5, 7, 9, … Vad är nästa tal? 11, eller hur? Lätt som en plätt?
Men tänk om serien egentligen var -1, 5, 7, 9, -1, -1, -1, … ? Och du bara fick se en del av talen, som förvillade dig? Kanske det inte fanns något mönster alls att hitta, utan det bara var en ren slump att 5, 7 och 9 råkade hamna i rad?
Vad ser du?
Ett annat exempel är det så kallade ”Marsansiktet”. Fotot kom från Vikingsonden som plåtat Mars på 70-talet. Men när kameratekniken blev bättre och därmed upplösningen högre, visade det sig bara vara ett bergsmassiv. [1]
För att förstå sin omvärld letar människan helt enkelt efter mönster i allt hon ser. Hon ser några exempel och hittar ett mönster. På gott och ont – för precis som vi sett ovan kan generaliseringen – förenklingen – vara helt felaktig.
Bild av Ove Waldemarsson
Tänk nu på vad det är sajter som Avpixlat.info håller på med. De väljer ut exempel och läsarna gör resten: skapar felaktiga generaliseringar i sina sinnen – fördomar. För vad mer är en fördom än en snabbt bildad — ofta felaktig — generalisering?
Att belysa några noga utvalda exempel och på så sätt låta läsarna ”förstå resten” kallas anekdotisk bevisföring [2]. Anekdotisk bevisföring, eller bevis-via-exempel (proof by example) kan användas som ett sätt att bygga fördomar eller helt enkelt demonisera. Sådana politiska metoder utnyttjas friskt av dem som vill sprida skrämselpropaganda över en viss framtida världsbild.
Så hur kan vi hantera detta jobbiga, men samtidigt mänskliga problem? En början är såklart att vara medveten om hur människor fungerar. Kanske göra fler undersökningar som visar fler exempel, för att få in mycket mer data som bildar den gröna kurvan och därmed kommer att motbevisa den röda kurvan i figuren?
Det hade heller inte skadat om grunderna kring hur riktig forskning går till var mera välkända. Till att börja med så utgår man inte ifrån några enskilda punkter. Man samlar och samlar data, så mycket som möjligt, för att försöka hitta data som kan motbevisa mönstret – alltså den omvända ordningen jämfört med anekdotisk bevisföring. Man utgår alltså inte ifrån en världsbild och handplockar de punkter som stämmer in på den världsbilden, och väljer bort övriga!
Och precis som i fallet med Marsansiktet inse att det kanske helt enkelt inte finns något underliggande mönster – bara hjärnspöken.
Ingen människa föds till rasist. Det är ett välkänt faktum att små barn är totalt ”färgblinda”.
Jag minns när dottern var knappa året och vi åkte buss hem en kväll. Bakom oss satt två damer från Etiopien, den äldre hade en vacker ring med en turkos sten. Dottern min var helt fascinerad av den vackra ringen. Höll damen i hand, pillade och klappade som små barn gör. Damen skrattade och sa något som den yngre kvinnan översatte: ”Hon säger att bebisen undrar över den mörka huden.”
Nej, blev mitt svar, det är ringen som fascinerar henne. Mitt barn har mött människor från världens alla hörn sedan den dag hon föddes, hudfärg har aldrig varit något att undra över.
Små barn är färgblinda antirasister. Det finns barn som fortsätter att se den vackra ringen före färgen på handen som bär den. Jag följde en historia på Twitter häromdagen om en 9-årig flicka som kom hem och var upprörd över att höra vuxna uttrycka sig rasistiskt. Denna klarsynta lilla tjej hade t.o.m. sagt ifrån till de vuxna. Hon sa: ”Jag tycker inte om när du kallar folk för turkjävel och neger! Det heter inte så!”
En nioårig flicka som valt att se människor, inte färg eller ursprung.
Jag valde själv i tidig ålder. Född som jag är 12 år efter andra världskrigets slut fick jag tidigt del av rasismens konsekvenser. Jag var tio år när jag hörde Martin Luther King tala, elva år när han mördades. Jag växte upp med insikten att människor massmördar andra människor endast på grund av etnicitet och jag valde att aldrig låta etnicitet vara måttstocken för hur jag bedömer andra människor.
