Etikettarkiv: argument

#Almedalen2016: Fakta eller feeling – vad bygger du dina åsikter på?

Många av de texter Motargument publicerar handlar om att knäcka myter och felaktigheter. Statistiska centralbyrån, SCB, är givetvis en viktig källa för att hämta korrekt information.

SCB har under Almedalsveckan placerat sig centralt i vimlet med sitt statistiktält, vägg i vägg med medias enorma tält. Två steg mellan kvällstidningarna och TV-stationernas scener men ända långt från sensationsrubriker. SCB har en rad seminarier om statistik och hur man kan använda statistik.

”Man kan alltid ljuga med statistik” fick jag höra i skolan. Och visst är det så att man kan använda statistik för att bekräfta nästan vad som helst? Givetvis ville jag höra vad SCB säger om detta och frågade helt enkelt Statistiktältet.

– Hur kommer det sig att myter och osanningar om migration och -invandring får fäst i Sverige? Ni presenterar ju siffror hela tiden som visar hur det förhåller sig?

– Ett svar kan vara att man tolkar orden lite olika. Vi talar till exempel inte om invandrare utan om invandringen och redan där kan det uppstå missförstånd. Och i våra mätningar använder vi till exempel ”utrikesfödd” och det är man ju hela livet, även om man blir medborgare till exempel. Man kanske är lite snabb med att ta siffror utan att tänka igenom vad de står för.

SCB håller också seminarier. Ett stående inslag varje morgon är ”I statistikens värld – så undviker du fallgroparna” om vanliga fel och misstolkningar kring statistik. I dag ges också ett antal seminarier om undersökningar kring utrikesfödda i kontexten skola, arbetsliv och tillväxt.

Intressanta fakta och statistiska underlag presenteras. Vis av varningsorden vill jag inte dra för stora växlar på det som presenteras. Det som ändå går att sammanfatta är att dina föräldrars skolbakgrund och den socioekonomiska bakgrunden hos dina skolkamraters familjer har betydelse för din framtid; men störst betydelse verkar ändå könet ha.

Och ja just det. Asylinvandringen har ökat BNP med cirka 0,5%.

// Therese Maurin, Almedalen 5 juli 2016

 

 

 

Lite om terrorismen i Europa

Artikel av Polimasaren

terrorismen terrorismen

Två grafer visar hur terrorismen har sett ut sen 1970-talet och fram till och med 2014/2015. Det är inget fel att vara rädd för terrorism, men man bör veta att antalet terrorattacker har minskat drastiskt de senaste 20-30 åren. Den största terroristen i Norden är Anders Behring Breivik och jag vill gärna lägga till Peter Mangs och John Ausonius på den svenska listan. Den enda islamistiska terrorist som dödat någon i Sverige är faktiskt den person som i Stockholm 2010 som enbart dödade sig själv med en bomb. Vi har nu senaste halvåret haft två misstänkta terrorister och den ena var en oskyldig kille uppe i Boliden och den andra var en kille som var svettig efter ett besök på gymmet. Ute i Europa har det skett flera dåd och då handlar det om att det är väldigt många som dött och därför har det också blivit massmedialt uppmärksammat.

Här är en text från Mattias Gardells bok ”Islamofobi” angående den islamistiska terrorismen åren 2007-2010. Han har hämtat sin fakta ifrån EU:s rapport ”Terrorism Situation and Trend Report”.

Rapporten TE-SAT 2007 behandlar de terrorattentat som utfördes eller försökte genomföras under 2006. Då begicks, eller planerades, 498 terrorattentat. Majoriteten begicks av sekulära separatiströrelser. Listan toppades av korsikanska separatister som låt bakom 294 attentat och baskiska separatister som utförde 145 terrorattentat. Hur många attentat som begicks av islamiska terrorister? En. Den misslyckades. Under 2007 steg antalet attentat till 583 attacker, varav 517 begicks av baskiska (279) respektive korsikanska (267) separatister. Islamistiska terrorister ansågs ligga bakom fyra attacker, samtliga misslyckades.

I TE-SAT 2009 rapporterade Interpol att 515 attentat genomfördes eller misslyckades år 2008. Återigen låg sekulära seperatister bakom flertalet attentat, men nu hade baskiska separatister definitivt tagit sig förbi de korsikanska, med 263 mot 147. Det året utfördes ett attentat av en ”islamistisk terrorist”, Nicky Reilly, en tystlåten 22-åring med Aspergers syndrom som nyligen konverterat till islam och som på eget bevåg slog till med en hemmagjord bomb på en restaurangtoalett. Den ende som skadades var Reilly själv.

