Rasism är ett problem inom fotbollen. Det visar hatet mot svenske fotbollsspelaren Jimmy Durmaz efter matchen i lördags. Det finns många likheter mellan hatet mot muslimer och judar i fotbollen idag och hatet mot judar i 1930-taletsNazityskland.
Tyskland vann över Sverige i fotbolls-VM. Efter matchen fylls sociala medier av hat mot muslimer i allmänhet och Jimmy Durmaz i synnerhet. Han gör ett misstag i matchen och möts av hat och hot.
”Dö!”
”Äckliga blatte!”
”Jävla taliban”
”Muslimjävel!”
”Vi kastar ut er snart, Sd 2018”
”Muslimapa!”
Att skriva ”jävla sopa” om en fotbollsspelare är en sak. Att kalla hen ”muslimapa” eller ”äcklig blatte” är nåt annat, nämligen hat och rasism.
Jag har skrivit mycket om likheter mellan antisemitism och islam- och muslimhat. Att sprida hat mot fotbollsspelare är en av likheterna.
Nu är Durmaz kristen. Men det spelar mindre roll. Hatet han möter är islamofobiskt. Det antas att han måste vara muslim.
Durmaz har utländsk bakgrund. Det räcker för att hatet ska spridas. På 1930-talet spreds liknande hat mot judar. Den gången var det nazisterna som stod bakom hatet.
Nazisterna förföljde judar även inom sportvärlden. ”Arianiseringen”, dvs undanträngandet av judar och andra grupper från samhället, skedde även inom sporten.
Så även inom fotbollen. Det vardagliga hatet mot judiska fotbollsspelare växte i takt med nazisternas valframgångar. Att vara ”jude” på planen var lika med att spela som en sopa. Eller ännu värre: vara ett hot mot tysk fotboll.
Det fanns fotbollsklubbar med många judar i, eller som drevs av judar. Dessa kallade nazisterna för ”judeklubbar”.
Bayern München vann sitt första tyska mästerskap 1932. Om man studerar nazipressen från det året ser man mycket hat mot dem. Deras ordförande var juden Kurt Landauer, deras ungdomstränare juden Otto Beer och tränaren juden Richard ”Dombi” Kohn. Dessa tvingades lämna klubben under arianiseringen 1933.
Förintelsen hade en förhistoria. Och en del av förintelsens förhistoria var det hat man kastade mot judiska fotbollsspelare.
Hatet mot judar inom fotbollen lever kvar, antisemitism är ännu ett problem. Men hatet mot muslimer, som vi sett sen matchen i lördags, är besläktat med hatet mot judar. Och stoppas inte det kan det få samma konsekvenser som då.
Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz berättar i en intervju med ORF att han anser att varje land ska ha möjlighet att välja hur många, och vilka, flyktingar man ska ta emot. Att särskilja flyktingar mot bakgrund av vilka de är – ursprungsland, etnicitet, religion t ex – är rasism.
Sedan december 2017 är 31-årige Sebastian Kurz, partiledare för kristdemokratiska och konservativa ÖVP, Österrikes förbundskansler. Han har satt avtryck med sin strama syn på migrations- och flyktingpolitik. Det senaste utspelet som gjordes i en intervju i statliga TV-kanalen ORF 2 handlar om att EU-länder ska ha möjligheten att välja hur många, och vilka, flyktingar man vill ta emot.
Österrikes regeringschef väljer sina flyktingar med hjälp av rasism
Han väljer att inte specificera ”vilka” det är han menar. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom att i samma andetag som han väljer att göra skillnad på människor mot bakgrund av religion, etnicitet, ursprung eller kultur så begår han en rasistisk handling.
Intervjun går att se genom att klicka på klippet nedan.
Vidare i intervjun betonar Kurz att han vill välja ut exakt vilka människor som flyr från krigszoner. Han vill också begränsa antalet flyktingar. Han menar att EU hjälper bäst på plats. Det är förvisso så att bistånd till organisationer i krigsutsatta områden och flyktingläger gör otroligt mycket nytta, men salig Hans Rosling var ”spot on” då han menade på att det är ingen diskussion: Vi ska hjälpa här och där.
Rosling använde Libanon som ett exempel där man kan tala om att det är legitimt att tala om att gränsen för vad ett land klarar av är nådd vad gäller flyktingmottagande. Men Sverige, och i detta fall Österrike, samt övriga EU-länder är långt ifrån att ha nått den gränsen.
Det trötta argumentet om ”alla flyktingar är unga män”
Kurz menar att man kan välja bort ”unga män” och istället ta emot familjer. Är det så enkelt? Är det inte så att ”unga män” ofta är de som, av många anledningar, är de som har bäst förutsättningar att fly? Många kommer hit och hoppas på att, på ett någorlunda säkert sätt, få återförenas med sin familj.
