Etikettarkiv: kristofobi

Hat mot kristna och muslimhat ÄR rasism

Det finns en falsk uppfattning hos vissa av oss att rasism inte innefattar kristna och muslimer.

Det stämmer inte.

Det beror på att hat, diskriminering, intolerans, fördomar och föreställningar om att ”vi” är bättre än ”dom”, oavsett om det rör sig om biologisk rasism eller rasism mot annan etnisk tillhörighet, är rasism.

Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer.

En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella och sociologiska, inte biologiska, särdrag. Kulturella och sociologiska särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion.

Kristna och muslimer ingår i olika etniciteter bl a baserade på sin tro. Det finns således även rasism mot kristna och muslimer.

Religion är ett av flera kulturella särdrag som innefattas i begreppet ”etnicitet”.

Uttryck som ”muslimer är inte en ras, så jag kan inte vara rasist” är direkt felaktigt. Det är enbart ett sätt att undvika att bli anklagad för rasism. Medvetet eller omedvetet.

Rasism mot kristna kallas ”kristofobi” och rasism mot muslimer kallas ”islamofobi” eller ”muslimhat”.


Detta korta motargument är en spinoff på en längre artikel om begreppen ”ras” och ”etnicitet”. Den kan du läsa i länken nedan.

Är ”etnicitet” det nya ”ras”?

Myt: ”Hat mot kristna eller shiamuslimer är inte rasism”

Är det rasistiskt att uttrycka hat mot shiamuslimer och kristna? En del muslimer som gör sådant säger att det inte kan vara rasism eftersom varken kristna eller shiamuslimer är biologiska raser. Vi ska titta närmare på det argumentet här.


I debatten hörs ofta argumentet att hat och fördomar mot muslimer inte kan vara rasism. ”Islamofobi” existerar inte, säger de, och tillägger ofta att ”muslimer är ingen biologisk ras, alltså kan man inte vara rasistisk mot dem”.

Motargument har ofta kritiserat detta. (Läs mer om det här, här och här) Vi har betonat att rasismen efter 40-talet utvecklats mer och mer mot det som ibland kallas ”kulturell rasism”. Man fördömer alla individer i en grupp baserat på deras religion eller kulturella identitet.

Den första grupp som märkte av detta var judarna. Idag hetsar personer med judiskt ursprung, som Israel Shamir och Lasse Wilhelmson, mot judarna, och bedyrar samtidigt att de inte har något emot alla judar. Det är korrekt: De är inte biologiska rasister, de är kulturella rasister.

De påstår att Förintelsen är en myt. Indirekt påstår då de att miljoner judar är lögnare. De håller i praktiken alla judar ansvariga för det de ser som lögn.

Idag ser man denna rasism tydligast i hatet mot muslimer och demoniseringen av islam. Islam utmålas som ”nazistiskt” och alla muslimer indirekt som nassar, till exempel.

Shiafobi och kristofobi

Att muslimer anser att islam har rätt och kristendomen fel, är inte konstigt i sig. Att sunnimuslimer säger samma sak om sin tradition och säger att shia har fel, är inte heller konstigt. Lika lite som att en kristen säger att islam har fel och kristendomen har rätt. Men ibland övergår religion till hat.

Bland en del muslimer finns det ett brinnande hat mot shiamuslimer som kan jämföras med islamfobin. Det går under namnet shiafobi.

De drar alla shiamuslimer över en kam och generaliserar negativt om dem.

De uppfinner konspirationsteorier och demoniserar shiamuslimer.

De kopplar samman shia med andra rasistiska hatobjekt, som t ex judar.

De kallar dem en massa öknamn, som tex ”rafidah” (avfällningar, använd vid smutskastning).

De mest extrema grupperna använder våld mot shiamuslimer. Shiahatet ingår som en viktig ingrediens i IS hat till exempel.

”Rafidah är mushrik-avfällingar som måste dödas, var man än hittar dem, tills ingen rafidah mer lever på jordens yta”. (Källa)

(Det finns givetvis en liknande sunnifobi hos en del shiamuslimer.)

Religiösa känslor mot kristna övergår ibland i hat också: det kallas kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås inte bara av muslimer men i denna artikel fokuserar vi på just muslimsk kristofobi.

Detta hat i Mellanöstern debatteras en hel del i Sverige, med rätta. Det finns stora problem med rasism mot kristna bland många grupper där.

”Det finns ingen kristen ras eller shiaras”

Men ganska ofta får man höra motargumentet att ”det inte finns någon kristen ras” eller ”vilken biologisk ras har shiamuslimerna?”.

Jag har sett flera exempel på detta på sistone på olika håll och har funderat en hel del över fenomenet.

Hur kan det komma sig att personer som menar att islamofobi finns, inte ser när liknande hat sprids mot kristna eller shiamuslimer? Eftersom lika lite som kristna och shiamuslimer är en biologisk ras är ju muslimerna det.

I just detta fallet borde det egentligen räcka med att be personen kika sig i en spegel, eller titta på sina egna barn. Om hat mot en muslim bara för att hen är muslim är något felaktigt och rasistiskt så är det lika fel om en muslim gör samma mot andra.

Ironiskt nog kallar de som kritiserar begreppen sig ofta för ”shiakritiker” eller ”kritiska till kristna”. ”Kritik är väl ok, eller är du mot kritik?”

Det är onekligen lite bisarrt att se islamofobernas favoritbenämning på sig själva yttrade av muslimer, men med udden riktad mot kristna eller t ex shiamuslimer.

Nej, kritik är helt ok, och du får vara hur mycket mot shia och kristendom som helst. Många shiamuslimer hyllar t ex diktatorn Khomeini. Det är ju mindre trevligt. Men om man slutar se nyanserna och tror att alla shiamuslimer därför är Khomeini-älskare eller potentiella Khomeini-älskare, så övergår kritiken till rasism.

