många påstår till och med, felaktigt, att det är den vanligaste hälsningsritualen i Sverige.

Yasir Khans hälsningssätt har diskuterats mycket på sistone. Ingen påstår att Yasir inte hälsar på kvinnor, för det gör han – med handen på hjärtat. Kritiken mot honom handlar om att han hälsar på fel sätt. Han borde skaka hand med alla. ”För så gör man …”

Det bör noteras att man i handskakningsdebatten gör alla kvinnor som inte vill skaka hand till viljelösa offer. För det är bara mäns ovilja att skaka hand som debatteras, inte kvinnors. Hur ofta ser du frågan om huruvida kvinnor hatar män då de inte vill skaka hand i debatten? För ett par år sedan anmälde en muslimsk kvinna sin läkare till DO, för att han skulle ha vägrat att undersöka henne när hon inte ville hälsa genom handslag. (Han friades dock för att ord stod mot ord.) Skulle då hon vara manshatare?

Påståendet att handskakningen är den mest använda och kulturellt dominerande hälsningsseden i Sverige är faktiskt fel. Handskakningen är inte den vanligaste hälsningsritualen. Det är bara i föreningslivet, politiken och i våra yrkesroller som så är fallet. Den vanligare hälsningsseden utanför yrkesroller och föreningsliv är faktiskt kramen – numera ofta för dem som inte känner varandra väl också. (Och nickningen och det informella ”hejet” givetvis.)

Förr var kramen reserverad för familjen och de allra närmaste vännerna, men i dag är det 42 procent som hälsar med kram även på bekanta, visar SvD:s Sifoundersökning. På andra plats kommer att bara säga hej eller någon annan hälsningsfras (34 procent) och på tredje plats ta i hand (20 procent.)

Kramen sågs förr som jätteintim och var förbehållen familjen. Men det har ändrats. Och som med de många förändringar i svenska seder och bruk har förändringen kommit utifrån. Genom kontakter med katolsk medelhavskultur kan man anta.

Men det fascinerande är att det finns stora skillnader i hur vi kramas. Män kramar gärna kvinnor. Kvinnor kramar gärna kvinnor och män. Men män kramar inte lika ofta andra män. Speciellt äldre män undviker gärna att krama andra män.

SIFO

Sifo undersökte detta för några år sedan.

Totalt är det 44 procent som hälsar på sina manliga vänner med en kram och 67 procent ger sina kvinnliga vänner en kram som hälsning.

Bakom denna skillnad döljs det faktum att LÅNGT färre män kramar män än kvinnor kramar män. Vilket gör det sannolikt att antalet män som kramar män är nere på 20-30% och antal kvinnor som kramar män är mycket högre än 67%.

Andra intressanta skillnader enligt SIFO är:

I södra Sverige är det 47 procent som hälsar på bekanta med en kram, men bara 23 procent i norra Sverige. Där är det i stället 64 procent som föredrar att bara säga hej eller någon annan hälsningsfras … I storstäder är det 53 procent som hälsar på bekanta med en kram, medan det är 35 procent i mindre tätorter och landsbygd. På frågan ”Hur brukar du oftast hälsa när du träffar bekanta?” svarar 82 procent av FI:s anhängare ”med en kram”, MP 58 procent , SD 28 procent och C 25 procent.

Att avvisa en kram

Med kramar liksom med handskskakningar kan det finnas andra orsaker till varför en kvinna inte vill beröra en man. Tyvärr lever vi i en värld där det finns en massa sexuella övergrepp. Där många män beter sig som svin mot kvinnor. Jag vet en del kvinnor som på grund av de erfarenheterna helst inte kramar eller ens skakar hand med män. Är de då sexister?

Men de vanligare skälen varför en person avvisar kramar beror på kultur. Svensk kramkultur chockerar ofta folk från utlandet. Även religiösa skäl beror ytterst på kultur.

Men vissa kulturer har lättare att ta till sig delar av kramkulturen än andra. Jag upplever personligen att arabiska män inte har samma fobi för att krama andra män som många svenskar ute på landsbygden har.

Finns det då ”legitima” skäl till att man inte vill kramas? Ja som synes finns det kulturella skäl. Att en del män inte vill krama kvinnor eller andra män kan bero på EXAKT samma orsaker som varför en del män eller kvinnor inte vill skaka hand med det motsatta könet: det vill säga kulturella mönster. Och vill någon inte kramas ska vi inte tvinga hen att krama heller.

Det viktigaste är inte HUR man hälsar på sin medmänniska men ATT man hälsar.

Personligen anser jag att svensk kramkultur är underbar. Vi behöver lära oss röra varandra. Vi behöver beröring, mycket beröring. Men jag skulle inte gå så långt att jag börjar beskylla en man som inte vill krama en annan man för homofobi eller en kvinna eller man som inte vill krama det andra könet för sexism. Skulle du göra gå så långt och göra det?

Om inte … Tänk till en extra gång innan du kritiserar en person, muslim eller inte, som hälsar men utan att ta motsatta könet i hand.

Källor: Bland annat SDS om kramen och SVD om Sifoundersökningen.

Ytterligare läsning: Hälsning är en privatsak (Ledare DN 160423)

Krönikor

”Svenskfientlig” kalender

april 13, 2016 David E

På sociala medier kan vi dagligen läsa hur kränkta, arga nationalister verkar vara rörande överens om att det vi en gång kallade Sverige håller på att försvinna. Det som ansågs vara ”svenskt” sägs undanträngas – metodiskt och utstuderat – till förmån för andra influenser, religioner och kulturer.