Afghanistan brukar användas som ett typexempel på denna könsmässiga obalans. Under åren 2000 till 2017 var nettoinvandringen från Afghanistan till Sverige drygt 40 000 personer. Av dessa var 64 % män och 36 % kvinnor. En tredjedel kvinnor är utan tvekan en könsmässig obalans. Under samma år var nettoinvandringen från Thailand till Sverige knappt 32 000. Av dessa var 20 % män och 80 % kvinnor. En femtedel män är utan tvekan en könsmässig obalans.
Vidare är den österrikiske förbundskanslern av uppfattningen att han anser att EU-länder har rätt att på eget bevåg avgöra om, eller hur många, flyktingar deras länder ska ta emot. Han anser att det är ”omöjligt att alla som är förföljda kan söka asyl i EU”.
Kurz menar att de flyktingar som tilldelas t ex Polen och Ungern inte kommer att stanna i dessa länder, utan stannar så länge de behöver och sedan tar sig vidare till de länder de vill. I intervjun hör vi följande från Kurz (intervjuad på tyska, men i videon finns en engelsk översättning):
In my opinion every country should have the possibility to decide for themselves how many and what kind of people they want to accept. Maybe Viktor Orban will take fewer and exclusively Christians and maybe other countries will take in more.
”…hur många och vilken sorts människor man vill acceptera”…
Hur minskar trycket på EU då man ”väljer” sina flyktingar?
Kurz ser alltså möjligheten att använda sig av rasism som den enda vägen att lösa den situation som råder i EU. Argumentationen haltar betänkligt. Hur tänker han sig att en rasistisk selektion av människor skulle minska trycket på EU?
Eftersom det inte är särskilt många EU-länder som är sugna på att ta emot fler flyktingar än de gör idag är det svårt att se hur Kurz argumentation håller. Han nämner Luxemburg som ett exempel på ett land som har uttryckt att de kan tänka sig att emot fler flyktingar, men det räcker inte särskilt långt när de flesta länder har stramat åt migrationspolitiken.
Kurz hyser förhoppningar om att Österrike kan vara det land som går i täten och vara ett statuerande exempel som i förlängningen skulle kunna bli rådande ordning i EU. Det var, enligt Kurz, samma visa när Österrike var drivande i att stänga ”Balkanrutten”, då man först var emot att stänga, men sedan enhälligt beslutade att rutten skulle stängas.
I en artikel i The Straits Times kan vi läsa om Kurz tillkännagivande om att de hårdföra inrikesministrarna i Tyskland, Italien och Österrike har ingått en allians mot ‘illegal immigration’. Detta har skapat en hel del turbulens i övriga EU. Kurz tillkännagivande i Berlin, är en varning gentemot andra ledare, såsom Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som försöker ta fram en EU-överenskommelse om samarbete kring hur asylsökare ska fördelas.
Alliansen mot ”illegal immigration”
På Kurz sida står även Tysklands inrikesminister Horst Seehofer, som befinner sig i en öppen migrationsstrid med Merkel, något som äventyrar den tyska koalitionsregeringen. Tidigare i veckan har Seehofer tillsammans med sina högerextrema motsvarigheter i Österrike och Italien, Herbert Kickl och Matteo Salvini, format en allians. Samarbetet länderna emellan syftar till att ta tag i säkerhets- och terrorhot. Det är dock oklart vad samarbetet i praktiken betyder.
Österrike tar den 1 juli i år över EU-presidentskapet från Bulgarien. Kurz välkomnar det ”goda samarbetet som vi vill utveckla mellan Rom, Wien och Berlin”. Kurz utvecklar sitt resonemang:
I think it marks very sensible cooperation that will contribute to reducing illegal migration to Europe, We believe an axis of the willing is needed to fight illegal migration.
Merkel har försökt vara tydlig med att hon inte kommer att acceptera den plan som Seehofer presenterat. Planen innefattar krav på att Tyskland sätter stopp för asylsökare som redan registrerats i annat EU-land. Merkels argument är att hon anser att Tyskland inte ska hänfalla åt att vara ensamma i sådana åtgärder när EU arbetar på en gemensam policy vad gäller migrationen.
Alliansen mellan Seehofer, Kickl och Salvini har redan burit frukt: I måndags vägrade Salvini att ta emot ett räddningsfartyg med hundratals migranter.
Enligt Flyktingkonventionen har alla människor rätt att söka asyl och få sin ansökan prövad oavsett etnicitet, religion, ursprung och kultur. Kurz förslag kan inte bli verklighet så länge inte hela EU frångår Flyktingkonventionen.
Att folkvalda regeringschefer börjar använda rasism i sin politiska gärning illustrerar på ett obehagligt sätt hur kallt delar av det nationalistiska Europa är.
Detta är femte delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.
Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna. Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet.
Detta är en kraftig ökning. Men den beror inte på flyktingarna.
