Etikettarkiv: retorik

I fokus

Rättfärdigandets logik

Gästinlägg av Robert Nilsson

ORLANDO. Pingstpastorn Stanley Sjöberg skriver följande i ett Facebookinlägg med anledning av massakern på gayklubben i Orlando:

“Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter “pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlando att upprepas i stad efter stad, land efter land.”

En tid efter terrorattentatet på Utøya så skrev den sverigedemokratiske kommunpolitikern Eric Hellsborn på sin blogg:

“Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.”

Det är samma sorts kallhamrade cyniska logik bakom båda resonemangen – där skulden för det som skett flyttas från gärningsmannen eller den ideologiska kontext och normer som motiverade denne för att läggas på offren eller någon annan.

Antingen det är massinvandring eller provocerande Pride-kultur.

Hitler och nazisterna använde sig av samma sorts logik – det var judarna själva som bar ansvaret för Förintelsen och den slutgiltiga lösningen.

Logiken är livsfarlig – för den inte bara bekräftar gärningsmannens världsbild och syn på sig själv och dennes rättfärdigande av sina handlingar – utan också potentiella gärningsmäns diton.

Massmördare mördar oftast genom att inleda en förhandling med sin egen moral – en sorts förhandlingsprocess – där de hamnar i en sorts moralisk ”point of no return”. De hamnar till slut i slutsatsen att även om mord är moraliskt fel, så övervägs denna moraliska brist av det rätta i att handla för ett gemensamt bästa. Det gemensamma bästa kan vara nationen, folket eller guden eller något annat högre värde.

Att vi påfallande ofta – som i Breiviks fall – ser mordet omskrivet som ett självförsvar handlar just om att komma runt det moraliska dilemmat som mord är. Att handla i nödvärn är en moralisk klausul som funnits ända sedan antiken – en mycket gammal föreställning som idag är institutionaliserad i de flesta nationers lagar.

Logiken tillämpas för den placerar alla människor i ett sorts händelseförlopp som inte går att påverka. Händelseförloppet utlöses som en konsekvens av att en sorts naturlag – må det vara Gud eller någon annan abstraktion som nationen – och dess bestämda ordning har rubbats. Antingen genom att vara homosexuell eller vara av annan etnisk härkomst som i sin tur inte harmonierar med ordningen.

Men framförallt, och återigen, uttalandena bekräftar gärningsmännens – både gårdagens och morgondagens våldsverkares – världsbild och rättfärdigande.

Artiklar

Argumentation och argumentationsfel: Del 1

Alla människor kan träna på att förtydliga och formulera sig bättre när de argumenterar. Genom att bli bättre på att argumentera blir du också bättre på att föra fram din ståndpunkt, samt motbevisa åsiktsmotståndares argument eller försök att vilseleda debatten.

Det här är den första delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den andra delen kan du läsa HÄR.

Med kunskap om hur argumentation, argumentationsfel, och argumentationsteknik hänger ihop kan du undvika de vanligaste fallgroparna och enklare återföra sakdebatten till den korrekta premissen.

När du argumenterar för din sak följer det av att du fört fram ett påstående mot eller till stöd för något (en tes).  Du är för eller mot någonting som du vill bevisa eller motbevisa. Att då känna till hur ett argument byggs upp underlättar din förståelse för att förstå resonemang som helhet, men är även användbart i enskilda debatter när du känner igen en oetisk debatteknik.

Det du vill bevisa är vanligen en bärande teori eller en hypotes som har ett förklaringsvärde.  Du vill förklara hur någonting är. Ett argument är det som du för fram till stöd för din uppfattning, det du tror på och vill bevisa, eller som du inte håller med om och istället vill motbevisa.

När vi säger att du har ett argument syftar vi vanligtvis på hela ditt resonemang eller på en av de påståenden du för fram som stöd eller som motsägelse till motpartens argument.

En argumentation kan bedömas på två sätt: dels om de premisser som argumentationen bygger på är hållbara, och dels om premisserna är relevanta för argumentationens slutsats. Om premisserna är hållbara är argumentationen som helhet hållbar. Om slutsatsen följer av premisserna är argumentationen giltig. Det kallas att göra en logisk härledning eller en deduktion.

En ogiltig argumentation där premisserna är falska blir ologisk, ett s k felslut. Ett felslut är ett ogiltigt resonemang. 

debateOlika typer av argument

Argument kan delas in i några olika typer. De här typerna kan överlappa varandra och är i det här fallet endast ett analytiskt redskap som gör det överskådligt för oss.

  • Sakargument är ett argument som vilar på ett empiriskt eller logiskt underlag (se ovan). Att hänvisa till eller använda sig av lagar eller logiska resonemang hör hit. Ett sakargument kan t ex vara:”Det dör X antal människor på den här vägen varje år. Sänk hastighetsgränsen!” eller: ”Jag behöver högre lön för jag får lägre lön än mina kollegor”
    Ett sakargument utgår ifrån den faktiska verkligheten samt logiska härledningar från det.
  • Känsloargument är ett argument som vilar på ett känslomässigt antagande om hur något är eller bör (normativt) vara. Exempelvis ”Jag håller inte med dig för det känns inte rätt. Jag tror på det här andra för det känns mer rimligt” eller kan vara en ovilja att acceptera ett argument p,g,a att det upplevs provocerande. Ett känsloargument kan också vara; ”Jag behöver högre lön för då kommer jag tycka du är en bättre chef och därför arbeta bättre” eller ”Jag är osäker i trafiken. Sänk hastighetsgränsen!”
    Ett känsloargument utgår ifrån hur en person känner hur något är eller bör vara.
  • Auktoritetsargument  härleds ur en person eller en källa med auktoritet på området. Det kan vara politiker, tjänstemän, forskare eller andra som kan fungera som sakargument förutsatt att källan redovisas. Sådan argumentation kan vara giltig eller ogiltig beroende på användningen av den. Det måste råda en viss grad av konsensus omkring auktoritetens legitimitet för att vara ett giltigt argument.
    Ett auktoritetsargument utgår ifrån ett expertutlåtande som anses ha rätt kunskap eller trovärdighet i frågan.
  • Värdeargument är argument som härleds ur allmänt accepterade värderingar. Exempelvis att alla människors lika rätt och värde är en fundamentalt viktig princip och går att använda som ett argument i sig självt i de fall motsatsen exponeras. ”Det här du säger är inte förenligt med alla människors lika rätt och värde. Du har fel”.
    Ett värdeargument utgår ifrån en allmänt erkänd uppfattning eller värdering

Till gruppen ogiltiga argument, s k ”bedrägliga argument”, hör bland annat cirkelresonemang, allegoriska angrepp, personangrepp och ledande frågor med flera.

