Etikettarkiv: Sverige

Artiklar

Patriotism som alternativ till nationalism?

När jag gick i tredje eller fjärde klass, veckorna efter den årliga höstmarknaden där jag lyckats tjata mig till att få köpa Sveriges flagga på en pinne – kanske en och en halv meter lång med en rund knopp av trä i slutet – tog jag en dag med mig flaggan med pinne och allt för att visa upp den för min fröken och mina klasskamrater.

Såhär i efterhand kan jag inte minnas eller ens föreställa mig hur jag tänkte. Vad trodde jag de skulle säga? Vad ville jag själv få sagt? Hade jag någon tanke överhuvudtaget med att ta med mig Sveriges flagga till skolan? Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll – och som jag kom att tänka på när jag satte mig ner för att börja skriva den här artikeln om skillnaden mellan patriotism och nationalism – är lärarnas reaktioner när jag på lunchrasten började göra cirkuskonster med nämnda flagga.

För att göra en lång inledning kort, beslagtogs flaggan för resten av dagen och jag fick inte ta med den till skolan igen. Jag fick också veta att man beter sig inte hursomhelst med Sveriges flagga. Den var (och är) på ett sätt helig, alternativt att den är en symbol för något heligt. För Sverige; som nation och som stat. Och för oss svenskar, vilka vi än är och var vi än befinner oss.

Det där sista tänker jag en del på. För när flaggan ibland upplevs vara kapad av rasister eller skändad av konstnärer, så är det utifrån vår gemensamma upplevelse att den är “min” och att “jag” är svensk som vi reagerar. Precis som mina 80-talslärare reagerade på hur jag gjorde cirkuskonster med “deras” flagga, även om den förstås också var min – i fler än en bemärkelse, dessutom. Den här gemensamma upplevelsen är lätt att beskriva som nationalism och därmed öppnas för svårmodig problematisering. Men samtidigt vet alla vi som gärna hemfaller åt just svårmodig problematisering att det finns en hel del svenskhet därute som inte är särskilt lätt att passa in i den nationalistiska fållan. En svenskhet som kanske snarare kan beskrivas som patriotism.

Skillnaden mellan patriotism och nationalism

Såväl uppslagsverket Merriam-Websters onlineresurs som svenskspråkiga Wikipedia och Svensk Ordbok beskriver patriotism som ett uttryck för en i princip villkorslös fosterlandskärlek utan vare sig ideologisk eller politisk färg, medan nationalism i kontrast till det “hävdar den egna nationens värde och intressen” (Svensk Ordbok). Redan på den grundläggande nivån är alltså skillnaden mellan patriotism och nationalism tydlig, men för säkerhets skull gräver vi lite till.

Nationalismens “Sverige” är alltså en idé om att vi som svenskar delar en folksjäl – en mytisk och nästintill religiöst färgad mänsklig essens som finns i alla människor, men som ser olika ut, beroende på om man är svensk, tysk, grek, irakier… You name it. Problemet är att kriterierna för nationstillhörighet – d v s vad den här mänskliga essensen består av och hur man extraherar den nödvändiga informationen ur den – är helt godtyckliga. Alla och ingen kan vara äkta svensk, Sverige som nation skulle i princip kunna uppstå var som helst eller ingenstans i världen, eftersom förutsättningarna måste vara de rätta. För eftersom idén om svenskhet (som inte är förbehållen nationalismen) är just en idé så finns det lika många svenskhetskriterier som det finns nationalister. Nationalismen tenderar också därför i sina uttryck att framförallt handla om eller söka avhandla vem som är “svensk” och vem som inte är det. Med det följer som ett brev på posten ett slags mindervärdeskomplex; nationalisten för en oavbruten kamp för sin nationella tillvaro mot såväl yttre och inre fiender – de sistnämnda kan t ex benämnas “förrädare” eller “folkfiender” – och har egentligen lite till ingen tid över för den stolthet över sitt land/sin nation som den borde känna, men som envisas med att hägra i fjärran.

Patriotismens “Sverige” är förstås också det en idé om en inneboende svensk gemenskap, men har istället sin grund i statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet. Även om folksjälen – den mänskliga essens som alltså sägs göra oss till svenskar – inte är helt frånvarande, så tar den sig alltså uttryck i en lojalitet och stolthet över den svenskhet som kommer av att vara medborgare i staten Sverige, snarare än i en vagt definierad uppsättning “svenska värderingar” eller “svensk kultur” som måste försvaras med näbbar och klor mot upplevda hot bakom varje hörn. Patriotismen blir därmed nära besläktad med en redan förgivettagen svenskhet som i princip inte är villkorad med mer än att man är svensk medborgare eller strävar efter att bli det.

Fördelen med detta, för den som söker ett konstruktivt alternativ till en mer nationalistisk fosterlandskärlek, är att patrioten kan vara en del av en heterogen skara där annars särskiljande attribut som hudfärg, ursprung, religion, politisk inriktning m m blir en styrkeuppvisning. Desto större diversitet, desto mer att vara stolt över som “svensk”.

Nyanseringen blir ett patriotismens credo, rentav, och i samma veva en motpol till den hårt kontrasterande nationalismen, där du antingen är med oss eller mot oss. Detta blir tydligt i situationer där vi rör oss i gråzonen mellan jättesvensk och ickesvensk. Patrioten behöver t ex inte gå in i svårmodig problematisering för att kunna konstatera att Zlatan är svensk, att man kan vara jude eller same och samtidigt svenskeller bara välkomna nya svenskar in i vår gemenskap. Den välvilliga tolkningen kan få råda till allas gagn. Nationalisten, däremot, har bevisligen massor att grubbla över när det gäller frågor som dessa. Att öppna sitt hjärta är heller inte en rekommenderad väg att gå för denne.

Svårmodig problematisering

Men patriotism har förstås inget frikort från svårmodig problematisering. Soldaten som gör sig redo att döda i Sveriges namn – är hen patriot eller nationalist? Ja, det beror till stor del på hens inneboende bevekelsegrunder, förstås. Men militärtjänstgöringen i sig (som jag själv är gammal nog att ha genomgått; 11 månader på Artilleriregemente 4 i Östersund i början av 90-talet) är en, om vi håller oss till dikotomin nationalism-patriotism, patriotisk uppgift. Den kommer an på samtliga svenska medborgare, oavsett färg, form, politisk hemvist, religiös tro, sexuell läggning o s v. Samtidigt ligger det ett nationalromantiskt skimmer över hela den militära kulturen med alla dess attribut och den centrala idén om att vara redo att ge sitt liv för sitt fosterland som inte så enkelt kan bortförklaras som enbart hängiven patriotism. Eller är det månne verkligen möjligt att göra ett sådant offer till gagn för “statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet”?

