Etikettarkiv: argument

#näthat: Reality check

Det är vanligt att bli mer frispråkig då man kommunicerar via internet. Man har ju ofta tid att formulera sig. Och så slipper man någon som ställer frågor som knuffar en utanför komfortzonen. Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi väljer att uttrycka oss när vi kommunicerar digitalt.

Beroende på om det vi gör och säger möts av en verklig människa eller inte, påverkas vårt beteende och våra tankebanor olika.

Människor är sociala varelser, vi uppfattar små subtila signaler hos andra som vi reagerar på. Det kan vara mer eller mindre omedvetet.

Ett mycket tydligt exempel är känslor och beteenden som smittar. Ett skratt eller en gäspning sprider sig snabbt. Även mindre tydliga signaler påverkar oss –  kroppshållning, röstläge, var blicken fästs eller om den rentav flackar, hur armar och ben organiseras. Allt detta påverkar samspelet med den vi möter. En grundläggande socialt samspel, som i varje samhälle utvecklats till specifika sociala koder. Koder som reglerar vad som är lämpligt och ”okej” i givna situationer.

Kommunikation via nätet erbjuder inget kroppsspråk, inga attribut, inget beteende, inga sociala koder att förhålla sig till. Vilket får oss att mer eller mindre omedvetet agera som om det inte finns några människor alls att ta hänsyn till. Helt enkelt: vår hjärna tror att vi är i ensamhet och vi agerar därefter.

När vi befinner oss i verklig samvaro finns ett filter mellan våra tankar och vårt beteende. Ett filter som under generationer tillbaka hindrat oss från att bete oss i strid med sociala koder och regler – vi gör inte allt som vi tänker. Om vi gjorde det skulle vi riskera att uteslutas från gemenskapen. Vilket skulle äventyra grundläggande behov som till exempel närhet och trygghet.

Interaktion genom verklig samvaro påverkar också tankebanorna – att få motfrågor tvingar till eftertanke, att sätta sig in i den andres perspektiv och att förklara för den andre så att hen förstår ditt perspektiv utifrån sitt perspektiv.
Turtagningen gör att samtalet och respektive persons tankar tar nya vändningar och möjligheten är stor att det jag tänkte och tyckte från början landar i helt andra uppfattningar.
Samspelet gör att du hela tiden speglar din uppfattning av verkligheten mot andras uppfattning av den. En ständig ”reality check”. Ingen sitter ensam inne med hela sanningen om världen och verkligheten, men vars och ens version av ”sanningen” kompletterar och gör bilden av den både bredare och djupare. Att förstå det är grundläggande kunskap men försvinner när man isolerar sig.

På nätet sker all interaktion med tidsförskjutning. Du behöver inte bemöta direkt. Du kan till och med låta bli att bemöta.
Att bygga tankebanor och dra slutsatser enbart i ensamhet gör att själva anknytningen till verkligheten och mänskligheten försvinner.

Redaktion

Det är inte konstigt att näthat frodas bland dem som hyser extrema åsikter, särskilt bland de som uttrycker intolerans mot vissa grupper. Eller rent hat, för den delen. Som rasister, fascister, kvinnohatare med flera. Genom att agera via nätet, förstärks intrycket av att det inte är människor de hatar. Varje kategori människor de hatar, blir mer och mer avhumansierad. Vilket gör det ännu lättare att hata, ännu lättare att uttrycka sig förnedrande, ännu lättare att uppmana till olika former av förtryck.

Men liksom näthatare avhumaniserar dem de hatar – så bemöter också samhället dem på ett avhumaniserande sätt – ord som ”nättroll”, ”cyberspöke” osv antyder att de som beter sig illa på nätet, inte är riktiga människor. Och så är spiralen av ett allt mindre mänskligt beteende igång.

Att bemöta hat på nätet är ofta både tröttsamt och meningslöst. Men – alla människor behöver, trots allt, då och då lämna skärmen. Man behöver kanske jobba, handla eller hämta barnen. Där har du din chans. Bemöt varje märkligt uttalande med en vänlig, utforskande fråga. I lunchkön. I simhallen. Eller var du nu befinner dig.