Skuldbärare är, enligt ”sverigevännerna”, politikerna, PK-maffian och kulturmarxisterna som, sakta men säkert, underminerar Sverige. Alla som är för mångkultur, tolerans och integration benämns som ”landsförrädare”, ”svenskfientliga” och ”muslimälskare”.

Jag har tidigare på Motargument berört ämnet ”svenskfientlighet” och ”sverigevänlighet”, något man kan betrakta som ett näst intill outtömligt ämne. Det som gör ”sverigevännerna” förbannade denna gång är att den muslimska fastemånaden ramadan infaller den 6 juni. Den 6 juni är Sveriges nationaldag och fick så sent som 2005 helgdagsstatus. Någon har uppmärksammat en kalender där det, vid sidan av Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag även finns en notering om att ramadan, den muslimska fastemånaden, börjar.

Det är troligtvis så att många inte har koll på att ramadan inträffar vid olika datum från år till år. Som jämförelse kan vi nämna att 2014 började fastemånaden 29 juni och 2015 18 juni. Det är alltså en slump att ramadan råkar börja samma dag som nationaldagen. Eftersom den muslimska kalendern är en månkalender, vilket innebär att den bygger på månens faser, så flyttas tidpunkten för ramadan ungefär 11 dagar bakåt för varje år.

640@80 — Skärmdump från artikel i Expressen 160317.

Att ramadan är med i en del almanackor är inget nytt. Det finns många olika högtider, som inte är s k ”svenska”, som är listade i almanackor. Beroende på vilken almanacka vi väljer att kika i kan vi finna såväl andra länders nationaldagar/självständighetsdagar, samt de persiska och kinesiska nyåren. Om vi letar lite kan vi också finna ortodoxa (7 januari – den verkliga juldagen) samt judiska högtider, såsom pesach och chanukka.

Att dessa högtider finns inskrivna i vår kalender betyder inte att de måste firas. Alla väljer helt och hållet själva vilka högtider de vill uppmärksamma. Det finns inga rätt eller fel i vilka högtider som kalendertryckerierna själva väljer att ta med, utöver de som uppfattas som traditionella i Sverige.

Det fina med Sverige är att vi har valfrihet. En del firar kanelbullens dag, andra firar nolltaxedagen. En del firar jul, andra firar chanukka eller ramadan. En del firar nyår vid andra tidpunkter på året än natten mellan den sista december och den första januari – andra firar inte över huvud taget. Hör och häpna, det finns svenskar som väljer att inte fira jul, midsommar eller påsk.

Vem vet, i framtiden kanske vi, enligt lag, inte får fira annat än vad som betecknas som traditionellt ”svenska” högtider i Sverige. Kan det bli så att judar och muslimer i ett framtida Sverige inte tillåts att fira sina högtider? Finns det politiska krafter som vill förbjuda vissa högtider och göra andra obligatoriska?

Det finns några intressanta frågeställningar rörande kalender-fenomenet:

Kan det vara så att det s k ”svenskfientliga” etablissemanget har en dold agenda när andra länder och kulturer får ta plats i kalendern?
Har ”sverigevänner” en genuin rädsla över att rättigheter inskränks eller att Sverige kommer att gå under p g a att ramadan finns med i kalendern?
Är det specifikt muslimska högtider som är ”farliga”, eller gäller det andra främmande element också?

Jag antar att det handlar om olika grader i helvetet. Och det största helvetet för ”sverigevännerna” verkar vara islam, muslimer och deras leverne.

Krönikor

En fördummad debatt om sexuella övergrepp

januari 21, 2016 Helena Trotzenfeldt

Ingen har undgått debatten om de sexuella övergreppen. De flesta som skriver, såväl journalister, bloggare, krönikörer som Facebook-användare, hittar stöd för just sina favoritteser i det som hänt. Allra argast, eller ska vi säga nöjdast, är förstås Sveriges nationalister. Äntligen har de fått stöd för sin viktigaste åsikt av dem alla: ”Invandrare är farliga. Invandrare kan inte leva i Sverige, eftersom de är i grunden väsensskilda från oss etniska svenskar. Invandrare begår sexbrott mest hela tiden, för de hatar svenska kvinnor.”

Och tongångarna i allmänhet har verkligen ändrats senaste veckan. Det har blivit en sorts oemotsägbar sanning att män från Mellanöstern, och då främst muslimer, överlag anser sig ha rätt att kränka kvinnor sexuellt. Det är ”en del av deras kultur”, framförs det, och den som säger emot ”blundar för sanningen”. Flera av mina nationalistiska följare på Facebook har triumferande framfört att jag som förespråkar en generös asylpolitik tycker det är bra med våldtäkt, eller att jag åtminstone är ansvarig – inte bara för det som hänt i Sverige, utan även i Köln. Jo. Det låter bisarrt, men det är inte de främsta tänkarna det handlar om. Men de är dessvärre representativa för den nya, självbelåtna på gränsen till euforiska stämning som nu råder bland dem som ”länge varnat för invandringens konsekvenser” – det vill säga Avpixlat, Fria Tider och SD med flera.