Sammanfattningsvis tänker jag att patriotism som alternativ för den som känner att flaggan är på ett sätt helig erbjuder en mängd möjligheter som nationalismen inte gör. Framförallt representerar patriotismen en inkluderande, heterogen tolkning av Sverige och svenskhet, medan nationalismens nyckelord är exkludering och homogenitet.

Lästips:

I fokus

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933

Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i  TV eller att bibliotek slutar  köpa vissa böcker då värderingar förändras.

Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.

Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.

”Pettersson och Bendel”

”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.

Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.

Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.

Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:

”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”

Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.

Vi i läser i Svenska Filminstitutets beskrivning av filmen:

Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”

Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”

SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.

Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.

Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande,  är inte censur, det är normal utveckling.

UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.

Artiklar

Omkring synen på och hos muslimer

Allt som oftast glömmer vi i debatten bort att muslimer inte är en homogen grupp. Muslimer är en oändlig blandning av olika etniciteter, språk, kulturer, religiösa inriktningar, filosofiska övertygelser och olika grader av sekularism.

Muslimer är, med sina 4 %, den andra största religiösa gruppen i EU efter kristna.

Vi svenskar är de i Europa som ställer oss mest positiva till muslimer. Som kontrast till detta spelar utseende och hudfärg – dvs etnicitet – en större roll i Sverige än i de flesta andra länder i Europa.

Nu har FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter), i ett försök att minska islamofobisk stigmatisering och generaliseringar, publicerat en stor rapport, den hittills största, om Europas muslimer. Rapporten (Second European Union Minorities and Discrimination Survey (EU-MIDIS II) Muslims – Selected findings) bygger på intervjuer med totalt ca 26 000 EU-medborgare, varav ca 10 500 identifierar sig som muslimer.

Den digra rapporten redovisar såväl positiva som negativa uppfattningar och upplevelser. Till de positiva kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 76% av muslimerna känner en stark anknytning till landet de bor i: de högsta andelarna hittar vi i Finland, Sverige, Storbritannien och Frankrike i fallande ordning och de lägsta andelarna i Italien, Nederländerna, Österrike och Grekland återigen i fallande ordning
  • 48% av muslimerna känner sig helt bekväma med att en familjemedlem blir tillsammans med och/eller gifter sig med en icke-muslimsk person
  • 92% av muslimerna känner sig helt bekväma med att ha grannar som har en annan religiös bakgrund än dem själva
  • 53% av muslimerna är emot att själva bruka fysiskt våld för att skydda sig själva eller andra från att skadas fysiskt
  • 87% av muslimerna är emot att bruka fysiskt våld mot en person som trakasserar dem

Om vi istället väljer att kika på de negativa resultaten i rapporten kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 25% av muslimerna har upplevt diskriminering under det senaste året och 39% under de senaste fem åren
  • 12% av de muslimer som uppgivit att de hade diskriminerats hade anmält fallet (och hela 19% i Sverige och de svenska muslimerna var också de som i högst grad kände till hur och till vem de skulle anmäla – hela 44% av de svenska muslimerna uppgav att de kände till det)
  • 16% av muslimerna har någon gång blivit stoppad av polisen under det senaste året
  • 2% av muslimerna har blivit fysiskt attackerade under det senaste året
  • 39% av muslimska kvinnor som bär slöja eller niqab har blivit trakasserade på offentlig plats
  • 9% av de muslimer som uppgivit att de blivit utsatta för ett hatbrott anmälde fallet
  • 81% av de muslimer som anmält att de utsatts för fysiskt våld uppgav att de var missnöjda med hur polisen skött ärendet

Det finns några saker som får Sverige att sticka ut:

  • (Majoritets)svenskarna ligger bra till bland de som är beredda att bo granne med en muslim (84%). Bäst i klassen är Frankrike med 93%.
  • (Majoritets)svenskarna är utan konkurrens allra mest positivt inställda till att ha muslimska kollegor i Europa överlag (89%).

Däremot är det så att Sverige är ett av de länder där utseendeaspekten spelar störst roll. 17% av de svenska muslimer som uppgav att de diskriminerats i Sverige, upplevde att det berodde på deras etnicitet, snarare än religiös tillhörighet. I Italien är motsvarande siffra 21% och i Grekland 25%. Utifrån underkategorier kan vi förstå att 45% av de svenska muslimerna med ursprung i subsahariska Afrika har blivit diskriminerade under de senaste fem åren, medan motsvarande siffra för svenska muslimer med ursprung i Turkiet bara är 28%. Andra generationens svenska muslimer svarar att de i högre grad utsätts för hatbrott än utrikes födda muslimer.

Att ”islamkritik” många gånger är förklädd rasism illustreras inte sällan då det ofta, och högljutt, talas om ”araber” och ”MENA-folk” i samband med diskussioner om invandrare, muslimer och brottslighet. Genom att å ena sidan tala om ”islamkritik”, samtidigt som man å andra sidan pekar ut människor mot bakgrund av deras ursprung är det svårt att komma ifrån att det faktiskt handlar om rasistiska uttryck. Muslim är, för ”islamkritikerna”, synonymt med ”araber” och ”MENA”. Men alla ”araber” är inte muslimer. Alla muslimer är inte från ”MENA”.

Det kan verka som ett enkelt, bekvämt och ”vattentätt” sätt att smita undan och slippa ta ansvar för sin rasism. Men det håller inte.

Alla siffror i denna artikel går att finna i denna rapport från FRA

Artiklar

Förbereder NMR brott mot mänskligheten?

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) – Sveriges praktiskt taget enda återstående nationalsocialistiska organisation – har för avsikt, om de får den politiska makten i Sverige, att deportera flera hundratusentals människor från Sverige baserade på deras etniska ursprung. Deportation av människor från ett land utifrån sådana kriterier utgör ett brott mot mänskligheten och är straffbart enligt internationell lagstiftning.

Relaterad bild
Domare i Internationella Brottmålsdomstolen

Den internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court – ICC) I Haag, Nederländerna, skapades år 1998, med syfte att som högsta och sista instans pröva folkmord och brott mot mänskligheten. De länder som ratificerade domstolens stadga, den så kallade Romstadgan, förbinder sig såväl att bestraffa dessa brott och deras förövare, såväl som att utlämna misstänkta brottslingar till ICC.