Myten om främlingsinvasionen är seglivad. De öppna nazisterna i NMR kallar det ”folkutbyte” – att det pågår en konspiration för att byta ut det svenska folket mot ”rasfrämmande” utlänningar från de länder som brukar kallas MENA (Middle East North Africa) och syftar både på araber och judar.
Ingen skillnad mellan Iran och Irak
Låt oss vara tydliga här. Ofta likställs begreppet MENA med muslimer, men det råder ingen tvekan om att inte heller troende kristna, judar eller ateister från denna del av världen är välkomna. Ibland antyds att det som avses är ”araber” – (något som en del personer med ursprung i Iran tror innebär att de skulle klara sig undan). Men här finns inget utrymme för att vara naiv.
I de okunnigas värld är det ingen skillnad mellan Iran och Irak. ”Människorna ser likadana ut och muslimer är de allihop” – även om de skulle ha flytt från islamism eller vara övertygade ateister.
Denna ”massinvandring” exemplifieras som bekant i SD:s propaganda med kvinnor i burka (oavsett hur få de är) och tonåringar från Afghanistan. Och det är detta som de kallar den ”utomeuropeiska främlingsinvasionen”.
Flyktingar.
Men som vi redan har sett stämmer inte detta.
De personer som fått uppehållstillstånd som flyktingar är bara en fjärdedel av alla som fått uppehållstillstånd. Med anhöriga är de en tredjedel. Två tredjedelar av alla PUT under dessa tre decennier har alltså gått till andra än flyktingar – människor som exempelvis har kommit hit för att jobba eller studera.
Vad hände 1995?
Och det är nu det blir riktigt intressant. Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna.
Titta på grafen. Se hur det ser ut före och efter 1995.
Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet. En kraftig ökning.
Men den beror alltså mer på vårt medlemskap i EU och att många européer sedan 1995 har kunnat röra sig alltmer fritt över våra gränser – och inte på de krig och den förföljelse som har lett till att människor måste fly för sina liv.
”Främlingar” – från Europa
Som syns i grafen är det inte flyktingarna som står för större delen av ökningen. Utan andra européer – medborgare i EU och EES.
De enda ”främlingar” som kan sägas ha invaderat vårt land har kommit från Europa.
Och de är inte flyktingar.
Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 5 juni 2018
NMR framför felaktiga konspirationsteorier om att Svenska FN-förbundet står bakom rapporten som kritiserar Sverige för att fortsatt tillåta rasistiska organisationer.
Den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida påstår i artikeln ”Lögnpressen sprider återigen fake news om ‘FN-kritik’ mot Sverige”, publicerad den 12 maj 2018, i vilken det förnekas att Förenta Nationerna har utfärdat en rapport som kritiserar Sverige för att tillåta existensen av rasistiska organisationer.
NMR påstår att det i själva verket är svenska FN-förbundet (som är en från FN fristående organisation) som har författat rapporten.
I en poddsändning publicerad den 13 maj 2018, för flera av NMR:s ledare en längre diskussion, enligt vilken alla påståenden om att FN och dess rasdiskrimineringskommitté har publicerat rapporten, är ”lögner”.
Emellertid kan Motargument meddela för alla skeptiska och källkritiska nationalsocialister, att FN:s rasdiskrimineringskommitté faktiskt har kritiserat Sverige för att tillåta existensen av rasistiska organisationer.
I NMR:s artikel refereras FN:s rapport som ”…ett dokument på engelska som tar upp några av de frågor som FN-förbundet passionerat driver. Men allt är så diffust och orwellianskt att det fortfarande är ytterst oklart vad som egentligen försiggår.”
Vi på det äckligt politiskt korrekta Motargument har i vårt mångkulturella kramande, god kompetens på det engelska språket och kan bekräfta att rapporten på punkt 12, kritiserar Sverige för att inte ha förbjudit existensen av rasitiska organisationer.
Rapporten finns publicerad på hemsidan för Förenta Nationernas kommissionär för mänskliga rätttigheter, eller United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights (OHCHR).
Men hur vet vi att länken verkligen går till detta organ? Länken till rapporten går visserligen till den länken som avslutas med ”ohchr.org”, men räcker det? Det är viktigt att inte tro på information för lättvindigt.
Den som vill kontrollera om OHCHR verkligen har skrivit den rapporten, kan skicka ett e-postmeddelande till e-postadressen InfoDesk@ohchr.org och fråga om epostadressen verkligen tillhör OHCHR och fråga om de ligger bakom adressen.
Men kan inte vem som helst ha satt upp en sådan e-postadress?
Om nationalsocialisterna fortfarande oroar sig för att bli bedragna, kan de även ringa till OHCHR:s växelnummer +41 22 917 9220 och be att få tala med någon på OHCHR som kan bekräfta att de ligger bakom rapporten.
Men kan inte vem som helst ligga bakom det telefonnumret och kan man ens lita på att man kopplas till rätt nummer via Telias utlandsupplysning?