Andra väljer annorlunda. Det finns alltid ett orsakssammanhang som formar oss, en del blir itutade från späd ålder att det är skillnad på folk och folk, de reflekterar inte över det utan formar sin perception utifrån det invanda mönstret.
Jag har en bekant som har blivit misshandlad två gånger. Den ena gången av ett gäng invandrarkillar, den andra gången av ett gäng svenska killar tillhörande samma fotbollsklubb som han själv. Hans reaktion på händelserna var väldigt olika. Den misshandel som utfördes av svenska klubbkamrater förminskade han och den utförd av invandrarna förstorade han, skrev långa arga inlägg på Facebook om jävla invandrare som borde kastas ur landet. Brottet var detsamma, men hans åsikter gjorde det ena värre än det andra.
Ibland hör man argumentet från de som är rasister att de faktiskt själva utsätts för rasism och det i sitt eget land. Det är denna upplevda rasism som gör dem rasistiska hävdar de (fast de kallar förstås aldrig sig själva för rasister). Enligt dem måste man bli rasist om man utsätts för rasism.
Nej, det måste man inte.
Man väljer själv.
Jag har själv blivit utsatt för rasism. Jag har bott i Grekland och blivit diskriminerad och illa bemött bara på grund av mitt blonda hår och mina blå ögon. Utstått sneda blickar från gamla tanter som sett en som ett falt stycke som förstör deras stackars oskyldiga söner. Blivit ignorerad i affärer etc. etc.
Jag har upplevt rasism i Sverige också, som medbjuden på en fest hos människor från Jamaica, jag var den enda vita personen på festen. Hedersgästen var en mycket politiskt engagerad man som lät mig i egenskap av vit klä skott för varenda missgärning vita människor någonsin begått mot färgade. Det var fruktansvärt. Kränkande och hemskt. Jag var inte en person för den här mannen, jag var en färg. Gjorde denna erfarenhet mig till rasist? Nej, jag valde att göra det han inte gjorde. Jag valde att se honom som den idiot och skitstövel hans beteende sa att han var, inte som en representant för alla Jamaicaner.
Man väljer själv.
En som har valt är Emerich Roth, idag 88 år gammal. När han var 19 år kom Nazister till hans stad — nuvarande Vinogradovo i Ukraina. Stadens 3 000 judar fördes till Auschwitz, där Emerich direkt förlorade sin mor och yngsta syster. Fadern och ännu en syster dog under de närmsta åren. 1945 när befrielsen kom fanns han i Theresienstadt, mer död än levande, 1.75 lång och vägandes 34 kilo.
När han låg på sjukhus efter befrielsen så kom några unga partisaner och tog med honom till en lada där de hade tre tillfångatagna SS-soldater. Partisanerna la en pistol i handen på honom och erbjöd honom att ta hämnd, att skjuta Tyskarna.
Men Emerich släppte pistolen och gick därifrån. Han kunde inte döda en annan människa. Trots allt ohyggligt han själv hade upplevt så valde han att inte hata.
Det har förmodligen inte gått dig förbi att Bosse Hansson är i hetluften nu i dagarna. Den gode Bosse har uttryckt sig på ett sätt som inte kan tolkas som någonting annat än som en kvarleva från en gammal tid. Att kalla folk ”svartingar” var månne gångbart för ett antal årtionden sedan, men som all uppståndelse visar så är det inte riktigt gångbart längre.
Med viss betoning på ordet ”längre”.
Efter viss uppståndelse uppstod en mer organiserad debatt om uttrycket i fråga. Det försvar som den äldre herren använde i denna var inte riktigt vad man kanske kunnat förvänta sig. I stället för att erkänna att det var klumpigt, sade han att det hela var ett uttryck för hans ålder, och att vi som förstående människor bör ha förståelse och översikt med att vissa åsikter helt enkelt lever kvar från förr i tiden.
Storyn är egentligen inte viktig i sina detaljer. Den är snarare ett exempel på ett fenomen och en attityd. En inställning. Utan vidare omsvep kan denna inställning sammanfattas med att gamla människor är dumma i huvudet och sedan länge förlorat förmågan att lära sig nya saker.