Året därpå minskade antalet terroristattacker till 294, enligt TE-SAT 2010. Annars var situationen sig lik. Baskiska och korsikanska separatister stod fortfarande för de flesta terrorattentaten, 266 av 294. Fortfarande toppade baskiska separatister listan med 171 attentat mot 95, före de korsikanska och fortfarande hamnade islamistiska grupper sist, igen med ett attentat. Den inte helt framgångsrike libysk-italienske affärsmannen Mohammed Game förlorade en hand när han försökte kasta en hemmagjord bomb mot en militärbarrack i Milano, i en attack där också en vakt blev lätt skadad och fick plåstras om på platsen. Vittnen uppgav att Game ropat något under attacken, men ingen uppfattade exakt vad. Bomben var inte kraftig nog att orsaka några skador på byggnaden.

CItat från Mattias Gardells bok ”Islamofobi”. Han har alltså hämtat sin fakta ifrån EU:ss rapport Terrorism Situation and Trend Report.

The number of attacks increased in 2014, contrary to the trend in past years. A total of 201 failed, foiled or completed terrorist attacks were reported by seven EU Member States, more than half of them by the UK. Overall, attacks specifically classified as separatist terrorism accounted for the largest proportion, followed by anarchist and left-wing attacks. France reported 50 separatist attacks, all of them in Corsica. Two attacks were classified as religiously inspired. In one of these attacks, which occurred inside the Jewish Museum of Belgium in Brussels, the perpetrator used a semi-automatic rifle to kill four people. In addition to the four fatalities in Belgium, injuries as a result of terrorist activities were reported by France and Greece.

Attackerna har dock ökat något från 2013 till 2014, men ser man från 2012 så har attackerna minskat. Även arresteringarna av misstänkta terrorister har ökat. Bilden nedan visar antalet terrordåd både genomförda och förhindrade mellan åren 2012 och 2014.
terrorismen

TE-SAT 2015

Mer läsning om terror i Europa

Terrorism in Europe

I USA där man tror att det borde ske många terrordåd, mot bakgrund av landets närvaro i många länder där den islamistiska terrorismen har sitt ursprung, sker inte heller så många dåd av islamister. Det sker fler dåd av högerextremister. Se bild hur det sett ut sen 9/11.

terrorismen

Bild härifrån: Deadly attacks since 9/11

Jag vill en än gång poängtera att det är inget fel att vara rädd, men man måste veta att risken att drabbas i Sverige är väldigt liten. Jag är inte rädd alls för jag bor på landet och jag skulle vilja påstå att det finns ingen risk över huvud taget att det sker något terrordåd i lilla Hedemora.

För att få lite perspektiv på det hela så dog det 52 människor på arbetsplatsen på grund av olyckor förra året

Bilden med ”riot dog” är inte från Sverige

Artikel av Polimasaren

För femtioelfte gången försöker “invandrarkritiker” utmåla Sverige som en krigsskådeplats. Denna gång med en bild som föreställer en dialogpolis och framryckande demonstranter och en hund mitt i alltihop. Det brinner också i bakgrunden.

Namnlös
Skrämdump från Twitter

Originalet till denna bild är ganska lätt att hitta och den blev känd för hunden som fick smeknamnet “the greek riot dog”. Bilden är tagen under upploppen i Aten i maj 2010. Hunden som heter “Loukanikos” (grekiska för korv) gick bort 2012 därav fick bilden en ny snurr då.

screenshot-www-telegraph-co-uk-2016-05-19-12-40-35
Skärmdump från The Telegraph. Photo: AP

Som vi ser så är den bild som nu sprids photoshoppad (bildredigerad) och ryggen på en dialogpolis inklistrad i bilden. Den fejkade bilden sprids också av rättshaveristen och bloggaren Petterssons gör skillnad och där i sammanhang med en artikel om svenska förorter t ex Husby och Tensta.