Om NMR och deras anhängare vill vara riktigt säkra på att säkerställa fakta, kan de resa till Schweiz och Genève och besöka Palais des Nations, där OHCHR ligger.
Besökadressen är:
Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights (OHCHR)
Palais Wilson
52 rue des Pâquis
CH-1201 Genève, Schweiz
Byggnaden tillhörande Förenta Nationerna i Schweiz ser ut så här:
Nationalsocialister och alla andra hängivna källkritiker kan begära rapporten på plats.
Förutsatt att det inte framkommer att bygggnaden och dess personal bara är en fasad för människor som låtsas representera FN och till råga på allt lurat alla i hela staden Genève om den saken, kanske nationalsocialisterna kan ta till sig den bittra sanningen; FN kritiserar Sverige för att de inte har förbjudit rasistiska organisationer.
Vi vill uppmana våra läsare att delge alla tvivlare denna artikel, och i synnerhet varenda nationalsocialist som ni känner.
Samhällsnytt har återigen publicerat en artikel som vrider på sanningen så till den milda grad att det vore parodiskt om det inte vore för den ogenerade rasismen. Denna gång är det migranter som utsätts för övergrepp under pågående sjönöd som i #fakenews-maskinen förvandlas till otacksamma och lättkränkta bedragare.
I en artikel på Samhällsnytt (Avpixlat) bjuder politiske chefredaktören, tillika ansvarig utgivare Mats Dagerlind på en sällan skådad uppvisning i hur man förvandlar en nyhetsartikel till rasistiskt nonsens. Rubriken ”Illegala invandrare stämmer Italien inför Europadomstolen: Vi kränktes när vi räddades på Medelhavet'” sammanfattar väl vad som påstås relativt väl och som vanligt litar Dagerlind på att Samhällsnytts läsare inte kommer att klicka på länken som utgör textens källmaterial. Genom sig själv känner man andra heter det ju, för Mats Dagerlind har uppenbarligen inte heller läst artikeln han hänvisar till.
Artikeln som Dagerlinds text bygger på, ”Flera migranter stämmer Italien”, är publicerad av Sveriges Radio och skiljer sig på fler ställen än rubriken. I ingressen på Samhällsnytts artikel kan man läsa att migranterna
”(…)anser att de blivit kränkta när de av den tyska frivilligorganisationen Sea Watch och den libyska kustbevakningen räddades från att drunkna i Medelhavet i november”.
I SR:s ingress får man dock reda på att stämningen handlar om att migranterna anser sig ha blivit illa behandlade under räddningsaktionen, ett ganska långt steg från den bild Mats Dagerlind vill måla upp.
Faktum är att SR:s rapportering utgör god grund för att ifrågasätta om det ens rörde sig om en räddningsaktion i ordets rätta bemärkelse;
”Den tyska frivilligorganisationen Sea Watch och den libyska kustbevakningen deltog i manövern, som filmades från Sea Watch fartyg. På videon syns hur libyerna slår med rep på migranterna, som de dragit upp på däck från den vita gummibåten och hur vissa migranter kastar sig tillbaka i vattnet för att komma undan.
Åtminstone tjugo drunknade, hävdar Sea Watch som guppar med ribbåtar runt det libyska fartyget för att rädda liv.”
SR skriver vidare att det libyska fartyget vänder
”(…) hemåt med en migrant fortfarande hängande utanpå fartyget vilket är som att driva personen i döden. En italiensk helikopter griper in och surrar som en ilsken geting nära över libyerna och vrålar stopp, stopp för att personen ska dras ombord. ”
I Samhällsnytts rapportering, som alltså hänvisar till SR:s artikel (!), heter det istället att den libyska besättningen gjort allt man kan för att rädda de drunknande (och otacksamma) migranterna. Det rep som enligt SR användes för att slå på människor i nöd förvandlas till ett räddningsredskap i Mats Dagerlinds huvud.
Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.
Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.
Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt ärnytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten.
Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.
De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.
I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.
Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar.
Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung.
I sin iver att sprida fördomar och rasism väljer s k alternativ media att undanhålla ack så viktiga detaljer. Anledningen till detta är kristallklar – att lägga mer fnöske på den migrationspolitiska brasan.
När man bedriver nyhetsförmedling är det ohederligt att inte klarlägga hela bilden. Alternativa mediakanaler har som återkommande arbetsmetod att utelämna viktig fakta just för att kunna skapa den sensations- och populismjournalistik som är deras signum.
Malmö är den kommun i Sverige som allt som oftast får finna sig i att klä skott för populismen och polariseringen. Kommunen har, i alternativa kretsar, kommit att bli näst intill synonym med islamisering, no go-zoner och gängkriminalitet. Denna gången är det en kommunal skola som hamnar i fokus.