Du kan kanske inte få personen att sluta hata. Men genom att vara närvarande människa och ta notis om personen, får du hen att börja ingå i mänskligheten igen. Möjligen ovilligt, likväl oundvikligt. Genom att vänligt bemöta ett uttalande, kan du föra personen ett litet steg mot verkligheten. Och då har personen fått bättre förutsättningar för att faktiskt bygga sig nya tankebanor. Sådana som är verklighetsanknutna och inkluderande.

Det är, trots allt, i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.

Lästips

Vilka mekanismer styr näthat?

#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Mina tankar om näthat

 

 

Den som söker den finner…

Den som söker den finner. Så brukar det låta och det ligger en stor mängd sanning i detta. Den som söker efter mönster i sin omvärld kommer att finna mönster – från rasism till genus och varför samhället ser ut som det gör. Det som skiljer en lös åsikt från en verklig problematisering är just att ta upp olika perspektiv för den tes och/eller slutsats som sedan ges. Den lösa åsikten behöver inte stå till svars för vilka källor som ligger bakom åsikten eller hur representativ/överensstämmande med verkligheten åsikten är. Sedan går det bra att dunka på med många sådana åsikter och sprida ett ”budskap”.

Jag har arbetat nära en sida som heter Motargument.se där en hel del myter och felaktigheter tas upp. Viralgranskaren brukar också knäcka myter och reda upp felaktigheter. Det är ett massivt arbete bakom detta men problemet är att de människor som skulle behöva ta till sig av informationen har slagit dövörat till. Det uttalas som ”vänsterflumfeministpropaganda” och sedan är det bra där. Men jag vill tro att det finns en större del människor som ändå vill ha någon form av objektivitet. De som aktivt är ute och söker efter information. Den som söker den finner…

För inte så länge sedan så delades det en text om hur sharia-poliser var lagliga i Tyskland. Grunden ska ha varit att de som greps, iförda västar med texten ”sharia police”, blev friade. Det var inte olagligt att bära dessa västar… Snabbt skrevs ett inlägg som delades friskt och helt plötsligt såg det ut som att det var lagligt att islamistiska extremister fick gå runt och döma folk inom lagens gräns. Något som den något källkritiska individen avfärdar snabbt men som ändå fick spridning med ”Så hemskt, snart har vi det i Sverige”. Vad…? Folk som går i reflexväst med diverse budskap? Folk som beter sig risigt och dömande? Så fort något kommer upp om att det är rätt långsökt så dör diskussionen ut. Till förmån för en ny… Lika tramsig.

Den som söker den finner…

Ja… Den som söker efter information om hur dålig integrationen är, hur mycket problem det finns i landet eller hur mycket pengar vi skulle spara om vi stoppade all invandring, alltid, kan hitta information som stödjer detta. Kanske inte helt korrekt info, eller relevant, eller överhuvudtaget kopplad till verkligheten men informationen finns. På samma sätt går det att hitta sidor som inte på något sätt tar upp det negativa med att vi i Sverige tänker att vi ska integrera alla på samma sätt, oavsett varifrån de kommer eller vilka konflikter som kan finnas från olika hemländer. Det finns många medier som inte tar upp problem med att blanda olika muslimska grupper, folk från samma inbördeskrig eller olika kulturell bakgrund i samma hyreshus i en förort. Vi väljer så klart var vi tar vår information ifrån och vilka det är vi litar på. Så oavsett vilken ståndpunkt det är vi vill visa så kan vi se till att finna stöd i den. Den som söker den finner…

Google_web_searchDen väsentliga skillnaden är dock om vi söker efter lösningar. Om vi vill tro på det positiva och se till att överkomma de hinder som faktiskt finns. De som enbart söker stöd i det negativa kommer att kunna finna det. De som ser förklaringsmodeller som går ut på att ställa svaga grupper emot varandra, för att de ska kunna fortsätta vara nertryckta i leran, utan att fundera över var den stora pengapungen ens finns. De som förkastar forskning, journalistik, logik och medmänsklighet kommer att kunna finna vatten till sin kvarn. Den som söker den finner…