Foto: Afropé

Jag är född i Karlstad på 1960-talet, och förutom vissa enstaka finnar och jugoslaver fanns knappt några invandrare när jag var i tonåren – och jag och många med mig blir helt förundrade över hur det i vissa diskussioner framstår som om sexuella ofredanden av typen tafsande och blottande skulle vara ett helt nytt fenomen, som svenska, fulla killar inte ägnar sig åt. Som om det gick att gå på disco utan att riskera bröst- och rumpnyp. Som om inte killarna på torget, på konserter, på festivaler betedde sig precis så på den tiden som beskrivs idag, möjligen med undantag av det där med omringandet av offren. Som om inte våldtäkter förekom. Sexuella övergrepp förekom hela tiden, kan jag och fler med mig berätta. Och ingen jag känner polisanmälde någonsin. Vi är många som påpekar detta i nätdiskussioner. Svaret blir alltid att ”det går inte att jämföra”. Varför gör det inte det? Är det inte precis samma sak? Killar och män sextrakasserar inte normalt för att de hatar kvinnor. De gör det för att de vill, eller för att kompisarna gör det, och för att de inte respekterar kvinnor tillräckligt för att låta bli.

Det framförs på många ställen att Islam ”tillåter våldtäkt”. Men en troende muslim dricker inte alkohol. En troende muslim får, som Jaafar Al-Jabiri påpekar, inte ens vidröra en kvinna utanför familjen. Våldtäkt leder i många muslimska länder till avsevärt strängare straff än i Väst. Så nej. Islam tillåter inte våldtäkt.

Betyder det att det inte skulle vara sant att åtskilliga av de skyldiga i Stockholm, Köln och Kalmar hade sitt ursprung i Nordafrika och Mellanöstern? Inte alls Det stämmer säkert, även om det inte är hela sanningen. Det finns en kärna i det som framförs som är viktig att ta med sig. Vi har sexualundervisning på mellan- och högstadiet. Den som kommer till Sverige i 16-19-årsåldern missar denna, och det måste förstås lärare och personal på boenden ta ansvar för att bättra. De som begår brott ska förstås lagföras. Det finns också platser och kulturer i världen där kvinnor förtrycks och där sexuella övergrepp tolereras, och en del av dem som kommer hit har med sig den synen. Hur många de är vet vi inte. Men hade de varit i någon sorts majoritet bland ensamkommande hade vi sett en helt annan magnitud av problem. Det rör sig rimligtvis om en mycket liten del. Här behövs förmodligen en utredning göras, så relevanta fakta kommer fram.

Och det finns flera delar i den övriga rapporteringen som skaver. Oisín Cantwell drar fram flera exempel på ett överhettat debattklimat, där det som förut möjligen tystats ner nu istället överdrivs åt andra hållet.

Jag anser att vi istället för att överdriva synen på ”kulturer” bör diskutera ”subkulturer”. Jag menar att det spelar mindre roll varifrån människor kommer och vilken kultur de tidigare levat i, och större roll vilka sammanhang de lever i idag. Människor är flockdjur, liksom hundar och hästar, och särskilt i tonåren identifierar vi oss betydligt mer med den grupp vi känner att vi tillhör än det samhälle vi lever i. I en subkultur kan sexuella övergrepp och andra brott, som personerna var för sig annars inte skulle vara kapabla till, plötsligt bli acceptabla.

Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé

Vi minns filmen Jägarna, vi minns Ondskan. Vi minns mobbarna när vi själva gick i skolan. Och det är inte svårt att tänka sig att grupper av ensamkommande, eller grupper av gatubarn, som levat utan vuxenstöd under lång tid, på samma sätt skapat subkulturer med egna regler.

Det måste hanteras, både preventivt och reaktivt.

Men vi måste också sluta skuldbelägga samtliga ensamkommande, och vi får absolut inte låtsas att sexuella övergrepp är ett renodlat ”invandrarproblem”.

Slutligen måste vi sansa oss lite, och se helheten. Sexuella övergrepp är ett komplext problem, som existerat överallt i alla tider. Det är bra att det nu diskuteras. Men det är större än den ganska fördummade och populistiska debatt som nu förs, och varken vi kvinnor, eller män, tjänar inte på att diskussionen reduceras till Avpixlat-nivå.

Krönikan är tidigare publicerad på Afropé

Artiklar

Räcker 90% för Jimmie Åkesson? Del 2

oktober 17, 2015 Redaktionen Motargument

Artikel av Polimasaren

Jag skrev för ett tag sen ett inlägg om Sverigedemokraternas gräns för invandringen. De har länge påstått att de vill sänka den med 90% vilket många har varit skeptiska mot. Vi har hela tiden sagt att målet är att stoppa invandringen helt, och 90% är egentligen en siffra de valt för att det går inte att gå till val på att stoppa invandringen helt.

Nu känner partiet medvind och nu börjar deras verkliga avsikter komma fram. Jimmie Åkesson och Richard Jomshof har i intervjuer sagt att det inte kommer att räcka med 90% utan att SD kommer att vilja minska invandringen ännu mer. I SD-organet Samtiden skriver de samma sak. Erik Almqvist diskuterar den kommande budgeten med riksdagsledamot Sven-Olof Sällström på Twitter. I diskussionen uttrycker Sällström att SD:s politik går länge än tidigare sagda 90%.

Nu har Sverigedemokraterna presenterat sin budget och vad hittar vi? De har satt en ny gräns för hur mycket de vill minska invandringen. Deras mål att endast tillåta 10% var alltså inte nog. Med senaste budet på 95% så ser vi att de börjar närma sig den gräns vi alla har sagt att de har haft som mål hela tiden. På Erik Almqvists Facebook hittar vi en intressant diskussion om det här. Först ut är ett stycke ur Almqvists trådstart:

Med tanke på migrationskaoset just nu är det dags för SD att än en gång kliva fram och ta kommando! Kom med ett tydligt åtgärdspaket som alternativ till den övriga hönsgårdens trötta förslag. Stäng gränsen, växla helt om flyktinghjälpen från Sverige till Syriens grannländer (och ställ er bakom Ungerns förslag om en gemensam EU-fond för detta), stryp välfärden för utlänningar, förstärk EU:s yttre gräns (återigen finns ett ungerskt förslag att backa upp).