Samhällsnytt (f d Avpixlat) och Fria tider har plockat upp bollen om en icke namngiven skola i Malmö där Arbetsmiljöverket har gjort en inspektion. Tydligen ska det råda ”totalt kaos” på skolan. Eftersom det är Samhällsnytt och Fria tider som bedriver sin karaktäristiska journalistik har man valt att undanhålla avgörande information.
Det som Mats Dagerlind på Samhällsnytt och en anonym artikelförfattare på Fria tider insinuerar är att kaoset på den utpekade Malmöskolan skulle vara en konsekvens av den ”massinvandring” och det mångkulturella samhälle som man anser att Malmö är sinnebilden av. Vad är det då som journalisterna på nämnda alternativa nyhetssajter undanhöll i jakten på ryggdunkningar från invandringskritiker, rasister och främlingsfientliga?
Arbetsmiljöverket utförde inspektionen på, som ”gammelmedia” mycket riktigt framhåller, en särskild undervisningsgrupp för elever i Malmö. I Dagens Nyheter kan vi läsa:
Besöket skedde vid en så kallad särskild undervisningsgrupp för barn som inte bedöms klara vanlig skolgång, med sju elever i låg- och mellanstadieåldern och lika många lärare. I det här fallet rör det sig om barn med social problematik utan impulskontroll, enligt Anders Malmquist, grundskoledirektör i Malmö.
– Barnen som går där har väldigt stora svårigheter och kan inte gå i en vanlig skola. Det är barn med utåtagerande problematik, säger Malmquist till TT och betonar att det inte rör sig om en traditionell skola.
Konsekvensen av inspektionen är att Arbetsmiljöverket kräver åtgärder från Malmö stad. Bland åtgärderna finns krav på snabb hjälp om det uppstår hot och våld samt införande av överfallslarm. Anders Malmquist säger till TT att arbetet har påbörjats redan innan rapporten från Arbetsmiljöverket har kommit.
På skolverket.se kan vi läsa mer om särskilda undervisningsgrupper:
Elever ska i första hand gå i sin ordinarie klass men ibland kan det behövas särskilda undervisningsgrupper för elever med stort stödbehov. Men att använda särskilda undervisningsgrupper kräver noggranna avvägningar visar en ny studie från Skolverket.
Skolan ska arbeta inkluderande. Elever som har behov av särskilt stöd ska i första hand få det stödet i sin ordinarie klass. Det säger skollagen. Skolverket har gjorde en intervjustudie i fyra kommuner som har många olika särskilda undervisningsgrupper. Studien visar att de besökta kommunerna har ambitioner att arbeta mer inkluderande men att det i vissa lägen är bäst att eleven får gå i en särskild undervisningsgrupp. Det handlar då om att eleven har ett stort behov av specifik lärarkompetens, en mindre grupp och mer lärarstöd.
Sammanfattningsvis kan sägas att alternativ media inte har några skrupler i sin nyhetsrapportering. Om det gagnar den egna agendan ser man inga problem i att vrida och vända på sanningen eller att sprida lögner, fördomar och myter.
Än en gång har Samhällsnytt et al lagt fram bevis på sin ohederliga journalistik då man insinuerar att invandrarbarn skapar kaos på en Malmöskola. Att använda psykiskt funktionsvarierade barn som populistiskt slagträ är ryggradslöst.
Jag vill avsluta med att avslöja en hemlighet bara för er läsare:
Social problematik, avsaknad av impulskontroll och utåtagerande beteende har ingenting med etnicitet att göra. Inte heller har det med religion eller kultur att göra. Funktionsvariationer slår skoningslöst och hämningslöst. Oavsett vem du är.
Ett försvar av den naturliga men svartmålade identitetspolitiken samt ett nytt perspektiv på den multikulturella högerextremismens identitetspolitik.
I den svenska samhällsdebatten har det förekommit mycket kritik mot vad som kallas ”identitetspolitik”. Kritiker och försvarare av identitetspolitik verkar dock inte överens om vad identitetspolitik är.
Vad exakt är då identitetspolitik?
Identitetspolitik är politisk teori och praktik baserad på erfarenheterna och intressena hos en viss grupp människor där den gemensamma nämnaren kan vara t ex klass, kön, yrke, religion, kultur, könsidentitet, partitillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, etc. (Källa)
Ett exempel på identitetspolitik kan då alltså vara arbetarrörelsen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos arbetare.
Ett annat exempel är feminismen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos kvinnor.
Ett tredje exempel är HBTQ-rörelsen som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos HBTQ-folk.
Ett fjärde exempel är Svenskt Näringsliv som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos svenska företagsledare.
Identitetspolitik är alltså en naturlig del av politiken.