Varför gör de så här? Vad får dom att lägga ner så mycket energi på att svartmåla Sverige? För det är så här de gör. Återanvänder gamla händelser och bilder och påstår att de visar händelser i Sverige. Förklaringen ligger troligtvis i att de kallar sig invandrarkritiska och gör allt för att stoppa invandringen även om det handlar om att lägga allt vad etik och moral åt sidan. Det finns bara en plats för dessa och det är skamvrån. Skämmes på er!

Cred goes to Lovisa Sundman för att hon uppmärksammade detta

Hertig Erik och prinsessan Ingeborg

Artikel av Polimasaren

Ett vanligt argument från islamkritiker är att profeten Mohammed ska ha gift sig med Aisha när hon var sju år gammal och att detta ska ha skett runt år 620. Med dagens måttstockar är det väldigt ungt. Handlar detta egentligen om sexuella böjelser hos män som kommer från muslimska länder? Eller kan det ha andra förklaringar?

Jag rotade bland mina länkar i en webbläsare som jag inte använder mig av så mycket längre och hittade en länk till en text om Erik Magnusson, son till Magnus Ladulås och bror till Birger Magnusson. Båda dessa herrar var alltså kungar i Sverige.

Prinsessan Ingeborg var från ett års ålder (1302) (MCCCII, Ericus dux swecie desponsauit FILIAM regis norwegie), förlovad med hertig Erik. När han krävde bröllop år 1308 vägrade dock kung Håkan att ge bort sin sjuåriga dotter eftersom han kommit att stödja brodern Birger i den svenska maktkampen (“Håtunaleken”); Erik förlovade sig då med Sofia av Mecklenburg-Werle (död 1339 och systerdotter till Erik Menved). Erik gjorde senare en pilgrimsfärd till Wien och upplöste därefter sin förlovning, varefter han återigen förlovade sig med Ingeborg. De gifte sig 1312 i Oslo.

Prinsessan Ingeborg blev alltså förlovad  med hertig Erik vid ett års ålder. Samma prinsessa gifte sig med Erik vid 11 års ålder. Erik var även förlovad med Sofia av Mecklenburg-Werle (född 1298) när Sofia var 12 år gammal.

Erik Magnusson

Sofia av Mecklenburg-Werle

Sofia av Mecklenburg-Werle födelseår

Var denna kungasläkting pedofil eller hade det med tidsandan och medellivslängd att göra? Medellivslängden ska ha varit runt 35 år, men det säger inte så mycket då dödligheten av olika sjukdomar med all säkerhet påverkade medellivslängden. Vi vet dock att människor levde inte alls lika länge som de gör idag och det påverkade säkert åldern när familjebildandet och barnafödandet var tvunget att börja.

Hur levde man på 1300-talet

Här är en länk som  visar att det är osäkert hur gammal Aishas var när hon blev gift med Mohammed.

Aishas age

Detta är inte tänkt som någon mytknäckning utan är tänkt att tillhöra avdelningen onödigt vetande, men intressant. Kanske kan det bli en tankeställare för någon. Kanske inte. Säkert är iallafall att vi ska vara väldigt försiktiga med vad vi kallar varandra. Vi kan göra varandra illa och det kan slå tillbaka på en själv.

Avslutar med två citat från två olika religiösa böcker. Detta trots att jag är ateist

Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.

Lukas 6:31

och

Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv

Hadith 13 Imam Al-Nawawi’s 40 Hadither

Rätten att vara annorlunda

Handskakningar har diskuterats en hel del den sista tiden. Med vilken rätt hälsar man annorlunda? Måste alla skaka hand i likriktningens Sverige?



Det en del muslimer beskylls för är inte att de vägrar hälsa. För hälsa gör de, med handen på hjärtat. De får skäll för att de hälsar annorlunda. Och det får man inte göra i den svenska ankdammen.

Det mest absurda är att människor som normalt sett brukar tycka att Sverige är lite inskränkt och behöver internationaliseras mer ofta också skäller på dessa muslimer och ber dem bete sig ”som alla andra”.