Det nationalsocialistiska NMR, som innehar flera kommunala mandat genom Sverigedemokraternas öppna vallistor, har delar av sitt partiprogram som skulle kunna falla under Romstadgan.

Ur punkt 1, sid. 10 “Vår väg ut” I Nordiska Motståndsrörelsen politiska program:

“Nordiska motståndsrörelsen kommer:

• Upprätta ett statligt institut som kommer arbeta effektivt genom att med moderna genetiska profileringar rasbedöma samtliga människor som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande. De som kommit innan 1975 kan förlora medborgarskap om de döms för folkfientlig verksamhet.

• Genast påbörja återsändandet av merparten av de rasfrämlingar som befinner sig inom Nordens gränser. Detta ska ske på största humana vis för att inte mer än nödvändigt skapa lidande.”

Under artikel 7, punkt 1, avdelning D) i Romstadgan, under rubriken “Brott mot mänskligheten”, definieras brott mot mänskligheten enligt följande:

“1. Med brott mot mänskligheten avses i denna stadga var och en av följande gärningar när de begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet:

[…]

d) Deportation eller tvångsförflyttning av befolkning.”

Punkten d) definieras ytterligare i Romstadgan enligt följande:

“d) avses med deportation eller tvångsförflyttning av befolkning: påtvingad förflyttning utan folkrättsligt tillåtna skäl av de berörda personerna genom utvisning eller andra tvångsåtgärder från det område där de lagligen uppehåller sig”

Utifrån ett folkrättsligt perspektiv torde det kunna konstateras att NMR:s rasbiologiska argument för sin “repatriering”/deportation av hundratusentals människor från Sverige utifrån rasbiologiska argument, inte utgör en förmildrande, utan en synnerligen försvårande omständighet. De rasbiologiska argumenten utgör snarare ett brottsligt uppsåt.

Försök till brott mot mänskligheten och det straffrättsliga ansvaret för NMR:s ledare

Även försök till folkmord och brott mot mänskligheten är kriminaliserat. Som “försök” räknas även anstiftan i form av planering och att individuellt eller kollektivt stödja och medverka i en grupp som har som syfte att begå folkmord eller brott mot mänskligheten.

Att försöka ta politisk makt genom demokratiska val för att införa en viss politik och som, utifall politiken genomförs, utgör ett brott mot mänskligheten, torde kunna betraktas som ett försök till brott mot mänskligheten.

Defence
Ms. Fatou Bensouda, chefsåklagare i Internationella Brottmålsdomstolen (hämtat från ICC:s hemsida).

I artikel 25 i Romstadgan, under rubriken ”Personligt straffrättsligt ansvar” anges följande:

“1. Domstolen skall ha jurisdiktion över fysiska personer i enlighet med denna stadga.

2. Den som begår ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall hållas personligen ansvarig och straffas i enlighet med denna stadga.

3. Enligt denna stadga skall en person vara straffrättsligt ansvarig och kunna straffas för ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om personen i fråga

a) begår ett sådant brott ensam, tillsammans med någon annan eller genom någon annan, oavsett om den andre är straffrättsligt ansvarig,

b) beordrar, anstiftar eller påverkar någon att utföra ett sådant brott och det verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det,

c) i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till brottets utförande eller försöket att utföra det, däribland anskaffande av hjälpmedel för dess utförande,

d) på annat sätt medverkar till utförandet eller försöket att utföra ett sådant brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte; sådan medverkan skall vara uppsåtlig och antingen

i) utföras i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter, om däri ingår att utföra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller

ii) utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brottet,”

Mot bakgrund av det ovan beskrivna rättsläget, anför jag att:

1. Att Riksåklagaren inleder en förundersökning gentemot NMR:s ledning och andra relevanta personer som är medlemmar av NMR, gällande försök och förberedelse av brott mot mänskligheten.

2. Att Riksåklagaren antingen väcker åtal mot dessa personer, alternativt att justitiedepartementet inleder förhandlingar med Internationella Brottmålsdomstolen om utlämning av de misstänkta och att dessa istället åtalas av Internationella Brottmålsdomstolen för försök till brott mot mänskligheten.

I rest my case your honor!

Image may contain: 1 person

Thabo ‘Muso

Artiklar, Myter

1 809 ensamkommande

Efter att ha skrivit Myter om ensamkommande fick vi en del mail – både uppmuntrande sådana och ett kritiskt, från en person med pseudonymen ”Michaela” som uppgav sig jobba på Migrationsverket och som ansåg att vi hade fel. Det blev en lång back-and-forth-diskussion, men vi kan sammanfatta den med att ”Michaela” ansåg att detta påstående behövde korrigeras:

”det är irrelevant huruvida de ljög om sin ålder, för de hade rätt att stanna i alla fall, och de fick inga direkta fördelar av sin ålder vad gäller beslutet, förutom att Migrationsverkets personal behövde visa viss hänsyn under intervjuerna”

Detta är skrivet om dem som får uppehållstillstånd som flyktingar eller särskilt skyddsbehövande. Hon menar att i långt ner i EUs regelverk finns klausuler som gör att de visst får fördelar under bedömningen, och hon använde ordet ”extremt” för att beskriva hur stora dessa fördelar var. Hon kunde inte peka ut reglerna, dock, utan ansåg att den informationen fick vi hitta själva.

Innan vi petar hål på påståendet behöver vi ta ett steg tillbaka och förklara varför detta teoretiskt hade spelat roll.

När du beviljas asyl i Sverige klassas du som ”flykting” eller ”alternativt skyddsbehövande” enligt två paragrafer i Utlänningslagen 4 kap 1 och 2 §. För denna diskussions skull behöver vi inte skilja dem åt, utan låt oss kalla alla ”skyddsbehövande”. Om du inte är skyddsbehövande utvisas du, såvida du inte är ensamkommande, i vilket fall du ibland får uppehållstillstånd för att du saknar anhöriga i ditt hemland. Du hamnar då i kategorin  som beskrivs i 5 kap 6 §, om särskilt/synnerligen ömmande omständigheter.

Så vi har nu alltså tre kategorier. Skyddsbehövande, ”ömmande” och avslag. Det år vi valde att titta på var 2015, eftersom det var innan alla nya regler började sätta in. Och då kunde vi konstatera att det bara fanns 545 personer i den kategori som haft fördelar av att eventuellt presentera sig som yngre än de var, nämligen ”särskilt ömmande”. Men Michaela menar alltså att även i gruppen skyddsbehövande fanns människor som inte beviljats asyl om de inte bedömts som minderåriga.