Det är först nu på senare år när identitetspolitik som metod används mer och mer av rasifierade människor (dvs de som ofta eller alltid bedöms som icke-svenskar pga exempelvis sin hudfärg) som ”identitetspolitik” har kritiserats riktigt hårt. Inte alla som ”kritiserar identitetspolitik” är rasister givetvis, men att denna kraftiga ökning av ”kritik mot identitetspolitik” skett just nu i denna kontext är för mig ett uppenbart symptom av den normaliserade rasismen i samhället. Det finns krafter i samhället som inte vill att de som utsätts för rasism ska organisera sig, för de vet att organisering betyder inflytande och gör skillnad.
Högerextrem identitetspolitik
Högerextrem identitetspolitik är då enligt samma definition ovan, politik som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos högerextremister.
Men det finns en aspekt av identitetspolitik som har en intressant funktion inom högerextrem identitetspolitik.
En väldigt vanlig del av identitetspolitiken är att det krävs respekt för viss personlig bakgrund hos de som är en del av rörelsen. Det behöver inte vara något konstigt, utan självklara saker som t ex att en homosexuell person oftast vet bättre än en heterosexuell person hur det är att utsättas för homofobi.
Eller att en kvinna oftast vet bättre än en man om hur det är att utsättas för sexistiskt förtryck.
Eller att en fabriksarbetare oftast vet bättre än en fabriksägare hur slitsamt och hårt fabriksjobb kan vara.
Oftast, men inte alltid givetvis.
Multikulturell högerextremism
Den högerextrema identitetspolitiken använder i sin tur folk med invandrarbakgrund, gärna med samma eller liknande bakgrund som de som högerextremisterna vill demonisera, i syfte att legitimera sina egna fördomar och hat. Det kan t ex handla om iranska invandrare som delar högerextremisters avsky för araber. Det kan handla om kurder som delar högerextremisters muslimhat. Det kan handla om somalier som delar högerextremisters flyktingfientlighet. Dessa invandrare blir då en del av den högerextrema rörelsen. Detta kan man tycka är konstigt, eftersom många är kvar i gammalt tänk om rasism, dvs att det endast handlar om vita mot svarta. Men man måste förstå att de rasistiska rörelserna idag är på många sätt ironiskt nog multikulturella, dvs rörelserna kan bestå av folk med många olika sorters bakgrunder, och de samarbetar och nätverkar ofta över landsgränserna världen över.
Saker jag väldigt ofta hört av vita högerextremister, efter att en person tillhörande en invandrargrupp t ex skriver en rasistisk status på Facebook om muslimer, är olika variationer av följande:
”Så bra att du vågar säga sanningen om detta! Hade jag sagt det så hade jag kallats för rasist!”
Sen delas statusen gärna friskt av vita högerextremister och invandrarens bakgrund används som en slags sköld för att skydda budskapet och ge det legitimitet. I samma anda kan sen vita antirasister pekas ut som naiva och oerfarna och att de borde lyssna på den här invandraren som ”faktiskt vet hur muslimer är på riktigt!”.
Men borde då inte detta identitetspolitiska fenomen ge rasistiska budskap legitimitet?
Borde t ex inte en ex-muslim ”veta sanningen” om hur ”sjuka och onda” muslimer är?
Borde inte en före detta flykting veta hur ”lögnaktiga och vidriga” flyktingar som kommer till Sverige är?
Borde inte en invandrare från Mellanöstern veta sanningen om hur ”aggressiva och äckliga” araber är?
Nej självklart inte! En invandrare kan ha precis lika mycket fel som en infödd svensk om muslimer, araber, svarta, flyktingar och andra! En invandrare kan självklart vara lika rasistisk som vilken infödd svensk som helst!
Detta är givetvis något som högerextrema identitetspolitiker vill undvika att prata om i samband med att de visar upp invandrares rasistiska åsikter som stöd för sina egna rasistiska åsikter.
Däremot är högerextremister ofta väldigt ivriga med att uppmärksamma rasistiska invandrare så länge rasismen kommer från en muslim och är riktad mot judar! I det fallet talas det gärna om att invandrare minsann också kan vara rasister, gärna med rubriker som ”Vi måste våga tala om …”, och ofta med en ytlig och falsk omtanke om judar, som ofta avslöjas.
Antisemitismen i Malmö är något som har uppmärksammats väldigt mycket både i Sverige och världen över, och det är bra i sig. Vi kan dock inte låta samhällsdebatten fokusera enbart på VISSA rasistiska invandrare, vi ”måste även våga prata om” t ex islamofober med kurdisk, iransk, somalisk, afghansk och andra bakgrunder. Detta är en grupp som den högerextrema identitetspolitiken har stor nytta av, och detta fenomen med högerextrem identitetspolitik måste avslöjas och kritiskt granskas betydligt mer än vad som görs idag!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det finns en myt om att dagens antisemitism i Sverige kommer från muslimer. Faktum är dock att de allra flesta med antisemitiska åsikter i Sverige idag är ickemuslimer!
Ett vanligt påstående från rasister är att det idag är muslimer som antisemitismen kommer från. Detta påstående används som en del i en rasistisk demoniseringsprocess mot muslimer samtidigt som det förminskar den totala antisemitismen som idag i Sverige är skrämmande stor.