Almqvist frågar vad som menas med ”nollvision” och får svaret av Oscar Sjöstedt, deras ekonomisk-politiske talesman:

Med nollvision avses en total återgång till principen om första säkra asylland, d v s för svenskt vidkommande noll så länge vi inte kör en reenactment på Stora Nordiska Kriget. Den 95-%iga minskningen gäller fr o m 1a januari 2016. Anledningen till att vi sätter 95 istället för 100% är helt enkelt för att ha viss marginal.

Så anledningen till varför de inte vill stänga gränserna till 100% är att de vill ha en liten marginal.

Kent Ekeroth ger sig in i diskussionen där han menar att vi ska ha noll asylinvandrare och att vi ska skicka tillbaks dom.

Sist ut har vi Richard Jomshof som förklarar att tiden är inte inne än för att stoppa invandringen helt utan de måste komma i regeringsställning först och först då kan de kräva ett totalstopp.

Samtidigt ska vi komma ihåg följande; SD har växt något enormt det senaste året. Trots det fortsätter vansinnet. Fel, det växer. För att verkligen kunna påverka politiken i rätt riktning måste vi fortsätta växa, för att därigenom kunna tvinga fram en förändring. För att det ska vara möjligt måste vi fortsätta med att locka över nya väljare till oss. Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Som jag skrev ovan är inte ett totalstopp något man kan gå till val på, men detta avslöjar SD:s verkliga intentioner.

Hur är det då med viljan att hjälpa till på plats? De har hela tiden påstått att de lägger mer pengar till bistånd än regeringen, men det är bara ett dribblande med siffror. Regeringen har i sin budget i flera år lagt 1,0% av Sveriges bruttonationalinkomst medan Sverigedemokraterna enbart lägger 0,7%. Nu i den nya budgeten påstår de åter igen att de lägger mer, men som bilden nedan visar så stämmer det fortfarande inte.

Källa: Landinska beräkningar

Sist så får Ekeroth förklara SD:s politik med en Tweet:

Ekeroth vill alltså stoppa all asylinvandring från säkra länder och han påstår att flyktingarna flyr inte från krig utan från säkra länder:

Artiklar

Räcker 90% för Jimmie Åkesson?

juli 26, 2015 Redaktionen Motargument

Artikel av Polimasaren

Det har sagts flera gånger att Sverigedemokraterna vill stoppa all invandring helt, men då har deras sympatisörer sagt att de vill bara stoppa 90%. Till saken hör att Sverigedemokraterna inte är ett invandringskritiskt parti utan ett nationalistiskt parti. Att stoppa invandringen så mycket som möjligt är ett redskap till att nå deras mål.

I SD:s principprogram, i stycket om nationalismen, nämns att just nationalismen är det enskilt viktigaste verktyget för att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet. De har sagt att de har en öppen svenskhet och den används som ett slags bevis på att Sverigedemokraterna inte är rasister. För att tillhöra den svenska nationen, alltså att vara svensk och då inte enbart medborgare, så krävs det att man är assimilerad annars är man som invandrare inte svensk. Vidare i programmet står det att assimileringen kan ta upp till flera generationer och de ställer också upp krav på vad som den tömda personligheten ska innehålla. De tar upp är gemensam kultur, lojalitet gentemot nationen, gemensam identitet och gemensamt språk.
Men kan då alla bli svenskar med alla dessa krav? Kan en första generationens invandrare bli svensk när Sverigedemokraterna säger att det kan ta flera generationer innan någon kan kalla sig svensk? Ska man verkligen behöva ge upp allt man har med sig från det land man kommer ifrån som då assimilering betyder? Ja, enligt flera av partiets företrädare i partitoppen så ska man det. Man kan också, som infödd svensk, upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är så viktigt att vi ska vara så lika varandra att Sverigedemokraterna skriver i sitt program att den grupp som är olik måste vara begränsad.

Då kommer vi till frågan om anledningen till varför de vill stoppa invandringen, eller till vilken nivå de vill sänka densamma. De är alltså ett nationalistiskt parti som vill att alla ska vara lika och för att nå detta vill de sänka invandringen med 90%. Nu verkar inte längre 90% räcka. I en intervju i juni 2015 i tidningen Expressen svarar Jimmie Åkesson på frågan hur de har kommit fram till siffran 90%:

Nu är invandringen till Sverige så stor att det kanske finns anledning att fundera över en 90-procentig minskning av invandringen verkligen är tillräckligt – eller om vi behöver ha en större minskning.

Även Richard Jomshof är inne på samma spår. Han säger så här i Almedalen juli 2015:

Det är ett utgångsläge vi har haft. Jag skulle vilja påstå att 90% inte skulle räcka idag. För även om vi skulle minska med 90% så kommer vi hamna på en nivå som är högre än våra grannländer. Alltså Norge, Danmark och Finland. Alltså det är vår politik som är extrem. Idag skulle det vara en seger om vi sänkte till hälften. Kortsiktigt iallafall. Målet är att minska den kraftigt. Personligen tycker jag att 90% räcker inte.

Jomshof får frågan vad det är som räcker och på det svarar han:

I en sån situation menar jag att invandringen skulle behöva begränsas väldigt mycket långt över 90%.