Vilket kanske är en bekväm inställning att ha, i och med att den gör det möjligt att avskriva äldre människor all möjlighet till eget tänkande. Men precis som med alla andra former av generaliseringar, så leder den till att vi ser de generaliserade som någonting mindre än människor. Som en typ. Som någonting som bara är, och som inte kan förändras.
Hur bekvämt det än må tyckas, så är det inte acceptabelt att anse att äldre människor är ofrånkomligt rasistiska och att det enda som kan bota dem från denna ofrånkomlighet är döden.
De förtjänar trots allt mer respekt än så. Ingen vinner på att vi betraktar äldre personer på ett sätt som tidigare varit förbehållet så kallade ”svartingar”.
Vi har kommit längre än så vid det här laget. Inte sant?
Den 27:e oktober kommer den holländska politikern Geert Wilders till Malmö. Han har bjudits in av Tryckfrihetssällskapet.
Så här vackert beskriver detta illustra sällskap sig:
Tryckfrihetssällskapet är en partipolitiskt obunden förening vars främsta syfte är att kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det…
Föreningens mål är att tillhandahålla stöd och skydd varhelst yttrandefrihet och intellektuell frihet hotas.
De har bjudit in den holländska politikern Geert Wilders. Det är så ironiskt med tanke på de stora orden i deras målbeskrivning. Geert Wilders vill nämligen förbjuda både koranen, muslimer och islam.
”Jag har fått nog av islam i Nederländerna: inte en enda muslimsk immigrant till borde släppas in. Jag har fått nog av dyrkandet av Allah och Muhammed i Nederländerna: Inte en enda moské till här. Jag har fått nog av Koranen i Nederländerna, förbjud den fascistiska boken”.
Om man tittar på Tryckfrihetssällskapets hemsida hittar man en artikel om att islam inte bör “omfattas av religionsfrihet enligt FN:s förklaring om mänskliga rättigheter“? Argumentet är att islam inte skulle vara en religion, utan en “politisk ideologi med totalitära anspråk.”
Och om man tar bort allt skydd för islam, om islam inte längre ses som en legitim religion, vad kan man göra då med religionen? Ja, vad tror ni? Jo, förbjuda islam och koranen.
Mycket riktigt, i olika forum på Facebook som sällskapet driver har man länge kunnat läsa kommentarer som går ut på att man måste förbjuda islam. Så även i bloggen. Under artikeln jag nämnde ovan, om att islam inte skulle vara en religion, kan man läsa denna läsarkommentar:
Mycket bra uttryckt och här får vi svart på vitt att islam kan aldrig tolereras i ett västerländskt samhälle.
Just ett snyggt ”Tryckfrihetssällskap” som säger sig värna om ”det fria ordet”, men för alla utom muslimer!
Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.
Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).
Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.
Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.
Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.
28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.
Överrepresentation
Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.
Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.
Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.
Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?
Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.
Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.
Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.
Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.
Migration till städerna förr, invandring idag
Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.
Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.
Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.
Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.
Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.
Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.
Många av dem hamnade i Stockholm.
”Invandringen” till Stockholm
Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.
Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.
Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.
Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…
Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.
De individuella berättelserna är många.
Då och nu
Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.
Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.
Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?
Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.
Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.
Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?
Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.
Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!
Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.
Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.
Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.
Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.
Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?
Människan är till sin natur en samarbetande varelse och samtidigt aggressivt beskyddande.
Förmågan att samarbeta och samexistera har varit en förutsättning för vår överlevnad. Att beskydda den egna gruppen har också varit en överlevnadsstrategi. Funkade toppenbra när vi var få på en stor jord.
Nu är vi väldigt många på jorden och gränserna för vad som är den egna gruppen är flytande. Vi ingår i många olika grupper samtidigt, hela tiden.
Det finns de som känner behov av en grupptillhörighet, en gemenskap. Det är helt naturligt. För en del räcker det med kärnfamiljen, skolklassen, idrottsklubben eller en arbetsplatsgemenskap.
För andra finns behovet att vara del av större sammanhang som t.ex. en religion eller en politisk rörelse.
Vi behöver vara del av något, behöver något att samarbeta med och omkring.
De allra flesta av oss ser inga motsättningar mellan de olika grupper vi själva tillhör och andra grupper. Om vi är trygga med och i våra olika grupptillhörigheter så tror jag att vi har lättare att anpassa oss till de förändringar som globaliseringen faktiskt innebär.