Förändringar tar tid i Sverige. En gång i tiden var Sverige ett land som var extremt uniformt. Kulturen var homogen och de flesta betedde sig ungefär som alla andra. 1959 öppnade den första kinarestaurangen i Sverige och 1968 öppnades den första pizzerian. Då fanns det 500 muslimer i landet. I princip ingen homosexuell hade kommit ur garderoben. Och i media chockerade herr Udden i Sundsvall läsarna med att säga att funktionsnedsatta också hade rätt att vara kåta och ha sex. I brödbutiken fanns limpa eller ljusa bröd som alla såg ungefär likadana ut. Mellanmjölken fanns inte, det var för extremt.  Sverige hade en TV-kanal och två radiokanaler – inte för att tekniken satte gränser, utan för att staten och väldigt många svenskar tyckte att det var bra om alla såg på samma sorts TV-program. Vi hade ett Televerk med orangea bilar som for omkring och i telefonbutikerna kunde man köpa endast de telefoner som staten bestämde att du skulle få köpa, med de färger staten bestämde var tillåtna. Och vi hade få uteserveringar och caféer för att staten fick för sig att uteserveringar och caféer inte var bra för svensken.

Detta började förändras på 1970-talet. Men när min mamma 1980 målade sin brevlåda röd i ett kvarter där alla brevlådor var svarta eller mörkblå kippade många efter andan – ”Får man göra så?” och ”Du kommer att få kommunen och polisen efter dig…” kunde det låta. Sen målade hon dörren röd också och människors förfäran var stor i lilla Lerberget i Höganäs. Mer krävdes inte för att få stämpeln: ”ANNORLUNDA” och ”AVVIKANDE”.

Den första svarta människa jag fick nära kontakt med var en svart läkare som kom till skolan och klämde mig på pungen i den årliga snopp-undersökningen av pojkarna. Det fanns ett adoptivbarn i det annars helvita Lerberget där höjden av att vara rebell var att trimma moppen.

Jag växte upp med två TV-kanaler för att staten tyckte det skulle vara för farligt med fler.

När kabel-TV kom var det främmande och farligt. När videon kom var den främmande och farlig. Och givetvis kvinnoförnedrande. De första katolikerna som började synas i Sverige på 1950-talet och 1960-talet möttes med hat och misstänksamhet, likt hur många behandlar muslimer idag.

imagesRätten att vara annorlunda är svag och bräcklig i Sverige. Detta eftersom den rätten är relativt ny.

Vi är än idag en produkt av bytänkandet i det gamla bondesamhället. Det avvikande var farligt eftersom det var just avvikande.

Än idag är det avvikande suspekt. Men vad som är avvikande har ändrats. På 1950-talet var det ibland suspekt att en kvinna arbetade och inte var hemmafru. idag är det suspekt om en kvinna vill vara hemmafru och inte arbeta. Att vara hemma med barnen har gått från norm till att vara det annorlunda som måste misstänkliggöras. Då var ateism suspekt, nu är religiositet lite suspekt.

Idag är det annorlunda ofta att välja att vara konservativ. Att man väljer bort Facebook. Att man skriver brev för hand. Att man hälsar på lite annorlunda sätt. Att välja traditionella könsroller där mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen. Att vara religiös och tro på Gud.

Att man väljer religiositet eller att kvinnan vill vara hemma med barnen eller att man hälsar annorlunda eller klär sig i hijab är faktiskt även det en rättighet. Och barn har rätt att följa föräldrarnas kultur. Det är sunt så länge de barnen också växer upp med respekten för och insikt i det som för dem är annorlunda, kanske ateism, en annan religion eller att inte bära hijab.

Det hade varit önskvärt att fler mötte det man själv anser vara det annorlunda med en viss flexibilitet. Man kanske inte benhårt måste hålla fast vid att skaka hand eller att inte skaka hand då man möter en medmänniska. Flexibilitet är bra.

Men vi har till och med rätten att vara oflexibla i våra liv. Om vi vill det. Eller vi borde ha det, för sådan är friheten.



Och handskakningarna då? Det viktiga är inte hur man hälsar på en annan människa men ATT man hälsar på kvinnor liksom på män. Man inte se om en människa är fundamentalist på om denne hälsar genom att lägga handen på hjärtat då denne möter en kvinna. Men om personen INTE ser på kvinnan eller inte hälsar alls, då är det en fundamentalism och en person med troliga terroristsympatier.

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

Det finns en utbredd föreställning om att barn mår bäst av att ha en mamma och en pappa närvarande under sin uppväxt. Det brukar heta att ”barn behöver en mamma och en pappa” eller att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Det finns också de som har varit av en annan uppfattning vad gäller könsuppsättningen i ett föräldrapar.

Det största problemet i denna föreställning är att vi utgår ifrån oss själva. Det är vi vuxna som tror oss veta vad som är bra för barnen. Vad som ingår i detta är lite oklart, men det brukar handla om att barnet ska utveckla ett bra beteende, få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga. Ytterligare exempel (mina spekulationer) på vad som skulle kunna påverkas av föräldrars könstillhörighet är sociala koder, könsidentitet, människosyn samt synen på kvinnor respektive män. Är dessa företeelser avhängigt könen på föräldrarna? Eller beror det på andra faktorer?

Vad barnen tycker verkar vara sekundärt. Vi vuxna har bestämt oss för att barn helst ska ha en förälder av vardera kön. Är det uttryck för homofobi? Är det uttryck för heteronormativitet? Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Är detta ett uttryck om att ”det naturliga” är att vi ska ha en förälder av vardera könet?

Det är nu det blir kontroversiellt. Det jag kommer att redogöra för härnäst i denna mytknäckare kommer att uppfattas som en bomb för vissa, en liten överraskning för andra och en självklarhet för en del.

Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.

Amerikanska forskare vid University of Colorado Denver har gått igenom 19 000 studier och artiklar i ämnet. Den banbrytande forskningen leddes av docent Jimi Adams, docent vid nyss nämnda universitet. Adams medskribent till studien, Ryan Light, sociologiprofessor vid University of Oregon, konstaterar att detta är den mest omfattande analysen som gjorts i ämnet. Forskarna har funnit fakta som styrker att det inte spelar någon roll vilken könstillhörighet föräldrarna har.

Materialet som forskarna har studerat sträcker sig ända tillbaks till 1977, och sedan millennieskiftet råder konsensus i frågan: barns utveckling påverkas inte av huruvida föräldrarna är samkönade eller heterosexuella.

Jag hoppas att detta kan komma att innebära att vi slutar använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling.

Mina svar på frågorna jag ställde i början:

  • Är det uttryck för homofobi? Ibland.
  • Är det uttryck för heteronormativitet? Absolut.
  • Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Most definitely.
  • Är det uttryck för vår föreställning om att ”det naturliga” är att ha en förälder av varje kön? Ja!

Kommer detta ”avslöjande” att påverka riksdagspartiers ståndpunkt i frågor som rör homoadoption/samkönad adoption (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta) och insemination för lesbiska par (Sverigedemokraterna motsätter sig detta)? Jag har berört detta inför valet 2014. Förevändningen dessa partier har i frågan är att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Kommer vi att få se en förändring hos dessa två konservativa partier? Om inte har jag svårt att se något annat än att de har homofobiska, eller heteronormativa, föreställningar.

De officiella dokument som säger att ”varje barn har rätt till sin mamma och pappa” bör med den här nya forskningen som stöd ändras till ”varje barn har rätt till sina föräldrar”.

Det enda negativa med samkönade föräldrar är själva föreställningen om att det är fel, och den föreställningen bottnar i våra fördomar, vår homofobi och vår heteronormativitet. Barn med samkönade föräldrar kan bli stigmatiserade och mobbade. Detta har sitt ursprung i vuxnas fördomar och i vilken påverkan vi har på våra barn. Våra fördomar och vår intolerans har en tendens att, ibland, överföras till våra barn. Det är allas vårt ansvar att se till att det inte fortsätter.

Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.

Barn behöver föräldrar. Punkt.

* Kristdemokraterna har sedan 161127 beslutat att även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption

Källor:

Föräldrars kön utan betydelse

New study about children of same-sex couples: Researcher says no evidence they are negatively impacted

Lästips:

Äntligen kan vi få barn från Brasilien

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män

Krönika av Collins Luther Zola – tidigare publicerad på Afropé

”- Collins! Normen säger att jag som svensk ung kvinna skall skaffa mig en akademisk utbildning och gifta mig med en vit svensk välutbildad man med mycket pengar”. Så sa en vit svensk tjej jag dejtade en gång. Hon fyllde på en annan gång och sa att, ”- Fan jag tror att vid äldre ålder åker jag till Västafrika, Gambia, för att få sex. Jag tror aldrig att jag kommer bli lycklig med en vit akademiskt lagd man.” (År 2014 i Lund)