Hur långt över vill han inte svara på. Istället börjar han dela upp de invandrarna i olika grupper där en av dom är ifrån närliggande länder och har utbildning och det, menar han, är ”bra invandring”. Gäller det människor som kommer hit och inte har utbildning och då har problem att kunna försörja sig, så menar Jomshof att den invandringen är ”dålig invandring”, och vill stoppa den så långt det är möjligt.

I deras tidning Samtiden skriver den ansvarige utgivaren Marcus Jonsson att SD bör förespråka invandringsstopp:

Förhoppningsvis blir funderingarna verklighet. Sverigedemokraterna bör föreslå ett tillsvidare gällande totalstopp för all invandring, med undantag för kvotflyktingar och högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. I dagsläget vore de det enda rimliga förslaget.

De känner medvind nu när opinionssiffrorna ökar och de andra partierna börjar närma sig deras tankesätt. Högst troligt är det ett försök till att försöka få tillbaka väljare till SD och det är sorgligt att övriga partier inte förstår att ge ett eget alternativ som är bättre än SD:s. Det märks väl i SD:s hårdare retorik att de har vind i seglen och att de vågar gå ut med vilken invandringsnivå och vilka invandrare de inte vill ha hit till Sverige.

På det här viset har vi snart en brun politik som är normaliserad och ett nöjt Sverigedemokraterna som har kommit ännu ett steg närmare sitt etniskt och kulturellt homogena Sverige.

Krönikor, Myter

Rasism idag är inte biologi och gener

juni 26, 2015 Jerlerup

Krönika av Torbjörn Jerlerup

Man hör ofta myten att rasism är liktydigt med hat mot ett folk, mot gener och mot ”blod”. Därför hör man ofta sverigedemokrater säga att muslimhat inte kan vara rasism – det är en religion, inte ett folkslag. En del andra säger att de inte är antisemiter, även om de pratar om en judisk konspiration. För de har inget emot ”goda” judar som är mot Israel och sionismen, eller f d judar som konverterat.

Efter andra världskriget ändrades definitionen på rasism. Det som var rasism fram till 1945 var biologisk rasism. Hat mot ett biologiskt enhetligt folkslag, mot genuppsättningar och hudfärger. Få har den synen på andra folk idag. En del, hardcore-nazister t ex, har kvar den synen. De flesta andra är vad som kallas ”kulturella rasister” istället: de hatar en kultur eller en religion.

Men bådadera är rasism.

Så här kan det låta:

Om muslimhatet: ”Islamofobi är ett bluffbegrepp. Att kritisera muslimer kan inte vara rasism, för islam är inte ett folkslag”.

Om judehatet: ”Judehatet är en bluff. Det finns få som är antisemiter och hatar alla judar. Jag känner flera judar och läser gärna Israel Shamir som är f d jude. Jag hatar inte alla judar. jag är bara mot den sionistiska och judiska världskonspirationen bara. Jag är inte rasist”.

Om antiziganism: ”Jag är inte mot alla romer. Därför är jag inte rasist. Men romernas kultur är sån att man uppmuntrar till stöld. Det säger en rom jag känner också, som är mot den romska kulturen”.

Om homofobi: ”Jag har en vän som är homosexuell, och jag har inget emot det – bara jag slipper se det”.

Om begreppet ”kuffr” och hat mot andra som inte har den rätta tron: ”Rasism rör föreställningar om biologiska skillnader. Detta har med trosuppfattningar och livsåskådning att göra. Inte mindre fel för det, men snälla kalla det inte rasism”.

Förändringen av begreppet rasism började med judehatet. Därför kan det vara bra att använda antisemitismen som exempel på hur de två varianterna av rasism ser ut.

Israel Shamir är en central person i den internationella antisemitismen. Han är f d jude. Det hindrar inte att han får full respekt av de flesta andra antisemiter i världen. Trots hans judiska blod anses han vara en god person av många antisemiter.

Även många nazister pratar väl om honom. Det ser man ofta på Stormfront.

Israel Shamir is one of the few Jews who has earned my respect. Years ago I used to post on his forum, he was absolutely hilarious because practically everyday he would ban one of his sycophants off his forum simply for not being anti-Semitic enough, he would then chastise them with a big one page lecture about the evils of being too soft on zio-supremacism. I wasn’t used to seeing a Jew take a stand like that, he was something else!

En del nazister är inte lika positiva till honom. Svenska Motståndsrörelsen i Sverige är kluven. En del säger att han är en god jude. Andra att han är en person som man inte kan lita på; för att han har ”judiskt blod”.

Neturei Karta. Förintelseförnekande judar som ofta älskas av antisemiter.

Det finns två sorters judehat.

En del är mot alla judar. Det spelar ingen roll om de lämnar judendomen och konverterar. De är ändå alltid bara en ”smutsig jude”. De är biologiska, eller genetiska, nazister.

De andra judehatarna bryr sig mindre om en persons judiska bakgrund. De kan tolerera personer som har, eller säger sig ha, en judisk bakgrund, som Israel Shamir eller Lasse Wilhelmson. Det ”judiska blodet” i dem spelar ingen roll. De här är då kulturella rasister.

En del av de kulturella rasisterna går så långt att de inte bara gillar ex-judar utan även judar som Gilad Atzmon eller den rasistiska extrema judiska organisationen Neturei Karta. De sistnämnda anser att förintelsen var judarnas fel eller att förintelsen inte ägt rum. De kan ha judiska vänner…om de är mot Israel och sionismen, t ex. De upprepar ofta att de inte alls är mot alla judar. De är bara mot den judiska världskonspirationen. Eller så säger de att det judiska folket har de inget mot, bara den judiska makten över världen och de som sprider lögnen om förintelsen.

