Detta är den sista delen i en artikelserie om politisering av antisemitism. Det finns diskussioner om antisemitismens varierande uttryck och hur antisemitism politiseras på olika sätt. Den här artikelserien har fokuserat på hur antisemitism politiseras genom att sammanblandas med kritik mot Israel. Artikelserien framhåller bland annat vikten av kontext för att förstå. Huvudargumentet var att experter som bör bidra till ökad förståelse för detta, tyvärr ibland bidrar till motsatsen genom att osynliggöra eller vantolka den kontext som Israelkritik sker i och på så vis bidrar till en politisering av antisemitism.

Detta är olyckligt av många skäl. När begreppet antisemitism politiseras riskerar dess självklara moraliska kraft att gå förlorad och rädslan att bli anklagad för antisemitism avtrubbas. Till detta följer en risk att verklig antisemitism inte blir tagen på allvar. Samtidigt misstänkliggörs antikolonialism och kampen för självbestämmande.

Faktum är att antirasism och antikolonialism är förankrade i samma idé om ett grundläggande människovärde. Intolerans och fientlighet mot andra på grund av etnicitet och religion är främmande för denna rättighetsbaserade grundsats och där det förra tar form har det senare övergetts. Experter bör tydliggöra dessa skiljelinjer istället för att sudda ut dem.

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. I föregående del av denna artikelserie beskrevs hur experter ofta antar en historierevisionistisk ansats när de sammanblandar antisemitism med Israelkritik. Genom att fördunkla historien sker ett skifte i perspektiv på hur olika ställningstaganden och handlingar kan förstås i relation till Israel-Palestina och antisemitism. I denna del beskrivs kortfattat hur detta leder till att politiska aktörer misstänkliggörs och framställs som illegitima.  

Att det totala perspektivskiftet inbegriper en avlegitimering av politiska aktörer märks av på många håll. Ett exempel är misstänkliggörandet av den palestinska solidaritetsrörelsen BDS för att den inte är ”för en judisk stat någonstans i det historiska Palestinaområdet”, som statsvetaren Anders Persson beskrev i en rapport för Segerstedtsinstitutet. I ett avgörande stycke noterade Persson att inte heller den liberala journalisten Peter Beinart är för en judisk stat i Israel-Palestina. Trots detta lät han Beinarts position kontrastera BDS-rörelsens underförstått antisemitiska (men snarlika) position. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än en avlegitimering av palestinier och solidaritetsrörelsens politiska aktörer.

Avlegitimering av BDS har pågått under lång tid och har lett till politisk repression på olika håll i Europa. Bland annat antog tyska parlamentet en motion 2019 som fördömde BDS och landets politiker är nu i färd med att förbjuda rörelsen. I Frankrike har politiken gått i samma riktning.

I kontrast har inhemska instanser såväl som Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömt ut bestraffning av personer som uttrycker stöd för BDS då detta inte utgör hatbrott utan kränker yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter. BDS, som förespråkar fredliga påtryckningsmedel (bojkott, avyttring och sanktioner), menar själva att de kämpar för palestinska rättigheter och håller öppet för olika lösningar, inklusive en tvåstatslösning där palestinier får åtnjuta lika rättigheter i enlighet med folkrätten.

Detta var del 5 av 6 i en artikelserie om antisemitismens politisering. I nästa del sammanfattas de argument som framförts i artiklarna och ett par av riskerna med politiseringen av antisemitism framhålls.

Källor:

Göteborgs Universitet: Anders Persson: Israel-Palestinakonfliktens påverkan på antisemitism i Sverige: världsbilder, delegitimering och tankestrukturer

The New York Times: German Parliament deems B.D.S. movement antisemitic

DW: Germany passes controversial antisemitism resolution

ELSC: German Case Law: A Coherent Set of Principles for Challenging Anti-BDS Resolutions

Amnesty: France: Landmark ECtHR judgement finds boycott campaign against Israel cannot be criminalized

BDS Movement FAQs

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 4 av en artikelserie i 6 delar om politiseringen av antisemitism. I föregående del beskrevs hur samtida politiska verkligheter vantolkas när antisemitismanklagelser riktas mot demonstranter. Här framhålls en historisk dimension i kritiken.

Försök att avpolitisera sker inte enbart genom att samtida politiska verkligheter vantolkas. Det sker också genom en marginalisering av det historiska sammanhang som ger innebörd åt denna samtid. Ett centralt exempel är frågan om Israel har rätt att existera som en judisk stat. Att ifrågasätta detta anses enligt en till synes växande skara experter vara ett uttryck för antisemitism. I P1:s Filosofiska Rummet slog professor emeritus Lars Dencik nyligen fast att när man ”inte ger staten [Israel] rätt att existera som stat, då är den [kritiken] antisemitisk”. I en ny rapport om gränsen mellan Israelkritik och antisemitism slår statsvetaren Anders Persson lika säkert fast att det är antisemitiskt att propagera för att Israel ska besegras genom väpnat motstånd.