Men tänk om frågan var föräldraskap. Tänk om all din kunskap och alla dina känslor kring föräldraskap kom från sidor som enbart tog upp det negativa. Sömnlösa nätter, oro inför allt, mobbing i skolan, kiss i sängen, konstiga sjukdomar, syskonbråk, krävande barn, aldrig få vara ifred, skolångest, social samvaro, den där jävla datorn/telefonen/paddan, vilka kompisar har hen, mer oro, fylla, duger jag som förälder, vilka regler gäller, droger, sex, barnbarn, skilsmässa, curla, pengar, älskar mitt barn mig…

Eller vad det nu kan vara som kan vara negativt med barn. Tänk om detta är allt du söker om barn. Om detta är din inställning till barn, vare sig du har barn eller inte, och detta är synen du har på barn och föräldraskap. Det är ju inte fel. Men heller inte hela bilden av föräldraskapet (även om det ibland kan kännas så… kanske…). Den som söker den finner…

Den som söker efter hur mycket skit det finns i världen kommer också att hitta en stor del av den skit som finns i världen. Om vi nu ska plocka in det där vattenglaset som är halvfullt eller halvtomt så slutar det inte bara med att personens glas är halvtomt. Den del som är full, är full med skit…

Den som har ett halvtomt glas som är fullt med skit har till stor del sig själv att skylla… Letar du efter skit så är det vad du komma att ha att fylla livet med.

God fortsättning och ta hand om dig!

Krönikan är tidigare publicerad på Andreas Meijers blogg.

Sverigedemokraterna – religionen och kyrkopolitiken

Sverigedemokraternas inställning till religion är minst sagt motsägelsefull. I partiets principprogram i kapitel 12 om ”SVERIGEDEMOKRATERNA OCH RELIGIONEN”  går det att läsa hur de definierar religionsfriheten som ”individens rätt att fritt tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse”. Vid första läsningen kan det framstå som välment och det inte finns någonting att anmärka på.  En närmare redogörelse är på sin plats.

Religiös tillhörighet skall inte få utgöra grund för positiv särbehandling och religioner som gör anspråk på samhällsinflytande måste få kritiseras och diskuteras på samma villkor som politiska ideologier.

De anser enligt principprogrammet vidare att ”staten varken kan och bör inte vara religiöst neutral” och att ”kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige”.

Hur särställningen till ”andra religioner i Sverige” och hur ”religiös tillhörighet skall inte få utgöra grund för positiv särbehandling” och förhållandet däremellan verkligen ligger till visar sig snabbt i det avslutande stycket när religiös tillhörighet tydligen kan utgöra grund för negativ särbehandling.

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket begränsat.

Sverigedemokraterna gör likhetstecken mellan islams närvaro i ”den svenska och västerländska kulturen” med en militant tolkning av islam som ett argument för att ”i största möjliga utsträckning motverka invandring från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism”. Negativ särbehandling av Sveriges 500 000 muslimer på grund av en rasistisk fördom är med andra ord fullständigt rimligt för en sverigedemokrat.  Det förklarar också deras inställning om att islam inte kan ”harmoniskt samexistera” i ”Sverige och västvärlden”.

När det från SD-håll sägs att ”individens rätt att fritt tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse” är det frågan om en fasad. Ett dubbelspel.

Björnsss

Björn Söder protesterade år 2004 som ledamot i Lunds stiftsfullmäktige mot det framgångsrika integrationsprojektet ”Integration Rosengård”. I talarstolen klargör han varför Sverigedemokraterna är mot Svenska kyrkans stöd till muslimer. Kyrkans relation till muslimer ska vara präglad av det sverigedemokratiska assimileringskravet. Svenska och nytillkomna muslimer ska konvertera. Direkt vid ankomsten till Sverige börjar ”assimileringsprocessen” som ”man från samhällets sida bör kräva”. Det är enligt Björn Söder en av Svenska kyrkans uppgifter.

Sverigedemokraterna är i den världsliga politiken emot integrering och för assimilering av människor som kommer till Sverige. Vi anser att även Svenska Kyrkan skall arbeta för att assimilera de som väljer att flytta hit och detta bör ske i form av att man förkunnar det kristna budskapet och försöker få personer med annan trosuppfattning att konvertera till kristendomen, som ett led i den assimiliationsprocess man från samhällets sida bör kräva. Därför är projekt, som Rosengårdsprojektet, beklagligt och bör snarast avskaffas och inte belasta kyrkans medel. Vi tror inte heller att kyrkans medlemmar i stiftet är intresserade av att med kyrkans medel finansiera sådana projekt”, sade Björn Söder.

I den utsträckning som Björn Söder är representativ för Sverigedemokraterna går det att säga att deras åsikt och vilja är att Svenska kyrkan och ”kristendomen bör i kraft av sin historia” därför ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige”. Kristendomen ska utnyttja sin särställning till att arbeta för att möta invandrare till Sverige med ett ”förkunnande av det kristna budskapet”.

religion-882281_960_720Faktum är att kyrkan redan har en särställning i Sverige och att de genom sitt förutsättningslösa och villkorslösa stöd till  muslimer ofta bidrar till att många konverterar till kristendomen.

Ironiskt nog skulle förmodligen Svenska kyrkans minskade stöd till framgångsrika integrationsprojekt öka riskerna för radikalisering. Även andra religiösa församlingar anordnar missionsarbete för nya medlemmar. Konfirmander finns även inom de frikyrkliga församlingarna bredvid Svenska Kyrkans egna.

Sverigedemokraternas krav på assimilering är oförenligt med deras egen definition av religionsfrihet och deras vision för Svenska kyrkan är kontraproduktiv och saknar verklighetsförankring. Det är sina egna och inte Svenska kyrkan eller dess medlemmars intressen som Sverigedemokraterna värnar om.  

(Den här redogörelsen utgår ifrån Sverigedemokraternas principprogram och kapitlet ”SVERIGEDEMOKRATERNA OCH RELIGIONEN”. Redogörelsen för Björn Söders protest är från 2004 som stiftsledamot för Sverigedemokraterna i Lund.)

Motarguments årskrönika 2015

Attentat mot flyktingförläggningar 2015

(bild: @Morpheo)

2015 var året då Sverige utsattes för en stor mängd  terrorattentat mot flyktingboenden runt om i Sverige (se bilden ovan).

2015 var året då Sverige utsattes för ett dödligt rasistiskt motiverat terrordåd i Trollhättan.

2015 var året då Sverige fick kritik av FN för att hatbrotten mot afrosvenskar, judar, muslimer och romer ökar samtidigt som åtalen och utredningarna av dessa hatbrott minskar.

2015 var året då SD ökade ytterligare i opinionsmätningarna trots att andra partier skärpt sin invandringspolitik.

Blir 2016 året då politiska strateger i övriga partier inser att det finns bättre strategier att vinna väljarsympatier på än att närma sig SD i invandringsfrågan? Kommer de förstå att samtidigt som de kanske vinner tillbaka några väljare från SD så förlorar de väljare till mer flyktingvänliga partier? Blir 2016 året då partierna slutar låta SD sätta agendan och bestämma ödet för våra medmänniskor som flyr?

Motargument arbetar år 2016 vidare mot rasism och för mänskliga rättigheter! Redaktionen vill passa på att tacka alla våra skribenter och läsare! Motargument har i år även fått möjligheten att publicera en bok som heter Motargumentboken, och vi hoppas kunna publicera fler böcker i framtiden.
Vi vill också tipsa om att ni läsare kan efterfråga mytknäckare på ett visst ämne om ni ser ett rasistiskt argument eller påstående som inte har bemötts någonstans hittills. Skicka ett PM till oss på Facebook så ska vi se vad vi kan göra.

Innan vi går till vårt urval av artiklar från året som har gått så vill vi i redaktionen säga en sak om den antirasistiska kampen. 
Denna kamp är ingen som vi kan eller får ge upp någonsin, oavsett hur dåligt det ser ut. Ökande siffror för SD, en normalisering av rasistisk och flyktingfientlig retorik i stora medier kan utmana moralen, men faktum är att effekten måste bli tvärtom! Ju mer rasism i samhället, desto mer skäl till antirasistisk kamp.

Att ge upp är inte ett alternativ. 

Nedan följer ett urval av de artiklar vi publicerat under året:

En flyktingförläggning i skogen

Myten om att invandrare får full pension efter ett år

Myten om korancitaten

Vilka är Sverigedemokraternas väljare?

Att skuldbeläggas för andras tankar och handlingar

Det har ju alltid hetat så!

No go-zoner för dummies

Sverigedemokraterna gör gemensam sak med ISIS

De farliga konspirationsteorierna

Sluta bemöt rasismen med funkofobiska argument!

Sverigedemokraternas flyktingförslag bryter mot internationella lagar

En hyllning till Mariefred

Vart vill du skicka syrierna?

Myten om att alla flyktingar är unga män

Flyktingarna är inga änglar eller djävular

Myten om att Hans Rosling ger stöd åt SD

Myten om att islam/muslimer skulle ha mördat fler

Myten om jihadisternas övertagande av Sverige

Mordjämförelser: IKEA vs Trollhättan

Romerna i Sverige – Ludvikafallet 1956

Myten om att det nästan inte skulle finnas någon rasism i Sverige

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Vilse i det bästa landet

Myten om att invandrare skulle få barnbidraget och föräldrapenningen retroaktivt

Artikelserien Stängda gränser

Korta motargument

Motargumentboken

Gott nytt år önskar vi på Motargument!

 

Myt: Invandrare får barnbidraget och föräldrapenningen retroaktivt

Det här med alla lögner och myter som sprids om invandrare och bidrag. Vad handlar det om egentligen? Vad är egentligen anledningen till att människor, och även media i viss utsträckning, tullar på sanningen?

Anledningen till att det sprids så mycket falsarier är ganska självklar: människor vill framställa invandrare som lycksökande parasiter och lyxflyktingar som kommer till Sverige för att utnyttja det svenska välfärdssystemet, och de gör det med hjälp av barnen som ursäkt.

Naturligtvis är det så att människor som väljer att fly till Sverige gör det med en önskan om ett bättre liv. Skälet till att man väljer att fly krig, förtryck och terror är inte att man ska bli rik på kuppen, utan man väljer att fly för att känna trygghet och för att skapa en möjlighet till överlevnad.

Att människor väljer att misstro, och att med alla till buds stående medel, argumentera för att invandrare skulle vara välfärdsturister som bara kommer hit för att ta våra bidrag ifrån oss är inget annat än främlingsfientlighet. En främlingsfientlighet som förkläds i raljeringar om att vi skulle ge invandrare förtur till välfärd, på ”riktiga” svenskars bekostnad.

Det är vanligt att det sprids myter om invandrare och bidrag. Vi har redan på Motargument knäckt myten om att invandrare skulle få samma pension som en svensk som arbetat hela livet efter ett år. Vi har också rett ut myten om invandrarmamman som skulle få mer i bidrag än vad en ensamstående svensk kvinna får i lön och bidrag.

man-76196_640En myt som florerar är den om att invandrare, då de erhåller uppehållstillstånd, skulle få barnbidrag och föräldrapenning retroaktivt. Jag har varit i kontakt med Försäkringskassan för att kolla upp vad som faktiskt gäller för utrikes födda och rätten till barnbidrag och föräldrapenning. Gällande barnbidrag fick jag följande svar:

Det som gäller för barnbidrag är att man ska vara vårdnadshavare för barnet samt att man ska vara inregistrerad i svensk socialförsäkring, blankett FK 5456 ska fyllas i och skickas in till oss. Barnbidrag utbetalas till barn boende i Sverige upp till 16 år och utbetalas inte retroaktivt.

Gällande föräldrapenning, eller motsvarande ersättning, erhöll jag detta svar:

Föräldrapenning kan man söka som mest 90 dagar bakåt från att ansökan kommer in till Försäkringskassan, och man kan få föräldrapenning i högst 480 dagar per barn. För barn födda från den 1 januari 2014 kan man spara som mest 96 dagar efter fyraårsdagen. Dessa regler är densamma för alla barn, oavsett om de är födda i Sverige eller kommer till Sverige senare. För att ha rätt till föräldrapenning ska föräldrarna vara bosatta och/eller arbeta i Sverige. Har man fått föräldrapenning eller motsvarande ersättning från ett annat land ska de dagarna räknas av från de totalt 480 dagarna man får i Sverige.

Så, nej, utrikes födda erhåller inte barnbidrag retroaktivt, och för utrikes födda som ansöker om föräldrapenning gäller samma regler, dvs 90 dagar bakåt i tiden, oavsett om barnet är fött i Sverige eller inte.

Det är tyvärr en del av debatten att sprida lögner och myter om invandrare och invandring. Det är viktigt att vi bemöter dessa ”argument” med fakta och saklighet. Tyvärr sprids denna propaganda, med stöd av hat- och rasistsajterna (s k alternativ media). Syftet är att skapa ett större motstånd till invandringen, och invandrarna själva används som slagträ i debatten då de framställs som giriga, sluga välfärdsparasiter.

UPPDATERING 170511:
På regeringen.se kan vi läsa om en ny lag som föreslås träda i kraft 1 juli 2017. Lagen är en del av den migrationspolitiska överenskommelse som slutits av regeringen, Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna. I korta drag går den nya lagen ut på att ersättningen för föräldrar som kommer till Sverige anpassas efter barnets ålder. ”Propositionen innebär att föräldrar som kommer till Sverige med barn får rätt till 480 dagar med föräldrapenning om barnet blir bosatt i Sverige innan det fyller ett år, 200 dagar föräldrapenning om barnet blir bosatt under sitt andra levnadsår och 100 dagar efter det andra levandsåret”. En anledning till den nya lagen är att man vill förbättra förutsättningarna för utrikes födda kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden.

Mer om den lagen står att läsa här.

Mer om barnbidrag och föräldrapenning kan läsas på Försäkringskassans hemsida.

Vilse i det bästa landet

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.

nativity-scene-607853_960_720-768x576Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

Denna text är tidigare publicerad på Afropé.

Myt: Flyktingmottagandet orsakar brist på lärare och socionomer

Socialtjänsten har brist på socionomer, och skolorna har brist på lärare. I vissa sammanhang förknippas detta med flyktingströmmarna till Sverige, som ökat kraftigt de senaste två-tre åren.

Men lärarbristen har funnits under betydligt längre tid. Och den beror inte på att det finns för få utbildade lärare i Sverige – den beror på att många av de lärare som finns väljer att lämna yrket och jobba med annat.

Redan 2002 insåg Lärarnas Riksförbund detta, och beställde en undersökning från SCB. De intervjuade 1 200 utbildade lärare som lämnat yrket, om vad som skulle kunna få dem att återgå till läraryrket. LR sammanfattade läget:

Undersökningen visar att brister i skolans arbetsmiljö, låga lärarlöner samt stressen i yrket är de viktigaste orsakerna till att lärare lämnar skolan.

Resultatet är entydigt: Med bättre lön och bättre arbetsmiljö skulle skolan kunna återfå många av de avhoppade lärarna. Enligt enkätsvaren är bättre lön och arbetsmiljö de absolut viktigaste förändringarna oavsett ålder och antal aktiva år som lärare. Det är inte frågan om antingen det ena eller det andra.

Inte heller bristen på socionomer inom socialtjänsten beror på att det finns för få utbildade i yrket. Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, konstaterar att det finns gott om utbildade socionomer, men att de äldre lämnar socialtjänsten för andra jobb och de yngre tvekar att kliva in. Anledningen, skriver Erkers, är helt enkelt bristen på rimliga arbetsvillkor:

[…]det finns många välutbildade socionomer som här och nu skulle kunna göra en viktig samhällsinsats – om kommunerna bara erbjöd rimliga arbetsvillkor. Så är det inte idag. Hög arbetsbelastning med många tunga ärenden, svagt intresse från arbetsgivarna att skapa möjligheter att utvecklas och avancera inom yrket har lett till att socionomer flyr yrket.

Om socialtjänsten ska leverera med kvalitet måste kommunerna skapa attraktiva arbetsplatser. Då krävs det att kommunpolitikerna prioriterar socialtjänsten på ett helt annat sätt än idag. Det handlar om resurser till insatser, rimliga arbetsvillkor, lön i paritet med komplexitet och ansvar samt bättre möjligheter till yrkesutveckling.

Det finns alltså gott om lärare och socionomer. Det råder däremot brist på rimliga arbetsvillkor inom yrkena.

Både skolan och socialtjänsten har under en längre period, drygt tio år, präglats av hög arbetsbelastning, dålig arbetsmiljö, små eller obefintliga möjligheter till yrkesutveckling. Det är därför det saknas personal.

Just nu behövs tillförsel av resurser. Eftersom det är de svagaste, mest utsatta grupperna som drabbas hårdast när skola och social omsorg brister. Och den gruppen blir snabbt allt större.

Myt: Hitler och Nobels fredspris

Artikel av Polimasaren

Ett vanligt argument som tas upp när man nämner Sverigedemokraternas nazistiska förflutna är att sossarna banne mig nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. Det märkliga med argumentet är att det är sant, men de som använder sig av argumentet tar ej upp hela berättelsen. Den socialdemokratiske ledamoten Erik Brandt nominerade 1939 den tyske nazistiske ledaren Adolf Hitler till Nobels fredspris, men mer än så brukar inte historien innehålla.

Sanningen är att nomineringen var ironisk och menad som en protest mot att några riksdagsledamöter nominerat Storbritanniens dåvarande premiärminister, Neville Chamberlain, till samma pris. Här nedan är hela nomineringen och som vi ser så är den skrivet på ett ironiskt och satiriskt sätt. Värt att notera var att Brandt var en känd antinazist.

5063217113_9f4b6f29ec”Till Det Norske Stortings Nobelkomitté.

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.

Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.

Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.

Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.

På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.

Stockholm den 27 januari 1939

E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare”

Ska vi sluta använda nomineringen av Nobels fredspris till Hitler som ett argument för att förminska SD:s nazistiska förflutna?

Flykting anno 2015

Tänk dig en flykting.
Föreställ dig en bild av vad hen flydde ifrån. Vad tänker du på?
Öken? Halvnakna barn? Tält? Vatten i tunnor?

Nu är det 2015.

Flyktingar idag är inte uppvuxna i ökenläger, i tält, i misär.

Fortfarande har västvärlden en syn på sig själva som överlägsna i alla kategorier. Men världen har förändrats. Och själva utvecklingen har utvecklats.

I Sverige har kvinnor haft rösträtt i knappt 100 år. Vad som inte är lika allmänt känt är att Afghanistan kunde varit en av de första nationerna i världen med kvinnlig rösträtt. Om nu inte britterna hetsat till uppror mot kungen med argumentet att han infört för stora friheter för kvinnor… Upproret blev starten på en av de längsta och mest kvinnoförtryckande konflikter jag känner till.
Det går fort från frihet till förtryck, när makt står på spel.

De som kommer till Sverige och får asyl här, är till absolut största delen syrier. De kommer från en tillvaro som tills relativt nyligen varit fullt jämförbar med din och min; med arbete och skola, internet och TV, kylskåp och toalett. Nu har deras hem, deras samhälle, deras land, slitits sönder av konflikter.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Det kommer också många afghaner. Antalet exilafghaner i Iran är stort, mycket stort. De lever där utan uppehållstillstånd och därmed långt ner i samhällshierarkin.
Nu, 2015, har dock Iran öppnat en möjlighet (?) för exilafghanerna i landet: Genom att gå med i armén och strida för Iran i Syrien, mot IS – i utbyte mot en summa pengar och uppehållstillstånd.  Rekryteringen sker med delvis tomma löften och även med tvång. Väl i strid Syrien hamnar de i första linjen; ”kanonmat” är ett annat ord. Det är troligt att flyktingvågen av afghaner från Iran kommer öka.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Runtom i världen frodas kunskap, nya uppfinningar görs och lokal och global kultur berikar varandra. Kunskap skapas på fler ställen än i västvärlden. Internet har frigjort plats och kunskap från varandra. Med toppen av ditt finger kan du swipa dig fram över hela världen.