Det är kulturell rasism.

Om nu denna form av rasism, så kallad kulturell rasism, inte är rasism, så finns inte mycket judehat kvar i världen. Då är antisemitismen på utdöende och bara ett litet fåtal nazister finns kvar som hatar alla judar. På samma sätt förhåller det sig med islamhatet. Det är hat mot en kultur och en religion mer än ett folk. Fast det finns vissa som går så långt att de hatar till och med ex-muslimer, så även inslag av biologisk/genetisk rasism finns i muslimhatet.

Men det är inte nog med det. På samma sätt som den moderna antisemitismen fungerar, fungerar även hatet mot t ex kristna, eller otrogna, så kallade ”kuffar”. Så fungerar det mesta av islamofobin.

Det finns två sorters rasism. En genetisk och en kulturell. Ibland är de båda inflätade i varandra.

Att begränsa rasism till att handla om genetik, folk och biologi är farligt. Om man gör det finns nästan ingen rasism i världen idag. Men rasismen ser inte ut som den gjorde i det heilande Nazityskland 1938. Den har förändrats, precis som världen har det!

Krönikor

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

januari 18, 2015 David E

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

Motionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.

Krönikor

"Judar är inte problemet"

december 18, 2014 Helena Trotzenfeldt

”Judar är inte svenskar”, sa Björn Söder, ungefär.

Och Sverige rasade.

Björn Söder rasade också – för att han är missförstådd. Han är pro judar. Pro Israel. Mot muslimer och Palestina. Hur kan han anklagas för att vara emot dem?! Kent Ekeroths mor är jude. Hans mormor flydde från Polen under andra världskriget. Massor av judar är sverigedemokrater, och vi som nosar runt i SD-fora är vana att se Israelflaggan som profilbild eller bakgrund. Israelvänligheten genomsyrar allt. Inte heller har de något emot samer, säger Björn Söder. Bortsett då från att samer diskriminerar svenskar lite grann genom att ha ett sameting. Men annars har de inget emot dem. Nejdå.

Skiftande reaktioner i SD-land

Resonemanget blir förvirrat i SD:s fora. Allt från ”Björn Söder har helt rätt, för samerna vill inte heller vara svenskar” till ”media ljuger och förvränger” till ”jag röstar inte på SD om det ska vara så här”.

Och sedan kom till slut någon sorts uppläxning från Richard Jomshof, som lyfte fram sitt finska ursprung, och så fanns plötsligt den samlande förklaringen – Björn hade varit otydlig. Det var allt. Ja, och media hade överdrivit. Jepp. Lugnet är återställt.

För oss på andra sidan är det förstås öppet mål. Han sa ju att judar inte var svenskar. Är inte det antisemitiskt? Självklart! Det är lätt att ryckas med, för äntligen har SD gjort bort sig på hög nivå. Nu finns något enkelt att ta på. Vi icke-nationalister tycker ju det är enklare att försvara judar än muslimer, trots allt. Vi gjorde långa grupparbeten om Förintelsen i skolan, vi läste Anne Frank. Judarna var offer för världshistoriens mest kända illdåd, och SD har nu en gång för alla bevisat sina nazistiska rötter.

Det är så mycket enklare att angripa SD för att ha försagt sig om judar än att ta strid mot deras verkliga och påtagliga muslimhat. Försvara muslimers rätt att överhuvudtaget existera och du får omedelbart mothugg i form av ISIS, brutala citat från Koranen, könsstympning och hedersvåld. Man trasslas in i ett nät av obehagliga fenomen och det är svårt att hålla fokus på att nästintill alla muslimer faktiskt inte är fundamentalister.

Men jag vill ändå påstå att det där med att sparka in bollen i det öppna målet och kalla nationalister för antisemitiska är att missa helheten.

Björn Söder är nämligen en typisk nationalist av den gamla sorten, till skillnad från de nytillkomna som bara vill minska invandringen lite. För Björn Söder är egentligen inte invandringen eller pengarna vi förlorar centrala. Det som spelar roll är svenskheten.

Alla kan vara svenskar, men på SD:s villkor

Sverigedemokraterna var förr verkliga rasister. De ville hålla Sverige rasrent, på samma sätt som Hitler ville. Numera förnekar de sina nazistiska rötter, förstås, men det som hände för femton år sedan när Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder tog över var att rasrenheten plockades bort ur begreppet ”svensk”. Alla får vara svenskar, bara de är det fullt ut.

Det där med att släppa kravet på genetiskt arv var ingen liten sak. Då. Men den möjliggjorde deras väg till makten. Det är den som gör att SD-anhängare kan beklaga sig med ett ständigt upprepat ”hur kan alla tycka att vi är rasister? Varför läser ingen partiprogrammet?”.

Det är förstås oklart om de helt lämnat rasrenhetsivern bakom sig, eller om det bara är på ytan. Och jag tror det är olika med det. Jag tror inte att Åkesson värderar en adopterad svensk lägre än en etnisk svensk, men vad gäller de andra är det inte lika klart.

Detta med den ”öppna svenskheten” är central i partiet, och får aldrig ifrågasättas utåt.