De nationella och rasistiska strömningar i Sverige som vuxit fram de senaste decennierna är ett tecken på otrygghet.
Rasister verkar tro att alla som inte tillhör gruppen etniska svenskar är så annorlunda (och sämre) att de inte har samma värde. De upplever ”främlingar” som hotfulla genom sin blotta existens. På nåt sätt är de överlägsna och rädda samtidigt.
Nationalisterna är rasister som drar det hela lite längre. De talar om genstammar, etnoblock och en uppdaterad form av rasbiologi för att försvara sina helt bisarra ideér om att Sverige enbart får befolkas av ett genetiskt homogent folk.
Tankegångarna har hörts förr i historien och mer än en gång har det lett till folkmord.
Det som aldrig upphör att förvåna mig är att dessa personer helt saknar anpassningsförmåga.
Sverige är inte — och har aldrig varit — homogent. Det Grönköpingssamhälle vissa fantiserar om har aldrig existerat. Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var sagofigurer redan när de skapades.
Sverige är ett månggrupperat samhälle, ett dynamiskt progressivt heterogent samhälle. Om man inte gillar det faktumet så bör man överväga att bosätta sig i en skog med 15 mil till närmsta granne eller så är det bara att acceptera.
De som inte anpassar sig till utveckling riskerar att lämnas hopplöst långt bakefter.
Ibland är det extra tydligt, hur rasistiska grupperingar och rasistiska idéer vill värna om det så kallade svenska. Den 3 oktober 2012 visades på Kulturnyheterna ett inslag om hur Dalateatern i Dalarna fått mängder av kommentarer och påhopp på grund av en enda anledning.
Huvudrollsinnehavaren i Hemsöborna, Måns Clausen, har fel hudfärg. Ett av de rasistiskt färgade mailen menar att regissören svikit svenskarna och smutsat ned Strindbergs verk genom att använda en mörkhyad skådespelare till rollen som Carlsson.
Något som tycks gå rasister förbi är att kultur på det stora hela, i Sverige, i dag, har som ett av sina främre syften att utmana, väcka debatt och diskussion, ifrågasätta, hitta nya vägar att gå. Att använda en mörkhyad skådespelare till ett verk som tillhör den svenska kulturen på ett sätt som Hemsöborna.. hur nytänkande det är går säkert att debattera, men poängen är ändå att den har rätt att göra det. Det är kulturens roll.
Det som är spännande med det hela är att det rasisterna är ute efter – att bibehålla den svenska kulturen svensk, är att genom de metoder de vill använda sig av, åstadkommer precis det motsatta.
Hatsajten Avpixlat har en person som mer än andra kommit att bli ansiktet utåt för den ”nyhetssajten”, det är ”Demofon”, dvs Mats Dagerlind. Niklas Starow snappade upp en dialog på twitter som är väldigt avslöjande om hur Demofon fungerar. Starow skriver ett gästinlägg om det här.
Detta är böghataren och invandrarhataren Mats Dagerlind. Han driver det han själv kallar “enmanstankesmedjan” Demofon. Jag är personligen ej förvånad över att det är en “enmanstankesmedja”.
Vi kan nog ge honom epitetet “kvinnohatare” också efter detta massiva övertramp.
Jag har debatterat mot många troll på diverse forum genom åren, men det är ett ytterst fåtal som ens har kommit på tanken att på det här viset kränka en person vars mor tagit livet av sig.
Vi är många som förlorat våra mödrar på ett sätt eller ett annat och att vara ett svin mot en vars mor nyligen gått bort får det att koka lite mer än vanligt hos mig.
/Niklas Starow
PS
På kvällen noterar vi att han raderat en massa tweets. Undrar varför? Gillar inte Demofon att själv vara avpixlad?
Som fotograf och konstvetare lär man sig väldigt snabbt att det varje människa ser, uppfattar och upplever skiljer sig från varandra. Vi lever alla i varsin bubbla skapad av vår uppfattning om verkligheten och den reella världen. Den gemensamma värld vi lever i består av de delar av våra bubblor som överlappar varandra.