Kort och gott, det är viktigt att man inte behandlar andra annorlunda än man skulle vilja bli behandlad själv: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv”. Som profeten Muhammed sa.

Hanif Bali (M) och ”hans” sanning

Moderaternas egen ”bad boy” Hanif Bali har en alldeles speciell retorik och argumentationsteknik. Den har vi avhandlat vid ett flertal tillfällen här på Motargument. Denna gång bemöter vi Balis syn på flyktingar och flyktingpolitik, och ställer oss frågan om hur det är möjligt att tappa bort sig själv i argumentationen. Läs vidare!


Skärmdump från Twitter 181119.

I ett tweet bemöter Bali anklagelserna om att han skulle vara en s k ”husbl*tte”. Motargument vill här och nu starkt markera och avråda från att använda sig av sådan retorik i debatten. Det är kontraproduktivt och ger än mer bränsle i en redan uppvarvad debatt. Debatt klarar sig bäst då den får vara fri från invektiv, hot, anklagelser och personangrepp.

Som svar på frågan om hur han ser på att han själv har kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn samtidigt som han är av åsikten att Sverige ska ha noll invandring (se inslaget i SVT:s ”Min sanning” här) valde Bali åter att spetsa till det på sociala medier.

Argumentet ”att jag ska agera mot mina övertygelser på grund av ren hypotetisk egoism?” är förvisso ett argument, men det är också ett historielöst och inkonsekvent argument i ljuset av hans egen bakgrund. Inställningen att vägra andra människor asyl mot bakgrund av att man har ”övertygelser” samtidigt som man själv en gång har beviljats asyl är svår att greppa. Mer om detta kommer jag till i slutet av denna artikel.

Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990.  Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.

NOA har en helt annan klassificering av dessa områden. De väljer att dela upp ”utsatta områden” i tre kategorier:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden. Inte ”över 200”.

Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Det är säkert en medveten taktik av Bali och Sanandaji att använda sig av en icke längre använd definition på ”utsatta områden”. Ju fler, desto ”bättre”, helt enkelt.

Balis tredje argument i tweeten är en hypotes, och syftar egentligen bara till att polarisera och skapa en än mer infekterad debatt. I en efterföljande tweet utvecklar han sin tankegång.

Skärmdump från Twitter.

I tweeten ovan använder sig Bali av svepande och generaliserande argument. Det mest iögonfallande argumentet är att ”det sekulära civilsamhället bytts ut mot det ultrareligiösa”. Det är ett kraftfullt statement, utan verklighetsförankring. Det finns små fraktioner av religiös fundamentalism i Sverige, det är sant, men att hävda att hela samhället genomsyras av det är direkt felaktigt. Att det råder utanförskap och segregation i skolor i s k ”utsatta områden” är ingen hemlighet. Men det finns undantag, och det är heller inget argument för att strypa asylinvandringen. Inte heller trångboddhet är ett incitament för strypt asylinvandring. Att svartmåla och skapa en bild av att det är invandrare och invandring som är problemet är inte konstruktivt.

I debatten används (framför allt utomeuropeiska) invandrare boende i ”utsatta områden” som slagträ i argumentationen för en minskad flyktinginvandring. Det är en medveten svartmålning i syfte att misstänkliggöra människor utifrån ursprung, kultur, religion och etnicitet. Det Bali (och andra opinionsbildare) gör är att underblåsa denna människosyn samt att skapa polemik med det klassiska ”vi och dom”-tänket. Att han dessutom gör det genom att tappa bort sig själv och sin egen historia är uppseendeväckande. Vi har på Motargument berört detta fenomen i ett flertal artiklar. (Länk 1, Länk 2 och Länk 3). Retoriken och argumentationen är inte konstruktiv. Det finns ett syfte, en agenda.

Invandrare är inte en homogen grupp. De är en brokig samling med massor av åsikter, människosyner och syn på samhället. Med detta sagt finns det definitivt inga garantier för att det inte skulle finnas vare sig rasism, kristofobi, antisemitism eller islamofobi bland invandrare. Det finns.

Motargument vill tydliggöra att vi är av åsikten att det finns stora problem med s k ”utsatta områden”, segregation och brist på integration. Vi blundar inte. Vi anser däremot att det finns andra vägar än att strypa asylinvandringen. Vi hävdar att det inte går att ”skylla på invandrarna”.

Källa:

Polisen: Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen

Islamofobi och kristofobi

Det påpekas inte sällan att begreppet islamofobi är ett icke-begrepp, då det skulle röra sig om kritik mot en ideologi. Huruvida islam är en ideologi eller inte diskuteras ständigt på nätet och i verkligheten. Det som står klart är att politisk islam, eller islamism, är en ideologi, men att islam är en religion.

Det är inga svårigheter att bemöta de som motsätter sig begreppet islamofobi. Ett inte lika ifrågasatt begrepp är kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås runt om i världen av muslimer, buddhister, hinduer och ateister.

Varken islamofobi eller kristofobi har något med religionskritik att göra – det handlar i båda fallen om rädsla, intolerans och fördomar mot människorna (kristna eller muslimer).

I juli 2004 finns begreppet kristofobi med i en resolution från FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Kristofobi nämns i samma mening som islamofobi och antisemitism:

Recognizes with deep concern the overall rise in instances of intolerance and violence directed against members of many religious and other communities in various parts of the world, including cases motivated by Islamophobia, anti-Semitism and Christianophobia

Så om kristofobi finns, finns väl också islamofobi?

Och hur ska vi förhålla oss till begrepp som homofobibifobi, transfobi, funkofobi, afrofobi, xenofobi och oikofobi?