Självklart är ändå medlemmarna verkliga rasister i hög utsträckning. Just nu cirkulerar en bild från Avpixlat på en mörkhyad, adopterad, svensk man som begått ett brott. Och nej, det är inte direkt så att nationalisterna står i kö för att kalla honom svensk, trots allt snack om att kultur går före hudfärg. Han är en apjävel som ska åka hem. Så man kan säga att den öppna svenskheten är ganska villkorad. Har du inte svenska gener och gör fel degraderas du snabbt till icke-svensk.

Det som precis hade inträffat när Niklas Orrenius höll sin intervju på SD:s kommun- och landstingsdagar var att Söder fått en chans att, inför en publik av förmodat andäktiga partikamrater, veckla ut vad svenskhet egentligen var i hans huvud. Han kanske var lite kaxig på grund av framgångarna, och han kanske hade sänkt garden efter det positiva gensvar som hans Mein Kampf-liknande idéer om nationalstaten sannolikt fått. Kanske kände han att SD-publikens beundran för hans teorier bevisade att världen nu var mogen att ta till sig hela hans fyrkantiga bild av svenskhet och av hur folket måste vara enhetligt.

Oavsett vilket gick han längre än han brukar. Han tog ut svängarna, kan man säga.

Det var inte första gången han gjorde det. Hans tidelagsparallell till homosexualitet är välkänd, men den var förr. Innan de polerat ytan. De har lyckats bra med att slippa ta ansvar för sånt som var förr. Och sedan har de hållit sig i skinnet.

SD:s människosyn har ändrat fokus: från gener till kultur

Men nu gick han för långt, och berättade hur han egentligen tänker:

I Björn Söders huvud har alla människor en nationstillhörighet. I Sverige ska svenskar bo. Det är huvudregeln. Övriga nationaliteter ska egentligen inte vara här. De förstör vår känsla av samhörighet. Alla som inte är helt svenska är ett minus. Men man kan vara mer eller mindre dålig.

Den öppna svenskheten ger dessutom en möjlighet: den som är kurd, tysk eller kines kan välja att sluta vara det, och får då lov att bo bland oss om denne istället identifierar sig som svensk, talar svenska utan brytning, äter svensk mat och är kristen eller möjligen ateist. Det är ett generöst erbjudande, som skiljer SD från sina extremare släktingar i Svenskarnas Parti. Det är främst på grund av förflyttningen från gener till kultur som SD inte längre är nazister. Å andra sidan ställer det deras filosofi i nivå med ISIS. Du får leva i Islamiska Staten om du är muslim. Annars inte. Du får leva i Sverige om du erkänner dig som beter dig som en svensk. Annars bör du, med vänligare metoder än ISIS dock, flytta hem.

Men de fem minoriteterna samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar är ett undantag från regeln om att alla som inte är svenskar behöver absorberas, förlåt assimileras, eller lämna landet. När det gäller romer, finnar och judar gäller förstås de som har gamla rötter i Sverige. Inte nya invandrade sådana. Men ändå. Du får vara något annat än svensk, utan assimileringskrav! Trots att Sverige är svenskarnas land! Är du inte bara supertacksam?!

Nationer i Sverige — Blå slipper assimilation. Röda bör assimileras eller lämna landet.

Jo. När Björn Söder förklarade att judar får bo i Sverige tycker han själv att han är snäll. Och generös. De behöver inte bli svenskar, liksom alla andra. De får vara sig själva. Bara de inte ställer till det för mycket.

Han fattar därför inte alls allt hallabaloo. Han sa ju något som var bra och sant. ”Man kan inte vara 100 % kurd och 100 % svensk, för då blir det ju 200 %”, uttryckte han till SVT, nöjd över sin egen lurighet, och hyllas för det av SD-anhängare.

Han begriper inte att för en jude som bott ett långt liv i Sverige är det absurt att någon tycker hen är mindre svensk än en lika gammal kristen. Man kan vara 100% kristen och 100 % svensk, men en jude tvingas välja, enligt Söder. Man kan vara 100 % värmlänning och 100 % svensk, men en same tvingas välja.

För de allra flesta av oss är tankebanorna absurda. Vi fattar inte varför någon lägger tankemöda på att reflektera över hur andra identifierar sig. Folk som bor här ska följa våra lagar, göra rätt för sig och bete sig med hyfs. I övrigt får de leva som de vill. Tycker vi. Och vi ruskar på huvudet, äter sushi till lunch, pratar engelska med kollegorna på jobbet och handlar middagen av en kassörska i hijab utan att reflektera ett ögonblick över en mångkultur som Söder förtvivlad tycker trasar sönder vårt land.

Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.

Jomshof fick däremot ingen kritik för sitt uttalande, för att media var så glada över att han satte Söder på plats. Men det han sa var egentligen ingen dementi, även om det framställdes så. Han sa ”det är en fallande skala” flera gånger, och berättade hur han delvis identifierar sig själv som finne. Vaddå fallande skala? Säger han inte egentligen samma sak som Söder? Man är inte helt svensk om man även är finne. Man måste dra ner svenskheten lite för att få plats med två nationer. Inte för mycket dock, som framgår av Jomshofs motion.

Rangordning — Från topp till botten, hur SD rankar nationaliteter. Det år ingen exakt vetenskap, men jag tror jag hamnar ganska nära.

Paula Bieler försöker också hjälpa till. ”Judarna är inte problemet”, säger hon lite irriterat, och hamnar otäckt nära Hitlers favorituttryck: ”judeproblemet”. Men det hon säger är viktigt. SD vill inte ha en sådan diskussion. Det är muslimerna de är ute efter.

Ungefär så här ser det ut när SD definierar vilka folk som är problem när de invandrar.