Vi ska titta på forskningen och ta reda på hur det verkligen ligger till.
Först ska vi definiera vad som faktiskt sägs. Två konkreta påståenden kan utläsas:
Att ALLA muslimer som kommer till Sverige från Mellanöstern är antisemiter.
Att antisemitismen idag INTE kommer från svenska ickemuslimer.
MYT: Alla muslimer är antisemiter
Punkt 1 kan tyckas så självklart falsk att den inte behöver bevisas, men det ska vi göra ändå.
Enligt en undersökning så har 55 % av svenska muslimer i gymnasieåldern en konsekvent negativ inställning till judar. En alldeles för hög andel givetvis, men utan tvekan långt ifrån alla muslimer. 45 % av dem har det inte.
Punkt 1 är därmed motbevisad.
MYT: Svenska ickemuslimer är inte antisemiter
Punkt 2 förnekar antisemitismen hos dagens ickemuslimska svenskar.
Från samma undersökning som hänvisas till i bemötandet av punkt 1 så konstateras att 18 % av samtliga gymnasielever har en konsekvent negativ inställning mot judar. Hur många av dessa 18 % är då ickemuslimska svenskar?
Statistik på hur många som är av en viss religion förs inte i Sverige, men det finns uppskattningar. Antalet muslimer i Sverige idag har uppskattas till allt från runt 100 000, 500 000 hela vägen upp till en miljon, beroende på hur man definierar vem som är muslim. I denna artikel utgår jag från 500 000 muslimer i Sverige, samtidigt som Sverige idag har en folkmängd på totalt 10 135 303 personer enligt SCB.
Om man extrapolerar undersökningsresultatet för gymnasieeleverna och applicerar det på hela Sveriges befolkning, dvs antar att resultatet för gymnasieeleverna skulle ungefärligt motsvara resultatet hos hela befolkningen, så har vi idag alltså ungefär 275 000 muslimer med konsekvent negativ inställning mot judar.
Hur många antisemiter finns det i Sverige totalt?
Som sagt så hade totalt 18 % av undersökta gymnasieelever i svenska skolor en konsekvent negativ inställning mot judar. Om man skulle extrapolera även det undersökningsresultatet på Sveriges befolkning så innebär det att vi i Sverige idag har ungefär 1,8 miljoner människor med konsekvent negativ inställning mot judar.
Av dessa 1,8 miljoner så var som sagt ungefär 275 000 muslimer. Detta innebär att av alla med konsekvent negativ inställning mot judar i Sverige så utgör alltså muslimer endast 15 % av dem, 275 000 muslimer, samtidigt som ickemuslimer utgör 85 % av dem, 1 525 000 ickemuslimer.
De allra flesta antisemiter i Sverige idag är alltså ickemuslimer!
Punkt 2 är därmed motbevisad.
Det finns olika siffror och undersökningar att utgå från, men trots en viss variation i undersökningsresultat så förändrar det inte det faktum att påståendet om att dagens antisemitism kommer från muslimer – är falskt.
All antisemitism, oavsett var den kommer från, är förkastlig. Att då bara peka ut en minoritetsgrupp i Sverige som antisemiter är inte bara demoniserande av den minoritetsgruppen – det är också att ignorera den största gruppen antisemiter vi har i Sverige idag, nämligen den som består av ickemuslimer.
Jag låter Henrik Bachner, doktor i idéhistoria som forskat på ämnet antisemitism i Sverige, avsluta artikeln:
Bachner varnar också för att attackerna mot svenska judar utnyttjas av ”den antimuslimska opinionen, högerpopulistiska grupper och partier som Sverigedemokraterna”.
– I alla dessa kretsar hittar man antisemitiska uppfattningar men samtidigt är de väldigt intresserade att exploatera frågan för att kunna stigmatisera muslimer. Vi måste vara vaksamma mot generaliseringar, säger Bachner.
Fördelen med att vakna ohemult tidigt är att man kan komma att minnas saker och få lite sammanhang.
I veckan har mycket av det jag delat och skrivit varit på temat skräck, omedvetet. Vad rädsla är och gör med oss. Det är ett långlivat tema i mitt liv på många sätt; inte så konstigt då det troligen är allmänmänskligt och en av de mest basala och primala känslor vi har.