Vi gjorde då en grov jämförelse för det aktuella året, 2015, mellan ensamkommande och icke-ensamkommande (dvs vuxna och barn i familj), och hittade intressant nog att marginellt FLER i gruppen icke-ensamkommande fick asyl än i gruppen ensamkommande.

Så här ser det ut:

Beslut för ensamkommande respektive vuxna/barn i familj år 2015.

Vad Michaela, förenklat, påstår är alltså att det är/var ”extremt” mycket lättare att hamna i den blå kategorin om man är ensamkommande. Vad analysen visar är att marginellt FÄRRE hamnade där 2015.

Ensamkommande som fick stanna enbart för att de var ensamkommande är de som återfinns i den röda sektorn. Skillnaden mellan den högra och vänstra röda är alltså de som haft fördel av att vara just ensamkommande. Det var det vi påstod i artikeln, och det står vi fast vid.

Dock ska sägas att det finns en viss skillnad mellan vilka länder ensamkommande kommer från och vilka länder övriga kommer från. Migrationsverket presenterar inte asylskäl per land uppdelat på ensamkommande och icke-ensamkommande, men däremot går det att titta på hur många som fått stanna per land.

Vi gjorde därför en djupanalys av hur många ensamkommande som fått stanna per land i jämförelse med vuxna/barn i familj, och kom fram till att det, för året 2015, var 430 personer som fick stanna enbart för att de var ensamkommande, se tabellen längre ner. Störst antal personer kom från:

  • Afghanistan: 281
  • Somalia: 59
  • Etiopien: 46
  • Irak: 15

Så hur såg det då ut 2016, om vi tillämpar samma formler?

1 797 fick stanna pga sin ”ensamkommande-status”, varav 1 379 var från Afghanistan. Totalt för 2015 och 2016 rör det sig om 1 809 personer som hade utvisats om de inte varit ensamkommande.

Vad betyder då det?

Det säger ingenting om hur många som ljugit om sin ålder. De som ljugit och inte blivit trodda finns för övrigt i gruppen vuxna/barn i familj, och likaså de som varit ensamkommande men sedan hunnit fylla 18. De kan också finnas många som ljugit ”i onödan” eftersom de ändå haft asylskäl.

Den ålder de som sökt asyl som ensamkommande uppgivit år 2015.

Men det vi kommit fram till är att 1 809 personer har bedömts vara minderåriga av Migrationsverket och fått stanna enbart därför. De kan ha haft fel i tio procent av fallen, eller kanske trettio procent. Eftersom vi inte vet hur många ur tabellen bredvid som skrivits upp i ålder av Migrationsverket kan vi bara gissa, men vi vet att 17 801 av dem som kom 2015 uppgav en ålder under 16, och att under 2015 och 2016 beviljades 9 929 barn uppehållstillstånd som ensamkommande, totalt.

Den slutsats vi kan dra är att om precis varenda ensamkommande, även de som uppgivit en ålder under 12, varit vuxna har vi beviljat uppehållstillstånd ”felaktigt” till 1 809 personer under åren 2015 och 2016. Alla siffror över 1 809 är alltså lögner och överdrifter.

Ett rimligt antagande är dock att det rör sig om kanske två- eller trehundra personer.

2015

Medborgarskap Ensamkommande Vuxna/barn i familj
 Citizenship Bifall Avslag Totalt Procent bifall Om vuxna Skillnad Bifall Avslag Totalt Procent bifall
AFGHANISTAN 731 85 816 89,6%  450 281 357 291 648 55,1%
ALBANIEN 0 70 70 0,0%  1 -1 27 1 609 1636 1,7%
ALGERIET 1 9 10 10,0%  0 1 1 41 42 2,4%
ANGOLA 0 1 1 0,0%  1 -1 3 1 4 75,0%
ARGENTINA 0  – 0 0 3 3 0,0%
ARMENIEN 0 3 3 0,0%  1 -1 38 121 159 23,9%
AUSTRALIEN 0  – 0 0 0 0
AZERBAJDZJAN 1 0 1 100,0%  0 1 42 78 120 35,0%
BANGLADESH 2 3 5 40,0%  1 1 10 68 78 12,8%
BELIZE 0  – 0 0 0 0
BENIN 0  – 0 0 0 0
BOLIVIA 0  – 0 3 13 16 18,8%
BOSNIEN OCH HERCEGOVINA 0 0 0  – 0 4 323 327 1,2%
BRASILIEN 0  – 0 0 2 2 0,0%
BULGARIEN 0  – 0 0 8 8 0,0%
BURKINA FASO 0  – 0 0 0 0
BURMA 0  – 0 0 0 0
BURUNDI 0  – 0 7 3 10 70,0%
CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN 0  – 0 0 0 0
CHILE 0 1 1 0,0%  – 0 0 14 14 0,0%
COLOMBIA 0 0 0  – 0 2 10 12 16,7%
COMORERNA 0  – 0 0 0 0
DEM REPUBLIKEN KONGO 3 0 3 100,0%  1 2 5 17 22 22,7%
DJIBOUTI 0 1 1 0,0%  – 0 0 9 9 0,0%
DOMINIKANSKA REPUBLIKEN 0 0 0  – 0 0 0 0
ECUADOR 0  – 0 0 6 6 0,0%
EGYPTEN 0 1 1 0,0%  0 -0 50 132 182 27,5%
EKVATORIALGUINEA 0  – 0 0 0 0
ELFENBENSKUSTEN 0  – 0 0 6 6 0,0%
EL SALVADOR 0  – 0 10 39 49 20,4%
ERITREA 748 0 748 100,0%  747 1 5 794 6 5800 99,9%
ESTLAND 0  – 0 0 0 0
ETIOPIEN 88 14 102 86,3%  42 46 86 125 211 40,8%
FILIPPINERNA 0  – 0 0 6 6 0,0%
FRANKRIKE 1 0 1 100,0%  – 1 0 3 3 0,0%
GAMBIA 1 4 5 20,0%  1 -0 8 25 33 24,2%
GEORGIEN 1 1 2 50,0%  0 1 14 184 198 7,1%
GHANA 1 0 1 100,0%  0 1 1 10 11 9,1%
GREKLAND 0  – 0 4 5 9 44,4%
GRENADA 0  – 0 0 1 1 0,0%
GUINEA 0 1 1 0,0%  0 -0 5 10 15 33,3%
GUINEA BISSAU 0  – 0 0 2 2 0,0%
HONDURAS 0  – 0 0 3 3 0,0%
INDIEN 0 0 0  – 0 5 11 16 31,3%
INDONESIEN 0  – 0 0 0 0
IRAK 41 6 47 87,2%  26 15 505 391 896 56,4%
IRAN 5 3 8 62,5%  5 0 177 113 290 61,0%
ISRAEL 0 1 1 0,0%  0 -0 4 6 10 40,0%
ITALIEN 0  – 0 0 2 2 0,0%
JAMAICA 0  – 0 1 1 2 50,0%
JAPAN 0  – 0 0 0 0
JEMEN 3 0 3 100,0%  2 1 64 25 89 71,9%
JORDANIEN 0 2 2 0,0%  1 -1 31 54 85 36,5%
KAMERUN 0  – 0 8 9 17 47,1%
KANADA 0  – 0 0 3 3 0,0%
KAP VERDE 0 1 1 0,0%  – 0 0 2 2 0,0%
KAZAKSTAN 3 0 3 100,0%  0 3 1 71 72 1,4%
KENYA 0  – 0 2 7 9 22,2%
KINA 0  – 0 8 9 17 47,1%
KIRGIZISTAN 0 1 1 0,0%  0 -0 7 32 39 17,9%
KONGO 1 0 1 100,0%  1 0 1 0 1 100,0%
KOSOVO 4 7 11 36,4%  0 4 56 1 296 1352 4,1%
KROATIEN 0  – 0 0 15 15 0,0%
KUBA 0  – 0 1 22 23 4,3%
KUWAIT 0  – 0 1 4 5 20,0%
LETTLAND 0  – 0 0 0 0
LIBANON 0 0 0  – 0 51 157 208 24,5%
LIBERIA 0  – 0 0 3 3 0,0%
LIBYEN 1 1 2 50,0%  1 0 28 45 73 38,4%
LITAUEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
MADAGASKAR 0  – 0 0 3 3 0,0%
MAKEDONIEN 0 1 1 0,0%  0 -0 5 290 295 1,7%
MALAWI 0  – 0 0 0 0
MALAYSIA 0  – 0 1 0 1 100,0%
MALI 0 0 0  – 0 1 3 4 25,0%
MAROCKO 13 55 68 19,1%  9 5 19 133 152 12,5%
MAURETANIEN 0 0 0  – 0 2 0 2 100,0%
MEXICO 0  – 0 0 3 3 0,0%
MOLDAVIEN 0 0 0  – 0 0 16 16 0,0%
MONGOLIET 0 2 2 0,0%  0 -0 38 343 381 10,0%
MONTENEGRO 0 2 2 0,0%  – 0 0 84 84 0,0%
NEDERLÄNDERNA 0  – 0 0 1 1 0,0%
NEPAL 0  – 0 1 5 6 16,7%
NICARAGUA 0  – 0 0 8 8 0,0%
NIGER 0  – 0 0 0 0
NIGERIA 1 3 4 25,0%  2 -1 44 44 88 50,0%
NORDKOREA 0  – 0 1 0 1 100,0%
OKÄNT 4 3 7 57,1%  1 3 27 166 193 14,0%
PAKISTAN 1 4 5 20,0%  2 -1 25 54 79 31,6%
PERU 0  – 0 1 8 9 11,1%
POLEN 0  – 0 1 10 11 9,1%
RUMÄNIEN 0 0 0  – 0 0 36 36 0,0%
RWANDA 0  – 0 1 2 3 33,3%
RYSSLAND 5 2 7 71,4%  3 2 112 182 294 38,1%
SAUDIARABIEN 0  – 0 16 0 16 100,0%
SENEGAL 0 0 0  – 0 4 10 14 28,6%
SERBIEN 0 8 8 0,0%  0 -0 13 799 812 1,6%
SIERRA LEONE 0 0 0  – 0 3 7 10 30,0%
SLOVAKIEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
SLOVENIEN 0  – 0 0 5 5 0,0%
SOMALIA 373 96 469 79,5%  314 59 585 289 874 66,9%
SPANIEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
SRI LANKA 0  – 0 1 6 7 14,3%
STATEN PALESTINA 12 0 12 100,0%  8 4 297 137 434 68,4%
STATSLÖS 236 7 243 97,1%  230 6 2 906 160 3066 94,8%
STORBRITANNIEN 0  – 0 0 0 0
SUDAN 7 4 11 63,6%  6 1 57 49 106 53,8%
SYDAFRIKA 0  – 0 0 2 2 0,0%
SYDKOREA 0  – 0 0 2 2 0,0%
SYDSUDAN 0  – 0 0 0 0
SYRIEN 764 0 764 100,0%  762 2 17 759 36 17795 99,8%
TADZJIKISTAN 0  – 0 3 10 13 23,1%
TANZANIA 0  – 0 4 5 9 44,4%
TCHAD 3 0 3 100,0%  3 0 1 0 1 100,0%
THAILAND 0  – 0 0 3 3 0,0%
TJECKIEN 0  – 0 0 1 1 0,0%
TOGO 0  – 0 0 2 2 0,0%
TRINIDAD OCH TOBAGO 0  – 0 0 2 2 0,0%
TUNISIEN 1 3 4 25,0%  1 0 6 33 39 15,4%
TURKIET 0  – 0 8 70 78 10,3%
TURKMENISTAN 0  – 0 0 0 0
UGANDA 12 12 24 50,0%  19 -7 48 14 62 77,4%
UKRAINA 2 6 8 25,0%  0 2 27 453 480 5,6%
UNDER UTREDNING 3 0 3 100,0%  2 1 29 7 36 80,6%
UNGERN 0  – 0 1 1 2 50,0%
URUGUAY 0  – 0 0 0 0
USA 0 0 0  – 0 6 13 19 31,6%
UZBEKISTAN 2 0 2 100,0%  1 1 38 44 82 46,3%
VENEZUELA 0 1 1 0,0%  0 -0 2 21 23 8,7%
VIETNAM 0  – 0 4 14 18 22,2%
VITRYSSLAND 0 1 1 0,0%  0 -0 11 45 56 19,6%
ZAMBIA 0  – 0 2 0 2 100,0%
ZIMBABWE 0  – 0 1 1 2 50,0%
ÖVRIGA 1 0 1 100,0%  1 0 22 2 24 91,7%
  430

 

Krönikor

Invandrarkvinnan som röstar SD

Hon dyker upp i ett kommentarsfält, invandrarkvinnan som stolt deklarerar att hon röstar SD.

Det är i sig inget nytt eller unikt. De är rätt många. Generellt drivs de av ungefär samma ”det räcker med utlänningar nu”-argument som etniska svenskar gör när de väljer det partiet.

”Kriminalitet”, ”utanförskap”, ”hederskulturer”… Vi har hört allt förut. De har fastnat i bilden av Sverige som ett land i fritt fall, och köpt hela propagandapaketet. Siffror och statistik hjälper inte alls. För de ”vet” hur det är i landet.

Muslimhat puttar många till Åkesson och Söder, och emellanåt HBTQ-förakt. Invandrare från just de länder SD pekar ut som särskilt problematiska delar ironiskt nog inte sällan deras nationalistiska världsbild.

Jag är självklart inte den som anser att du måste rösta på ett visst sätt på grund av något du är, vare sig etnicitet, kön, ålder, hudfärg eller religiös identitet.

Men jag frågar henne ändå, så vänligt jag kan, precis som jag brukar göra med SD-röstande invandrare, om hon begripit att SD inte vill ha henne här.

Ivrigt försäkrar hon att jag har fel.

Jag pekar på fakta. Besattheten vid svenskheten och den etniskt svenska identiteten. Viljan att skruva ner även den lönsamma arbetskraftsinvandringen till nästan noll. Det faktum att man tills ganska nyligen ville utvisa samtliga invandrare som kommit efter 1970 och att man ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen vit. Att det står i principprogrammet att vi ska erbjuda samtliga invandrare, även de som jobbar, pengar för att lämna Sverige.

Jag frågar hur länge hon tror att hon, i ett Sverige där SD har makten, går säker. Hur lång tid tar det innan hon pekas ut som ett problem?

Hon svarar att det inte spelar någon roll.

Det viktigaste för henne är att det inte kommer hit fler invandrare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Invandrare som röstar på SD

Myter

Myt: ”Invandrarna tar svenskarnas pengar!”

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I den invandringskritiska debatten föreligger inga större svårigheter att skönja ett starkt missnöje, baserat på ett oärligt feltänk hos en del av oss.

Missnöjet handlar om att ”svenskfödda som lever på ekonomiskt bistånd är få och får ut få antal kronor” och att ”utrikesfödda (läs utomeuropeiska invandrare) får för stor procentandel av allt det totala ekonomiska biståndet från socialen”.

Om vi dristar oss till att dissekera dessa ständigt förekommande påståenden så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Feltänket består i att den sammanlagda pengapott som socialen betalar ut i ekonomiskt bistånd skulle vara en fast summa, som de tänker är ”100%”. Sedan räknar de falskeligen ut att utomeuropeiska invandrare ”tar för stor procentandel från de svenskfödda som behöver hjälp”.

Det går inte att finna någon logik i detta, eftersom det fina med socialen är att:

  • de inte bedömer utifrån din hudfärg
  • de inte bryr sig om vilken religion du tillhör
  • de inte tar i beaktning var du är född eller vilken nationalitet du har

Socialen bryr sig bara om hushållens disponibla inkomster och utgifter. Inget annat.

En positiv inställning till saker och ting gör livet så mycket enklare. Visst är det väl en fördel att det inte finns särskilt många hushåll där alla är svenskfödda som är så fattiga och utsatta att de har behov av att få socialt ekonomiskt bistånd? Å andra sidan skulle det vara tragiskt om det var fler hushåll som behövde ekonomiskt bistånd.

Och vi strävar väl efter att alla fattiga och utsatta hushåll ska få det bättre, oavsett människornas hudfärg, religion, nationalitet eller födelseort?

Vi sätter oss in i följande situation: en vuxen i ett hushåll har sysselsättning eller äger en bostadsrättslägenhet eller har försörjning från en enskild firma. Då kan andra vuxna i samma hushåll inte ha full rätt till ekonomiskt bistånd från socialen, eftersom hushållet räknas som en helhet, om det är make/maka eller sambos med/utan barn i hushållet.

I många invandrade familjer är kvinnan ”hemmafru”, och de har varken behov av eller ambitionen att deras familj ska ha två sysselsatta försörjare. I ärlighetens namn anser jag att de själva faktiskt får avgöra huruvida kvinnan ska vara jämställd mannen ur arbetsmarknadssynpunkt.

Alla måste inte jobba i Sverige om de inte vill, såtillvida att de inte har personligt behov för det. Alla är nämligen inte fysiskt kapabla till att ta en sysselsättning utan vidare. Detta gäller för alla, oavsett bakgrund. Tyvärr så är den bistra verkligheten så att många invandrare lider av psykisk ohälsa och har permanenta funktionsnedsättningar i fötter, händer och armar pga krig, kroppsbestraffning och tortyr.

Vi ska vara försiktiga med att falla i den etnocentriska och eurocentriska fällan. Det blir farligt när vi ger oss själva mandat att döma andra människors familje- och arbetsförhållanden samt ambitioner, förutsättningar och potential mot bakgrund av en självupplevd nyckelbarns-uppväxt.

Vilka är vi att avgöra för andra vad som är rätt eller fel i familje- och arbetslivet?

Vilka är vi att avgöra vilka människor som ska ha socialt ekonomiskt bistånd?

Lästips:

Myt: Asylsökande och bidrag

Källa:

Socialtjänstlagen

Artiklar

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna relativt högt under åren 2015 till idag. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar mestadels om att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under politiska valkampanjer i bl a Frankrike och Nederländerna har det förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimsk homofobi, trots att de nationella i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler än de radikalt nationalpopulistiska aktörerna hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på lång sikt försöka ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagarna kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom allt det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

Artiklar

Integration på orimliga villkor

Aldrig förr har så många människor varit inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Det har resulterat i allt mindre tid och resurser för respektive deltagare. Detta samtidigt som ett arbete aldrig har varit viktigare för den som vill stanna i Sverige, och få hit sin familj.

2010 fick Arbetsförmedlingen uppdraget att ansvara för etableringsreformens implementering. En reform där flyktingar och skyddsbehövande med familjer under två års tid har rätt till en individuellt anpassad etableringsplan som ska föra dem närmare antingen ett arbete eller högre studier. Syftet var att tidigt komma in med resurser för att korta tiden det tar att etablera sig på arbetsmarknaden.

I uppdraget ingår att ha djupgående kartläggningssamtal där individen tillsammans med arbetsförmedlare ska lägga upp en planering för att föra denne närmare arbetsmarknaden. Ofta innefattar etableringsplanen översättning och bedömning av utländska betyg, svenskastudier och olika typer av praktikplatser. Samtalen handlar både om att kartlägga tidigare erfarenheter och att blicka framåt:

Hur ser du på din nya tillvaro i Sverige? Vad vill du arbeta med? Eller vill du titta på möjligheten att fortsätta studera? Kanske har du praktiska yrkeskunskaper vi behöver validera för att på bästa sätt matcha dig mot arbetsmarknaden?

I och med den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd som trädde i kraft den 20 juli 2016 förändrades uppdraget drastiskt. Det var också något som Arbetsförmedlingen var tydliga med skulle hända i sitt remissvar till regeringen under våren samma år. I och med den nya lagen blev tillfälliga uppehållstillstånd regel där möjligheten att få återförenas med familjen i Sverige avgörs av individens möjlighet till försörjning. Ett arbete möjliggör också förlängning av uppehållstillståndet.

Styrkan i etableringsuppdraget är att deltagaren tillåts tänka både långsiktigt och kortsiktigt vilket ett permanent uppehållstillstånd skapar utrymme för. Långsiktigheten möjliggör att läkare ges den tid som krävs för att få sin legitimation och arbeta just som läkare. Hantverkare tillåts genom validering ute på arbetsplatser få yrkesbevis för att kunna fortsätta inom sin bransch. Studenter ges möjligheter att komplettera sina universitetsstudier för att få ett arbete där deras kompetenser tas tillvara på bästa sätt. Något som givetvis berikar både individen och hela samhället.

När människorna som nu hör till etableringsuppdraget ska upprätta en etableringsplan är det med vetskapen om att de eventuellt inte kommer att få stanna kvar när uppehållstillståndet löper ut. Det är också med vetskapen om att en snabb anställning kan innebära ett förlängt uppehållstillstånd och därmed möjlighet till familjeåterförening.

Vad finns då för incitament att försöka få läkarlegitimation som tar lång tid? Varför skulle en då satsa på en valideringsprocess för att få yrkesbevis om det riskerar att dra ut på tiden? Varför inte rikta allt fokus mot branscher utan några krav på förkunskaper om det kan ge ett anställningsavtal för att ersätta det tillfälliga uppehållstillståndet med ett permanent?

Risken är stor att det är just där vi kommer att hamna. Kompetens kommer gå till spillo och vi får ett ännu tydligare klassamhälle där människor som flytt till Sverige är överrepresenterade i osäkra anställningar med låga krav på förkunskaper och låga löner. Den nya lagen tvingar människor att lära sig ett nytt språk, ett nytt samhälle och ta sig in på arbetsmarknaden under mycket osäkra och pressade förhållanden. Detta med stöd av en myndighet som aldrig förr arbetat under så hög press. Det är inhumant för individen, och förkastligt ur ett samhällsperspektiv.

Myter

Invandrare tung budgetbelastning

Artikel av Johannes Fredrikson och Thabo ‘Muso

Invandring och ekonomi är ett ämne som ofta debatteras och diskuteras. Tonläget är inte sällan högt och åsikterna är många men det är inte alla som presenterar sina argument tillsammans med innovativa och gedigna matematiska uträkningar. Det är därför inte konstigt att sådana inlägg i debatten får stor spridning bland de mer matematiskt kreativa väljarna. Det är dags att titta lite närmare på ett sådant exempel.

Nu när det är höstbudgettider har artikeln ”Björn Olanders: 320 MILJARDER KR FÖR INVANDRING I BUDGET 2017” om regeringens tidigare vårdbudget börjat cirkulera på Facebook. Artikeln finns publicerad på hemsidan ”Svenska dissidenter”, som kortfattat beskriver sig enligt följande:

Svenska Dissidenter är en sida med vanliga bekymrade medborgare och skribenter, som försöker vara en motpol till det vänsterliberala etablissemanget. Vi är trötta på landets vänsterliberala journalister som delar säng med makthavarna och granskar folket istället för makten.

Svenska Dissidenter är en ‘nättidning’ som så många andra, vi skriver artiklar, krönikor och bevakar händelser i våra granskningar. Vi skriver i huvudsak om vad som sker i vårt eget land Sverige, men självklart täcker vi även in händelser från andra delar av världen. Vi anser oss inte själva som ‘höger’ eller ‘vänster’, utan tycker vi kan placera oss relativt neutralt, vi skriver rom(sic) det vi tycker illa om vare sig det kan anses politiskt korrekt eller inte. Vi tar inte ställning, vi skriver.”

Tidningen gör reklam för klädföretag som bland annat säljer jackor med namn som ”Viking Divison” och har SS-runor.

En av de senaste artiklarna på hemsidan utgörs av ett grävande reportage om familjen Rothschilds 25-punktsplan för att ta över världen genom att dess icke-judiska befolkning drabbas av finansiella katastrofer, massvält och drogmissbruk. Bland mycket annat.

Budgetgranskning

Men nog om den neutrala tidningen ”Svenska dissidenter”, låt oss granska deras föredömliga granskning av vårbudgeten.

Metoden för författarens beräkning av invandringens påverkan på budgeten beskrivs så här:

“S+Mp-regeringens nya vårändringsbudget 2017 visas nedan. Sveriges befolkning uppgick den 31 december 2016 till 9.995.153 personer (källa SCB). Från 1980 t o m 31 december 2016 har Migrationsverket beviljat 2.127.423 uppehållstillstånd varav 586.192 flyktingar (27,6%), 847.735 anhöriginvandrare (39,8%), 234.148 Arbetsmarknadstillstånd/PUT (11%), samt 459.348 Övriga (=21,6% Gäststuderande, Adoptivbarn, EES samt tidsbegränsade) !!

Observera att sedan 1980 är endast 1 av 9 är arbetskraftsinvandrare, drygt 6 av 9 flyktingar och/eller anhöriga samt knappt 2 av 9 gäststudenter samt tidsbegränsade och/eller EESare/gästarbetare!! Andelen utrikesfödda i första generationen uppgick den 31 december 2016 till 1.787.497 personer eller 18% av befolkningen (källa SCB).”

Låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att alla statistiska uppgifter i citatet stämmer. Ett antal frågor inställer sig mot bakgrund av texten.

Hur många av alla dessa invandrade människor finns kvar i Sverige?

Om en av nio personer, eller 236.380 av de totalt 2.127.423 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige kom hit som arbetskraftsinvandrare, vad hände med övriga 1.891.043 personer?

Kan man möjligtvis, rent hypotetiskt tänka sig att en del började förvärvsarbeta? Kan man till och med vara så pass djärv att föreställa sig att majoriteten, eller en absolut majoritet av dem började förvärvsarbeta?

I motsatt riktning skulle man kunna hävda att författaren mörkar statistik om EU-medborgare som flyttar till Sverige och inte behöver söka uppehållstillstånd innan de kommer hit och inte heller med omedelbar verkan efter att de flyttat till Sverige.

Mot bakgrund av att författaren skriver om ”utrikesfödda i första generationen”, är det motiverat att fråga sig vilka som kan tänkas vara utrikesfödda i andra generationen? Är det personer som är födda i Sverige men som ändå skall räknas som utrikesfödda? Ett förtydligande skulle kunna vara på sin plats.

Bodström och utredningar

Författaren skriver vidare:

”Enligt Utredningar/Thomas Bodström, S, utför invandrare 2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare. Ur dessa uppgifter går kostnaden för invandring avläsas och beräknas enligt följande från vårbudgeten 2017:”

Den intresserade kanske frågar sig vilka ”utredningar” som Thomas Bodström har gjort gällande brottslighet.

Bodström har emellertid inte arbetat med några övergripande utredningar om brottslighet i Sverige. Varken som minister eller privat.

Det skall dock sägas att herr Bodström har en omfattande erfarenhet av brottslighet enär han arbetat som försvarsadvokat. Bland annat för den tidigare socialdemokratiske riksdagspolitikern och mångmiljonären Jan Emanuel.

Bodström har även författat ett antal romaner, av vilka samtliga fått svidande kritik i medierna. Inget av detta arbete kan dock kvalificeras som kriminologisk forskning.

Så vilken eller vilka utredningar är det som Bodström skulle ha arbetat med? Och om han har arbetat med sådana utredningar, hur kan de utredningarna ha kunnat komma fram till att invandrare  begår ”2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare”?

Skulle Bodström ha dragit slutsatsen att invandrare inte kan bli svenska medborgare, eller är det författaren som drar den slutsatsen och i så fall är den slutsatsen korrekt?

Statistik ljuger inte

Men låt oss tränga djupare in i den föredömligt detaljerade, redigt uppställda statistik som författaren presenterar.

20993968_10155766314940712_5065531694685133079_n

Något som står ut vid en första anblick är procentsatserna som anger invandringens del av kostnaderna för varje budgetpost. Invandringen står alltså för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden och 36% i 6 utgiftsområden.

Enligt de uppgifter som presenteras innan tabellen framkommer det att 18 procent av Sveriges befolkning är ”utrikesfödda i första generationen”. Man får anta att denna siffra ligger till grund för att just 18% är en så vanligt förekommande andel i tabellen.

Det är en imponerande övning i matematisk stringens, tyvärr får man aldrig reda på hur fördelningen ser ut inom de olika budgetposterna. Är fördelningen av invandringens kostnader vad gäller Miljö- och naturvård densamma för Supermiljöbilspremien som för Kemikalieinspektionen?

Är kostnadsandelen densamma för Försvarets radioanstalt som för Strålsäkerhetsmyndigheten? Om inte, hur ser fördelningen ut?

Är det närvaron av invandrare i Sverige som fördyrar Sveriges försvarskostnader med 18% eller hade staten kunnat satsa 18% mer på försvaret om det inte fanns invandrare i Sverige?

Att invandringen står för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden är ett väldigt sammanträffande, för själva metoden kan det väl ändå inte vara fel på?

Man får inte heller reda på hur diverse komplicerande faktorer har tagits i beaktande, vilket hade varit både spännande och lärorikt. Istället lämnas man som läsare tyvärr kvar med en hel del frågor.

18% av EU- avgiften, 5.33 miljarder kronor, står tydligen i direkt korrelation till andelen utrikes födda. Hur EU-avgiften skulle bli dyrare genom att fler människor flyttar till Sverige framgår inte.

Ännu mer komplicerat blir det när man sneglar mot de poster som inte innehåller siffran 18%. Ta posten ”Rättsväsende” till exempel, Där uppgår invandringens andel av kostnaderna till 50%. Hälften kan kanske ses som en relativt stor andel, men tar man 18 (andel utrikesfödda i procent) och multiplicerar med ”2-3” (invandrares överrepresentation i brottsstatistiken) så blir det 50%. Typ.

Multiplicerar man med 3 blir siffran 54% men här jobbas det med intellektuell integritet och avrundas neråt till 50%, vilket är föredömligt.

Och i motsatt riktning, hur pass överrepresenterade är inte invandrare som anställda i en massa yrken som kostar landstingen väldigt många miljarder?

Hur är det t ex med förare av tunnelbanor och pendeltåg? Borde eller kunde staten ha satsat 18% eller mer i utökade utgifter på kollektivtrafik om invandringen inte fanns? Eller/och är det invandringen som belastar oss i onödan med 18% av kollektivtrafikskostnaderna?

Eftersom artikeln inte berör kostnader för landstingen, hoppas vi på Motargument att författaren till artikeln gräver vidare i den frågan utifrån samma utmärkta vetenskapliga metod.

Brottslighet kostar

Efter redovisningen av kostnaderna för invandringen följer en lista med 22 punkter som uppges visa olika brottstyper som ökat mellan åren 2015-2016, eller där antalet brott enbart anges utan jämförelse.

Dessvärre redovisar inte författaren hypoteser kring varför brottsstatistiken ser ut som den gör, samtidigt som han bedömer att Sverige är på väg att bli ”ett laglöst land”.

Några väsentliga observationer görs emellertid och dessa är värda att återge:

”Stenkastning mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter (oregistrerad, men polisen skall börja räkna)”

Skall polisen börja räkna stenar som misstänkts ha kastats mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter?

Författaren fortsätter:

”Mycket stort antal migranter; tiggare, ficktjuvar, vägpirater, bärplockare, prostituerade, svarttaxichaufförer, m m. (oregistrerat, MSB & BRÅ har inte kontroll) m.m.”

Författaren har skarpsynt noterat att varken Myndigheten för Samhällsskydd eller Brottsförebyggande rådet har kontroll över bland annat antalet bärplockare och prostituerade i Sverige. Så illa är det.

Han passar även på att kritisera komikerna Henrik Schyffert och Magnus Betnér för att de enligt honom hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare. Det är oklart varför.

Efter denna övning i hård vetenskap kan det vara nyttigt att begrunda med hjälp av musik. Särskilt denna låt som Motargument rekommenderar.