Genom att likställa ifrågasättande av staten Israel och dess legitimitet med judefientlighet förs frågan om antisemitism in i en politisk diskussion som grundar sig i historiska anspråk. Sedan åtminstone mitten av 1930-talet har palestinier fört en bred antikolonial kamp med såväl fredliga som icke-fredliga metoder. Motståndet ökade i takt med de motsättningar som, enligt historikern Benny Morris, var inbyggda i Storbritanniens koloniala Palestinamandat (1923-1948). Mandatet syftade till att upprätta ett judiskt hemland i Palestina genom judisk migration från Europa utan att åsidosätta den lokala (arabiska) befolkningens medborgerliga rättigheter. Ilan Pappé har visat hur den etniska rensningen av palestinier påbörjades från februari 1948, alltså månader före Israels bildande. Över 700 000 palestinier fördrevs, flydde och förvisades under det kriget. Efteråt krävde palestinier, med stöd av FN, rätten att återvända till sitt hemland tillsammans med sina ättlingar. Den officiella linjen i Israel har konsekvent varit att detta skulle innebära slutet för Israel som ”judisk och demokratisk” stat, då arabiska medborgare återigen skulle utgöra majoritet.

Frågan om återvändande och Israels tillblivelse är i grunden politiska frågor som inte slentrianmässigt kan avfärdas som antisemitism. Sådana anklagelser vilar därför på en exkludering av palestiniernas historiska erfarenheter och strävan efter självbestämmande. Med detta som utgångspunkt ligger det nära till hands att anta att stöd för palestinierna motiveras av antisemitism snarare än sann solidaritet. Detta är vad vi nu ser i politiseringen av antisemitism: en historierevisionism som underkänner de politiska dimensionerna till förmån för en alternativ förklaringsmodell som läggs som ett täcke över konfliktens politiska verklighet.

Detta var del 4 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I nästa del beskrivs hur politiska aktörer avlegitimeras genom lösryckta anklagelser om antisemitism.

Källor:

SR: ”Var går gränsen mellan antisemitism och Israelkritik?”

Verso Books: The Nakba and the ethnic cleansing of Palestine

Göteborgs Universitet: Robin Bankel: ”The Palestinian Threat”

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 3 av en artikelserie i 6 delar. I föregående del behandlades vikten av kontext för att förstå antisemitism och att kontexten ofta osynliggörs när anklagelser om antisemitism riktas mot Israelkritik. Detta sker bland annat genom en avpolitisering av mellanösternkonflikten.

När svepande anklagelser om antisemitism riktas mot demonstranter som skanderar kontroversiella slagord (t.ex. ”From the river to the sea, Palestine will be free”) är den kontext som avses att slagorden sker i en eftervärld präglad av de brutala övergrepp som Hamas och andra grupper från Gaza genomförde 7 oktober 2023. Att just detta är den bakgrund mot vilken slagorden ska förstås är dock långtifrån självklart. När protesterna tog fart hade tusentals civila i Gaza redan utplånats i Israels urskillningslösa terrorbombningar. Av oklar anledning förefaller olika debattörer ogiltigförklara denna kontext. Att Israel under snart sex decennier har ockuperat och koloniserat Palestina genom en brutal regim som enligt världens ledande människorättsorganisationer har utvecklats till apartheid avskrivs också som tänkbart motiv bakom de kontroversiella protestropen.

Oavsett var man står i frågan politiskt är det tydligt att anklagelserna syftar till att avpolitisera demonstranternas budskap. Man berövar budskapet dess politiska kontext och ersätter det med en egen verklighetsbeskrivning som ger en tydlig moralisk slutsats. I själva verket leder det till motsatsen. Antisemitismen politiseras när diskussionen glider allt längre ifrån definitionen om hat, fientlighet, diskriminering och intolerans mot judar och allt närmare en politisk konfrontation om konfliktens verklighetsbeskrivning.

Detta var del 3 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I kommande del diskuteras hur kontexten osynliggörs av experter och debattörer genom historierevisionsim.

Källa:

AP News: Amnesty joins rights groups in accusing Israel of apartheid

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.

Politiseringen av begreppet tycks bottna i ett osakligt antagande om att kritik och protester men även våld som riktas mot Israel och israeler per automatik grundar sig i en fientlighet mot judar som grupp. I Sverige har vi sett hur demonstranter som skanderar ramsor med Israelkritiskt budskap masstämplas som antisemiter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt slagorden ”From the river to the sea, Palestine will be free”. En del ”liberala” politiker anser att ramsan är så problematisk att de vill förbjuda den helt. Forskare från det nationella resurscentret Segerstedtsinstitutet menar att de som skanderar slagorden i demonstrationstågen ger uttryck för antisemitism. Kontexten är, enligt forskarna, helt avgörande.

Det är korrekt att kontexten avgör. Förekommande exempel på när ramsan blir ett uttryck för antisemitism snarare än del av en politisk kamp är när den skanderas mot personer för att dessa bär kippa eller davidsstjärna eller för att de besöker synagogan. I sådana fall är det tydligt att judar får stå till svars för något som staten Israel gör, alltså en rasistisk kollektiv skuldbeläggning.

I politiseringen av begreppet antisemitism behandlas kontexten emellertid annorlunda. Snarare än att kontexten lyfts fram så reduceras och fördunklas den.

Detta var del 2 av en artikelserie i 6 delar. I del 3 diskuteras hur kontexten reduceras genom avpolitisering.

Källor:

DN: ”Kriminalisera uppmaningar till Israels utplånande”

DN: ”Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap”