Etikettarkiv: faktabanken

Korta motargument

Dödligt våld i fyra nordiska länder

Eftersom jag ser att det sprids en massa rykten om att Sverige är värst när det gäller dödligt våld så kan det kanske vara värdefullt att få fakta.

Jag ska återkomma till de mer absurda påståendena om att Sverige skulle vara värst i Europa och världen, och nu bara koncentrera mig på fyra nordiska länder – Finland, Danmark, Sverige och Norge.

Perioden är 2010-talet.

Som synes så är Finland hårdast drabbat. I början av 2010-talet låg Finland över 2 per 100 000 invånare – en nivå som Sverige inte har haft sedan före 1750. Sedan dess har det dödliga våldet minskat i Finland, och sedan 2015 stabiliserats mellan 1,3 och 1, 5 per 100 000 invånare – vilket fortfarande är betydligt högre än något av de övriga länderna.

Norge ligger på motsvarande sätt lägst i statistiken. Efter 2014 ligger de på ett genomsnitt kring 0,5 per 100 000 invånare.

Återstår Danmark och Sverige.

Dessa två länder har legat relativt nära varandra – men Danmark ligger genomsnittligt över Sverige. 2014 års danska nivå på 1,31 har Sverige inte varit i närheten av sedan början av 1990-talet.

Genomsnitt 2010-talet (dödligt våld per 100 000 invånare/år):

Finland: 1,654
Danmark: 1,035
Sverige: 0,978

Norge: 0,583 (förutom terrordådet 2011)

EDIT:

Den uppmärksamma läsaren lägger nu märke till att Breiviks 77 mord 2011 finns med i den norska statistiken.

Detsamma gäller terrordådet på Drottninggatan med fem döda i den svenska statistiken för 2017.

Källor:

Korta motargument

De polisanmälda brotten har inte ökat under 2010-talet

Idag kom kriminalstatistiken över polisanmälda brott under 2019. Därmed kan vi också summera hela decenniet 2010-talet.

Sedan tidigare visste vi att de polisanmälda brotten ökade successivt 1975 – 2009. Nu kan vi konstatera att de inte har ökat under 2010-talet.

Faktabanken ska återkomma till fler detaljer, bl a polisanmäld misshandel, sexualbrott och bedrägerier. Men också vad vi vet om polisanmälda sprängningar och skadegörelse.

Men för nu – slutsatsen är entydig: Den polisanmälda brottsligheten har inte ökat under 2010-talet.

Korta motargument

NTU:s mätfel finns också när det gäller sexualbrott

Kärnan i NTU:s mätfel handlar om hur många brott som uppges vara polisanmälda. Det finns år då antalet brott som uppges ha polisanmälts ligger relativt nära det verkliga antalet, men i många fall ligger det uppgivna antalet skyhögt över kriminalstatistikens siffror.

År 2016 är exempelvis antalet sexualbrott som uppges ha anmälts 3,5 gånger så högt som det verkliga antalet. Och antalet misshandelsfall som uppges ha anmälts ligger 2,5 gånger för högt.
Vad dessa fel beror på är inte helt klart. Bortfallet är stort – 60%. Det kan handla om skevt urval – att de 60% som blir tillfrågade men inte svarar, inte tycker att saken angår dem eftersom de inte har utsatts.
Men oavsett vad felet beror på så borde detta utredas. Liknande diskussioner har sedan länge förts i USA, där den här typen av brottsofferstudier har gjorts sedan 1970.

Att smärre variationer finns är inte förvånande – de förekommer även i USA. Men då är diskrepanserna åt båda håll – ibland för högt och ibland för lågt, och med några procent.

Problemet med NTU är att diskrepansen är så stor – det handlar om flera hundra procent. Och att uppgifterna i NTU på ett systematiskt vis alltid ligger högre än det verkliga antalet.

Källa: Källa: Kriminalstatistiken & NTU (BRÅ)

Artiklar

Systematiska mätfel i NTU

Det finns två centrala källor när det gäller våldsbrottsligheten i Sverige – kriminalstatistiken över våldsbrott och Socialstyrelsens statistikdatabas över vård för våldsskador.

Därutöver finns NTU – Nationella Trygghetsundersökningen – en årlig brottsofferstudie baserad på intervjuer med ett urval personer i Sverige.

Det handlar om ”självrapporterad utsatthet” – personerna får själva uppge om de har utsatts för brott. Ingen kontroll av uppgifterna görs.

Ett centralt motiv att göra denna studie är att få en bild av det s k mörkertalet – de brott som aldrig polisanmäls.

Därför är det också en smula komplicerat att granska denna studie – den handlar ju om sådant som inte finns registrerat någon annanstans.

En kategori frågor handlar om misshandel.

Den första grafen ger antalet självrapporterade fall av misshandel 2009 – 2016. Ökningen är dramatisk – från 381 000 fall 2009 till 711 000 år 2016.

Men det finns ett avgörande problem med siffrorna från NTU
I genomsnitt en tredjedel av alla händelser uppgavs vara polisanmälda. Men om vi nu jämför med det faktiska antalet polisanmälda fall av misshandel så är skillnaden mycket stor.

2016 var antalet som uppgavs vara polisanmälda mer än dubbelt så högt som kriminalstatistikens korrekta siffror.

Denna diskrepans sätter frågetecken kring alla siffror från NTU. Att den kraftiga ökningen inte heller motsvaras av en ökning från sjukvårdsdata och kriminalstatistiken understryker att en viss försiktighet bör iakttas när det gäller NTU:s siffror.

Men det är inte bara kriminalstatistiken som ger oss en varningsflagga inför siffrorna i NTU. Även när det gäller antalet personer som fått vård för våld så finns det frågetecken.

Var fick 43 000 människor vård?

Förra året var det 56 000 personer som sökte vård för skador av våld. Det är i alla fall det resultat som NTU presenterade i sin årliga rapport.

Antalet personer som uppgav att de utsattes för misshandel under åren 2009 – 2018 ökade kraftigt. Från 174 000 år 2009 till 285 000 förra året.

Ett antal av dessa personer uppger att de hade uppsökt vård för skador av detta våld. Men det finns ett avgörande problem med dessa siffror.

Om vi jämför med Socialstyrelsens statistikdatabas över antalet personer som fått vård för våld* så ser vi en stor skillnad.

Drygt 12 000 fick förra året vård för våld enligt Socialstyrelsen, men enligt NTU var det 4,5 gånger så många eller drygt 43 000 fler.
Denna diskrepans är genomgående för alla redovisade år.
Var fick dessa människor vård egentligen?

* Socialstyrelsens Statistikdatabas ger antal personer som fått vård för våld (diagnoskoder X85-Y09) i slutenvård (inlagda på sjukhus) och/eller specialiserad öppenvård.

Källa: Kriminalstatistiken & NTU (BRÅ) samt Socialstyrelsens Statistikdatabas.