Seeing comes before words. The child looks and recognizes before it can speak.
John Berger, Ways of seeing, s. 7
John Berger är konstvetare och har skrivit Ways of seeing¹, bland annat. Boken bygger på en serie tv-program om just konsten att se (konst). Citatet ovan kommer från honom, och jag tolkar det som att seendet och förståelsen av någonting kommer innan vi har ett språk att beskriva det med. Det synes mig som att Berger menar att vårt seende och vår förståelse är något vi lär oss; våra föräldrar berättar för oss vad vi ser och hur vi ska förstå det. Senare i livet förändrar vi oftast vår syn och förståelse av det vi lärde oss som barn.
The way we see things is affected by what we know or what we believe.
John Berger, Ways of seeing, s.8
Om vi jämför vår tids religiösa uppfattning inom kristendomen med den medeltida, så ser vi att de flesta människor ser Gud som en godhjärtad och kärleksfull Gud. Går vi tillbaka till medeltiden inser vi att religionen var något helt annat då. Kyrkan hade en enorm makt, och Gud sågs som en sträng härskare. Man levde med sin tro på ett helt annat sätt i vardagen än vad vi gör idag. Människan då och nu hade olika syn på sin kristna tro (eller vilken religion man tillhör/de).
We only see what we look at. To look is an act of choice.
John Berger, Ways of seeing, s.8
Vi väljer vad vi ser. Kan man säga så? Ja, jag tycker att man kan säga så. Som vuxna människor har vi förmånen att själva välja vad vi vill se, hur vi vill uppfatta vår omgivning och omvärld (såsom vår nära omgivning och den mer distanserade omvärlden). Kanske väljer man inte alltid medvetet det man ser, uppfattar och förstår, men är man medveten om det kan man alltid börja att aktivt välja. Hur och vad man ser, menar jag har väldigt mycket att göra med den närmaste omgivningen och de människor man omger sig med. Jag omger mig till största delen med människor med stor tolerans. Det innebär att de sällan blir förvånade, och att de accepterar dels mina egna åsikter och de hyss jag har för mig, liksom andra, större fenomen i samhället, inom religion, politik och så vidare. Vid de tillfällen de inte accepterar något, är de tillräckligt open-minded för att diskutera saken och blir de övertygade ändrar de sig. Man anpassar sig helt enkelt till hur omgivningen ser på saker och ting.
We never look at just one thing; we are always looking at the relation between things and ourselves. John Berger, Ways of seeing, s.9
Om vi inte skulle relatera det vi ser med oss själva skulle det vara en tom värld vi levde i. Vi relaterar allt det vi ser, uppfattar och förstår till oss själva, vår närmaste omgivning som kan inkludera familj, vänner, arbete, intressen och så vidare. Ser vi på TV något vi uppfattar som ett hot, relaterar vi det till vår egen livssituation för att bedöma om det är något vi behöver vara rädda för, eller om företeelsen är på tillräckligt stort avstånd för att vi inte behöver oroa oss. Ser vi samma företeelse på hemmaplan blir situationen en annan. Då upplever vi kanske att vi måste försvara oss på något sätt.
Så. Hur kan vi då relatera allt detta till rasism. Jo, till att börja med vill jag med detta visa på hur olika två personers världsbild kan se ut, och anledningarna därtill. Allting börjar när vi som nyfödda barn öppnar ögonen och börjar lära oss vad det är vi ser, och därefter skaffar ett språk för att beskriva det. Därefter ser, uppfattar och förstår vi det vi ser genom glasögon färgade av det vi känner till, det vi tror på och det vi faktiskt vet. Dessutom relaterar vi väldigt mycket till det vi ser; en blå himmel genererar minnen av studenten, soliga dagar på stranden, den extremt torra sommaren när allt vatten var slut, av den där vackra hösten – och så vidare.
Det jag anser vara viktigast i den här diskussionen är hur vi faktiskt väljer hur vi vill se och uppfatta vår omvärld. Detta i kombination med hur vi upplever relationen mellan oss själva och det vi väljer att se, är en stor del av skapandet av vår världsbild. Det är min förhoppning att den rasistiska världsbilden tillhör en liten minoritet, och att den är möjlig att förändra. Dessvärre är det med detta som det är med en deprimerad människa; insikten och förändringen måste komma inifrån för att den ska göra nytta. Som utomstående kan vi endast bidra med redskapen för att nå förändringen.
