Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:
SVAR: Utgångspunkten för detta påstående är att individer från vitt skilda länder, kurder, turkar, bosnier, albaner, iranier, araber, somalier m.fl., skulle ha en övergripande och grundläggande kulturell identitet, nämligen som muslimer. Den identiteten skulle ta över allt annat. Och den betraktas som essentiell i meningen att de är fast i den. De kommer inte att ändra sig, vad som än händer.
Gardell konstaterar att den bilden inte stämmer med verklig-heten. I själva verket bryter ”muslimer” som föreställd gemenskap ständigt samman på basis av etnicitet, språk, skilda traditioner, klasstillhörigheter, politiska hemvister, grad av möjlig religiositet, personliga motsättningar, individuella olikheter, skilda intressen och olika uppfattningar om vad islam är och hur en god muslim ska vara (Gardell 2011:83). John R Bowen, professor i antropologi vid Washington University, USA, konstaterar att muslimer som alla andra anpassar sig och är splittrade (Bowen 2012). Bilden av muslimer som en homogen grupp måste alltså ses som just en stereotyp föreställning.
Anne Sofie Roald, professor i religionshistoria vid Malmö Högskola, är expert på islam och själv konvertit. Hon har i sin bok Muslimer i nya samhällen (2009) redovisat studier av vad som händer med första generationens muslimska invandrare och deras barn i framförallt Sverige och Norge. Hon konstaterar att det sker stora förändringar mellan generationerna. För en första generationens arabiskspråkig eller pakistansk muslim i Sverige är det en islamsk tanke att mannen är huvudansvarig för familjen och har auktoritet över kvinnan. Men för deras barn är jämställdhet mellan könen, demokrati och tolerans, det vill säga värden som det svenska skolsystemet bygger på och som svenska skolbarn mer eller mindre internaliserar, ”islamska”. De olika ståndpunkterna visar hur den sociala miljön i ett dynamiskt samspel med religiösa texter formar olika uppfattningar om vad islam är. Hon noterar också att muslimer i olika europeiska länder har olika attityder även om de ursprungligen kommer från samma geografiska område. Det visar att de i hög grad påverkas av den sociala miljö som de lever i (Roald 2009:21).
SOFI har i sin undersökning av åttondeklassare ställt frågor om bland annat jämställdhet. De har jämfört barn med svenskfödda och barn med utrikesfödda föräldrar. I den senare gruppen är barn med föräldrar från utomeuropeiska länder en undergrupp. Gruppen barn med föräldrar från utomeuropeiska länder består inte bara av ”muslimer”, men det muslimska inslaget är stort, cirka hälften. Jämförelsen avser de respondenter som har gett könsstereotypa svar på ett antal frågor. Ett sådant svar kan vara till exempel att det framförallt är kvinnan som ska ta hand om barnen.
På nästan alla frågor är det mindre än hälften i alla grupper som ger könsstereotypa svar. Generellt är inställningen till jämställdhet mer positiv bland flickor än bland pojkar. Det är vanligare att elever med utländsk bakgrund ger könsstereotypa svar än elever med svensk bakgrund. Men det är intressant att notera att flickor med utländsk bakgrund ofta ger mindre könsstereotypa svar än pojkar med svensk bakgrund (Jonsson et al 2012).
Klas Borell, professor i sociologi vid Mittuniversitetet, har tillsammans med några forskarkolleger studerat muslimska församlingar i lokalsamhället. Närmare bestämt har de försökt ta reda på vilken roll församlingarna spelar i förhållandena till det omgivande samhället. Studien omfattar drygt hundra församlingar. Nästan alla är öppna för studiebesök och för icke-muslimska besökare. De är ofta representerade i lokala samrådsorgan eller i kommittéer för ett bostadsområde. Hälften har haft kontakt med lokala politiska partier för gemensamma diskussioner. En tredjedel deltar i sam-arbetsorgan med andra religiösa samfund. Flera har sociala aktiviteter.
Man ska inte blunda för att det kan finnas församlingar som är mer slutna. Socialantropologen Aje Carlbom har uppmärksammat wahhabismens roll i vissa muslimska församlingar i Sverige med dess långtgående krav på religiös renhet som försvårar strävanden att bryta segregation och utanförskap. Av tillgängliga data är det dock uppenbart att strävan efter samarbete är det dominerande draget bland församlingarna. Oron för att muslimer islolerar sig i slutna enklaver är av allt att döma ogrundad (Borell et al 2011).
Efter självmordsdådet i Stockholm i december 2010 skrev författaren Mustafa Can en artikel. Can utgick ifrån den ljudfil som självmordsbombaren efterlämnade där han uppmanar alla muslimer att sluta fjäska och förnedra sig själva för ett liv långt från islam, att hjälpa sina bröder och systrar och att inte frukta någon eller något. Can skriver:
Alla muslimer? Jag och 400 000 människor till med andra ord. Vilka har jag fjäskat för? Består min förnedring i att jag väljer ett sekulariserat samhälle, där människor tillåts praktisera sin tro så länge den inte inskränker på andras fri- och rättigheter, framför att leva i en shariastat där koranviftande mullor sätter gränsen för minsta vardagliga handling?… du eller ni som vill beröva mig friheten att försvara homosexualitet, sex före äktenskapet eller Lars Vilks rätt att teckna vad han vill — vilka intentioner han än har — måste först gå över mitt och många andra lik innan ni kan kapa huvudet på västerlandets otrogna. Eller har ni förträngt att en hel del av muslimerna i Sverige lämnade hem, familjer, smaker, dofter och barndomsljud för att slippa leva under det religiösa paradis ni förespråkar? Skulle samma människor som vandrade över snöklädda berg med barn i famnen, slavarbetade i gränsstäder, trängdes på lastbilsflak och i containrar där de tävlade om luften med andra flyktingar plötsligt avsäga sig friheten de riskerat livet för, för att i stället böja huvud inför den som lockar med spräng-deg och en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd?
(Can 2010)
En rimlig utgångspunkt är att de som bryter mot eller vill ändra svenska lagar i islamsk riktning bara är en bråkdel av de muslimer som lever i Sverige. Många av dem upplever, som Can, att det är en stor fördel att leva i en sekulär stat med religionsfrihet. Den bilden bekräftas på europeisk nivå av den danskamerikanska statsvetenskapsprofessorn Jytte Klausen (citerad i Legrain 2006:297). Hon konstaterar efter att ha intervjuat 300 muslimska aktivister i Europa att:
… de muslimska politiska ledarna i Europa inte eftersträvar att få bort den liberala demokratin och att ersätta de sekulära lagarna med islamska religiösa lagar, sharia. De flesta söker snarare vägar att skapa institutioner som tillåter muslimer att utöva sin religion på ett sätt som är förenligt med social integration.
I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.
Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.