Jag minns en kväll för många, många år sedan, då jag var på en fest där jag kände få, och kände mig lite ensam. Men värdinnan, en då gravid kvinna som hävdade sig kunna magi, var en sympatisk själ som gav mig uppmärksamhet trots att vi inte kände varandra. Hon berättade att hon fann en av gästerna obehaglig, då han också var magiker, men en som fokuserade på fruktan snarare än på kärlek, som hon gjorde. Jag minns att jag berättade att jag, om än inte magikunnig eller troende, också (redan då) var övertygad om att fruktan var en starkare kraft än kärlek. Jag minns inte exakt hennes svar, men kontentan var att hon i mig såg mer godhet och värme trots detta, och att det handlade mer om vad man gjorde med sitt fokus än vilket det var. I alla fall är det så jag minns och tolkade hennes ord; det var i alla fall ord av tröst och tillit. Det var, antar jag, något av en vändpunkt för mig, trots att jag inte såg det då. Det var på den tiden då jag var väldigt negativ och pessimistisk, och det kändes ovanligt att någon som inte kände mig såg gott i mig, trots att jag just sagt något som torde uppfattats som något negativt.
Hur som helst, jag har alltid, eller i alla fall så långt jag kan minnas, tänkt att fruktan är en starkare drivkraft än kärlek. Båda är förvisso urkrafter i oss, primala känslor, men medan kärlek är bra för vår långsiktiga överlevnad, att kunna finna och samspela med en grupp, så är fruktan bra för vår omedelbara överlevnad. Kärlek kan övervinna konflikter inom en grupp, men det är fruktan som kan rädda oss från farliga situationer där vi kan skadas eller dödas. Det har också lett till att jag varit väldigt modstulen inför individer eller grupper som använder hat som drivmedel för sina kampanjer, såsom rasister, nazister och liknande. För emedan kärlek kan få oss att hålla ihop, så är det just den långsiktiga känslan. Den omedelbara känslan, fruktan, trumfar lätt kärleken hos många. Dessutom är kärlek svårare; förvisso tror polypersonen i mig att kärlek kan vara obegränsad i hur många vi kan älska (även om jag inte är ett fan av det flummiga ”allälskandet”), men hur många vi än kan känna kärlek till så blir det sällan alla. Och de som hamnar utanför kommer att känna sig utanför, bli bittra och söka förståelse för varför just de är de som ratats. Och det kan leda till självhat, eller hat för andra. Notera att jag nu med kärlek också inkluderar inkludering, alltså inte bara romantisk eller vänskaplig kärlek, utan helt enkelt en känsla av att höra hemma i ett samhälle eller någon grupp. Kanske kan man lite förenklat säga att hat är bristen på kärlek, men det är förstås en massiv förenkling, många som hatar har ju familj. Fruktan kan komma ur flera källor, även om jag tror att brist på kärlek, i en eller annan form, kan vara roten till en hel del av det. Ironiskt nog kan kärlek givetvis också vara roten till fruktan; fruktan att förlora det man älskar.
Nu ska jag inte grotta ner mig mer i amatörfilosofi här, det kan bli väldigt långt och till slut duga mest som nattläsning en sömnlös kväll, men jag tror att min poäng mynnar ut i det här – jag har inte tänkt på mina tankar och teorier som rädslan som den starkare kraften på ett tag, trots att jag i grunden formulerade den tanken mycket ur just sådant som jag ser ske idag. Ökad radikalisering, ökat hat och ökad frustration. Jag tror att mycket av det vi ser ske idag beror på fruktan. Jag tror att mycket av det beror på en frammanad fruktan, en som många politiska grupper tror är något positivt – att ökad otrygghet på arbetsmarknaden är något bra. Att ökade klasskillnader är något bra. Att ökad ojämlikhet är något bra. Och att de oönskade bieffekterna av detta, segregering, frustration, panik är acceptabla, ibland kanske rentav önskvärda.
Denna fruktan piskas upp och kanaliseras sedan av populister och skräckmånglare för sina egna intressen. Och det är där vi står idag.
Och det är därför jag på sistone känt mig så kraftlös, uppgiven, med en stark känsla av hopplöshet. För jag har aldrig sett hur man kan vinna mot fruktan och hat med kärlek. Fascism är på det sättet en stark ideologi – möter du det med kärlek och vilja till förändring ses du som svag och lätt att krossa, möter du det med våld så bevisar du ideologin rätt. Men det är kanske är så att jag i natt insåg något som jag inte tänkt på förut – att rädsla faktiskt kan användas åt flera håll. Jag menar nu inte rädsla som i att vi ska agera som dem, jag tänker inte bli monstret jag vill bekämpa, men att den rädsla som driver detta hat, denna övertygelse faktiskt också kan användas emot de som besitter den. Jag vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men tanken ger mig märkligt nog lite hopp såhär i denna ogudaktiga morgontimma. Att kanske kan rädslan fås att övervinna sig själv. Eller i alla fall vändas till något konstruktivt.
För det ska vi minnas – rädsla i sig är inte något negativt. Rädsla är naturligt och en stark drivkraft för vår överlevnad. Det är hur rädslan används och behandlas som avgör slutresultatet. Det är ju trots allt rädsla som också driver oss som motarbetar rädslans apostlar. Det är en vacker ironi, tycker jag.
Och det kanske var vad hon menade, den där gravida magikunniga värdinnan, för så många år sedan.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 