Svarta män - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

År 2013 flyttade jag till Lund. Där var jag tillsammans med en tjej och i början var det inte många som visste om det. Vi valde att hålla tyst om det på grund av sportsliga skäl. Jag var ungdomstränare och hon spelade för seniorlaget på damsidan. Vi höll det hemligt för att undvika frågor och spekulationer om vem jag var och hur jag hade fått uppdraget. När det senare blev officiellt utåt blev människor runt i föreningen rätt så nyfikna. Hon fick en gång en fråga av sin lagkamrat rakt upp och ner: ”-Har din kille stor kuk?”. Hennes lagkamrat fick aldrig något svar. (År 2013 i Lund)

”- Vita män vet inte vad de skall göra i sänghalmen”. (Vit äldre kvinna i Malmö)

När jag som svart kille hör sådant här blir jag väldigt skrämd. När jag var yngre förstod jag mig inte på sexualiseringen och objektifieringen av oss svarta pojkar och män. Saker som jag fick veta och höra, när jag gick i skolan, var att man som svart man skulle vara väldigt välutrustad. När jag var yngre brukade mina klasskamrater försöka titta in i omklädningsrummet för att se om jag hade stor snopp, när jag spelade handboll samma sak.

Detta skapade förväntningar hos en själv. På det hade vi också hiphop och R’n’B-kulturens utveckling, på gott och ont. Det skall inte stickas under stol med att jag reproducerar denna bild av oss svarta män ibland och utnyttjar det. På det sätt jag har gjort det har varit att ibland om jag får frågan i vissa sammanhang så vill jag försvara att svarta män är mer välutrustade än vita män, istället för att faktiskt mena på att det är väldigt individuellt.

Tupac Shakur - Foto: Boo Rader

Alltså tidigt i ålder blev jag indoktrinerad av klasskamrater, lagkamrater och samhälle att min manlighet satt i att jag skulle ha en stor snopp och mitt sätt att som svart kille/man attrahera kvinnor, speciellt vita svenska tjejer/kvinnor som inte ”vill” eller inte attraheras av vita män. Återigen hamnade jag i en position där jag reproducerade detta genom att försöka bevisa att jag kunde ragga på svenska tjejer bäst.

Jag tror att ett stort problem med att sexualiseringen och objektifieringen av svarta män är på denna nivå handlar om att skönhetsideal har förändrats, givetvis på gott och ont.

Vi svarta män har en speciell särställning när det kommer till skönhet. Det har väldigt mycket att göra med musik, film och sportindustrin där det finns många framgångsrika män. Tupac Shakur, som är avliden idag, kommer för alltid förbli en sexsymbol med sitt androgyna utseende. Idris Elba med rötter ifrån Sierra Leone och Ghana  beskrivs ofta som drömmen av en afrikansk man med tydliga drag.

Idris Elba - Foto: Athena LeTrelle

Det sägs idag att många människor har olika preferenser. Jag har till exempel pratat med en del vita svenska kvinnor som jag vet föredrar att dejta svarta män. Oftast vill jag veta ifall det handlar om den sexuella bilden, tydligen är det inte det. Det säger de, men påvisar att preferenser till skönhet är vad den är. En annan gång fick jag höra att, ”- som svensk kvinna med större längd, större bak och större byst blir jag mer uppskattad och uppvaktad av svarta män än vita svenska män på grund av att jag inte uppfyller egentligen det västerländska skönhetsidealet en kvinna skall ha eller vara.” (År 2016 i Stockholm)

På detta vis vet jag inte om de här kvinnorna reproducerar sexualisering och objektifiering i så stor utsträckning, eller om det inte också handlar om vilka sociala konstruktioner som varit negativa, fast vi svarta män också har efterlevt, utvecklat och använt det till vår fördel inom dessa sociala konstruktioner, av många anledningar.

Jag låter det vara osagt och lämnar till er som läsare att fundera på det.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Etnicitet – en aspekt av en social relation

Etnicitet är en aspekt av en relation. Det krävs olika folkgrupper för att etnicitet ska uppstå. I monokulturer finns det ingen etnicitet eftersom det inte finns några andra kulturer som referens.

I en tid när monokulturer blir mångkulturer uppstår samtidigt etnicitet. Etnicitet är en relation av ”oss”. Etnicitet är personlig, subjektiv och flytande. Det finns ingen naturgiven etnicitet eftersom den är beroende av den egna personens uppfattning om vilka och vilket som är ”oss egna”.

