Etikettarkiv: Stefan Löfven

Widar Andersson och de övriga skyddsbehövande

Widar Andersson, före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, numera ledarskribent på lokaltidningen Folkbladet, har uttryckt besvikelse över Stefan Löfvéns hantering av flyktingfrågan.

Istället menar han att den ultimata lösningen lyder så här:

”Det bästa alternativet för regeringen är dock enligt mitt förmenande att använda sig av den paragraf i Utlänningslagen där regeringen kan stoppa mottagandet under en period: ”Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade.””

Hittills i år har 154 personer beviljats uppehållstillstånd som övriga skyddsbehövande, av 26 883 som totalt beviljats asyl/skyddsstatus, dvs en halv procent.

Vi menar att en begränsning av dessa 154 personer inte skulle göra mycket till eller från.

Förmodligen blandar Widar ihop ”övriga skyddsbehövande” med den avsevärt större gruppen ”alternativt skyddsbehövande”.

Mordjämförelser: IKEA vs. Trollhättan

Detta är artikeln vi inte vill skriva, men som dessvärre behöver publiceras.

I nationalistiska fora dominerar just nu jämförelser mellan skolmorden och IKEA-morden. Detta är än mer osmakligt eftersom offren för IKEA-morden enligt familjen var för mångfald och mot främlingsfientlighet, och anhöriga har vädjat om att de mördade ska slippa användas som slagträ i debatten.

Tyvärr lär det ta ett bra tag innan dessa diskussioner lägger sig. Vi vill därför redan från början rätta till en del missförstånd. Vi ber i förväg om ursäkt om den torra sakligheten uppfattas som brist på empati med offren. Båda brotten är fruktansvärda angrepp på oskyldiga. Men det finns en rad skillnader, som påverkar hanteringen av dem.

Ministerreaktioner

a
Klicka för större bild

Efter skolmorden reste statsminister Stefan Löfven omedelbart till Trollhättan, men han reste aldrig till IKEA. Det gjorde däremot näringsminister Mikael Damberg, någon dag senare, för att prata med personalen och visa sitt stöd.

Det kom ett officiellt uttalande från regeringen omedelbart efter skolmorden, men inte efter IKEA-morden.

Och det är där Sveriges nationalister kokar över. Argumenten är ganska ensidiga: ”en utlänning begår ett brott mot svenskar och ingen bryr sig men när en svensk dödar utlänningar…”, ja, ungefär.

Hade det varit annorlunda om det varit tvärtom? Anta att en svensk dödat två utlänningar på IKEA och en utländsk medborgare vandrat runt och dödat etniskt svenska barn och lärare på en skola?

Hade det varit annorlunda i ett annat land än Sverige?

Skolan är en miljö där vi förväntar oss trygghet. En massaker på en skola, och i detta fall fanns fler skadade än de som avlidit, drabbar samtliga elever, och alla anhöriga som känner en oro. Det är internationell rutin att statsöverhuvuden reser till en skola efter den här typen av dåd, oavsett om de är politiskt motiverade  eller ej. När Löfven fattade beslutet att åka fanns inte informationen att detta skulle kunna vara ett dåd av rasistisk karaktär. Även om han hade tillgång till mer information än vi övriga får vi anta att han hade åkt även om mördaren varit ickesvensk.

Man kan också ställa sig frågan varför kraven på statsministerengagemang enbart skulle gälla vid dessa brott. Nyligen mördades ett par i Skoghall. Varför kräver ingen att regeringen uttalar sig om det?

Det blir ett märkligt prejudikat om regeringen ska beklaga mord i vissa sammanhang men inte andra.

En skolmassaker är förutom ett brott även ett attentat på samhället.

Publicering av namn och bild på GM

gGärningsmannens namn och bild publicerades direkt efter skolmassakern, men inte efter IKEA-morden. Det ses av många som bevis för att svenskar är mindre värda. Det uppenbara skälet lär dock vara att han i det första fallet är död. Även avlidna har viss rätt till personlig integritet för de anhörigas skull, men den är inte alls lika hög som för levande.

Dock har de flesta tidningarna nu släppt identiteten på Abraham Ukbagabir, åtalad för IKEA-morden, efter att det stått klart att han inte var psykiskt sjuk och efter att han erkänt.

Minnesstunder för offren

bVid en skolmassaker är skolan den självklara samlingspunkten. Där möts man, diskuterar, placerar ut levande ljus och pratar med journalister. Där finns också en skolledning som är ansvarig.

Att ordna en minnesstund för offren vid IKEA eller dess närhet, när offren inte kom därifrån, och deras anhöriga, arbetskamrater och vänner tydligt sagt att de inte vill dela sin sorg offentligt hade varit lite märkligt. Det betyder inte att inte bygden sörjde.

Men Sveriges nationalister tolkar överlag bristen på offentlighet runt sorgen över IKEA-offer som att svenskar är mindre värda.

De rasistiska motiven

hDet påstås att det fanns rasistiska motiv vid IKEA-morden, eftersom Abraham Ukbagabir valt svenskar för att få större uppmärksamhet, enligt vissa tidningar. Det är dock inte så hatbrott motiveras. Det måste finnas en avsikt att skada dem för att man hatar svenskar för att hatbrott ska läggas till rubriceringen. Rättspsykiatriska undersökningen visade att han saknar empati, men inte att han drevs av hat mot västerlänningar.

Polisen menar sig ha hittat bevis i ett efterlämnat brev för att Anton Lundin-Pettersson motiverades av rasism när han planerade dådet, och att gärningen därför behöver rubriceras som hatbrott. Vi har ännu inte sett brevet, men behöver här anta att polis och åklagare inte ljuger för oss.

Sammanfattningsvis

fIKEA-morden var inget hatbrott mot svenskar. Det var ett tragiskt, isolerat brott, som mot de anhörigas vilja politiserats.

En del invandrare begår brott. Andra uträttar stordåd. Samma argument som används mot invandring kan användas mot barnafödande.

En del anhöriga vill dela med sig i sin sorg. Andra sluter sig.

Döda gärningsmäns identitet publiceras snabbare än levandes.

De som anser att svenskar hela tiden diskrimineras och utsätts för apartheid kommer att fortsätta framföra det. Syftet med denna artikel är att göra det möjligt för oss andra att kunna möta de ständiga jämförelserna med sakliga argument.

Varför hjälper man Sverigedemokraterna att tvätta sin smutsiga byk?

Från ”Öppna våra hjärtan”-talet till en mer restriktiv migrationspolitik och hårdare tag mot invandrare förflöt det ungefär ett halvår. Men motståndet mot en generös migrationspolitik inom Alliansen fanns redan under alliansregeringens första mandatperiod.

En debattartikel i DN från 2009, där ledande moderater problematiserade svensk migrations- och integrationspolitik, är ett tydligt historiskt dokument för att det, åtminstone inom Moderaterna, fanns ett stort motstånd mot en generös migrationspolitik. Det som uttrycktes i debattartikeln skulle bara några månader senare uppfattas som sverigedemokratisk politik enligt vissa borgerliga ledarsidor.

Istället för att förorda de punkter som de ledande moderaterna tog upp i sin debattartikel valde alliansregeringen att göra det motsatta. Man såg till att få till en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet. Överenskommelsen förordade, till gammelmoderaternas förtret,  en mer generös migrationspolitik inom alla områden.

Överenskommelsen med MP kom att bita tillbaka mot alliansregeringen om man ser det hela med ögon ifrån de borgerliga, främst moderater, som var negativt inställda. Det som inte fick ske skedde. Sverigedemokraterna blev omvalda.

Whitewashing_'A'_Mountain,_Tempe_Butte_on_Arizona_State_University_CampusAtt överenskommelsen med MP slog fel i slutändan berodde på vissa borgerliga debattörers vilja att den skulle slå fel. I sin iver att få skutan på rätt kurs använde dessa debattörer alla möjliga och behjälpliga medel. Bland annat tvättade man Sverigedemokraternas smutsiga byk. Om någon tog upp Sverigedemokraternas nazistiska historia kunde man läsa någon borgerlig debattör som tog upp Socialdemokraternas steriliseringspolitik och gjorde en s k politisk whitewash, samtidigt som man låtsades som att enbart S var skyldiga när alla partier mer eller mindre var med på det hela.

Om socialdemokratins smutsiga historia inte funkade tog man upp Vänsterpartiets historia osv tills man fick tyst på kritikerna, och Sverigedemokraternas historia blev ett icke-argument. Att politiker och debattörer med bakgrund i Sverigedemokraterna ägnade sig åt detta är inte konstigt, men att borgerliga debattörer gladeligen hjälpte dem är besynnerligt.

När man ska skapa opinion och driva en politisk tes om varför ens parti, eller ens egna idéer, är att föredra framför konkurrentens har man få verktyg att tillgripa. Ett av dessa verktyg är historien, till exempel hur partiet och/eller rörelsen har agerat tidigare, höll de sitt löfte när de lovade att aldrig höja skatten? Går det att lita på partiet och dess företrädare med tanke på deras historia av personlig misskötsel av offentliga medel? Detta och mycket mer är vad man kallar för framing; meddelanden från aktör A (t ex ett parti) till aktör B (t ex väljarkåren) om aktör C (t ex partiledaren för det konkurrerande partiet eller rörelsen).

Om man tittade på riksdagens sista partiledardebatt för riksdagsåret hörde man hur Jimmie Åkesson, som svar på Stefan Löfvens fråga om Sverigedemokraternas nazistiska historia och hur det kom sig att Åkesson gick med ett parti som fortfarande hade kopplingar till den svenska nazistiska rörelsen, kontrade med att påpeka Socialdemokraternas steriliseringspolitik.

Istället för att fortsätta på samma bana som Löfven gjorde i sina replikskiften under partiledardebatten med Åkesson, valde vissa borgerliga ledarskribenter och debattörer istället att gå till attack mot Åsa Romson för att hon inte tagit Åkesson i hand efter replikskifte. Ett outtalat ”etikettbrott” var viktigare än att kräva svar på varför en partiledare som siktar på att bli Sveriges statsminister gick med i ett parti som hade stora influenser av, och medlemmar ifrån, en rörelse som bara under de senaste 20 åren mördat över en handfull människor.

Trots att opinionen och den politiska spelplanen helt förändrats till fördel för de borgerliga debattörer som förordar en restriktivare migrationspolitik så fortsätter de tvätta Sverigedemokraternas smutsiga byk. Varför? Borde man inte istället gå till attack mot Sverigedemokraterna och förklara för väljarkåren hur man skiljer sig från Sverigedemokraterna? Eller finns det inte en skillnad mellan den restriktiva migrationspolitisk som föreslås av vissa borgerliga partier och debattörer och den som föreslås av Sverigedemokraterna och deras svans?