…………………………………………………………………………..
¹ Är du intresserad av att läsa John Bergers bok Ways of seeing? Du kan köpa den här på Adlibris. Läsvärd för den som är intresserad av seendet i relation till konst. Boken är skriven på hyfsat lättfattlig engelska och innehåller väldigt många bilder. Den får plats i en normalstor handväska och är 155 sidor lång med ett register över reproducerade bilder.
…………………………………………………………………………..
Texten du nyss har läst är min egen tolkning av valda delar ur Bergers bok. Den ska inte tolkas som en given, statisk sanning utan kan med fördel ses som en del av min egen världsbild.
Sverigedemokraterna och mer extrema nationella och nazistiska rörelser pratar ofta om nationen Sverige. Ofta används begreppet nationen och folket som ett argument mot de som säger att mänskligheten mer och mer håller på att bli en enhet; mot de som vill ha friast möjliga rörlighet över gränserna. Som om nationen var något ”naturligare” än mänskligheten.
Historien visar att när Sverige skapades stod man inför liknande utmaningar som idag, då befolkningen håller på att bli en enhet.
På den tiden ansåg många att nationsbegreppet var ”konstgjort” och ”löjligt” och ett ”hot”. På den tiden var det de mindre enheterna, landskapet, eller häradet, det viktiga. Och det egna landskapets invånare var viktigare än de andras.
Typexemplet på detta är Äldre Västgötalagen från 1200-talet, som återspeglar hur lagarna var innan Sverige började bli en enhet. Där står det att man ska straffas med dryga böter om man dräper en västgöte, lägre böter om man dräper en småländsk man och ännu lägre böter om man dräper en utlänning.
Västgöten såg inte att denna hade så mycket gemensamt med smålänningen — upplänningen inte att denne hade nåt likt med östgöten. Främlingar från andra landskap betraktades med misstro, konstig kultur, konstiga seder och kläder, och de pratade ju annorlunda.
Skapandet av nationen var en lång och komplicerad process som tagit flera hundratals år. Ett av de första stegen var att man skapade en lag för hela Sverige, garanterad av kungen. Men det var kontroversiellt på den tiden. ”En lag, lika för alla Svear och goter…. och de förbannade smålänningarna?”
Idag är inte västgötar och smålänningar lika fulla av misstro mot varandra som förr. Nationen Sverige ses som en enhet av många. Idag rör misstron mot främlingar andra än smålänningarna. Araber, somalier och afrikaner är vår tids ”smålänningar”.
En dag kommer mänskligheten att se på misstänksamheten mot andra nationers folk på samma sätt som vi idag ser på misstänksamheten mellan västgötar och smålänningar på medeltiden.
knappa året och vi åkte buss hem en kväll. Bakom oss satt två damer från Etiopien, den äldre hade en vacker ring med en turkos sten. Dottern min var helt fascinerad av den vackra ringen. Höll damen i hand, pillade och klappade som små barn gör. Damen skrattade och sa något som den yngre kvinnan översatte: ”Hon säger att bebisen undrar över den mörka huden.”
Det som aldrig upphör att förvåna mig är att dessa personer helt saknar anpassningsförmåga.
istiskt färgade mailen menar att regissören svikit svenskarna och smutsat ned Strindbergs verk genom att använda en mörkhyad skådespelare till rollen som Carlsson.
godhjärtad och kärleksfull Gud. Går vi tillbaka till medeltiden inser vi att religionen var något helt annat då. Kyrkan hade en enorm makt, och Gud sågs som en sträng härskare. Man levde med sin tro på ett helt annat sätt i vardagen än vad vi gör idag. Människan då och nu hade olika syn på sin kristna tro (eller vilken religion man tillhör/de).
tror på och det vi faktiskt vet. Dessutom relaterar vi väldigt mycket till det vi ser; en blå himmel genererar minnen av studenten, soliga dagar på stranden, den extremt torra sommaren när allt vatten var slut, av den där vackra hösten – och så vidare.
Motargument 