Etnicitet är en aspekt av en social relation. En sida av myntet där myntet är relationen mellan folkgrupper eller individer. En relation för vad vi anser vara ”oss”, samt vad som inte är det. Hur en person betraktar ”oss” är helt individuellt och ingenting som går att värdera eller betrakta objektivt.

Vi har olika ”behov” av etnicitet beroende på vem vi umgås med eller var vi befinner oss. Reser du till ett annat land kommer din känsla av att vara svensk öka i takt med att du inte känner dig ”hemma” och kan relatera till din omgivning och de människor som finns där. ”Svensk” är i sin tur vad varje person själv lägger för betydelse i det.

Att ”behovet av etnicitet” ökar beror på de förändrade sociala relationer mellan dig och den andra personen eller den för dig ovanliga eller nya miljön. Det fungerar likadant där du bor och i alla vardagliga händelser. Det är inte nödvändigtvis någonting fel med det, det är bara så vi är och så vi tolkar och förstår varandra.

Fel blir det om vi betraktar etnicitet som någonting oföränderligt, objektivt, ursprungligt och någonting som karaktärsbeskriver en person. Etnicitet är per definition personlig. Både hur den egna personen själv ser det, samt hur den tror att andra ser det och vilken betydelse den har. Bara för att två personer identifierar sig till samma etnicitet betyder inte det att de personerna är likadana, lika lite som de lägger betydelse vid samma saker.

Exempelvis är det så att européer framstår för en asiat som en etnicitet och kineser framstår som en etnicitet för en europé. Européer och kineser ser varandra inbördes som massvis av olika etniciteter. Det finns inga bestämda gränser.

Européer är som vi vet massor av olika etniciteter och den svenska etniciteten har fått en ökad betydelse för en del människor som en konsekvens av att Sverige, precis som större delen av världen, numera är att betrakta som en del av samma globala sociala yta. Jämfört med resten av världen har inte etnicitet haft någon särskild betydelse i Sverige i en allmän kontext, endast personlig, då de flesta människor upplevt att de lever i en monokultur, där etnicitet helt enkelt inte existerar mer än vid individuella möten.

Sverige är inget undantag för etniska sociala konstruktioner. Det finns på makronivå. Utsocknes kontra insocknes, Dalmas kontra värmlänning, stockholmare kontra skåning, svenskar kontra finnar, vita svenskar kontra samer, romer eller muslimer.

Det finns även etniska sociala konstruktioner på mikronivå. Den som bor i centrum och den som bor utanför staden. Det finns vissa som argumenterar att överklassen är en egen etnicitet då de lever och gifter sig inbördes och behåller därmed en inre etnisk prägel på ”oss”.

Finns det inte flera olika sorters folkgrupper finns det heller inte en relation mellan ”oss som finns här” och ”de andra”. Eftersom det endast finns ”oss”.

När det finns olika folkgrupper kan etnonationalismen framstå som eftersträvansvärd då den bygger på den här känslan som uppstår när etniciteter får en ökad betydelse. Det kan den få eftersom den monokultur som funnits tidigare helt enkelt övergår till en mer mångkulturell och global ordning och människor söker samhörighet i en ny social ordning. Människor som har svagt socialt skyddsnät är vanligen de som präglas av en känsla av utanförskap och ofta upplever den osäkerheten starkast.

Detta är ingenting nytt i historien utan det blir samma varje gång det sker stora folkvandringar över jorden. Våra sociala mönster ändras och en del människor får svårt att anpassa sig i den nya sociala ordningen.

De människorna som från att ha ingått vad de upplever som en monokultur, och som sedan gradvis mer och mer inte gör det, kan få ett utökat behov av att känna sig ”hemma” då osäkerheten kring saker och personer de inte känner igen kan vara stor.

De människorna behöver få en naturlig samhörighet med alla människor. Det måste ske med förståelse för att dessa människor inte är vana vid det som händer. Den stora överhängande risken som finns med att inte låta de personerna få en samhörighet med alla andra människor är att den osäkerheten förvandlas till fördomar. Fördomar som i bästa fall kan ge upphov till märkliga slutsatser, men i värsta fall rasism.

Vi människor är sådana att vi alltid skapar oss en förklaring över saker och ting. Vi tror på det som vi känner är den bästa förklaringen. Vi applicerar våra känslor som förklaring på de saker vi inte förstår.