war-952967_960_720

När dåden i Paris genomfördes fick de flesta nyheten via sociala medier. När Aylan Kurdi spolats upp på stranden i Turkiet, var det sociala medier som spred bilden över världen och riktade allas blickar mot gränsen mellan EU och Mellanöstern. När situationen för Burmas munkar blev allt mer desperat var det via Facebook som situationen överhuvudtaget kunde uppmärksammas, och den världsomfattande röda-tröjan-manifestationen sattes i gång.
När tsunamin glufsade i sig människor på Thailands öar, var det med mobiler och internet som överlevande kunde få kontakt med omvärlden. Jag har inte hört ett enda ifrågasättande av att de lyckades få med sig sina mobiltelefoner. Tvärtom. “Vilken jäkla tur att man alltid har mobilen i fickan nuförtiden!” Men människor som ett decennium senare flyr undan krig och förföljelser, ifrågasätts då de har mobil med sig. “Är de verkligen flyktingar?”

På lärosäten runtom i världen knyts kontakter och internationella utbytesprogram mellan såväl studenter som lärare emellan skapas, eftersom det är berikande för alla som deltar.
Ändå ifrågasätts fortfarande kunskapen hos alltifrån läkare till svetsare. Jag har till och med varit med om att en personalchef inom ett landsting varit bekymrad över de blanketter (på engelska) som en utomeuropeisk läkare måste fylla i. “Det där klarar hon aldrig!” Hallå?! Vi talar om en person med åtminstone åttaårig universitetsutbildning….!

Nu är det 2015.

Vi lever i en värld som är föränderlig. Vår världsbild behöver uppdateras! Var inte förvånad över vem som har mobiler, frågar efter internet, eller för den delen, känner till Ingmar Bergman.
Människor som nu söker asyl kommer från samhällen som varit fungerande, informerade och utvecklade.
Många är utbildade. Många är välorienterade. Och alla vill fortsätta livet, som tagit en brutal vändning.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

De söker trygghet. Förutsägbarhet. En förvissning om att det finns en morgondag.

Lästips

Hög kompetens hos nyanlända (Helsingborgs Dagblad)

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Under ett av islams största årliga möten för religiösa ledare, Urs-festivalen i Indien, utfärdade 70 000 muslimska ledare tidigare i veckan en fatwa* som fördömer terrorism. I samband med ceremonin skrev 1,5 miljoner muslimer (15 lakh), under dokumentet mot terrorism.

Det har blivit vanligt bland islamofober, högerextrema och några andra, att kräva att muslimer ska ta avstånd från terrordåd utförda av Islamiska Staten/Daesh och andra terroristorganisationer som säger sig arbeta i islams namn. Och trots att många personer som är troende muslimer, såväl som många religiösa ledare, gång på gång tar avstånd och fördömer sådana handlingar och grupper, har det inte fått stopp på kraven.

Nu har muslimska ledare återigen gått samman för att fördöma terrorism. Under Urs-e-Razvi, en årlig festival i norra Indien som firas till minne av den avlidne muslimske imamen Ahmed Raza Khan Qadri, skrev cirka 70 000 religiösa ledare från hela världen en fatwa som fördömer terrorism. Fatwan fördömer även uttryckligen terrororganisationer, inklusive Daesh/IS, al-Qaida och talibaner. Dessa är ”inte muslimska organisationer” enligt ledarna, som även uttryckte att medlemmar av dessa organisationer ”inte är muslimer”, rapporterar The Times of India.

1,5 miljoner muslimer rapporteras ha skrivit under fatwan.

Mohammad Farogh-ul Quadri, generalsekreterare för World Islamic Mission, gick så långt som att säga att han vill ha ett internationellt förbud mot Daesh/IS och dess motsvarigheter runt om i världen.

Tydligare än så kan det nog inte bli.

*En fatwa är ett religiöst påbud utfärdat av muslimsk religiös ledare liknande ett påvligt, katolskt dekret. Det förklarar vad som är och inte är tillåtet enligt islam.