Listan över potentiella ”nationer” kan göras lång. Norrmän och danskar är nästan svenskar. Sedan avtar kompatibiliteten med svenskar med det geografiska avståndet till Sverige, och med religionen. Kristendom är bäst, judendom nästan lika bra, islam fruktansvärt, buddhismen står relativt högt och hinduism tror jag inte de normalt vet värst mycket om.

Enligt en sorts formel kan man därför räkna ut hur välkommen en människa är i vårt land.

De svenska romerna – de som bott här i sekel – de får vara här. Men det är på nåder, och av princip. Nej, SD vill inte ha dem här egentligen. Men vart ska man skicka dem?

SD förstår att vara humana. De är inga nazister som tänker gasa ihjäl folk. De som inte ställer upp på assimileringen har ett avsevärt trevligare val – de kan ju bara sticka härifrån.

Men judarna – de får stanna, trots menorah och synagogebesök. Och samerna behöver inte försvenskas.

Snällt va?

Krönikor

"Allas lika värde"?

oktober 1, 2014 David E

Allas lika värde. Smaka på orden. Visst låter det fint? Visst känns det, näst intill, som en självklarhet? Visst tycker du, och jag, att alla har samma värde? Naturligtvis är det så att alla människor är lika mycket värda? Parollen allas lika värde används, av oss alla, dagligen och är ett uttryck för allt, men det är samtidigt ett uttryck för ingenting. Om vi synar och analyserar frasen och dess innebörd ser vi att det, allt som oftast, blott är tomma ord. Vi säger dessa ord för att vi ska kunna se oss själva i ögonen och för att vi ska kunna ge oss rätten att känna oss som goda, förstående och omtänksamma människor. För alla vill vi väl vara goda? Alla vill vi väl andra väl? Eller?

Begreppet allas lika värde genomsyrar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Hur är det egentligen? Efterlever vi, och samhället, denna devis? Svaret på frågan är otvetydigt nej. Jag tänker i denna krönika förklara närmare på vilka punkter jag tycker att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde.

I samhället stöter vi varje dag på företeelser och exempel på att människor inte har samma värde. Vi ser det genom att människor diskrimineras på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken och på bostadsmarknaden. Detta är exempel på strukturell diskriminering. Vi ser varje dag tecken på att alla människor inte har samma värde. I vår vardag ges ständigt uttryck för att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde. Vi kan se det på fotbollsarenan, på bussen, på jobbet, på gatan eller i affären. Vi ser människor som behandlar andra människor på ett sätt som inte, på något sätt, korrelerar med att vi alla har samma värde. Det kan röra sig om glåpord, att tala nedsättande, att titta snett på, att nonchalera eller, i värsta fall, så kan det uttryckas genom våld. Hatbrott är ett obehagligt, men återkommande, bevis på att människor inte anses ha samma värde.

Det finns massor av orsaker till att vi tycker att människor har lika värde. Det finns minst lika många orsaker till att vi inte tycker det. Faktorer som spelar in i vår uppfattning, eller i vår bedömning, om andra människor är etnicitet, kultur, religion, sexuell läggning, kön, ålder och funktionsnedsättning. Dessa faktorer är exempel på hur vi människor skiljer oss åt. Tyvärr är det så att många av oss har fördomar. Detta i kombination med en uppfattning om att det som är annorlunda, exempelvis ursprung, kultur, religion, homosexualitet eller utvecklingsstörning, gör att vi också tycker att något, eller någon, har ett lägre värde.

Det är enkelt, och inte alltid smärtfritt, att ge människor som har uppfattning om andra människor, utifrån nämnda faktorer, påklistrade benämningar som rasist, homofob, sexist eller funkofob. Rasism, homofobi, kulturrasism, sexism och funkofobi är uttryck för åsikter som innebär att vi tullar på devisen om allas lika värde. För mig är det viktigt att poängtera att detta är åsikter. Det är föränderliga åsikter. De är icke beständiga och, på samma gång, inte en del av vår egna person. Jag vill flytta fokus till åsikten eller handlingen, och, samtidigt, flytta fokus från själva människan som diskriminerar, mobbar eller trakasserar. Jag tror på att alla människor har en förmåga att förändra stereotypa uppfattningar om andra människor. För att det ska kunna bli verklighet är det viktigt att samhället, och lagsystemet, eliminerar risken för strukturellt utövande av rasism, homofobi, köns- och åldersdiskriminering eller funkofobi.

Det är viktigt att vi inser att vi alla har ett ansvar att reagera, agera och ifrågasätta när människor ger uttryck för brister i principen om allas lika värde. När vi inte reagerar, agerar och ifrågasätter dessa attityder ger vi samtidigt vårt samtycke till attityderna. Vi godkänner dem. Är det inte svårt att godkänna saker som går stick i stäv med vad du anser om människovärde? Det kan vara bra att ha med sig nästa gång du hör fotbollspappan skrika nedsättande invektiv om någon i barnets motståndarlag, eller när tanten på bussen raljerar över busschauffören med invandrarbakgrund.

Alla människor har lika värde, oavsett allt och inget. Vi måste bara förstå det.

Jag har tidigare berört ämnet i några krönikor här på Motargument:

Tillsammans kan vi

Vilka mekanismer styr näthat?

Dela detta:

SIFO

Att avvisa en kram

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Är brottslighet kulturellt betingat?

”Kultur” är det nya ”ras”.

Dela detta:

Skiftande reaktioner i SD-land

Alla kan vara svenskar, men på SD:s villkor

SD:s människosyn har ändrat fokus: från gener till kultur

Dela detta:

Dela detta: