Våldtäkten av Sabinebrtsergio / Foter / CC BY-NC-SA

Ibland påstås att Sverige är ett av världens mest våldtäktsdrabbade länder. Framförallt förs det fram från populistiskt och nyfascistiskt håll, inte sällan med en direkt koppling till immigrationsstatistik. Som belägg för att det förhåller sig på det viset brukar anmälningsstatistiken för sexualbrott anföras.

Anmälningsstatistiken

Sedan 2005 har våldtäktsanmälningarna ökat kraftigt. Skälen till detta är i huvudsak två, dels genomfördes en lagändring som avsevärt utökade vilka gärningar som är att betrakta som våldtäkt och dels har den allmänna toleransen för sexualbrott minskat betydligt med en ökad benägenhet att anmäla våldtäkt som följd.

Sett över en längre period har anmälningarna av våldtäkt ökat stadigt under flera decennier. Detta är eventuellt till följd av feministisk opinionsbildning och ökning av sensationsjournalistik som rapporterar om våldtäkter och våldtäktsmål.

Det påstående som alltså brukar göras är att våldtäktsanmälningarna skulle spegla den faktiska mängden våldtäkter. Frågar man det institut som har i uppdrag av det offentliga att ta fram forskning i ämnet stämmer inte detta.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) undersöker utsattheten för sexualbrott genom att årligen genomföra ett stort antal intervjuer, omkring fjortontusen, och drar av det underlaget statistiskt säkerställda slutsatser. Detta kallas för Nationella Trygghetsundersökningen eller NTU.

Den faktiska brottsmängden

Till skillnad från anmälningsstatistiken ger NTU information om den faktiska brottsmängden, uttryckt som andel av befolkningen som under ett år utsatts för en viss kategori av brott. Då anmälningsbenägenheten är särskilt svag när det gäller just sexualbrott, endast omkring 23 procent anmäls (16 900 anmälningar, uppskattningsvis 114 000 utsatta personer, NTU 2012), säger också anmälningsmängden särskilt lite om brottsmängden och då kommer NTU-data väl till pass.

De senaste åtta årens genomföranden av NTU (2005-2013, årets rapport publiceras i november; se kommentarerna för en diskussion om tidsangivelsen åtta år) har visat att utsattheten för sexualbrott är stabil, den varierar mellan 0,7 och 0,9 procent av befolkningen. Detta säger oss att myten om våldtäktsexplosionen är just en myt. Nazister har demonstrerat under parollen ”Nordisk kvinnofrid” och den islamofoba nyfascistiska miljön reproducerar ständigt en berättelse om muslimska män som våldtäktsmaskiner. Motiveringarna till detta, att det väller in dåliga människor över gränserna, saknar alltså helt stöd i tillgänglig statistik.

De som uppger i NTU att de utsatts för våldtäkt är ungefär 25 procent av alla utsatta, eller motsvarande omkring 29 000 fall. Att enskilda inte är skickade att på ett bra sätt avgöra skillnaden mellan sexuellt tvång och våldtäkt eller på andra vis avge en juridiskt fullgod bedömning bör beaktas i relation till detta.

Det finns också anledning att tro att personer som utsätts för våldtäkt i nära relationer är väsentligt underrepresenterade i undersökningar som NTU. Det är något som bland annat den här rapporten kommit fram till. Vi kommer strax att komma tillbaka till den.

Den åldersgrupp kvinnor som är mest utsatt, 16-24 år, är drabbad i väsentligt högre grad än snittet, 3,4 procent. Det är lite drygt tre gånger så vanligt att bli utsatt för sexualbrott som ensamstående än som sammanboende. Personer som bor i flerfamiljshus är drygt dubbelt så utsatta som personer som bor i småhus.

I 58 procent av sexualbrotten var gärningspersonen helt okänd för den som utsattes. I 29 procent var gärningspersonen en bekant, och i 13 procent en närstående. Det säger något om vilka grupper som löper störst risker men inget om varför.

Den högerextrema mytbildningen punkterad

Det finns inga större skillnader i utsattheten för sexualbrott mellan personer med inhemsk respektive utländsk bakgrund, enligt NTU. Även detta är något som punkterar den högerextrema mytbildningen.

Den ovan berörda rapporten heter Slagen dam. Den är intressant, då den mäter sådant som den typiske våldsamme partnerns härkomst, utbildningsnivå och vandel rörande alkohol.

• Kvinnor vars partner är födda i Norden och Asien utsätts i betydligt högre grad än andra grupper, till och mellan vilka skillnaderna är så små att det är omöjligt att dra några slutsatser.
• Han är i nio av tio fall fast anställd.
• I åtta av tio fall är han född i Sverige.
• I sex av tio fall är det en partner som sällan dricker alkohol.

Vi tar det igen, den våldsamme partnern är alltså i typfallet född i Norden, fast anställd och har inga alkoholproblem.

2005 genomfördes också en extern granskning av rapporten och dess slutsatser, som bekräftade rapportförfattarnas slutsatser i den delen trots att rapporten som sådan kunde kritiseras på flera punkter. Detta torde vara dödsstöten för den högerextrema mytbildningen. Se exempelvis den här genomgången och själva granskningen.

Att våldtäkter, sexualbrott och våld i nära relationer är utbrett är ett allvarligt problem. Vad som binder samman dessa är att det är män som är förövare och de angriper kvinnor. För att vi ska komma åt problemet måste fler inse detta, framförallt män som är socialt privilegierade. De måste säga ifrån när det fälls sexistiska kommentarer, informera sig feministiskt och vetenskapligt, och lära sig att diskutera problem med män på ett balanserad och nyanserat sätt.

För att avrunda tänker jag sätta våldtäkt och påtvingade sexuella handlingar i en relativt ovanlig kontext. Det är antagligen den i särklass mest stigmatiserade brottstypen enligt det allmänna rättsmedvetandet i Sverige. Våldtäktsmål med friande eller annars kontroversiell utgång får enormt starkt genomslag i massmedia, det är rutinmässigt så att nyfascister och deras sympatisörer kavlar ut påstådda, friade och fällda sexualbrottsförövare med bild och namn på internet. De flesta är antagligen överens om att de avskyr den här kategorin av gärningar. Många påstår sig vilja mörda förövarna, eller åtminstone utsätta dem för vidriga kroppstraff av alla möjliga slag.

Så varför är våldtäktsfantasier en av, eller den, vanligaste sexuella fantasin? Studier har visat att någonstans mellan en tredjedel och ungefär hälften av alla respondenter fantiserar om att begå, utsättas för eller arrangera sexuellt tvång. Det är också en mer eller mindre framträdande komponent i BDSM-rollspel, en utbredd sexuell subkultur. I praktiken verkar tanken på våldtäkt och liknande handlingar vara närmast normal att föreställa sig, många låtsas också att de deltar i liknande.

Det är inte sjuka, vansinniga eller onda människor som begår våldtäkter eller fantiserar om det. Det är människor som är som folk är mest och varken intrycket man kan få av nyfascistiska bloggar, massmedia eller uppmärksammade våldtäktsdomar kan ändra på hur verkligheten faktiskt ser ut.

/Elwa Ninpo

Relaterad läsning:

Läs också Polimasarens artikel om våldtäkter