Ett argumentationsfel är de argument som inte hör hemma i en sakdebatt. De är irrelevanta (hör inte dit) och används både medvetet som ett sätt att avleda debatter, men även omedvetet som felaktiga generaliseringar eller som en konsekvens av bristande logisk stringens. Känsloargument kan i det här avseendet aldrig likställas med ett sakargument. Det måste alltid vara det logiska och det empiriskt säkerställda argumenten som värderas separat mot varandra medan känsloargumenten avlägsnas helt. Det går inte att förvandla månen till en ost för att det känns som det.

Att lära sig känna igen hur argument byggs upp och hur argumentationsfel fungerar i praktiken är viktigt för att undvika att hamna i avledande debatter och för att klara av att hålla sig till sakfrågan. Det finns stora vinster för den som på ett oetiskt vis använder sig av argumentationsfel för att få fram falska poänger. Lika stora vinster har du om du kan genomskåda dem.

Genom att du är medveten om olika argumentationsfel kan du också påpeka det på ett sakligt vis och därmed återföra sakdebatterna till dess rätta innehåll. Genom att hålla en logisk följdriktighet och ett konsekvent särskiljande mellan sakargument och känsloargument eller argumentationsfel går det att nå fördjupade slutsatser och vinna debatter.

En person som säger att månen känns som en ost kommer alltid ha fel oavsett hur övertygande den personen är när det gäller att förmedla sina känslor.

Det här är den första delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den andra delen kan du läsa HÄR.
argumentation

Artiklar

Debatt: Ordlista för dummies

Som ett komplement till terminologi-serien ser vi på Motargument ett behov av att skapa en lättillgänglig sammanställning över ismer, företeelser och ord som används som verktyg i debatten. Följande översikt är tänkt att användas som ett uppslagsverk, och vi vill samtidigt passa på att vi påminner oss om hur konstruktiv en debatt, eller en diskussion, blir då vi lämnar sakligheten och istället svänger oss med invektiv och ogrundade anklagelser.

Det är ett fritt val vilken teknik vi använder, men vi bör fundera ett varv till på huruvida det för diskussionen framåt då vi kastar ur oss osakligheter. Vi bör också tänka över hur konstruktivt/respektfullt det är att slentrianmässigt, och generaliserande, stämpla andra med diverse epitet. Hur vi uttrycker oss är helt och hållet ett eget val. Vi hoppas att du kan komma att ha nytta av denna sammanställning.

Afrofobi – rasism mot människor med ursprung i subsahariska Afrika (dvs söder om Sahara). Mer om afrofobi finns att läsa på Mångkulturellt centrum och på DN Debatt (”Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar”).

Anarkism – en politisk övertygelse om ett samhälle fritt från stat, kapitalism, hierarkiska system samt auktoritära strukturer På Ideologiskolan kan vi läsa mer om anarkism.

Antisemitism – hat/rasism mot judar, utifrån religiös eller etnisk (eller både och) orsak. Mer om antisemitism finns att läsa om här på Motargument och på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Antiziganism/antiromism – rasism mot romer. Om antiziganism kan man läsa här på Motargument och på Kommissionen mot antiziganism.

Antropocentrism – uppfattning om att människan står över naturen, vilket ger människan rätt att nyttja naturen. Motsatsen till antropocentrism är ekocentrism, dvs att människa måste anpassa sig till naturen, och bete sig efter naturens villkor. En variant av antropocentrismen är biocentrismen, vilken sätter allt levande i centrum, och är således överställt naturen. Mer om antropocentrism finner vi här.

Bifobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot bisexuella. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om bifobi.

CIS-person – motsatsen till transperson. En cis-person är en människa som känner sig bekväm med sitt biologiska, och juridiska kön samt med sin könsidentitet och sitt könsuttryck. Cis anses vara norm: man känner sig som kille, är enligt folkbokföring och myndighetsdokument kille samt har en kropp som killar brukar ha. Cis betyder ”på samma sida”. Mer om cis-personer hittar vi här.

Defaitism – (av franskans défaite – nederlag) uppgivenhet, acceptans av förlust utan strid. Mer om defaitism finns här.

Diskriminering – enligt diskrimineringslagen är diskriminering att någon missgynnas eller kränks mot bakgrund någon av de sju diskrimineringgsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Vi har tidigare berört ämnet här på Motargument. Det går också att läsa mer om diskriminering hos Diskrimineringsombudsmannen.

Dogmatism – uppfattning om att den egna åsikten är den enda rätta. Motsatsen till skepticism. Mer om dogmatism kan vi läsa på Psykologiguiden.

Dominionism – teokratisk politisk ideologi som fokuserar på kristen nationalism och religiöst herravälde. Den kristna motsvarigheten på islamism. Mer om dominionism, även kallad den kristna högern, kan vi läsa om här på Motargument.

Egocentrism – uppfattningen om att de egna åsikterna och intressena är viktigare än alla andras. Kallas också självcentrering. En överdriven egocentrism betecknas ofta som narcissistisk personlighetsstörning, vilket är en psykiatrisk diagnos. På Psykologiguiden kan vi läsa mer om egocentrism.

Etnocentrism – tendens att se på den egna kulturen som central, och att tolka andra kulturer mot bakgrund av de premisser och värdesystem formade i den egna kulturen. Det har tidigare skrivits om etnocentrism här på Motargument.

Etnonationalism – politisk ideologi som fokuserar på att det är den etniska samhörigheten som är fundamentet i nationen. Vi har tidigare på Motargument skrivit om etnonationalism.

Fascism – politisk, antidemokratisk (totalitär) ideologi med tydliga inslag av nationalism och ledarkult. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, och på Magasinet Neo kan vi fördjupa oss ännu mer.

Feminism – samlingsbegrepp för rörelser och ideologier som  strävar efter att alla, oavsett kön, ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Feminister verkar för att stärka kvinnors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Vi kan läsa mer om feminism på ungafeminister.se och på Språktidningen.

Frankfurtskolan – nymarxistisk skolbildning inom sociologi och vetenskapsfilosofi som är verksam sen tre generationer. Sedan 1990-talet har ”Frankfurtskolan” i Sverige kritiserats för bl a ”kulturmarxism” likt nazisterna gjorde på 1930-talet. Motargument har tidigare berört ämnet i ”Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik”.

Funkofobi – fördomar mot människor med funktionsnedsättning, såväl fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska. Mer om funkofobi går att läsa här och på Förbundet Unga Rörelsehindrades hemsida funkofobi.se

Grön ideologi – politisk ideologi som ligger till grund för grön politik och uppstod i samband med gröna våge på 1970-talet. Mer om ekologism och gröna ideologier kan vi läsa om på politiken.se

HBT/HBTQ – HBTQ är en förkortning för homo, bi, trans och queer, och verkar för alla människors lika värde, oavsett sexualitet, könsuttryck eller könsidentitet. På Egalia kan vi lära oss mer om HBT/HBTQ.

Heteronormativitet – slentrianmässig föreställning om att människor är heterosexuella, mot bakgrund av att det är en gängse uppfattning i vårt samhälle. På Forum för Levande Historia kan vi läsa mer om heteronormen.

Heterosexism – diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också homofobi. Mer om heterosexism finns att läsa här på Motargument och på ALGBTICAL.

Homofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också heterosexism. Mer om bl a homofobi går att läsa på Forum för Levande Historia.

Högerextremism – samlingsbegrepp för antidemokratiska, fascistiska och nationalsocialistiska (nazistiska) rörelser. En röd tråd i högerextremismen är rasismen. Mer om högerextremism finner vi här.

Identitetspolitik – politiska ställningstaganden som tillgodoser egenintresset samt de egna sociala intressegrupperna. Exempel på sådana grupper är klass, religion, kön, etnicitet, sexualitet etc. Mer om identitetspolitik kan vi läsa här och på SvD Kultur.

Identitära rörelsen (identitarism) – samlingsbegrepp för filosofiska och politiska grupper som har sitt ursprung i Frankrike i slutet på 1900-talet. Nyckelord för identitarismen är regionalism, kritik mot utomeuropeisk invandring, regionalism och antiliberalism. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) är den identitära rörelsen en del av vit makt-miljön. Mer om identitarism kan vi läsa på Expo.

Islamism – islamism kallas också politisk islam. Forskare menar att islamism även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Islamism kan beskrivas som religiös nationalism. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, bl a här. Vi har också rett ut att islam inte är en ideologi.

Islamofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot islam och muslimer. Tar sig uttryck i rasism och diskriminering gentemot muslimer. Vi har berört ämnet ett flertal gånger här på Motargument. På Islamguiden.se kan vi läsa mer om islamofobi.

Kommunism – politisk ideologi som strävar efter ett klasslöst samhälle och gemensamt ägande. Mer om kommunism kan vi läsa om på Motargument och på Forum för Levande Historia kan vi läsa om hur kommunismen bär historiskt ansvar för folkmord och brott mot mänskligheten.

Konservatism – politisk ideologi som strävar efter att bevara gamla värderingar, traditioner och system. På Ideologiskolan kan vi lära oss mer om konservatism.

Kulturmarxism – används i nedvärderande syfte i debatten och är egentligen en konspirationsteori byggd på föreställningar om att judar och företrädare för Frankfurtskolan har i uppdrag att förgöra västerländsk kultur och kristendom genom att normalisera politisk korrekthet och multikulturalism. Mer om konspirationen om kulturmarxism kan vi läsa på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Kulturobjektivism – motsatsen till kulturrelativism. Uppfattning om att olika kulturer har olika värde och är olika utvecklade, mot bakgrund av att det finns objektiva värden. Dessa värden vidimerar värdering av olika kulturer. Detta kan vi läsa om här.

Kulturrelativism – motsatsen till kulturobjektivism. Uppfattning om att ingen kultur är mer värd, eller mer utvecklad, än någon annan. På Forskning & Framsteg kan vi lära oss mer om kulturrelativism.

Liberalism – politisk ideologi som fokuserar på individens frihet. Olika vinklar gällande liberalismen kan vi läsa om på Ideologiskolan.

Marxism – samhällsåskådnin/politisk ideologi grundad på Engels och Marx teorier. Marxismen ligger till grund för, å ena sidan, socialism och, å andra sidan, anarkism. Om marxism kan vi läsa här och på Ideologiskolan.

Narcissism – är i själva verket en diagnos och innefattar självupptagenhet, fåfänga och självförhärligande. Personer med en narcissistisk personlighetsstörning har ofta en övertro på den egna förmågan. Se också egocentrism. Mer om narcissism återfinner vi på Psykologiguiden.

Nationalism – ideologisk inriktning som har sin grund i gemenskapen inom en nations gränser. Det finns två artiklar på Motargument om nationalism, en om nationalism i ett historiskt perspektiv  och en som reder ut begreppet nationalism.

Nationalkonservatism – politisk ideologi som förespråkar en självständig nationalstat, fokuserar på kulturella intressen och verkar för att försvara kulturell och etnisk identitet. Mer om nationalkonservatism återfinner vi i DN:s debattartikel ”SD:s nya ideologiska etikett ändrar inte partiets politik”.

Nazism – politisk ideologi som bygger på fascism och rasism utifrån övertygelsen om den ariska ”rasens” överlägsenhet. Vi har tidigare på Motargument redogjort för nazism. Ytterligare läsning om nazism finner vi på Forum för Levande Historia.

Nya högern – kallas också Europeiska nya högern, eller Franska nya högern, och är en högerextrem fransk kulturrörelse som är nära knuten till det fascistiska tankegodset. Mer om Nya högern finns att läsa om här och på DN kan vi läsa om den Nya högern i Sverige, det nybildade SDU och Nordisk ungdom.

Oikofobi – motsatsen till xenofobi, och kan beskrivas som självhat mot den egna nationen, kulturen och etniciteten. Ett begrepp som används av s k sverigevänner om människor som är positiva till mångkultur, öppenhet och tolerans. Ett vardagligare ord för oikofobi är svenskfientlighet. Vi har skrivit om oikofobi tidigare på Motargument.

Patriotism – lojalitet och kärlek till fosterlandet. Patriotismen är inte politisk, till skillnad från nationalismen. Mer om patriotism, och skillnaden mot nationalism, går att läsa på Expo skola.

Politisk korrekthet (PK) – en i grunden positiv företeelse som, i debatten, används nedvärderande. Vad PK egentligen är kan vi läsa om på Fryshusets hemsida och i en ledarartikel på DN.

Rasism – hat och fördomar gentemot en människa mot bakgrund av ursprung, etnicitet, hudfärg, kultur och/eller religion. Har sitt etymologiska ursprung i föreställningen om att människan är indelad i olika raser. På Motargument kan vi läsa om rasism i ett flertal artiklar, bl a här. På Forum för Levande Historia får vi ytterligare fördjupning.

Salafism – bokstavstrogen, oftast våldsbejakande, islamism som motsäger sig tolkning av Koranen och förkastar moderna muslimska synsätt. Salafister anser sig praktisera ”sanna islam” och är en sunnitisk inriktning. Salafister strävar efter att skapa en islamisk stat. Läs mer om salafism på SR.

Sexism – diskriminering och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön. Det går att läsa mer om sexism här på Motargument.

Skepticism – uppfattningen att det inte är möjligt att ta reda på kunskap om världen, eller samhället. Även om det hade varit möjligt, så skulle man inte kunna skilja det som är sant från det som är falskt. Mer om skepticism finner vi här.

Socialism – politisk ideologi som framhäver kollektivets, snarare än individens, förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Mer om socialism hittar vi här.

Socialkonservatism – politisk ideologi som i grunden verkade för att göra något åt sociala missförhållanden i arbetarklassen och bygga en välfärdsstat. En annan beskrivning är det vi kallar för den kristna högern. Mer om socialkonservatism läser vi i Smålandspostens ledarartikel ”SD är inte socialkonservativt”.

Statsnationalism – politisk ideologi som fokuserar på att grunden för statsbildningen utgörs av en gemensam värdegrund och statsapparat. Till skillnad från etnonationalismen har etnisk/kulturell/religiös tillhörighet sekundär betydelse i statsnationalismen, som sålunda är multinationell.

Totalitarism – läran om diktatur, dvs enpartistyre. Om totalitarism kan vi läsa på Forum för Levande historia.

Transfobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot transpersoner. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om transfobi.

Transpersoner – transpersoner är människor som, genom sitt könsuttryck och könsidentitet inte följer gängse könsnorm. Begreppet transperson är ett samlingsbegrepp för flera olika transidentiteter. En människa kan uppfatta sig som man, kvinna, både och, mitt emellan eller ingetdera. Uppfattningen är inte avhängig det kön man tilldelats vid födseln. Mer om transpersoner kan vi läsa här.

Vit makt – samlingsbegrepp på antidemokratiska, nazistiska rörelser som baserar den nationella gemenskapen på etnicitet. På Säkerhetspolisens hemsida kan vi läsa mer om vit makt.

Vänsterextremism – samlingsbegrepp för revolutionära socialistiska rörelser, också benämnt radikal vänster, ultravänster och revolutionär vänster. Den vänsterextremistiska rörelsen har bl a synats i SVT:s Uppdrag granskning.

Wahhabism – strikt fundamentalistisk/exoterisk, och våldsbejakande inriktning av sunniislam. Läs mer om wahhabism på wahhabismkritik.

Xenofobi – främlingsfientlighet, dvs en rädsla och/eller hat gentemot människor från andra länder. Xenofobi är motsatsen till oikofobi. Vi har tidigare berört ämnet på Motargument.

board-1106649_960_720

Vi på Motargument hoppas att denna sammanställning kan vara till nytta för att förstå, och medverka i, debatten. När vi argumenterar kan det vara bra att ha i åtanke vilken makt ord har. Vi bör använda dem med förnuft och samtidigt försöka fundera över hur vårt ordval kan komma att påverka konstruktiviteten i den diskussion, eller debatt, vi är inbegripna i.

På vår Facebook-sida kan du (i PM) bidra med ord, epitet och företeelser så att vi kan komplettera denna sammanställning! Det går också bra att maila dina förslag på redaktionen(at)motargument.se

 

I fokus

”Går det inte att ge barnen pannkakor längre?”

I ett Facebook-inlägg från 4 mars rasar Agneta Colantoni, kommunfullmäktigeledamot för SD i Tierp, över att skolbarn och förskolebarn under en vecka serveras mat med internationell prägel.

Skärmdump från Colantonis Facebook-inlägg. Klicka på bilden för att förstora.

I Tierps kommun, liksom i andra kommuner, serveras då och då mat som följer ett tema. Notera att matsedeln gäller en enda temavecka, 7-11 mars, och temat för denna vecka är ”Världens mat”. I Facebook-inlägget och i kommentarerna därtill är det onyanserad kritik, och det går att tolka Colantoni som om skolor och förskolor i Tierp alltid serverar internationell mat.

I en diskussion till en annan persons kommentar, insinuerar Colantoni att Tierps kommun ”slickar röv” på nyanlända. Colantoni tycker att det är viktigt att föräldrar agerar, så att eleverna får svensk husmanskost. Hon säger sig inte ha något emot internationell mat, men att det ska finnas plats för i alla fall en ”svensk” rätt varje vecka. Colantoni utvecklar sitt resonemang:

”Det finns inte ens tillstymmelse till mat som barnen är vana vid. Det finns ingen svensk mat som alternativ, det är det jag vänder mig emot. […] går det inte att ge barnen pannkakor längre? Det finns ju vegoalternativ till exempel. Varför tar man bort all svensk mat?”

Vad gör s k ”svensk” mat bättre än sådan som vissa verkar tycka är ”osvensk”? Och vad är egentligen s k ”svensk” mat?

Temaveckor i skolor och förskolor är inga nya företeelser. Så sent som i höstas serverades det, under en vecka på skolor och förskolor i Tierp, mat från Tyskland, Spanien och Frankrike. På Tierps kommuns hemsida kan vi läsa att nästa termins temavecka blir ”Brasilien”. Enligt Maria Leopardi, kostkonsulent i Tierps kommun, är svensk husmanskost normen och grunden i skolorna, men att det då och då serveras några andra rätter. Hon tänker se över möjligheterna till temaveckor med helsvensk och samisk mat. Leopardi berättar för Metro att temaveckan i Tierps kommun har fler än ett syfte, b la att erbjuda husmanskost från några av de nyinflyttade elevernas tidigare hemländer, och även att förebygga misstänksamhet, rädsla för okända företeelser.

Att en enda temavecka med enstaka persiska, afghanska och marockanska maträtter skulle påverka skol- och förskolebarn i Tierps kommun på ett negativt sätt är svårt att se. Barn har serverats ”utländsk” mat i många år och risken att barnen skulle ta skada är obefintlig.

På hat- och rasistsajten Exponerat hänger man på ”nyheten” och frågar sig vad det är för fel på nyttig svensk husmanskost för barn. Vidare konstateras att svensken och dennes barn ständigt påtvingas och indoktrineras ”denna mångkultur”. På samma nättidning läser vi följande kommentar (skriven av en anonym person) hämtad från Facebook:

”Nästa veckas matsedel i min hemkommun Tierp. Tema vecka skyller man på. Jag har mejlat in min protest och motfråga till Sossehövdingen bengt-olov.eriksson@tierp.se om kommunen även kommer ha Tema vecka fläsk kött och Tema vecka SVENSK Husmanskost. Blir ni förbannade som jag så jaga gärna kommuns hövding sossen bengt-olov.eriksson@tierp.se”

Här kan det vara på sin plats att fråga sig om politiker ska detaljstyra vad vi, eller våra barn, äter? Har den upprörda folkopinionen, som bemödar sig att skriva till politiker och gnälla över detaljer, funderat över huruvida politiker bör lägga sig i vad vi invånare äter och vill göra? I kommentarsfältet till Exponerat-artikeln flödar konspirationsteorierna, hatet, missförstånden och okunskapen beträffande hur halalslakt genomförs i Sverige.

Så här låter reaktionerna från skolbarnen:

”Det är osmidigt och oprofessionellt. När man är så högt uppsatt ska man klara av att inte säga sådana saker. Man gör inte så.”

”Det är ju inte så mycket mat som är ”svensk” precis. Till och med våra köttbullar kommer från Turkiet.”

”Alltså det är en vecka, fem dagar det är vad det är, inte så länge. Man klarar sig utan köttbullar och pannkaka en vecka”.

Detta Facebook-inlägg förefaller vara ett medvetet, och ohederligt grepp för att stärka och sprida hatet mot mångkultur, invandrare och nyanlända. Populistiska utspel från politiker är vardagsmat på sociala medier. Det obehagliga med internet är att det är lättillgängligt, att åsikterna sällan blir ifrågasatta och att det är alltför enkelt att dela vidare, vilket ofta görs utan större eftertanke.

EDIT: Agneta Colantoni har raderat sitt Facebook-inlägg eller gjort det icke-offentligt. Detta hindrar inte att ”nyheten” lever kvar och fortsätter att spridas.

Uppdatering: Enligt Arbetarbladet gör SD nu politik av något de själva anser att man inte ska göra politik av. Så här skriver SD Tierp på sin Facebook-sida:

”Kostchefens uttalande är mycket belysande för vad det handlar om. ”Det vi vill är att förebygga främlingsfientliga tankar på det här viset”. Det här är alltså inte något som handlar om mat – syftet är politiskt från början”.

Mikael Eskilandersson, som sitter i riksdagen för SD Gävleborg, menar att den internationella matveckan är en kampanj mot SD, och att skolmaten inte ska användas som ett politiskt verktyg. Så här skriver Eskilandersson i en kommentar på Sverigedemokraternas Facebook-sida:

”Vore nog läge med en JO-anmälan mot kommunens kostchef som bedriver politik, vilket anställda inte ska, i stället för att tillhandahålla bra och näringsriktig mat. Kommer dock inte leda till något, men det skulle vara en markering”.

Nu vet vi alltså att ”Världens mat”-temat i skolorna och förskolorna i Tierps kommun var en komplott mot Sverigedemokraterna.

Lästips:

Har Jimmie Åkesson aldrig ätit tacos?

Efter skolmats-stormen – så tycker eleverna om sin internationella matvecka

I fokus, Krönikor

Legitimera inte terrorn!

Vi ser ett nytt Sverige, med våldsamheter som vi inte är vana vid. Detta är självfallet skrämmande och det är lätt att falla in i kören av skrämda röster. Vi har sett hur asylboenden blivit nedbrända och det kan knappast ha undgått något att en person har begått fruktansvärda dåd på en skola i Trollhättan.

Innan jag börjar så vill jag sända mina kondoleanser till alla som på ett eller annat sätt (direkt eller indirekt) blivit offer för dåden – där de i Trollhättan får extra tankar då jag också har skolan som arbetsplats.

Gärningsmannen i Trollhättan har identifierats som Anders Lundin-Pettersson (ALP), 21 år gammal. Jag kommer att göra en jämförelse med andra händelser som diskuterats, en jämförelse är inte att jämställa – något som är viktigt att poängtera. Det jag kommer jämföra är inte heller händelserna i sig utan diskussionen som förts kring dessa händelser.

Vem har skulden?

Det dåd som ALP utfört har kastat ljus på politiker och politiska partier. När det gäller skuld så vilar det mellan SD som ska ligga bakom det hela eftersom de öppnat upp fönstret till en normaliserad rasism eller så är det regeringen och de etablerade partierna som bär ansvar på grund av den invandringspolitik som förts ”de senaste 40 åren”.

Den som väljer att skylla på SD fullt ut missar att hatbrott skett långt innan SD fanns. De för en rasistiskt politik men det politiska partiet kan inte stå till svars för brott som enskilda människor gör. Då skulle vi behöva fråga oss vad Anders Eklund har för politisk tillhörighet etc.

Jag skyller inte detta på SD, jag skyller detta på ett bristande vuxenansvar och för lite resurser för att kunna fånga upp barn/ungdomar som mår så uppenbart dåligt att de är kapabla till dylika dåd. Till detta har vi en bristande psykvård och för lössläppta regler gällande hot och kränkningar på nätet och IRL (självklart gällande både rasister och människor med ”annan etnisk bakgrund” som kränker/hotar/våldför sig).

Den retorik som SD har öppnat upp för spelar in på många ställen, kanske att det kan vara det som ligger bakom bränder på asylboenden – det är dock en lång sträcka mellan att kritisera samhället och att sätta tändstickan till plånet.

Den som väljer att skylla på etablissemanget  och se deras agerande som en legitim anledning till dåden, skulle då behöva ställa sig bakom Husbykravallerna (jag gjorde inte det), bakom AFA:s härjningar och alla de uppror som skett i orättvisans namn. Varför då…?

Alla som arbetar med människor kan relatera stora delar av destruktivt/våldsamt beteende till faktorer i personens närhet. Blivit mobbad, är fattig, har känslan av maktlöshet eller att bli utnyttjad i, och av, samhället. Det går att förstå vad som ligger bakom fruktansvärda handlingar men handlingen ges inte legitimitet av omständigheterna.

Låt mig förtydliga.

När det gällde Husby så var det få människor som tyckte att det var förståeligt att dessa människor genomförde irrationella handlingar – med all rätt. Liksom vi inte tolererar våld i förorterna (det sker men samhället tolererar det inte) eller för diskussionen på denna nivå och med detta mediala utrymme. ALP:s agerande försvaras inte av så många vettiga människor, däremot är det många vettiga människor som härrör detta till Sveriges förfall. Alltså att skylla dådet på omständigheter som ökad invandring. Att detta missnöje är godtagbar förklaring och att det är där insatserna ska sättas in. Alltså att rätta till invandringen (genom att strypa den).

Hur kommer det sig att det inte var lika många som diskuterade segregation och glastak under Husbykravallerna?

För att motarbeta terrorn måste vi hitta rätt fokus

Fruktansvärda handlingar kan inte legitimeras genom samhällsstrukturer. De kan förklaras och diskuteras men om vi ser terrordåd som utförs och använder den rädslan som uppstår för att genomföra de förändringar som terroristen/terroristerna vill ha så har ju de vunnit. Om det var en extrem islamist som utfört dåden så tror jag knappast att det hade talats om avsaknaden av sharia-lagar som en giltig förklaring till dåden… På samma sätt kan inte fokus flyttas till migration utan istället behöver fokus ligga på hur vi kan motarbeta de mörka krafter som verkar bli vardag i vårt land.

Tills dess så behöver ordningsmakten göra sitt jobb. Media behöver göra sitt jobb (t ex jämförandet med IKEA-morden där hatbrott också var en viktig del i det hela då GM ska ha menat att han ville döda människor som såg svenska ut). Vi behöver få ordning på våra prioriteringar gällande fritidsgårdar, socialen och vuxna i skolan och samhället. Vi behöver bryta den cementerade segregation som återfinns i förorter som Tensta, Rosengård, Bergsjön eller var det nu kan vara. Vi behöver ha en jämnare fördelningspolitik och vi behöver sluta med att ställa de mest utsatta grupperna mot varandra.

Men vi kan inte börja diskutera huruvida vi ska gå terrorister till mötes eller inte. Vi kan inte skapa förståelse för deras handlingar. Inte utan att kliva in på väldigt grumliga vatten – oavsett om det är rasism, nazism, extrem islamism, extrem sionism eller vad det nu kan vara.

Krönikan är tidigare publicerad på Andreas egen blogg.

Krönikor

"Svenskfientliga" är vi allihopa?

Många nationalister har en inställning att det svenska samhället är indelat i ”vi och dom”. Det finns flera infallsvinklar i det begreppet. I denna krönika ämnar jag utveckla polemiken ”sverigevänner” och ”svenskfientliga”. På ena sidan finner vi de s k ”sverigevännerna”, de som säger sig värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna. Å andra sidan placeras de s k ”svenskfientliga”, d v s de personer som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där alla olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte.

Denna debatt, eller snarare detta mentala krig, pågår fortlöpande och det finns egentligen inga gränser för hur personer uttrycker sig för att framhålla hur viktigt det är att det s k ”typiskt svenska” ska vara allenarådande och är bäst för Sverige. Retoriken hårdnar, gränserna tänjs och ”argumenten” passerar de lagliga och moraliska gränserna.

Enligt Avpixlat är detta "svenskfientligt".
Skärmdump från Twitter. Enligt Avpixlat är detta ”svenskfientligt”.

”Sverigevänner” är, enligt dem själva, människor som anser att Sverige är ett land där svenskhet, i maximal utsträckning, ska råda. Utländska influenser ska till varje pris begränsas, och helst elimineras. Invandrare ska assimilera sig och religion och kulturella yttringar får möjligtvis pågå bakom lyckta dörrar. ”Svenskfientliga”, å andra sidan, innefattar icke-assimilerade invandrare OCH alla som är toleranta mot andra kulturer, andra religioner och andra traditioner. ”Svenskfientliga” ser mångkultur och mångfald som något positivt, något som förenar, något som stärker den svenska identiteten, att vi drar åt ”samma håll”. Det har lagts fram en riksdagsmotion om ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”.

Märk väl att jag väljer att sätta ”citationstecken” kring begreppen. Det är medvetet och avsiktligt, eftersom jag anser att ”sverigevänner” är ett stulet begrepp. Jag vill vara ”svenskvänlig” och jag anser mig vara ”svenskvänlig”. MEN jag kan aldrig acceptera den ”svenskvänlighet” som nationalister målar upp och har gjort till ”sin”. Då väljer jag, tveklöst, bort att benämna mig ”svenskvänlig”. Lika lite anser jag mig vara ”svenskfientlig”, eftersom för mig skulle det innebära att jag vore missnöjd med att bo i Sverige, att jag skulle svika s k ”svensk kultur” eller att jag skulle hata några s k ”riktiga svenskar”. Jag är varken missnöjd, sviker ”svensk kultur” eller hatar ”riktiga svenskar”.

”Svenskfientlighet” är, för många människor synonymt med landsförräderi. ”Sverigevänner” anser att vi som utmålas som ”svenskfientliga” sviker landet, sviker de ”som byggt upp Sverige” och sviker svenska ideal. Vi gör det genom att visa acceptans, tolerans och glädje gentemot människor som kommer från andra länder, och vi anser att influenserna berikar Sverige. Vi anses naiva, vi är ”muslimälskare” och ”ser inte” den anstormande ”islamiseringen” av vårt land, vi uppmärksammar Ramadan när vi, minsann, ska uppmärksamma midsommar. Jag firar inte Ramadan, men jag har inga problem med att jag känner till företeelsen och önskar muslimer ”Ramadan karim”. Jag firar midsommar, inte för att jag måste, utan för att jag vill. För mig är det en självklarhet att vem som helst ska få fira vilken högtid som helst, när som helst. Det är lika självklart att en ska få lov att välja bort att fira en högtid. Att vilja neka människor att fira en högtid i Sverige är, för mig, svenskfientligt.

11406256_1632231403656709_1802785437010172135_o
Skärmdump från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Klicka för större bild.

Andra uttryck, i grunden positiva, som ”sverigevänner” gjort till ”sina” är t ex ”det nya Sverige”, ”kulturberikare”, ”mångkultur” och ”politiskt korrekt, PK”. Innebörden av dessa uttryck har förändrats för att passa in i den nationalistiska mallen. Det är ett enkelt och populistiskt tillvägagångssätt, använt av politiker, opinionsbildare och gemene man, för att fånga upp vissa utvalda människor, och att föra människor samman under de nationalistiska vingarna, emot yttre, påstådda hot.

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. ”Sverigevänners” utgångspunkt är att det pågår ett ”krig” mellan två samhällssyner, den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

På nätet eldas det ”mentala kriget” på av nationalister som envist, och oförtrutet, bankar in skillnaderna mellan hur vi ser på Sverige. Det som faktiskt förenar oss är att vi älskar Sverige, fast med olika premisser. Jag älskar mitt land, jag vill bo i Sverige, jag är glad över att landet Sverige är relativt tolerant, men jag är, på samma gång, ledsen över att det finns en växande skara som inte ser på Sverige på samma sätt som jag. Jag är obekväm med hur innebörden av begreppen ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” alltmer används som verktyg i ett mentalt krig. Jag är sverigevän, men inte ”sverigevän”. Jag är inte svenskfientlig, men tydligen är jag ”svenskfientlig”, enligt ”sverigevänner”. Orden har förvanskats, och vi har blivit rånade på vad de egentligen betyder.

Till den dagen orden återfår sin rätta betydelse väljer jag att inte benämna mig, vare sig, ”sverigevän”, eller ”svenskfientlig”. Jag befarar att min dröm att, utan skrupler, någon gång kunna kalla mig sverigevän för alltid kommer att förbli just en dröm.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Artiklar, Myter

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Krönikor

Farlig mentalitet

En krönika av Andreas Meijer (blogg).

”Kritiserar man invandringen så kallas man rasist!”. Så brukar det låta – främst från de som kritiserar invandringen och sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag och andra som kritiserar SD och den typen av segregerande ideologi, fyller ibland i de luckor som SD lämnar tomma. Främst luckan som handlar om hur politiken kring integration skall föras. När SD är tystlåtna väljer jag att falla tillbaka på historia: SD driver en politik som strävar mot ett etniskt och kulturellt homogent samhälle.

Head for Chess 62:365
andreasnilsson1976 / Foter / CC BY-NC-ND

I en diskussion fick jag frågan om jag inte ser något mellanting mellan att ta in alla som söker asyl, och att genomföra etnisk rensning. Jo, det gör jag. Realistiskt så kommer vi inte kunna ta emot alla som skulle behöva vår hjälp. C:a 750 miljoner människor lever idag utan daglig tillgång till rent vatten. C:a 1,4 miljarder lever i extrem fattigdom. Vi har inte den kapaciteten även om vi så skulle vilja. Vi måste ha regler och vi måste arbeta utefter den verklighet vi lever i. Lösningen är global, vilket gör att vi måste agera globalt och ställa krav på våra ”vänner” i den globala överklassen. Utan ett globalt samarbete så kommer detta aldrig att lösas. Det handlar om att vi måste komma överens om att sluta utnyttja och exploatera fattiga länder (vi står på axlarna på de länder som vi tar emot invandrare från, tro inget annat).

Det finns dock något som är än viktigare än att diskutera intagsnivåer och ekonomisk påverkan: mentalitet.

Det skrämmande är mentaliteten

Det som skrämmer mig i och med att SD verkar ha blivit så etablerat är inte så mycket deras politik. Ibland kan jag känna: ”men låt dem få som de vill, så att det fåtal som röstat på dem börjar förstå att det inte finns något gott att hämta från det hållet — invandringen är inte problemet och inte heller lösningen”.

Det jag ogillar är den mentalitet som på vissa håll verkar börja ta plats i den s.k.”svenska själen”. En mentalitet som tillåter vissa att nedvärdera andra människor bara för att de är av en annan etnisk härkomst. En mentalitet som tillåtit rasistiska skämt och en rasistisk jargong. En mentalitet där några hela tiden känner att de måste försvara sig själva genom att upprepa mantran som: ”jag är inte rasist, men…” eller ”men det får man väl inte säga för då är man väl rasist?”. Med uttryck som ”utisar”, ”asylanter” och ”skäggbarn” för de som söker asyl och med hån som ”batikhäxa” eller ”blattekramare” för de som väljer att stå upp för ett humant ideal. Den mentaliteten skrämmer mig.

När den mentaliteten börjar få fotfäste och görs till vardag så närmar vi oss ett farligt samhälle. Det finns krafter som ligger bakom diverse främlingsfientliga nätsidor, där detta redan är vardag! Där de uttryck jag just räknat upp inte ens väcker någon uppmärksamhet, som om det verkligen var ohyra vi talade om! Jag är rädd i och med att SD, som nu är ett riksdagsparti, är med och stödjer den här typen av mentalitet. I och med att flertalet av de som befinner sig i den här delen av internet röstar på SD – det är normen för dom – så är det också den bilden som förmedlas till mig, som betraktar utifrån. Och det jag ser skrämmer mig.

Verkliga problem istället för ihopfantiserade dito

Det är här SD kommer in i bilden på riktigt. De är mycket duktiga på att forma politiken så att all skuld kan läggas på invandringen. Enligt mig har de sociala problem vi ser i Sverige helt andra orsaker:

  • Finanspolitik och devalvering av valutan
  • Fokus på ett individualiserat samhälle
  • Rationaliseringar av produktionssektorn
  • Utflyttad produktion (outsourcing)
  • Minskat socialt skydd
  • Utförsäljning av välfärden
  • Möjlighet att försnilla skattepengar genom ”legitima” företag
  • En övertro på materiell och ekonomisk tillväxt för en säkrad framtid
  • Överdrivet omhuldande av näringslivet, t.ex. flytta vinstutbetalning från löntagare till aktieägare
  • En mentalitet som går ut på: ”sköt dig själv och skit i andra”

Att lösa dessa saker med ”en ansvarsfull invandringspolitik” är inget annat än nonsens. Migration är en del av samhället. De problem som finns inom området måste naturligtvis diskuteras, men inte på bekostnad av alla andra frågor. Inte på bekostnad av en human människosyn. Inte på bekostnad av det vi alla har rätt till — ett egenvärde som medmänniska.

En krönika av Andreas Meijer (blogg).

Mer läsning:

— Alex Bengtsson på Stiftelsen Expo skriver om folkmordsretorik med vissa beröringspunkter till denna artikel.

Krönikor

SD: Ökade krav löser segregation

Ibland verkar det som om SD vet något som vi andra inte vet, något särskilt som ligger till grund för deras politik. Med stor förväntan att få reda på vad detta fantastiska var satte jag mig för att se vad partiledaren hade att säga till svenska folket. Talet Åkesson höll i Almedalen har diskuterats lite överallt på nätet – jag tar vid där talet slutade.

Efter Jimmie Åkessons partiledartal genomfördes en intervju med Åkesson. 16 minuter och 20 sekunder in i intervjun, får han frågan hur han vill hantera segregationen i dagens Sverige. Åkesson svarar inte på frågan utan gör ett litet utlägg om hur samhället ser ut. 20 sekunder senare ställs frågan om. Inte helt oväntat kommer svaret att vi måste ”sluta fylla på”, i detta fall sade han ”utanförskapet”, vilket i sammanhanget implicit innebär med invandrare. Att SD är emot invandring är ju ingen nyhet så vi fortsätter vår resa.

Erik Blix omformulerar frågan: ”Rent konkret, hur vill du hjälpa dem att bättre anpassa sig till det svenska samhället?”. Åkesson svarar direkt hur mycket bättre det var för 50 år sedan och Blix får upprepa frågan än en gång. Denna gång svarar Åkesson, föga förvånande, att vi måste sluta föra en ansvarslös invandringspolitik. Efter att frågan ytterligare en gång upprepats så menar Åkesson att vi behöver föra en aktiv assimileringspolitik, som gör att människor blir en del av det svenska samhället. De ska få lära sig det svenska språket och bli en del av det svenska samhället. Något Åkesson menar inte kommer ske på en generation, utan detta kommer att ta tid.

Hur vill Åkesson lösa segregationen?

Blix upprepar att det är de konkreta förslagen, åtgärderna, som efterfrågas, och att Åkesson ofta talar om hur dålig det blir om invandringen finns och allt dåligt den har fört med sig. Det talas sällan om vilka konkreta åtgärder som skall sättas in.

Åkesson svarar att vi måste satsa på:

  •  Svenska språket
  •  SO-ämnen i skolan
  •  Generellt bekämpa arbetslösheten (med fokus på ungdomar)
  •  Utbildning/fortbildning

Blix menar att det inte är några konstigheter, och att de andra partierna borde kunna vara med på detta. Åkesson menar att det är omöjligt då det främst är punktinsatser – t.ex. nystartszoner – som de andra håller på med. Blix vidhåller att det Åkesson tar upp är något som genomsyrar de andra partierna, varpå Åkesson inte tror att de andra partierna vill hålla nere arbetslösheten. Inte på det sätt Åkesson vill i alla fall, han vill föra en aktiv politik.

Sen börjar det intressanta. Från 20:08 börjar Åkesson prata om att det är ett problem när det svenska samhället anpassar sig till deras, alltså ”de” i utanförskap, som inte är integrerade, krav och önskemål. De måste förstå att de kommit till ett nytt land där de inte kan förvänta sig att leva på samma sätt som de gjorde i sitt hemland. De måste anpassa sig till Sverige.

Åkesson definierar begreppet svenskhet såhär:

”Svenskheten är ju det som skapats i Sverige, under många århundraden av svenskar som har levt i Sverige.”

Blix menar att Åkesson kan behöva förklara vad det är som skall accepteras, om det nu är detta krav som SD har? Åkesson tycker inte någon sådan förklaring är nödvändig, eftersom det är något som ”alla andra förstår och ser utan att det sägs rakt ut”.

”Vi måste sluta anpassa oss till invandrade minoriteter”

Blix fortsätter ifrågasätta Åkesson när det gäller vad de som skall in i Sverige behöver lära sig för att bli svenska. Åkesson förnekar att han har sagt att någon måste lära sig något om att bli svensk, för att bli svensk. Oavsett om Åkesson sagt det eller inte så behöver en person som kommer till ett annat land faktiskt lära sig vad som gäller, om denna anpassning som Åkesson uttryckt skall kunna råda. Åkesson fortsätter med att mena att problemet är samhällets anpassning till invandrade minoriteter och de som kommer ska förstå och respektera svenska lagar och regler. SD:s politik innehåller ingen direkt anpassande ton mot invandrade människor, så det är väl inte så konstigt uttryckt – med tanke på politiken.

I nästa andetag menar Åkesson att de som invandrat skall ha en förståelse och respekt för hur svenska sociala koder fungerar. Det som är svenskhet. Det som Åkesson inte vet hur personen skall lära sig, för Åkesson har aldrig sagt att människor behöver lära sig något – de ska kunna anpassa sig ändå. Det viktigaste är dock att inte ”fylla på” de segregerade områdena med människor som inte kan bli en del av det svenska samhället, då kommer det fungera:

”Då kommer det här förmodligen, på sikt, att lösa sig. Jag är alldeles övertygad om att det kan lösa sig men då måste vi sluta anpassa oss efter de här invandrade människornas krav.”

Än en gång vill Blix att Åkesson är mer tydlig med vad som kan göras. Åkesson menar då att ”högre krav på medborgarskap, högre krav på kunskaper i svenska språket, höjt försörjningskrav” ska hjälpa. Åkesson säger att det är en strukturell förändring som måste ske, att det tar tid.

Vad säger egentligen Åkesson…?

Jag ska ta mig friheten att göra en liten analys av detta.

Åkesson säger i korthet att det enda som fungerar är att minska/stoppa invandringen. Det är inget nytt under solen att SD ser det som den enda lösningen. När det kommer till att hjälpa de som befinner sig i utanförskap idag så svarar Åkesson att skolan (se svaren till punkterna ovan) är viktig. Märkligt då att svaret på den enda fråga SD har som sin, inte tas upp i partiledarens tal. Är det verkligen dessa svar som är de sanningsenliga? Jag kan säga att jag, som är uppvuxen i ett svenskt hem, med svensk kultur, kan med säkerhet säga att jag själv inte kan tolka, förstå och acceptera alla sociala koder som är svenska. Speciellt inte när de har gått från ett värderande av kollektivet – jantelagen – till att höja sin egen status genom karriär och självförverkligande.

Åkesson anser också att segregationen kan lösas genom att kraven på medborgarskap skärps, att kraven på att kunna språket skärps och att försörjningskravet skärps. Lösningen för utsatta är alltså att ställa högre krav. Då kommer allt bli bra. Och att minska invandringen.

Jag har tittat ganska noggrant på intervjun och lyssnat på vad Åkesson säger och kommit fram till att han inte säger någonting. Han har inga lösningar på det problem han målar upp. Inga lösningar som kan föras inom ramarna för en human politik. SD har inte något officiellt som säger att de vill skicka ut alla som inte kan anpassa sig, eller har anpassat sig, till Sverige. När han har fått tala ostört i en timme plus en halvtimmesintervju så kan en ju tänka sig att själva grundidén för partiet ska ha framgått. De har dock inga lösningar på integrationsproblematiken, förutom att peka på hur dåliga alla andra är och såklart att minska invandringen. De vet inte hur vi ska lösa utanförskapet i samhället. Det enda de går till val på är att minska invandringen. Som om invandringen är skulden till allt ont i samhället och att allt blir bra bara den försvinner. Det finns ingen substans i den ståndpunkten. Åkesson själv menar att det tar en eller ett par generationer för människor att integreras (”assimileras” är dock ordet som används). Gällde det bara på 60-talet?

Mina förslag

Ett litet förslag kan ju vara att börja i den ände som handlar om lösningar inom flera samhällsgrupper. Att satsa på skola och välfärd. Att stärka de som behöver mest hjälp. Att ta tillvara på och se den potential som finns i varje människa. Att hjälpa de som inte kan nå sin fulla kapacitet utan hjälp. Att faktiskt komma med något som inte bygger på ökad segregering, hårdare krav och strängare samhälle. Att inte bygga sin politik på allmänt missnöje utan att visa någon bättre lösning själv. Att inte basera sina åsikter på rädsla och känsla utan på sunt förnuft, rationalitet och vetenskap. SD har ingen lösning på segregationen. Det hjälper inte att klaga på allt den för med sig utan att faktiskt ha ett förslag som gör att den kan avhjälpas. Den kultur Åkesson menar skall framträda lite mystiskt är just den som dessa människor ser varje dag. Den kultur som redan är etablerad bland de marginaliserade. Utan att faktiskt släppa in människor i samhället så kommer de inte att kunna ta del av och integreras i detta samhälle. Hårdare krav och striktare regelverk är en ganska dålig pedagogik medan förståelse, tid och verktyg ger bättre resultat. Då jag befunnit mig en del på SD:s blogg Avpixlat så vet jag att det sitter några som tolkar ”förståelse” som ”förståelse för brottslighet”. Det är inte den förståelsen jag avser utan förståelsen för att det faktiskt är svårt att komma in i ett samhälle som avsevärt skiljer sig från det en är van vid.

SD: Ska ni bli tagna på allvar så kan det vara dags att sluta jämställa invandringsstopp med ”ansvarsfull invandringspolitik” och istället fokusera på att bygga upp ett demokratiskt Sverige. Ni talar om segregation som ett problem och går till val utan lösning på problemet. Segregationen är ett problem, det är ingen nyhet. Lösningen med ökade krav på att integreras hjälper knappast processen – snarare tvärtom.

—

Fler inlägg av Andreas finns på hans blogg:
Världen, politiken och miljön