Det här är varför det alltid är viktigt att människor förstår att behovet av en persons ”etniska samhörighet” ökar i takt med att svårigheterna att överkomma de ”etniska gränserna”, som personen har föreställningar om att de finns. Därför är det alltid viktigt med kunskap och möjligheter för människor att få samhörighet med alla andra människor som behöver detsamma.

Glimmingehus på arabiska

Den 8 juni 2016 förkunnade Riksantikvarieämbetet att Glimmingehus ämnar starta guidningar på teckenspråk och arabiska. På Glimmingehus Facebook-sida kan vi läsa följande:

Arabiska håller på att bli näst största språk i Sverige!

I år inför vi därför visningar på arabiska för första gången.
De äger rum den 25 juli och 12 augusti kl 13.30
Just det: 12 augusti! i vårt program står det tyvärr fel, vi blev tvungna att ändra efter tryck.

Visningarna tar, precis som de svenska, ca 45 minuter och vänder sig till både barn och vuxna.

Dela bland arabisktalande vänner!

Glimmingehus, beläget i Simrishamns kommun, är den bäst bevarade medeltida borgen i Norden. Borgen är ett välbesökt turistmål och många skånska skolbarn har genom åren åkt på skolutflykter dit.

Glimmingehus erbjuder idag visningar på svenska, engelska och tyska. På Facebook-sidan kan vi läsa att man under 2016 kommer att erbjuda 456 visningar på svenska, 78 på engelska, 10 på tyska och två vardera på teckenspråk och arabiska.

I kommentarsfältet tar det inte lång tid innan ”invandringskritiker” reflexmässigt slår bakut och börjar ifrågasätta visningar på arabiska. De reaktioner som ännu finns kvar är av det mer sansade slaget.

Bland kommentarerna står att läsa:

Hur många kulturarv har den senaste tiden oåterkallerligt fördärvadts i arabisktalande nationer, ta reda på det och dra sedan en slutsats vad vi och Glimmingehus har att vänta. Tack för ordet. Höjden av naivitet finns inte att skåda, lite omvärldsorientering om jag får be

Det är inte turister det handlar om, såvida det inte är ekonomiska turister!
Vore bättre om de som kommer från arabländerna som vill bosätta sig i Sverige pga olika anledningar lärde sig svenska, integrerade sig,fick ett arbete och började betala skatt. Sightseeing får man syssla med när allt detta är avklarat.

Detta är bara en sak av 100 i arabiseringen och islamiseringen som pågår för fullt i vårt land.
Vi får se hur länge vi har kvar våra traditioner, värderingar och svensk kultur innan det blir till stoff som vår framtida avkomma endast får uppleva genom historieböcker.

Arabiska är de facto Sveriges tredje största språk. Har nyanlända arabisktalande inte rätt att få ta del av, och förstå, den kulturhistoria som ges på Glimmingehus? Är inte just detta, att lära sig om kultur, historia och traditioner, viktigt för ALLA?

Att det genomförs visningar på arabiska tjänar sitt syfte på så sätt att det främjar folkbildningen och förståelsen för Skånes historia hos den stora grupp arabisktalande i Skåne, och Sverige, som ännu inte lärt sig svenska. Att fler människor i Sverige får möjlighet att ta del av svensk historia är positivt för att folkbildningen ska kunna bevaras i framtiden.

Om vi ser till ett internationellt perspektiv vad gäller turism, är arabiska, bland flera andra språk, standard på guidningar och sightseeingbussar. Som tredje största språk i Sverige, och femte största språk i världen, är det ett naturligt steg. Det borde vara en självklarhet att så många turister som möjligt, inhemska som utländska, ska ges möjlighet att ta till sig kunskap om svenskt kulturarv.

När allt kommer omkring är det så att Glimmingehus och Riksantikvarieämbetet själva bestämmer över verksamheten och gör vilka val de vill beträffande språk på visningarna. Verksamheten planerar att utöka visningarna med ytterligare språk framöver. Det är väl fantastiskt?

P.S. Om du inte förstår teckenspråk eller arabiska kan du istället välja en visning på svenska.

 

 

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke”

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma  kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd  ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?).  Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion.  Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i  kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar  som säger sig leva i fel kropp.  Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir  nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig.  Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det  ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon. 

 

Rokibath Alassane

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé